Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Korta känslor och tankar

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt...

Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...


... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför.. -Visst kommer vi väl att ses igen?

Det är bara det att han vill något som inte jag är intresserad av. Som jag önskar att jag kunde vara intresserad av... Och jag känner att jag sviker både honom och folk omkring oss, om jag inte kan ge dem vad de vill ha. Visa dem vad de vill se... Och säga vad de vill höra...

Jag har kul tillsammans med HanSomInteHarEttNamn. Men för mig, kommer det aldrig att kunna bli någonting annat än vänskapligt mys. Det kommer aldrig att kunna bli helt naket eller kyssar och hångel... Och jag kommer aldrig heller kunna se oss som en familj eller helt sammanboende...

Jag känner mig pressad, när vi inte kan umgås utan att förväntningarna finns där i bakgrunden. Utan att förhoppningarna och drömmarna ligger och puttrar inom honom...


... Han vet att jag inte vill samma, nu. Jag har inte sagt något om det, men han vet. Jag känner att han vet. Och jag känner hans missnöje och ångest på grund av det...


... Jag orkar inte ha en relation som klämmer... Inte just nu... Men samtidigt är jag beroende av honom. Av kontakten. Av att ha någon att vända mig till, -och någon att få tiden att gå, tillsammans med... Bara det... -Det är inte kul, -när jag tynger honom, genom att må dåligt under tiden...

... Och han är ju 24åringens sambos kompis.. Vilket gör det svårt att lägga honom helt bakom mig... Och att vissa vill att vi ska få till det, mer än vad jag någonsin gjort.. -gör det hela så himla svårt..


...


Annars så är det arbetsförmedlingen, hyran och boendestödräkningen, -som tynger mig tyngst, just nu, tror jag...

Jag behöver logga in på internetbanken, så att jag kan kontrollera att min hyra inte blev dragen två gånger denna månad...

Arbetsförmedlingen har skrivit in mig i något program som jag ännu inte har hört någonting om. Jag har varken fått höra ifrån någon handläggare eller fått veta från deras håll, att jag ska gå ett program. Utan jag fick brev från försäkringskassan, där det kom fram... -Får väl se när jag får någon info om vad som händer... Egentligen skulle jag ju skriva till dem och säga att jag har aktivitetsersättning, men jag har inte orkat... Kanske kan jag lika bra agera som att jag inte har det, så kanske jag kommer igång någon gång...

... Och så dras jag med en relativt hög boendestödräkning, för ett stöd som jag inte tagit emot. som jag aldrig har träffat... Känns surt. Allra helst eftersom att jag inte kunde säga upp stödet, då handläggaren var på semester!


...


Jag vill bort.. Jag vill avsluta... För att det här här inte kul...

Av D - 23 augusti 2017 16:25

... Det känns som om jag drunknar. Som en tjock, tät och kvav tyngd inombords, som bara växer och fyller min själ...


...


Jag är trött. Utmattad... och mer lättfrustrerad än på länge...

Jag är nästan aldrig ensam, längre. Och jag börjar, nu, komma in i hur det egentligen känns med sällskap. Hur det egentligen är att ha någon vid sin sida, som inte tänker, gör och känner på samma sätt som en själv... Hur socialt trött och lättirriterad man blir, efter för många timmar vid varandras sida...

Jag hade glömt hur det var, -att ständigt bli uppstressad över de saker som andra gör, bortom ens egen kontroll. Hur det känns när andra "äcklar sig", skräpar ner eller är oförsiktiga... Eller när de har för bråttom och inte tänker efter, i dessa "jätteviktiga" göromål... Eller hur det känns att känna sig arg och otrevlig och därmed bli stressad och ångesttyngd.. -skyldig, stup i ett...


... Jag menar. Jag behöver ju mina pauser. Det gör ju varenda människa.. -Efter ett dygn, är jag socialt slut och vill bara bli ensam....

Men grejen är ju, att jag är beroende. Jag fäster mig vid människor. Börjar känna ett behov av deras trygghet och sällskap... -Det blir som omöjligt att tro på att man kan klara sig ett helt dygn utan dennes sällskap... -Och ingen annan. Nej, ingen annan.. kan ersätta dennes plats, ens för en dag..!


... Men det är jobbigt...

Det är jobbigt att HanSomInteHarEttNamn, ser oss som så mycker mer än bara vänner. Det är jobbigt att han ständigt gör närmanden. Att han hoppas på mer, -och att han tycker om mig, fastän mina tyngder...

... För att, jag är inte attraherad. Inte på det sättet som han hoppas på att jag är. Jag skulle inte kunna tänka mig att kyssas -eller på annat sätt, bli mer intim än vad vi redan har varit... Jag är inte intresserad av hans mun eller kön. Jag är inte intresserad av överdrivet gos, eller hud mot hud... eller att ha honom över eller under mig...

Jag vill bara vara kompis... Och jag tycker inte om hur han står ut med att bli utskälld -och klankt ner på, hela tiden... -Och allt vore bara mycker enklare.. om han kände precis som jag... Om han var jag...


... Jag är trött... men jag vet att vi träffas snart igen... Jag vet att jag, glatt, bjuder över honom, snart igen... -För att, jag är beroende.. trots hans brister...


...


Egentligen borde jag få arbetsförmedlingen kontaktad och se varför jag inte har fått någon handläggare ännu. Jag borde fundera mer, på ifall jag vill fixa en samtalskontakt... Jag borde kontakta EkonomiNissarna på kommunen, om boendestödfakturan som jag inte borde betala "då jag inte haft någon kontakt med dem, och nu inte har boendestöd längre"...

Jag borde bjuda hit 28åringen, då vi inte sett på flera månader...


... Men jag är bara så stressad. Så upptagen.. Så trött... -Slut...

Av D - 26 juli 2017 21:21

Egentligen vill jag aldrig gå hem igen. Idag har varit en skitdag, rent utav. Och jag känner mig mer trött på livet, nu, än på väldigt länge. Det känns mer omöjligt nu, -och vägen jag går på, mörkare, -än på väldigt(väldigt) länge. Och jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa det hela.


Jag vill fly. Jag vill ge upp, gömma mig, avsluta, bli bortglömd...

Jag är bara så himla trött på allt. På att leta men inte hitta. På att försöka men utan framgång... På att vilja men ändå inte... Jag är trött på att låsa in min själ på ett ställe där den inte trivs. Trött på att försöka övertala mig själv hit och dit, hela tiden, utan en möjlighet att vinna...


Och jag vet inte vad jag håller på med...

Det spelar ingen roll att jag skrattar och har kul, och att jag halvhjärtat kämpar för att någon gång bli lycklig, då och då. För att det känns inte värt det. Min hjärna och jag är giftiga för varandra, -och jag vill egentligen bara avsluta, på ett snabbt och enkelt sätt, där och då jag mår som allra bäst. Släppa det bra, för att lämna det dåliga...

Av D - 13 juli 2017 00:53

Jag är överväldigad. Överväldigad av alla planer. Av allt planerat. Överväldigad av alla social kontakt. Överväldigad av att göra saker om dagarna. Av allt prat. Av alla diskussioner... Överväldigad av att det händer saker. Att ingenting bara står stilla...

Jag är överväldigad, stressad, ängslig... Jag har ångest och är alldeles rörig i huvudet... -Och det får mig bara att känna för att släppa mig själv fri. Jag vill lämna mitt sinne, bakom mig. Jag vill släppa fri, den själ som sitter instängd bakom bröstkorgen, och trycker mot mina lungor... Som gör det tungt att andas... -Det är ju klart att jag funderar. "Vilka är stegen som krävs av mig, för att jag ska få evig vila? Vad riskerar jag? Och är det uppnåbart?". Det är klart att jag känner efter. Att jag kan känna i hela själen, hur harmoniskt, fritt och lugnt allt skulle kännas "när jag inte längre finns kvar".. -när jag släpps fri och tar slutgiltigt avstånd från min hjärna... -När jag skiljer mig.

Men jag vet inte... Jag är glad. Levnadsglad i rätt situationer... -Grejen är väl den... "Om jag blir så överväldigad, när jag börjar leva, att jag vill dö... När jag behöver välja mellan meningslöshet, och stress och press... -Hur ska jag orka? … När jag känner mig vilsen.. -Hur?"...


Det blir för mycket...

Intrycken, osäkerheten, stressen... vilsenheten...

Jag vill inte tänka, mer... Jag vill inte vara jag... -Aldrig mer, vill jag känna... Varken positivt eller negativt...

Av D - 8 juli 2017 18:23

Jag bestämde mig för att gå ut på en promenad.. Det har varit en lång dag, - och jag känner mig frustrerad, vilsen och ensam... Lite sådär uppgiven, och trött på mig själv...


Direkt jag kom ut, tänkte jag  bara "Jag vill ta livet av mig, på en plats jag älskar"...

Jag vet inte varför jag ens bryr mig om att tänka så. "Jag kan ju inte ta livet av mig". Ja, eller, - rent fysiskt, kan jag ju det. Men jag kommer ju aldrrig vara redo att lämna. Inte när jag har så myckeet privata saker, att skydda från "de som inte vet".. Mitt innersta inre...

Men jag kände.. "Jag vill ta livet av mig, på en plats jag älskar". Jag vill ta livet av mig, på en plats med både skog, berg och vatten. Jag vill ta livet av mig, där fåglarna kvittrar och man kä.ner doften av daggdropparna. Där träden gör luften frisk... Jag vill ta livet av mig, i det underbara lugna.. Där jag mår bra.

Såhär vill jag känna när jag lämnar livet föralltid. När jag känner att det räcker. Att jag är klar... Det här är min sista stund. Min sista känsla... Det sista någonsin. - Den sistga smärtan. Den sista glädjen. Den sista strävan... Den allra sista kampen...

Av D - 7 juli 2017 13:42

Jag sitter här på parkbänken, och önskar att jag vore någon som jag inte är. Att mitt liv vore någonting som det aldrig har varit. Önskar att någon kunde ta mig med sig. Befria mig från mina inre demoner. Lätta på min smärta och göra mig fri och lycklig. Eller att ett andligt väsen kunde komma till denna dimension, och ta mig med sig till sin... Den här verkligheten vill jag inte ha. Jag känner mig vilsen, uppgiven, trött och onödig. Fast, egentligen vet jag inte vart jag vill. Vad jag önskar... De riktningar jag strävar åt, går så skilda vägar, att dessa är som natt och dag... "jag kan inte uppnå båda"... Den ena innebär smärta och lidande.. Och den andra innebär lycka, frihet och mening... Men båda innebär de styrka, kontroll och självrespekt.

Jag sitter fast, ensam. Och det krävs ett mirakel.

Av D - 2 juli 2017 21:13

Jag är ute och promenerar...

Imorgon, ska jag iväg och träffa HanSomInteHarEttNamn, för första gången.. - och ingen promenad i världen, kan ta bort min feta, putande mage, tills dess..!


Samtidigt som jag sitter därhemma, och gång på gång, skriver i mitt lilla block för punkter som skaver, att jag är rädd att bli fet, att jag inte vill ha denna feta mage, - går jag iväg till köket, för att hämta någonting att äta. Och inte för att jag är hungrig eller sugen.. Utan, för att jag känner behov utav det! Känslomässigt. Psykiskt... - Men definitivt inte fysiskt!


...


Just nu, känner jag mig ensam. Jag känner mig otrygg... Lämnad, utan att direkt ha haft någon. Hjälplös, handfallen... och väldigt vilsen.. i en allt för stor sinnesvärld...

Jag har totalt tappat greppet om mig själv, känns det som.. Samtidigt som jag, på något sätt, ändå känner att jag vandrar.. "men jag sitter fast"...


...


Nu ska jag fortsätta promenera, och titta på dagen som blir till kväll. Lyssna på ungdomarna som tjoar och de sista bilarna för ikväll...

Imorgon blir det att träffa HanSomInteHarEttNamn, med fetismagen, -och sedan besöka 24åringen med sambo, för grillning...

Av D - 2 juli 2017 01:12

... Jag sitter ensam och lyssnar till tystnaden. Ligger på rygg, raklång, på sängen.. - Stirrar upp i taket. Funderar...


Jag är inte nöjd. Det var inte såhär jag hade föreställt mig mitt vuxna liv. - Det här skulle vara bättre än barndomen. Det skulle vara friare, roligare.. och mycket lyckligare. Jag skulle äntligen börja leva mitt liv. - Mitt alldeles eget... - Ett hus på landet, skulle jag ha. En man, flera hundar och barn.. - Med närhet till både skog och vatten...

... Jag kunde inte föreställa mig att mitt vuxna liv skulle vara uppbyggt av ångest, stress, osäkerhet. Av svält och hetsätande... Av tillitsbekymmer och långa sjukhusvistelser... Utan jobb, och i total ensamhet 85% av min tid... Med en aktivitetsersättning som gör att allt står stilla... - Att jag skulle se fram emot när livet tar slut, varje dag.. Samtidigt som jag rör mig genom dagarna som går, och bara tar det hela som det är...

- Jag skulle ju vara lycklig, nu. Jag skulle vara en tryggare människa, med bättre självkänsla... - Allt skulle ha vänt. En ny början skulle ta vid...


... Jag är inte lycklig...

Jag vet inte vad jag är.. men jag måste nog vara nöjd med vad jag har, ändå... - Mitt liv är inte så illa som det hade kunnat vara...

... Eller ja. Det är mitt liv, jag inte trivs med. Men att kunna skratta och le, och bara ta en paus från helvetet när tillvaron tillåter.. - Det måste ju ändå vara en tillgång... som jag bör vara tacksam för...

... Jag känner mig bara så maktlös, i min egen närvaro... I mitt eget sällskap...


...


Idag hade jag en halvdag/typ heldag, i stan, med Bästisen. - Vi hade kul. Fikade och gick i klädaffärer. Pratade.

- En social dag, avklarad. Två kvar. - Eller ja. Det blir ju fler och fler, hela tiden, såklart. Men det närmaste, har jag två kvar. En träff med HanSomInteHarEttNamn och 24åringen, på måndag. Och antagligen en helhelg med 28åringen, nästa helg.


... Och så köpte jag en murgröna.

Känner mig lite lyckligare, nu när den står där. - Älskar gröna växter, som kan utvecklas långt. Kan inte sluta titta på dem...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards