Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Sociala känslor & sammanhang

Av D - Torsdag 30 mars 23:04

... Idag har ätstörningen visat sig extra påttaglig... Förutom kaloriräknandet, som jag alltid håller på med och har gjort i tre månader nu(ja, just den loggen, annars är det ju längre), har jag känt av svälthjärnan till den grad att jag bara gick omkring i cirkar och inte visste vart jag skulle ta vägen, och motionerade omkring i ren nervositet och frustration... Ja, det var länge sedan som jag faktiskt brydde mig om, på ett sådant plan, att äta lite(väldigt lite)... Men idag kändes det viktigt...


... Det är bara så mycket just nu, på en gång... Och likväl som mitt svältberoende nu börjar ta sin början på nytt för att jag... Ja, -har det inom mig, beror det också mycket på mina svårigheter i att planera för inköp, att handla och förvara, att tillaga och diska... Att bara... orka med alltihop. Och även allt som händer och inte händer i livet, påverkar ifall jag svälter eller hetsäter.. Och med tanke på hur beroende och nedborrad jag var i min svält, och hur fixerad jag alltid vände mig till svälten varje gång som saker kändes det minsta jobbiga, känns det lite smått som ett under(!) att jag har levt så länge utan den nu..!

Men jag känner... Ja, jag känner att den börjar komma tillbaka nu. Nu när hetsätarberoendet börjar avta...


... Jag vill gärna säga att idag har varit en av de tyngsta dagarna i mitt liv, men det vore att ljuga och det kan jag inte tillåta. För att.. vad ska jag då kalla mitt förflutna? Vad ska jag kalla skolåren? Vad ska jag kalla mina år i H*vetetsStad, och alla månaderna på psykavdelning, om jag kallar denna dag för "en av de värsta dagarna i mitt liv"..?

... Nej, den här dagen har varit tung. Det har den... Men inte i närheten av vissa andra dagar..!


... Dock har jag börjat tänka på döden, på att försvinna, ganska mycket nu de senaste dagarna... Jag har börjat fundera på mina texter, bilder och foton. Allt sådant som jag är rädd för att lämna efter mig, då familjen kan se det... och jag inte vill att någon ska få veta vad jag verkligen tänkt och känt.. Vem jag egentligen var och är...

Jag har funderat på hur jobbigt det skulle bli att försvinna härifrån, då det kräver så mycket förberedelser... Så många nya lösenord. Så många brev, och tillit... Ja-a...


...


Idag ringde 25åringen, någon gång tidig eftermiddag... -Jag orkade inte svara... Hon messade istället. Bad mig att ringa när jag kan... -Jag har inte ringt.

Jag har bara haft jätteångest för det, hela dagen, då jag har känt mig pressad och inte alls haft lust att prata i telefon... Jag vet fortfarande inte vad hon ville, men jag messade och ursäktade mig för att jag aldrig ringde, nu vid tiotiden... Och hon svarade att hon ringer imorgon istället... -Hoppas att jag orkar svara då!


... Hela förmiddagen spenderade jag precis som varje dag de senaste dagarna, med att fundera på hur viktigt det vore att faktiskt åka iväg och få den där frukten och grönsakerna handlade idag.. Eller hur stor chans det fanns att jag skulle ha mer ork att åka på fredag eller söndag(lördagen går nästan inga bussar)... Jag hade ångest, som vanligt. Kände mig pressad.. som vanligt... Och jag skjöt det framför mig, precis som de senaste dagarna...


... Det känns så tungt, det här med inköpen, eftersom att jag har en lista på vad jag ska köpa och att det behöver köpas denna vecka, men jag orkar inte åka iväg... Jag orkar inte få hem mat till skåpen. Orkar inte ha den ligga i skåpen. Orkar inte känna av pressen i att tillaga den...

Jag vill såå gärna äta den. Jag vill såå gärna leva på frukt och grönt... Men jag orkar inte ha den hemma. Och att 24åringen och jag hade messkontakt imorse. Att vi bestämde att träffas någon dag nästa vecka... Och att dessutom JobbCoach och jag har stämt planeringsmöte på den där sysselsättningsplatsen(brukshundklubben).. Det gör bara att det blir för mycket att hålla reda på, och en ännu mindre ork för mig att ha mat ligga och stressa upp mig, i skåpen!


... Så att jag struntade i det. Blev hemma, och mådde som vanligt, rätt så risigt...

Jag har ju inte duschat på ett par veckor(minst), heller... Vilket också gör sitt med ångesten och humöret...

... Efter ett tag, mailade jag iallafall MinKontaktPåKommunen, med mina svar på de frågor som hon hade ställt(till min ansökan om boendestöd).. Men jag gjorde det med en hel del osäkerhet... -Hur ska jag kunna få ihop både sysselsättning, umgänge med familjen(de få gånger som det händer) och boendestöd!? Och en ännu viktigare fråga "Kommer jag att känna att jag behöver stödet, och kommer jag att kunna ta emot det?"...


...


... När klockan var halv sju idag, på kvällen, hade jag bara ätit lite över 200kilokalorier. Ett par portioner(vet inte om de var hela, mäter aldrig) gröt på bara vatten, med lite sirap på... Men jag hade känt av att jag ville gå och köpa någonting, nästan halva dagen...

Jag hade nöjt mig med att äta någonting hemifrån. Jag hade nöjt mig med att äta frukt eller grönsaker... Jag hade inte alls haft någonting emot att följa mina egna uppsatta regler om kost och inköp... Men...

Grejen är den att jag typ inte har någon mat hemma. Jag har tagit slut på mina havregryn, jag har inte köpt några grönsaker ännu, frukten är också slut, och jag hade glömt att ta fram en ny portion soppa ur frysen igår, samtidigt som jag har en viss vägran till att mikra den från fryst tillstånd, då jag hellre låter det frysta hålla kylen kall över natten, medans den tinar... Och så lägger man till att jag inte har orkat åka in till stan för att handla på flera dagar, och att jag.. "vägrar" att handla frukt och grönt här i byn, där dessa inte är på erbjudande, samtidigt som de finns till sänkt pris, en bussresa bort..! Ja, och så det faktum att jag vill planera mina inköp efter veckoerbjudandena, då det är ett bra sätt att förhålla sig till vilka varor man ska köpa vilken vecka.


... Men jag började må sämre och sämre av hungern. Började känna mig svag och frustrerad. Min hjärna började tvinga mig till att fundera på vad jag kunde hitta på att äta, och verkligen tjatade om att få gå till affären "trots vad jag egentligen tyckte, kände och ville i frågan".. -Förnuft mot behov.. typ.

... Egentligen ville jag verkligen inte vika mig för hungern. Inte när jag inte kunde förmå mig att köpa frukt och grönt på denna butik... Men jag gick iväg ändå, efter att ha gått omkring i cirklar en stund, både med och utan ytterkläder på...

Jag köpte mig glass och knappt hundra gram naturgodis... Och allt som allt, hamnade jag på ungefär 1200-1300 kilokalorier idag. Det är ju inte mycket, men det var tillräckligt mycket för att jag skulle finslipa mina regler för kost och inköp, och göra upp en plan för hur jag ska gå ner i vikt till en målvikt... Grejen var nog i och för sig mer att det inte blev som det "borde" idag, än att jag kände att jag åt för mycket..


...


... Jag har skrivit en del i min känslobok, idag... Och så har jag sett på tv...


... Hmmm. Jag vet inte om jag har glömt någonting, men det var nog allt.

Nu blir det att lägga sig i soffan och... glömma bort morgondagen... Antagligen ska jag handla då, för att gör jag inte det, kommer jag att bli jättehungrig, eftersom att jag ska ha totalförbud mot annat än frukt och grönt, och bara får handla mat en gång i veckan..!

Och så har jag ju 24åringen och 25åringen som förväntar sig kontakt, också...


... *Suck*, jag vill verkligen fly... Jag orkar inte det här... 

ANNONS
Av D - Tisdag 28 mars 23:02

... Idag...

Jag vet inte vad jag ska säga om dagen... Det känns som vanligt, meningslöst och alldeles hopplöst... och jag har funderat på saker som jag egentligen inte vill fundera på...

Jag känner ett stort behov av att göra någon förändring i vardagen, som kan döva min själsliga och mentala smärta... -Vad som helst bara... Och jag blir uppgiven när jag känner att så aldrig kommer att bli och att jag samtidigt inte vågar eller vill fly ifrån det... -Bli fri...


...


Idag klev jag inte upp när klockan ringde. Jag hade vaknat några gånger, men när klockan blev kvart i tolv och det var dags att kliva upp för dagen "om jag inte redan har gjort det", ville jag inte kliva upp... Jag hade ingen lust att möta dagen... fastän jag hela tiden låg och kände att jag ville kliva upp och se på HemTillGården som jag alltid gör...


Jag fick svar ifrån JobbCoach, som sa att hon skulle kolla om det fanns plats i den där gruppen på brukshundklubben, som jag eventuellt skulle börja praktisera i...

... Men jag vet inte. Visst för att jag sa att jag skulle ge det en chans "medans vi fortsätter leta efter någonting som passar mig bättre". Men jag känner inte att jag når fram eller blir hörd... och jag börjar undra om hon inte förstår eller inte vill förstå... Eller ifall hon helt enkelt inte vill låta mig testa någonting annat för att hon inte litar på mig...

Och egentligen bryr jag mig inte om anledningen, men jag tycker inte om att inte bli hörd eller förstådd... Och jag vill ha samma tydlighet i den konversation vi har, när det är "min väg" vi pratar om, som när det är den vägen som hon känner mest för... Jag känner att jag får en någorlunda respons när jag funderar på att gå åt ett håll som jag själv inte litar det minsta på, men nästan ingen alls, sådär undvikande, när jag vill få fram att jag egentligen vill gå en annan "för att det inte känns bra för mig"...


... Jag vet inte...

Jag fick ingen respons, och jag vet inte om hon vet hur jag uppfattar det eller om hon ens tänker på det själv... Men det kändes inte längre okej att gå den vägen som hon tjatar om att hon tycker jag ska gå, när jag inte kunde vara säker på att inte sökandet efter något annat, skulle stanna upp för ett tag... -Inte när jag känner mig så obekväm med den där sortens plats...

... Så jag kände mig väldigt uppgiven, gråtfärdig och desperat. Drog mig tillbaka, meddelade att hon kunde "strunta i det istället", och försökte sedan komma fram till ifall det fanns någon annan möjlighet alls för mig att ta mig vidare...


...


... Jag har skrivit av mig ett par gånger, i min känslobok...

Jag gick iväg till affären, då jag mådde himla dåligt, och svek mig själv. Köpte, efter mycket(mycket) ältande och ovilja, ett paket kakor, i brist på annat. Jag behövde proppa, fastän det var förbjudet. Det behövde inte nödvändigtvis vara kakor. Inte ens godis, snacks.. eller något annat sådant. Men problemet var att det är en sådan himla liten butik här, och jag var inte sugen på någonting... Inte heller kakorna, som jag till slut köpte på grund av desperation... -Någonting behövde jag ha!


... Jag gick hem igen och proppade i mig mina kakor. Allihopa på bara några få minuter...


...


Det tog stopp, där...


Men dagen har bara varit så himla tung och jag känner väl att jag egentligen inte har någonting kvar här i livet, att göra...

Och kaoset i lägenheten, att inte få grepp om någonting i vardag, sinne och hem... Det gör ju inte saken bättre! Jag orkar inte. Jag behöver få ordning någonstans, på något håll... För att... det här är inte värt det... Inte någonstans...


... Varför är det så svårt?

Jag har två fötter, två ben, två armar, två händer, och ett huvud som kan både tänka, se och höra..! Jag borde ju kunna göra precis vad jag vill av mitt liv. Kämpa för att må på ett helt annat sätt... Men snart dör jag, fortfarande lika missnöjd, olycklig och uppgiven...


...


Jag kände mig ju såklart väldigt uppgiven i ätstörningsvinkel, idag efter att ha vräkt i mig kakor, också...

Skrev återigen ihop några regler för hur jag fick äta och inte. En massa förbud, hit och dit... Satt på hallgolvet en stund. Ältade i smått panik... -Hur förbjuder man sig själv mot någonting som man vill göra? "Det är ju liksom "jag" mot "jag"...


... Jag har funderat på döden...

Förut var min inställning att jag ville dö långsamt "så att jag kunde ångra mig"... Men nu känns det mer som om en snabb död vore bättre, eftersom att jag inte vill hinna lida eller få panik... eller ångra mig när det redan är försent!

... Men ja. Jag är feg, och långsamt är min grej... Men inte för att säga att jag har riktat in mig på att dö... -Det är bara känslor...


...


Det har blivit tv...

Jag har messat några mess med 24åringen...


Ja-a...


Och jag har inte diskat, inte handlat(veckohandlingen), inte vattnat växterna(fastän det stod på dagsschemat)... Jag har inte duschat, inte bokat tvättid... Varken dammat eller torkat golv...

... Och allt gör mig jättestressad.. och får mig att känna mig otillräcklig och onödig...


... Jag hade verkligen behövt komma ut på aktivitet, men jag vet inte hur jag ska åstakomma det... och nu har jag bara lust att krypa ihop i min lägenhet och ignorera omvärlden..

När 24åringen föreslog Ikea på fredag, fick jag ångest och visste inte vart jag skulle ta vägen... Ville varken svara "ja" eller "nej"... -Jag orkar inte... men jag svarade att det kunde hända att jag är upptagen då.. Så får vi se...

ANNONS
Av D - Söndag 26 mars 23:54

... Jag var utanför lägenheten idag, men bara i cirka tjugo minuter...

Var och handlade någonting att äta.. -En färdig baguette... Och så tog jag en liten omväg hem, så att promenaden åtminstone skulle hinna bli sammanlagt 15minuter innan jag smet in och gömde mig i lägenheten igen...


... Jag har även passat på att diska några items, och försökt(väldigt halvhjärtat) tjata på mig själv om att jag borde gå och boka tvättid "då jag ju inte har några kläder rena"...

Jag har satt upp "tvätta" på torsdagar, så att någon torsdag framöver, innan jag ska träffa familjen i påsk, måste jag få mina kläder tvättade...

Det är bara så mycket, och det är inte bara kläder..! Så att jag har svårt att föreställa mig hur jag ska strukturera upp allt, och vad som ska prioriteras... -Och tills när ska jag boka nästa tvättid sedan?


... Men förutom diskandet och den korta trippen till affären, har det nog bara blivit tv idag...

Jag åt en portion av soppan som jag kokade utan att smaka på igår, och kände väl att den blev helt okej ändå. Lite kryddstark(peppar, tror jag) och lite för lite salt(som jag dock kunde tillsätta i efterhand)... men annars var den god...


... Jag har kollat upp veckoerbjudandena på den butiken som jag brukar handla på, för nästa vecka. Och eftersom att jag har "handling" uppskrivet på måndagar, kanske jag bestämmer mig för att ta mig iväg till stan imorgon och handla den frukt och grönt som jag var intresserad av... -Om jag nu vågar!

Jag menar. Jag blir ju alltid så stressad och spänd av det. Av att ha grönsaker och sådant ligga och göra mig kluven(över hur jag bör hantera och förvara dem, och vad jag ska använda dem till/i)... Men någonting måste jag ju få i mig, och jag vill verkligen(verkligen) kämpa för att bryta mitt mönster av "skräpmatspropp"..! Av att hetsäta och vräka i mig socker och mättade fetter...

Jag äter inte tillräckligt när jag äter frukt och grönt, men... det känns ändå värt det, om jag kommer ur ett mönster som jag vantrivs i...


... Ja, just det.

Mamma messade idag. Första gången vi hördes av på flera... Jag vet inte. Kanske ett par veckor iallafall... Jag minns inte när vi hördes eller sågs sist...

Hon verkade iallafall på bra humör, vad man kunde utvisa från hennes text, vilket såklart kan vara svårt att känna av..! Jag tänker, med tanke på familjeomständigheterna just nu, trodde jag att hon skulle må lite sämre(vilket gör mig osäker på om saker har förändrats)... Men utefter ett sms, går det ju förståss inte att avgöra ifall det skriks och bråkas därhemma och deras hem fylls av ångest och irritation eller ej... Så att...

... Nej, jag är osäker på familjesituationen just nu. Så att, fram tills jag får en tydlig känsla av vad som händer och sker, tänker jag hålla mig helt i bakgrunden(inte för att jag brukar göra annat i vanliga fall) och inte kontakta någon alls...


...


... Det får vara allt för idag...

Nu ska jag lägga mig framför tv:n...

Av D - Fredag 24 mars 00:49

... Jag känner bara att jag inte vill leva längre... Eller jag vill nog leva och jag kan säkert finna lust om jag bara tar mig till att utnyttja livet... Men jag vet inte vad jag har för mening att fortsätta, när jag inte kommer någonstans. När min tillvaro, vardag och jag själv, känns så himla meningslösa...

Det känns bara så långdraget... och onödigt, på något vis... Och eftersom att jag varken har någon tro på, eller har lyckats bevisa för mig själv att det kommer att bli bättre. Att jag till slut kommer att ta mig vidare, tillåta mig själv att må bra och vara lycklig... Att jag någon gång, kommer att hitta rätt... Att hitta ut ur den här taggiga, giftiga skogen, börjar jag tvivla en hel del på ifall jag är här för någonting mer än ett enda långt och utdraget självförhindrande av(från?) lycka och välmående... Och även fast jag egentligen inte, av annan anledning än brist på ork och tro, vill försvinna, så kan jag inte låta bli att fundera över vad det här är värt och ifall det är mer värt att bara avsluta...


... Jag menar. Det känns som om jag söker och söker. Som om jag letar under varenda sten. Lyfter på alla stenar, små nog att orka bära, men jag finner aldrig vad jag söker. Alla vägar känns stängda, bommade och låsta... Och är de inte tillräckligt oåtkomliga, backar jag istället, då jag ju inte vill...

... Det känns inte som om någonting kommer att fungera. Inte nu, inte i framtiden. Och var och varannan dag, vissa perioder jobbigare och tyngre än andra, rasar marken under mina fötter och jag befarar det värsta... Blir paranoid, utmattad och orolig...


... "Men jag mår ju så bra. Är ju så stark... Klarar ju allt så himla bra"... -Och alla mina vägar till ett bättre mående, ett meningsfullare liv och ett lugnt sinne, blockeras... "Saker kan inte bli bättre, som redan är bra. Jag kan inte jobba på att må bättre, om jag egentligen redan mår bra... Och jag kan aldrig komma vidare, om jag inte med hela mitt hjärta, vill"...


... Det är utmattande, och jag har bara mig själv att skylla...

Bara jag, kan uppnå en förändring. Bara jag, kan avgöra hur jag vill leva mitt liv... Bara jag, kan bestämma vad jag ska vilja och inte vilja... Och bara jag, måste stå för konsekvenserna av de val jag gör, positiva som negativa...

... Det ligger på mig, och jag är orolig att jag aldrig kommer att släppa fram mig själv dit där jag vill vara... -Aldrig. Och vad finns det då för mening? Jag kan dock inte vara såpass självisk, att jag sviker och sårar mina syskon och föräldrar... Där måste väl någon form av gräns gå? ... Är olyckan eller sjukdomen framme, så... Men annars..


...


Idag har jag.. varit till affären i stan och köpt hem broccoli, vitkål, bananer och en färdig baguette...

Jag har vattnat alla mina växter...

Jag har legat på sängen, då det blev för tungt att se på tv:n. Druckit min banansmoothie på sängen...

Jag har läst lite i en bok om stjärntecken... Hur man nu kan lita till det, då man ju kan bli född för tidigt eller för sent... "Ska man lita till då man skulle blivit född eller till då man föddes?"..

Jag har sett på tv...

Jag har rensat lite i min mail...

Jag har funderat vårdcentral, personligt ombud, kuratorn och aktivitet...

Jag har rensat mitt skrivbord(databakgrunden) och bytt bakgrund på denna...

Och jag har haft jätteångest och inre kris, av inköp och förvaring av frukt och grönt...

.. Ja, och så har jag skrvit i min känslobok, några gånger..


Det kanske var det.


... Jag åkte iallafall till affären vid ettiden idag, efter att ha sett på HemTillGården...

Idag åt jag ingenting innan jag åkte, eftersom att jag inte kände något behov av det...

.. Jag köpte det jag skulle ha, och tog första bussen hem igen...


När jag kom hem, började jag kolla upp hur grönsakerna jag hade köpt, skulle förvaras. Någonting som även förra gången som jag försökte köpa hem och äta riktig mat "som måste förvaras rätt", gjorde mig nervös, gav mig ångest och pressande oro... så att jag till slut gav upp med den sortens ätande...

... Jag blev även idag, orolig... rörig i huvudet, osäker och förtvivlad... Alldeles tung inombords... Mest på grund av att jag blev osäker och förvirrad på vissa saker som jag läste, och då inte riktigt kunde avgöra vilket sätt som jag skulle eller borde föredra...

Beslutsångest. Prestationsångest... Och mina frågetecken växte sig både större och fler... Frågorna hamnade i vad jag borde köpa, -frysta eller färska. Ifall jag borde frysa in dem direkt jag kommer hem, eller ifall jag vill ha möjligheten att äta dem färska.. -Och om jag väljer att frysa in dem, varför inte köpa frysta grönsaker? "Dessa är väl billigare?" ... Och om jag fryser in grönsakerna, borde inte frukten också frysas in? "Eller varför inte?"... Och om jag ska välja frysta grönsaker istället, då går ju min strategi om att bara köpa grönsakerna på erbjudande, förlorad.. -Eller?...


Och allt blev bara kaos i huvudet. Vilket ledde till att jag kände stort behov av att dela mina bekymmer med någon. Någon som bryr sig på samma sätt som jag gör, men som hanterar det på ett annat, så att jag kan diskutera och kanske dras ner på jorden lite.. eller hålla mig uppe...

.. Och mina funderingar kring alla dessa möjliga omöjliga vägar, tog sin ältande, gnagande start... Likaså sängliggandet och "flykten" från tv:n... och sökandet efter olika alternativ till hjälp framåt, på datorn.. -utan framgång... Det är synd att mitt personliga ombud inte jobbar kvar längre...


Det har knappt blivit någon tv idag, då jag har känt mig för tung och stressad för det. Men jag satt iallafall där en stund när jag åt min baguette...


...


"Jag vill inte vara med längre. Jag känner mig som en fånge i mitt eget liv. I min egen kropp och mitt sinne..". Så känner jag när jag tänker på att det är tvunget att komma ytterligare en dag imorgon... -Min själ vill bara ut...

Av D - Onsdag 22 mars 22:12

... Den här lägenheten kommer att ta livet av mig till slut. För att i stort sett varje dag, är det någonting som indikerar på att det snart ska gå sönder, braka samman eller bete sig dumt till... och jag orkar inte hantera det. Jag orkar inte hantera risken för att det ska ske. Orkar inte hantera faktumet när det väl sker... Jag orkar inte förbereda hemmet, gång på gång, för någon snubbe som ska komma hit och fixa diverse problem... -Samma problem, igen och igen! Och jag orkar inte med alla tunga känslor som ligger i oron... -Känslan av att jag kommer att gå under... "när som helst nu"...


... Han var tvungen att spola vatten i sitt kök, mitt på dagen... Han var tvungen att få det att låta konstigt och visa på stopp i rören, redan på början av dagen... Han var bara tvungen att göra mig orolig, ängslig och tung, med flera timmar kvar av min dag...

... Ja, imorse började han diska eller något, och det är ju klart att han ska göra det... Men det började återigen låta på samma gurgliga sätt som det har gjort övriga gånger som det har blivit översvämning i mina diskhoar... Jag vet ju med mig att det kommer där uppifrån, med tanke på att jag själv knappt använder min kökskran, när jag inte fyller på vattenflaskan till kylen! Och jag kan ju tänka mig att det fortfarande är det där rostet eller vad nu reparatören/rörmokaren sa att det var den gången som han var här efter städfirman på övervåningen, hade härjat hos grannen... -Men fortfarande(?!), liksom! ... Eller vad sköljer han ner för något?


... Vilket fall, gör det mig orolig och nervös. Lika orolig som borrljudet i badrummet, och ljudet av en mjuk fontän i rören, efteråt...

... Jag vet inte vad det är som händer, och att det har hänt så mycket skit och de har fått komma hit så många gånger på de här två åren... -Jag känner mig bara så... ängslig. Det kommer aldrig att ta slut, kaoset, oron över framtida katastrofer...

Och jag vet inte heller om jag vill bli av med min rädsla och oro för katastrofer... Det skulle kanske bara gör mig... oförsiktig, så att jag släpper garden... och bara låter allt hända...


...


Jag mailade MinKontaktPåKommunen...

... Ja, det borde vara enklare än vad det är, och inte alls lika komplicerat... Men så är inte fallet...

Jag känner att jag behöver prata med någon och även få lite stöd i hemmet... Men samtidigt finns det ingenting som skulle fungera för mig, då jag inte alls kan ta emot hjälp eller prata om hur jag mår, när jag inte är mitt uppi mina kaotiska känslor... Jag känner att jag behöver ha någon att skriva av mig mina känslor till och kasta mina problem och bekymmer på, varje gång som jag inte längre känner att jag orkar leva. Att jag, när jag känner att någonting verkligen inte fungerar, och när någonting känns så konkret och självklart det bara kan göra, kan förmedla det till någon...

För att det är svårt att förmedla diffusa saker som man inte kan ta på... Som känslor och själsliga ting... Jag har liksom ingenting att komma med, om vad det egentligen är som är fel och vart jag vill komma... -För mig, mår jag både bra och dåligt på en gång. Jag är både stark och svag. Både glad och nedstämd... och jag är både vuxen och helt oansvarig... Klarar allt och klarar ingenting. Har mycket energi, samtidigt som jag bara orkar dega...

... Så att jag vet inte. Det känns så rörigt, och sådana här saker kan jag inte förmedla... om det ska vara på inbokat möte... eller när någon förväntar sig det... -Det blir bara "Jag vet inte. Ingenting. Jag mår bra. Jag vill inte ha någon hjälp"... som svar på alla frågor... Och så backar jag, avslutar kontakten och fortsätter må dåligt.


...


Okej.

Annars har det blivit tv idag.


Jag passade på att slänga lite skräp ifrån köket...

Jag känner ingen energi till att diska just nu, även fast jag vet att det måste göras snabbare nu än vad jag hade planer på, eftersom att det antagligen bara är en tidsfråga till översvämning.. igen! Men jag tog några tag med soppåsen, iallafall... -Bättre än ingenting.


... Jag har stirrat på mina Avokadoodlingar... Fotat dessa lite grann, och sedan även fotat alla dessa blommor som min paprikaplanta har fått nu! Vet inte om jag har sett så många blommor på den förut, som dessutom inte har ramlat av i knoppstadiet..!


... Jag har kollat lite bilder på datorn...

Och så har jag ätit min ingefära,-morots -och jordärtskockssoppa, en färdig lasagne som jag köpte igår... och lite smoothie/juise som inte heller idag, blev särskilt god... -Hoppas på bättre kombolycka nästa gång..! 

Av D - Tisdag 21 mars 22:02

... Okej...

Jag har ont i huvudet, jag har ångest, känner mig ängslig... har gaser, är nära RödaVeckan... -Och jag känner mig bara jättestressad och tung inombords!


...


Jag vill inte skriva om vad som har hänt(utöver det vardagliga), just nu... Så att det blir nog inte mycket till inlägg idag...

... Men jag ska beskriva min dag, uppifrån och ner.. eller tvärtom.


...


Jag minns inte riktigt, i skrivandets stund, vad jag drömde inatt... Men det var iallafall väldigt verkligt, och väldigt stökigt... precis som mitt sinne, min själ och tillvaro just nu...


... Usch, usch, usch... Jag kan inte tänka, känner jag... Får inte fram några klara minnen om min dag...

Men jag har iallafall suttit framför tv:n, som varje dag... Jag har testat den där gröten som jag la i blöt under natten, och inte alls tyckt om den... Och så har jag testat en av de där sopporna som jag tyckte smakade för mycket ingefära när jag hade gjort dem, och märkt att dessa var ätbara men blev väldigt mättande efter bara några tuggor...


... Jag har även gått till affären en vända... Eller ja, två...

Mailat JobbCoach och frågat hur länge jag kan förvänta mig att få vänta innan det inte finns någon idé att vänta längre... "Så att jag kan försöka tänka om, i så fall"... Jag orkar liksom inte vänta om väntan visar sig vara för ingenting... Så att om hon vet med sig att det inte finns någon plats eller att risken är överhängande stor att hon inte kommer att hitta någonting till mig, känner jag ett stort behov av att veta det nu på en gång... eller så fort som möjligt...


... Jobbcoach svarade iallafall att hon väntar på svar från en gård utanför min by, och att hon inte visste hur lång tid det skulle ta. Och så sa hon att hon tyckte att det var synd att jag inte ville ge den där gruppen på brukshundklubben en chans... -Men nej. Det kändes inte bra.


Jag har haft lite kontakt med 25åringen.. Pratat i telefon med henne, och messat med 24åringen...

Och sedan, efter telefonsamtalet som avslutades med att hon skulle ringa ikväll igen, har jag haft en väldig ångest. Känt mig tung och ängslig... Nervös, och.. motvillig till ytterligare ett samtal...

Jag hade under dagen, skrivit en lista efter att ha köpt min baguette, om hur jag strategiskt skulle minska på allt som inte innebar färska frukter och grönsaker... Men när allt blev så himla tungt och jobbigt, bestämde jag mig ändå för att gå till affären en gång till... Köpa Pringles, och en färdig lasagne till morgondagen...


... Efter att ha handlat, ville jag gå en liten omväg hem, mest på grund av stress. Men då en kvinna och hennes lilla barn gick åt det hållet som jag tänkte gå, gick jag åt det andra hållet och hamnade där gatulyktorna tog slut... Vände då tillbaka igen och gick hem samma väg som jag kom... -Obehagligt med kolsvart mörker..!


...


... Så till kvällen har jag ätit Pringles... Jag har legat och försökt slappa bort huvudvärken, och bara gruvat(om nu det är ett ord) mig i ångesten. Låtit den vara... Funderat lite grann... och känt mig stressad...

... Det är den här känslan som gör att jag bara vill trycka på "av"knappen och... avsluta...


... Jag har funderat lite under dagen, att maila kuratorn som jag fortfarande har mailadressen kvar till...

Men som alltid... "Vad ska man säga..? Vad har jag att säga? Att komma med?"... -Nej, ingenting. Men om jag ska kunna ta bort den enda sak som jag har tagit till vid jobbiga stunder och känslor(alltså skräpmaten), måste jag ha någonting att ta till istället... Annars kommer jag inte att orka..!

Av D - Söndag 19 mars 23:21

... Jag var till affären en vända, vid tolvtiden... Köpte den där propparmaten som jag kände ett sådant etsigt och tungt behov av igår...

Jag kände egentligen inget större behov av att proppa, idag. Men eftersom att jag var inställd på att handla, så ville jag ju inte motstå...


Sprang in i(inte bokstavligt) granngubben med sin hund, på hemvägen... Den gubben som jag så ofta skäller ut för mig själv, när det låter så oförklarligt i mitt bardrum och samtidigt dunsar och dänger i hans på övervåningen... Han som gör mig så nervös och frustrerad, många gånger...

Han har börjat se ut mer och mer som om han vill starta en koversation när vi stöter in i varandra. Det räcker liksom inte med bara ett "hej" i förbifarten, längre. Utan han stannar, ser ut som om han vill säga något, frågar hur det är... och när jag är beredd att fortsätta gå, öppnar han munnen igen... Men eftersom att vi inte känner varandra och jag har svårt att prata med folk, finns det inte mycket att egentligen säga...


... Tidigare har jag ju själv tagit initiativet över ifall jag bara vill gå förbi och inte ens titta på honom, ifall jag vill gå förbi och bara säga ett snabbt "hej", eller ifall jag ska gå fram och hälsa på hans hund...

Ja, idag hälsade jag iallafall på vovven, och drog mig sedan ur den kortkorta konversation som blev, så fort som möjligt...


...


Hemma...


Jag har proppat. Ätit...

Jag har stirrat på mina avokadokärnor som jag hoppas att snart börjar gro...

... Jag har sett på tv, sett på tv, sett på tv... -Hela dagen!


Och nu, innan jag började skriva detta inlägg, har jag försökt aktivera mig med lite hjärngympa på datorn. -Spel...


...


När jag tänker på igår, tänker på idag, tänker på morgondagen... När jag tänker på åren som gått, hur livet har sett ut... och hur det nu ser hur.. så känns det bara så meningslöst... Jag är trött. Utmattad, uttråkad och uppgiven... Det känns inte värt det, att fortsätta på samma sätt längre, när jag inte kan se mig själv bli lycklig och känna tillfredställelse och mening...


... Imorgon.. Vad ska hända då, liksom?

Om en vecka, en månad, ett år... Kommer saker kännas annorlunda? Kommer vardagen att se annorlunda ut?

... Det känns så meningslöst att gå igenom det meningslösa ensam...


... Jag hoppas iallafall på att JobbCoach kan hitta någonting till mig, som jag äntligen lyckas ta tag i... -Det kan vara min väg...


...


Det blir trots allt en ny dag imorgon... Så att jag ska gå och lägga mig framför tv:n i några timmar till, och sedan avsluta den här dagen...

Av D - Lördag 18 mars 23:36

...


... Imorse gick jag och la mig klockan... fem eller så... och så klev jag väl upp klockan tio igen... Men ingen YouTube denna natt, för att jag hade inte sett på någonting obehagligt på tv:n, så att föreställningarna i huvudet, var inte lika intensiva...


... När jag kom upp och skulle i vanlig ordning, sätta mig vid tv:n, blev jag skrämd av en nyckelpiga på min soffa... -Väldigt obehagligt. Jag höll på att ta i den, då jag trodde att det var en smula, och jag stelnade till när jag insåg vad det var...

Jag är livrädd för nyckelpigor(!) och allt annat som är närgånget och kan flyga! Så det tog ett tag innan jag kom fram till hur jag kunde få bort den ifrån soffan, så att jag kunde sätta mig... Men jag lyckades till slut komma tillräckligt nära för att se att den var halv och alltså död(vilket fick mig att undra hur den hade hamnat i min soffa och vart den andra delen fanns!) ... Och när jag insett det, lyckades jag trots allt, samla mod till mig och ta bort den med en tjock(!) bit papper...


Efter det, mådde jag väldigt dåligt över min vardagsrumsmatta...

Snart är det sommar igen och småkrypen kommer tillbaka, vilket betyder att det kan ligga en massa(eller iallafall ett) småkryp i min matta , utan att jag vet om det! Och jag har ingen dammsugare som jag litar på, då den låter för mycket och ger mig känslan av att den är påväg att explodera..! Inte heller vill jag mosa in en massa småkryp i mattan, med en nylonborste, eller mina strumpor när jag går på den!


... Jag lämnade dock småkrypbekymret, ett tag efter att jag hade skrivit om det i min känslobok...

... Jag såg på tv, åt snacks...


...


Ja, just det ja.

Vad jag gjorde innan jag la mig igår... Jag fastnade vid min systemkamera. Blev fast besluten och fixerad vid att lära mig hur de olika funktionerna fungerar vid foto i mörker utan blixt.. -Utan att ha orken till att läsa mig fram till det!

Jag testade och testade, och testade... I säkert över två, tre timmar...


... Men iallafall.

Även tidigare idag, började dagen med, efter och emellan ätandet och tv:n, att jag fotade omkring i lägenheten... Men idag, mestadels bara på autoläge, då jag inte orkade stressa igång och fixera idag också...


... Mamma messade efter ett tag... Hon efterfrågade foton på familjen, till en pekbok hon sätter ihop till 20åringens nyfödde son...

Hon frågade även om jag hade något foto på 28åringen(de har inte kontakt)... -Vilket jag inte hade... Så att jag fick messa henne och fråga efter ett foto... Varpå hon föreslog att komma hit i helgen, så att vi kunde ta ett nytt..!


...


... Jag vet inte riktigt hur jag ska få ut mina ord, tankar och känslor på papper idag, känner jag...

Men dagen blev iallafalla väldigt tung, giv och med allt detta med foton, 28åringen, prestationsångest, social press... och en massa tunga känslor av otillräcklighet, svek och hopplöshet...


Att känna press i att få fram tillräckligt bra foton. Att ha 28åringens ständigt återkommande önskan om att få sova här fastän jag inte orkar...

Det blev bara jättejobbigt och tungt... Och jag orkar inte skriva mer om det...


.. Det blev skickat foton, till slut, iallafall... Och syster och jag ska inte träffas i helgen...


...


Under mina bra stunder idag, diskade jag iallafall lite grann... Eller ja, under "en" bra stund...

Men kvällen har varit jättetung och jag har cravat efter att få proppa, utan att ha haft möjlighet, i flera, flera timmar nu... Affären har varit stängd sedan jag fick min första hetsätartunga ångest... Och istället för att kunna äta mig lugnare, har jag sprungit runt nervöst och satt mig på golven. Lagt mig på sängen... och bara inte vetat vart jag ska ta vägen...

Jag har skrivit av mig i min känslobok, ett antal gånger. Men det har inte hjälpt. Och nu ser jag väl bara fram emot att sova, så att jag kan köpa någonting att proppa på, imorgon.

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se