Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under februari 2017

Av D - Tisdag 28 feb 02:50

Jag ligger och håller på att somna i soffan... Det är nog dags att få bloggandet avklarat, så att jag kan gå och lägga mig, nu...


... Men grejen är den att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag har svårt att sammanfatta dagens dag, och hade det inte varit för det faktum att jag inte vill sluta blogga när jag vet att jag kommer att vilja börja senare igen, hade jag bara struntat i bloggen nu...


... Men jag ska beskriva dagen i korthet.


...


Jag hade lust idag, att åka in en vända till stan. Men det sattes stopp för, då jag inte kunde komma fram till på vilket sätt jag skulle betala dagens resa...

Jag visste inte hur mycket jag skulle vilja åka denna månad, och ifall det skulle vara mest gynnsamt att betala kommande resor med enkelbiljett eller om det var bättre att satsa på ett nytt månadskort...


... Ja. Beslutsångest... Så att jag gjorde inget av det och stannade motvilligt hemma...


... Jag har ätit i massor, och jag har sett på tv...

Jag har haft lite kontakt med MinKontaktPåKommunen, via mail. Och hon går på semester imorgon...

Ja, jag skrev till henne igår natt, då jag kände mig uppgiven... Och även om jag alltid vet vilket svar jag kommer att få och det alltid känns lika meningslöst att skriva, så är hon den enda jag har att vända mig till, som jag klarar av att uttrycka mig till... känns det som...


Jag har ju funderat kuratorkontakt, ett tag nu... Men jag har svårt att veta hur jag skulle få igång en sådan konversation. Vad jag skulle säga, då jag ju inte vet vad jag vill ha hjälp med. Inte kan säga hur jag mår eller vad för förändring jag vill åt... Jag har svårt att veta hur jag ska uttrycka mig utan att säga som jag känner.. "Jag mår bra och behöver ingen hjälp"...

Jag kommer liksom inte kunna ta emot någon hjälp, när jag inte tycks höra hemma någonstans i varken känslolivet eller... livet... Jag menar. Jag vet inte hur jag mår. Vet inte vad jag vill, kan, orkar eller tänker...


... Hon föreslog att jag skulle kontakta PersonligtOmbud och få hjälp med att ta emot stöd ifrån psykiatrin. Men grejen är ju den att det inte skulle kännas mindre komplicerat och problematiskt att försöka förklara för denne hur jag mår och har det, än för vilken läkare eller kurator som helst. Och för att hon ska kunna hjälpa mig i kontakten med andra, måste hon ju själv vara åtminstone lite insatt..!


...


Jag har läst lite av mina gamla texter.

Legat raklång på sängen och hållit mina händer för ögonen. Försökt drömma mig till en annan plats. Ett alternativt liv... Funderat "döden"... -Ett avslut.

Och jag har försökt så gott jag kan, att äta upp det sista av propparmaten, så att jag kan sluta äta sedan... Eller ja, inte sluta äta helt. Men börja leva på bara frukt och grönt, iallafall... Och äta långt(långt) ifrån lika mycket som jag har gjort det senaste! -Hoppas detta har varit den sista propparperioden nu!


...


Jag behöver egentligen diska. Och tvätta...

... Men jag har iallafall plockat bort lite skräp från skrivbordet idag... -Det behövdes verkligen!

ANNONS
Av D - Måndag 27 feb 00:14

... För ett år sedan, skrev jag om hur jag inte ville bli 26 om inte livet kunde bli bättre... Att jag inte ville gå in på ett nytt år av mitt liv, när allt känns så meningslöst... -Jag ville inte bli äldre...

... Om några dagar, fyller jag 27... Livet är inte bättre. Jag har inte kommit längre... Och allt känns om möjligt, ännu mer meningslöst...


Jag menar. Jag har inte panik nu. Jag är inte påväg mot döden, mer än till en inre önskan... Men jag är säkert tio gånger mer övertygad om att livet är onödigt och meningslöst, och att det aldrig kommer att bli bättre, nu än då!

Jag har gett upp... Jag har gett upp mer och mer, ju längre tiden går. Ju fler övertygelser jag får om att allt ligger hos mig och att "jag" inte vill"... -Det är omöjligt om "jag" inte vill...


... Och jag orkar inte göra en förändring. Vågar inte göra en förändring... Vill inte, och tror inte på en förändring...

Jag litar inte på mig själv. Litar inte på livet, på omgivningen... Och jag har noll hopp om att jag någonsin ska lyckas ta ett steg mot någonting som kan göra mig lycklig. Som kan ge mig en känsla av mening.. Av styrka... Som kan ge mig värme och kärlek...

Det enda i livet.. Det absolut enda i livet, just nu, som betyder någonting, är mina syskon och föräldrar. De kan skänka glädje...

Men jag vill att mitt eget liv ska betyda någonting. Att jag känner att jag "har" ett eget liv... Men det har jag inte... Jag bara är...



...


Hela eftermiddagen och kvällen... Ja, men enda sedan jag kom hem vid elva imorse, har jag stirrat till och från, på en bild i en BlocketAnnons på datorn... En liten vovve som jag önskar att jag vågade, ville, orkade och kunde köpa...

Jag cravar verkligen för en förändring... Jag behöver någonting som gör mig lycklig och ger mig en mening.. att fortsätta leva...

Ingenting fungerar. Och det känns som att, hur mycket jag än trampar med mina fötter för att ta mig framåt, kommer jag ingenstans alls... Jag känner mig desperat... men jag önskar att det fanns en utväg... -Jag vill bli beskonad från livet...


...


Jag gick och la mig imorse ändå, klockan halv fyra...

Tänkte bara att jag iallafall kunde sova i någon timme innan jag skulle upp igen... -Eller iallafall vila.

... Vaknade sedan vid sextiden och kände mig väldigt förvirrad. Kunde inte förstå klockan, och fick ta mig en ordentlig funderare för att komma fram till ifall larmklockan hade ringt eller inte... Jag konstaterade dock till slut att det var lite drygt en och en halv timme kvar. Så att jag somnade om en stund till...


Vid tjugo över sju ringde klockan...

Jag klev upp, gjorde mig iordning och gick direkt iväg till bussen...


... Jag bestämde mig för att gå den där mysiga vägen som jag började gå på en gång då jag hade lite bråttom. Den här gången skulle jag ta det lugnt och se vart jag hamnade om jag gick hela vägen...

Jag hamnade vid den stormarknad som jag brukar handla på ibland... -Eller ja, "brukade" handla på...

.. Så att jag bestämde mig för att svänga in där och handla idag...


Jag handlade en del... Lugnt och sansat... Och sedan började jag gå tillbaka.

Men nu hade jag ont om tid, om jag skulle slippa vänta i över en timme extra..! Så att jag jäktade på som bara den. Fick ont i vaderna, av de hoprullade sockorna som jag hade knölat ner i den bakre delen av stövelskaften...


... Ja, jag orkade inte använda de nya skorna idag heller...

Jag har nu lagt dem i en kartong som jag har ligger i hallen sedan jag köpte hem 24åringens present i julas... Och det känns inte som om jag är ens närapå att bli redo att börja använda dessa skor! Jag orkar liksom inte tänka på dem. Orkar inte hantera dem... Och varje gång som jag ska gå ut, får jag ångest för att jag måste hantera "skofrågan" igen... -Vilka skor ska jag ta? Och "Jag borde egetligen ta "dem"...


...


Sedan jag kom hem, har jag sett på tv. Jag har ätit en hel del.. Suttit vid datorn och kollat Blocket...

Jag har legat på sängen och stirrat... Låtit hjärnan gnaga hål i min själ...


... Ja, jag hann med den första bussen hem, förresten.


... Jag har saknat Vovven. Mest för att jag hade honom och nu inte tycks kunna ta samma steg en gång till...

Jag menar. Det var jättetungt, och min fixeringshjärna drev mig till panikattacker varje dag, då kraven och tankarna i huvudet, blev för många, för tunga, för intensiva och för röriga för att jag skulle orka eller klara av att hantera dem. Honom. Xsambon... Livet, vardagen och tillvaron... -Ja, allt!

... Men... jag hade honom. Och jag tappade aldrig hoppet om att jag skulle kunna bli lycklig tillsammans med honom och Xsambon... Ingen annan kunde förstå det, men det fanns ju en anledning till att jag alltid ville tillbaka till helvetet för varje gång som de ryckte mig därifrån... -Jag ville ju så gärna att det skulle fungera...


Nu känns det som om jag, när jag flyttade ifrån Xsambon och våran vovve och gav upp, sumpade någonting som jag aldrig kommer att lyckas åstadkomma igen...

Min initiativförmåga är och har alltid varit så himla dålig, och har bara blivit sämre och sämre på senare tid. Men det var jag som tog initiativet den gången, till att skaffa honom..! Det var även jag som tog initiativet till att bli hundvakter..! Men nu tycks det lilla hopp och mod som jag då kände, vara som bortblåst... -Jag vågar inte, längre...


...


Nej, jag vet inte vad jag ska göra...

Mitt liv är redan över. Och så länge som jag är helt ensam och rätt så socialt isolerad, kommer jag aldrig att kunna öppna upp ens ett litet hopp...

Och det känns bara så tungt, meningslöst och out of controll, alltihop, just nu...

ANNONS
Av D - Söndag 26 feb 02:04

Jag vet inte om jag ska gå och lägga mig alls idag... Jag ska nämligen åka in till stan imorgon klockan åtta, har jag tänkt mig... Ta en lång promenad. Möjligtvis slappna av lite, och handla en del...

Och även om jag är trött nu, rent psykiskt och fysiskt, är jag för uppe i varv för att vilja gå och lägga mig. Jag flänger bara runt i lägenheten. Hit och dit. Pendlar mellan datorn, tv:n, köket och badrummet... -Och att mina ögon håller på att falla ihop, det bryr jag mig inte om!


...


Igår natt eller idag morse, gick jag och la mig vid halv fyra. Det var en hemsk dag igår, och det sista jag tänkte innan jag somnade, var någonting som gav mig svettande ångest"attacker"... Jag är verkligen inne i en sådan där period igen, där jag känner mig gnagande orolig och nervös. Som om hela världen kommer att rasa samman under mina fötter "när som helst nu!"... -Och jag vet inte hur mycket mer själen och sinnet kommer att orka ta..!


... Vaknade när klockan ringde vid kvart i tolv...

Klev upp. Såg på tv och åt. Antagligen. Jag minns inte riktigt...

Funderade antagligen mer på "de där skorna..", och oroade mig och ältade...


... Efter några timmar, fick jag för mig att ta en promenad... Trots att jag egentligen inte ville gå ut när jag hade "mitt skobekymmer"... Jag menar. Det skulle kännas fel att ta andra skor när jag går ut, när jag nyss har köpt nya.. Men det skulle kännas jättejobbigt att använda de skor som just nu ger mig en sådan himla ångest..!

... Men jag tog andra skor. Jag funderade en stund på hur jag kunde göra mina vinterstövlar mindre för stora... Och så tryckte jag ner ett par hoprullade sockor, en i vardera sko, bakom hälen.... -Liksom sköt fram foten i stöveln...

Jag undvek nya skoskav, och mina fötter mådde bra...


...


Annars har jag bara ätit och sett på tv. Suttit vid datorn, och skrivit i min känslobok...

Räknat kalorier, som vanligt, såklart... Och kollat hundar på Blocket...


Och så har jag tvättat en av mina gammelgamla jumpaskor. De skor som jag hade när jag gick i högstadiet...

Jag har bara orkat med att tvätta en av dem, än sålänge. Men ska tvätta den andra också, inom snar framtid. Jag känner liksom ett extra stort behov just nu, av att ta fram så många backups till de nya skorna, som möjligt. Eftersom att jag egentligen bara vill slänga in dem i en garderob och glömma att de finns, just nu..!


... Och så har jag, halvt som halvt, brutit ihop...

Legat raklång på sängen och inte vetat vart jag skulle ta vägen... Känt mig väldigt uppgiven och förtvivlad... Trött på livet... På allt...

Och bestämde mig då för att dra åt tyglarna, vad gällde ätandet... Jag behövde sätta upp tydliga och fasta regler. Strypa det hela ordentligt.

Och med ens jag hade skrivit det nya schemat och gett mig själv en sista fri dag imorgon, mådde jag lite bättre. Kände mig lite lugnare...


... Ja. Och så har jag klippt av mig lite hår, också. Jag klippte bort några centimeter, då jag bara fick lust...


...


Sådär. Det kanske var allt...

Nu blir det tv. Säkert lite mer springande fram och tillbaka... Och om ingen sömn, iallafall stan om några timmar.

Av D - Fredag 24 feb 23:25

Jag har skrivit av mig såå många gånger i min känslobok idag... och det hjälper inte... -Det hjälper inte..!


Just nu önskar jag bara att det kunde kännas mindre som om marken rasar samman under mina fötter... Att jag kunde få en paus ifrån det. En längre paus än vad jag vanligtvis får...

Jag behöver få hämta andan. Stanna upp för en stund... För att just nu orkar jag inte med den här ångesten. Den här oron och osäkerheten... Att hela tiden känna att tillvaron rasar samman omkring mig... vad jag än gör!


... Och jag äter för mycket. Jag äter för att jag är stressad. För att jag är orolig och känner ångest... Men också för att jag känner mig givmild mot mig själv... Att jag känner för "att tillåta"...

Men det är så jobbigt. För att jag orkar inte få ordning på mig själv, ens om jag hade velat(!), när jag känner sådan här oro, osäkerhet och ångest inför nya saker, på nya saker, på nya saker.. hela tiden! -Det går inte... Jag orkar inte...


...


Idag har jag bara ältat, funderat och oroat mig... hela tiden..! Jag har sökt fakta. Jag har letat lösningar... Och jag har funderat och funderat och funderat. Vridit och vänt på saker och ting...

Och likt som alltid när jag ältar upp mig på någonting, är det ju något som jag inte kan få svar på just nu... -Hur mycket jag än hade velat. Och som vanligt, spelar det ingen roll hur mycket, intensivt eller länge jag söker... Hur mycket jag funderar och ältar... -Jag måste vänta... och se...


...


Jag har tagit en kort promenad idag. Mest för att jag inte kunde sluta älta "skorna" imorse...

Jag bara fortsatte oroa mig för att jag kanske hade köpt för stora skor. Att det kanske skulle glappa när jag går. Att jag kanske därför skulle nöta sönder dem i hälarna... -Och allt vad det var...

Dock så har jag lämnat bakom mig, gårdagens orosdilemma... -Skosprayen, och ifall jag hade gjort på rätt eller inte...


... När jag kom in från min promenad, hade jag redan knutit och knutit upp dessa skor, några gånger om, för att jag var orolig att de glappade för mycket...

Väl hemma, knöt jag och knöt upp dem några gånger till... Fastnade i att försöka finna lösningar, skoinlägg och liknande. Hittade en massa olika alternativ, men kunde inte avgöra vad jag skulle köpa, då jag inte vet hur stora skorna egentligen är. Vilket innermått de har...


Jag har försökt jämföra mina olika skor. Försökt mäta utan rätt verktyg... Och jag har försökt komma fram till ifall "det eller det inlägget" skulle göra att skon istället blev för liten...

Och mina vinterstövlar. Dessa som är så himla för stora! Ja, dem hittade jag lösningar till... Och där oroar jag mig inte så mycket, förutom att de är mycket större än mina övriga skor i samma storlek! -Hur vet man vad man ska köpa för storlek på inläggen?


Jag mailade in till den webbutiken som jag kollade på grejerna hos, och frågade vilka mått de sulor som jag hade kollat på, hade...

Så att nu väntar jag bara på svar.


Jag hittade väldigt mycket som jag funderar på att köpa. Som stressar mig som f*n, just nu! ... Det blir mycket pengar. Är väl därför som jag blir så osäker, eftersom att jag känner att jag måste köpa för att chansa, samtidigt som det blir dyrt om jag inte behöver allt jag köper... -För att, att skicka tillbaka dem, kommer nog inte att hända!

... Jag planerar ju även att köpa tygbindor.. -Vilket lägger till en femhundring på summan!

... Så att det blir runt tusenlappen på bara en dag... Men vi får se...


...


Så att...

Hela dagen, kvällen och... ja, natten, har jag fokuserat "skor". Och det har inte spelat någon roll att jag har skrivit av mig gång på gång... för att jag mår inte bättre!

Jag känner mig tung i själen, och jag önskar att jag inte var någon kämpare. Jag önskar att jag kunde bli deprimerad och ge upp, så att jag slipper fortsätta...

.. Det känns så tungt... Och jag känner mig... utmattad. Trött...


... Jag har ätit, sett på tv... Försökt lösa skofrågan...

Ältat, stressat, ältat... funderat...


... Jag vill bort... Det är ett faktum... Det är sant... Så är det. Så ser det ut... -Snälla...

Det är sådant här som gör att jag vill dra mig undan morgondagen...

Av D - Fredag 24 feb 00:31

... Livet känns bara så tungt, just nu... Sådär så att jag vill klä av mig kläderna, lägga mig raklång på sängen och dra täcket över huvudet... Blunda hårt och sedan... inget mer...

Jag vill inte se omgivningen runt omkring mig... Vill inte se insidan av min lägenhet. Vad som finns och inte finns... Den miljö som så väl beskriver hur min tillvaro, mina känslor och tankar rör sig just nu...

Jag vill inte se kaoset. Inte påminnas om hur rörigt allting känns... Hur hopplöst allt egentligen är...

Jag vill inte påminnas om allt som kan gå fel. Om allt som hänger över mig, som påverkas av vad jag gör och inte gör, och av hur jag gör det...

... Jag vill inte gå på ett minfält, mer nu... Jag vill gömma mig i mörkret. Ignorera allt, och bara... sluta. -Vila.


...


Jag köpte nya skor idag... -Och tårarna har runnit...

Det är så tungt att göra sådana förändringar. Och hade inte mina förra, både läckt in vatten och haft söndertrasade yttersulor, hade jag helt klart inte bytt... Lika väl som jag fortfarande har mina, nu trasiga skors föregångare(med hål, stora som mitt pekfinger), står i hallen för att jag fortfarande tror att jag kommer att vilja byta tillbaka till dem...


... De skor som jag nu ska byta mig ifrån, kommer även dessa, att få stå kvar i hallen. För att som det känns nu, vill jag inte se de nya skorna. Jag vill inte ta i dem en gång till och flytta dem ifrån köksbordet...

Det känns bara så obekvämt. Jag menar. Jag köpte ju skorna för att jag tyckte(och tycker) att det verkar som bra skor och de satt bra på foten... -Och så visade de sig även ha 70% rabatt!

... Men det känns så tungt. Jag är van vid mina gamla skor och jag vet vad jag kan förvänta mig av dem. Men nu känns det som att jag kommer att explodera om jag går utanför dörren med de nya, för att jag inte vet hur dessa kommer att reagera och fungera när de används!


... Jag hade en känslomässigt berg-och dalbana(eller ja, den stupade väl mest bara nedåt)när jag skulle spraya mina skor med sådan där spray som de alltid prackar på en när man köper nya...

Beskrivningen på flaskan, fick mig verkligen att känna att det var såå himla mycket som kunde gå fel, förstöras eller bli fult om man gjorde det på fel sätt eller inte gjorde det alls... Och eftersom att jag bara kunde hitta instruktionerna på engelska till en början och det kändes som om allt behövde gå så himla snabbt, blev jag väldigt, väldigt stressad...


... Det började kännas som jordens undergång att få det där gjort... Och jag var beredd på vilken skorelaterad katastrof som helst...

Jag bröt ihop... Men gick sedan på det igen, då det kändes som om det inte blev väl gjort...

Och jag vet att jag slarvade även andra gången som jag gjorde det. Då jag inte tog ur snörena, fastän om det skulle göras. Men jag har inte orken, och nu får det bli som det blir och gå som det går... -Skorna kanske inte ens blir använda!


...


Jag lyssnade på musik innan jag somnade igår natt...


Vaknade imorse...


... Eftersom att jag inte har betalat för något nytt månadskort för bussen, har jag inte heller, för tillfället som krav att åka in till stan varje dag...

Men idag ville jag åka. Jag ville passa på innan RödaVeckan skulle sätta igång ordentligt.. -Och solen sken ju såå fint!


Jag bestämde mig för att köpa skor idag, eftersom att jag inte hade några som både sitter bekvämt utan att skava och som inte läcker in... -Jag skulle ta tjuren vid hornen...


Jag kollade några olika skor. Testade två par innan jag testade de som jag köpte, tror jag. Och sedan var skorna utvalda.

Jag är ju så stressad när jag går i butiker. Så att jag övervägde det inte särskilt länge, utan jag bara ryckte åt mig dem när jag hade känt att foten fick plats.. i princip.


Sedan gick jag en mindre omväg tillbaka till busstationen, och svängde in på affären. Köpte frukt och grönsaker, och en påse godis. En drickyoghurt.

Väntade på bussen. Drack min yoghurt.. Och åkte hem.


...


Jag har ätit alldeles för mycket idag...

Jag har sett på tv. Kollat hundar på Blocket... Sprayat skorna...

Jag har skrivit av mig i min känslobok...


...


Jag blundar hårt och önskar bort mitt liv. Tillvaron...

Jag orkar inte hantera det längre... Jag nästan ryser när jag tänker på att det ska komma ännu en dag imorgon... -Jag vill inte mer...

Jag önskar att jag kunde vara tacksam för det liv som jag har fått... Men det är jag inte... Inte just nu...

Av D - Onsdag 22 feb 21:04

Jag vill inte längre. Jag vill inte längre. Ingenting går min väg, och jag vill inte längre...


Tårar på mina kinder. Rödsprängda ögon... Ett huvud som värker... Och ooh, denna ångest... Ooh, dessa bekymmer och problem... -Och jävlar vilken oro!

Man kan liksom inte få en paus. Inte en tillräckligt lång paus för att kunna känna att det är värt alla kamper däremellan...


Jag orkar inte längre...

Vissa saker gör jag mot mig själv. Tvingar mig själv igenom... Och vissa saker blir man attackerad av, av simpla misstag, av missförstånd eller av att inte riktigt veta vad man gör... Hur man gör...

Och jag är så trött på att hela tiden ha minst ett stort bekymmer... Minst en motgång, i mitt sinne... Tyngd över själen...


Jag vill bara ge upp för att slippa misslyckas... För att slippa känna av dessa motgångar...

Och samtidigt som jag ger upp med precis alla bedrifter i vardag och liv, vill jag även sluta äta. Ta distans ifrån hela det problemet...

Jag har förstört för mig själv. Och det känns som att det redan meningslösa livet, nu har tagit ytterligare ett steg tillbaka in i den ännu djupare meninslösheten... -Jag orkar inte med fler motgångar nu...


...


Jag klev upp vid strax efter sju imorse...

Hörde att det både blåste och regnade(eller snöade spetsigt)... Visste inte om jag skulle åka in till stan då. Ifall det var värt två timmars väntan utan att ha någonting att göra, när det var både blött, kallt och blåsigt ute...

Satte mig i soffan. Funderade fram och tillbaka... Ältade... Jag kunde inte riktigt tillåta mig själv att vara hemma, då jag skulle ångra det... Men hade inte heller någon större lust att frysa i stan i två timmar...


... Till slut, skickade jag iväg ett mail till JobbCoach. Struntade i att jag sviker mig själv och kanske ger upp...

Och så gick jag och la mig igen...

Bara någon minut senare, skickar hon mess och skriver att det blir inställt "för att de inte kommer att vara där, på grund av vädret"... -Så att det var ju tur att jag inte åkte!


...


Jag såg på tv...

Funderade fram och tillbaka, på vad jag ville handla idag... Jag hade apelsiner på listan, men jag ville ha någonting mer. Någonting onyttigt...

Nej, grejen var ju att jag inte ville det. Jag var inte sugen, men min hjärna är beroende. Varav jag verkligen försökte tänka ut någonting som jag kunde tänka mig..!

Jag hittade ingenting. Och minutrarna gick, utan att jag tog mig iväg till affären... Men jag var ju stressad.. för att handla, det ville jag..!


... Jag gick iväg till slut. Köpte apelsiner och lite godsaker...

Jag åt smörgås när jag kom hem. Såg på tv...


Jag försökte torka av tv:skärmen, och frustrerade mig som bara den på den... Eftersom att, trots diverse olika microfiberdukar, ville inte skärmen bli fri från damm, eller ränder ifrån ett misstag med att använda fuktig trasa en gång... -Och det syns ju så väl i solljuset!


... Någon gång till eftermiddagen, tvingade jag iallafall mig själv att börja med soppan... Efter att ha skrivit av mig i min känslobok...

Skar morötter. Skar palsternackor. Mixade gul lök, lite lätt...

Ja, soppan blev bra. Bara att den kanske mer blev som puré med bitar, än som soppa... Dock hade jag problem med kryddningen. Den smakade bara sött, eftersom att både grönsakerna och löken, är söta... Den kändes inte tillräckligt salt, hur mycket salt jag än tillsatte. Och den krydda jag använde, kändes inte alls...

Det är jättesvårt, det där med kryddning. Men när jag sedan åt en kopp, smakade den gott. Perfekt med dessa små bitar av lök och grönsaker från mixern, som jag la i på slutet. Men även om den inte smakade för salt, blev jag väldigt törstig av att äta den... -Så att jag vet inte hur jag lyckades med det där!


...


Soppan fick stå och svalna i sina koppar och matlådor, för att sedan läggas i frys och kylskåp.

Jag satte mig vid tv:n. Åt lite till, efter en stund...

Jag plockade lite i köket. Torkade av bordet och vissa bänkytor...


Och nu precis, har jag brutit ihop. Då en sida som jag var registrerad på, hade byggts om, så att man behövde registrera sig på nytt... -Vilket inte funkade för mig!

Någonting blev fel, och alla mina tidigare uppgifter gick förlorade! Och då denna sida var någonting som man ständigt tar sig framåt i, känns det bara som ett stort bakslag...

... Och jag orkar inte bry mig längre...


... Men å andra sidan, börjar det kännas så vardagligt att allt går fel. Att det alltid finns en motgång, ett bakslag eller eventuellt bakslag, nu, att det inte känns värt att reagera lika starkt längre...

Jag menar. -Tillåt allt att gå åt helvete. Hantera det när det händer...


... Egentligen vill jag bara bli lycklig. Men för att orka leva, måste jag acceptera att saker händer och inte händer, och att jag inte orkar eller vill det jag önskar att jag orkade eller ville...

... Jag får acceptera livet och tillvaron för vad den är, eller fly undan och försvinna föralltid...


... Jag orkar inte kämpa längre, för någonting som jag antingen inte vill eller orkar nå...

... Borde sluta överväga och drömma hund, också... Eftersom att det aldrig kommer att hända i mitt liv... Inte i detta livet...

... Och egentligen kanske jag bara ska ge upp om sysselsättning också, när jag ändå håller på... Bara ge upp om allt... -Och vadå?


... Men jag vill inte prata med er om det...

Ska bädda ner mig i soffan nu...

Av D - Onsdag 22 feb 01:06

... Jag måste blogga nu, om jag ska kunna gå och lägga mig...


Det är bara lite knappt sex timmar kvar tills jag ska kliva upp igen...

Den buss som brukar gå in till stan, så att jag bara hade haft knappt en timmes väntan till att möta upp JobbCoach, är inställd imorgon. Antar att eleverna har sportlov eller något...

.. Så att nu kommer jag att ha två timmars väntan, istället för en...


... Jag har funderat lite grann, på att ställa in besöket. Och jag kommer att så göra, om RödaVeckan skulle sätta igång för hårt... Men annars ska jag åka.

Tänkte köpa mig någonting att äta, och sedan gå ner till hamnen och sätta mig en stund. Jag hinner nästan precis dit, äta, och sedan är det lagom att börja gå till JobbCoachs kontor...


... Jag måste nämligen ta mig iväg om det känns möjligt. För att annars så blir jag uppgiven och känner att jag sumpar min enda chans till att ta mig ut på en aktivitet... Och att ge det en ny chans vid senare tillfälle, hade inte känts okej...

Nej, jag måste ut. Och jag måste dit imorgon... -Även fast jag vet att skavsåren på mina hälar, kommer att svida som f*n!


... Ja, jag var ute och gick idag, i decimeterhög kramsnö, på en kurvig och vågig grusväg... I mina för stora vinterstövlar som mina fötter inte alls är vana vid..! -Det kändes som knivblad mot hälarna!


...


Jag klev väl upp vid elva idag...

Såg på tv... Gjorde en smoothie... Och diskade lite grann...

... Sedan slängde jag på mig vinterstövlarna och ytterkläderna, och gick iväg på min långpromenad i solskenet...


... Det var tjockt med kramsnö. Träden glittrade alldeles underbart, och solen sken...

Men vägen som jag brukar gå på, var inte alls plogad. Det fanns stundvis, ett par bilspår att gå i... Men ibland varken fotsteg, bilspår eller upplogat...

Och det var tungt! Det var jättetungt att gå, vissa stunder. Men det som kändes jobbigt, var endast smärtan i mina hälar... -Allra helst i en av alla uppförsbackar, sved det och skar, så att jag nästan sprang(!) uppför den tjocktäckta vita backen sedan! ... -Jag ville bara slippa smärtan...


... Jag tog mig igenom promenaden, iallafall...

Gjorde någon smoothie till... Åt en banan... Tog en liten morot...

Jag har sett på tv. Vattnat mina växter... Och funderat på morgondagens förmiddag...

Jag har funderat tillvägangångssätt i inköp och ätande... Och jag har velat köpa hund...

... Kollat lite kläder på internet... Och plåstrat om mina skavsår, med frystejp och spritade bomullspads...


...


Imorgon blir det studiebesök. På torsdag blir det soppkok och möjligtvis lite diskning...

... Att tvätta kläder, börjar kännas alltmer påträngande... -Jag behöver rena kläder!


... Ja-a... Nu går jag och lägger mig... -Ja, efter lite nedvarvande framför tv:n...

Av D - Tisdag 21 feb 00:09

Jag vill gråta. Jag vill slänga mig ner för stupet. Springa iväg. Gömma mig i mörkret... Jag vill blunda hårt, och fortsätta blunda tills verkligheten försvinner...

... Jag känner mig bara så... -Jag vill inte finnas längre. Vill inte vara med... Jag vill varken se, höra eller känna...

Och jag är trött... Utmattad...


... Jag känner mig ensam... fastän det är delvis självvalt... Jag känner mig svag, fastän jag egentligen är stark... Jag vill, samtidigt som jag inte vill... Och jag kan, samtidigt som jag inte är helt säker på ifall det är sant...

... Ja-a... Jag försöker leva, men samtidigt hålla mig själv tillbaka. Förbjuda... -Och det känns inte som om jag får grepp om någonting alls... Samtidigt som jag bara behöver sträcka ut en hand...


Jag har ingen kontroll över min egen hjärna. Över mina egna handlingar. Kan inte göra vad jag anser är rätt, då jag går emot vad jag egentligen vill... Och det spelar ingen roll hur väl jag vill göra vad som är rätt för mig, eftersom att en annan del av mig, inte håller med...

Det är ett dödläge... och... fullständigt meningslöst..! Ingen lycka. Ingen glädje, framgång eller kärlek... Ingenting att i klarhet leva för...


... Det är så otydligt och förvirrande, hela grejen med att... vara jag...

Jag menar. Det har gått så många år nu, och jag vet inte längre vem jag är. Vad jag tänker eller känner... Jag vet inte längre varför saker inte fungerar. Varför jag behandlar mig själv som jag gör... Och jag har ingen aning om varför det ska vara så svårt att lyda min egen vilja och sträva efter att bli lycklig..! -Eller iallafall finna lite mening!


... Jag är en helt annan människa i vissa situationer, mot vad i andra... Och det gör mig förvirrad... -Väldigt förvirrad... Och att inte kunna känna mig säker på någonting alls... Att hela tiden känna att jag ljuger eller luras, vad jag än säger... Det gör att jag inte heller känner mig bekväm med att vända mig till någon som kan hjälpa mig göra skillnad... -För att hur skulle det gå till? Skulle det ens vara möjligt att göra en förbättring när jag redan har det bra..? Mår bra..? ... Klarar mig..?


... Jag har svårt att orka leva med mig själv... just nu...


...


Idag har jag...


... Jag har diskat lite grann...

Försöker beta av, så att jag har såpass ordning i köket på torsdag, att jag kan koka soppa av mina grönsaker då...

... Och så har jag sett på tv... Jag har ätit... Skrivit av mig i min känslobok...

Jag har kollat bilder på google. Mest på exotiska djur och sådant... Funderat på att skaffa hund...


... Imorgon blir det mer diska, och förhoppningsvis en promenad...

Jag hoppas på att kunna hålla mig till att bara äta råvaror från växtriket hädanefter, och sluta svika mig själv och få mig själv att må dåligt hela tiden...

Jag behöver finna kontroll. Ta kontroll... För att får jag inte kontroll, kommer jag inte att orka fortsätta stå ut med mina egna handlingar, tankar och känslor... Jag behöver förändring.. Annars orkar jag inte mer...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2 3 4 5
6 7 8
9
10 11 12
13
14 15
16
17 18 19
20 21 22
23
24
25
26
27 28
<<< Februari 2017 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se