Livet ur D:s synvinkel

Senaste inläggen

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunna slappna av. Aldrig våga berätta nyheten för familjen.
Vi bokade in en akuttid för ultraljud, i vecka 11. Då orkade vi inte leva i ovisshet i ifall barnet levde eller inte, längre. -Allt såg bra ut.
Någon vecka senare, hade vi ett rutinultraljud inbokat, för fosterdiagnostik... -Vår värld rasade samman. Bebisen hade en allvarlig avvikelse som inte var förenligt med liv -Akrani... Det innebär att fostret inte har något skallben, -och är, vad jag förstår, en form av ryggmärgsbrock(eller vad nu läkaren sa).
Vi valde att abortera, då barnet ändå inte skulle kunna leva många timmar utanför magen, och det kändes enklare att föda ett foster nu än en liten bebis om sex månader... -Ett dygn på sjukhus, med medicinsk abort. Fick se bebisen och ta kort på den. Såg ut som att det hade blivit en liten pojke. Han var perfekt, med ben, armar, fötter och händer som redan såg ut som de skulle - i miniformat. Det enda som såg lite konstigt ut, var huvudet - som saknade bakre delen och pannan.
Nu är vi hemma. Men då jag valde att åka hem trots att det fanns ungefär 2.5cm moderkaka kvar som inte ville komma ut, är jag nu lite orolig för infektion. Har det inte kommit ut vid ultraljudet på fredag, blir det nog dock ett kirurgiskt ingrepp för att plocka ut det sista. Hade skullat göra det i fredags innan jag åkte hem, men jag var trött och det låste sig när jag skulle lägga mig i den där gynstolen -och jag valde att avbryta.

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annars... -men annars blir det inte så mycket.


Jag bor fortfarande hos HanSomInteHarEttNamn, -men har kvar min lägenhet i MinStad, -som jag kämpar mig hem till, en gång i veckan...

Vi tjafsar en del och blir frustrerade på varandra, -och ingen av oss, vet egentligen hur vi ska ta oss dit där vi blir lyckliga. -Vi har ingen drivkraft.

Jag tvivlar ständigt, på vårt förhållande, på att vi har en framtid tillsammans, -men är samtidigt ovillig att backa, då jag inte litar på någon lycka någon annanstans...

... Hans familj, mår jag dåligt av att träffa, då jag känner mig otrygg och pressad... Så han får nästan alltid åka själv dit, vilket jag får dåligt samvete för. Jag får, också, dåligt samvete för att han tycks vara en så mycket bättre människa än jag(samtidigt som jag misstror hans ärlighet, hela tiden)... och attjag är väldigt snål med den fysiska ömheten.. -Ja, samvetet känns väldigt tungt, just nu...


... På jobbfronten eller sjukvårdfronten, går det inte heller framåt.

Just nu, när jag bor på två ställen, får jag väldigt svårt att hantera möten med vården, -fastän en samtalskontakt var något jag efterfrågade. Även om jag  hade bott kvar i min lägenhet i MinStad, hade sådana möten blivit jobbiga, eftersom att bussarna går så sällan och det gör att väntetiderna i stan blir väldigt långa. -Och härifrån, blir resan omständigt lång!

Har funderat på sjukvården här, -men jag måste ju ändå hem en gång i veckan, för att vattna växterna och kolla posten!

Det där stället som skulle hjälpa mig ut på arbetsträning, -beslutade att jag inte var redo, utan att ge mig en chans... Skyllde på läkaren, -fastän läkaren skrev i mitt intyg till aktivitetsersättning, att det var jobbcoachen som hade sagt till honom att jag inte var redo för den insatsen..! -Vet inte.


... Förutom det...

... Det kanske räcker för idag.


... Pratade med en psykolog, vid ett par tillfällen, förresten, -som påbörjade en utredning. Vet inte om jag har nömnt det, -men hon lyckades iallafall komma fram till en dröse diagnoser -som jag tänker bortse helt ifrån, eftersom att dessa inte är troliga på en sådan kort tid.

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt...

Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lika förvirrad är jag själv...


Jag känner mig så vilsen. Alla andra känns så säkra, och det känns som om de glider genom livet, socialt. Själv känner jag mig så himla oerfaren.. -Vad är parkärlek? Vad är vänskap..? Vad är romantik, och vad är sexuell upphetsning? Rent teoretiskt, vet jag väl vad det är.. -Men hur känns vad? Har jag känt det förut? Och kommer jag, i så fall, att känna det igen? Och om du inte är den rätte, kommer jag att ha hunnit förlora flera möjligheter, innan jag finner denne? Är jag bara blockerad av något? Skulle jag känt annorlunda?


... Jag tycker om dig, min kära.. men känner inget, sexuellt... Känner mig bara skyldig, när jag vet att du vill...


...


När jag känner såhär och ständigt påminner mig själv om det eller blir påmind, så vill jag bara fly undan... -För att hur ska man kunna fortsätta gå, -om man inte vet vart man är, vill eller är påväg? Jag vill bara blunda för verkligheten, lägga huvudet under en kudde, och ignorera omvärlden... -Men grejen är, när jag ser mig själv fly verkligheten och alla förväntningar, är den person jag vill göra det tillsammans med, HanSomInteHarEttNamn... -Det är bara så! -En väldigt bra kompis, eller mer än så? Han är ju underbar, rent personlighetsmässigt.. Men attraktionen finns inte där.. -Eller?

-Jag vänder bort huvudet, om han vill pussas :P


...


Annars.


Jag bor nästan hos HanSomInteHarEttNamn.

Arbetsmässigt, har jag försökt få igång någon form av arbetsträning, nu, så att jag hinner komma igång med något innan min aktivitetsersättning går ut. Men det känns ju inte så troligt, då sådant tar tid, kommunikationen inte fungerar, och jag bara har ca fem månader på mig. Men jag har ett möte inbokat med försäkringskassan och arbetsförmedlingen, där vi ska planera för tiden efter ersättningen. Vilket är bra, eftersom att jag inte har en aning om vad som kommer att hända eller hur jag ska hantera det..!


...


Idag har jag suttit och tittat på tv, hemma hos superförkylda HanSomInteHarEttNamn. Jag har åkt hem, haft ont i huvudet och nacken. Tvivlat på vad jag känner, och trots det, bjudit med HanSomInteHarEttNamn till julfirandet. Jag har ätit lite grann, sett på mer tv hemma... Vilat i sängen...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt...

Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...


... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför.. -Visst kommer vi väl att ses igen?

Det är bara det att han vill något som inte jag är intresserad av. Som jag önskar att jag kunde vara intresserad av... Och jag känner att jag sviker både honom och folk omkring oss, om jag inte kan ge dem vad de vill ha. Visa dem vad de vill se... Och säga vad de vill höra...

Jag har kul tillsammans med HanSomInteHarEttNamn. Men för mig, kommer det aldrig att kunna bli någonting annat än vänskapligt mys. Det kommer aldrig att kunna bli helt naket eller kyssar och hångel... Och jag kommer aldrig heller kunna se oss som en familj eller helt sammanboende...

Jag känner mig pressad, när vi inte kan umgås utan att förväntningarna finns där i bakgrunden. Utan att förhoppningarna och drömmarna ligger och puttrar inom honom...


... Han vet att jag inte vill samma, nu. Jag har inte sagt något om det, men han vet. Jag känner att han vet. Och jag känner hans missnöje och ångest på grund av det...


... Jag orkar inte ha en relation som klämmer... Inte just nu... Men samtidigt är jag beroende av honom. Av kontakten. Av att ha någon att vända mig till, -och någon att få tiden att gå, tillsammans med... Bara det... -Det är inte kul, -när jag tynger honom, genom att må dåligt under tiden...

... Och han är ju 24åringens sambos kompis.. Vilket gör det svårt att lägga honom helt bakom mig... Och att vissa vill att vi ska få till det, mer än vad jag någonsin gjort.. -gör det hela så himla svårt..


...


Annars så är det arbetsförmedlingen, hyran och boendestödräkningen, -som tynger mig tyngst, just nu, tror jag...

Jag behöver logga in på internetbanken, så att jag kan kontrollera att min hyra inte blev dragen två gånger denna månad...

Arbetsförmedlingen har skrivit in mig i något program som jag ännu inte har hört någonting om. Jag har varken fått höra ifrån någon handläggare eller fått veta från deras håll, att jag ska gå ett program. Utan jag fick brev från försäkringskassan, där det kom fram... -Får väl se när jag får någon info om vad som händer... Egentligen skulle jag ju skriva till dem och säga att jag har aktivitetsersättning, men jag har inte orkat... Kanske kan jag lika bra agera som att jag inte har det, så kanske jag kommer igång någon gång...

... Och så dras jag med en relativt hög boendestödräkning, för ett stöd som jag inte tagit emot. som jag aldrig har träffat... Känns surt. Allra helst eftersom att jag inte kunde säga upp stödet, då handläggaren var på semester!


...


Jag vill bort.. Jag vill avsluta... För att det här här inte kul...

Av D - 23 augusti 2017 16:25

... Det känns som om jag drunknar. Som en tjock, tät och kvav tyngd inombords, som bara växer och fyller min själ...


...


Jag är trött. Utmattad... och mer lättfrustrerad än på länge...

Jag är nästan aldrig ensam, längre. Och jag börjar, nu, komma in i hur det egentligen känns med sällskap. Hur det egentligen är att ha någon vid sin sida, som inte tänker, gör och känner på samma sätt som en själv... Hur socialt trött och lättirriterad man blir, efter för många timmar vid varandras sida...

Jag hade glömt hur det var, -att ständigt bli uppstressad över de saker som andra gör, bortom ens egen kontroll. Hur det känns när andra "äcklar sig", skräpar ner eller är oförsiktiga... Eller när de har för bråttom och inte tänker efter, i dessa "jätteviktiga" göromål... Eller hur det känns att känna sig arg och otrevlig och därmed bli stressad och ångesttyngd.. -skyldig, stup i ett...


... Jag menar. Jag behöver ju mina pauser. Det gör ju varenda människa.. -Efter ett dygn, är jag socialt slut och vill bara bli ensam....

Men grejen är ju, att jag är beroende. Jag fäster mig vid människor. Börjar känna ett behov av deras trygghet och sällskap... -Det blir som omöjligt att tro på att man kan klara sig ett helt dygn utan dennes sällskap... -Och ingen annan. Nej, ingen annan.. kan ersätta dennes plats, ens för en dag..!


... Men det är jobbigt...

Det är jobbigt att HanSomInteHarEttNamn, ser oss som så mycker mer än bara vänner. Det är jobbigt att han ständigt gör närmanden. Att han hoppas på mer, -och att han tycker om mig, fastän mina tyngder...

... För att, jag är inte attraherad. Inte på det sättet som han hoppas på att jag är. Jag skulle inte kunna tänka mig att kyssas -eller på annat sätt, bli mer intim än vad vi redan har varit... Jag är inte intresserad av hans mun eller kön. Jag är inte intresserad av överdrivet gos, eller hud mot hud... eller att ha honom över eller under mig...

Jag vill bara vara kompis... Och jag tycker inte om hur han står ut med att bli utskälld -och klankt ner på, hela tiden... -Och allt vore bara mycker enklare.. om han kände precis som jag... Om han var jag...


... Jag är trött... men jag vet att vi träffas snart igen... Jag vet att jag, glatt, bjuder över honom, snart igen... -För att, jag är beroende.. trots hans brister...


...


Egentligen borde jag få arbetsförmedlingen kontaktad och se varför jag inte har fått någon handläggare ännu. Jag borde fundera mer, på ifall jag vill fixa en samtalskontakt... Jag borde kontakta EkonomiNissarna på kommunen, om boendestödfakturan som jag inte borde betala "då jag inte haft någon kontakt med dem, och nu inte har boendestöd längre"...

Jag borde bjuda hit 28åringen, då vi inte sett på flera månader...


... Men jag är bara så stressad. Så upptagen.. Så trött... -Slut...

Av D - 26 juli 2017 21:21

Egentligen vill jag aldrig gå hem igen. Idag har varit en skitdag, rent utav. Och jag känner mig mer trött på livet, nu, än på väldigt länge. Det känns mer omöjligt nu, -och vägen jag går på, mörkare, -än på väldigt(väldigt) länge. Och jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa det hela.


Jag vill fly. Jag vill ge upp, gömma mig, avsluta, bli bortglömd...

Jag är bara så himla trött på allt. På att leta men inte hitta. På att försöka men utan framgång... På att vilja men ändå inte... Jag är trött på att låsa in min själ på ett ställe där den inte trivs. Trött på att försöka övertala mig själv hit och dit, hela tiden, utan en möjlighet att vinna...


Och jag vet inte vad jag håller på med...

Det spelar ingen roll att jag skrattar och har kul, och att jag halvhjärtat kämpar för att någon gång bli lycklig, då och då. För att det känns inte värt det. Min hjärna och jag är giftiga för varandra, -och jag vill egentligen bara avsluta, på ett snabbt och enkelt sätt, där och då jag mår som allra bäst. Släppa det bra, för att lämna det dåliga...

Av D - 22 juli 2017 00:41

... Livssituationen..


...


Vad händer nu?


... Sedan sist jag skrev en riktig uppdatering, har jag fått en ny kompis. -Min enda kompis, för stunden. Den enda, förutom familjen, som jag umgås med och pratar med...

HanSomInteHarEttNamn, har kommit närmare mig. Vi har träffats några gånger. Promenerat i timmar i streck(sträck?)... Suttit och pratat. Vi har fiskat. Jag har sett hans lägenhet, en gång... Vi har varit i både hans stad och min stad... -Ja, och så har vi grillat tillsammans med 24åringen och hennes sambo.


... Jag har skjutit på att bjuda hem 28åringen över helgen, i många helger nu, -och det blir bara jobbigare och jobbigare att ta tag i städning, disk och tvätt...

Soppåsen skulle ha burits ut, för länge(länge) sedan... -Och jag känner bara att jag sviker och sårar, när jag inte kan ta tag i städningen och diskningen... I tvätt, och allt det där.. -ens för andras skull...


Jag har dock börjat lämna hemmet mer, nu. Antagligen har jag upptäckt att jag mår bättre av att träffa folk, -än av att lida i min ensamhet och utsätta mig själv för min kaotiska lägenhet och tillvaro, hela dagarna... -Det blir inte lika många ensamma promenader, längre, -och jag och HanSomInteHarEttNamn, har träffats en gång i veckan, sedan vi träffades första gången. Även några besök hos mamma och pappa, har det blivit för mig...

Jag märker ju att jag får en hel del ångest av att livet blir så stort.. -Men eftersom att jag fortsätter utsätta mig för det, kan jag nog konstatera att det är värt det.


... Jag har även fått beviljat boendestöd, för.. Ja, hur många gånger jag nu har fått det beviljat... -Men nu har det pågått ett stort krig inom mig själv, eftersom att det har känts allt annat än rätt...

Jag har haft en del mailkontakt med MinGamlaBiståndsHandläggareFrånHvetetsStad, de senaste veckorna. Och även om hon inte längre har någonting med mig att göra, svarar hon på mina mail och försöker stötta och vägleda.. -Helt underbar, -och jag önskar jag orkade åka till HvetetsStad, så att jag kunde träffa henne för en promenad... -Behöver prata...


... Boendestöd ska komma på onsdag nästa vecka... -Vet inte om jag klarar det...

... Det känns ju dumt att säga upp det igen. Men...

Ja-a... Allra helst eftersom att jag har en del som jag vill få hjälp med, som bara ligger och har legat länge och inte blivit gjort.. -Men det är något som tar emot... som jag inte kan sätta ord på, just nu i skrivandet stund, -men som jag har satt ord på, flera gånger, de senaste dagarna...


Arbetsförmedlingen har inte, ännu, hört av sig...


...


Ja-a... Det kanske var det, för idag.

Funderar på att göra en kort uppdatering, om dagen.. men får se hur det blir med det... Det är ju vad jag hoppas på, -men orken måste ju finnas, också...


...


Idag har varit en dag, full av ångest, -och jag känner mig ensam, trots HanSomInteHarEttNamn:s stöd via mess...


...


Nu ska jag sova.

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards