Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Sociala känslor & sammanhang

Av D - Måndag 30 jan 23:40

... Dagen idag...


... Jag klev upp imorse(klockan halv tolv) när klockan ringde, efter att ändå ha blivit tvungen att gå och lägga mig någon gång(sen natt, tidig morgon)...

Satte mig vid tv:n och upptäckte att de hade bytt program på tv:n vid den tiden...


... Jag mailade JobbCoach för att höra efter ifall hon har fått tag på den sista sysselsättningsplatsen än, för att boka studiebesök. Vi har ju liksom bara en kvar att gå till, nu...

Men hon har inte svarat. Jag fick en rapport om att mailet blivit öppnat, och jag känner bara att hon kunde ha svarat någonting... Bara någonting riktigt kort, åtminstone...

Jag menar. Ett lätt "Nej"... Ett "Jag försöker imorgon igen"... eller ett "Jag har inte hunnit"... Ska det vara så svårt? Bara så att jag vet vad som händer...

Men hon kanske svarar imorgon...


...


När klockan var kvart i ett. Kanske tjugo i, gick jag iväg till bussen.

Jag tvivlade rätt så starkt på att jag skulle orka gå den långa promenaden idag. Och att ge sig iväg alls, var på mer tvång än något annat... "Dumma busskort(som behöver utnyttjas)"...


... När jag väl påbörjade min långa promenad, kände jag mig såå orkeslös och såå stressad. Jag promenerade långsamt, men i huvudet stressade jag på och mådde rätt så dåligt.

Hela vägen, tvivlade jag på att jag skulle orka gå hela rundan. Och hela vägen, längtade jag efter att få sitta på bussen hem...

... Ja, det var ingen härlig runda. Men framåt slutet, började jag ändå lugna ner mig lite grann inombords. Såpass, att jag kunde drömma mig bort lite grann emellanåt.


... På busstationen fick jag sedan stå ett tag innan det blev en bänk ledig... Och det var tungt. Det var väldigt tungt. Ryggen kändes, och jag kände mig allmänt trött i både kropp och psyke...

När en plats blev ledig, satte jag mig ner. Kopplade av. Äcklade mig över alla loskor och allt snus som låg där man skulle ha sina fötter. Och i mina ögon, är det precis lika hemskt att trampa i och lika hänsynslöst, som hundskit..! Usch, vad äckligt!


... Jag såg 16åringen lite längre bort på busstation. Försökte vinka till honom, men han såg mig inte...

Eftersom att jag kände mig så slut, brydde jag mig inte om att gå dit. Utan satt bara kvar där jag satt... Men efter ett tag, såg han mig och kom fram...

Det fanns inte så mycket att säga till varandra idag, och det hela kändes lite stelt... Några få ord, då och då... Men annars inte mycket... Jag sa till honom att jag funderar på att komma över snart. Fastän jag inte tror på att det kommer att bli av... Och när han frågade hur det går med allt, kunde jag inte riktigt vara...


... Ja, lite stelt. Men hans buss gick när min buss gick. Och vi sa hejdå.


...


Väl hemma...


Tv...

Äta en morot.

Tv, tv, tv...

Äta en morot till...

Tv, tv, tv... Tv...


Och så har jag kollat igenom butikserbjudanden, då jag funderar igen...

Jag funderar på ifall jag ska strunta i min regel igen, och köra på min ursprungliga plan. Det vill säga...

Eller det vet jag inte om jag vill säga, förresten. Jag håller nog den för mig själv tills vidare...

Men det skulle iallafall innebära att jag får köpa vad jag vill, på onsdag igen... Fast då det ger så mycket ångest och frågetecken, är det nog enklast att hålla mig till gårkvällens uppsatta regler och bara tvinga mig själv att inte ifrågasätta dem...


...


Jag har inte lust längre nu...

ANNONS
Av D - Måndag 30 jan 00:29

... Jag har svårt att glädjas till andras lycka och inte få ångest i tanken på den, när jag inte litar på att jag själv någonsin ska kunna uppleva samma sak... När det känns som om jag kommer att bli utesluten ur andras liv och framgångar och samtidigt inte heller få chansen att uppleva mina egna...


... Men jag orkar egentligen inte skriva om det.

Hjärnan rabblar bekymmer och omöjliga vägar hela tiden, den större delen av dygnet... Tänker jag så är det, det jag tänker på...

Och nu är jag hungrig och trött. Men vill varken äta eller gå och lägga mig. Jag vill varken somna eller fortsätta vara vaken... För att jag vill varken låta den här dagen fortgå eller låta en ny dag ta sin början...


... Det känns bara så svart. Det känns svart, att jag aldrig träffar min familj. Att jag inte gör någonting om dagarna. Och att om jag försvann, skulle ingen märka det på ett bra tag...

Det känns svart att jag lever ett liv där jag inte kommer att kämpa för att uppnå någonting alls. Där jag inte tillåter mig själv att må bra eller att finna kärlek och glädje... Att jag kommer att låta mig själv dras med den här ätstörningen, ensamheten och en massa vardagssysslor som inte blir gjorda och som tynger min vardag och själ, i resten av mitt liv...


... Jag kommer inte att ta mig vidare... "Varför fortsätter jag? Måste jag fortsätta?"...

Om det bara fanns en enda liten sak som jag kunde göra för att lyfta upp mig själv, mitt liv och vardag lite grann... Det kanske hade gjort det hela värt det... Men just nu känns det som om livet betyder alldeles för lite för att vara värdigt den här smärtan... Den här meningslösheten... Och den här elaka dumheten som jag utsätter mig själv och mitt "dyrbara" liv för...


...


... Jag är fortfarande skitig, sedan jag vet inte hur länge tillbaka. Mitt ansikte är sårigt, och gör ont av att jag pillar upp alla dessa sår. Likaså mina armar, vilket bara händer under extra stressiga perioder...

Och att sitta ner hela dagen och stirra in i en tv:skärm... Jag blir alldeles blind!


... Jag vet inte hur hårt min hjärna har jobbat idag. Men tillräckligt för att låta mig övertygas om alla dessa negativiteter och meningslösheter. Hur hopplöst och onödigt detta känns...


Jag sitter och hoppas på en sysselsättning som jag samtidigt redan vet att jag inte kommer att våga mig ut på, av ren desperation... För att det känns som min enda chans... Min absolut enda chans... Och inte ens den, litar jag på..!


... Jag vill inte uppleva mer, nu. Vill inte se eller höra. Känna eller tänka... Jag vill avsluta. Släppa mig själv fri...

Skulle livet någon gång i framtiden, bli bättre. Mer meningsfullt... Lyckligare... Jag önskar jag kunde offra den möjligheten. Hoppas på ett liv efter detta. En ny chans. Hoppas på att jag inte har mer otur då...

Men... jag kan inte lämna...

Mamma, pappa, 28åringen, 25åringen, 24åringen, 22åringen, 19åringen och 16åringen... De finns ju...


...


Idag klev jag upp klockan halv ett.

Ja, jag vaknade då. Men det kanske inte var så konstigt efter natten innan...


Jag har sett på tv...


Jag funderade på att åka in till stan en vända. Men då det bara skulle bli en halvtimme i stan och jag inte ens skulle ha lämnat busstation, struntade jag i det. Jag hade ingen lust att åka. Hade ingen lust att gå iväg. Och när jag tittade ut genom fönstret, kändes inte naturen särskilt lockande...


Jag funderade ändå på det ett bra tag. Eftersom att jag har ett busskort att utnyttja. Och för varje dag som jag känner möjlighet till att åka en vända, borde jag egentligen göra det...

Men men. Jag gör det imorgon, och förhoppningsvis hela veckan sedan... Ska ju ta den där en och en halv timmes promenaden igen. Går jag i lugn takt så ska det nog gå bra, fastän den kost jag har nu...


... Ja-a... Det var nog det. Jag har inte ens suttit vid datorn idag... Jag har bara suttit vid tv:n! Hämtat morot två gånger... Men inget annat. Ja, ett par toalettbesök också...

ANNONS
Av D - Lördag 28 jan 22:05

... Jag är desperat...

Jag kan inte längre skilja dagarna ifrån varandra, då det bara händer samma saker varje dag. Jag tänker samma saker. Jag känner samma saker. Och problemen och de saker jag inte orkar med, är desamma...

Och jag vet inte...


... Jag blir liksom mer och mer blind, för varje dag som går... Och framtiden suddas ut i takt med de steg jag aldrig tar... Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, se hur jag ska ta mig någonstans alls. Kan inte, hur hårt jag än tänker, komma fram till hur jag ska övertala mig själv till att.. "ge mig själv en chans"...

Och i takt med att framtiden försvinner, tilliten till mig själv nötes(nöts/nötts?) ner, börjar jag tvivla allt starkare på hur viktigt det egentligen är att stanna kvar...


Jag menar.

Efter flera års tid av misslyckanden, bromsningar och backningar... Efter flera års tid av självskada och dubbla budskap till mig själv... Efter flera års tid till övertygelse, har jag nu förstått att jag är i närheten av att bli besegrad av mig själv...


Jag vet inte om jag orkar fortsätta kämpa för och emot mig själv i lika många år till... Inte när jag kämpar mer emot än för! Vet inte om jag orkar fortsätta känna mig rädd och osäker. Orolig och ångesttyngd... Om jag orkar fortsätta möta vardagens, hemmets, livets och det sociala faktumets utmaningar... Vet inte om det är värt att både känna sig stark och svag. Framåt och avvaktande. Förmögen och oförmögen... Ensam men samtidigt socialt pressad...

... Och jag vet inte om jag har lust att vänta på att känna mig ännu mer dum och onödig... Ännu mer frustrerad på mig själv... Ännu mer nedsliten till grunden... Om det är värt att bli ännu mer övertygad om att...

... Att få bekräftat att jag kommer att misslyckas. Att jag förstörde för mig själv och levde ett näst intill helt onödigt vuxet liv... "Där jag hade kunnat uppleva så, så mycket.. mer"...

... Eller om jag bara borde gå...


... Men jag kan ju inte gå. Det vet jag ju.

Jag kan inte lämna alla bakom mig. Kvar här. Kan inte lämna mina texter. Mina saker. Min dator... Mitt skräp... Smuts...

... Och.. hur mycket det än smärtar... Och hur värdelöst det än är... Hur mycket jag än får ångra... Hur dum jag än blir tvungen att känna mig... "Så länge jag lever, kan jag ångra. Göra om. Göra rätt..."...


Men jag vill bort. Det vill jag... Jag känner mig desperat till vila... Till att slippa känna och tänka som jag gör... Uppleva vad jag upplever... Inse vad jag inser...

Och jag vill inte svika... Varken mig själv eller någon som står mig nära...


...


Ja... Funderingarna har gått idag, om hur f*n jag ska ta mig någonstans.. -Precis som varje dag! Och jag har funderat på varenda väg som jag nätt och jämnt kan se... Som känns för omöjlig för att kunna lita på...

Jag önskar bara att det fanns åtminstone en väg som kunde ge mig en liten låga i mörkret... Men det finns inte. Och jag blir bara mer och mer trött i skallen, blind i mörkret, ju mer jag försöker söka efter den väg som borde finnas men inte syns...


Jag orkar inte fortsätta längre...

Det känns bara inte som om det finns något annat alternativ just nu. Jag måste liksom byta ut vardagen jag har, mot någonting annat. För att stänger jag alla andra vägar och tvingar mig själv att vara kvar där jag står, kommer jag garanterat att behöva fly. Fly på annat sätt...

Jag behöver någonting som tar mig från hemmet. Som sliter mig från mina tankar och känslor, och ger mig en paus i tillvaron...


Jag behöver finna mening i livet om jag ska orka fortsätta andas. Om jag ska orka fortsätta tänka, känna och se...

För att det här är såå meningslöst. Och just att det är jag som sätter stopp för mig själv och har gjort så "trots" tjat från både mig själv och andra, gör bara att jag känner ännu mindre hopp om en vändning, och en ännu större anledning till att avsluta...


... Men allt jag vill göra... Allt som jag tror att "möjligtvis" skulle kunna göra mig lite lyckligare och ge mitt liv en mening, är jag för rädd för att ge mig in i.. "För att det kräver för mycket av mig"...

Fastän jag kände idag tillexempel. "En hund skulle kunna ge mig en anledning till att jag inte längre kan gå åt fel håll. Eftersom att jag då måste kunna alltid vara tillgänglig för hunden"...

För att det var ju det som var problemet när Xsambon och jag hade hund. Jag fick jättedåligt samvete för att jag inte orkade vara där... Men i och för sig stoppade inte det mig den gången, från att må sämre och sämre och sämre. Eftersom att Xsambon bodde där och tog hand om hunden när jag var borta...


...


Men ja.

Dagen idag...


... Inatt hade jag jättesvårt att somna. Jättesvårt. Jag kunde inte koppla av. Låg bara där och funderade. Stirrade...

Jag höll på att somna till, men vaknade tvärt och gick på toaletten istället. Och efter det, var det kört! Jag började lyssna på YouTube. Och när jag tröttnade på det, klev jag upp igen och såg på lite tv...

När klockan blev halv sex eller något sådant, gick jag och la mig igen...


... Jag klev väl upp... Ja, runt... före nio, iallafall.. Tror jag...


... Jag har sett på tv... Ätit... Funderat...

Jag la mig på sängen en stund, när ångesten och funderingarna blev för intensiva... Uppgivenheten för tung...

Låg och frös. Men ville inte bädda ner mig, då jag snart skulle kliva upp och se på ett underhållningsprogram på tv:n...

Började somna ifrån lite lätt. Så missade det första programmet.

Vaknade lagom till att det andra hade pågått i tio minuter... Klev upp och åt en morot. Hungrig.


Jag har frustrerat mig över ljud överifrån.

Dunsar i golvet. Klor och tassar mot parketten. Brummande i avloppsrören...


Och jag har försökt äta fastän jag var mätt..

Men nu slängde jag den sista propparmaten. Så att nu kan jag påbörja mitt nästa upplägg, med järnhandske!

Ja, denna gång måste jag vara stark. Denna gång får jag inte ifrågasätta mina egna regler. Jag får inte undra varför jag har satt upp ett visst krav. Och jag får inte alls fundera över ifall jag kanske kan ruckla på det "för att det är otydligt eller osäkert"...

Nej, nu måste jag bara hålla mig till vad jag har bestämt, utan några tvivel! -Det ska vara självklart!!


...


Hoppas jag tar mig ut på aktivitet... Det är min enda chans.. "Vad gör jag annars?"...


... Jag kan inte låta bli att känna mig avundsjuk på mina syskon...

Alla tar sig framåt. Alla jobbar för sin lycka. Ingen är helt ensam... Vissa skaffar barn...

.. Och här sitter jag, orolig för att varken kunna nå min egen lycka.. eller ta del av deras...

... Det är ju så dumt. För att jag har ju lika stora chanser och förutsättningar som de har.. Egentligen... "Men varför känns det då så omöjligt? Så oöverkomligt?"...


...


Nu ska jag se på lite tv innan jag går och lägger mig... En ny dag imorgon...

.. U-umh...

Av D - Torsdag 26 jan 22:08

"Det här kommer inte att gå. Det här kommer inte att gå. Det här kommer inte att gå...". Och jag känner mig handfallen till livet...


Jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig vidare. Jag känner mig som instängd i en kropp som styrs av en hjärna som är spritt språngande emot mig... Och jag tycks inte längre ha varken viljan eller förmågan.. Orken, till att kliva ur de spår som jag har gått ner mig i under så många års tid nu...

För att det är ju det som är grejen. Jag har fastnat i mina egna djupa spår... Och jag fortsätter bara gå i dem.. Ovillig och rädd för att printa nya...


Och när det känns såhär, känns allt så himla meningslöst. Hopplöst...

För att.. finns inte viljan, så finns inte heller möjligheten...


...


Idag var jag på studiebesök igen... På ett jättekonstigt ställe...

Ja, jag förstod inte riktigt vart jag var, och jag hängde inte heller med på vad de sa... Jag var bara stressad och obekväm i situationen...


...


Men jag börjar från början.

Jag var väldigt orolig och hade nervös ångest hela natten, innan jag somnade. För att jag inte kunde sluta tänka på mitt frysdilemma... Ifall något är fel med den efter att jag avfrostade den, eller inte..!


Jag satte på musik. Och somnade sedan ifrån. Halvt. Så att då stängde jag av igen...

Men jag sov väldigt orolig och lätt, hela natten... Väldigt oroligt...


... Vaknade till morgonen. Sådär klockan åtta. Klev upp, och väntade in att få gå till bussen...


...


Jag hade en del tid på mig när jag skulle gå från busstationen till JobbCoachs kontor. Så att jag tog en omväg. Men eftersom att jag inte visste hur lång tid den vägen skulle ta, stressade jag på mer och mer för varje minut som gick...


... Idag gick det inte bättre på mötet. Det var två arbetsledare denna gång, och jag kände mig otrygg, stel och obekväm... Och att de frågade så mycket, gjorde mig väldigt... otrygg... Jag ville inte göra ljud ifrån mig... Jag menar. Jag vågade inte ens höja min blick från golvet... Knappt andas!


Men stället kändes dessutom fel, rakt igenom...

Och jag känner mig dum när jag är så kräsen. Men det är bara det att jag viker för rädslan. Jag viker för ångesten och röran... För otryggheten... Och för vad som tycks vara ett mönster i ovilja...


Jag vet inte...

Men efter mötet, bestämde jag mig för att promenera tillbaka från studiebesöket, istället för att åka med JobbCoach. Bara det att jag inte hade någon aning om vart jag befann mig i förhållande till stan!


Jag började iallafall gå. Valde ett håll, och fortsatte sedan gå...

Som tur var, började det visa sig skyltar mot stan efter ett tag. Men trots det, gick jag i rask takt, så att jag inte skulle hinna tröttna på att promenera om jag gick fel några gånger under promenadens gång..!


... Till slut så tog jag mig ändå till en busshållplats som min buss gick ifrån, efter ungefär en timmes promenad...

Och så åkte jag hem...


...


Direkt jag kom hem, satte jag igång tv:n och började äta... Eller jag tror att jag gjorde det. Kan ha gjort någonting emellan, också...


Jag vattnade växterna...

.. Och annars har jag nog bara suttit och legat på soffan...


... Ja, jag fick svar från FrysNissarna också!

De sa att det var som det skulle vara, utefter min beskrivning av bekymret. Så att då får jag försöka lita på dem, att ingenting är fel. Även om det känns som att det verkligen inte var så innan jag frostade av frysen...


... Men dagens dilemma är trots allt.. Förutom att jag känner att jag vill proppa imorgon men hoppas på att undvika, den där sysselsättningen... Jag ser verkligen inte hur jag någonsin ska lyckas ta mig ut, eftersom att jag har gått ner ett väldigt otrygghetsmönster och verkligen inte kan ta mig ur det...


Det känns liksom som att jag måste välja en annan väg för att ta mig ut. Någonting som jag inte redan har misslyckats med sjuttioelva gånger...

Men det enda jag vet om, är ju arbetsförmedlingen. Och dessa har jag ju redan testat ett antal gånger. Jag har skrivit in mig otaliga gånger. Blivit utskriven igen på grund av att jag inte tar emot deras hjälp eller uppfyller deras krav... Och skrivit in mig igen ett tag därefter...


Så att det känns inte som om heller det är någonting som helt plötsligt skulle börja fungera nu...

Jag kan ju känna att det låter på mig, som om jag vill det här. Som om jag vill börja jobba och bidra till samhället... Och på vissa plan, vill jag väl faktiskt få någonting att göra på dagarna.

Men i det stora hela, är det mest att fly ifrån vad jag redan upplever, som känns... lockande... För att det är för tungt att jobba. För tungt, socialt. För tungt, självförtroende-och självkänslomässigt... För tungt när det gäller att få saker att gå ihop i livet. Att orka med det ena om jag gör det andra...


Men just nu kan jag samtidigt känna att jag tar saker förgivet genom att ta emot bidrag utan att tro på att jag någonsin kommer att tjäna och förtjäna mina egna pengar. Och att jag samtidigt som jag oroar mig för hur det ska gå när jag inte längre har rätt till eller vill ta emot denna aktivitetsersättning, egentligen vill göra mig av med den så att jag blir tvungen att ta mig ut och förtjäna min inkomst...


... Men det som känns tungt just nu, är ju att jag inte vet vad jag ska ta mig till om jag inte kommer ut på praktik. Aktivitet. Sysselsättning...

Jag menar. Hur ska jag hantera ätandet? Hur ska jag orka fortsätta... finnas till? Vad har jag för chanser att någonsin få känna att livet betyder någonting och att jag inte bara sviker? Hur ska jag stå ut med vardagen, när jag är så socialt isolerad? ... -Meningslöst.


...


Jag orkar inte känna, som det ser ut nu...

... Det är kaos och meningslöshet, om vartannat...


... Nej, jag måste(måste) ut om jag ska orka vara kvar vid medvetande...

Annars så kommer min tillvaro och själ fortsatt rasa sönder och samman...


... Livet känns så grått just nu, när jag inte har träffat någon nära sedan nyår... Jag menar. Jag tappar nog lite grann verkligheten, tror jag, när jag bara sitter i mina egna tankar hela dagarna... Även om jag går ut och går ibland!

Av D - Onsdag 25 jan 22:46

... Ska jag säga till henne att jag inte orkar? Ska jag säga att jag inte klarar det? Att det inte kommer att gå?

Egentligen är det ju som de säger. Jag börjar från fel håll. Och jag behöver ta tag i det från en annan ände... Men jag kan samtidigt inte gå den väg som de föreslår. Kan inte heller se någon annan fungerande väg... Och vart jag än tittar, går jag in i väggen och kraschar...


Det känns omöjligt, helt enkelt...

Livet känns omöjligt. Allt jag gör och inte gör, känns omöjligt... Att ta sig någonstans alls och att sluta skada sig själv... Att bli sann mot sig själv och sin tillvaro.. känns omöjligt... Och att lämna det här livet och aldrig komma tillbaka... Att äntligen få avsluta och ge upp... Vila, känns omöjligt...


... Jag orkar egentligen inte göra någonting längre, för att ta mig framåt. För att komma någonstans alls och uppnå någonting i mitt liv... Och minsta lilla sak som hända bör eller skall, känns övermäktig och ger prestationsångest... "Jag vill bara vila. Fly... Vara ifred"...


Ja, hade jag inte haft mina syskon och föräldrar...

På något sätt, känns det som om jag skulle vara lite mer avslappnad då... Jag hade inte behövt. Hade inte haft någon anledning till "det, det eller det"... Jag hade inte haft några förväntningar på mig. Jag hade inte behövt älska eller vara till lags. Hade inte behövt svara eller umgås när jag egentligen bara vill bort...


...


Imorgon ska jag på studiebesök igen... Men jag vet inte om jag orkar...

Det är ju klart att pms eller vad det nu är jag upplever nu när RödaVeckan snart ska sätta igång, och oron för den, gör att jag känner lite mindre för det...

Men just nu känns det bara som att "den där obehagliga känslan som jag kände i tisdags.. Den vill jag inte känna igen"...


Jag menar.

Jag orkar inte med att åka till fler ställen som bara känns "fel, fel, fel". Som ger mig obehag och ett hjärta av sten. Hjärna av gummi... Till ett ställe som jag känner direkt, att jag bara vill fly ifrån. Att jag inte kommer att vilja, eller känna mig trygg med att vara på...


Och jag orkar inte känna att jag sviker mig själv, gång på gång. Att jag är dum och onödig för att jag aldrig ger det en chans...

Vilket ger mig mitt dilemma. "Jag kan inte backa igen nu"...

Jag menar. Backar jag nu... "För vadå?" ... Vad ska jag göra om jag backar nu? Jag kommer ju inte att ta mig någonstans. Och även om jag skulle kunna skaffa hund(vilket jag ändå inte vågar) för att bli lycklig, kan jag inte bara utesluta den väg som bidrar till samhället...


Jag menar. Jag ska inte gå på bidrag i resten av mitt liv. Låta samhället, alla skattebetalare, betala för mitt liv... Så att till slut måste(måste) jag ta mig ut. Jag måste ta mig i kragen och besegra min rädsla och min inre felvridning...

*Suck*... Jag vet bara inte hur... För att jag har inte viljan... Det är bara så...


...


Hmmm... Dagen idag.


Imorse vaknade jag vid sextiden, kanske... Tvingade mig själv, efter orolig själ och gnagande sinne, att kliva upp och kolla frysens temperatur. Jag ursäktade min fixering med att jag skulle dricka vatten... Vilket i och för sig behövdes(!), då jag var väldigt varm... Ja, sådana där svettsvallar på grund av stressade tankar, ångest och nervositet...


... Och där började förmiddagens brutala känslobana.

Jag gick ju och la mig igen. Halvsov oroligt. Klev upp ett par gånger till, för att sedan gå och lägga mig igen...

Och när jag sedan klev upp för sista gången, sprang jag bara fram och tillbaka mellan tv:n och kylskåpet hela tiden..!


Jag skickade iväg ett mail till KylskåpsNissarna. Beskrev vad som händer, och frågade om det skulle vara så, eller om något är fel...

Hela förmiddagen sprang jag fortsatt fram och tillbaka. Nervös och ångesttung. Med gråten i själen...

Jag var väldigt orolig att mitt öde nu var dömt. Att jag skulle vara tvungen att ta hit någon, men inte orka. Att jag skulle behöva diska och städa. Och sedan uppleva dem stöka omkring med kylskåpet...

... Och att jag mådde såpass dåligt att jag bara ville ta ut varorna ur frysen och stänga av den för obestämd framtid istället för att ta hit någon eller fortsätta lida av den "eventuella katastofen"...

Ja, allt kändes bara så utmattande omöjligt och tungt, där jag satt med keps och luva över huvudet, i tv:soffan...


Jag var skitig(är skitig), hade molande värk i livmodern, kände mig varm och allmänt unken, och hela livet kändes och känns som ett enda stort och omöjligt stressmoment... som jag egentligen bara vill rymma ifrån. Avsluta. Ge upp med...


Ja, det var ingen bra förmiddag...


...


När klockan hade blivit tillräckligt mycket, gick jag trots oron för att mensen skulle sätta igång under bortavistelsen, iväg till bussen.

Idag skulle jag köpa dessa sista erbjudandevarorna för veckan, så att jag kunde få någonting att äta... Även om det med största sannolikhet skulle proppas på(!), eftersom att jag mår som jag mår och känner som jag känner...

"Men det var ju ändå de sista för veckan"...


... Väl i stan, hade jag ungefär 40minuter på mig att ta mig till affären, köpa det jag skulle ha, och sedan ta mig tillbaka till bussen igen... Om jag ville ta den första bussen tillbaka hem.


Så. Jag stressade dit. Stressade genom affären... -För att upptäcka att de inte hade en av de varor som jag skulle köpa! "Och de hade den inte här i byn heller!"...

Jag blev förtvivlad. Ännu mer stressad. Och jag kunde inte förmå mig att köpa ett annat märke av samma vara "eftersom att det var "det" märket som var på erbjudande"... Det handlade inte om pengarna. Utan snarare om principen. Det kändes fel att köpa ett annat märke när mitt upplägg i inköpen nu ska vara på ett visst sätt...

Jag kunde inte heller förmå mig att efter all stress, förmiddagens skit och förväntningarna som jag hade byggt upp "om att få äta just "det", stressa tillbaka till busstationen utan att ha fått med mig någonting alls(!)... Och åka hem för att fortsätta lida, utan någon tröstmat!


... Det slutade med att jag stressade ner en massa skit i min kundkorg, igen... Fastän även det förstörde min princip om mina inköp. Vad jag får köpa och på vilka villkor...

Men på något sätt kändes det mer okej. Kanske för att det blev ett helt misslyckande, och inte bara en avvikelse som skulle "förvirra mina reglers hållfasthet"... Typ som att jag nu kan börja på ny kula direkt härifrån...


Men jag vet inte...

Det var så det blev iallafall. Och det hela landade i att jag nu har bytt bort de erbjudandevaror som jag hade sett fram emot och nu saknar, mot det här skräpet som jag har proppat på idag. Så att jag nu inte längre får köpa dessa saker denna vecka.. -Eller något annat! Förutom färska råvaror utan tillsatser, som jag alltid får köpa..!


...


Jag hann med den första bussen hem...


Väl hemma...

Jag gjorde som jag alltid gör när jag kommer hem med propparmat. Jag vägde och dokumenterade kalorier...

Sedan åt jag...


Jag har funderat syskon. Funderat pressen jag känner... Saknaden av något meningsfullt... Känslan av att gå miste om saker och ting... En lätt avundsjuka, ångest... Känslan av att jag tar ifrån mig själv, vad alla andra tar tillvara på...

Ja, jag känner mig dum och ensam... Och egentligen så vill jag bara... Verkligen bara, bort nu... Jag vill avsluta...

"Varför känner jag mig så fängslad vid livet?!" ... Jo, kärlek, såklart... Kärlek, och plikter mot dem man ska hålla kärt... Att inte svika och vara självisk...

Förr hade jag även lagt till att "jag kanske kommer att missa någonting som jag hade kunnat uppnå"... Men just nu tror jag inte att jag någonsin kommer att kunna ge mig själv en chans...


... Nej, jag sitter fast här för att jag inte är ensam... Så är det...

Och hade jag varit ännu mindre ensam, hade jag kanske inte längre strugglat med dessa känslor, problem och dumheter... Så att jag vet inte vart jag står i det hela... Jag känner mig bara så dömd. Som om Döden knackar på min axel och står och väntar på att jag ska vända mig om och följa med...

... "Jag kommer inte längre än såhär"...


...


Jag kollade även lite kläder på webben. Men tröttnade väldigt fort...


Annars har jag nog inte gjort så mycket annat än att äta...

Förutom att känna starkt att jag borde städa lägenheten och diska. Tvätta kläder och vattna växterna. Umgås med familjen. Duscha. Borsta mina tänder... Ja, ta ut soporna..!

... Funderat på hur jag kan ta mig bort... Bort från det som smärtar och är meningslöst... "Jag vill finna mitt domnande beroende! ... Eller försvinna för gott"... Men som sagt. Det ena kräver för mycket förberedelse... Och det andra orkar jag bara inte söka efter...


... Om jag bara kunde se en fri väg...

Jag skulle behöva hjälp från någon, och jag orkar inte bo ensam längre... Men jag vet inte hur jag ska göra för att få mig själv att tillåta en förändring i den tillvaro som jag föraktar såå...

... Desto svårare när jag egentligen mår bra och klarar vad som helst..!

Av D - Tisdag 24 jan 20:59

... Frysen gör mig galen..(!). Och jag hatar det faktum att jag inte vet om den gjorde likadant innan...

Allt hade inte varit lika mycket av "a deal", om det inte hade varit för att jag absolut inte orkar ta hit någon just nu. Jag orkar inte maila någon och fråga. Och att, varje gång som det faktiskt ska komma någon hit, agerar min själ flyktvillig och hjärnan snurrar som f*n...


Jag sitter till och med härhemma och fruktar för att de ska, någon gång i framtiden, vilja komma och renovera vissa delar här i lägenheten..! "Hur ska jag orka få ordning. Plocka och dona, tills dess?!"...

Det känns bara så stort och övermäktigt. Och att ta hit någon nu.. Någon alls, hade varit alldeles för tungt att orka med... Både för att jag blir stressad av att de röjer... Och att det är möjligt att saker kan ta tid... och bli bökigt...


... Men jag struntar i detta, nu...

Jag struntar i mina saker, hyresvärdarnas saker. Struntar i ekonomin...

Jag struntar i om livet går åt helvete. Om saker rasar samman...

Det enda jag tänker bry mig om, är att försöka undvika det som smärtar mest. Och att följa mina känslor fullt ut...


Jag ska försöka ta mig ut på praktik. Sysselsättning. Aktivitet.. What ever.

Och jag ska träffa syskon och föräldrar, så gott jag orkar.. När de själva tar upp det...

Och saker får bara bli som de blir...


Jag orkar inte bry mig om vad som kan hända och inte hända, längre...

Det får mig bara att bryta ihop varje gång som något är konstigt eller fel...


...


Jag ska gå ner i vikt igen, iallafall. Det är ett som är säkert! För att jag känner mig så stor nu... Stor...

Jag är inte överviktig eller fet... Men...

Ja, jag vet inte. Jag antar att det är någonting att kämpa för, bara. När allt annat känns onåbart...


Det kommer ju att bli enklare om jag praktiserar, att undvika att äta. Det vet jag ju. För att jag känner mig inte så trygg att äta hemifrån. Bortsett från, med syskon och föräldrar... Och sedan när jag kommer hem till eftermiddagen, kanske jag är trött och tillfreds. Så att jag inte känner behovet då heller...


... Men jag vet inte hur det ska bli. Jag kanske ska gå till läkaren eller något, och se om jag kan få något som stoppar menstruationerna.

Jag menar. Under alla mina år.. Allra helst under skolåren, hade jag det väldigt jobbigt med att ha dessa samtidigt som jag gick i skolan... Väldigt jobbigt! Och jag läckte i princip varje dag under varje period. Men så hade jag ju långa resor till och från skolan. Långa dagar i skolan... Och så länge jag kan minnas, väldigt svårt att gå på toaletten...

Ja, det där med toalettbesök. Vet inte varför det var så svårt. Men jag undvek det till sista sekund, långt upp i åldrana. Hade typ inte ro eller lust till att gå...


... Men iallafall...

Ska jag kunna börja praktisera, känner jag att jag vill ha bort det som egentligen bara är ivägen... -Jag kommer inte att sakna den!

Men jag, och att gå till läkaren... Nej, väldigt omständigt... Det kommer nog inte att bli av...


...


Dagen idag.


Jag orkar egentligen inte berätta... Känner mig trött. Seg...

Men jag klev upp tidigare än vad klockan ringde. Satte mig vid tv:n...


Jag minns inte så mycket mer av morgonen. Men jag funderade rätt så gnagande.. Det minns jag.


... När det blev dags att gå iväg till trafikplatsen för att ta bussen in till stan, gick jag iallafall iväg.

Det var ganska lagom att ta den bussen. För att då skulle jag hamna på busstation i en bra tid för att både slippa vänta och att slippa stressa...


... Mötte JobbCoch.

Åkte iväg till... Ja, vart det nu var. Någon skidbacke eller något...

Om det var någonting jag inte var idag, så var det koncentrerad..! Intresserad... Uppmärksam...


... Jag kände mig väldigt otrygg i JobbCoachs sällskap... Stirrade mest. Och kände inte för att öppna min mun...

Och när vi kom dit, kändes allt bara så himla fel..! Det var rörigt och stökigt. Både socialt och prylmässigt... Och... ja...


Egentligen ville jag bara avbryta det innan arbetsledarna ens hade hunnit komma. Jag ville sätta mig i den där bilen eller promenera tillbaka längs den där vägen, och lämna det där läskiga stället bakom mig, så fort det bara gick...

Men det var lika bra att åtminstone lyssna på vad det var för ett ställe, innan vi lämnade. För att det hade känts så misslyckat annars... Och jag hade nog ångrat det..


Allt jag inte ville göra, var att gå in någonstans. Att känna mig inträngd i ett hörn. Men jag ville inte heller öppna min mun eller titta på någon annan människa... Så att vi hamnade i ett litet och trångt kontor med en massa(!) saker slängda huller om buller!

Jag "sysselsatte" mig med att stirra ut genom fönstret och önska att jag kunde gå upp i rök utan att någon mindes att jag hade suttit där...


Lättad, lämnade vi sedan kontoret. Och åkte tillbaka till stan..

Hon hade trott att det inte skulle vara något för mig, sa hon. Vilket fick mig att känna att man kanske inte behövde börja med en plats som man inte tror på...

Men, men. Får se vad det blir för ett ställe på torsdag...


... Hon skjutsade mig till busstationen. Och lägligt som det blev, kom en buss ca tio minuter senare!

Åkte hem...


... En sak som jag har rabblat i hjärnan hela dagen idag, är dock... Såklart som vanligt, inköp.

Jag har ett par saker kvar på erbjudande, som är "tillåtna" för mig att köpa, denna vecka... Men jag behöver in till stan för att köpa dem...

Och gnag, gnag, gnag... Jag vet inte hur jag ska orka mig in... Vet bara "att".. jag vill in... För att nu har jag bara några fåtal morötter kvar av det jag äter just nu. Tog den sista färdigrätten idag. Köpte ju bara tre...


...


När jag kom hem...

Jag åt min sista färdigrätt... Ja, när den hade stått i 45minuter i ugnen... Ville värma den så, idag...

Och annars har det blivit tv... Lite läsning på datorn. Skrivanden i min känslobok... Och lite messande med 24åringen...


...


Jag känner att jag kommer att fixera vid frysen ett tag till...

Skönt iallafall att inte LedLamporna kom idag... Var orolig för... att behöva ta tag i dess påfrestningar nu när jag verkligen inte orkar med dem..!


... Kanske äter jag en till morot innan jag lägger mig. Vill ju upp i ett visst antal kalorier, eller åtminstone i närheten(vilket inte kommer att kunna ske idag)..! Eftersom att det finns en gräns för vad som fungerar i längden och inte. Och jag har ju hittat min! ... Gäller bara att lyckas greppa tag i den igen. Hur det nu ska fungera när jag börjar praktisera och (hel)svälthjärnan får en rejäl triggning!


...


Nu blir det mer tv...

RödaVeckan är på ingång.. Eller den har ju lurats förut, så det kan vara några dagar kvar...

.. Och jag känner mig seg... Trött... Uppgiven...

Av D - Måndag 23 jan 22:12

... Jag blir inte klok på någonting härhemma, och jag är trött på att hela tiden behöva oroa mig. Oroa mig för konstiga ljud. Oroa mig för diverse läckage och kras...

Jag kan liksom inte kontrollera så att saker inte rasar samman utan min vetskap. Jag kan inte kontrollera vad grannarna gör. Varför det låter, dunsar och brummas...

Jag kan inte kontrollera så att rören inte börjar läcka. Så att slaskarna inte får översvämning, toaletten inte forsar över.

Jag kan inte försäkra mig om att frysen inte slutar fungera. Kylen inte blir varm... Ifall taklampan rasar i golvet..!

Och det jobbigaste av allt, är de saker jag inte känner till. De saker som jag inte kan någonting om. Som jag går och oroar mig för, under utstirring "För att det kanske är så, så eller så. Men kanske inte?!"...


Jag blir bara så trött på det borrande ljudet i badrummet. På att inte veta "vad fan han gör däruppe"...

Att varje gång, fråga mig själv under frustration, vad det är som låter. Om det är någonting som snart kommer att gå sönder. Ifall gubben borrar eller bara spolar vatten... Ifall han rakar sig... Eller ifall det egentligen inte alls bör låta sådär, och att det kommer att bli översvämning inom ogiven framtid!


Jag blir inte lugnare av att veta att lägenheten håller på att rasa samman vart jag än tittar, och att den kan komma att bete sig väldigt dumt åt när jag inte är hemma.. "Vilket kommer att leda till disaster!"...

Att jag inte orkar ta hem fler gubbar hit, nu när jag inte orkar med att städa, diska och duscha...


Jag bryter ihop varje gång som jag inte förstår vad som händer. Och jag vill fly eftersom jag vet att det här är att vara vuxen och att jag aldrig kommer ifrån det(vuxna) i detta livet...


Jag menar. Jag vill bara fly fältet. Jag orkar inte med oron. Orkar inte med ångesten, och rädslan för hushållsrelaterade katastrofer...

Inte nu när jag fungerar så dåligt i både sinnet och själen. Jag har liksom inte ork att ta tag i hemmets utmaningar samtidigt som jag svälter och hetsäter. Samtidigt som jag krisar i vardagens kvalitet. Försöker ta mig ut.. Hålla mig inne... Fösöker må bra. Må dåligt... Försöker finna mening... Hålla livet kort... När jag inte kommer... någonstans...


...


... Idag vill jag bara skada mig själv. Jag vill öppna mina egna ögon och reagera på tillvaron. På livet och det jag gör och inte gör...

Jag vill vakna till. Förstå att jag måste ta mig ur detta... Och jag vill bara göra vad som, som kan få mig att.. haja till...


Och jag vill lida. Jag vill ha ont. Jag vill att livet blir så hårt och värdelöst det bara kan bli.

För att det är inte värt att leva ett halvdant liv som man inte trivs med. Att bara sitta och acceptera hur man mår och hur livet ser ut...

För att det skulle innebära att jag "nöjer mig" med dåligt. Att jag bli hemmablind i mitt eget helvete... Och därför... Därför skulle jag behöva må riktigt jävla skit, så att jag inte klarar av att acceptera... Så att jag måste jobba mig ur detta...


Men jag vet ju att det inte fungerar.

Det var ju det som en av mina första svältperioder handlade om. Att jag inte tänkte acceptera min tillvaro...

Men...

Ja, jag har fortfarande inte tagit mig vidare.. Ur detta...


...


Jag blir frustrerad när jag inser att jag inte heller kommer att fly ifrån detta. När jag inser att jag inte har en aning om hur jag ska ta mig bort från samhället och ut till ingenstans... Och att jag, även om jag hade vetat hur, inte hade orkat göra den kraftansträngningen som krävs...

Jag blir så uppgiven när jag inser att det kommer att passera år efter år, och jag kommer att behöva, under smärta, tampas med utmaning efter utmaning, i min ensamhet...

Och jag kommer inte att orka... Inte att stå ut...


Jag träffar inte familjen särskilt ofta. Syskon och föräldrar... Men de är de enda jag tänker på...

Jag har ingenting i livet att göra. Jag har ingenting att uppnå, som jag tror att jag kan uppnå... Jag har inte så mycket glädje i vardagen. Inget meningsfullt om dagarna... Och jag tycker att livet är mer tungt och meningslöst, än något annat...


Men jag tänker på dem. På att svika och såra... På att visa mig svag... "Utan att de ens vet om hur jag mår!"...

Och när jag funderade på döden imorse, blev det en omöjlig sak, på grund av vad de skulle tycka om alla mina texter som jag har skrivit! Och det faktum att jag behöver duscha, städa och diska innan jag dör!

Jag behöver lösenordskydda min dator. Säkra mina anteckningsblock... Och ta bort brutala foton från datorn...


Ja-a...

Till och med efter döden, kommer jag att vara orolig över vad de tycker om mig. Över vad de får veta... Och över att behöva ge dem dåligt samvete "för att de inte redan visste"...

Även efter döden, är jag orolig för att någon annan ska behöva ta i "äckliga, smutsiga, stinkande mig". Över att någon annan ska behöva städa min smuts...


... Så... Varken döden eller flykt från samhället. Flykt ut till ingenstans...

Och inte vågar jag satsa på att bli lite lyckligare heller, då det leder till ännu fler katastrofkänslor!


...


Idag.


Jag såg på lite tv, som vanligt, när jag vaknade...

Kollade frysen, det första jag gjorde på morgonen. Den stod fortfarande på -19grader. Som den ska.

Men så kollade jag den igen efter ett tag, när jag ändå skulle hämta morot... -Och då hade den gått upp!


Jag blev alldeles till mig. Började läsa på olika forum. Försöka komma fram till ifall frysen var trasig. Ifall jag kunde ha förstört någonting igår när jag avfrostade den(!)...

För att jag kunde bara inte minnas att frysen hade skiftat sådär förut...

Den skiftar inte mycket. Bara ett par grader. Och det kan ju vara så att jag bara inte har haft anledning att kolla, tidigare...


... Jag började iallafall må väldigt dåligt.

Kollade temperaturen gång på gång, och blev alltmer stressad ju fler gånger jag hade kollat...

Jag gick in i sovrummet. Bäddade ner mig med kläderna på, under täcket, och började gråta...

Jag låg kvar en stund och bestämde mig för att skicka iväg ett mail. Skriva av mig och kanske få svar... Och sedan halvsov jag ett tag...

Jag kände mig mer avslappnad. Så att det kanske var bra att gråta lite grann...


... Jag vet inte om frysen är trasig. Men maten är fryst och temperaturen går bara upp ett par grader och sedan tillbaka igen...

Och jag orkar inte ta hit någon, så...


Det jag oroar mig för, är väl om elräkningen kommer att bli dyrare... Jag vet ju inte hur det där fungerar...

Men eftersom att jag inte vet om det är något som är fel, eller ifall den alltid har varit sådan(och ska vara sådan), så tänker jag låta det vara.. Iallafall tills vidare.


...


Jag har ätit lite grann... Ungefär den mängd som jag önskar. Och jag har försökt komma på hur jag ska hantera mig själv och livet just nu...

Jag har känt att svälten inte leder till något annat än smärta "för att sedan börja äta igen". Man blir mager och äcklig. Hjärnan slutar fungera... och döden är mycker längre bort än vad man orkar med i det läget...


Jag vill skada mig själv på ett mer effektivt sätt. Så att jag vaknar till. Inser faktum...

Jag vill känna smärtan på ett mer direkt sätt...

Men egentligen vill jag bara fly. Jag vill ha ett alternativt liv. En alternativ verklighet...


Och om jag inte kan få något av det, vill jag finna ett nytt beroende istället för svälten och hetsätandet...

Jag vill bli riktigt beroende av någonting som tar mig bort ifrån verkligheten. Bort ifrån livet... Som gör allt mycket enklare och mindre viktigt...

Någonting som gör att dagarna flyger iväg och jag inte bryr mig om någonting...


Men jag skulle gärna dö i sömnen... Smärtfritt, lugnt och harmoniskt...

Om det inte vore för att jag vill kunna förbereda både mig själv, hemmet och mina personliga ägodelar(allra helst texter!) innan dess..!


... Men jag är trött. Det är jag...

Och hur ska jag orka fortsätta?!


...


Imorgon ska jag på studiebesök på en sysselsättningsplats...


... Men mer om dagen idag.

Jag klev iallafall upp igen efter någon timme, och behövde en morot eftersom att jag var hungrig...

Satt en stund till, vid tv:n...


Fick svar från MinKontaktPåKommunen, som undrade om jag hade suicidplaner. Vilket jag inte har.

Jag tänkte inte ens på hur mitt mail kunde uppfattas. För att oftast när jag skriver så att det uppfattas på det sättet, har det liksom varit mitt budskap...

Men nej, jag vill bara fly. Jag vet inte hur jag ska hantera det här...

Svar, är vad jag behöver. Trygghet, och ett mirakel!


...


Jag bestämde mig för att köpa några paket micromat, då jag hade erbjudande på dessa. Och kom sedan fram till ett nytt förhållningssätt till vad jag köper och på vilka villkor...


Så att jag har ätit två portionsrätter och två morötter idag...

Tv. Sängen. Golvet i vardagsrummet...

Jag har skrivit i min känslobok...


... Ja. Och så fick jag mess från 19åringen, med en bild på hennes gravidmage! Nu har hon blivit stor, och det är bara lite drygt en månad kvar på graviditeten!

Men nu bor hon ju så långt bort. Så att jag påverkas ju inte något nämnvärt av det, ändå...


...


Jag kommer att stinka på mötet imorgon, men det kanske inte märks...

Jag orkar ändå inte duscha och göra mig klar innan jag går... *Usch på mig*... Men det har jag struntat i så himla många gånger förut.

Jag undviker att visa håret, så går det bra...


...


Ja. Och så har jag ju ältat LedLamporna också... Det faktum att de är gula inuti, och att jag kanske har gjort ett misstag som köpte dessa utan att tänka efter ifall det fanns andra...

Men jag har fått acceptera valet. Iallafall tills jag får hem dem och kan testa..!

Av D - Torsdag 19 jan 23:36

... Bekymmer. Bekymmer. Bekymmer... Problem som inte går att lösa... En framtid som hela tiden rasar samman framför mina fötter...

Och jag önskar bara att jag bodde tillsammans med någon. Någon som kunde tillföra lite stabilitet... För att nu har jag gett mig själv anledningar på anledningar, till att betvivla min egen förmåga att få ett liv att må bra och trivas i... Jag har bevisat för mig själv, gång på gång, att jag inte bär på styrkan att förändra vad som är dåligt, och att uppnå vad som kan bli bra...

Jag sviker mig själv. Visar mig svag... Har ingen självrespekt alls... Och jag kommer inte att göra mig själv lycklig. Jag kommer inte att göra det meningslösa meningsfullt... Inte i detta livet...


Jag ser inte hur jag någonsin ska kunna ta mig ur det här. Hur vardagen och livet någonsin ska kunna bli bättre...

Och vad jag än känner för eventuell flyktväg ifrån det jobbiga, funkar det aldrig... Och just nu kan jag inte se hur en aktivitet ska kunna lätta på min hemska ätstörning och förebygga att jag fortsätter hetsäta...

Och jag ser inte heller hur en aktivitet ska kunna göra att jag orkar med att sköta hushållet, mig själv och vardagen i det stora hela...

Den kanske kan ge mig lite mening och göra mig gladare... Men med ett hem som tynger ner mig med sin smuts. En hygien som inte sköts och kläder som inte blir tvättade...

... Med en ätstörning som gör att jag hetsar mer än vad jag svälter, kommer jag ändå inte orka. Vare sig aktiviteten ger mig ett liv eller inte...


...


Jag vill börja praktisera. Jobba, så fort som möjligt. Gärna igår. Så att jag kan komma hemifrån och slipper känna av begäret att äta mer än vad jag orkar, hela tiden...

Jag vill inte ha en enda dag till, ledig. Jag vill hemifrån, och sedan inte åka hem igen förrän det är dags att sova... För att det här livet. Den här tråkiga vardagen... Min ångest och oro... Min rastlöshet... Ensamheten... Dessa gör bara att jag suktar efter att äta, hela, hela tiden... Jag får ont... och ångrar att jag äter... Och så fort som svälten sätter igång, vill jag hetsäta igen...


Men jag vill bort, så att jag slipper äta. Bort så att jag slipper ens fundera på att äta...

Och jag vill att något annat är mer viktigt för mig.. Betyder mer för mig, än vad ätandet gör...


...


Idag har jag ätit väldigt lite.

Dagen har varit långtråkig och ändan har befunnit sig på soffan precis hela dagen.. Inte ens vid datorn har jag suttit..! Jag skrev en gång i min känslobok. Men annars har jag bara ställt mig upp när jag har hämtat morot i köket...


Nu för bara några minuter sedan, låg jag på sängen och bara låg. Funderade. Blundade. Stirrade...

Hade egentligen lust att bara bädda ner mig och strunta i boggningen för en stund. Men eftersom att jag vill blogga varje dag, var det lika bra att göra det först. Så att jag slipper kliva upp igen senare ikväll.


...


Jag har iallafall suttit och önskat att jag kunde köpa hem en massa godsaker igen, att proppa på "en sista gång"... Och det känns ju mäkta konstigt, med tanke på att propparperioden som slutade igår, var väldigt smärtsam och jag därför var helt inställd på att "aldrig igen!"...


Men det går över fort. Och det spelar ju ingen roll att man kommer ihåg hur dåligt man mådde. Eller att man läser sin gamla text om vad man kände och tänkte under hetset.. Om hur lite man egentligen vill ha alla dessa godsaker... Hur lite sugen man egentligen är...

Utan det handlar om att proppa. Om att kunna äta så mycket det bara går, och sedan pressa lite till...

Det handlar om att bara kunna braka loss över ett helt bord med socker-och fettbomber. Bara släppa på all kontroll och äta på grund av stress och psykisk press.. Snarare än för att det är gott eller man är hungrig...


Ja, jag vinner något på att hetsäta. Jag är bara inte så säker på vad det är, längre. Då jag har ätit det såpass mycket nu, att jag varken är sugen på det, har lust att äta det, eller tycker att det är egentligt gott...

Men hjärnan skriker efter det. Och hetsen har väl nu blivit lika mycket av en drog, som svälten tidigare var... Fastän jag önskar att svälten låg mig närmare i sinnet igen...


...


Jag har så svårt att stå emot när min hjärna börjar tjata. Och det känns som om mitt enda hopp är att ta mig hemifrån varje dag och fokusera på annat... Och att det sker igår!!

Eller att vända mig till någon ätstörningsklinik och se om det finns någon utväg... Men grejen är ju den att jag inte ser hur det skulle kunna gå till... Jag ser inte hur någon annan skulle kunna vända på någonting som inte jag själv kan vända på... Och jag ser inte hur jag ska kunna ta emot hjälp när jag inte vet vad felet är eller ifall felet finns..!

Hur ska jag hinna ta emot hjälp om jag börjar praktisera?! Eller ännu bättre... Hur ska jag lyckas vilja ta emot hjälp, när jag egentligen bara vill uppnå svälten igen och sluta hetsäta?!


... Ja-a. Framtiden känns mörk... och jag orkar inte mer...

Jag behöver någon att bo med. Att leva med... Någon som kan lyfta upp mig när jag fallit, eller ta emot mig när jag faller... Och jag behöver någon som kan ge mig en knuff(eller tjugo) framåt...

Jag förstör mitt liv... Mig själv...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se