Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Djur & Natur

Av D - Onsdag 22 mars 22:12

... Den här lägenheten kommer att ta livet av mig till slut. För att i stort sett varje dag, är det någonting som indikerar på att det snart ska gå sönder, braka samman eller bete sig dumt till... och jag orkar inte hantera det. Jag orkar inte hantera risken för att det ska ske. Orkar inte hantera faktumet när det väl sker... Jag orkar inte förbereda hemmet, gång på gång, för någon snubbe som ska komma hit och fixa diverse problem... -Samma problem, igen och igen! Och jag orkar inte med alla tunga känslor som ligger i oron... -Känslan av att jag kommer att gå under... "när som helst nu"...


... Han var tvungen att spola vatten i sitt kök, mitt på dagen... Han var tvungen att få det att låta konstigt och visa på stopp i rören, redan på början av dagen... Han var bara tvungen att göra mig orolig, ängslig och tung, med flera timmar kvar av min dag...

... Ja, imorse började han diska eller något, och det är ju klart att han ska göra det... Men det började återigen låta på samma gurgliga sätt som det har gjort övriga gånger som det har blivit översvämning i mina diskhoar... Jag vet ju med mig att det kommer där uppifrån, med tanke på att jag själv knappt använder min kökskran, när jag inte fyller på vattenflaskan till kylen! Och jag kan ju tänka mig att det fortfarande är det där rostet eller vad nu reparatören/rörmokaren sa att det var den gången som han var här efter städfirman på övervåningen, hade härjat hos grannen... -Men fortfarande(?!), liksom! ... Eller vad sköljer han ner för något?


... Vilket fall, gör det mig orolig och nervös. Lika orolig som borrljudet i badrummet, och ljudet av en mjuk fontän i rören, efteråt...

... Jag vet inte vad det är som händer, och att det har hänt så mycket skit och de har fått komma hit så många gånger på de här två åren... -Jag känner mig bara så... ängslig. Det kommer aldrig att ta slut, kaoset, oron över framtida katastrofer...

Och jag vet inte heller om jag vill bli av med min rädsla och oro för katastrofer... Det skulle kanske bara gör mig... oförsiktig, så att jag släpper garden... och bara låter allt hända...


...


Jag mailade MinKontaktPåKommunen...

... Ja, det borde vara enklare än vad det är, och inte alls lika komplicerat... Men så är inte fallet...

Jag känner att jag behöver prata med någon och även få lite stöd i hemmet... Men samtidigt finns det ingenting som skulle fungera för mig, då jag inte alls kan ta emot hjälp eller prata om hur jag mår, när jag inte är mitt uppi mina kaotiska känslor... Jag känner att jag behöver ha någon att skriva av mig mina känslor till och kasta mina problem och bekymmer på, varje gång som jag inte längre känner att jag orkar leva. Att jag, när jag känner att någonting verkligen inte fungerar, och när någonting känns så konkret och självklart det bara kan göra, kan förmedla det till någon...

För att det är svårt att förmedla diffusa saker som man inte kan ta på... Som känslor och själsliga ting... Jag har liksom ingenting att komma med, om vad det egentligen är som är fel och vart jag vill komma... -För mig, mår jag både bra och dåligt på en gång. Jag är både stark och svag. Både glad och nedstämd... och jag är både vuxen och helt oansvarig... Klarar allt och klarar ingenting. Har mycket energi, samtidigt som jag bara orkar dega...

... Så att jag vet inte. Det känns så rörigt, och sådana här saker kan jag inte förmedla... om det ska vara på inbokat möte... eller när någon förväntar sig det... -Det blir bara "Jag vet inte. Ingenting. Jag mår bra. Jag vill inte ha någon hjälp"... som svar på alla frågor... Och så backar jag, avslutar kontakten och fortsätter må dåligt.


...


Okej.

Annars har det blivit tv idag.


Jag passade på att slänga lite skräp ifrån köket...

Jag känner ingen energi till att diska just nu, även fast jag vet att det måste göras snabbare nu än vad jag hade planer på, eftersom att det antagligen bara är en tidsfråga till översvämning.. igen! Men jag tog några tag med soppåsen, iallafall... -Bättre än ingenting.


... Jag har stirrat på mina Avokadoodlingar... Fotat dessa lite grann, och sedan även fotat alla dessa blommor som min paprikaplanta har fått nu! Vet inte om jag har sett så många blommor på den förut, som dessutom inte har ramlat av i knoppstadiet..!


... Jag har kollat lite bilder på datorn...

Och så har jag ätit min ingefära,-morots -och jordärtskockssoppa, en färdig lasagne som jag köpte igår... och lite smoothie/juise som inte heller idag, blev särskilt god... -Hoppas på bättre kombolycka nästa gång..! 

ANNONS
Av D - Lördag 18 mars 23:36

...


... Imorse gick jag och la mig klockan... fem eller så... och så klev jag väl upp klockan tio igen... Men ingen YouTube denna natt, för att jag hade inte sett på någonting obehagligt på tv:n, så att föreställningarna i huvudet, var inte lika intensiva...


... När jag kom upp och skulle i vanlig ordning, sätta mig vid tv:n, blev jag skrämd av en nyckelpiga på min soffa... -Väldigt obehagligt. Jag höll på att ta i den, då jag trodde att det var en smula, och jag stelnade till när jag insåg vad det var...

Jag är livrädd för nyckelpigor(!) och allt annat som är närgånget och kan flyga! Så det tog ett tag innan jag kom fram till hur jag kunde få bort den ifrån soffan, så att jag kunde sätta mig... Men jag lyckades till slut komma tillräckligt nära för att se att den var halv och alltså död(vilket fick mig att undra hur den hade hamnat i min soffa och vart den andra delen fanns!) ... Och när jag insett det, lyckades jag trots allt, samla mod till mig och ta bort den med en tjock(!) bit papper...


Efter det, mådde jag väldigt dåligt över min vardagsrumsmatta...

Snart är det sommar igen och småkrypen kommer tillbaka, vilket betyder att det kan ligga en massa(eller iallafall ett) småkryp i min matta , utan att jag vet om det! Och jag har ingen dammsugare som jag litar på, då den låter för mycket och ger mig känslan av att den är påväg att explodera..! Inte heller vill jag mosa in en massa småkryp i mattan, med en nylonborste, eller mina strumpor när jag går på den!


... Jag lämnade dock småkrypbekymret, ett tag efter att jag hade skrivit om det i min känslobok...

... Jag såg på tv, åt snacks...


...


Ja, just det ja.

Vad jag gjorde innan jag la mig igår... Jag fastnade vid min systemkamera. Blev fast besluten och fixerad vid att lära mig hur de olika funktionerna fungerar vid foto i mörker utan blixt.. -Utan att ha orken till att läsa mig fram till det!

Jag testade och testade, och testade... I säkert över två, tre timmar...


... Men iallafall.

Även tidigare idag, började dagen med, efter och emellan ätandet och tv:n, att jag fotade omkring i lägenheten... Men idag, mestadels bara på autoläge, då jag inte orkade stressa igång och fixera idag också...


... Mamma messade efter ett tag... Hon efterfrågade foton på familjen, till en pekbok hon sätter ihop till 20åringens nyfödde son...

Hon frågade även om jag hade något foto på 28åringen(de har inte kontakt)... -Vilket jag inte hade... Så att jag fick messa henne och fråga efter ett foto... Varpå hon föreslog att komma hit i helgen, så att vi kunde ta ett nytt..!


...


... Jag vet inte riktigt hur jag ska få ut mina ord, tankar och känslor på papper idag, känner jag...

Men dagen blev iallafalla väldigt tung, giv och med allt detta med foton, 28åringen, prestationsångest, social press... och en massa tunga känslor av otillräcklighet, svek och hopplöshet...


Att känna press i att få fram tillräckligt bra foton. Att ha 28åringens ständigt återkommande önskan om att få sova här fastän jag inte orkar...

Det blev bara jättejobbigt och tungt... Och jag orkar inte skriva mer om det...


.. Det blev skickat foton, till slut, iallafall... Och syster och jag ska inte träffas i helgen...


...


Under mina bra stunder idag, diskade jag iallafall lite grann... Eller ja, under "en" bra stund...

Men kvällen har varit jättetung och jag har cravat efter att få proppa, utan att ha haft möjlighet, i flera, flera timmar nu... Affären har varit stängd sedan jag fick min första hetsätartunga ångest... Och istället för att kunna äta mig lugnare, har jag sprungit runt nervöst och satt mig på golven. Lagt mig på sängen... och bara inte vetat vart jag ska ta vägen...

Jag har skrivit av mig i min känslobok, ett antal gånger. Men det har inte hjälpt. Och nu ser jag väl bara fram emot att sova, så att jag kan köpa någonting att proppa på, imorgon.

ANNONS
Av D - Lördag 18 mars 00:34

... 20åringen fick en son som på söndag, fyller 2 veckor... Hon har, enligt 24åringen, nu fått flytta in på ett familjehem.

Jag vet inte vilken planen är, men jag tycker att det känns tryggare och lite mer hoppfullt nu än innan... Dock så känns chansen nästan än mindre än innan, att hon kommer att resa hit i april... Fast jag har ju i och för sig tvivlat på hur hon ska klara en flera mils lång resa, ensam med en liten sex veckors bebis, redan från första början när jag hörde att hon beställt resa... Jag har tvivlat på ifall hon verkligen kommer att få myndigheternas tillit i den frågan...


... Kanske kommer de. Kanske inte. Det återstår ju att se.


... Jag har lite svårt att acceptera hela den här familjehändelsen. Jag menar. Jag älskar ju barn, och alla tillskott till familjen, är välkomna. Men samtidigt mår jag väldigt dåligt av det, vilket antagligen beror mest på avundsjuka. Det känns bara som om det nu finns någonting underbart i närheten men ändå så himla långt bort. Och förutom att jag känner att jag missar sådant som jag hade kunnat ta del av, på grund av mina svårigheter att ta initiativ(allra helst på den sociala fronten!), påminns jag också ständigt om vad jag själv aldrig tror mig kunna uppnå! Vad jag själv inte har och aldrig kommer att få. Vad jag går miste om, och hur meningslöst mitt eget liv är...

Jag menar. Just nu, känns det som om vem som helst kommer att uppnå allt som jag önskar... Och att då veta att även jag har den möjligheten men inte tar den och aldrig kommer att göra... känns tungt. Och den förändringen i familjen... kommer att kännas lika tung, varje gång som någon tar sig dit..!


... Japp, avundsjuka. Och jag borde skämmas, att innerst inne, vilja att hon inte klarar det "så att allt känns ogjort"... Men sålänge som jag håller just den delen av mina känslor, för mig själv, sårar jag ju ingen...

Jag får fortsätta uttrycka alla dessa känslor som innebär glädje och fascination(stavning?) inför det nya tillskottet, istället... Även om vi kanske aldrig får chansen att träffas... Min ångest och otillräcklighet, får jag hålla för mig själv och bara acceptera...


...


Imorse när jag satt och såg på HemTillGården(ja, så det var ju inte "imorse"), konstaterade jag för andra gången på bara några dagar, att det återigen har börjat låta konstigt i rören i köket. Sådär som det låter när det börjar proppas igen av någonting... -Och jag blir bara så.. trött!

... Jag menar. Jag förstår inte vad som händer! De har varit här för så många problem, så många gånger, på bara ett par år.. Och många av dessa gånger, har det varit på grund av igenproppade rör och översvämningar i toalett och kökssinkar! -Är det någonting gubben på övervåningen gör? För att jag själv använder ju knappt diskhoarna, för tillfället..!
... Xsambon och jag, när vi bodde tillsammans i H*vetetsStad, bodde i en och samma 2:a i fyra år(!), och vi hade inte någon hemma hos oss för att fixa fel och problem en endaste j*vla gång! Vad är det här för ett skithus?!


... Jag orkar liksom inte ta hem någon en.. gång.. till...

Jag menar. Jag ska ju försöka beta av disken i köket. Städa lite, och tvätta kläder... Men jag orkar inte stressa på någonting(även om jag vet att det får mig att kämpa för att få det klart)... Och jag orkar inte be någon att komma, igen, när både jag och han vet att de snart kommer att komma tillbaka för samma problem än en gång..!

... Dagen då jag fick hem blommorna från 25åringen och jag inte ännu visste vem som hade ringt, trodde jag först att det var hyresvärdarna som ringde... Jag bävade för att de skulle vilja komma in i lägeheten och göra någon renovering eller något... Och jag började med ens, känna mig stressad, och tung inombords... Jag ville verkligen inte ha in dem hit.. Behöva städa, plocka undan saker som kan tänkas vara i vägen... och ha lägenheten tillgänglig för dem samtidigt som jag själv inte skulle våga vara hemma..! -Och ännu värre om det skulle bli tillfälligt boende, som för mormor!! ... Men det var ju som tur var, blommogram.


...


Idag, allra helst första halvan av dagen, har jag haft magknip i små stötar, då och då...

Vet inte varför, eftersom att jag... ändå tycker att jag äter bättre nu än för några veckor sedan... Men det är ju i och för sig, samma sak med håret... Det rasar jättemycket, just nu..!


... Jag åkte iallafall iväg till stan, efter HemTillGården.

Hade tänkt ta en promenad innan jag gick och handlade. Men jag kände mig stressad, och att jag nästan lyfte från marken på grund av blåsten, gjorde väl att jag bara ville få handligen gjord och ta första bästa buss hem...


... Jag handlade. Messade ett par mess fram och tilllbaka, med 24åringen... Och så tog jag nästa buss hem igen...


... Jag har ätit en massa...

Alltså det började rätt så lugnt, och jag kände inte alls behov av att äta mer än vad jag kände för... Men vid ungefär 23-tiden, började jag ändå, på grund av ångest, ängslan och stress, att äta jordnötsringar trots att jag egentligen inte kände något behov...


... Jag har planterat... Eller ja. Inte planterat. Men jag har satt avokadokärnor i vatten, mest för att utforska vad som händer... -Och jag hoppas på grodd! Det känns spännande...

Det var ju som jag skrev, en av tre gånger, i min känslobok idag.. -Jag behöver någon eller något att ta hand om. Att rå om, att vårda och älska... Och växter ger mig en viss tillfredställelse och glädje, men jag behöver någonting mer levade på mitt eget plan. Jag behöver en hund eller bebis...

... Jag är olycklig...


... Annars har jag... nog bara sett på tv.. och väntat på mer info från 24åringen, om 20åringens situation. Jag menar. Jag skulle ju kunna kontakta 20åringen, själv, och höra efter vad som händer och hur hon mår... Men... det sitter en spärr ivägen... Antagligen för att jag aldrig har varit intresserad av att ta kontakt med henne, innan, och att det finns en risk för att hon ska dra slutsatsen att jag börjar intressera mig för henne nu "bara för att hon har en bebis"... Men jag har ju blivit rätt så socialt svag nu... och tar inte riktigt initiativ till att.. ens messa... Mer än med 24åringen..! -Känner mig nog ivägen...

Jag menar. Jag har ju aldrig varit speciellt intresserad av att ta initiativ till social kontakt, och har alltid hållit mig för mig själv tills någon annan räcker sig ut. Tyckt att det varit skönt när någon är långsint sur efter tjafs och bråk... Men även de gånger som jag har lust nu, känner jag att jag inte.. orkar... -Men jag svarar på mess, om andra messar!


... Hmm... Något mer?


... Jo, jag har målat en till nagel, också. Den blev jättefin. Så att nu har jag två målade naglar :) i olika färger och mönster.

Av D - Onsdag 15 mars 00:56

Jag är så trött att ögonen inte orkar vara öppna längre...

Jag gick inte och la mig förren strax efter tre imorse, efter att ha tvingat mig själv till att se film efter serie efter serie på tv:n...

Låg sedan och lyssnade på musik, då jag såg läskiga ansikten framför mig och inte skulle kunna känna mig trygg i mörkret annars...

.. Och så gick jag igenom en kris eller ett smärre katastroftänk i eftermiddags/kväll, vilket antagligen tog en del på krafterna...


...


Jag klev iallafall upp imorse klockan kvart i tio, efter att ha drömt en mardröm om att jag råkade lägga min tygpåse som jag alltid tar med mig till affären när jag ska handla, på rullbandet i affären... Det blev nämligen ett stort missförstånd, då jag inte alls skulle ha betalat för påsen. Men kassörskan skällde bara ifrån och frågade hur hon skulle kunnat veta det...

... Jag tror att mardrömmen kom sig av en sådan enkel sak som att jag igår, rullade ihop tygpåsen och höll den som en knycklad boll i handen, istället för att ha den hängandes runt armen, som jag brukar ha... -Antagligen.


... Men iallafall...

Jag satte mig nog vid tv:n. Såg på MalouEfterTio, tills HemTillGården började... Såg på den, och...

... Ja, just det, ja... Efter det, gick jag iväg till bussen. Skulle ju in till stan idag och handla, tänkte jag...


... Köpte mig en färdig baguette och en liten godispåse, och tog sedan en liten omväg tillbaka till busstationen... Och eftersom att promenaden bara tog ungefär en kvart(kanske tjugo minuter) ändå, bestämde jag mig för att stå upp och vänta på bussen, den kvarten som var. Även fast det fanns sittplats ledig...


... När jag kom hem...

Jag satte mig nog rätt så direkt och åt min baguette... framför tv:n...


...


Jag har kollat BlocketHusdjur, ett antal gånger. Funderat hund... Grubblat över kartongerna i mitt sovrum, och känt att jag verkligen behöver bli av med alla dessa retursopor därinne, så att jag kan få in skrivbordet där och en gästsäng i vardagsrummet... Jag har funderat på ifall jag ska ställa in min gamla säng härinne som gästsäng och sedan köpa en ny till mig själv istället... Och jag har funderat fåtöljer, och nästan stressat upp mig själv vad gäller dessa, igen...


Och så har jag gått in i ett tungt och stressat katastroftänk, för några jobbiga timmar...

... Jag skrev ett inlägg om det, i hettans stund, i min känslobok. Texten blev bra och jag hade gärna velat dela den, då det måste finnas fler än jag, som känner sig oroliga och rädda för vårt samhälle och att leva bland människor som ofta helt utan fullgod anledning, vill andra människor illa... Fler än jag som, förutom alla onda och hänsynslösa människor som vill varandra onödigt ont eller skadar andra för egen vinning, också kan känna en viss rädsla för diverse naturkatastrofer och liknande... Ja men, egentligen rädsla och oro för det mesta som man inte själv kan kontrollera...


Jag hade en sådan stund idag, då dessa känslor var extra överväldigande...

Jag menar. Jag känner ju alltid när jag tänker på det, att jag är rädd, osäker och orolig. Men ibland får jag pauser ifrån att nervöst gnaga sönder min själ på det...


... Men jag valde iallafall att inte dela inlägget, då jag känner mig osäker på vem som kan komma att, på något sätt använda det emot mig... -Ja, jag litar inte till 1% på mänskligheten... Det finns jättebra och goá människor... men alldeles för många som... inte är det... Så att...


...


Annars har jag nog inte gjort så mycket idag...

Jag har ätit. Både choklad och baguette... Och druckit en jättegod egenmixad smoothie på en kiwi, en liten klyfta apelsin och några småbitar ananas.. Och så vatten.


Jag har sett på tv... Kollat husdjur...


... Och så har jag planerat att jag ska, som nummer ett, diska. Som nummer två, handla/äta... Och som nummer tre, skära upp morötterna och lägga i frysen, imorgon...

Jag skulle verkligen behöva tvätta kläder och få ordning i sovrummet, också... Men...


...


Jag fick svar från JobbCoach, imorse...

Hon frågade hur långt jag kunde cykla eller promenera ifall hon hittade en gård i mitt område, som jag kunde vara på... -Ja, cykel har jag ingen. Men promenera kan jag göra ganska långt.

Av D - Söndag 12 mars 00:12

... Det är presenter. Det är nära och kära. Det är hundar. Och det är livet...


Idag känner jag mig tung som bly... Huvudet känns tjockt och proppat... och jag har psykiskt och emotionellt svårt att andas... Det känns som om jag har svalt en stor och tung sten som trycker mot lungorna... -Ångest...

... Och just nu känns det bara så meningslöst. Så tungt. Så hopplöst och uppgivet... Jag känner mig pressad, socialt. Bland familjen... Och ingenting går framåt i livet. Ingenting som kan ge mig mening i vardagen. Kärlek, lugn och harmoni...


... Jag har ätit alldeles för mycket. Proppat in i det sista. Och än sålänge har jag inte ens orkat föra någon logg över vad och hur mycket jag har ätit... -Vilket är ovanligt för att vara jag!

Jag har knappt lämnat tv:soffan, förutom när jag har satt mig vid datorn och kollat BlocketHusdjur eller försökt hitta en present till min nyfödde systerson(och när jag skrev av mig i min känslobok, såklart)...


... Ja, det där med presenter... Jag känner mig såå pressad...

Jag menar. Det är inte så viktigt för mig, och jag varken önskar presenter själv eller mår bra av att köpa dem till andra... Jag känner mig för osäker och pressad, helt enkelt, och har för höga krav på mig själv och ett för dåligt förtroende om att jag kommer att lyckas köpa någonting som uppskattas... -Och vad jag än funderar på att köpa, tror jag att det kommer att ses som "onödigt och dumt" av den som ska få presenten i fråga..!


... Så att det har varit stor ångest i det idag, och jag har haft jättesvårt att slappna av... -Jag känner mig så... otillräcklig...

Och så har jag saknat hund. Jag har saknat Vovven, och har än en gång försökt få Xsambon att ta kontakt med hans nya ägare för att se hur han har det. Men den här gången bad jag om deras mobilnummer också, så att jag kan messa dem själv om jag någon gång vågar...


Och nu på kvällen, har jag messat lite med 24åringen och 25åringen.. Båda två på samma gång.. -Stressigt!

Den ena pratade om mående och hälsa, och försökte övertala mig att följa en massa(massa) steg i någon slags självhjälpslista... och föreslog sedan en tjejmiddag med henne och 24åringen, efter att ha "peppat" mig till att börja träffa killar...

Och den andra... Ja, jag hade messat henne och frågat om hon tänkte köpa någonting till bebisen... Så att vi pratade lite om det...

... Anledningen till mitt och 25åringens messande, var att hon kom på att jag hade fyllt år :P


... Och alla dessa träffar. Alla "utfykter" med diverse syskon... Alla familjesammankomster...

Dessa är ju inte så många, om man ser till hur stor familj jag har... Men det känns jättejobbigt, just nu... och jag orkar inte riktigt... Känner mig alldeles... mör...

Av D - Lördag 4 mars 23:37

... Jag sov ingenting inatt... Inte en blund.

Jag är trött. Det har varit en hel dag av socialt umgänge. Det har varit press, ångest, stress, diskussioner(alltid som vänner) och prat. Skratt, såklart. Och nu känner jag mig alldeles tung inombords. Osäker. Förvirrad...


...


Jag... vet inte riktigt varför jag inte kunde sova natten som var. Antagligen berodde det på att jag kände mig nervös inför idag. Att jag kände mig stressad till att somna, så att jag kunde vakna igen... och vakna pigg...


Jag gick väl och la mig runt halv två, kanske. Jag minns faktiskt inte alls. Det jag minns, är att jag gick och la mig mycket tidigare än halv fyra-halv fem(som jag annars gjort) iallafall... Jag kunde inte koppla av, koppla bort. Och när jag blundade, fick jag kämpa för att så fortsätta göra...

Efter ett tag, satte jag på musik. YouTube. Försökte somna. Försökte för mycket, vilket ledde till att jag antagligen spände mig för mycket för att kunna nå framgång...


Klockan halv fem, ger jag upp. Hade ont i huvudet och bestämde mig för att kliva upp igen. Se på tv...

Sedan förblev jag bara uppe...


Vid åttatiden, vände jag mig in mot soffryggstödet, med ansiktet... Somnade till och från, vart femte minut ungefär, i en timme kanske...

Jag åt lite godis. En morot därefter... Och när klockan äntligen hade blivit kvart i elva, klädde jag på mig och gick till bussen...


...


Jag och 28åringen pratade och pratade. Vi promenerade runt i stan och väntade på att ett fik skulle bli tömt på lite folk så att vi kunde få plats... Och sedan satte vi oss och åt fika. Kaffe. -Eller jag kaffe, hon Cola...


Efter fikat, gick vi in på affären för att jag skulle handla frukt och grönsaker, och någonting till oss att äta till middag. En mikrorätt varsin, skulle det bli...

Jag kände mig lite stressad på affären, mest för att 28åringen var med... Jag menar. När jag är ensam, skyndar jag på när jag känner att tiden springer iväg(vilket är även när jag egentligen inte borde ha bråttom). Men när jag har någon med mig, som inte känner av stressen, känns det som om jag har för liten egen kontroll för att kunna påverka ifall allt går som jag vill eller inte... -Vi behövde verkligen med den bussen!


Men vi fick handlat. Och även om jag kände mig osäker på ifall de varor jag hade köpt, verkligen köptes till det pris som förväntades i butiken, eftersom att jag inte tog något kvitto, kunde jag idag släppa ångesten ganska snabbt, då 28åringen var med och pratade om annat...


Vi åkte med bussen hem till mig... Satte oss och fortsatte prata framför tv:n...

Jag hade lite svårt att, förutom ångesten i vissa diskussioner vi hade och att inte alltid känna mig hörd eller förstådd, släppa det faktum att jag var orolig för min vardagsrumsmatta under hennes hund-och kattpälsiga strumpor... Det kändes verkligen jättejobbigt att inse hur mycket päls min matta skulle ha dragit åt sig när hon väl hade varit omkring på den under dagen...


... Jag kände mig lite(rätt så mycket) pressad idag, vad gällde 28åringens vistelse. Det kändes som om hon satt och hoppades och nästan tjatade tyst om att få stanna här över natten... Att hon nästan satt och höll tummarna...

Och grejen är ju den att jag gärna hade umgåtts med henne längre, fastän jag är både fysiskt, psykiskt, emotionellt och socialt trött... Men jag orkade verkligen inte ta tag i ångesten och den ängslan jag kände inför det här med mattan. Med fötter utan strumpor(vilket jag aldrig har på den). Med pälsstrån som bara blev alltfler och borrade sig alltdjupare... Och med det faktum att jag fortfarande har problem med ätandet. Med att ha mat hemma, och inte känner egentligen att jag vill lägga ut hur mycket pengar som helst på enportionsrätter...


... Nej, jag behöver vila på alla sätt och vis. Och jag tror att det, trots att jag ändå har ångest nu efter denna dag, var bra för mig att jag beslutade för ett kortare socialt umgänge denna gången... -Nu när det var så länge sedan sist...


...


När jag hade gått med syrran till bussen, och nästan känt att hon hoppades in i det sista, på att vi skulle gå tillbaka hem båda två, gick jag tillbaka hem(såklart) och började direkt borsta min matta, med nylonborsten(tror jag att det heter)...

Jag började borsta den hårt och länge. Och även fast hon bara hade varit här i några timmar, fick jag med mig en massa hundhår.. -Och jag blev alldeles stressad!


Jag blev som besatt och började borsta och torrmoppa golvet. Byta strumpor två gånger. Borsta mattan i omgångar... Inspektera den med både taklampa och ficklampa... För att sedan, efter mycket om och men, sätta mig vid tv:n och äta. Äta kanske lite för mycket och onyttigt. Socker. Tomma kalorier...


... Sedan så såg jag på film på tv:n... -Och nu är jag bara såå trött! Nu blir det sängen.

Av D - Måndag 27 feb 00:14

... För ett år sedan, skrev jag om hur jag inte ville bli 26 om inte livet kunde bli bättre... Att jag inte ville gå in på ett nytt år av mitt liv, när allt känns så meningslöst... -Jag ville inte bli äldre...

... Om några dagar, fyller jag 27... Livet är inte bättre. Jag har inte kommit längre... Och allt känns om möjligt, ännu mer meningslöst...


Jag menar. Jag har inte panik nu. Jag är inte påväg mot döden, mer än till en inre önskan... Men jag är säkert tio gånger mer övertygad om att livet är onödigt och meningslöst, och att det aldrig kommer att bli bättre, nu än då!

Jag har gett upp... Jag har gett upp mer och mer, ju längre tiden går. Ju fler övertygelser jag får om att allt ligger hos mig och att "jag" inte vill"... -Det är omöjligt om "jag" inte vill...


... Och jag orkar inte göra en förändring. Vågar inte göra en förändring... Vill inte, och tror inte på en förändring...

Jag litar inte på mig själv. Litar inte på livet, på omgivningen... Och jag har noll hopp om att jag någonsin ska lyckas ta ett steg mot någonting som kan göra mig lycklig. Som kan ge mig en känsla av mening.. Av styrka... Som kan ge mig värme och kärlek...

Det enda i livet.. Det absolut enda i livet, just nu, som betyder någonting, är mina syskon och föräldrar. De kan skänka glädje...

Men jag vill att mitt eget liv ska betyda någonting. Att jag känner att jag "har" ett eget liv... Men det har jag inte... Jag bara är...



...


Hela eftermiddagen och kvällen... Ja, men enda sedan jag kom hem vid elva imorse, har jag stirrat till och från, på en bild i en BlocketAnnons på datorn... En liten vovve som jag önskar att jag vågade, ville, orkade och kunde köpa...

Jag cravar verkligen för en förändring... Jag behöver någonting som gör mig lycklig och ger mig en mening.. att fortsätta leva...

Ingenting fungerar. Och det känns som att, hur mycket jag än trampar med mina fötter för att ta mig framåt, kommer jag ingenstans alls... Jag känner mig desperat... men jag önskar att det fanns en utväg... -Jag vill bli beskonad från livet...


...


Jag gick och la mig imorse ändå, klockan halv fyra...

Tänkte bara att jag iallafall kunde sova i någon timme innan jag skulle upp igen... -Eller iallafall vila.

... Vaknade sedan vid sextiden och kände mig väldigt förvirrad. Kunde inte förstå klockan, och fick ta mig en ordentlig funderare för att komma fram till ifall larmklockan hade ringt eller inte... Jag konstaterade dock till slut att det var lite drygt en och en halv timme kvar. Så att jag somnade om en stund till...


Vid tjugo över sju ringde klockan...

Jag klev upp, gjorde mig iordning och gick direkt iväg till bussen...


... Jag bestämde mig för att gå den där mysiga vägen som jag började gå på en gång då jag hade lite bråttom. Den här gången skulle jag ta det lugnt och se vart jag hamnade om jag gick hela vägen...

Jag hamnade vid den stormarknad som jag brukar handla på ibland... -Eller ja, "brukade" handla på...

.. Så att jag bestämde mig för att svänga in där och handla idag...


Jag handlade en del... Lugnt och sansat... Och sedan började jag gå tillbaka.

Men nu hade jag ont om tid, om jag skulle slippa vänta i över en timme extra..! Så att jag jäktade på som bara den. Fick ont i vaderna, av de hoprullade sockorna som jag hade knölat ner i den bakre delen av stövelskaften...


... Ja, jag orkade inte använda de nya skorna idag heller...

Jag har nu lagt dem i en kartong som jag har ligger i hallen sedan jag köpte hem 24åringens present i julas... Och det känns inte som om jag är ens närapå att bli redo att börja använda dessa skor! Jag orkar liksom inte tänka på dem. Orkar inte hantera dem... Och varje gång som jag ska gå ut, får jag ångest för att jag måste hantera "skofrågan" igen... -Vilka skor ska jag ta? Och "Jag borde egetligen ta "dem"...


...


Sedan jag kom hem, har jag sett på tv. Jag har ätit en hel del.. Suttit vid datorn och kollat Blocket...

Jag har legat på sängen och stirrat... Låtit hjärnan gnaga hål i min själ...


... Ja, jag hann med den första bussen hem, förresten.


... Jag har saknat Vovven. Mest för att jag hade honom och nu inte tycks kunna ta samma steg en gång till...

Jag menar. Det var jättetungt, och min fixeringshjärna drev mig till panikattacker varje dag, då kraven och tankarna i huvudet, blev för många, för tunga, för intensiva och för röriga för att jag skulle orka eller klara av att hantera dem. Honom. Xsambon... Livet, vardagen och tillvaron... -Ja, allt!

... Men... jag hade honom. Och jag tappade aldrig hoppet om att jag skulle kunna bli lycklig tillsammans med honom och Xsambon... Ingen annan kunde förstå det, men det fanns ju en anledning till att jag alltid ville tillbaka till helvetet för varje gång som de ryckte mig därifrån... -Jag ville ju så gärna att det skulle fungera...


Nu känns det som om jag, när jag flyttade ifrån Xsambon och våran vovve och gav upp, sumpade någonting som jag aldrig kommer att lyckas åstadkomma igen...

Min initiativförmåga är och har alltid varit så himla dålig, och har bara blivit sämre och sämre på senare tid. Men det var jag som tog initiativet den gången, till att skaffa honom..! Det var även jag som tog initiativet till att bli hundvakter..! Men nu tycks det lilla hopp och mod som jag då kände, vara som bortblåst... -Jag vågar inte, längre...


...


Nej, jag vet inte vad jag ska göra...

Mitt liv är redan över. Och så länge som jag är helt ensam och rätt så socialt isolerad, kommer jag aldrig att kunna öppna upp ens ett litet hopp...

Och det känns bara så tungt, meningslöst och out of controll, alltihop, just nu...

Av D - Onsdag 22 feb 21:04

Jag vill inte längre. Jag vill inte längre. Ingenting går min väg, och jag vill inte längre...


Tårar på mina kinder. Rödsprängda ögon... Ett huvud som värker... Och ooh, denna ångest... Ooh, dessa bekymmer och problem... -Och jävlar vilken oro!

Man kan liksom inte få en paus. Inte en tillräckligt lång paus för att kunna känna att det är värt alla kamper däremellan...


Jag orkar inte längre...

Vissa saker gör jag mot mig själv. Tvingar mig själv igenom... Och vissa saker blir man attackerad av, av simpla misstag, av missförstånd eller av att inte riktigt veta vad man gör... Hur man gör...

Och jag är så trött på att hela tiden ha minst ett stort bekymmer... Minst en motgång, i mitt sinne... Tyngd över själen...


Jag vill bara ge upp för att slippa misslyckas... För att slippa känna av dessa motgångar...

Och samtidigt som jag ger upp med precis alla bedrifter i vardag och liv, vill jag även sluta äta. Ta distans ifrån hela det problemet...

Jag har förstört för mig själv. Och det känns som att det redan meningslösa livet, nu har tagit ytterligare ett steg tillbaka in i den ännu djupare meninslösheten... -Jag orkar inte med fler motgångar nu...


...


Jag klev upp vid strax efter sju imorse...

Hörde att det både blåste och regnade(eller snöade spetsigt)... Visste inte om jag skulle åka in till stan då. Ifall det var värt två timmars väntan utan att ha någonting att göra, när det var både blött, kallt och blåsigt ute...

Satte mig i soffan. Funderade fram och tillbaka... Ältade... Jag kunde inte riktigt tillåta mig själv att vara hemma, då jag skulle ångra det... Men hade inte heller någon större lust att frysa i stan i två timmar...


... Till slut, skickade jag iväg ett mail till JobbCoach. Struntade i att jag sviker mig själv och kanske ger upp...

Och så gick jag och la mig igen...

Bara någon minut senare, skickar hon mess och skriver att det blir inställt "för att de inte kommer att vara där, på grund av vädret"... -Så att det var ju tur att jag inte åkte!


...


Jag såg på tv...

Funderade fram och tillbaka, på vad jag ville handla idag... Jag hade apelsiner på listan, men jag ville ha någonting mer. Någonting onyttigt...

Nej, grejen var ju att jag inte ville det. Jag var inte sugen, men min hjärna är beroende. Varav jag verkligen försökte tänka ut någonting som jag kunde tänka mig..!

Jag hittade ingenting. Och minutrarna gick, utan att jag tog mig iväg till affären... Men jag var ju stressad.. för att handla, det ville jag..!


... Jag gick iväg till slut. Köpte apelsiner och lite godsaker...

Jag åt smörgås när jag kom hem. Såg på tv...


Jag försökte torka av tv:skärmen, och frustrerade mig som bara den på den... Eftersom att, trots diverse olika microfiberdukar, ville inte skärmen bli fri från damm, eller ränder ifrån ett misstag med att använda fuktig trasa en gång... -Och det syns ju så väl i solljuset!


... Någon gång till eftermiddagen, tvingade jag iallafall mig själv att börja med soppan... Efter att ha skrivit av mig i min känslobok...

Skar morötter. Skar palsternackor. Mixade gul lök, lite lätt...

Ja, soppan blev bra. Bara att den kanske mer blev som puré med bitar, än som soppa... Dock hade jag problem med kryddningen. Den smakade bara sött, eftersom att både grönsakerna och löken, är söta... Den kändes inte tillräckligt salt, hur mycket salt jag än tillsatte. Och den krydda jag använde, kändes inte alls...

Det är jättesvårt, det där med kryddning. Men när jag sedan åt en kopp, smakade den gott. Perfekt med dessa små bitar av lök och grönsaker från mixern, som jag la i på slutet. Men även om den inte smakade för salt, blev jag väldigt törstig av att äta den... -Så att jag vet inte hur jag lyckades med det där!


...


Soppan fick stå och svalna i sina koppar och matlådor, för att sedan läggas i frys och kylskåp.

Jag satte mig vid tv:n. Åt lite till, efter en stund...

Jag plockade lite i köket. Torkade av bordet och vissa bänkytor...


Och nu precis, har jag brutit ihop. Då en sida som jag var registrerad på, hade byggts om, så att man behövde registrera sig på nytt... -Vilket inte funkade för mig!

Någonting blev fel, och alla mina tidigare uppgifter gick förlorade! Och då denna sida var någonting som man ständigt tar sig framåt i, känns det bara som ett stort bakslag...

... Och jag orkar inte bry mig längre...


... Men å andra sidan, börjar det kännas så vardagligt att allt går fel. Att det alltid finns en motgång, ett bakslag eller eventuellt bakslag, nu, att det inte känns värt att reagera lika starkt längre...

Jag menar. -Tillåt allt att gå åt helvete. Hantera det när det händer...


... Egentligen vill jag bara bli lycklig. Men för att orka leva, måste jag acceptera att saker händer och inte händer, och att jag inte orkar eller vill det jag önskar att jag orkade eller ville...

... Jag får acceptera livet och tillvaron för vad den är, eller fly undan och försvinna föralltid...


... Jag orkar inte kämpa längre, för någonting som jag antingen inte vill eller orkar nå...

... Borde sluta överväga och drömma hund, också... Eftersom att det aldrig kommer att hända i mitt liv... Inte i detta livet...

... Och egentligen kanske jag bara ska ge upp om sysselsättning också, när jag ändå håller på... Bara ge upp om allt... -Och vadå?


... Men jag vill inte prata med er om det...

Ska bädda ner mig i soffan nu...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8 9 10 11 12
13
14
15 16 17 18 19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se