Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under juli 2016

Av D - 24 juli 2016 15:38

Förändringar är skitjobbiga. Förändringar är skitjobbiga. Förändringar är skitjobbiga...

Och förändringar är såå mycket jobbigare när man inte har någon energi. När lungorna gör sig ständigt påminda... Och när man är påväg mot någonting som man borde vända ifrån "nu, nu, nu!"...


...


Jag är orolig. Osäker. Nervös...

Och jag befarar att varje handling jag utför... Varje beslut jag tar, är "fel, fel, fel!" åt ett håll eller det andra...

Att jag ska försämra saker för mig själv eller andra, när allt jag egentligen vill, är att allt blir så bra som möjligt... Så rätt som det bara kan bli!


... Jag står mitt på vägen... Vill inte gå. Inte framåt. Inte bakåt. Jag vågar inte titta åt höger eller vänster...

Jag vill bara stå stilla. Sluta gå. Stanna "stopp!"... För att då kan inget skada mig. Saker kan inte bli sämre. Inget händer... Allt står bara stilla...


Jag orkar inte röra på mig. Inte ett steg till... Det vill jag inte...

Jag vill vila. Blunda. Sova...

Jag vill ha en lång paus. För att sedan kunna, i lugn och ro, ta ett beslut om ifall jag alls vill eller orkar fortsätta gå...


...


Ja, jag tycker inte om förändringar. Tycker inte om att frångå. -Byta ut någonting som redan fungerar. Som jag har vant mig vid och känner mig trygg med...

Jag tycker inte om den resan. Att gunga fram och tillbaka, medans jag försöker komma fram till ifall det nya är bra eller dåligt. Bättre eller sämre...

Jag tycker inte om osäkerheten över de oklarheter som alltid promt ska finnas... Bristen på tydlig information... Svårigheten att få svar på tal. På funderingar och stora "livsviktiga!" frågetecken...

... Tycker inte om ångesten och nervositeten som det innebär innan man vet med säkerhet att saker fungerar som de ska... Och att jag vet hur dessa fungerar! Förstår vad andra tänker. Vad som är sagt och inte sagt...

Tycker inte om tiden emellan "nytt och obehagligt" och... -Ja, vad ska man kalla det? "Välbekant, hemma och tryggt...


... Och den här tiden. Den som jag upplever nu...

Jag orkar bara inte tänka på det. Samtidigt som jag inte kan släppa det. Inte förräns allt är som det ska. Förrän alla frågeteckan är noga utsuddade. Allt fungerar... Och jag förstår vad som händer och inte händer...

Inte förrän allt känns tryggt och "hemma"...


...


Ja, jag pratar om mitt nya abonnemang. Min syster, som jobbar på företaget i fråga, ordnade ett avtal till mig. Ett bra sådant...

Men problemet är att jag inte förstår vad som gäller. Hur avtalet egentligen ser ut..

Då andra människor, inte så ofta tycks se någon anledning till att ge utförlig information... Inte på det sätt som jag själv känner att jag behöver göra, både när det gäller till mig själv eller andra...

Jag skriver hellre för mycket än för lite. Och när det gäller för egen räkning, står det oftast på minst tre olika sätt, och på lika många ställen..!


... Det är ju klart.

Jag har ju en syster som fixade avtalet till mig. Gjorde beställningen åt mig. Och det är ju också mycket därför som jag känner mig så orolig. Osäker... -För att jag vet inte vad som blev gjort. Sagt...


Och då kan man ju tycka att jag kan kontakta henne...

Och det har jag gjort. Jag har haft kontakt med henne. Och vi kom överens om hur jag ville ha det. Vad hon skulle ordna...

Men när jag sedan messar för att dubbelkolla, på grund av min osäkerhet... och hon inte svarar... på flera dagar(!)...

... Ja, då...


... Eftersom att ångesten och osäkerheten jag känner, är återkommande. Och kommer som en varm, svettande våg över mig när jag minst anar det... -Gör mig himla nervös, kunde jag inte hålla mig borta ifrån att maila kundtjänst och fråga.. också. -Hur mitt avtal egentligen ser ut...


... De svarar inte på mailen.

Idag ringer(ringer!) de... De ringer igen... Men båda gångerna blockeras samtalet av något program i min mobil...

Och även om jag skäller på dem inom mig själv och säger att de borde "maila..!".. -Så vill jag samtidigt inte så gärna ha svar alls...


... För att...

Jag tror att vilken handling jag än gör, ska förvärra. -Försämra saker för mig eller någon annan...

Att avtalet ska vara något fel på, och att det skulle innebära ett sämre avtal efter mitt mail...  Att min syster ska förlora på det "för att jag inte vänder mig till henne som person istället"... Vad vet jag om ifall hon får några förmåner av att "värva kunder" eller något..?


...


Och samtidigt som allt detta...


Jag har min fysiska hälsa att tänka på, också...

Jag mår alltsämre. Blir allt svagare... Och mina lungor...


... Förut blev det tyngre framåt kvällarna... Men nu har jag hela tiden känslan av att lungorna inte riktigt orkar med... Jag menar. Jag får inte andnöd eller jobbigt att andas... Men... de ömmar, på något sätt...


Och jag orkar ingenting längre. Jag tar mig aldrig utanför dörren.. om jag inte känner att jag måste...


...


Och att jag då fick mess från en butik i stan, om att mitt paket hade kommit..!

Jag har aldrig fått något paket dit förut. Och det kändes väldigt tungt att behöva, för det första "betala nästan 100 spänn för att ta sig in och hämta ett paket!"... Och för det andra, orka ens ta sig dessa meterar fram till affären, från busshållsplatsen!


... Nej, jag såg inte fram emot det.

Men paketet behövde hämtas. Så i fredags tog jag mig i kragen, och hoppades att jag skulle överleva att både ta mig dit och hemåt igen...


... Det gick bra. Jag var piggare idag(då). Ynka mer att äta innan jag åkte... och jag blev förvånad över hur mycket jag orkade. Till skillnad från tidigare dagar hemma, när jag fick hålla mig för bröstet och gå dubbelvikt, för att orka ställa mig ur soffan alls..!


...


Paketet var tungt...

Nej, nu ljuger jag. Det var inte tungt. Det var jättelätt. Innehöll ju bara en katalog, lite sladdar, en fjärrkontroll och en liten digitalbox(antar jag att det heter)...

Men alla företag envisas ju alltid med att lägga ett litet(litet) paket i en stor(överdrivet stor) kartong... -Som gör att man knappt kan bära den ändå..!


... Så, där gick jag. Med ett stort paket, som bara blev tyngre och tyngre. Svårt att hålla. Fingrar som fick krampa fast i kartongen, för att den inte skulle glida mig ur händerna...


Rakt igenom stan. På långa gator som aldrig tycktes ta slut, gick jag. För att envist och beslutsamt ta mig till en annan affär för att köpa lunch...


Jag hade kunnat ta bussen hem. Ätit när jag kom hem...

Jag hade kunnat äta lite tidigare, och då köpa någonting på butiken där jag hämtade ut paketet...


... Men nej.

Jag visste vart jag ville. Jag visste vad jag ville ha... Och hur jobbigt det än var, skulle jag, med paketet i famnen, ta mig in på affären.. -Köpa min lunch... och ta mig till busstationen. "Enda fram!"...

Men jag ångrade stort att jag inte tog med mig mitt chassi att knyta fast paketet på... "Jag visste ju att de alltid överdriver kartongstorlekarna"... Sakerna "skvalpar" ju omkring därinne... "Alltid..!"...


... Men jag tog mig hem. Med paketet. Med lunchen.

Åt...


...


Annars denna vecka...


Nytt kanalpaket(då de markbundna kanalerna(som jag trivdes med såå) kommer att försvinna härifrån), blev fixat. Som sagt.


Jag har lagat mat någon gång, också. Fyllt på lite i frysen...

Jag har kämpat med att orka diska, åtminstone lite grann. "Någon dag, då och då"...


Och jag har vankat mellan sängen och soffan. Känt att det har varit alldeles(alldeles) för långt mellan måltiderna... Och att jag har "fått" alldeles(alldeles) för små och meningslösa måltider...


Jag har varit...

.. Känt mig desperat till stöd. Till att få prata med någon om det hela... Utan att för den sakens skull, ofrivilligt klistra fast mig själv vid att göra en förändring...


För att jag vill inte ha någon förändring. Jag är inte beredd att försvåra saker för mig själv igen. Att "ropa på dödslängtan" nu när jag äntligen efter så många år, inte känner av den hjälplösheten. Det kriget inombords, som så länge gjorde livet omöjligt att orka levas...


Jag vill inte göra någon förändring ifrån det som fungerar. Från min trygghet... "Även om jag går med fasta steg mot någonting som jag inte vill möta!".. Även om jag börjar tröttna på vad jag håller på med... Tröttna på "smärtan" i bröstkorgen... På oron och rädslan om nätterna...


... Men jag vill bara prata med någon...

Och någonstans(någonstans) önskar jag nog ändå att allt bara kunde vara över. Att detta inte var så mycket av en trygghet för mig, "-att jag väljer det, fastän det tar död på mig..!"...


... Jag önskar nog...

... Att jag både kunde fortsätta, och(!) överleva och må bra...


...


Jag önskar att jag kunde sova så mycket mer och längre än vad jag gör...

Jag tycker inte om att vakna... Tycker inte... om någonting i min vardag, just nu...


... På lördag(tror jag att det är) firar 24åringen, 25årsdag... Och jag kan inte svika... Jag vet inte hur jag ska orka mig dit... Men jag kan inte svika...


...


Nu ska jag se om jag för första gången idag, kan lägga mig på soffan och koppla av...

Ångest, ångest, ångest. Osäkerhet och oro...


"Låt livet ha sin gång. Koppla av... Allt ordnar sig tillrätta, till slut"...

Jag önskar bara att jag kunde lita till ordspråket "Hälften av det man oroar sig för, händer aldrig. Och resten händer ändå"...


... God natt med er <3


 

ANNONS
Av D - 17 juli 2016 21:15

... Jag har ont(det är nog mer ett obehag) i bröstet. Som om bröstkorgen snart ska spricka... Lungorna känns ömma. Ungefär som när jag hade lunginflamation den där gången när jag var mindre. Fast inte lika starkt...

Men det blir värre nu. Det känner jag. Jag kan ta mindre och mindre djupa andetag... Och varje natt, ligger jag och oroar mig för att... det ska hända något...


... Jag funderar. Men kan inte... Jag kan bara inte...

Hur orolig jag än är... Jag kan inte. Av främst två anledningar... "Den enda kontakt som jag skulle kunna tänka mig att kontakta om det skulle behövas, är på semester"... Hon har semester i två veckor till... Vilket oroar mig lite extra... "Klarar mina lungor och hjärtat så mycket mer stryk nu?"...

... Och för det andra... Jag kan inte... "Jag kan inte kontakta någon och uttrycka min oro. Inte be om en undersökning av lungor och hjärta... Och sedan inte kunna, vilja eller vara beredd att ta emot någon hjälp med mitt problem"...


Att höra av mig till någon... och samtidigt, varje gång jag tänker på hjälpen som jag kommer att bli erbjuden(eller påtvingad)... känna direkt att "Nej, jag vill inte ha någon förändring. Jag vill inte tvinga bort den trygghet och stabilitet som jag ändå känner att jag har funnit i mig själv och vardagen, igen... Och jag är inte beredd att förstora upp någonting som jag har jobbat så hårt på att förminska"...


Jag menar. Kriget är slut nu. Det krig som jag stod ut med och kämpade emot i så många år...

Och sålänge som jag inte ser att jag skulle på något sätt, kunna(eller vilja) ändra på det... -Så kan jag inte vända mig till andra människor... Oroa andra... Det går inte...


Och det är klart. Det smärtar...

Förutom fysiskt.. smärtar det också psykiskt.. Men mest emotionellt. Oro...


...


Veckan som varit. Förutom styckena ovan...


Jag har lagat mat, hela två gånger(!), denna vecka..! Ja, det är mycket för att vara jag. Jag som bara lagar mat när frysen blir tom på matlådor. Och då oftast halv-eller helfabrikat!


Men nu behövdes det en del ny mat. Och när jag väl hade lyckats(halvt som) komma fram till ett beslut på vad jag skulle köpa på affären. Vad jag skulle strunta i att köpa... Vad jag skulle ångra åt det ena eller det andra hållet... Och vad som var värt vad...

När jag väl hade gått till affären här på byn två gånger...


... När jag väl hade funderat på vad jag skulle laga.. Hur jag skulle laga det... Dribblat fram och tillbaka i flera dagar...

... När jag hade planerat det in i minsta detalj.. och vant mig vid... Blivit bekant med den maträtt som jag föreställde mig i mitt huvud...


... Och... när väl känslan och energin var den rätta, inombords...

Ja, då satte jag igång. Lagade mat...

Lät disk och kladd, bombadera min diskbänk. Köksbordet bli än mer nerdränkt av diverse pulver, bitar och smulor...


Ja-a. Kaos.

Och sedan var det bara efterruset i huvud och hjärta, som hängde kvar...

... Ja. Förutom kaoset i köket, dåda... Det lyckades jag ta hand om idag :)


.. Och dagen efter(tror jag att det var), passade jag på att laga nästa maträtt också. Eftersom att råvarorna jag köpte, antingen behövde användas rätt så direkt, eller frysas in...


...


Annars har jag legat mycket på sängen. Blir en(minst en) vila varje dag. Där jag längtar efter en paus mellan programmen jag följer på tv, för att få gå och lägga mig.

Jag sitter vid tv:n hela dagarna. När jag inte planerar och räknar på datorn.. eller förhoppningsvis tar hand om lite disk...


... Men att ligga ner är inte så enkelt, det heller...

Jag känner mig ju för slut i kroppen för att orka sitta upp... Egentligen. Men att ligga ner, gör mina lungor än mer ansträngda. Som om jag pressar upp min rygg i lungorna på något sätt... Och jag blir bara tvungen att sätta mig upp igen, efter en stund...


Att sätta handen mot min bröstkorg... Usch.

Jag menar. Nedanför brösten, kan ju revbenen naturligt sticka ut lite. Beroende på hur man sitter... Hur mycket man drar in magen, och så vidare...

Men över brösten... Det känns hemsk... att jag börjar få sådana gropar där...


...


Jag har bara varit hemma hela veckan...

Så att. Så mycket mer har jag nog inte att dela med mig av... Om jag inte har glömt något...


... Jag ska nog borsta tänderna och gå och lägga mig nu. Lyssna på musik... Vila... Och förhoppningsvis somna innan jag kliver upp igen... För att jag orkar inte sitta uppe mer idag...


God natt med er <3


 

ANNONS
Av D - 10 juli 2016 22:57

... Okej, vi får se om detta blir ett väldigt kort inlägg. Eller om jag ens orkar skriva och publicera det alls...


...


Den stilla oron fortsätter. Ja. Stilla, för att jag trots rätt så stor oro och egentlig förtvivlan över vad jag håller på med och är påväg, känner mig väldigt trygg och lugn... Stabil i det liv jag nu lever. Det sätt som jag nu hanterar allt på...

Och att avsaknaden av den inre storm som jag upplevde vart dag i flera år, inte är det minsta saknad...


... Men som sagt. Den stilla oron fortsätter. Och det känns som om den blir starkare och starkare. Mer intensiv, ju längre tiden går. Och ju mer kropp jag förlorar...


Ja. Härom dagen. Om det var i förrigår.. -Upptäckte jag att mina bröst inte längre är lika fylliga som de brukar vara...

Jag menar. Jag håller nästan aldrig i dem. Men så råkade jag göra det för någon dag sedan... Och de är säkert hälften av vad de brukade vara..!


... Min bröstkorg känns ansträngd framåt kvällarna. Sådär så att det blir tungt att andas. Ibland dunkar hjärtat lite extra högt. Dock väldigt sällan...

Och att vila armen över bröstkorgen när jag ligger ner... Eller sitter baklutad... Ja, det känns väldigt obehagligt. Som om armen skulle väga tio kilo... och revbenen bara klarar nio...


... Ja, och så det här med att lämna lägenheten. Visst kan jag göra det... Men det blir mer och mer sällan. Och att åter ladda mitt busskort... Det finns inte på världskartan...

Det "jag" som slaviskt kollade erbjudanden på stormarknaderna... för att se till att ha varierad mat hemma, orkar nu inte ens slänga ett öga in på något reklamblad... "för att jag orkar ändå inte åka iväg och handla"...


... Jag har inte längre någon rutin på diskandet. Blir praktiskt taget aldrig gjort... Någon gång, då disken blir för jobbig att se på... Eller jag får svårt att äta eller knappt med plats för mer disk på diskbänken...

Ja, då måste jag ta tag i lite... Men det blir aldrig allt. Och innan jag har hunnit beta av, kommer där mer...


... Att tvätta. Det har jag behövt göra länge... Men det finns ingen energi till att gå ner till tvättstugan och boka tid... Inte heller att ta ut sopor.. Eller städa när damm och hår bildar ett täcke på golvet...


... Jag ligger mycket i sängen...

Eller mycket och mycket... Men mer och mer, iallafall...

Ser på tv. Äter...


... Ja, äter.

Jag äter. Men...


...


Men trots att jag bara sitter inne. Funderar. Tung i kroppen. Seg i sinnet... Lätt i sinnet. Uppåt... Orolig och förtvivlad... Med en stark insikt om att jag borde ta tag i det hela. Men ett samtidigt medvetande om att det aldrig kommer att bli av...

-Så...


... Jag tror att jag tappade vad det var jag skulle skriva...

Men har för mig att det var detta... -

Trots det, så var jag iväg i ett par dagar, i fredags...


... Mamma messade mig helt plötsligt och frågade om de kunde komma över en vända och hjälpa mig  med det som jag ville ha hjälp med. Det vill säga, att kolla över det här med internet och tv... Mina kanaler kommer nämligen att försvinna härhemma. De markbundna... eller vad det nu heter...

Vilket innebär att jag måste fixa abonnemang. Och jag ska även byta till fiber, från Adsl. Eftersom att det blir ungefär hälften så dyrt...


... Men, ointressant. Ointressant...


... Så. Eftersom att jag gärna ville träffa mina föräldrar, kastade jag mig in i duschen. En snabbdusch. Oundvikligt efter över en vecka utan...

Och så började jag torrtorka golven. Plocka skräp och torka ytor... Diska lite disk...


... Och sedan bara koppla av.. Försöka, iallafall.. -Framför tv:n...

Nervös i magen. Pirrig i bröstet... Med en osäker känsla inombords... "Varför blir jag alltid så nervös när de ska hit, men inte när jag ska dit?"...


...


... Men efter att pappa och jag hade kollat upp vad jag skulle beställa... och hur jag skulle gå tillväga, bestämde vi oss för att gå till fiket. Jag hade aldrig varit där. Så det passade mig bra. Det hade jag länge sett fram emot...


Och efter det...

Ja, då slutade det med att jag följde med dem till 15åringens jobb. Han jobbar på gatukök... kanske det kallas... Snabbmat, iallafall...

... Och visst kände jag lite grann, att det var dumt att frångå mitt kostschema... Och att jag skulle gå upp i vikt av det. "Svika mig själv"... Men jag ville. "Och jag träffar ju nästan aldrig folk. Så att en dag utan svält, gör ingenting. Det tar bara lite längre tid att dö".. Vilket inte är negativt!

... Men visst... Ett smärre inre krig som pyrde lite grann inombords...


... Vi åt. Jag åt en fiskburgare...

Och fastän pappa skulle skjutsa hem mig igen efteråt, slutade det med att jag följde med dem hem istället. -För en filmkväll...

"Så kan du fortsätta svälta igen imorgon", var vad han sa. Min pappa...


Han menade det såklart inte. Han vet att det var sant. Och det höll jag ju med om själv också, när han sa det.

Men det är ju klart att han ser på det mer allvarligt än så. Egentligen... Men vad ska han göra?


... Jag är väldigt öppen om det här, med mina föräldrar. Pratar om det som om det vore vardag. Någonting som varenda människa gör, känner och upplever...

Men det är ju för att, för mig är det vardag. Det har pågått såpass länge nu, att det har blivit mitt "jag"...

Att skada mig själv. Att gå sakta mot döden... Att bara sitta hemma ensam... nästan hela livet... Och att helt enkelt... inte bry mig...


... Ja, det är "jag"...

Och nu kämpar jag inte heller för någonting, längre... Jag vill inte längre särskilt mycket... Och det lilla jag vill, de stunder jag vill någonting... Dessa slås ner av insikten och vetskapen om att det inte är möjligt "på grund av den, den eller den orsaken"...

Så att. Att uppnå någonting alls. Det finns inte på min livskarta. Det är liksom en fluga som jag lätt viftar bort. En liten dunfjäder som jag blåser ifrån mig... En smula som jag borstar från bordet...


... Ja, jag stöter bara bort tanken... Bilderna av den lycka och framgång som hade kunnat vara...

... "Det här är min vardag. Mitt liv... Mitt jag"... Helt enkelt. Jag har förlikat mig med det. Accepterat det. Funnit en trygghet.. -Ett lugn i det... Och på sätt och vis... -Jag trivs.


... Men samtidigt...

Hade jag haft någon att kontakta nu, som jag känner trygghet i.. -Kanske jag hade gjort det...

Ja, om jag hade tagit mig över det stora hindret... Det omöjliga hindret... "Att jag inte kan höra av mig till någon, när jag inte är beredd att ta emot hjälpen"..

"Vem gör något sådant, liksom?"...


Men jag är orolig. Och tanken att jag "borde", gnager i mig för vart gång jag känner av någon kroppslig hälsoförsämring... Eller slås av insikten att detta tar mig mot döden... Ett ställe som jag inte är redo att möta. Villig att möta... -".. Olycklig eller inte!"...


...


Dagen efter, åkte jag iallafall hem med första bästa buss. Efter en natt utan sömn...


... Och idag har jag känt mig alldeles borta. Alltså. Klar i huvudet, till den grad att jag kunde räkna och kolla en massa produkter på nätet... Men borta på det sätt att jag trodde att det var kväll och snart dags att sova, vid ett på eftermiddagen...


... Och nu känner jag bara av pressen att maila min nuvarande internetleverantör. Ställa frågor. Att maila den nya som jag ska beställa ifrån. Ställa frågor...

Att diska. Laga mat. Tvätta kläder... Och att handla mer mat...

... Och pressen... Ja, den ligger i att jag inte alls orkar..!


...


Hmmm..

Jag kan ha glömt massor av veckan som varit...

Men eftersom att detta var vad som kom till mig nu, antar jag att det också var det viktigaste och mest minnesvärda för tillfället...


Så.

God natt med er <3


 

Av D - 5 juli 2016 17:05

... När man har ätit dagens alla måltider... och man känner "Hur ska jag orka enda till imorgon nu?"...

Lite sådär uppgivet... Och timmarna känns som ett långt och segt snöre. Ett elastiskt snöre, tungt att dra i...


...


Jag glömde att blogga i söndags. Kom på det först när jag hade gått och lagt mig. Och orkade då inte kliva upp igen för att knäppa på tangenterna i närmare en timme... Japp, såpass lång tid tar de, Dessa inlägg av känslor och tankar. Av intryck och visioner...


... Igår å andra sidan, var jag för trött... Kroppsligt slut... Med känningar i bröstet... En hel del tvivel i sinnet... En lite lätt gnagande oro...

Och en jag som mindre än något annat, orkade sitta upp vid datorn och låta fingrarna vibrera vid en blogg som jag tidigare glömde bort...


Jag låg mest i soffan. I sängen. Nerbäddad.

Jag lyssnade på musik. Låg på hallgolvet och stirrade rakt upp i taket...

Ja. Energin, helt enkelt. Och uppgiven som jag var, kände jag mig såå nära att vilja kontakta någon som kunde få det att sluta. Jag ville hellre vara död "än såhär trött"... Det var känslan.


...


Jag vet inte hur bra det kommer att gå att sammanfatta veckan som varit, nu när det redan har gått ett par dagar på den nya veckan...

Men jag ska försöka...


... Förra veckan var det ju tänkt att jag som vanligt skulle ladda om mitt busskort.. Och därmed gå med på ännu en omgång i att tvinga iväg mig själv till stan en gång om dagen "för att utnyttja busskortet till fullo"...

Men jag orkade inte. Jag skulle aldrig orka åka in en gång varje dag... nu när jag har så lite energi.. och får mindre och mindre...


... Så jag började räkna på ett annat system. Så att jag fortfarande ska kunna åka in någon gång i veckan för att handla mat på någon av de större butikerna...

Jag började räkna. Gjorde iordning ett slags schema på hur många gånger jag skulle kunna åka in... Och så bestämde jag mig för att fylla på ett annat busskort. Ett kort som det dras pengar ifrån varje gång istället... Även om jag tycker att det är väldigt jobbigt och obekvämt att då behöva säga vart jag ska varje gång...


...


I onsdags åkte jag sedan in till affären för att köpa det där snackset och godiset till pappas 50årsfest, som jag hade varit så orolig och nervös för... För vad jag skulle köpa. Hur mycket... Och för hur färskt godiset skulle vara...

Ja, helt enkelt med en känsla av att vara otillräcklig och svika de personer som räknar med mig...


... Men det gick bra...

Efteråt. På vägen därifrån.. -Gick jag med blandade känslor och tankar. Ett nervöst tvivel om ifall jag köpte för mycket. För många av samma sort... Ifall jag bara borde ta med mig en del...

En samtidigt känsla av att jag hade varit för snål... Att jag kanske borde ha köpt mer av "det eller det"... Och "valde jag rätt snacks?" ... "Kunde jag ha gjort bättre?"...


...


I torsdags var det dags.

Mamma hade ordnat så att jag kunde komma dit tidigare, utan att pappa skulle undra vad jag gjorde där...

Och hela förmiddagen...


...


... Eller vi börjar här...

Jag sov ingenting under natten. Kunde helt enkelt inte koppla av. Somna.

På dagen före, hade jag fixat med packning. Förberett så att allt var lätthanterligt dagen efter... Och jag hade målat mina naglar...


Det var naglarna som gjorde att jag inte kunde koppla av...

De stank lack. De kändes fortfarande lite kladdiga... och ömtåliga... Och jag låg bara på helspänn hela natten...


Klev upp tidigt. Såg på tv. Drack kaffe och åt en liten chokladbit...

Såklart inte helt överrens med mig själv.. Eftersom att det inte var dags för någon måltid. Och jag äter ju väldigt strikt nu...

Men "idag skulle ju ändå bli en fel dag"... Så det var okej...


...


Väl hos mina föräldrar, fick jag min efterlängtade ostsmörgås med en kopp kaffe. Jag älskar att äta lunch tillsammans med dem! Och förutom det, älskar jag ännu mer att få äta på ett mer fritt sätt än vad jag "kan" göra härhemma...


... Jag fick slänga av mig lite av min ångest och oro över hur stor och krävande "den här festen" verkar bli. Och jag fick mina känslor besvarade av mamma, som även hon, tycktes känna att det blev lite för mycket..

Det är ju syrran min. 24åringen, som besitter den största entusiasmen för att ordna fester och firanden av olika sak.


...


Det blev inte fullt lika jobbigt och stort som jag hade befarat. Det krävdes inte så mycket av mig... och de saker jag ändå hjälpte till med, var enkla saker. Och väldigt självklara.

Så ingen direkt känsla av att det finns en massa gömda krav i dagen...


... Det blev inte heller särskilt mycket folk. Mina syskon och färäldrar. Och så mormor och mammas morbror.

Så det var rätt lugnt.


Jag var inte alltför trött. Och det blev inte precis som jag trodde, att jag skulle sitta och bara längta hem. Se fram emot att det skulle vara över...


... Matmässigt...

Jag åt.

Jag tog det lugnt. Då jag inte ville vara med om nattillamåendet sedan... Som då kändes oundvikligt ändå...


...


Efter festen, var jag rätt nöjd ändå, med hur mycket jag åt...

Visst. Det var mer än vanligt. Såklart. "Vad är inte mer än vanligt när man äter som jag gör?"...


... Men när jag kom hem, mådde jag inte bra...

Det var liksom... rutinerna som hade tagits ifrån mig under dagen. Den kontroll som jag alltid hade haft, som jag nu helt plötsligt för en dag, hade släppt på...

Och som vanligt, blir jag då osäker på hur jag ska fortsätta dagen när jag kommer hem...


... Så. Jag proppade.

För första gången på flera veckor, åt jag nu hejdlöst. Bara för ätandets skull... Och planerade då att svälta lite extra hårt... Ja, ännu mer extra än vad jag redan hade planerat "efter 50årsfesten"...


... Dagen efter, började jag sedan med det där knappa näringsintaget. Mådde dåligt. Kände mig svag... Och sötmaberoende(!)...

... Och till kvällen, kom jag bara fram till.. "Jag svälter ju ändå. Det enda jag gör genom att strypa intaget ännu mer i några dagar, är att skynda mig mer mot den död som jag redan är påväg mot...


... Och vare sig det var en ursäkt för att få äta.. eller ett förnuft som faktiskt talade, så tillät jag mig själv att äta de sista kalorierna för dagen... De kalorier som jag normalt sätt tillåter mig själv...

... Och eftersom att detta var godis och choklad. Godis och choklad... -Kände jag bara att jag behövde ta mig en promenad "efter all energi"...


Jag gick ut. Promenerade. Och funderade...

Jag kände mig rätt så uppåt ändå... Kände att jag ville sluta äta godis. Ja, i större mängder. Jag skulle börja laga mat från grunden. Baka mitt eget bröd... Och helt enkelt bli mer hälsosam...

Och ja. Godiset. Det skulle jag fortsätta med. Men bara i en munsbit efter middagen...


Efter ett gnagande funderande under hela promenaden, kände jag att jag behövde skriva ner planen och försöka få rätsida på vad jag egentligen ville. Hur  jag skulle lägga upp det... Ja, men vilken planen egentligen var... För att det kändes rörigt...


...


Jag tror att jag har lagat mat en gång sedan jag skrev sist. Men jag minns inte...

Har jag det, så blev det iallafall ett storkok...


... Annars har det varit tv... Tv, tv, tv...

Och lite snabba tittar på datorn...


... Och idag är jag helt enkelt...

Jag tvivlar...


... Det här är hunger. Det är ont i kroppen... Det är djupa dalar och kotiga benberg...

Och jag är trött...

Det är en väg mot döden. Det är ett liv som inte betyder någonting... En själ som inte har varit lycklig på år och dagar... Och ett sinne som inte heller kan se någon förändring...


Det är ett jag som, även fast jag inte orkar mer, inte kan tänka mig att ta steget mot en förändring...

Ett jag som inte vågar lita på mig själv. Inte på omvärlden... Och inte på livet i sig...

Som mer än gärna vill  ge sitt liv mening. Kärlek... Glädje... Men som inte varken vågar eller orkar få det att ske...

Som sitter fast på ett rullband som sakta men konstant för mig närmre... slutet...


... Och ja...

Jag har funderat på att svänga... Men svaret varje gång... "Nej"... Jag kan överväga det... Men det ser inte ut som om det någonsin kommer att bli en möjlig väg för mig...

Smärtsamt. Japp. Läskigt... Jodå.


...


God natt med er <3


 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se