... Jag är väldigt trött, idag. Bara somnar, och känner mig både deppig och ängslig...

Mensen är nog påväg snart, men det känns ändå inte som om det är det som är orsaken... Det är nog bara en bricka i spelet...

... Det som stör mig, är nog snarare, hela min vardagssituation just nu. Att jag inte har någonstans att vara, på dagarna... Att jag, återigen, har misslyckats med någonting som skulle ha gett mitt liv en stadga och tagit mig framåt...

Jag vet inte riktigt vart jag står, och allt känns bara så...

... Grejen är ju, att jag...

Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Jag går ju bara omkring, om dagarna. Tvingar mig själv utanför lägenheten, in till skogen.. för att promenera i bergen... Jag får inte gå hem igen, förrän efter en viss tid.. Och för varje dag, rucklar jag ytterligare lite till, på dessa gränser...

Jag äter för mycket, och jag fortsätter äta... Och just för tillfället, känns allt såpass rörigt, att jag bara känner för att stänga av.. för alltid...

...

... Jag mailade PersonligtOmbud, idag... Bara skrev, kort och gott, att jag skulle behöva hjälp att komma i kontakt med arbetsförmedlingen och att komma igång där...

... Hon svarade, sedan på kvällen... Sa att hon ville ha mitt telefonnummer, -så att hon kunde ringa mig, för en planering av vad de kan göra för mig... -Det enda jag inte ville höra! Jag menar. Jag pratar inte gärna i telefon...

Men vi får se. Det gav mig även en tvivelkänsla, av ifall jag ens kommer att klara av att ha kontakt med henne, mer än va jag klarar av det med någon ny, på arbetsförmedlingen...

...

Annars...

... Idag, hade jag en kämpig morgon... Min mail började krångla, och jag kunde inte logga in. Och eftersom att jag mailade MinKontaktPåKommunen, igår, och frågade om PersonligtOmbud, var det väldigt frustrerande...

Fastän jag stod där, på busshållplatsen, och kände mig alldeles förtvivlad.. medans jag försökte, gång på gång, att logga in, tvingade jag mig själv att kliva på den där bussen... Jag kunde inte tillåta mig själv att vara hemma, bara för att mailen krånglade...

... Även när jag kom in till stan, efter att fortfarande inte ha fått igång mailen, kunde jag inte tillåta mig själv att åka hem igen... -Trots nära till gråten!

Men jag gav inte upp..! När jag var nästan framme vid mitt berg, messade jag JobbCoach och meddelade att jag inte skulle ha kontakt med henne mer... Att jag skulle ta kontakt med arbetsförmedlingen, istället... -Frustrerad över att allt bara går i kras för mig hela tiden... Men strax därefter, lyckades jag ta mig in på mailen, -och den stressen, kunde äntligen lägga sig.

... Jag satt på mitt berg, en stund... Men jag var rastlös. Extra rastlös, idag. Och jag kände obehag över att röra mig, omkring, där min arbetshandledare brukar promenera...

Så att, mycket tidigare än vanligt, började jag promenera nedåt igen... Jag gick in i skogen, på den andra sidan grusvägen, och hittade där, ett underbart berg.. som jag kunde hoppa och promenera på, utan att känna obehag eller stress! -Ja, eller iallafall tills jag får någon viktigare stans att vara...

...

Jag köpte mig en smoothie. Drack den, och åkte hem.

Hemma, har jag ätit.. en massa(massa)...

... Jag har sett på tv... Och sovit framför tv:n.. två gånger!

Jag har skrivit av mig, i min känslobok...

.. Ja. Jag sov en stund, i sängen, också.

... Men det kanske var allt...

...

Gårdagen, kort.

Jag var hos föräldrarna. Vi åt, lite grann. Pratade, en hel del.. Och tog en promenad...

Sedan, åkte pappa och jag, och hämtade en gästsäng som jag köpt... Skjutsade hem mig, -där jag sedan började proppa i mig ätbart, för fulla muggar...

Jag försökte redigera ett jättedåligt foto, så att det skulle se bra ut.. Men lyckades aldrig...

Jag kollade upp olika sidor, där man kunde se väderprognoser... Men blev bara förvirrad... -Alla, säger olika saker..!

... Jag har säkert glömt något, men det får så vara!

Det är säkert en hel del punkter och kommatecken, placerade fel, också. Men jag blir galen på att försöka undvika det! ... Så jag läser nog bara igenom, en gång, nu... Så får det duga.

... Idag. En dag av otur...

...

... Slog lilltån, i bordsbenet. Började blöda... Klippte av lilltånageln, för att förhindra att den lossnade helt. Nageln flög åt fanders... Kunde inte hitta den... Tån bultade, hela dagen... Och att promenera i skor, kan bli svårt...

Soppan kokade över, i mikron... Jag spillde den sedan, över halva mig...

... Jag äter för mycket, och 28åringen har ännu inte svarat på mitt mess... -Hon som brukar vara så snabb i kontakten...

... Jag har diskat, lite grann... Varit till affären och handlat godsaker, fastän jag redan hade i överflöd...

Jag har vattnat mina var-dags- växter... och sett på tv... Och nu till kvällen, messade jag mamma och frågade om de ville ha besök "någon dag framöver"... -Åker dit, imorgon.

... Och så fyllde jag på mitt busskort, på nytt.. Efter att ha funderat, fram och tillbaka, och sedan konstaterat att jag måste fortsätta ge mig iväg varje dag...

...

Det var en kort bloggning. Jag har ju egentligen helgledigt, men ville bara.. -Ja-a...

... Imorgon blir det, att kliva upp tidigt. Att duscha, använda dessa ansiktsprodukter, -och sedan antingen promenera till trafikplatsen, eller ta en lång promenad i stan.. medans jag väntar på bussen till mina föräldrar...

Idag...

...

...Åka iväg, som vanligt, vid halv åtta på morgonen. Promenera samma gamla väg, till min skog, och sätta mig på mitt berg... Sitta i en timme. Fundera och stirra... Och sedan, ge mig upp på fötterna igen, och börja promenera i bergen. Hoppa från berg till berg. Från sten till sten... Och tränga mig in bland spretiga grenar och snubbla över fallna stockar...

... Tillbaka och sätta mig på berget, efter lite drygt en halvtimmes promenad... Fundera. Stirra... Få svar från JobbCoach, som fortfarande vill vad hon vill.. och inte vad jag önskar...

Ge upp om att kunna få någon hjälp framåt, av JobbCoach... Och börja promenera, fastän det var väldigt för tidigt, från skogen.. till stan... "Kanske kan ta en fika"...

... Att äta på fik, kändes för jobbigt, idag... Så jag hoppade det. Köpte mig en massa(massa) godsaker, på Hemköp, och köpte sedan en kaffe, på Pressbyrån... Men att äta utomhus, kändes obehagligt (jag som hade blivit så bra på det)... Så det blev bara, att dricka kaffe...

...

... Jag har funderat hundar. Verkligen velat köpa en, men inte vågat...

Jag har messat 28åringen och föreslagit att vi kunde träffas snart ".. om du är beredd på "det och det och det"... Känt mig stressad och pressad, efteråt "Vad har jag gjort?!".. Och tung i själen, när jag inte har fått något svar... "Inte av henne, inte av 24åringen... och inte av JobbCoach(som by the way, satte upp en del krav, idag..(fyra hela månader, måste jag vara kvar på Brukshundklubben, innan jag kan få en praktik!).."...

Jag har vattnat mina var-dag-växter(de som vattnas varje dag)...

Jag har ätit.. alldeles(alldeles) för mycket... Har gjort upp en ny plan(eller två) för hur jag ska lösa det hela... -och tror nu att jag har funnit rätt..!

... Ja. Och så har jag kollat skor, på Webben, också. Massor(!) av skor! Försöker hitta ett par lätta och tunna promenadskor, som är mjuka för foten, lätta att ta på och av, och att gå i, och som passar för skogspromenader... De ska inte vara dyra, utan bara ett par oömma slit-och slängskor.

...

... Sedan, minns jag inte...

... Nu ska jag göra mig iordning, och gå och lägga mig...

... Någon mening, bara. För att jag är helt slut...

...

Jag har ont i underläppen, då jag har rivit bort halvdöd hud...

Att arbeta, fungerar inte. Utan jag sitter bara i skogen... Och går jag till arbetsplatsen, sitter jag bara där och stirrar... JobbCoach, vägrar ens överväga att ge mig en chans till praktik, känns det som... Och jag fryser, hela dagarna...

... Jag känner mig bara så... vilsen. -Uppgiven...

Jag kan ju liksom inte tillåta mig själv att börja vara hemma hela dagarna igen, nu när jag vet att den större delen av mina problem med ätandet, försvinner när jag kommer hemifrån åtta timmar om dagen...

Men jag orkar inte heller gå till en arbetsplats som jag inte tror på att jag någonsin kommer att börja utföra något arbete på... Där jag känner mig otrygg och malplacerad... -Där jag blir alltmer socialt fobisk, ju längre tiden går...

...

Idag var jag i skogen. Satt på mitt berg, och promenerade omkring... Och så satt jag en stund, på bänken på gräsmattan, och väntade på min arbetsledare som skulle komma och jobba lite utomhus med mig... Men hon kom aldrig. Iallafall så visade hon sig inte för mig... -Så till slut, gick jag ut i skogen igen.. och väntade på att gå hem, istället...

... Jag har funderat på ifall jag ska säga upp min plats på Brukshundklubben. Bara fortsätta gå iväg, samma tider.. men bara vistas i skogen... -Hålla mig borta ifrån arbetsplatsen...

För att jag orkar inte mer nu. Och eftersom att jag inte ser mig själv, komma någonstans på Burkshundklubben, behöver jag en annan arbetsplats.. om jag ska ha en chans att lyckas... -Min aktivitetsesättning går ju ut, i januari...

... Det känns tungt att spendera en hel dag i skogen... Men jag behöver rutinerna... och jag behöver fly hetsätandet...

...

... Hemma.

Jag kom hem, vid halv tre.. Efter att ha gått hem utan att säga till... "men de bryr sig ju inte, längre"...

Åt lite grann... -Jag köpte även lite nötter, innan jag åkte hem...

Jag har sett på tv... Ätit en massa tomater.. Sovit lite grann...

... Ja. Och så har jag raderat en del sms. Börjat rensa bland alla tusentals...

... Och nu ska jag gå och lägga mig...

... Förutom det gamla vanliga(jättestora!) bekymret med att den arbetsrelaterade situationen känns ohållbar.. och jag inte blir förstådd, och känner mig falsk, är det även min mobil som gör mig frustrerad, ängslig och tung... Den tar inte emot alla sms.. -då sms-minnet blir fullt, hela tiden...

... Jag menar. Det skulle ju kunna vara något meddelande som jag verkligen hade velat eller behövt läsa, som jag inte får fram. -Till exempel, familjerelaterade nyheter..!

... Men, men. Jag orkar inte tänka på det. Orkar egentligen inte tänka på någonting, just nu. Och min blogg är nu i låst läge, så att jag kan fortsätta skriva, utan folk som delar med sig av sina åsikter och ser ner på mig...

...

Idag blev det iallafall en halvdag i skogen. Jag var väl ner och satt på en bänk på gräsplan, i ca två timmar, också... Men annars, promerade jag bara i skogen och satt på mitt berg...

JobbCoach vill inte hjälpa mig hitta en praktikplats. Jag tror nog att hon tänker mer på arbetsplatsen och hennes ansvar gentemot dem, än vad hon tänker på min trygghet och hälsa... För att annars hade hon kunnat låta mig försöka!

... Arbetsledarna på Brukshundklubben, har börjat ge upp om mig, nu. Och de spenderar alltmindre tid på att vara utomhus och att försöka prata med mig... -Jag blame:ar dem inte! Det är inte så konstigt, med tanke på hur lite intresse jag har visat... Men det får mig, vilket fall, att känna ännu mer obehag av att gå dit. Jag känner mig ivägen, och känner inte att jag har rätt att vara där... -Vilket jag inte har!

... Jag vet inte hur jag ska hantera morgondagen. För att jag har varken någon lust till att sitta i skogen, eller att vara hemma... -Och jag orkar inte vara där!

...

Men förutom att jag aldrig fick det där sms:et som skulle ha kommit imorse, som jag inte vet vem det var ifrån, har jag, sedan jag kom hem, sett på tv.. sovit lite grann, och ätit. Jag var till affären en vända, för att köpa lite mandlar, och så fick jag med coctail(stavning?)tomater, också...

... Och nu ska jag gå och lägga mig...

... Får se om det blir något inlägg av detta, nu då...

Jag vill egentligen skriva mycket mer än vad jag känner att jag orkar idag... Men huvudet dunkar, ögonen faller ihop, ansiktet har, stundvis smärtsamma sår... och ångesten har varit sådär dovt närvarande jämtmed mina funderingar, hela dagen...

... Så.. det blir väl lite halvdant.

...

Jag åkte iväg till arbetsplatsen, imorse också. Satte mig, precis som jag brukar göra, på en bänk(ibland, sten eller berg) och vilade efter min långpromenad, tills Arbetsledaren skulle komma ut... Men skillnaden, idag, var att jag fick svar ifrån JobbCoach, äntligen.. och hon...

... Ja, jag vet inte. Jag har ju skrivit om mina tankar och känslor kring detta, så många gånger... Så jag hoppar det, just för stunden...

... Jag bestämde mig iallafall för att det skulle kännas jättejobbigt att möta Arbetsledaren idag.. Att hon skulle komma fram och prata med mig... Det skulle kännas jättejobbigt att, än en gång, sitta och stirra på hundägarna som tränar sina hundar.. Samma hundägare, varje dag, -och till slut, börja dra blickar till mig "Varför sitter jag där varje dag, och gör ingenting i flera timmar?"... Lika jobbigt att, för min egen skull, inte heller idag, kunna känna att jag gör vad jag borde göra. Att också idag, känna såå starkt, att jag är på fel ställe samtidigt som jag tycker om en del saker med... -ja, grejen...

... Jag bestämde mig för att ta en promenad. Gå ut i skogen...

Och ja... Där blev jag sittandes... På ett högt berg med ett tvärbrant stup, stirrandes utöver den underbara utsikten...

Jag mailade en del med JobbCoach... Propsade.. och propsade... Jag behövde en ny början på ett nytt ställe... Någonstans där jag kunde komma någonstans... -En.. praktikplats...

... Jag satt på det där berget och kunde inte förmå mig att gå tillbaka, i två timmar... Och gick sedan hem, efter en promenad runt i skogen, utan att träffa varken arbetsledaren eller någon annan.. på hela dagen...

...

Jag känner mig så fysiskt svag, nuför tiden... Konditionen är jättedålig och ämnesomsättningen likaså... -Det är tungt att promenera, backar eller ej...

Jag köpte mig iallafall lite sallad, innan jag åkte hem... Ja, och så, en Dextro, såklart...

... Jag fortsatte argumentera med JobbCoach, men kunde samtidigt inte känna mig trygg i vad det var jag kämpade för...

Visst, jag klarar inte av vad jag försöker med nu. Platsen, miljön, att få se hundar, och promenaderna dit och hem... Att få vara utomhus, i naturen... -Det är bara så... perfekt. Men ur den synvinkel som jag egentligen bör se det, då detta inte ska vara någon fritidsgård, utan en arbetsplats, funkar det inte alls... Och att känna så starkt åt båda håll, sliter mig så brutalt.. i två delar, att jag inte orkar stå ut... -Jag sitter ju bara där.

... Men samtidigt så litar jag inte på mig själv, att jag ska klara en vanlig praktik, heller. Jag är orolig för att känna att jag får det ännu jobbigare och ännu sämre, än vad jag har det nu... Att jag ska ångra mig, eller... bara ge upp helt...

... Jag ska försöka tvinga igång mig själv, imorgon... Ge det en sista chans.. -och verkligen göra(!) någonting, den här gången..! ... Och efter det... Ja, blir det lika jobbigt eller ännu jobbigare, när jag väl kommer igång.. Då... känner jag att jag måste ge upp.. om denna platsen... -Ångest... Men känslorna är för tunga att bära, av att inte vara på rätt ställe... Av att inte vara.. värd att vara där...

Mailade JobbCoach, på kvällen. Sa att jag ger det en sista chans imorgon...

Annars har det blivit tv... Jag har vilat en stund, sovit en del... Och så, har jag ätit, såklart...

... Huvudkänslan idag, har varit ensamhet. Att inte bli förstådd, hörd... En frustration över att befinna sig fel, vad man än gör.. Vart man än går...

... Jag försöker verkligen hitta rätt, det gör jag. Men jag känner mig bara så vilse... Och ensamheten i att vara(såklart) den enda som kan förstå vad jag tänker och känner... Min sida av det hela, gör uppgivenheten och tvivlet, såå mycket större och djupare... Jag når inte fram, och det tycks inte spela någon roll vad jag tror, tycker och känner... -Jag är ensam om det...

...

Jag tog mig igenom en till dag på jobbet...

Eller ja. Jag kan inte se det.. och tänker inte se det.. som en arbetsplats... -Det gör jag bara inte. För att.. en plats, helt utan regler, krav eller förväntningar... Det är inget arbete... Det är någonstans att vara, att fly till för att komma bort ifrån någonting annat. En plats för en paus... Någonting att låta ögon, sinne och hjärta, falla på, för ett tag...

Iallafall för mig, och jag slits mellan två världar. Känslan av att dra åt två håll hela tiden, blir starkare och starkare, för varje dag... Och jag fungerar inte. Jag fungerar inte alls, just nu. Och att då inte få någon bekräftelse från den enda person som kanske kan hjälpa mig nå till vad jag istället tror på, känns bara frustrerande och hopplöst... -Det minsta man kan begära, är väl iallafall att få någon slags bekräftelse på det man uttrycker?

... Får se om hon svarar imorgon... -Jag har ju tjatat..

...

Förutom att sitta på diverse bänkar, och gå omkring för mig själv, har jag och Arbetsledaren varit ute i skogen, med hennes hund, idag också...

... Jag gick hem, vid tvåtiden... Eller om den var halv två...

Handlade en baguette och en Dextro, precis som igår, och tog sedan bussen hem...

Hemma, åt jag sedan vad jag hade köpt. Funderade, och såg på tv...

Klockan 18.40, gick jag in i sovrummet. Ställde klockan på 19, och hann precis somna till, innan jag skulle upp igen "för att kunna sova inatt"...

... Jag svarade på 28åringens mess som hon skickade igår. Svarade på HanSomInteHarEttNamn:s mess.. som han skickade igår... -Så var det överstökat... Och så messade jag några enstaka mess, med 24åringen. Då hon undrade över hur det går med HanSomInteHarEttNamn...

... Ja, jag fotade mina växter, då 20åringen efterfrågade foton på dessa...

...

Men nu får det vara bra. Jag orkar inte skriva något mer...

Ännu en dag, imorgon, på jobbet som känns både underbart och alldeles för tungt... Men att stanna hemma, är ännu värre.. -Ett bakslag... Ett idiotiskt alternativ, då jag mår dåligt av det och bra av rutinerna som jag nu har...

... Jag vet inte vad jag ska skriva idag. För att jag är trött och har ingen lust att blogga...

... Så. En kortkort genomgång av dagen, bara.. -Om ens det!

...

Ne-ej. Där tog det stopp...

Jag orkar helt enkelt inte berätta, just idag.

...

Jag tog en lång promenad, ensam, på jobbet idag. En runda genom skogen. Hamnade på en grusväg i närheten, visste inte vart jag var, fortsatte gå, och hamnade till slut tillbaka på brukshundklubben.

Jag har varit(känt mig) ännu mer sluten och osocial, idag.. -Om det nu är möjligt att sluta sig mer än vad jag har gjort hittills..! Jag har funderat och funderat och funderat, utan att komma fram till något. Känt mig uppgiven och handfallen... -Och det finns inget alternativ, där jag kan känna att jag någonsin kommer att vara lycklig, hel, och tillfreds med livet...

Jag gick ifrån jobbet en timme senare, idag... Satt på en sten, och kände ingen ro till att gå därifrån när allt kändes så hopplöst, dumt och uppgivet...

Messade aldrig Arbetsledaren när jag gick, eftersom att... Ja, det kändes tungt och uppgivet, och det kändes så meningslöst... Lite senare, messade hon och frågade om jag hade gått till bussen.. Jag kunde inte svara. -Tydligen var pengarna på mobilen, slut...

Jag handlade en färdig baguette och ett paket dextro, innan jag tog bussen hem. Åt baguetten. Funderade, tänkte, gnagde och mådde rätt så dåligt, ett tag... Åt dextron. Funderade ännu mer. Gnagde lite till... och sedan gick jag in i sovrummet och la mig för att sova en stund... -Jättetrött, men var ändå försiktig med att somna. "Jag skulle ju upp tidigt imorgon, också"...

... Det har blivit tv... Och så har jag velat "men ändå inte", skicka iväg ett mail till Arbetsledaren... -Det kan ju hända att både hon och jag, skulle tjäna på ifall jag delade med mig lite av vad som står ivägen för mig, och om vad jag känner och tänker i det hela...

.. Men jag kunde inte... -Allt känns bara så... rörigt, just nu...

...

Nu blir det sängen.. -Den absoluta höjdpunkten...

...

Jo. Jag messade JobbCoach, också, och frågade om man kunde kombinera en vanlig praktik, med den plats i gruppen, som jag har nu... -Hon har inte svarat... men jag hoppas på svar imorgon...