Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under januari 2017

Av D - Tisdag 31 jan 23:49

Ikväll köpte jag mig lite naturgodis, tills slut...

Jag mådde jättedåligt. Kunde inte koncentrera mig på något. Kände mig hungrig. Slut i kroppen... Och hjärnan hade hakat upp sig som... jag vet inte vad..!


... Och jag känner mig bara så... uppgiven och fastkedjad...

Jag är blind. Fullständigt döv. Har ingen känsel... Jag känner mig bara så... borta.

Jag lever inte. Jag vet inte vad jag gör... Jag tittar utan att se. Lyssnar utan att höra... Söker utan att finna, och funderar utan att förstå...

... Och jag har ingen aning om varför. Vad detta har för mening... Eller om det ens finns någon mening..!

Finns det någon mening till livet, alls? Till att jag finns? .. För min skull.. Har jag någon mening?


Jag menar. Jag njuter ju inte av det här. Jag njuter inte av att vara elak mot mig själv.. Och inte heller av att vara snäll...

Jag njuter inte av att lida och av att kriga... Men ändå så utsätter jag mig själv för det...

Jag njuter inte av att sitta fast i ett meningslöst liv och en händelselös vardag där ingenting går framåt och där ingenting blir gjort... Men ändå så tvingar jag det faktumet att bestå...

... Och när jag inte kan, vill eller orkar vända på detta.. Varför då fortsätta? Varför lever jag då?


... Min hjärna blir alldeles mosig. Mitt hjärta, tungt... Min kropp, trött...

Och jag orkar inte tänka, längre. Jag orkar inte känna eller vara...

Jag orkar inte vara medveten om min omvärld. Orkar inte inse vad jag gör och vem jag är...

Jag orkar inte fortsätta trycka ner mig själv. Orkar inte fortsätta känna att jag ljuger för mig själv och lurar mitt eget jag...

... Jag orkar(orkar) inte stå i ständig konflikt med mig själv längre, och hela tiden vara medveten om vad jag går miste om när jag gör såhär. När jag behandlar mig själv och mitt liv på detta viset... "Jag har en chans, som jag frivilligt sumpar"...


...


Idag åkte jag, trots en stor brist på ork, in till stan en vända vid ettiden...

Jag var alldeles slut i både kropp och sinne. Antagligen på grund av min snabba viktnedgång från dag till dag. Jag menar. Jag gick ner ungefär ett kilo från igår till idag. Och ungefär ett halvt, från i söndags till i måndags... Vilket inte alls är så konstigt med tanke på att jag nästan har helsvultit(heter det så?) de senaste tre dagarna..!

... Men jag var fast besluten att utnyttja mitt busskort även idag. Och jag var lika fast besluten att jag skulle orka promenera iallafall en liten runda... Och det gjorde jag. Jag promenerade, om än slut i kroppen och egentligen ingen större lust och vilja... Men bara en tjugo minuters promenad, och sedan ville jag bara hem...


... När jag kommit hem igen, satte jag mig vid tv:n, som vanligt. Något annat gör jag ju inte i min vardag. Jag hade behövt göra en massa, just nu. Såsom att städa, diska, tvätta kläder och duscha... Men ingenting orkas med... Det blir bara tv, tv, tv...


... Framåt kvällen, blev allt väldigt jobbigt.

Jag åt en morot. Skrev upp kalorierna. Och satt vid tv:n några timmar till... Tog sedan en till morot...

Men eftersom att jag har, hela dagen idag, planerat och funderat på att jag ska köpa propparmat imorgon och köra på den föregående planen istället för att förbjuda allt som inte är ekologiskt och sötningsfritt, hakade min hjärna upp sig rejält när jag blev sådär jätteslut och hungrig.

Jag började fundera och rabbla vad jag skulle köpa imorgon. Började längta och försöka komma fram till vad jag egentligen vill ha och satsa på. Vilken butik det var bäst att ta vad på...

Och jag blev bara mer och mer hungrig, och det kändes alldeles för långt att vänta...


Jag mådde såpass dåligt, att jag inte kunde sitta stilla. Kunde inte koncentrera mig på någonting. Jag gungade bara fram och tillbaka, pillade på såren och funderade i hög hastighet... -För hög hastighet..!

... Jag kunde inte tillåta mig själv att gå och handla någonting att äta redan idag(även om det bara skulle bli ca 50% av vad jag bör äta). För att det skulle bli så fel med morgondagens räknerier inför hetsdagarna...

Ja, jag har ett system där. Vet inte om det kommer att gynna mig, ännu. Men det är värt att bli testat, iallafall...


... Jag funderade och stressade upp. Fick ångest, ett tag till... Men eftersom att affären skulle stänga snart, kunde jag inte förbjuda mig själv länge till. Då jag mådde såpass dåligt, att jag inte visste hur jag skulle klara av natten "om jag sumpar denna möjlighet"...

... Så att... jag gick iväg och handlade. Jag tänkte bara "Skit samma. Jag kommer ju ändå inte att gå upp i vikt av det.. Bara gå ner mindre"... Och så bestämde jag mig för naturgodis.


Och även fast dagens intag blev mindre än 50% av vad jag egentligen bör få i mig för att må bra, känner jag att detta var ett mindre nederlag. Ett svek... Ett bakslag...

Jag menar. Har jag ett system pågång, är det ju meningen att jag ska följa det. Annars kommer jag aldrig, trots mina svaga försök, att lyckas få kontroll över mig själv... Och jag är rädd för vad som händer om jag tappar den mer eller lika mycket som jag redan gör...


... Men jag åt mitt naturgodis. Dokumenterade det... Och fick ont i magen för en liten stund...

Jag har väl mest känt, nu på kvällen, att det system som jag nu försöker mig på, inte är någonting som kommer att kunna ta mig dit jag vill... Och jag fortsätter för varje dag, önska att jag hade velat följa det schema som fungerade så himla bra under så lång tid som det ändå gjorde för några månader sedan... Jag menar. Ingenting annat har fungerat lika bra. Ingenting. Ingenting att tagit mig så långt i svälten. Gett mig de fysiska symtom och smärtor som den gången gjorde... Och ingenting har tidigare låtit mig gå ner såpass långt i vikt...

Och jag trivdes med omväxlingen jag fick i kosten. Jag trivdes med... Ja, men allt förutom krocken med det sociala livet, som gjorde att jag kände mig så splittrad hela tiden... Jag kunde inte vara hemifrån när jag var så fixerad vid att följa ett visst kostschema...


... Men sedan blev ju svälten för påttaglig, och jag hamnade för första gången i den hetsätarsituation som jag är i nu... Aldrig tidigare hade jag hetsätit... Och nu är det, det huvudsakliga i min ätstörning..! Önskar bara att jag kunde hitta tillbaka till tryggheten igen. Men jag är bortskämd med att äta.. Att hetsäta, varje gång som... Ja, vad som än händer och inte händer!


Det kommer att ta livet av mig. Det, och så mycket annat...

Men fungerar inte det här systemet nu, så får det nog bli helsvält eller något istället. För att jag orkar inte med alla de ständiga inköp som blev när jag skulle svälta på det fungerande sättet. Det var ekonomiskt och intressant... Men jag orkar inte ta tag i det...


... Men jag ska försöka ge allt vad jag har på den sista möjliga sysselsättningsplatsen, och se om jag vågar ta mig ut och börja jobba lite.

Jag har nämligen fått svar från JobbCoach, och hon har bokat studiebesök åt oss på fredag nästa vecka...

Och jag behöver verkligen det här. Jag behöver klara det här. För att, om inte annat, kanske jag iallafall inte behöver fortsätta bråka med mig själv om ätandet. Kanske kommer svälten naturligt... Eller så äter jag kanske bara något litet om dagen...

Jag hoppas att maten ska få mindre fokus. Och att, om hetsätande, att det bara behöver bli på helgen... Inte för att det kommer att funka! Men jag måste ju äta någon gång! ... Jag vet inte hur jag löser det... Men det kan ju inte bli(kännas) värre än nu...

... Men ja. Som sagt förut.. "Jag hoppas hellre på svälten än hetsätandet.. om jag får välja"... Jag vill ju inte behöva välja. Men det tycks vara mitt enda alternativ, just nu...


...


Imorgon blir det en hetsätardag.. Hetsätarperiod. Och med största sannolikhet, svält efter det. Några dagar...

Och jag ser inte(inte) fram emot morgondagens inköp. Känns såå rörigt och osäkert. Och jag är orolig för prestations-och beslutsångest...


... Och på fredag nästa vecka, blir det studiebesök på en brukshundklubb...


... Förutom det, borde jag verkligen boka tvättid... Verkligen...

Jag borde verkligen duscha... Borde verkligen städa, eller iallafall diska och plocka skräp!


... Men helst vill jag bara lägga ner. Blunda.. och sluta.. vara... Jag vill varken uppleva mitt eget liv eller vara medveten om någon annans... Det ger mig ångest... Får mig att känna mig otillräcklig, onödig och misslyckad...

... Jag hoppas på ett kort liv. En naturlig död... Gärna direkt i sömnen... För att det här är värdelöst, utdraget.. och bara.. Bläää..! .. Helt enkelt.

ANNONS
Av D - Måndag 30 jan 23:40

... Dagen idag...


... Jag klev upp imorse(klockan halv tolv) när klockan ringde, efter att ändå ha blivit tvungen att gå och lägga mig någon gång(sen natt, tidig morgon)...

Satte mig vid tv:n och upptäckte att de hade bytt program på tv:n vid den tiden...


... Jag mailade JobbCoach för att höra efter ifall hon har fått tag på den sista sysselsättningsplatsen än, för att boka studiebesök. Vi har ju liksom bara en kvar att gå till, nu...

Men hon har inte svarat. Jag fick en rapport om att mailet blivit öppnat, och jag känner bara att hon kunde ha svarat någonting... Bara någonting riktigt kort, åtminstone...

Jag menar. Ett lätt "Nej"... Ett "Jag försöker imorgon igen"... eller ett "Jag har inte hunnit"... Ska det vara så svårt? Bara så att jag vet vad som händer...

Men hon kanske svarar imorgon...


...


När klockan var kvart i ett. Kanske tjugo i, gick jag iväg till bussen.

Jag tvivlade rätt så starkt på att jag skulle orka gå den långa promenaden idag. Och att ge sig iväg alls, var på mer tvång än något annat... "Dumma busskort(som behöver utnyttjas)"...


... När jag väl påbörjade min långa promenad, kände jag mig såå orkeslös och såå stressad. Jag promenerade långsamt, men i huvudet stressade jag på och mådde rätt så dåligt.

Hela vägen, tvivlade jag på att jag skulle orka gå hela rundan. Och hela vägen, längtade jag efter att få sitta på bussen hem...

... Ja, det var ingen härlig runda. Men framåt slutet, började jag ändå lugna ner mig lite grann inombords. Såpass, att jag kunde drömma mig bort lite grann emellanåt.


... På busstationen fick jag sedan stå ett tag innan det blev en bänk ledig... Och det var tungt. Det var väldigt tungt. Ryggen kändes, och jag kände mig allmänt trött i både kropp och psyke...

När en plats blev ledig, satte jag mig ner. Kopplade av. Äcklade mig över alla loskor och allt snus som låg där man skulle ha sina fötter. Och i mina ögon, är det precis lika hemskt att trampa i och lika hänsynslöst, som hundskit..! Usch, vad äckligt!


... Jag såg 16åringen lite längre bort på busstation. Försökte vinka till honom, men han såg mig inte...

Eftersom att jag kände mig så slut, brydde jag mig inte om att gå dit. Utan satt bara kvar där jag satt... Men efter ett tag, såg han mig och kom fram...

Det fanns inte så mycket att säga till varandra idag, och det hela kändes lite stelt... Några få ord, då och då... Men annars inte mycket... Jag sa till honom att jag funderar på att komma över snart. Fastän jag inte tror på att det kommer att bli av... Och när han frågade hur det går med allt, kunde jag inte riktigt vara...


... Ja, lite stelt. Men hans buss gick när min buss gick. Och vi sa hejdå.


...


Väl hemma...


Tv...

Äta en morot.

Tv, tv, tv...

Äta en morot till...

Tv, tv, tv... Tv...


Och så har jag kollat igenom butikserbjudanden, då jag funderar igen...

Jag funderar på ifall jag ska strunta i min regel igen, och köra på min ursprungliga plan. Det vill säga...

Eller det vet jag inte om jag vill säga, förresten. Jag håller nog den för mig själv tills vidare...

Men det skulle iallafall innebära att jag får köpa vad jag vill, på onsdag igen... Fast då det ger så mycket ångest och frågetecken, är det nog enklast att hålla mig till gårkvällens uppsatta regler och bara tvinga mig själv att inte ifrågasätta dem...


...


Jag har inte lust längre nu...

ANNONS
Av D - Måndag 30 jan 00:29

... Jag har svårt att glädjas till andras lycka och inte få ångest i tanken på den, när jag inte litar på att jag själv någonsin ska kunna uppleva samma sak... När det känns som om jag kommer att bli utesluten ur andras liv och framgångar och samtidigt inte heller få chansen att uppleva mina egna...


... Men jag orkar egentligen inte skriva om det.

Hjärnan rabblar bekymmer och omöjliga vägar hela tiden, den större delen av dygnet... Tänker jag så är det, det jag tänker på...

Och nu är jag hungrig och trött. Men vill varken äta eller gå och lägga mig. Jag vill varken somna eller fortsätta vara vaken... För att jag vill varken låta den här dagen fortgå eller låta en ny dag ta sin början...


... Det känns bara så svart. Det känns svart, att jag aldrig träffar min familj. Att jag inte gör någonting om dagarna. Och att om jag försvann, skulle ingen märka det på ett bra tag...

Det känns svart att jag lever ett liv där jag inte kommer att kämpa för att uppnå någonting alls. Där jag inte tillåter mig själv att må bra eller att finna kärlek och glädje... Att jag kommer att låta mig själv dras med den här ätstörningen, ensamheten och en massa vardagssysslor som inte blir gjorda och som tynger min vardag och själ, i resten av mitt liv...


... Jag kommer inte att ta mig vidare... "Varför fortsätter jag? Måste jag fortsätta?"...

Om det bara fanns en enda liten sak som jag kunde göra för att lyfta upp mig själv, mitt liv och vardag lite grann... Det kanske hade gjort det hela värt det... Men just nu känns det som om livet betyder alldeles för lite för att vara värdigt den här smärtan... Den här meningslösheten... Och den här elaka dumheten som jag utsätter mig själv och mitt "dyrbara" liv för...


...


... Jag är fortfarande skitig, sedan jag vet inte hur länge tillbaka. Mitt ansikte är sårigt, och gör ont av att jag pillar upp alla dessa sår. Likaså mina armar, vilket bara händer under extra stressiga perioder...

Och att sitta ner hela dagen och stirra in i en tv:skärm... Jag blir alldeles blind!


... Jag vet inte hur hårt min hjärna har jobbat idag. Men tillräckligt för att låta mig övertygas om alla dessa negativiteter och meningslösheter. Hur hopplöst och onödigt detta känns...


Jag sitter och hoppas på en sysselsättning som jag samtidigt redan vet att jag inte kommer att våga mig ut på, av ren desperation... För att det känns som min enda chans... Min absolut enda chans... Och inte ens den, litar jag på..!


... Jag vill inte uppleva mer, nu. Vill inte se eller höra. Känna eller tänka... Jag vill avsluta. Släppa mig själv fri...

Skulle livet någon gång i framtiden, bli bättre. Mer meningsfullt... Lyckligare... Jag önskar jag kunde offra den möjligheten. Hoppas på ett liv efter detta. En ny chans. Hoppas på att jag inte har mer otur då...

Men... jag kan inte lämna...

Mamma, pappa, 28åringen, 25åringen, 24åringen, 22åringen, 19åringen och 16åringen... De finns ju...


...


Idag klev jag upp klockan halv ett.

Ja, jag vaknade då. Men det kanske inte var så konstigt efter natten innan...


Jag har sett på tv...


Jag funderade på att åka in till stan en vända. Men då det bara skulle bli en halvtimme i stan och jag inte ens skulle ha lämnat busstation, struntade jag i det. Jag hade ingen lust att åka. Hade ingen lust att gå iväg. Och när jag tittade ut genom fönstret, kändes inte naturen särskilt lockande...


Jag funderade ändå på det ett bra tag. Eftersom att jag har ett busskort att utnyttja. Och för varje dag som jag känner möjlighet till att åka en vända, borde jag egentligen göra det...

Men men. Jag gör det imorgon, och förhoppningsvis hela veckan sedan... Ska ju ta den där en och en halv timmes promenaden igen. Går jag i lugn takt så ska det nog gå bra, fastän den kost jag har nu...


... Ja-a... Det var nog det. Jag har inte ens suttit vid datorn idag... Jag har bara suttit vid tv:n! Hämtat morot två gånger... Men inget annat. Ja, ett par toalettbesök också...

Av D - Lördag 28 jan 22:05

... Jag är desperat...

Jag kan inte längre skilja dagarna ifrån varandra, då det bara händer samma saker varje dag. Jag tänker samma saker. Jag känner samma saker. Och problemen och de saker jag inte orkar med, är desamma...

Och jag vet inte...


... Jag blir liksom mer och mer blind, för varje dag som går... Och framtiden suddas ut i takt med de steg jag aldrig tar... Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, se hur jag ska ta mig någonstans alls. Kan inte, hur hårt jag än tänker, komma fram till hur jag ska övertala mig själv till att.. "ge mig själv en chans"...

Och i takt med att framtiden försvinner, tilliten till mig själv nötes(nöts/nötts?) ner, börjar jag tvivla allt starkare på hur viktigt det egentligen är att stanna kvar...


Jag menar.

Efter flera års tid av misslyckanden, bromsningar och backningar... Efter flera års tid av självskada och dubbla budskap till mig själv... Efter flera års tid till övertygelse, har jag nu förstått att jag är i närheten av att bli besegrad av mig själv...


Jag vet inte om jag orkar fortsätta kämpa för och emot mig själv i lika många år till... Inte när jag kämpar mer emot än för! Vet inte om jag orkar fortsätta känna mig rädd och osäker. Orolig och ångesttyngd... Om jag orkar fortsätta möta vardagens, hemmets, livets och det sociala faktumets utmaningar... Vet inte om det är värt att både känna sig stark och svag. Framåt och avvaktande. Förmögen och oförmögen... Ensam men samtidigt socialt pressad...

... Och jag vet inte om jag har lust att vänta på att känna mig ännu mer dum och onödig... Ännu mer frustrerad på mig själv... Ännu mer nedsliten till grunden... Om det är värt att bli ännu mer övertygad om att...

... Att få bekräftat att jag kommer att misslyckas. Att jag förstörde för mig själv och levde ett näst intill helt onödigt vuxet liv... "Där jag hade kunnat uppleva så, så mycket.. mer"...

... Eller om jag bara borde gå...


... Men jag kan ju inte gå. Det vet jag ju.

Jag kan inte lämna alla bakom mig. Kvar här. Kan inte lämna mina texter. Mina saker. Min dator... Mitt skräp... Smuts...

... Och.. hur mycket det än smärtar... Och hur värdelöst det än är... Hur mycket jag än får ångra... Hur dum jag än blir tvungen att känna mig... "Så länge jag lever, kan jag ångra. Göra om. Göra rätt..."...


Men jag vill bort. Det vill jag... Jag känner mig desperat till vila... Till att slippa känna och tänka som jag gör... Uppleva vad jag upplever... Inse vad jag inser...

Och jag vill inte svika... Varken mig själv eller någon som står mig nära...


...


Ja... Funderingarna har gått idag, om hur f*n jag ska ta mig någonstans.. -Precis som varje dag! Och jag har funderat på varenda väg som jag nätt och jämnt kan se... Som känns för omöjlig för att kunna lita på...

Jag önskar bara att det fanns åtminstone en väg som kunde ge mig en liten låga i mörkret... Men det finns inte. Och jag blir bara mer och mer trött i skallen, blind i mörkret, ju mer jag försöker söka efter den väg som borde finnas men inte syns...


Jag orkar inte fortsätta längre...

Det känns bara inte som om det finns något annat alternativ just nu. Jag måste liksom byta ut vardagen jag har, mot någonting annat. För att stänger jag alla andra vägar och tvingar mig själv att vara kvar där jag står, kommer jag garanterat att behöva fly. Fly på annat sätt...

Jag behöver någonting som tar mig från hemmet. Som sliter mig från mina tankar och känslor, och ger mig en paus i tillvaron...


Jag behöver finna mening i livet om jag ska orka fortsätta andas. Om jag ska orka fortsätta tänka, känna och se...

För att det här är såå meningslöst. Och just att det är jag som sätter stopp för mig själv och har gjort så "trots" tjat från både mig själv och andra, gör bara att jag känner ännu mindre hopp om en vändning, och en ännu större anledning till att avsluta...


... Men allt jag vill göra... Allt som jag tror att "möjligtvis" skulle kunna göra mig lite lyckligare och ge mitt liv en mening, är jag för rädd för att ge mig in i.. "För att det kräver för mycket av mig"...

Fastän jag kände idag tillexempel. "En hund skulle kunna ge mig en anledning till att jag inte längre kan gå åt fel håll. Eftersom att jag då måste kunna alltid vara tillgänglig för hunden"...

För att det var ju det som var problemet när Xsambon och jag hade hund. Jag fick jättedåligt samvete för att jag inte orkade vara där... Men i och för sig stoppade inte det mig den gången, från att må sämre och sämre och sämre. Eftersom att Xsambon bodde där och tog hand om hunden när jag var borta...


...


Men ja.

Dagen idag...


... Inatt hade jag jättesvårt att somna. Jättesvårt. Jag kunde inte koppla av. Låg bara där och funderade. Stirrade...

Jag höll på att somna till, men vaknade tvärt och gick på toaletten istället. Och efter det, var det kört! Jag började lyssna på YouTube. Och när jag tröttnade på det, klev jag upp igen och såg på lite tv...

När klockan blev halv sex eller något sådant, gick jag och la mig igen...


... Jag klev väl upp... Ja, runt... före nio, iallafall.. Tror jag...


... Jag har sett på tv... Ätit... Funderat...

Jag la mig på sängen en stund, när ångesten och funderingarna blev för intensiva... Uppgivenheten för tung...

Låg och frös. Men ville inte bädda ner mig, då jag snart skulle kliva upp och se på ett underhållningsprogram på tv:n...

Började somna ifrån lite lätt. Så missade det första programmet.

Vaknade lagom till att det andra hade pågått i tio minuter... Klev upp och åt en morot. Hungrig.


Jag har frustrerat mig över ljud överifrån.

Dunsar i golvet. Klor och tassar mot parketten. Brummande i avloppsrören...


Och jag har försökt äta fastän jag var mätt..

Men nu slängde jag den sista propparmaten. Så att nu kan jag påbörja mitt nästa upplägg, med järnhandske!

Ja, denna gång måste jag vara stark. Denna gång får jag inte ifrågasätta mina egna regler. Jag får inte undra varför jag har satt upp ett visst krav. Och jag får inte alls fundera över ifall jag kanske kan ruckla på det "för att det är otydligt eller osäkert"...

Nej, nu måste jag bara hålla mig till vad jag har bestämt, utan några tvivel! -Det ska vara självklart!!


...


Hoppas jag tar mig ut på aktivitet... Det är min enda chans.. "Vad gör jag annars?"...


... Jag kan inte låta bli att känna mig avundsjuk på mina syskon...

Alla tar sig framåt. Alla jobbar för sin lycka. Ingen är helt ensam... Vissa skaffar barn...

.. Och här sitter jag, orolig för att varken kunna nå min egen lycka.. eller ta del av deras...

... Det är ju så dumt. För att jag har ju lika stora chanser och förutsättningar som de har.. Egentligen... "Men varför känns det då så omöjligt? Så oöverkomligt?"...


...


Nu ska jag se på lite tv innan jag går och lägger mig... En ny dag imorgon...

.. U-umh...

Av D - Lördag 28 jan 00:49

Jag vet inte. Det känns som om det bara går runt, runt, just nu, alltihop... Som om jag springer.. Hmm. kryper i ett ekorrhjul, utan något syfte... Jag bara spelar ett väldigt tråkigt och smärtsamt spel med mig själv, som inte kan leda någonstans alls... Och mönstret har blivit så tydligt för mig nu, att jag kan se händelserna i förväg... Hur jag kommer att hantera vad.. och när vad kommer att hända... "Att" det kommer att hända...


...


Eftersom att RödaVeckan satte igång igår, bestämde jag mig för att stanna hemma idag...

Men istället för att passa på att diska, duscha, städa, borta tänderna eller boka tvättid, har jag bara suttit i soffan och vid datorn.. Ja, mellan toalettbesöken...


Jag har tittat på tv, som jag alltid gör. Vad annars?

... Och ja. Jag har ätit. Till en början, hade jag bara ätit en morot när klockan var runt fyra på eftermiddagen. Men jag satt och gnagde på med mina funderingar. Och kravet att äta. Att gå till affären och köpa propparmat, skavde hål i min hjärna. Jag tjatade och tjatade inombords, och till slut orkade jag inte fortsätta fundera...

Jag blev trött på att försöka göra min begäran godkänd hos mig själv...


... Och ja. Nu har jag svårt att minnas hur funderingarna gick och vilka mina argument blev för att få gå och handla... Och att få handla just det som jag ville handla... "Skräp"...

Men jag gick iallafall iväg till slut. Köpte en massa skit... Eller "massa" och "massa". Men "lite skit" är "för mycket skit" just nu, eftersom att jag inte borde tillåta fler propperier egentligen...


... Jag tänker ju på viktuppgång. Och "fetma" går igenom mitt huvud varje dag, minst en gång om dagen. Rädslan. Oron, och insikten... "Jag vet vad jag gör, men ändå fortsätter jag"... Jag känner mig idiotisk och svag...

Men samtidigt. För varje gång som jag köper hem detta, egentligen oönskade skräp, blir jag mer och mer pepp på att sluta upp med det. Varje gång som jag upplever en stark känsla av att jag egentligen inte vill ha. Att jag inte är sugen, innan jag knappt har hunnit börja äta, får jag en sådan självklar känsla av att det kommer att fungera nästa gång. Att jag till slut kommer att kunna vänja in mig själv på att köpa och äta nyttigheter. Jag menar. Jag har ju gjort det förut. Det har funnits perioder då jag inte har känt något sug alls efter sötsaker och andra äckligheter, varken psykiskt eller fysiskt...


...


Förövrigt så har jag kollat lite vägglampor på webben. Då jag fick en känsla av vad jag skulle vilja ha för lampa vid min Fikus...


Jag har... dokumenterat kalorier... Skrivit i min känslobok, om ångesten och bekymret vad gäller ätandet, och hur värdelöst det känns att inte kunna ta sig ur det... och framåt i livet..

Jag har försökt komma fram till hur jag ska göra för att ta mig någonstans alls och inte bara fortsätta i denna meningslösa bana... Känt mig uppgiven...


... Ja, det känns som om jag sitter fast mellan två täta glasväggar. Jag kan se livet, men jag kan inte få tillgång till det... Och samtidigt som jag vill, är jag varken modig eller stark nog för att kunna ta mig ut dit... Samtidigt som jag vill ut där allt händer, trivs jag bra där jag redan står... Jag har bott där för länge nu, för att känna mig bekväm och villig i att lämna det för något annat... "Fastän det är meningslöst och tar ifrån mig den lycka som jag egentligen vill ha! .. Som jag kan se men inte röra"...

Och jag har gett upp... Det har jag nog... Gett upp om mig själv, att jag någonsin ska ge mig själv en chans till det liv som jag vill ha.. och borde ha innan det är försent..! Jag får ju bara en chans... Eller, jag hoppas inte. Jag hoppas det kommer ett liv efter detta. Att det blir ett bättre sådant, och att jag då inte kommer ihåg det liv jag har nu eller vem jag har varit...


Jag vill ha en ny chans, i ett sinne som vill mig väl och som vill samma saker som jag vill.. Så att jag slipper bråka med mig själv och förlora hela tiden..!

Men det är i livet efter detta, i så fall. Så att jag måste lida mig igenom det här. Bara ta mig igenom det... så får jag vila sedan...

Jag har inget hopp om det här livet. Om mig själv. Och när än Döden kommer. Om han så är puschad av en olycka, av mig själv eller av naturliga själ, så kommer allt iallafall att vara över då... "Bara jag hinner säkerställa mina "hemligheters" trygghet och min identitet, mot mina nära och kära innan dess, så.." ... Och att det blir på en dag då jag har duschat och borstat tänderna. Gärna städat, diskat och tvättat... Ja, det är mycket som behöver vara rätt innan jag går... Så det skulle ju helt klart vara enklast att kontrollera den biten(när det ska bli) själv...


...


Hmmm... Är det något mer jag vill säga om dagen?


... Jag klev upp vid halv tolv. Senare än på rätt så länge...

Och nu innan jag började blogga, såg jag på en film som gick på tv...


... Jo. Jag har förresten bestämt att allt skräp ska bort nu. Att jag inte ska köpa mer propparmat. Utan att jag måste underkasta mig min egen regel, från och med nu...

Och den här gången, tror jag faktiskt att det kommer att funka! Sedan, om det kommer att leda till svälttvång på grund av att jag inte köper hem det jag får köpa. Eller ifall jag faktiskt börjar köpa hem dessa tillåtna varor... Det vet jag inte ännu. Men... vilket som, blir jag nöjd med bådadera. Lyckas jag äta nyttigare och bra. Fine. Äter jag nyttigare men på svältnivå. Fine too. Och får jag inte i mig någonting... Inte alls fine, egentligen. Eftersom att det blir väldigt svårt att fortsätta förbjuda godsaker då, om det är det enda jag.. vill äta...

Men, men... Godsaker är förbjudna. Och ska jag äta, får jag vända mig till tillåtna råvaror.


... Annars har jag bara funderat på sysselsättning idag... Om inte det var igår. Det var säkert både och...

Jag vet inte hur jag ska ta mig ut... Och det känns hopplöst...

Jag är för rädd. För obekväm... Och jag kan inte ta mig ur cirkeln som jag går i...


... Jag funderade faktiskt på en samtalskontakt, idag...

Behöver prata... Men jag vet inte hur det skulle gå till... Så att..

Av D - Torsdag 26 jan 22:08

"Det här kommer inte att gå. Det här kommer inte att gå. Det här kommer inte att gå...". Och jag känner mig handfallen till livet...


Jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig vidare. Jag känner mig som instängd i en kropp som styrs av en hjärna som är spritt språngande emot mig... Och jag tycks inte längre ha varken viljan eller förmågan.. Orken, till att kliva ur de spår som jag har gått ner mig i under så många års tid nu...

För att det är ju det som är grejen. Jag har fastnat i mina egna djupa spår... Och jag fortsätter bara gå i dem.. Ovillig och rädd för att printa nya...


Och när det känns såhär, känns allt så himla meningslöst. Hopplöst...

För att.. finns inte viljan, så finns inte heller möjligheten...


...


Idag var jag på studiebesök igen... På ett jättekonstigt ställe...

Ja, jag förstod inte riktigt vart jag var, och jag hängde inte heller med på vad de sa... Jag var bara stressad och obekväm i situationen...


...


Men jag börjar från början.

Jag var väldigt orolig och hade nervös ångest hela natten, innan jag somnade. För att jag inte kunde sluta tänka på mitt frysdilemma... Ifall något är fel med den efter att jag avfrostade den, eller inte..!


Jag satte på musik. Och somnade sedan ifrån. Halvt. Så att då stängde jag av igen...

Men jag sov väldigt orolig och lätt, hela natten... Väldigt oroligt...


... Vaknade till morgonen. Sådär klockan åtta. Klev upp, och väntade in att få gå till bussen...


...


Jag hade en del tid på mig när jag skulle gå från busstationen till JobbCoachs kontor. Så att jag tog en omväg. Men eftersom att jag inte visste hur lång tid den vägen skulle ta, stressade jag på mer och mer för varje minut som gick...


... Idag gick det inte bättre på mötet. Det var två arbetsledare denna gång, och jag kände mig otrygg, stel och obekväm... Och att de frågade så mycket, gjorde mig väldigt... otrygg... Jag ville inte göra ljud ifrån mig... Jag menar. Jag vågade inte ens höja min blick från golvet... Knappt andas!


Men stället kändes dessutom fel, rakt igenom...

Och jag känner mig dum när jag är så kräsen. Men det är bara det att jag viker för rädslan. Jag viker för ångesten och röran... För otryggheten... Och för vad som tycks vara ett mönster i ovilja...


Jag vet inte...

Men efter mötet, bestämde jag mig för att promenera tillbaka från studiebesöket, istället för att åka med JobbCoach. Bara det att jag inte hade någon aning om vart jag befann mig i förhållande till stan!


Jag började iallafall gå. Valde ett håll, och fortsatte sedan gå...

Som tur var, började det visa sig skyltar mot stan efter ett tag. Men trots det, gick jag i rask takt, så att jag inte skulle hinna tröttna på att promenera om jag gick fel några gånger under promenadens gång..!


... Till slut så tog jag mig ändå till en busshållplats som min buss gick ifrån, efter ungefär en timmes promenad...

Och så åkte jag hem...


...


Direkt jag kom hem, satte jag igång tv:n och började äta... Eller jag tror att jag gjorde det. Kan ha gjort någonting emellan, också...


Jag vattnade växterna...

.. Och annars har jag nog bara suttit och legat på soffan...


... Ja, jag fick svar från FrysNissarna också!

De sa att det var som det skulle vara, utefter min beskrivning av bekymret. Så att då får jag försöka lita på dem, att ingenting är fel. Även om det känns som att det verkligen inte var så innan jag frostade av frysen...


... Men dagens dilemma är trots allt.. Förutom att jag känner att jag vill proppa imorgon men hoppas på att undvika, den där sysselsättningen... Jag ser verkligen inte hur jag någonsin ska lyckas ta mig ut, eftersom att jag har gått ner ett väldigt otrygghetsmönster och verkligen inte kan ta mig ur det...


Det känns liksom som att jag måste välja en annan väg för att ta mig ut. Någonting som jag inte redan har misslyckats med sjuttioelva gånger...

Men det enda jag vet om, är ju arbetsförmedlingen. Och dessa har jag ju redan testat ett antal gånger. Jag har skrivit in mig otaliga gånger. Blivit utskriven igen på grund av att jag inte tar emot deras hjälp eller uppfyller deras krav... Och skrivit in mig igen ett tag därefter...


Så att det känns inte som om heller det är någonting som helt plötsligt skulle börja fungera nu...

Jag kan ju känna att det låter på mig, som om jag vill det här. Som om jag vill börja jobba och bidra till samhället... Och på vissa plan, vill jag väl faktiskt få någonting att göra på dagarna.

Men i det stora hela, är det mest att fly ifrån vad jag redan upplever, som känns... lockande... För att det är för tungt att jobba. För tungt, socialt. För tungt, självförtroende-och självkänslomässigt... För tungt när det gäller att få saker att gå ihop i livet. Att orka med det ena om jag gör det andra...


Men just nu kan jag samtidigt känna att jag tar saker förgivet genom att ta emot bidrag utan att tro på att jag någonsin kommer att tjäna och förtjäna mina egna pengar. Och att jag samtidigt som jag oroar mig för hur det ska gå när jag inte längre har rätt till eller vill ta emot denna aktivitetsersättning, egentligen vill göra mig av med den så att jag blir tvungen att ta mig ut och förtjäna min inkomst...


... Men det som känns tungt just nu, är ju att jag inte vet vad jag ska ta mig till om jag inte kommer ut på praktik. Aktivitet. Sysselsättning...

Jag menar. Hur ska jag hantera ätandet? Hur ska jag orka fortsätta... finnas till? Vad har jag för chanser att någonsin få känna att livet betyder någonting och att jag inte bara sviker? Hur ska jag stå ut med vardagen, när jag är så socialt isolerad? ... -Meningslöst.


...


Jag orkar inte känna, som det ser ut nu...

... Det är kaos och meningslöshet, om vartannat...


... Nej, jag måste(måste) ut om jag ska orka vara kvar vid medvetande...

Annars så kommer min tillvaro och själ fortsatt rasa sönder och samman...


... Livet känns så grått just nu, när jag inte har träffat någon nära sedan nyår... Jag menar. Jag tappar nog lite grann verkligheten, tror jag, när jag bara sitter i mina egna tankar hela dagarna... Även om jag går ut och går ibland!

Av D - Onsdag 25 jan 22:46

... Ska jag säga till henne att jag inte orkar? Ska jag säga att jag inte klarar det? Att det inte kommer att gå?

Egentligen är det ju som de säger. Jag börjar från fel håll. Och jag behöver ta tag i det från en annan ände... Men jag kan samtidigt inte gå den väg som de föreslår. Kan inte heller se någon annan fungerande väg... Och vart jag än tittar, går jag in i väggen och kraschar...


Det känns omöjligt, helt enkelt...

Livet känns omöjligt. Allt jag gör och inte gör, känns omöjligt... Att ta sig någonstans alls och att sluta skada sig själv... Att bli sann mot sig själv och sin tillvaro.. känns omöjligt... Och att lämna det här livet och aldrig komma tillbaka... Att äntligen få avsluta och ge upp... Vila, känns omöjligt...


... Jag orkar egentligen inte göra någonting längre, för att ta mig framåt. För att komma någonstans alls och uppnå någonting i mitt liv... Och minsta lilla sak som hända bör eller skall, känns övermäktig och ger prestationsångest... "Jag vill bara vila. Fly... Vara ifred"...


Ja, hade jag inte haft mina syskon och föräldrar...

På något sätt, känns det som om jag skulle vara lite mer avslappnad då... Jag hade inte behövt. Hade inte haft någon anledning till "det, det eller det"... Jag hade inte haft några förväntningar på mig. Jag hade inte behövt älska eller vara till lags. Hade inte behövt svara eller umgås när jag egentligen bara vill bort...


...


Imorgon ska jag på studiebesök igen... Men jag vet inte om jag orkar...

Det är ju klart att pms eller vad det nu är jag upplever nu när RödaVeckan snart ska sätta igång, och oron för den, gör att jag känner lite mindre för det...

Men just nu känns det bara som att "den där obehagliga känslan som jag kände i tisdags.. Den vill jag inte känna igen"...


Jag menar.

Jag orkar inte med att åka till fler ställen som bara känns "fel, fel, fel". Som ger mig obehag och ett hjärta av sten. Hjärna av gummi... Till ett ställe som jag känner direkt, att jag bara vill fly ifrån. Att jag inte kommer att vilja, eller känna mig trygg med att vara på...


Och jag orkar inte känna att jag sviker mig själv, gång på gång. Att jag är dum och onödig för att jag aldrig ger det en chans...

Vilket ger mig mitt dilemma. "Jag kan inte backa igen nu"...

Jag menar. Backar jag nu... "För vadå?" ... Vad ska jag göra om jag backar nu? Jag kommer ju inte att ta mig någonstans. Och även om jag skulle kunna skaffa hund(vilket jag ändå inte vågar) för att bli lycklig, kan jag inte bara utesluta den väg som bidrar till samhället...


Jag menar. Jag ska inte gå på bidrag i resten av mitt liv. Låta samhället, alla skattebetalare, betala för mitt liv... Så att till slut måste(måste) jag ta mig ut. Jag måste ta mig i kragen och besegra min rädsla och min inre felvridning...

*Suck*... Jag vet bara inte hur... För att jag har inte viljan... Det är bara så...


...


Hmmm... Dagen idag.


Imorse vaknade jag vid sextiden, kanske... Tvingade mig själv, efter orolig själ och gnagande sinne, att kliva upp och kolla frysens temperatur. Jag ursäktade min fixering med att jag skulle dricka vatten... Vilket i och för sig behövdes(!), då jag var väldigt varm... Ja, sådana där svettsvallar på grund av stressade tankar, ångest och nervositet...


... Och där började förmiddagens brutala känslobana.

Jag gick ju och la mig igen. Halvsov oroligt. Klev upp ett par gånger till, för att sedan gå och lägga mig igen...

Och när jag sedan klev upp för sista gången, sprang jag bara fram och tillbaka mellan tv:n och kylskåpet hela tiden..!


Jag skickade iväg ett mail till KylskåpsNissarna. Beskrev vad som händer, och frågade om det skulle vara så, eller om något är fel...

Hela förmiddagen sprang jag fortsatt fram och tillbaka. Nervös och ångesttung. Med gråten i själen...

Jag var väldigt orolig att mitt öde nu var dömt. Att jag skulle vara tvungen att ta hit någon, men inte orka. Att jag skulle behöva diska och städa. Och sedan uppleva dem stöka omkring med kylskåpet...

... Och att jag mådde såpass dåligt att jag bara ville ta ut varorna ur frysen och stänga av den för obestämd framtid istället för att ta hit någon eller fortsätta lida av den "eventuella katastofen"...

Ja, allt kändes bara så utmattande omöjligt och tungt, där jag satt med keps och luva över huvudet, i tv:soffan...


Jag var skitig(är skitig), hade molande värk i livmodern, kände mig varm och allmänt unken, och hela livet kändes och känns som ett enda stort och omöjligt stressmoment... som jag egentligen bara vill rymma ifrån. Avsluta. Ge upp med...


Ja, det var ingen bra förmiddag...


...


När klockan hade blivit tillräckligt mycket, gick jag trots oron för att mensen skulle sätta igång under bortavistelsen, iväg till bussen.

Idag skulle jag köpa dessa sista erbjudandevarorna för veckan, så att jag kunde få någonting att äta... Även om det med största sannolikhet skulle proppas på(!), eftersom att jag mår som jag mår och känner som jag känner...

"Men det var ju ändå de sista för veckan"...


... Väl i stan, hade jag ungefär 40minuter på mig att ta mig till affären, köpa det jag skulle ha, och sedan ta mig tillbaka till bussen igen... Om jag ville ta den första bussen tillbaka hem.


Så. Jag stressade dit. Stressade genom affären... -För att upptäcka att de inte hade en av de varor som jag skulle köpa! "Och de hade den inte här i byn heller!"...

Jag blev förtvivlad. Ännu mer stressad. Och jag kunde inte förmå mig att köpa ett annat märke av samma vara "eftersom att det var "det" märket som var på erbjudande"... Det handlade inte om pengarna. Utan snarare om principen. Det kändes fel att köpa ett annat märke när mitt upplägg i inköpen nu ska vara på ett visst sätt...

Jag kunde inte heller förmå mig att efter all stress, förmiddagens skit och förväntningarna som jag hade byggt upp "om att få äta just "det", stressa tillbaka till busstationen utan att ha fått med mig någonting alls(!)... Och åka hem för att fortsätta lida, utan någon tröstmat!


... Det slutade med att jag stressade ner en massa skit i min kundkorg, igen... Fastän även det förstörde min princip om mina inköp. Vad jag får köpa och på vilka villkor...

Men på något sätt kändes det mer okej. Kanske för att det blev ett helt misslyckande, och inte bara en avvikelse som skulle "förvirra mina reglers hållfasthet"... Typ som att jag nu kan börja på ny kula direkt härifrån...


Men jag vet inte...

Det var så det blev iallafall. Och det hela landade i att jag nu har bytt bort de erbjudandevaror som jag hade sett fram emot och nu saknar, mot det här skräpet som jag har proppat på idag. Så att jag nu inte längre får köpa dessa saker denna vecka.. -Eller något annat! Förutom färska råvaror utan tillsatser, som jag alltid får köpa..!


...


Jag hann med den första bussen hem...


Väl hemma...

Jag gjorde som jag alltid gör när jag kommer hem med propparmat. Jag vägde och dokumenterade kalorier...

Sedan åt jag...


Jag har funderat syskon. Funderat pressen jag känner... Saknaden av något meningsfullt... Känslan av att gå miste om saker och ting... En lätt avundsjuka, ångest... Känslan av att jag tar ifrån mig själv, vad alla andra tar tillvara på...

Ja, jag känner mig dum och ensam... Och egentligen så vill jag bara... Verkligen bara, bort nu... Jag vill avsluta...

"Varför känner jag mig så fängslad vid livet?!" ... Jo, kärlek, såklart... Kärlek, och plikter mot dem man ska hålla kärt... Att inte svika och vara självisk...

Förr hade jag även lagt till att "jag kanske kommer att missa någonting som jag hade kunnat uppnå"... Men just nu tror jag inte att jag någonsin kommer att kunna ge mig själv en chans...


... Nej, jag sitter fast här för att jag inte är ensam... Så är det...

Och hade jag varit ännu mindre ensam, hade jag kanske inte längre strugglat med dessa känslor, problem och dumheter... Så att jag vet inte vart jag står i det hela... Jag känner mig bara så dömd. Som om Döden knackar på min axel och står och väntar på att jag ska vända mig om och följa med...

... "Jag kommer inte längre än såhär"...


...


Jag kollade även lite kläder på webben. Men tröttnade väldigt fort...


Annars har jag nog inte gjort så mycket annat än att äta...

Förutom att känna starkt att jag borde städa lägenheten och diska. Tvätta kläder och vattna växterna. Umgås med familjen. Duscha. Borsta mina tänder... Ja, ta ut soporna..!

... Funderat på hur jag kan ta mig bort... Bort från det som smärtar och är meningslöst... "Jag vill finna mitt domnande beroende! ... Eller försvinna för gott"... Men som sagt. Det ena kräver för mycket förberedelse... Och det andra orkar jag bara inte söka efter...


... Om jag bara kunde se en fri väg...

Jag skulle behöva hjälp från någon, och jag orkar inte bo ensam längre... Men jag vet inte hur jag ska göra för att få mig själv att tillåta en förändring i den tillvaro som jag föraktar såå...

... Desto svårare när jag egentligen mår bra och klarar vad som helst..!

Av D - Tisdag 24 jan 20:59

... Frysen gör mig galen..(!). Och jag hatar det faktum att jag inte vet om den gjorde likadant innan...

Allt hade inte varit lika mycket av "a deal", om det inte hade varit för att jag absolut inte orkar ta hit någon just nu. Jag orkar inte maila någon och fråga. Och att, varje gång som det faktiskt ska komma någon hit, agerar min själ flyktvillig och hjärnan snurrar som f*n...


Jag sitter till och med härhemma och fruktar för att de ska, någon gång i framtiden, vilja komma och renovera vissa delar här i lägenheten..! "Hur ska jag orka få ordning. Plocka och dona, tills dess?!"...

Det känns bara så stort och övermäktigt. Och att ta hit någon nu.. Någon alls, hade varit alldeles för tungt att orka med... Både för att jag blir stressad av att de röjer... Och att det är möjligt att saker kan ta tid... och bli bökigt...


... Men jag struntar i detta, nu...

Jag struntar i mina saker, hyresvärdarnas saker. Struntar i ekonomin...

Jag struntar i om livet går åt helvete. Om saker rasar samman...

Det enda jag tänker bry mig om, är att försöka undvika det som smärtar mest. Och att följa mina känslor fullt ut...


Jag ska försöka ta mig ut på praktik. Sysselsättning. Aktivitet.. What ever.

Och jag ska träffa syskon och föräldrar, så gott jag orkar.. När de själva tar upp det...

Och saker får bara bli som de blir...


Jag orkar inte bry mig om vad som kan hända och inte hända, längre...

Det får mig bara att bryta ihop varje gång som något är konstigt eller fel...


...


Jag ska gå ner i vikt igen, iallafall. Det är ett som är säkert! För att jag känner mig så stor nu... Stor...

Jag är inte överviktig eller fet... Men...

Ja, jag vet inte. Jag antar att det är någonting att kämpa för, bara. När allt annat känns onåbart...


Det kommer ju att bli enklare om jag praktiserar, att undvika att äta. Det vet jag ju. För att jag känner mig inte så trygg att äta hemifrån. Bortsett från, med syskon och föräldrar... Och sedan när jag kommer hem till eftermiddagen, kanske jag är trött och tillfreds. Så att jag inte känner behovet då heller...


... Men jag vet inte hur det ska bli. Jag kanske ska gå till läkaren eller något, och se om jag kan få något som stoppar menstruationerna.

Jag menar. Under alla mina år.. Allra helst under skolåren, hade jag det väldigt jobbigt med att ha dessa samtidigt som jag gick i skolan... Väldigt jobbigt! Och jag läckte i princip varje dag under varje period. Men så hade jag ju långa resor till och från skolan. Långa dagar i skolan... Och så länge jag kan minnas, väldigt svårt att gå på toaletten...

Ja, det där med toalettbesök. Vet inte varför det var så svårt. Men jag undvek det till sista sekund, långt upp i åldrana. Hade typ inte ro eller lust till att gå...


... Men iallafall...

Ska jag kunna börja praktisera, känner jag att jag vill ha bort det som egentligen bara är ivägen... -Jag kommer inte att sakna den!

Men jag, och att gå till läkaren... Nej, väldigt omständigt... Det kommer nog inte att bli av...


...


Dagen idag.


Jag orkar egentligen inte berätta... Känner mig trött. Seg...

Men jag klev upp tidigare än vad klockan ringde. Satte mig vid tv:n...


Jag minns inte så mycket mer av morgonen. Men jag funderade rätt så gnagande.. Det minns jag.


... När det blev dags att gå iväg till trafikplatsen för att ta bussen in till stan, gick jag iallafall iväg.

Det var ganska lagom att ta den bussen. För att då skulle jag hamna på busstation i en bra tid för att både slippa vänta och att slippa stressa...


... Mötte JobbCoch.

Åkte iväg till... Ja, vart det nu var. Någon skidbacke eller något...

Om det var någonting jag inte var idag, så var det koncentrerad..! Intresserad... Uppmärksam...


... Jag kände mig väldigt otrygg i JobbCoachs sällskap... Stirrade mest. Och kände inte för att öppna min mun...

Och när vi kom dit, kändes allt bara så himla fel..! Det var rörigt och stökigt. Både socialt och prylmässigt... Och... ja...


Egentligen ville jag bara avbryta det innan arbetsledarna ens hade hunnit komma. Jag ville sätta mig i den där bilen eller promenera tillbaka längs den där vägen, och lämna det där läskiga stället bakom mig, så fort det bara gick...

Men det var lika bra att åtminstone lyssna på vad det var för ett ställe, innan vi lämnade. För att det hade känts så misslyckat annars... Och jag hade nog ångrat det..


Allt jag inte ville göra, var att gå in någonstans. Att känna mig inträngd i ett hörn. Men jag ville inte heller öppna min mun eller titta på någon annan människa... Så att vi hamnade i ett litet och trångt kontor med en massa(!) saker slängda huller om buller!

Jag "sysselsatte" mig med att stirra ut genom fönstret och önska att jag kunde gå upp i rök utan att någon mindes att jag hade suttit där...


Lättad, lämnade vi sedan kontoret. Och åkte tillbaka till stan..

Hon hade trott att det inte skulle vara något för mig, sa hon. Vilket fick mig att känna att man kanske inte behövde börja med en plats som man inte tror på...

Men, men. Får se vad det blir för ett ställe på torsdag...


... Hon skjutsade mig till busstationen. Och lägligt som det blev, kom en buss ca tio minuter senare!

Åkte hem...


... En sak som jag har rabblat i hjärnan hela dagen idag, är dock... Såklart som vanligt, inköp.

Jag har ett par saker kvar på erbjudande, som är "tillåtna" för mig att köpa, denna vecka... Men jag behöver in till stan för att köpa dem...

Och gnag, gnag, gnag... Jag vet inte hur jag ska orka mig in... Vet bara "att".. jag vill in... För att nu har jag bara några fåtal morötter kvar av det jag äter just nu. Tog den sista färdigrätten idag. Köpte ju bara tre...


...


När jag kom hem...

Jag åt min sista färdigrätt... Ja, när den hade stått i 45minuter i ugnen... Ville värma den så, idag...

Och annars har det blivit tv... Lite läsning på datorn. Skrivanden i min känslobok... Och lite messande med 24åringen...


...


Jag känner att jag kommer att fixera vid frysen ett tag till...

Skönt iallafall att inte LedLamporna kom idag... Var orolig för... att behöva ta tag i dess påfrestningar nu när jag verkligen inte orkar med dem..!


... Kanske äter jag en till morot innan jag lägger mig. Vill ju upp i ett visst antal kalorier, eller åtminstone i närheten(vilket inte kommer att kunna ske idag)..! Eftersom att det finns en gräns för vad som fungerar i längden och inte. Och jag har ju hittat min! ... Gäller bara att lyckas greppa tag i den igen. Hur det nu ska fungera när jag börjar praktisera och (hel)svälthjärnan får en rejäl triggning!


...


Nu blir det mer tv...

RödaVeckan är på ingång.. Eller den har ju lurats förut, så det kan vara några dagar kvar...

.. Och jag känner mig seg... Trött... Uppgiven...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13
14
15
16
17
18 19
20
21 22
23 24 25 26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2017 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se