Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Sociala känslor & sammanhang

Av D - Lördag 4 mars 23:37

... Jag sov ingenting inatt... Inte en blund.

Jag är trött. Det har varit en hel dag av socialt umgänge. Det har varit press, ångest, stress, diskussioner(alltid som vänner) och prat. Skratt, såklart. Och nu känner jag mig alldeles tung inombords. Osäker. Förvirrad...


...


Jag... vet inte riktigt varför jag inte kunde sova natten som var. Antagligen berodde det på att jag kände mig nervös inför idag. Att jag kände mig stressad till att somna, så att jag kunde vakna igen... och vakna pigg...


Jag gick väl och la mig runt halv två, kanske. Jag minns faktiskt inte alls. Det jag minns, är att jag gick och la mig mycket tidigare än halv fyra-halv fem(som jag annars gjort) iallafall... Jag kunde inte koppla av, koppla bort. Och när jag blundade, fick jag kämpa för att så fortsätta göra...

Efter ett tag, satte jag på musik. YouTube. Försökte somna. Försökte för mycket, vilket ledde till att jag antagligen spände mig för mycket för att kunna nå framgång...


Klockan halv fem, ger jag upp. Hade ont i huvudet och bestämde mig för att kliva upp igen. Se på tv...

Sedan förblev jag bara uppe...


Vid åttatiden, vände jag mig in mot soffryggstödet, med ansiktet... Somnade till och från, vart femte minut ungefär, i en timme kanske...

Jag åt lite godis. En morot därefter... Och när klockan äntligen hade blivit kvart i elva, klädde jag på mig och gick till bussen...


...


Jag och 28åringen pratade och pratade. Vi promenerade runt i stan och väntade på att ett fik skulle bli tömt på lite folk så att vi kunde få plats... Och sedan satte vi oss och åt fika. Kaffe. -Eller jag kaffe, hon Cola...


Efter fikat, gick vi in på affären för att jag skulle handla frukt och grönsaker, och någonting till oss att äta till middag. En mikrorätt varsin, skulle det bli...

Jag kände mig lite stressad på affären, mest för att 28åringen var med... Jag menar. När jag är ensam, skyndar jag på när jag känner att tiden springer iväg(vilket är även när jag egentligen inte borde ha bråttom). Men när jag har någon med mig, som inte känner av stressen, känns det som om jag har för liten egen kontroll för att kunna påverka ifall allt går som jag vill eller inte... -Vi behövde verkligen med den bussen!


Men vi fick handlat. Och även om jag kände mig osäker på ifall de varor jag hade köpt, verkligen köptes till det pris som förväntades i butiken, eftersom att jag inte tog något kvitto, kunde jag idag släppa ångesten ganska snabbt, då 28åringen var med och pratade om annat...


Vi åkte med bussen hem till mig... Satte oss och fortsatte prata framför tv:n...

Jag hade lite svårt att, förutom ångesten i vissa diskussioner vi hade och att inte alltid känna mig hörd eller förstådd, släppa det faktum att jag var orolig för min vardagsrumsmatta under hennes hund-och kattpälsiga strumpor... Det kändes verkligen jättejobbigt att inse hur mycket päls min matta skulle ha dragit åt sig när hon väl hade varit omkring på den under dagen...


... Jag kände mig lite(rätt så mycket) pressad idag, vad gällde 28åringens vistelse. Det kändes som om hon satt och hoppades och nästan tjatade tyst om att få stanna här över natten... Att hon nästan satt och höll tummarna...

Och grejen är ju den att jag gärna hade umgåtts med henne längre, fastän jag är både fysiskt, psykiskt, emotionellt och socialt trött... Men jag orkade verkligen inte ta tag i ångesten och den ängslan jag kände inför det här med mattan. Med fötter utan strumpor(vilket jag aldrig har på den). Med pälsstrån som bara blev alltfler och borrade sig alltdjupare... Och med det faktum att jag fortfarande har problem med ätandet. Med att ha mat hemma, och inte känner egentligen att jag vill lägga ut hur mycket pengar som helst på enportionsrätter...


... Nej, jag behöver vila på alla sätt och vis. Och jag tror att det, trots att jag ändå har ångest nu efter denna dag, var bra för mig att jag beslutade för ett kortare socialt umgänge denna gången... -Nu när det var så länge sedan sist...


...


När jag hade gått med syrran till bussen, och nästan känt att hon hoppades in i det sista, på att vi skulle gå tillbaka hem båda två, gick jag tillbaka hem(såklart) och började direkt borsta min matta, med nylonborsten(tror jag att det heter)...

Jag började borsta den hårt och länge. Och även fast hon bara hade varit här i några timmar, fick jag med mig en massa hundhår.. -Och jag blev alldeles stressad!


Jag blev som besatt och började borsta och torrmoppa golvet. Byta strumpor två gånger. Borsta mattan i omgångar... Inspektera den med både taklampa och ficklampa... För att sedan, efter mycket om och men, sätta mig vid tv:n och äta. Äta kanske lite för mycket och onyttigt. Socker. Tomma kalorier...


... Sedan så såg jag på film på tv:n... -Och nu är jag bara såå trött! Nu blir det sängen.

ANNONS
Av D - Fredag 3 mars 00:46

... Inatt drömde jag om Vovven. Jag var ute och gick med honom, i lugnan ro... -Jag saknar honom...


...


Idag har jag diskat, och diskat igen. Och så har jag klippt lite på min växt och tagit fram ett par foton på Vovven, från ett skåp... Och nu innan jag började skriva detta, tvättade jag ur en bh lite snabbt i handfatet, eftersom att jag skulle känna kris imorgon efter att jag hade duschat annars...


... Och så svarade jag på 28åringens mess, och vi bestämde träff i stan på lördag...

Och eventuellt åker vi hem till mig en stund innan hon åker hem... Så att därför har jag börjat diska lite grann... och planerar att duscha, diska och städa lite snabbt imorgon...


... Jag tror att jag har mått rätt så okej idag. Jag har känt mig uppåt. Inte så tung inombords... Och det har känts rätt så lugnt...

Klart det har funnits störningar i själen. Men i det stora hela, bra.


Dock så har jag varit hungrig. Hela dagen idag, har jag varit hungrig.

Det är ju så... Smoothie på en frukt(kanske två) och vatten, är ju inte så många kalorier. Och som jag äter, inte i närheten av att fylla ett helt dagsbehov..!

Men jag har bara känt att jag har ätit hela tiden. Det har blivit minst tre smoothies. En kopp soppa, och en skål havregrynsgröt... Men ja-a... Kalorierna kom inte ens upp i femtio procent(av min energiförbrukning)... Så att det kommer ju inte att vara hållbart att äta enbart frukt och grönsaker. Jag behöver försöka få med nötter, fröer och baljväxter också... -Inte bara för kaloriernas skull! Utan också för proteiner och nyttiga fetter och sådant, såklart.


... Annars har det nog bara blivit tv...


Jag fick svar ifrån JobbCoach... Hon frågade vad jag ville börja jobba med i så fall...

Svår fråga. Men det är ju klart. Utan det svaret, kommer jag ju ingenstans ändå...

Jag kunde inte svara exakt vad jag tänkte mig eller vart. Utan bara att jag ville jobba med djur eller i natur... och gärna med någonting fysiskt tungt...


Jag fick inget svar på mitt svar. Men hon svarar kanske imorgon... Grejen med henne, är ju bara att hon har visat tecken på både att vara förvirrad och rörig, och glömsk, förut... -Så att det känns svårt att veta när det är dags att fråga igen...

Om de bara kunde svara att de återkommer... -Det vore så himla mycket enklare...


...


Ja-a... Var det något mer?

... Orkar inte fundera. Så att jag svarar "nej".

ANNONS
Av D - Torsdag 2 mars 00:51

... Jag börjar nog tröttna, känns det som.

Varje kväll, känner jag mig för ointresserad av att blogga. Och varje natt, väntar jag för länge för att känna att jag orkar...

Jag menar. Att skriva till mig själv i min egen känslobok, det har jag inget problem med. Men det är väl kanske blogginläggens utformning och de krav jag har satt upp i bloggandet, som gör att det känns tungt...


Vi får se hur länge jag orkar fortsätta. Men just nu är det ju det faktum att jag kommer att vilja ta upp bloggandet igen sedan, som håller mig igång och tvingar mig att fortsätta... -Jag vill inte hoppa fram och tillbaka... Göra en massa luckor...


...


Imorse tog jag bussen in till stan klockan halv nio...

Jag skulle möta upp JobbCoach för att gå på studiebesök på ett stall... -En möjlig praktikplats...

Jag var redan osäker innan jag klev upp, och låg kvar i några minuter och funderade fram och tillbaka, på ifall jag ens skulle bry mig om att åka in... Jag menar. Det känns som en sådan dödväg, då jag inte ser att jag kommer att kunna ta mig ut ändå... och börja arbeta... -Inte när jag inte känner mig trygg, bekväm och på rätt ställe...


... Jag menar. Jag tycker om arbetsuppgifterna som där är. Både på Brukshundklubben och på stallet, då jag får vara ute och jobba.. -Och in vill jag inte gå! Inte när jag känner mig pressad och inträngd i hörn...

... Men jag känner inte att jag passar in. Att jag är på rätt ställe, då jag känner att jag borde vara på en riktig arbetsplats där allt förväntas av mig, som förväntas bör... Jag kommer inte att kunna känna mig trygg om jag inte känner att jag passar in...


... Jag åkte in iallafall. Tänkte ta mig en promenad medans jag bestämde mig för ifall jag skulle möta upp JobbCoach eller inte... Men då det kändes lite kallt och jag inte hade humöret för att promenera, gick jag in och satte mig på en stol i en galleria, istället...

Jag skrev efter ett tag, till JobbCoach. Sa att jag inte tyckte att det var någon idé att åka dit "då jag ändå inte kommer att kunna ge mig själv en chans"...


Vi messade ett tag, några mess fram och tillbaka... Och ja-a...

Jag försökte få fram att jag hellre ville söka efter en vanlig praktikplats, där kraven känns mer rättställda. Där jag får jobba mer självständigt "för att jag skulle känna mig tryggare då"...

Men det kändes inte som om hon ville gå med på det riktigt... Och när jag skrev att jag trodde att det skulle funka bättre för mig, fick jag inga fler mess...


Det svåra med när folk helt plötsligt slutar svara och inte ens meddelar att de återkommer senare(eller något), är ju att jag inte har någon aning om vad personen i den andra änden tänker... Jag menar. Ska jag vänta på svar? Tänker denne återkomma? Funderar hon? Eller planerar hon att svara men sedan glömmer? ... Eller tycker denne helt enkelt inte att det är värt att prata mer?

... Jag vet inte och det känns så tungt. Men jag skrev iallafall igen nu på kvällen. Frågade om vi kunde ge det en chans att hitta någonting annat "så att jag får försöka iallafall"...

Så att imorgon får hon ge mig ett slutgiltigt svar. För att jag behöver veta ifall jag måste finna en annan väg.. eller ge upp..! Jag har behov av att komma ut, men det måste vara på ett sätt som jag känner mig trygg med...


...


Annars har jag...


Ja, jag åkte hem några minuter senare, efter att ha köpt mig lite sallad ur salladsbaren...

Åt min sallad... Såg på tv... och har där suttit klistrad sedan dess... -Förutom när jag låg och sov vid mellan halv tre-och femtiden kanske(jag var så himla trött!)...


Jag fick ett mess från 28åringen. Hon undrade hur det var, och knuffade fram lite, det faktum att hon vill komma hit snart igen och sova här...

Jag har inte orkat svara. Känner mig så pressad, och mina hemmaförhållanden... Min tillvaro just nu, känns inte riktigt i balans för att ta hem besök... -Allra helst inte av henne! Hon är rätt så krävande.. Både socialt och ekonomiskt... Och jag orkar inte riktigt med det just nu...


Jag har funderat lite på vad jag ska göra på lördag... Ifall jag ska åka till mina föräldrar eller våga mig på att träffa 28åringen i stan...

Jag menar. Att träffa 28åringen skulle innebära en stor risk för att bli tjatad till att ha henne övernattandes här... -Och ångesten i det...

Jag älskar min syster. Men hon kan ha väldigt svårt att förstå när man är redo och inte... Vad det innebär när man inte känner att man orkar...


...


Jaja.

Av D - Tisdag 28 feb 02:50

Jag ligger och håller på att somna i soffan... Det är nog dags att få bloggandet avklarat, så att jag kan gå och lägga mig, nu...


... Men grejen är den att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag har svårt att sammanfatta dagens dag, och hade det inte varit för det faktum att jag inte vill sluta blogga när jag vet att jag kommer att vilja börja senare igen, hade jag bara struntat i bloggen nu...


... Men jag ska beskriva dagen i korthet.


...


Jag hade lust idag, att åka in en vända till stan. Men det sattes stopp för, då jag inte kunde komma fram till på vilket sätt jag skulle betala dagens resa...

Jag visste inte hur mycket jag skulle vilja åka denna månad, och ifall det skulle vara mest gynnsamt att betala kommande resor med enkelbiljett eller om det var bättre att satsa på ett nytt månadskort...


... Ja. Beslutsångest... Så att jag gjorde inget av det och stannade motvilligt hemma...


... Jag har ätit i massor, och jag har sett på tv...

Jag har haft lite kontakt med MinKontaktPåKommunen, via mail. Och hon går på semester imorgon...

Ja, jag skrev till henne igår natt, då jag kände mig uppgiven... Och även om jag alltid vet vilket svar jag kommer att få och det alltid känns lika meningslöst att skriva, så är hon den enda jag har att vända mig till, som jag klarar av att uttrycka mig till... känns det som...


Jag har ju funderat kuratorkontakt, ett tag nu... Men jag har svårt att veta hur jag skulle få igång en sådan konversation. Vad jag skulle säga, då jag ju inte vet vad jag vill ha hjälp med. Inte kan säga hur jag mår eller vad för förändring jag vill åt... Jag har svårt att veta hur jag ska uttrycka mig utan att säga som jag känner.. "Jag mår bra och behöver ingen hjälp"...

Jag kommer liksom inte kunna ta emot någon hjälp, när jag inte tycks höra hemma någonstans i varken känslolivet eller... livet... Jag menar. Jag vet inte hur jag mår. Vet inte vad jag vill, kan, orkar eller tänker...


... Hon föreslog att jag skulle kontakta PersonligtOmbud och få hjälp med att ta emot stöd ifrån psykiatrin. Men grejen är ju den att det inte skulle kännas mindre komplicerat och problematiskt att försöka förklara för denne hur jag mår och har det, än för vilken läkare eller kurator som helst. Och för att hon ska kunna hjälpa mig i kontakten med andra, måste hon ju själv vara åtminstone lite insatt..!


...


Jag har läst lite av mina gamla texter.

Legat raklång på sängen och hållit mina händer för ögonen. Försökt drömma mig till en annan plats. Ett alternativt liv... Funderat "döden"... -Ett avslut.

Och jag har försökt så gott jag kan, att äta upp det sista av propparmaten, så att jag kan sluta äta sedan... Eller ja, inte sluta äta helt. Men börja leva på bara frukt och grönt, iallafall... Och äta långt(långt) ifrån lika mycket som jag har gjort det senaste! -Hoppas detta har varit den sista propparperioden nu!


...


Jag behöver egentligen diska. Och tvätta...

... Men jag har iallafall plockat bort lite skräp från skrivbordet idag... -Det behövdes verkligen!

Av D - Måndag 27 feb 00:14

... För ett år sedan, skrev jag om hur jag inte ville bli 26 om inte livet kunde bli bättre... Att jag inte ville gå in på ett nytt år av mitt liv, när allt känns så meningslöst... -Jag ville inte bli äldre...

... Om några dagar, fyller jag 27... Livet är inte bättre. Jag har inte kommit längre... Och allt känns om möjligt, ännu mer meningslöst...


Jag menar. Jag har inte panik nu. Jag är inte påväg mot döden, mer än till en inre önskan... Men jag är säkert tio gånger mer övertygad om att livet är onödigt och meningslöst, och att det aldrig kommer att bli bättre, nu än då!

Jag har gett upp... Jag har gett upp mer och mer, ju längre tiden går. Ju fler övertygelser jag får om att allt ligger hos mig och att "jag" inte vill"... -Det är omöjligt om "jag" inte vill...


... Och jag orkar inte göra en förändring. Vågar inte göra en förändring... Vill inte, och tror inte på en förändring...

Jag litar inte på mig själv. Litar inte på livet, på omgivningen... Och jag har noll hopp om att jag någonsin ska lyckas ta ett steg mot någonting som kan göra mig lycklig. Som kan ge mig en känsla av mening.. Av styrka... Som kan ge mig värme och kärlek...

Det enda i livet.. Det absolut enda i livet, just nu, som betyder någonting, är mina syskon och föräldrar. De kan skänka glädje...

Men jag vill att mitt eget liv ska betyda någonting. Att jag känner att jag "har" ett eget liv... Men det har jag inte... Jag bara är...



...


Hela eftermiddagen och kvällen... Ja, men enda sedan jag kom hem vid elva imorse, har jag stirrat till och från, på en bild i en BlocketAnnons på datorn... En liten vovve som jag önskar att jag vågade, ville, orkade och kunde köpa...

Jag cravar verkligen för en förändring... Jag behöver någonting som gör mig lycklig och ger mig en mening.. att fortsätta leva...

Ingenting fungerar. Och det känns som att, hur mycket jag än trampar med mina fötter för att ta mig framåt, kommer jag ingenstans alls... Jag känner mig desperat... men jag önskar att det fanns en utväg... -Jag vill bli beskonad från livet...


...


Jag gick och la mig imorse ändå, klockan halv fyra...

Tänkte bara att jag iallafall kunde sova i någon timme innan jag skulle upp igen... -Eller iallafall vila.

... Vaknade sedan vid sextiden och kände mig väldigt förvirrad. Kunde inte förstå klockan, och fick ta mig en ordentlig funderare för att komma fram till ifall larmklockan hade ringt eller inte... Jag konstaterade dock till slut att det var lite drygt en och en halv timme kvar. Så att jag somnade om en stund till...


Vid tjugo över sju ringde klockan...

Jag klev upp, gjorde mig iordning och gick direkt iväg till bussen...


... Jag bestämde mig för att gå den där mysiga vägen som jag började gå på en gång då jag hade lite bråttom. Den här gången skulle jag ta det lugnt och se vart jag hamnade om jag gick hela vägen...

Jag hamnade vid den stormarknad som jag brukar handla på ibland... -Eller ja, "brukade" handla på...

.. Så att jag bestämde mig för att svänga in där och handla idag...


Jag handlade en del... Lugnt och sansat... Och sedan började jag gå tillbaka.

Men nu hade jag ont om tid, om jag skulle slippa vänta i över en timme extra..! Så att jag jäktade på som bara den. Fick ont i vaderna, av de hoprullade sockorna som jag hade knölat ner i den bakre delen av stövelskaften...


... Ja, jag orkade inte använda de nya skorna idag heller...

Jag har nu lagt dem i en kartong som jag har ligger i hallen sedan jag köpte hem 24åringens present i julas... Och det känns inte som om jag är ens närapå att bli redo att börja använda dessa skor! Jag orkar liksom inte tänka på dem. Orkar inte hantera dem... Och varje gång som jag ska gå ut, får jag ångest för att jag måste hantera "skofrågan" igen... -Vilka skor ska jag ta? Och "Jag borde egetligen ta "dem"...


...


Sedan jag kom hem, har jag sett på tv. Jag har ätit en hel del.. Suttit vid datorn och kollat Blocket...

Jag har legat på sängen och stirrat... Låtit hjärnan gnaga hål i min själ...


... Ja, jag hann med den första bussen hem, förresten.


... Jag har saknat Vovven. Mest för att jag hade honom och nu inte tycks kunna ta samma steg en gång till...

Jag menar. Det var jättetungt, och min fixeringshjärna drev mig till panikattacker varje dag, då kraven och tankarna i huvudet, blev för många, för tunga, för intensiva och för röriga för att jag skulle orka eller klara av att hantera dem. Honom. Xsambon... Livet, vardagen och tillvaron... -Ja, allt!

... Men... jag hade honom. Och jag tappade aldrig hoppet om att jag skulle kunna bli lycklig tillsammans med honom och Xsambon... Ingen annan kunde förstå det, men det fanns ju en anledning till att jag alltid ville tillbaka till helvetet för varje gång som de ryckte mig därifrån... -Jag ville ju så gärna att det skulle fungera...


Nu känns det som om jag, när jag flyttade ifrån Xsambon och våran vovve och gav upp, sumpade någonting som jag aldrig kommer att lyckas åstadkomma igen...

Min initiativförmåga är och har alltid varit så himla dålig, och har bara blivit sämre och sämre på senare tid. Men det var jag som tog initiativet den gången, till att skaffa honom..! Det var även jag som tog initiativet till att bli hundvakter..! Men nu tycks det lilla hopp och mod som jag då kände, vara som bortblåst... -Jag vågar inte, längre...


...


Nej, jag vet inte vad jag ska göra...

Mitt liv är redan över. Och så länge som jag är helt ensam och rätt så socialt isolerad, kommer jag aldrig att kunna öppna upp ens ett litet hopp...

Och det känns bara så tungt, meningslöst och out of controll, alltihop, just nu...

Av D - Fredag 17 feb 02:31

... Min digitalbox fortsätter bara haka upp sig hela tiden, så att bilden fryser i några sekunder, kanske en minut... Inte alltid, utan just ikväll. Och det är bara så frustrerande..!

Det ska ju inte vara så. Och att inte veta när eller om det kommer att försvinna, gör mig lite tung över bröstet... Lite smått förtvivlad...


Jag har startat om boxen. Gjort den strömlös... Men den bara fryser...

Iochförsig så har det hänt förut. Minns bara inte när det var, men sedan dess har det ju ordnat sig igen, lika många gånger som det har börjat.


... Får hoppas på det bästa...

Det känns bara så dumt just nu, eftersom att jag inte känner ro till att gå och lägga mig. Men att sitta kvar uppe och försöka titta på en bild som då och då, stannar... Det skulle bara göra mig frustrerad...


...


Idag klev jag upp vid strax efter elva.

Satte mig vid tv:n... Såg på HemTillGården. Lite skidåkning medans jag inte orkade göra någonting annat...

Och sedan tvingade jag mig själv in i duschen "Ifall att jag ska träffa 24åringen imorgon"...


... Efter duschen, satte jag mig vid tv:n igen...

Tanken var ju att jag skulle stanna hemma idag. Duscha och diska... Men efter duschen, kände jag mer för att åka in till stan en vända... Vädret var tråkigt, men jag ville hemifrån. Hade ingen ro till att sitta hemma...


... Jag fick för mig att "Nu när jag har duschat", messa mamma och se vad de gör "i eftermiddag/kväll"...

De hade ingenting särskilt för sig, så att jag bestämde mig för att åka dit en stund. Prata lite och bara vara... Komma bort ett tag ifrån min egen vardag... -Vi har ju inte setts sedan nyår!


...


Mamma och jag satt och pratade... Pratade och pratade...

Vid sextiden blev det middag. Hajmal, ris och sås...

Sedan blev det film(fika och kaffe) tillsammans med mamma, pappa och 16åringen. En film som jag inte var särskilt intresserad av, men som ändå var någonting att vila ögonen på medans jag satt och funderade till och från...


Vid kvart över nio, gick jag sedan till bussen. Den busshållplats som jag inte visste fanns, då de har bytt hållplatser i deras by...

Jag hade ett nervöst bekymmer på vägen till mamma och pappa, eftersom att jag inte visste vart jag skulle kliva av och hur många hållplatser som där fanns. Vilket gjorde att jag inte heller var säker på att inte missa byn... -Ja, den är liten!


... Sedan satt jag iallafall och väntade på busstation, på min buss tillbaka hem...

Tog en kort promenad i mörkret, runt stan. Då bussen skulle komma först om 40minuter...

Lite smått paranoid till slutet. Men musiken i mina öron, lugnade en del...


På bussen hem, messade jag med 24åringen.

Vi hoppar Ikea imorgon, då hon är utmattad efter att ha jobbat så mycket...

Så att imorgon blir det en bussresa in till stan, och så handlar jag nog lite grann... En blandning mellan nyttigt, onyttigt och nödvändigt, tror jag...


... Ja, och nu till kvällen har jag skrivit upp lite olika erbjudanden från butiken jag ska till imorgon.. Och frustrerat mig över en film på tv:n, som hela tiden frös i både bild och ljud... Vilket berodde på boxen, eftersom att det löste sig varje gång som jag stängde av och satte på den... *Suck*...


... Ja. Jag åt havregrynsgröt när jag kom hem, också.

Av D - Tisdag 14 feb 01:14

... Vet inte vad jag ska skriva. Känner mig helt tom på ord.

Så att jag skriver bara vad jag har gjort idag, och så går jag och lägger mig sedan...


...


Vaknade klockan fem över tolv och märkte att min larmklocka var avstängd. Satte på den igen och klev upp...

Såg på HemTillGården, det avsnitt som var. Och gick sedan iväg till bussen...


Idag skulle det bli en långpromenad, och värdet var vårigt. Lite kallt, men helt klart vårigt. Härligt.

Jag gick i min egen takt. Det var tungt emellanåt, vilket kändes konstigt, då jag ju äter... massor(!) just nu...

Jag var lite stressad då och då. Men i det stora hela, kände jag mig lugn och... Ja-a...


... Efter promenaden, var jag inställd på att jag skulle köpa propparmat. Ja, den här gången skulle det vara den sista...

Grejen var ju att jag inte orkade äta upp all gårdagens propparmat igår. Vilket lämnade mig alldeles för lite men ändå något, till idag... Och att då äta det lilla som var kvar, idag, utan att ha propparmöjligheten... Det kändes inte okej... Så att jag ville köpa igen, och denna gång, äta upp allt, så att jag kan börja sluta helt från och med imorgon.


... Ja-a... Jag vet inte...

Antagligen bara ännu en ursäkt att få proppa igen, igen och igen...

Detta är en fälla som jag aldrig kommer att ta mig ur, sålänge som alternativet är svält... En svält som inte fungerar...

Jag behöver antingen äta ordentligt. Rätt... Eller så måste jag börja svälta på det sätt som fungerar...

Och de båda alternativen, känns alldeles för krävande för att jag ska orka ta tag i dem..! Men att hetsäta... Att fortsätta såhär, känns inte som något alternativ... -Jag orkar det inte längre!


...


Efter att ha handlat, åkte jag nästa buss hem...


Jag satte igång tv:n. Satte igång datorn... Satte en pizza i ugnen, och började kratsa småstenar från under sulan på min sko, med ett gem...

Ja, dessa skor, alltså! Jag blir så frustrerad. Jag köpte dem för bara några månader sedan. Hade svårt, till en början, att vänja mig vid att inte längre använda mina gamla(som sedan länge, läckt in vatten genom sina centimeterstora hål)... -Och så är dessa för mjuka i sulan och har för stora springor, så att stenar fastnar och karvar sig in till innersulan!

Riktigt jobbigt. Och nu när jag börjar kratsa bort stenarna, blir det ju bara trasor kvar av sulan... Och jag måste köpa nya skor... igen...

Vill inte...


... Sedan blev det tv. Äta...

Och efter en stund, äta igen...

... Men efter det, blev det inte så mycket äta, på ett tag. Jag hade ätbart framför mig i flera timmar. Men begäret fanns inte...


Jag började kolla omkring nervöst på olika personuppgifter på datorn. Och blev väldigt orolig över vad andra egentligen kan se om mig, på de olika sidor som jag har... Och hittade konton som jag inte visste att jag hade, som jag aldrig har registrerat eller använt...

... Och jag känner mig bara så otrygg bland oss människor... Ibland, väldigt paranoid... Och det värsta är att det ofta kan vara väldigt svårt att bli av med olika sidor som visar personuppgifter och sådant... Såå himla mycket enklare att lägga ut dem!


...


Sedan blev det mer tv...

Till slut, mer att äta... Mest för att jag verkligen inte ville ha någonting alls kvar tills imorgon. Då det skulle innebära en väldigt stor risk för ny propparmat, igen!


... Väldigt mätt. Illamående nästan...


Skriva i min känslobok. Men inte om ätandet, utan om 20åringen. Hon är beräknad att föda om tre veckor...


... Lite funderingar kring... familjen. Framtida sammankomster, och min och 24åringens eventuella tripp till Ikea...

Press...


"Önskar att jag bara kunde blunda, och så försvinner allt"... Allt...

Det här är en mardröm, för verklig för att vakna upp ifrån... Och jag vet varken ut eller in, längre...

Av D - Söndag 12 feb 23:35

... Jag har precis skrivit av mig i min känslobok. Så att inlägget kanske blir av en lite kortare sort...


...


Idag har jag iallafall hämtat hem mina LedLampor från postombudet... Och konstigt nog, blev det inte alls samma reaktion från min hjärna, som det normalt sätt blir när jag tar in nya saker i hemmet, som ska avgöras ifall det är bra eller dåligt...

Ljuskällorna var jättesmå, vilket kom som en chock. Men på plats, förutom att de ser små ut i den stora taklampan, såg det väldigt bra ut. De gula detaljerna inuti ljuskällorna, räddades upp av mina rödgula gardiner i ena fönstret... -Vilket jag hoppades på!


... Så att särskilt mycket stirrande och springanden fram och tillbaka, eller "tända, släcka", har det inte blivit...

Jag tände och släckte lampan några gånger. Tittade på den och funderade lite(lugnt och sansat), under kanske en timme.. eller två... Men sedan har det lite grann lagt sig... Inte särskilt stressande idag, alltså...

Däremot känner jag nu, att jag fortfarande inte känner mig bekväm i att tända lampan... Men det är väl någonting som får växa fram, och krypa sig på sakta men säkert...


...


Annars.


Förutom att ha gått till affären och hämtat ut paketet.. Köpt "sista propparmaten", har jag bara suttit vid tv:n. Ätit utan att vilja. Ätit trots illamående. Tvingat mig själv.. och allt det där...

... Jag har känt press inför träffar med syskon och föräldrar. Bävat inför kommande känslor som oundvikligen kommer att måsta hanteras... Och jag har känt noll hopp om mig själv, mitt liv och hälsa...


... Jag drömde inatt, att jag hade ett stort bråk med 24åringen. Det handlade om att jag försökte ta mig ifrån hennes födelsedagsfest, och hon kände sig sårad och sviken...

Jag mådde jättedåligt i och av drömmen. Och idag insåg jag att den kom sig av att jag, innan jag somnade, tänkte den här meningen "Jag vill inte känna att jag vill undvika att träffa min familj"...


Det är bara så. Jag känner att jag vill undvka dem. Jag känner att jag vill vara ensam i världen(eller ja, iallafall utan nära och kära), så att jag slipper andras förväntningar och... kärlek...

Jag orkar inte vara till lags när jag egentligen bara vill gräva ner mig...

Jag vill kunna sitta ensam i min lägenhet i ett helt liv, om det är vad jag känner för. Utan att någon undrar. Utan att någon saknar eller väntar...

Jag vet, det är själviskt. Men det är ju snäppet bättre än att dö och lämna dem föralltid... Jag orkar inte vara där för någon annan när jag har svårt att vara här för mig själv...


... Så. Gårnattens sista tanke gav mig en jättejobbig, och tjatande högljudd dröm... -Och jag som inte har bråkat med någon familjemedlem sedan jag flyttade hemifrån!


...


Det får räcka för idag...


Imorgon kommer en ny dag, som kommer att leda till en annan. Och livet går bara framåt. Tar mig vidare till en den ena utmaningen, efter den andra...

Och morgondagen vet jag inte alls hur jag ska hantera. Jag orkar inte ens fundera över när alla hushållssysslor ska bli gjorda. Över när jag ska ta tag i min egen hygien...

Och 24åringens och min tripp till Ikea. Påskfirandet med familjen... -Jag orkar inte föreställa mig, just nu!

... Och den där sysselsättningen... *Suck*...


... Jag orkar inte skriva mer nu. Ska väl sätta mig och be till högre makter, eller något... "Ingen morgondag, ingen morgondag.. Ingen morgondag"...

Ja, jag är slut. Jag borde vara tacksam för livet. För vilket samhälle jag föddes till, och med vilken familj jag växte upp... Tacksam över att jag inte fick det lika illa som många, många andra...

Men jag orkar inte vara tacksam... Och hade det varit möjligt, hade någon annan kunnat få en chans till mitt liv, och se om de kommer längre än vad jag gör med det..! ... -Och det gör de säkert!

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se