Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under maj 2016

Av D - 29 maj 2016 20:41

... Veckan som varit, i en kort sammanfattning...


"Att inte känna mig tillräckligt svag, har gjort mig orolig...

Så nu har jag kämpat mig till svagheten och smärtan igen"...


...


Och nu. Till den långa versionen.


... Den här veckan har bestått i långa promenader. I kroppslig styrka. En ständig oro...

Och i en stressad hjärnkamp för att orka få saker att gå ihop...


...


Jag tror att...

Om jag nu börjar i en ände av det hela...

Om jag börjar med vikten. Med trötthet... Och min "oroande pigghet"...


... Jag tror att det hade att göra med min kvinnlighet...

Att det var den, den här veckan, som låg bakom källan till oro...


... Det är vad jag har intalat mig själv iallafall...


...


... Efter att jag skrev det senaste inlägget, om min viktnedgång..

Ja, förra söndagen..

-Så hade jag i måndags, gått upp fyra hekto igen(!)...


Jag konstaterade att det inte kunde bero på hur mycket jag hade ätit "eftersom att jag behöver överäta ganska så rejält, för att komma upp så mycket över en natt"...

Utan att det snarare måste ha berott på den kvinnliga cykeln...


Det vill säga. Att...


Ja, egentligen vet jag inte...

Men jag vet att menstruationen har hoppat över två gånger nu... Så att den är inte längre "bara sen"...

-Och att den skulle ha kommit just i början av denna veckan...


... Men till saken...


Fastän att jag visste att det inte berodde på "mitt allför knappa kaloriintag", att jag hade gått upp i vikt över en natt, blev jag stressad. Jag blev orolig och ångesttung...

Och jag konstaterade bara att "jag behöver promenera"...


Jag behövde en promenad.

.. Nästa dag... behövde jag en promenad...

Och dagen efter det... Ja, en promenad.


... Men jag var ju inte trött...

Inte sådär lidande trött och hungrig som jag tidigare vecka, hade varit...


Nej, jag var pigg... Kände inte av svälten alls. "Fastän jag åt som jag brukade"...


Och det här gjorde mig ju inte lugnare, precis...

... Nej, att jag var pigg. Opåverkad...

Det gjorde bara oron större...


... Men jag fortsatte promenera...

Och till slutet av veckan. De senaste dagarna, har jag åter varit trött. Slut... Och hungrig...

Och med det, kom tryggheten. Kontrollkänslan...


Och trots en del smärta, kände jag mig tillfreds igen...


...


Förutom det, har jag gått på fik i veckan. Ensam.

Jag åt chokladtårta och drack Latte.


Och grejen är att jag har växt så mycket det senaste.

Förr hade jag aldrig vågat mig in på något fik. Förr hade jag aldrig vågat sitta ute bland folk och äta, heller...


Men jag har övat... Och att sitta ute(typ på busstation eller parkbänk), känns inte alls längre. Knappt iallafall...

Och att sitta på fik. Ensam...

... Nej, det gick bra. Det kändes okej...


Och fastän jag var lite spänd, kunde jag äta långsamt. Och verkligen ta mig tid att åtminstone "försöka njuta" av det...


...


Jag kämpar på med mina måltider...

... Och även om det stundvis känns som ett fängelse, känner jag mig mestadels tillfreds med hur jag hanterar det hela och mig själv...

Trots smärta... Lite oro och ångest... -Känner jag fortfarande att det här är rätt väg för mig...


Det är ju den enda vägen. Eftersom att det här är den väg på flera, flera år, som har avslutat det tidigare ständigt pågående kriget inombords...

Kriget som fick mig att ropa efter döden. Ropa efter vila...


... Och fortfarande(kanske alltid) skulle jag för ingenting i världen, riskera att gå ner mig i den gropen igen..!


... Detta fungerar...

Detta är "the one and only way"...


...


När jag ser framåt... Tittar framför mig...

Jag kan inte se särskilt långt...


Enligt mig, har jag ju ingenting därframme att se...

Jag har inga planer. Inga drömmar... Och jag blundar för allt vad livet har att ge... Allt som det hade kunnat ge...


Och som det ser ut nu, kan jag inte ens känna mig säker på att jag finns till så länge till...

Eftersom att jag inte har några planer på att vända håll i detta trassel...

Ingen vilja till att förändra...


... Jag vet inte vart det kommer att sluta...

Antagligen inte med döden...

Det blir nog alldeles för smärtsamt för det... Och min familj är inte värd det, heller...


... Men fastän med det i tankarna, är det dit jag går...

Och det är det jag kan se.

... "Någon annan framtid finns inte"... Inte just nu...


... Och jag tror nog att jag har pumpat livet på all den energi det en gång bar på...


...


Jag är fortfarande nöjd när jag går ner i vikt.

Kanske för att det är någonting att kämpa för, som ger ett tydligt resultat.

Ett projekt som går med framgång...


För att... Vikten i sig, är egentligen inte viktig...

Jag är rädd för vikten...


... Det är obehagligt att gå ut. Och vad jag har på mig, måste övervägas ordentligt. "Så att det inte ser konstigt ut"...

Jag tycker inte om mina kotiga axlar...

Och mina spinkiga ben är det som stör mig mest när jag lämnar hemmet...

... Och ju mer jag går ner, desto sämre mår min kropp... Och antagligen likaså min hjärna!


... Eftersom att jag gick upp fyra hekto i början av veckan, har jag nu "bara" förlorat två hekto sedan jag skrev sist...

Men två hekto är i och för sig ganska mycket, när man redan gick med en undervikt på 6.5 kilo... Ja, om jag nu ska gå på vad jag minst ska väga...


...


Ja, jag är inte snäll mot mig själv...

Men då "risken att jag har varit för snäll mot mig själv.. Eller inte tillräckligt elak", gör mig orolig, missnöjd... och ger mig ångest.. -Så måste jag ju konstatera att, "att vara snäll mot mig själv, inte är något som jag är intresserad av"...


...


Ja, vad har jag gjort i veckan?


... Jag har lagat en del mat...

Och med "laga mat", menar jag på halvfabrikat. Fyllt på frysen, med matlådor...


Jag har känt mig stressad och pressad. Rörig i huvudet...

Och det har bara blivit för mycket stök i köket... För många bilder i mitt huvud, efter all matlagning. Efter allt skräp. All kladd och stök...

För många nya intryck och tankar...


För mycket nya uträkningar. Planeranden...

Prioriteringar...


...


Och jag har haft väldigt svårt att sova...

Denna veckan har verkligen inte varit sömnens vecka...


Jag sover ytterst lite. När jag väl sover, sover jag oroligt. Nästan vaket...

Och jag vaknar alldeles för tidigt på morgonen... Vilket gör att jag måste vänta extra länge på frukosten...

... Det har lett till att alla måltiderna har flyttats ungefär en halvtimme tidigare. Sakta men säkert...


...


... Jag beställde hem lite nya kläder till slut...

Men de har inte kommit än...

Och då jag inte vet vilken storlek jag har... Och egentligen inte har någon storlek just nu(!).. -Får jag se om de alls passar, när de väl bestämmer sig för att komma...


...


Egentligen har jag ingen lust att diska.

-Någonting annat som jag har fått mindre ork till, på sistone...


Men jag försöker varje dag, ta tag i det innan jag lägger mig...

.. Och så ska jag göra, även idag...


Det känns viktigt att jag inte tappar kontrollen över de få saker som jag nu ändå äntligen har lyckats få att fungera.


...


Jag har inte duschat ännu, heller...

Och det kommer inte att bli idag...

Får ta det någon dag längre fram...


...


... Så nu säger jag god natt...

God natt med er <3


 

ANNONS
Av D - 22 maj 2016 19:41

... Jag tänker såpass mycket på att jag måste njuta av maten, att jag blockerar själva förmågan att njuta...

Jag blir bara stressad... Och att äta, känns med ens... meningslöst...

 

...

 

Sedan jag skrev sist...

Nu de senaste dagarna har jag känt av min kropp...

Jag har börjat känna mig trött och hängig. Och att inta liggläge i soffan, istället för att sitta.. -Har på det senaste, blivit av allt oftare...

 

När jag åker in till stan "för att få tiden att gå"... För att komma ut. Iväg... Eller bara för att få åka lite lugnande buss...

-Har jag sedan suttit och nästan halvsovit där i bussbåset, i väntan på bussen hem...

 

... Jag promenerar fortfarande. Det gör jag. Det måste jag. Iallafall ibland...

Jag menar. Vissa promenader blir längre än andra. Men har jag mer än en kvart att vänta på bussen hem när jag har handlat, och det enda som finns på plats, är en pinne med en tavla på...

... Ja, då går jag hellre den biten, så långt jag hinner tills min buss ska gå...

 

Ibland blir det en timme... Ibland kanske en kvart...

Men summan av det hela... Min kropp har inte lika mycket energi att göra av med längre...

 

... Men jag blir nöjd...

Samtidigt som jag börjar lida alltmer av vad jag utsätter min kropp för. Och att jag vet att jag borde antingen äta mer eller röra mig mindre, känner jag mig mer trygg med att gå ner i vikt och röra mig för mycket, än att äta mer innan lång promenad... "och riskera att gå upp"...

 

...

 

Jo, jag oroar mig. Det gör jag... Jag oroar mig en del...

 

Jag har de senaste dagarna, känt att...

 

... Jag väger mig ju varje morgon. Håller lika mycket koll på det, som på vad jag äter, när jag äter det... och hur mycket...

... Och nu när jag har kunnat konstatera att sättet som jag svälter på, verkligen fungerar. Att jag går stadigt ner i vikt. Och fortsätter gå ner... Samtidigt som jag kan äta mat tre gånger om dagen.. och även variera min kost efter eget tycke...

 

... Ja, jag blir väl orolig eftersom att jag inte lider tillräckligt mycket för att vända håll...

Det är liksom inte tillräckligt smärtsamt för att jag ska sluta svälta...

Och då jag har funnit trygghet och stabilitet... Då jag tycks ha funnit den jag är. Mitt sätt att hantera mig själv och min vardag på.. Utan mitt femåriga krig inombords...

 

... Och då jag är rädd för att vända håll... För att försöka någonting annat...

Rädd för att ta ett steg ut ur vad jag nu har skapat.. "Då jag har för mycket att riskera"...

Och då jag är(tycks vara) helt ointresserad av vad livet har att erbjuda utanför min bubbla av.. Ja, vad det nu är för spel jag spelar med mig själv...

 

...

 

... Och jag går ner i vikt...

 

Jag väger nu mindre än vad jag gjorde när jag första gången.. utsattes för sondmatning...

Efter den gången då jag för första gången helsvälte mig själv. Levde på en smörgås.. på två veckor..!

Ja, första gången på sjukhuset...

 

Det var ju det som gjorde det, den gången...

Jag menar. Jag hade aldrig tidigare testat att helsvälta...

Men att bli tvångsinlagd var någonting väldigt traumatiskt. Och jag kunde inte hantera bristen på kontroll... Och att det var så många andra som trängde sig på mig hela tiden, och som sa till mig hur jag tänkte och kände... Hur jag skulle tänka på känna...

 

... Så att... jag helsvälte.

 

... Nu väger jag iallafall... mindre än då.

Jag minns inte riktigt vad jag vägde då. Men kanske ett hekto mer...

 

Men visst. Oro.

Men än sålänge känner jag mig ändå rätt så lugn... Då jag inte helsvälter.

Jag äter. Och jag lever.

 

Inga stötar i magen, som då. Inget sus i öronen.. som då... Och min mage fungerar som den ska. Förutom att det inte sker fullt lika ofta...

 

Och så har vi menstruationen, såklart.

Aldrig tidigare, vad jag minns.. -Har den tagit en paus...

Det har den gjort nu.

 

... Antingen har den hoppat över en omgång... Eller bara blivit väldigt sen...

... Men det som oroar mig, är egentligen inte så mycket...

 

Eller jo, det är det...

Jag är orolig för mina sinnen. För skador på hjärnan...

Jag är orolig för att inte märka när saker ska vara för sent. Att inte...

 

... Ja. Men det som skrämmer mig som mest, är väl hur lite kontakt jag har med omvärlden. Med min familj...

Avsaknaden av vänner... Som jag i och för sig har valt själv... Likt som att ha så lite kontakt med min familj, som jag har...

 

... För att...

Jag skulle lätt kunna ligga... sjuk eller livlös i min lägenhet i minst två veckor... utan att någon skulle undra...

 

... Och det känns ju hemskt att skriva...

Men det är ju så det är...

Och hur hemskt det än låter, är det sådana saker som har börjat röra sig i den lilla lediga plats som finns kvar i mitt huvud, just nu...

 

...

 

Men jag lever.

Jag är relativt pigg...

Jag har fortfarande tillräckligt med energi för att räkna och dokumentera minsta lilla steg, om så är fallet...

 

Jag förbereder fortfarande måltiderna dagen innan...

Jag åker fortfarande in och handlar. Trots brist på fysisk energi..!

... Och jag kollar fortfarande lite inredningartiklar, kläder och saker som jag behöver, när energi finns... Fastän jag aldrig orkar klicka hem något... För att "beslut orkar jag inte ta"...

 

... Jag diskar fortfarande varje natt innan jag går och lägger mig. Fastän det ibland bara blir halvklart...

Är det väldigt mycket disk, kan hälften bli kvar tills natten efter. Även om det gör mig stressad att se den där när jag vaknar på dagen... "Men jag kan inte göra mer än vad jag orkar", brukar jag säga till mig själv då...

 

...

 

Hyresnissarna kom hit igen, iallafall... Kollade rören i köket. Och såg om de kunde hitta orsaken till problemet...

Ja, det var ju översvämning här förra söndagen...

 

... De kom ett par dagar senare. Kollade. Och konstaterade att det inte längre var något problem.. och gick igen.

Skönt att det gick fort.

 

... Jag skulle ju ha duschat den dagen, egentligen...

Men eftersom att stressen satte in, blev det aldrig av...

 

Inte heller nästa dag blev det av...

Eller nästa.. Nästa.. eller nästa...

 

... Nej, först idag blev det av...

Idag tog jag min första dusch på flera veckor..!

Vet inte ens när jag duschade sist!

 

... Men det krävs helt enkelt energi. Det krävs ett visst inre lugn... En plats i min hjärna. En break från det pågående dagliga marantonet i mitt huvud... En...

 

... Ja-a...

Och idag var det den dagen.

Helt enkelt.

 

... Så jag kan ju inte bara skylla på GrannarnaFrånOvan... på just den fronten, iallafall.. Att duschen uteblev...

 

Och kanske hade den inte blivit av ändå.

 

...

 

Men som jag började det här inlägget med...

 

.. Sedan jag började äta på det här sättet och då har en väldigt stram "ätarbudget" till varje måltid...

Och sedan jag började... Fann ett sätt att kunna äta varierat...

-Så har det även blivit väldigt viktigt för mig att verkligen tänka på att njuta av maten. Av det jag äter...

 

För att jag vet hur stressad jag är. Att jag knappt smakar på det jag äter... Och att min stress och ångest när jag testar någonting nytt... Eller när jag har testat någonting nytt...

När någonting jag gör, inte blir helt bra...

 

... Ja, men vad som helst egentligen, som gör att hjärnan gör uppror.. -Gör att jag bara slänger i mig maten för att jag vill att det tar slut "nu, nu, nu!".. "Gärna igår!"...

Och det blir ingen njutning.

 

Helt meningslöst... För mig, som älskar mat. Älskar att äta.

"Jag borde bara njuta av det lilla jag trots allt tillåter mig själv"...

 

... Men att jag tänker så mycket på det, gör samtidigt att jag spänner mig för det. Och att jag då inte kan njuta därför istället...

Och jag blir lika missnöjd varje gång. När jag har ätit en måltid. Känt att den var god... Men att ändå någonting inom mig, gjorde uppror under tiden...

 

En underliggande(är det rätt ord?) stress... Ångest eller oro...

En missnöjd känsla för någonting jag har "misslyckats med"... Eller att det helt enkelt inte smakar såpass gott som jag ville att det skulle göra... Att jag inte.. kan njuta...

 

Jag kan liksom inte riktigt slappna av när jag äter...

Och jag tror att det beror på att det är allt som jag vill göra. Allt som betyder någonting för mig, i dagsläget.. Förutom vikten...

 

... Och att stressen runtomkring...

Stressen i inköp. Stressen i BästFöreDatum...

Beslutsångesten...

 

Stressen och pressen i att räkna på allt... Att dokumentera...

 

... Hela alltet är helt enkelt en för stor grej...

Men fortfarande ett intresse.. Och ett behov som blir tillfredställt... Jag trivs med det. Med vad jag gör.

Och jag är beroende av att dokumentera och utvärdera... Beroende på hobbynivå... Det vill säga.. Jag tycker att det är kul. Intressant...

 

...

 

Ja-a...

Vad har mer hänt sedan sist?

 

... Jag har funderat väldigt mycket hund. Iallafall i början av veckan...

Funderade på att bli hundvakt...

Men det var ju innan min kropp skyndade på att bli så mycket tröttare...

 

Den tanken är inte ens att överväga just nu..!

Inte intressant på något sätt...

 

...

 

Mer..?

 

Jag tror inte det...

I så fall, är det något som jag har glömt.

 

.. Så jag säger god natt, där.

God natt med er <3


Just det, ja.

Jag har testat att göra egna müslibars... Vilket misslyckades totalt. Dessa fick åka in i ugnen igen och bli Granola.

Och så testade jag torka dadlar i ugnen. Funkade nog ganska bra. Men jag vet inte hur torra dessa ska vara... Är väl en smaksak... 

 

ANNONS
Av D - 15 maj 2016 19:06

... Egentligen borde jag städa köket...

Egentligen borde jag torka golvet...

Egentligen borde jag diska äcklet...

... Slänga dessa bakteriebomber...


... Ja, egentligen vill jag bara få ordning i kaoset...


...


Det bara hände.

Bortom min kontroll, bara hände det...


Och likt som när brandlarmet gick, bubblade känslor av panik och frustration. Av stress och uppgivenhet.. -Upp inom mig...

Orsakade ett smärre kaos inombords...


... Tjatandes, gnällandes...

Tog jag upp mobilen under tvång... Och ringde...

Jag ringde det där oundvikliga samtalet...


"Vad kunde jag annars göra?"...

Jag var handfallen. Stressad... Lite smått uppgiven och panikslagen...

Det bara rann och rann och rann... Och jag kunde inte kontrollera det...


Det spelar ingen roll hur mycket jag kontrollerar mig själv och min egen vardag...

Sådant här kan jag inte kontrollera...

Jag kan inte styra andras handlingar...


...


Jag trodde inte imorse när jag klev upp, att jag skulle känna såhär när jag skriver mitt enda inlägg för veckan...

När jag äntligen ska göra uppdateringen som jag har väntat på...

Ja. Väntat på, på grund av att jag vill ha ordning. Reda... Jag vill ha färdigstampade fotspår att vandra i...


... Så att därför har jag, trots lust till att skriva flera gånger under veckan, låtit mig dröja tills idag...

Idag söndag. Den dag som möjligtvis ska komma att bli min bloggdag. Min dag för uppdatering...


...


Sedan jag skrev sist...


... I söndags natt...


Ja, aldrig mer ska jag chocka min kropp genom att äta normalt efter att ha levt på en kost som bara är hälften så bra som den borde vara, i flera, flera dagar... Kanske veckor...

Ja, säkert mer än det...


... För att i söndags natt...

Jag hade nästan somnat till... Och så rycker jag till i hela kroppen... Blir illamående. Inombordsligt kroppsligt upprörd...

Som en stormvind...


Jag var tvungen att kliva upp... Gå in i badrummet...

Och så minns jag inte så mycket mer...


Tror att jag fick i mig några munnar vatten, rakt ur handfatet i handen...

... Och efter det, blev jag uppe i några timmar... Innan jag gjorde ett nytt försök till sömn...


... Tror att jag gick och la mig vid femtiden på morgonen sedan...

Och med en enda tanke i huvudet... "Nu får jag välja. Äta ordentligt. eller äta som jag gör nu... På det sätt som känns tryggt..." ...

Jag kan inte chocka kroppen på det sättet igen...


...


Den här veckan har bestått mycket i... -Förutom att planera veckans måltider...

Planera... Räkna och dokumentera...

Väga mig varje morgon...


-Att kolla kläder på nätet...


... Ja, ett nytt intresse som återkommer ibland. Att gå igenom alla dessa tiotals efter tiotals sidor med kläder. För att kanske någon gång känna att jag har gjort en sådan fulländad genomgång av utbudet, att jag kan lägga en beställning...

... Vilket antagligen aldrig kommer att ske..!


... Jag har kollat mycket lampor. Inredning till lägenheten...

Blivit tjock i skallen... Rörig i sinnet...

Och inte heller detta kan jag räkna med att fullborda inom kort... Att lägga en beställning...


... Jag har varit ute i stan. Promenerat...

Eller beroende på dagsform. Fysisk som psykisk, bara åkt in för bussresans skull... För att få tiden att gå...

Och då bara suttit ut tiden, på busstation. Tills bussen hem skulle gå...


Och så, en näst intill obligatorisk kvällspromenad i den friska luften. Mörka atmosfären...


...


Jag har tackat nej till den tilltänkta kontaktpersonen som de hade hittat till mig. Då det aldrig kändes bra. Mer osäkert och stressigt... Någonting där framme som försökte hugga efter mig... Någonting som jag inte vill gå fram till...


Och jag kände bara att eftersom att det känns så osäkert. Så ovisst...

Och jag varken vågar eller egentligen vill göra någon förändring i liv och vardag...


... Ja, jag bestämde mig bara...

Jag har dragit tillbaka så många insatser, så många gånger nu,.. -Att jag inte längre känner av att jag förstör för mig själv. Knyter fler och hårdare knutar i mitt liv hela tiden...

Att jag stryper mig själv långsamt...


...


Om man tänker på ätandet då...


Jag planerar.

Planerar noggrannt... Noggrannt.

Dag för dag...


Både vad gäller BästFöreDatum... Och vad gäller kalorier... Och exakta vikter...


Fast "exakt" och "exakt"...

Jag kör ju på medelvärden... annars skulle mitt huvud explodera... Och mitt hjärta lägga på sig tjugo kilo i extravikt!


... Och det tillagade målet är helt oräknat... Ja, i den mån jag kan tillåta mig själv...

Jag försöker väl ha det så, iallafall. Då jag känner att det blir för mycket att hålla på och räkna på varenda råvara jag använder. När jag redan räknar på båda småmålen...


... Jag gör fortfarande mina inköp på erbjudanden. Nästan bara det...

Och även om det ger mycket stress och ångest i form av besluts-och prestationsångest, fortsätter jag köpa hem nya saker. Varierande saker...

Och ger mig själv ett sjuhelsikes till jobb i hjärngympa, gång på gång på gång...


Men jag är van.

Och nu när jag ändå känner att jag är vän med mig själv till den grad att mitt minst femåriga krig äntligen har avstannat lite.. och jag känner mig trygg med hur jag äter. Nöjd med vad...


... Ja, accepterandet av min egen situation, som jag äntligen har lyckats uppnå, betyder mer för mig än att jobba för ett liv som är värt att levas...

Mer än att sträva efter trivsel och lycka...

Ja, det betyder mer för mig än chansen att livet kan bli mer än bara en "nära på ensam överlevnad"...


... Och att jag fortfarande svälter. Bara att jag har accepterat det... och frivilligt sitter i den djupa svarta.. smutsiga gropen... -Så att jag därför inte längre kallar det "svält"...


... Ja, vikten gör mig väl lite orolig... Iallafall med tanke på att jag nu känner att jag har "hittat rätt"... Inre frid... Och att jag därför inte varken vågar eller är särskilt intresserad av en förändring...


... Det är ju klart... "Vart och när ska det sluta? På vilket sätt?" ...

"Kommer det att sluta?"...


Jag menar..

Hade jag inte riskerat min fysiska hälsa, är det här 120% rätt. Jag platsar som handen i hansken, vad gäller trygghet, just nu...


... "Men priset.."...


Och både att ta emot besök eller att åka på besök, blir svårare nu. "Då jag inte längre är beredd att varken chocka min kropp eller äta mer än vad jag gör"... Strikt motvillig till viktökning...


...


För övrigt...


Tillbaka till dagens problem...

Ett av...

... Ja, det största av dem, iallafall...


... Köket.

Hela dagen idag, har en flyttfirma rumsterat om på övervåningen.

Det har i flera dagar, varit buller och bang i lägenheten ovan...

Och jag har under frustration, nästan ryckt mig i håret och skrikit högt, för att ljudet varit så störigt...


Och idag har det förutom buller och bang, luktat starkt(och då menar jag starkt!) av rengöringsmedel i hela huset. Sådär så att jag har undrat om de står och häller den där sörjan bara rakt ner i avloppen... Spolar huset med den. In-och utvändigt..!


...


Och så skulle jag göra middag...

Eller ja. Vilket mål det nu blir.

Den mittersta måltiden iallfall...


Märker att grädden finns mindre kvar av, än vad jag hade räknat på...


... In i vardagsrummet igen...

Börja kolla alternativ. Någonting som kunde fylla upp den tomma platsen för kalorier...


Jag räknar lite grann... Skriver...


.. Och så är jag redo...


...


När jag kommer in i köket, spetsar jag mina  öron...

För att det låter konstigt...

Det sipprar någonstans. Jag hör hur det droppar...


... Först vågade jag inte öppna sopskåpet...

... Men när jag väl gjorde det...


... Jag blev frustrerad. Stressad... Lite smått panikslagen...

Och den första tanken som slog mig, var "Nej, nu måste jag ringa hyresvärden..!"...


Jag blev frustrerad eftersom att det var "grannarnas fel"... Och jag kunde inte kontrollera det...

Stressad för att en översvämning kunde helt klart bli ett faktum...

Osäker och uppgiven, för att jag inte hade någon aning om hur jag skulle hanetera det. Vad jag skulle göra...


.. Och jag ville bara springa därifrån...

Jag ville sluta äta... Och jag ville bara ge upp... Krypa ihop någonstans i ett litet hörn på golvet...


... Och jag lovar er...

Hur jag hanterade det idag, hade jag aldrig gjort om jag hade haft en sambo. Bott med någon...

Det hade blivit skrik och gap(från min sida). Fäktande med armarna...

Ett ansikte som bara blir rödare och rödare... Och en stackars sambo som inte vet vad jag vill... Vad hen gör för fel...


... För att jag blir stressad. Jag blir frustrerad...

Och finns det fler i rummet, som ska känna men inte känner.. Som ska reagera, men inte agerar...

Någon som helt enkelt inte tar lika hårt och allvarligt på saker och ting, som jag gör...

-Ja, då brakar helvetet löst..!


... Jag menar. Jag och Xsambon klarade inte ens av att baka tillsammans..! För att då brast min stressgräns..!


...


Men idag...

Jag började iallafall, med tårar i ögonen. En känsla av att hjärtat skulle lösas upp till ingenting... Och en ständigt tjatande mun, om att jag inte orkade. Och "vad gör de där uppe.. egentligen?!"... -Torka upp i skåpet...

Riva ut alla papperkassar med diverse sopor... Blöta och halvt förstörda...


Och så ringde jag motvilligt hyresvärdarna...


... Fortsatte sedan torka...

Torka, torka och torka...


Vatten på golvet. Vatten i skåpet...

Äckligt blöta trasor...

Hårda flagor av svart smuts... "Eller var det rost han sa?"...


...


Som om inte det vore nog...

Det räckte inte med att min måltid blev framskjuten med en timme. -För att de inte kunde komma direkt...

Framskjuten med ytterligare en timme, för att han var sen... och sedan skulle jobba för att fixa det också...

-Utan helt plötsligt börjar det översvämmas... Fort, fort, fort..! -I diskhoarna. Det bara forsar!


... Och min frustration jag låter gnaga inom mig, både vad gäller ätandet.. "och om jag ens orkar fortsätta".. och att det här ens hände, återgick i en, den här gången starkare panik... Ruschigare stress...

Det blev översvämning! "Och hur hanterar jag det?!"...


Jag hade ingen aning.. Och tårarna fyllde åter mina ögon... Munnen började babbla än fortare...


... Jag tar upp en kopp från diskbänken... Börjar håva över vatten i en mopphink., Gång, på gång, på gång...

... Inser att den där lilla tvådeciliterskoppen är onödigt liten... Och byter då upp mig mot en tillbringare...


Hela tiden är jag orolig att mina saker ska bli förstörda. Koppar äckliga. Tallrikar som jag inte längre vill äta från...

... Och dessa trasor... -"Soporna".


... Jag visste ju inte vad det var för någonting.

Skummet var ju en ren och skär överdosering av rengöringsmedel... "Men dessa svarta smutsflagor som simmade tjockt i vattnet och skönk sakta till botten, med en struktur likt strandens sjöbotten..?"...


... Det var rent utav... äckligt!

Och skiten var inte mitt! Det kom från ovan... Dessa störande städande...


...


När det blir översvämning, känner jag mig ju så illa tvungen att ringa hyresvärden igen... "Jag kan inte vänta i en timme!"

Han råder mig till någonting som jag aldrig skulle göra frivilligt "om jag inte var rädd för jordens undergång"... Vilket jag känslomässigt var idag...


"Det bästa du kan göra, är nog att gå upp till grannarna och be dem att inte spola så mycket vatten innan det är fixat"...


... *Suck*...


Motvilligt går jag upp för trappan, till den enda våningen över denna...

Knackar på den dörr som har en dröse städredskap utanför i porten...


"Är det ni som håller på och städar?"...


Och dessa människor...


Jag har inte svårt för invandrare, utlänningar... Eller folk som talar andra språk, i sig...

Men att prata...


Jag har både svårt att förstå brytningar och vissa dialekter... Och... Jag har svårt att prata så att andra förstår..!

Och jag vet inte om mitt budskap gick fram. Då de inte ens tycktes kunna koppla att det var "att de spolade vatten, som gjorde översvämning i min lägenhet"...


Men jag gick ner igen...

Fortsatte håva vatten och springa med fulla hinkar till badrummet, vartefter vattnet fyllde hoarna...

Och så lugnade det ner sig... Det verkade som om de hade förstått...


Skönt...

Men med hököga stannade jag i köket. Både för att kunna se när hyresvärden äntligen kom... Och för att vara redo att håva mer vatten...


...


När jag satt där i köket och ropade inombordsligt och lite smått frustrerat...

Hungrig och trött... Orolig... -Sa jag bara till mig själv "Vad hade hänt om jag inte hade varit hemma?"...


När hyresvärden väl kom... Sådär en timme försent. Närapå iallafall...


Han var jättetrevlig... Men allt jag egentligen kunde tänka på, var att jag måste hinna äta innan nästa måltid... Och att det annars skulle bli kaos i tillvaron...


Hyresnissen tyckte också att flyttfirman från ovan, hade skött det här på ett jättekonstigt sätt. Och att han inte kunde förstå hur de hade lyckats med det där jättelika stoppet... "Och sedan bara stack därifrån!"...

Hade jag vetat vad firman hette, hade han velat ringa dit, sa han... Och det förstår jag...


Idag hade han tydligen varit på fem andra fall av stopp i avloppet i köket...

Och han undrade om det var någon slags epidemi eller något. Alla på en gång.

Jättekonstigt, tyckte han... Jag håller med...


Men i det här fallet, var det grannarna från ovan... Eller ja. Deras hyrda flyttfirma, som hade kört ihop det ordentligt på något sätt!


...


Och ja. Jag borde städa. Jag borde försöka bli av med alla dessa rostflagor eller vad det var för något... Sjöbotten...

Och jag borde se till att inget äckel torkar in i disken som jag dricker ur och äter från...


Jag vill bli av med alla blöta pölar... Allt smuts...

Jag vill att papperskassarna torkar och flyttar in i skåpen igen...

Och jag vill på något sätt stöka undan alla disktrasor... Hiva undan den äckliga, blöta hinken...


Och jag vill flytta gårdagens tvätt från linorna i badkaret...

Ta en lång dusch...


... Jag känner mig inte bara äcklig för att hela lägenheten känns besudlad av smutsvatten och sjöbotten...

Utan också för att jag inte har duschat på länge... Och idag var "the day" för det, egentligen...


...


Det värsta med det hela. Förutom att jag behöver städa blött äckel... -Är att de kommer hit imorgon igen. Hyresvärdarna. -För att kolla orsaken till stoppet...


Jag vill inte. Orkar inte...

Och jag vill inte stå ut med ett till besök...


...


Jag åt alldeles nyss..

Men det är snart dags igen... Annars blir det kaos i tillvaron...


Ibland undrar jag bara... "Hur ska jag klara det här? Hur länge?"...

... Men det funkar. Jag kan hantera det...


... Efter flera, flera år av kamp, har jag funnit en viss inre frid. En acceptans... Och "jag kan hantera det"...


...


God natt med er<3 Ni som orkade läsa ända hit.

 

Av D - 8 maj 2016 20:56

... Det här var inte bra...

 

... Jag har ätit så dåligt ett tag nu, att det idag när jag har ätit normalt, känns sjukligt...

Jag har ont i magen. Känner mig trött och nästan illamående...

Och min känsla säger mig att jag bara vill promenera. Promenera av mig all näring som blivit utöver det jag brukar äta...

 

Medans min brist på ork säger mig att jag bara vill lägga mig ner och dö... Somna...

 

...

 

Idag har jag varit hos mina föräldrar. Firat min lillebror som fyller 22...

Och jag har ätit. Ätit... Och ätit...

Druckit kaffe. Fyra eller fem koppar sammanlagt idag... Väldigt mycket för någon som i normala fall dricker högst två småkoppar...

 

...

 

Jag tänkte att jag ska börja skriva här på bloggen en gång i veckan. Uppdatera lite vad som hänt sedan veckan innan... Och vad som inte hänt sedan dess...

 

Det kanske funkar. Ja, bättre än att känna att jag rabblar samma sak varje, varje dag...

Kanske det känns bättre att rabbla samma sak med små skiftningar, en gång i veckan...

 

Jag tror det...

Men just nu är jag trött. Sliten... Och vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv, på grund av mängden mat jag har ätit idag... och en brist på ork att "jobba bort" den tunga känslan av övermättnad och utmattning...

 

Så att jag vet inte om jag orkar skriva så mycket mer just idag...

 

Ska väl lägga mig i soffan och önska mig bort ett tag...

Längta efter den tomma och strama hunger som imorgon kommer att infinna sig i min kropp igen...

Efter den svaga känslan i musklerna, som jag nu har blivit så bra kompis med...

Efter den skalle som 20timmar om dygnet, roterar i hundraåttio, efter intresse och ett tvångsmässigt kontrollbehov...

 

... Ja-a... Längta mig tillbaka till tryggheten och bekvämligheten i att...

 

...

 

Okej. Jag tappade det, där...

 

Men iallafall...

Det är nog vad jag ska göra nu...

För att.. Hur mycket jag än önskar, orkar jag inte ta en promenad nu. Varken lång eller kort...

Jag vill bara falla pladask. Njuta av att det inte blir några fler sociala situationer på ett tag...

Inget mer "normalt" ätande...

... Trösta mig med det, för att lindra mitt dåliga samvete... "Mitt svek emot mig själv"...

 

... Jag skriver igen nästa söndag. Och då kommer jag förhoppningsvis berätta mer om hur det går för mig. Vad jag gör... och vad som går bakåt och famåt, på vilken front...

 

... God natt med er <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se