Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Sociala känslor & sammanhang

Av D - 8 mars 2017 00:55

... Det kanske är dags att blogga och gå och lägga sig...

Jag känner mig bara så... störd inombords. Det är så mycket just nu, känns det som, som brusar och bubblar inom mig. Som ger mig ångest och gör mig ängslig, osäker och uppgiven... Nedstämd... Och det får mig bara att vilja blunda. Blunda riktigt hårt och länge. Gärna sätta mig på en väldigt mörk plats i ett hörn, och... Ja, aldrig komma fram igen...


Jag är så trött på att alltid känna att jag inte har någon chans. Att jag inte ger mig själv någon chans. Att alltid känna att jag gör saker halvhjärtat... eller till och med nöjer mig med att bara "önska" att jag gjorde dem... Eller att känna att jag inte riktigt når enda fram till det som jag hade velat ha men känner att jag missar, på grund av rädsla, osäkerhet, dålig självkänsla... eller bara ren dumhet...


... Ja, jag känner mig deppig utan att det direkt påverkar humöret.. Om det verkar rimligt...

Jag känner mig uppgiven och tung, samtidigt som jag med lätthet skulle kunna slänga mig ut från lägenheten och njuta och ha kul... Socialt isolerad och otrygg, samtidigt som jag kan bli glad av att umgås med folk... -Iallafall mina nära och kära...

... Och jag vet inte... Jag vill bara blunda, gömma mig... ignorera... för att slippa inse.. och leva med vad jag inser... "Hellre offra vad jag hade kunnat få, än att leva med att aldrig få det".. -Det är så det känns...


...


Idag har jag iallafall kokat soppa...


Jag drömde inatt, att jag satt i ett klassrum med min klass.. Vet inte om det var någon av de klasser som jag har gått i... men vi skulle iallafall göra en uppgift. Någonting med klippa, måla eller klistra, tror jag...

Jag började inte ens. Satt bara och stirrade, med alla papper till projektet, framför mig... medans min klasskamrat satt bredvid och försökte... Hon gjorde fel, men enligt läraren, spelade det ingen roll, utan det gick bra ändå...


... Det kändes bara som om den där drömmen skulle säga till mig att...

Eller ja. Den talar väl om lite grann, hur jag känner om hela tillvaron och livet just nu. Att jag inte ens försöker längre, och att mina nära och kära och alla runt omkring mig, som ändå försöker, kommer längre än jag, även om de gör fel på vägen!


... Ja-a...

Men jag klev iallafall upp till HemTillGården, då klockan ringde vid kvart i tolv.

Jag såg på mitt program och tog mig sedan en matlåda med soppa... För att sedan ta tag i att koka ny...


... Förberedelserna tog lång tid. Och jag både skrev, dokumenterade, och hackade grönsaker...

Men trots att det tog sådan tid idag, att göra någonting så enkelt som soppa, blev de inte goda. Inte någon av de två... Den ena smakade alldeles för starkt av ingefära... Och den andra kändes bara äcklig i konistensen och förstördes nog lite grann när jag la i vitlökspulver...


... Jag fick lite avsmak för sopporna efter att jag äntligen hade blivit klar med dem, lagt dem i koppar och matlådor, och dokumenterat kalorier och sådant, på datorn... Så att jag bestämde mig för att gå och handla någonting enkelt att äta, och lämna sopporna för dagen och se om jag känner mer för dem när smaken efter matlagningen hade lagt sig...


... Jag gick runt i den lilla(lilla) affären i flera minuter, utan att hitta någonting som jag ville ha eller var sugen på... Men hittade sedan några färdiga knäckebrödbitar med någon färskost eller vad det var, på... Och så köpte jag med en juice och en kexchoklad...


Sedan har jag bara suttit vid tv:n... Ja, jag la undan sopporna i frys och kyl, också...

... Funderingar har gått fram och tillbaka. Tunga känslor av otillräcklighet och uppgivenhet... -Vilket ledde till att jag ville måla mina naglar i mörka och skrikiga färger... Men då jag inte hade några som kändes passande för mina känslor, målade jag bara en nagel, och den fick bli röd med lite ränder och prickar i andra färger...


... Inget messande idag, iallafall... Vilket var skönt. För att igår natt, efter att jag hade skrivit klart mitt inlägg här på bloggen, messade 25åringen... -Och som hon messade! Jag stängde av vibrationen på mobilen, för att kunna släppa taget och sova...

Av D - 6 mars 2017 22:55

... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva...

Men jag vill gå och sova, så att jag ska ändå skriva någonting...


...


Jag minns inte så mycket, förmiddagen. Mer än att jag klev upp när MalouEfterTio fortfarande höll på...

Jag såg på HemTillGården. Drack så småningom en smoothie, tror jag...


Och så messade jag 20åringen, då jag fick ett födelsedaskort på posten idag, från henne och hennes kille...

Tackade för det, och fortsatte sedan messa med henne ett tag, några mess fram och tillbaka...

... Det var svårt att veta när det var dags att avsluta det, då jag varken visste vad hon kände om hur mycket ork och tid hon hade, med en dagsgammal nyfödd bebis vid sin sida... Eller hur min egen ork till att pressa min hjärna och själ i det här sociala "även idag", var...

... Men efter ett tag, tog jag ändå beslutet att ge både henne och mig avstånd från varandra för en tid. -Gärna några dagar! Och så fick jag en till bild på hennes pojke, och kopplade sedan av en stund under ångest, ängslan och kanske lite lätt förtvivlan...


... Ja, jag blev lite låg därefter. Sådär så att jag kände mig utpumpad och meningslös... Livet och vardagen kändes(och känns) meningslös...

Jag menar. Jag har ingenting. Uppnår ingenting. Och det känns som om jag missar så mycket... "fastän det hade kunnat vara annorlunda"... Det känns om om jag kämpar så hårt och länge med ingenting... Som om den enda kamp som jag egentligen för i mitt liv, är en kamp mot mig själv om att inte(inte) ta mig någonstans. Om att inte diska disken. Att inte städa lägenheten. Att inte tvätta kläder... Och om att inte bli lycklig på något plan... -Det tycks vara min kamp. Men jag vill så mycket mer... Det borde jag vilja...


... Jag gick iväg till affären en vända, när jag var hungrig men inte var sugen på varken frukt eller grönsaker...

Jag gick iväg och köpte mig en ost-och skinkbaguette, och satte mig sedan tillbaka vid tv:n och åt den...

... Efter det, har det blivit en till egengjord smoothie på diverse fruktbitar och vatten...


... Jag har som mest suttit framför tv:n idag... Förutom när jag låg på sängen och ville gå under jorden...

Jag mailade än en gång, under uppgivenhet och frustration, MinKontaktPåKommunen, fastän jag vet att hon är på semester. För att... -Ja, jag kände mig uppgiven. Behövde någonting. Behövde svar...

Men det kändes inte rätt. Inte när jag skrev det. Inte när jag skickade det... Och inte heller när jag hade skickat det... Så att efter några timmar, skrev jag ett nytt mail och bad henne ignorera mitt förra... Det känns liksom inte värt. Inte okej, att vända sig till en och samma person, gång på gång på gång, när hon redan har uttryckt hur många gånger som helst, att hon inte tror sig kunna hjälpa. Utan att jag bör vända mig till psykiatrin... Det känns bara som om jag tjatar och tynger... Utan att egentligen nå någonstans med det...


...


Ja-a... Det kanske var min dag...


Imorgon ska jag koka soppa. Antagligen två olika. Då jag har grönsaker och sådant i kylen, som inte får hinna bli dåliga...

Så att... -Tung dag imorgon!


... Jag har fått lite kalla fötter, inför Xsambon... Jag menar. Jag hoppas att han bestämmer sig för att trots allt ignorera min inbjudan.

Jag tror helt enkelt inte att jag skulle orka med att ta hit honom. Att vara social och kanske till och med gå omkring och frustrera mig över honom. Över att hela tiden ha honom omkring mig och.. "säga fel saker".. Göra fel saker. Titta på fel sätt, eller på vilket sätt, irritera mig... Jag vet inte om jag har orken för en deprimerad och gnällig människa så nära inpå mig...

Men ja-a... Vad olika man kan känna... Igår kändes det som en bra idé!

Av D - 5 mars 2017 18:56

... Hade känslor kunnat väga, hade jag rasat genom golvet nu... Jag känner mig så tung. Så ängslig...

Det känns så rörigt alltihop och det har bara varit för mycket de två sista dagarna...


... Igår var en heldag med 28åringen. Inatt blev jag moster till en liten pojke. Idag har jag haft messkontakt med både 28åringen, 24åringen, 20åringen, Bästisen och Xsambon...

28åringen föder känslor och tankar kring hennes och den övriga familjens relation till varandra... -Och det tynger mig såå...

Xsambon säger sig vara påväg in i en djup depression, och går på starka piller... Honom bjöd jag hit för att jag själv saknar mening...

20åringen har fått barn under natten...

Bästisen har jag ingen kontakt med(inte heller Xsambon, i och för sig), men var den enda(förutom Xsambon) jag kunde vända mig till för att kläcka nyheter till någon alls...

... Och det har bara hänt så mycket och givit så många intryck i tillvaron, de senaste två dagarna, att jag inte orkar lyfta det... Det känns så rörigt. Så... "mycket"... att bara... leva, just nu...


...


... Idag har jag, förutom att ha blivit stressad men samtidigt uppspelt varje gång som min mobil har vibrerat(alltför) ljudligt, sett på tv...

Jag har ätit, men enbart choklad och AfterAight...

Och jag har varit glad för 20åringens skull, samtidigt som jag känner mig mer... hopplös, själv...


... Och förutom det, har jag inte orkat med någonting annat...


...


Jag behöver sova.

Jag behöver somna, och sedan inte vakna igen... -Det är inte nödvändigt...

Av D - 4 mars 2017 23:37

... Jag sov ingenting inatt... Inte en blund.

Jag är trött. Det har varit en hel dag av socialt umgänge. Det har varit press, ångest, stress, diskussioner(alltid som vänner) och prat. Skratt, såklart. Och nu känner jag mig alldeles tung inombords. Osäker. Förvirrad...


...


Jag... vet inte riktigt varför jag inte kunde sova natten som var. Antagligen berodde det på att jag kände mig nervös inför idag. Att jag kände mig stressad till att somna, så att jag kunde vakna igen... och vakna pigg...


Jag gick väl och la mig runt halv två, kanske. Jag minns faktiskt inte alls. Det jag minns, är att jag gick och la mig mycket tidigare än halv fyra-halv fem(som jag annars gjort) iallafall... Jag kunde inte koppla av, koppla bort. Och när jag blundade, fick jag kämpa för att så fortsätta göra...

Efter ett tag, satte jag på musik. YouTube. Försökte somna. Försökte för mycket, vilket ledde till att jag antagligen spände mig för mycket för att kunna nå framgång...


Klockan halv fem, ger jag upp. Hade ont i huvudet och bestämde mig för att kliva upp igen. Se på tv...

Sedan förblev jag bara uppe...


Vid åttatiden, vände jag mig in mot soffryggstödet, med ansiktet... Somnade till och från, vart femte minut ungefär, i en timme kanske...

Jag åt lite godis. En morot därefter... Och när klockan äntligen hade blivit kvart i elva, klädde jag på mig och gick till bussen...


...


Jag och 28åringen pratade och pratade. Vi promenerade runt i stan och väntade på att ett fik skulle bli tömt på lite folk så att vi kunde få plats... Och sedan satte vi oss och åt fika. Kaffe. -Eller jag kaffe, hon Cola...


Efter fikat, gick vi in på affären för att jag skulle handla frukt och grönsaker, och någonting till oss att äta till middag. En mikrorätt varsin, skulle det bli...

Jag kände mig lite stressad på affären, mest för att 28åringen var med... Jag menar. När jag är ensam, skyndar jag på när jag känner att tiden springer iväg(vilket är även när jag egentligen inte borde ha bråttom). Men när jag har någon med mig, som inte känner av stressen, känns det som om jag har för liten egen kontroll för att kunna påverka ifall allt går som jag vill eller inte... -Vi behövde verkligen med den bussen!


Men vi fick handlat. Och även om jag kände mig osäker på ifall de varor jag hade köpt, verkligen köptes till det pris som förväntades i butiken, eftersom att jag inte tog något kvitto, kunde jag idag släppa ångesten ganska snabbt, då 28åringen var med och pratade om annat...


Vi åkte med bussen hem till mig... Satte oss och fortsatte prata framför tv:n...

Jag hade lite svårt att, förutom ångesten i vissa diskussioner vi hade och att inte alltid känna mig hörd eller förstådd, släppa det faktum att jag var orolig för min vardagsrumsmatta under hennes hund-och kattpälsiga strumpor... Det kändes verkligen jättejobbigt att inse hur mycket päls min matta skulle ha dragit åt sig när hon väl hade varit omkring på den under dagen...


... Jag kände mig lite(rätt så mycket) pressad idag, vad gällde 28åringens vistelse. Det kändes som om hon satt och hoppades och nästan tjatade tyst om att få stanna här över natten... Att hon nästan satt och höll tummarna...

Och grejen är ju den att jag gärna hade umgåtts med henne längre, fastän jag är både fysiskt, psykiskt, emotionellt och socialt trött... Men jag orkade verkligen inte ta tag i ångesten och den ängslan jag kände inför det här med mattan. Med fötter utan strumpor(vilket jag aldrig har på den). Med pälsstrån som bara blev alltfler och borrade sig alltdjupare... Och med det faktum att jag fortfarande har problem med ätandet. Med att ha mat hemma, och inte känner egentligen att jag vill lägga ut hur mycket pengar som helst på enportionsrätter...


... Nej, jag behöver vila på alla sätt och vis. Och jag tror att det, trots att jag ändå har ångest nu efter denna dag, var bra för mig att jag beslutade för ett kortare socialt umgänge denna gången... -Nu när det var så länge sedan sist...


...


När jag hade gått med syrran till bussen, och nästan känt att hon hoppades in i det sista, på att vi skulle gå tillbaka hem båda två, gick jag tillbaka hem(såklart) och började direkt borsta min matta, med nylonborsten(tror jag att det heter)...

Jag började borsta den hårt och länge. Och även fast hon bara hade varit här i några timmar, fick jag med mig en massa hundhår.. -Och jag blev alldeles stressad!


Jag blev som besatt och började borsta och torrmoppa golvet. Byta strumpor två gånger. Borsta mattan i omgångar... Inspektera den med både taklampa och ficklampa... För att sedan, efter mycket om och men, sätta mig vid tv:n och äta. Äta kanske lite för mycket och onyttigt. Socker. Tomma kalorier...


... Sedan så såg jag på film på tv:n... -Och nu är jag bara såå trött! Nu blir det sängen.

Av D - 3 mars 2017 00:46

... Inatt drömde jag om Vovven. Jag var ute och gick med honom, i lugnan ro... -Jag saknar honom...


...


Idag har jag diskat, och diskat igen. Och så har jag klippt lite på min växt och tagit fram ett par foton på Vovven, från ett skåp... Och nu innan jag började skriva detta, tvättade jag ur en bh lite snabbt i handfatet, eftersom att jag skulle känna kris imorgon efter att jag hade duschat annars...


... Och så svarade jag på 28åringens mess, och vi bestämde träff i stan på lördag...

Och eventuellt åker vi hem till mig en stund innan hon åker hem... Så att därför har jag börjat diska lite grann... och planerar att duscha, diska och städa lite snabbt imorgon...


... Jag tror att jag har mått rätt så okej idag. Jag har känt mig uppåt. Inte så tung inombords... Och det har känts rätt så lugnt...

Klart det har funnits störningar i själen. Men i det stora hela, bra.


Dock så har jag varit hungrig. Hela dagen idag, har jag varit hungrig.

Det är ju så... Smoothie på en frukt(kanske två) och vatten, är ju inte så många kalorier. Och som jag äter, inte i närheten av att fylla ett helt dagsbehov..!

Men jag har bara känt att jag har ätit hela tiden. Det har blivit minst tre smoothies. En kopp soppa, och en skål havregrynsgröt... Men ja-a... Kalorierna kom inte ens upp i femtio procent(av min energiförbrukning)... Så att det kommer ju inte att vara hållbart att äta enbart frukt och grönsaker. Jag behöver försöka få med nötter, fröer och baljväxter också... -Inte bara för kaloriernas skull! Utan också för proteiner och nyttiga fetter och sådant, såklart.


... Annars har det nog bara blivit tv...


Jag fick svar ifrån JobbCoach... Hon frågade vad jag ville börja jobba med i så fall...

Svår fråga. Men det är ju klart. Utan det svaret, kommer jag ju ingenstans ändå...

Jag kunde inte svara exakt vad jag tänkte mig eller vart. Utan bara att jag ville jobba med djur eller i natur... och gärna med någonting fysiskt tungt...


Jag fick inget svar på mitt svar. Men hon svarar kanske imorgon... Grejen med henne, är ju bara att hon har visat tecken på både att vara förvirrad och rörig, och glömsk, förut... -Så att det känns svårt att veta när det är dags att fråga igen...

Om de bara kunde svara att de återkommer... -Det vore så himla mycket enklare...


...


Ja-a... Var det något mer?

... Orkar inte fundera. Så att jag svarar "nej".

Av D - 2 mars 2017 00:51

... Jag börjar nog tröttna, känns det som.

Varje kväll, känner jag mig för ointresserad av att blogga. Och varje natt, väntar jag för länge för att känna att jag orkar...

Jag menar. Att skriva till mig själv i min egen känslobok, det har jag inget problem med. Men det är väl kanske blogginläggens utformning och de krav jag har satt upp i bloggandet, som gör att det känns tungt...


Vi får se hur länge jag orkar fortsätta. Men just nu är det ju det faktum att jag kommer att vilja ta upp bloggandet igen sedan, som håller mig igång och tvingar mig att fortsätta... -Jag vill inte hoppa fram och tillbaka... Göra en massa luckor...


...


Imorse tog jag bussen in till stan klockan halv nio...

Jag skulle möta upp JobbCoach för att gå på studiebesök på ett stall... -En möjlig praktikplats...

Jag var redan osäker innan jag klev upp, och låg kvar i några minuter och funderade fram och tillbaka, på ifall jag ens skulle bry mig om att åka in... Jag menar. Det känns som en sådan dödväg, då jag inte ser att jag kommer att kunna ta mig ut ändå... och börja arbeta... -Inte när jag inte känner mig trygg, bekväm och på rätt ställe...


... Jag menar. Jag tycker om arbetsuppgifterna som där är. Både på Brukshundklubben och på stallet, då jag får vara ute och jobba.. -Och in vill jag inte gå! Inte när jag känner mig pressad och inträngd i hörn...

... Men jag känner inte att jag passar in. Att jag är på rätt ställe, då jag känner att jag borde vara på en riktig arbetsplats där allt förväntas av mig, som förväntas bör... Jag kommer inte att kunna känna mig trygg om jag inte känner att jag passar in...


... Jag åkte in iallafall. Tänkte ta mig en promenad medans jag bestämde mig för ifall jag skulle möta upp JobbCoach eller inte... Men då det kändes lite kallt och jag inte hade humöret för att promenera, gick jag in och satte mig på en stol i en galleria, istället...

Jag skrev efter ett tag, till JobbCoach. Sa att jag inte tyckte att det var någon idé att åka dit "då jag ändå inte kommer att kunna ge mig själv en chans"...


Vi messade ett tag, några mess fram och tillbaka... Och ja-a...

Jag försökte få fram att jag hellre ville söka efter en vanlig praktikplats, där kraven känns mer rättställda. Där jag får jobba mer självständigt "för att jag skulle känna mig tryggare då"...

Men det kändes inte som om hon ville gå med på det riktigt... Och när jag skrev att jag trodde att det skulle funka bättre för mig, fick jag inga fler mess...


Det svåra med när folk helt plötsligt slutar svara och inte ens meddelar att de återkommer senare(eller något), är ju att jag inte har någon aning om vad personen i den andra änden tänker... Jag menar. Ska jag vänta på svar? Tänker denne återkomma? Funderar hon? Eller planerar hon att svara men sedan glömmer? ... Eller tycker denne helt enkelt inte att det är värt att prata mer?

... Jag vet inte och det känns så tungt. Men jag skrev iallafall igen nu på kvällen. Frågade om vi kunde ge det en chans att hitta någonting annat "så att jag får försöka iallafall"...

Så att imorgon får hon ge mig ett slutgiltigt svar. För att jag behöver veta ifall jag måste finna en annan väg.. eller ge upp..! Jag har behov av att komma ut, men det måste vara på ett sätt som jag känner mig trygg med...


...


Annars har jag...


Ja, jag åkte hem några minuter senare, efter att ha köpt mig lite sallad ur salladsbaren...

Åt min sallad... Såg på tv... och har där suttit klistrad sedan dess... -Förutom när jag låg och sov vid mellan halv tre-och femtiden kanske(jag var så himla trött!)...


Jag fick ett mess från 28åringen. Hon undrade hur det var, och knuffade fram lite, det faktum att hon vill komma hit snart igen och sova här...

Jag har inte orkat svara. Känner mig så pressad, och mina hemmaförhållanden... Min tillvaro just nu, känns inte riktigt i balans för att ta hem besök... -Allra helst inte av henne! Hon är rätt så krävande.. Både socialt och ekonomiskt... Och jag orkar inte riktigt med det just nu...


Jag har funderat lite på vad jag ska göra på lördag... Ifall jag ska åka till mina föräldrar eller våga mig på att träffa 28åringen i stan...

Jag menar. Att träffa 28åringen skulle innebära en stor risk för att bli tjatad till att ha henne övernattandes här... -Och ångesten i det...

Jag älskar min syster. Men hon kan ha väldigt svårt att förstå när man är redo och inte... Vad det innebär när man inte känner att man orkar...


...


Jaja.

Av D - 28 februari 2017 02:50

Jag ligger och håller på att somna i soffan... Det är nog dags att få bloggandet avklarat, så att jag kan gå och lägga mig, nu...


... Men grejen är den att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag har svårt att sammanfatta dagens dag, och hade det inte varit för det faktum att jag inte vill sluta blogga när jag vet att jag kommer att vilja börja senare igen, hade jag bara struntat i bloggen nu...


... Men jag ska beskriva dagen i korthet.


...


Jag hade lust idag, att åka in en vända till stan. Men det sattes stopp för, då jag inte kunde komma fram till på vilket sätt jag skulle betala dagens resa...

Jag visste inte hur mycket jag skulle vilja åka denna månad, och ifall det skulle vara mest gynnsamt att betala kommande resor med enkelbiljett eller om det var bättre att satsa på ett nytt månadskort...


... Ja. Beslutsångest... Så att jag gjorde inget av det och stannade motvilligt hemma...


... Jag har ätit i massor, och jag har sett på tv...

Jag har haft lite kontakt med MinKontaktPåKommunen, via mail. Och hon går på semester imorgon...

Ja, jag skrev till henne igår natt, då jag kände mig uppgiven... Och även om jag alltid vet vilket svar jag kommer att få och det alltid känns lika meningslöst att skriva, så är hon den enda jag har att vända mig till, som jag klarar av att uttrycka mig till... känns det som...


Jag har ju funderat kuratorkontakt, ett tag nu... Men jag har svårt att veta hur jag skulle få igång en sådan konversation. Vad jag skulle säga, då jag ju inte vet vad jag vill ha hjälp med. Inte kan säga hur jag mår eller vad för förändring jag vill åt... Jag har svårt att veta hur jag ska uttrycka mig utan att säga som jag känner.. "Jag mår bra och behöver ingen hjälp"...

Jag kommer liksom inte kunna ta emot någon hjälp, när jag inte tycks höra hemma någonstans i varken känslolivet eller... livet... Jag menar. Jag vet inte hur jag mår. Vet inte vad jag vill, kan, orkar eller tänker...


... Hon föreslog att jag skulle kontakta PersonligtOmbud och få hjälp med att ta emot stöd ifrån psykiatrin. Men grejen är ju den att det inte skulle kännas mindre komplicerat och problematiskt att försöka förklara för denne hur jag mår och har det, än för vilken läkare eller kurator som helst. Och för att hon ska kunna hjälpa mig i kontakten med andra, måste hon ju själv vara åtminstone lite insatt..!


...


Jag har läst lite av mina gamla texter.

Legat raklång på sängen och hållit mina händer för ögonen. Försökt drömma mig till en annan plats. Ett alternativt liv... Funderat "döden"... -Ett avslut.

Och jag har försökt så gott jag kan, att äta upp det sista av propparmaten, så att jag kan sluta äta sedan... Eller ja, inte sluta äta helt. Men börja leva på bara frukt och grönt, iallafall... Och äta långt(långt) ifrån lika mycket som jag har gjort det senaste! -Hoppas detta har varit den sista propparperioden nu!


...


Jag behöver egentligen diska. Och tvätta...

... Men jag har iallafall plockat bort lite skräp från skrivbordet idag... -Det behövdes verkligen!

Av D - 27 februari 2017 00:14

... För ett år sedan, skrev jag om hur jag inte ville bli 26 om inte livet kunde bli bättre... Att jag inte ville gå in på ett nytt år av mitt liv, när allt känns så meningslöst... -Jag ville inte bli äldre...

... Om några dagar, fyller jag 27... Livet är inte bättre. Jag har inte kommit längre... Och allt känns om möjligt, ännu mer meningslöst...


Jag menar. Jag har inte panik nu. Jag är inte påväg mot döden, mer än till en inre önskan... Men jag är säkert tio gånger mer övertygad om att livet är onödigt och meningslöst, och att det aldrig kommer att bli bättre, nu än då!

Jag har gett upp... Jag har gett upp mer och mer, ju längre tiden går. Ju fler övertygelser jag får om att allt ligger hos mig och att "jag" inte vill"... -Det är omöjligt om "jag" inte vill...


... Och jag orkar inte göra en förändring. Vågar inte göra en förändring... Vill inte, och tror inte på en förändring...

Jag litar inte på mig själv. Litar inte på livet, på omgivningen... Och jag har noll hopp om att jag någonsin ska lyckas ta ett steg mot någonting som kan göra mig lycklig. Som kan ge mig en känsla av mening.. Av styrka... Som kan ge mig värme och kärlek...

Det enda i livet.. Det absolut enda i livet, just nu, som betyder någonting, är mina syskon och föräldrar. De kan skänka glädje...

Men jag vill att mitt eget liv ska betyda någonting. Att jag känner att jag "har" ett eget liv... Men det har jag inte... Jag bara är...



...


Hela eftermiddagen och kvällen... Ja, men enda sedan jag kom hem vid elva imorse, har jag stirrat till och från, på en bild i en BlocketAnnons på datorn... En liten vovve som jag önskar att jag vågade, ville, orkade och kunde köpa...

Jag cravar verkligen för en förändring... Jag behöver någonting som gör mig lycklig och ger mig en mening.. att fortsätta leva...

Ingenting fungerar. Och det känns som att, hur mycket jag än trampar med mina fötter för att ta mig framåt, kommer jag ingenstans alls... Jag känner mig desperat... men jag önskar att det fanns en utväg... -Jag vill bli beskonad från livet...


...


Jag gick och la mig imorse ändå, klockan halv fyra...

Tänkte bara att jag iallafall kunde sova i någon timme innan jag skulle upp igen... -Eller iallafall vila.

... Vaknade sedan vid sextiden och kände mig väldigt förvirrad. Kunde inte förstå klockan, och fick ta mig en ordentlig funderare för att komma fram till ifall larmklockan hade ringt eller inte... Jag konstaterade dock till slut att det var lite drygt en och en halv timme kvar. Så att jag somnade om en stund till...


Vid tjugo över sju ringde klockan...

Jag klev upp, gjorde mig iordning och gick direkt iväg till bussen...


... Jag bestämde mig för att gå den där mysiga vägen som jag började gå på en gång då jag hade lite bråttom. Den här gången skulle jag ta det lugnt och se vart jag hamnade om jag gick hela vägen...

Jag hamnade vid den stormarknad som jag brukar handla på ibland... -Eller ja, "brukade" handla på...

.. Så att jag bestämde mig för att svänga in där och handla idag...


Jag handlade en del... Lugnt och sansat... Och sedan började jag gå tillbaka.

Men nu hade jag ont om tid, om jag skulle slippa vänta i över en timme extra..! Så att jag jäktade på som bara den. Fick ont i vaderna, av de hoprullade sockorna som jag hade knölat ner i den bakre delen av stövelskaften...


... Ja, jag orkade inte använda de nya skorna idag heller...

Jag har nu lagt dem i en kartong som jag har ligger i hallen sedan jag köpte hem 24åringens present i julas... Och det känns inte som om jag är ens närapå att bli redo att börja använda dessa skor! Jag orkar liksom inte tänka på dem. Orkar inte hantera dem... Och varje gång som jag ska gå ut, får jag ångest för att jag måste hantera "skofrågan" igen... -Vilka skor ska jag ta? Och "Jag borde egetligen ta "dem"...


...


Sedan jag kom hem, har jag sett på tv. Jag har ätit en hel del.. Suttit vid datorn och kollat Blocket...

Jag har legat på sängen och stirrat... Låtit hjärnan gnaga hål i min själ...


... Ja, jag hann med den första bussen hem, förresten.


... Jag har saknat Vovven. Mest för att jag hade honom och nu inte tycks kunna ta samma steg en gång till...

Jag menar. Det var jättetungt, och min fixeringshjärna drev mig till panikattacker varje dag, då kraven och tankarna i huvudet, blev för många, för tunga, för intensiva och för röriga för att jag skulle orka eller klara av att hantera dem. Honom. Xsambon... Livet, vardagen och tillvaron... -Ja, allt!

... Men... jag hade honom. Och jag tappade aldrig hoppet om att jag skulle kunna bli lycklig tillsammans med honom och Xsambon... Ingen annan kunde förstå det, men det fanns ju en anledning till att jag alltid ville tillbaka till helvetet för varje gång som de ryckte mig därifrån... -Jag ville ju så gärna att det skulle fungera...


Nu känns det som om jag, när jag flyttade ifrån Xsambon och våran vovve och gav upp, sumpade någonting som jag aldrig kommer att lyckas åstadkomma igen...

Min initiativförmåga är och har alltid varit så himla dålig, och har bara blivit sämre och sämre på senare tid. Men det var jag som tog initiativet den gången, till att skaffa honom..! Det var även jag som tog initiativet till att bli hundvakter..! Men nu tycks det lilla hopp och mod som jag då kände, vara som bortblåst... -Jag vågar inte, längre...


...


Nej, jag vet inte vad jag ska göra...

Mitt liv är redan över. Och så länge som jag är helt ensam och rätt så socialt isolerad, kommer jag aldrig att kunna öppna upp ens ett litet hopp...

Och det känns bara så tungt, meningslöst och out of controll, alltihop, just nu...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards