Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Sociala känslor & sammanhang

Av D - Onsdag 18 jan 00:50

Jag fick en sådan här känsla av "jäklar anamma", för några timmar sedan. Men bara av den enkla anledningen att jag verkligen inte stod ut med mig själv. Med vad jag gör och hur jag får mig själv att känna... Och med vilka mer konkreta resultat det ger...


...


Idag.


Jag klev upp imorse vid åttatiden. Klädde på mig och satte mig i tv:soffan och väntade in de sista minuterna tills jag skulle gå till bussen...

Och sedan gick jag iväg.


Jag hade ganska länge att vänta i stan, innan mötet skulle vara. Så att jag köpte mig någonting att äta. Och så gick jag den, i mina känslor, alltför långa promenaden ner till vattnet. Satte mig där och stirrade utöver isen medans jag åt med kladdiga, kalla fingrar...


Jag visste inte riktigt vilken väg som skulle ta mig till adressen som jag skulle till...

Så att. Direkt när jag hade ätit klart, började jag gå... och hamnade åt rätt så fel håll... Men då sprang jag lägligt förbi en toalett och bestämde mig för att jag skulle hinna gå innan jag går vidare till mötet...


Och jag hinner dit. Tio minuter innan mötet skulle börja.

Står och trycker utanför. Och vågar inte ens titta åt det hållet, där hon hade sitt fönster...

Kände mig allmänt obekväm. Sådär så att hjärtat kommer att skjunka(sjunka?) genom kroppen, om jag råkar möta hennes blick...


Jag ringde därför inte på någon klocka.. Eller knackade på någon dörr...

Utan jag ställde mig bara på tryggt avstånd på andra sidan vägen, och stirrade ut mot ingenstans... Medans jag väntade på att höra hennes röst...


...


Mötet gick väl ändå rätt så bra. Vi gick igenom några(alldeles för många) eventuella sysselsättningsplatser... Eller jag känner väl att jag mest satt och väntade på att häftet skulle ta slut. Eftersom att jag ändå inte hade koncentrationen eller lugnet inombords, för att kunna komma ihåg vad hon sagt någon sekund tidigare...


Men jag kom iallafall fram till att jag ville vara utomhus. Någonstans där jag får jobba med utomhussysslor och slipper gå in någonstans...

Mest för att jag känner mig stressad och inträngd inomhus. Och för att jag trivs mycket bättre ute i naturen, med något tungt arbete...


... Hon skrev upp de intressanta platserna, och så skildes vi åt...

Hon skulle kontakta dem och sedan återkomma till mig, om studiebesök...


...


Jag ville gå in och handla någonting att proppa på, innan jag åkte hem. Som jag alltid vill när någonting ska till att förändras eller redan har förändrats. Som om jag då får en anledning att tillåta det än en gång ".. För att det är ju ändå..."

Men eftersom att jag samtidigt ville hinna med nästa buss, kändes det inte som om jag vågade chansa. Jag måste ju välja, liksom. Antingen vänta i stan i ett par timmar, och köpa propparmat. Eller åka hem med första bussen, och inte kunna göra det...


Jag bestämde mig för att åka hem...

Men faktum är ju ändå att jag inte var sugen på någonting...

Hela bussresan hem, satt jag och verkligen ansträngde mig för att komma på någonting som jag var sugen på. Som jag skulle orka proppa på. Men grejen är att det bara var begäret att proppa, som härjade inom mig. Jag ville inte ha någonting. Var varken hungrig eller sugen... Kände inget behov alls av att ha någonting varken i munnen eller i magen... Utan jag ville bara hetsäta. Stressäta. Proppa tills jag inte får plats med en tugga till..! Och sedan skulle jag proppa ännu mer!


Och det var så det blev...

När jag kom tillbaka hit, gick jag in på affären och gjorde verklighet av mitt begär. Av vad min hjärna tjatade efter...

Jag köpte godsaker. Kakor, tårta...

Och så köpte jag morötter, vindruvor och blåbär... Ja, jag var sugen på det. Men så lättar det också upp lite i både själ och hjärna... Gör det hela lite mindre skamfullt och skyldigt...


Jag har ju länge köpt enbart godis och kakor. Levt på det... Ytterst sällan något hälsosamt i min varukorg...

Och så hade det nog sett ut idag också, om jag inte hade längtat efter att köpa någonting som ger mig ett annat budskap än vad allt det där skräpet gör...

För att grejen är ju att hälsosamma saker också är goda. Och jag kan längta efter den friskheten ibland... Men när man äter på grund av stress och ångest. På grund av tvång, snarare än för att rå om sin kropp och hjärna, så är det trots illamående av bara tanken på det, det onyttigaste man kan hitta som man vill ha... Så är det bara.


...


Jag gick hem.

Slängde upp allt jag hade köpt, på bordet. Skrev upp allt på datorn, i vikt och kalorier. Och så åt jag.

Och jag åt. Och åt...

Skrev ner, efter varje gång jag kände mig för proppad för att orka ta en tugga till, vad jag hade gjort av med och vad det blir i kalorier. Och så gjorde jag en ny lista, över hur mycket jag hade kvar. Eftersom att jag började känna att jag verkligen inte vill fortsätta med det här längre...


Jag skrev av mig i min känslobok...


Jag vill aldrig fortsätta med det här längre. Jag vill avsluta det nu, och sedan aldrig tillåta det igen...

För att grejen är ju den att det inte bara är jobbigt, rent fysiskt. Att det gör ont. Att jag känner mig uppblåst. Spänd... Och att ibland det jag äter, vill komma upp igen för att det inte får plats...

Det är ju också rädslan. Ångern... Och skuldkänslorna...

Det är svagheten... Att alltid svika sig själv... Och att inse att man inte kan avstå från det som man egentligen har förbjudit sig själv från att göra, gång på gång på gång...

Det är känslan av att aldrig kunna göra den enda sak för sig själv, som ska motverka den värsta farhåga man har...


Jag menar.

Jag proppar. Fastän jag vill svälta.

Jag äter skräp.. Fastän jag vill äta hälsosamt...

Och jag tillåter mig själv att skjuta i vikt.. Fastän jag fruktar fetma...


Och det känns verkligen som om jag knuffar ner mig själv i varggropen hela tiden... Fastän jag borde vara den som hjälper mig själv upp..!

... Och till slut dör jag... Jag kan inte tvinga ner mig själv hur många gånger som helst, utan att till slut...


...


Ja-a...


Jag skrev iallafall om vad som måste ske nu...

Och jag måste kämpa hårt för det! Jag får inte svika mig själv något mer nu... För att det orkar jag inte hur många gånger som helst..!

Jag behöver ordning. Jag behöver stabilitet och självtillit... Och jag behöver kunna känna mig stark och trygg...

-Så att jag måste sluta svika mig själv!


Jag vet inte hur det blir med ätandet.

Jag vet bara att det inte får bli något mer hetsätande när den här hetsmaten är slut. Och att jag från och med nu, inte får köpa något mer skräp. Utan jag ska ha mina krav på det som hamnar i varukorgen... Och alla andra tankar ska snärtas iväg lika fort som de kom!


... På tisdag nästa vecka ska jag och JobbCoach på studiebesök på någon sysselsättningsplats. Jag vet inte vilken hon ringde, men en av dem iallafall.

Så hoppas jag att jag snart kan börja praktisera... Det kanske kan hjälpa upp situationen lite...


För att jag har ju inte heller någon hund att spendera min tid med. Annars hade jag ju iallafall kommit ut på promenader... Men nu händer ingenting. Och jag rör mig knappt..!

Tittade på motionsband idag. Vill köpa ett så att jag kan börja röra mig lite, fastän jag inte vill lämna hemmet... Men grejen är ju att det ska hem också. Jag menar. Jag kan köpa det. Men sedan ska det in och hem... Och jag vet inte om jag orkar med den påfrestningen just nu...

Annars har de väldigt bra pris på den som jag vill köpa, för tillfället!


...


Jag har ingen ro till sömn...

Men ska väl se på lite mer tv... Och imorgon måste(!) jag ta en promenad!

ANNONS
Av D - Söndag 15 jan 00:37

Trött. Helt slut... Men filmen ville inte sluta tidigt nog...

Nu blir det ett snabbt inlägg. Sedan ska jag sova...

En hel söndag att ta sig igenom snart...


...


Idag. Hektiskt. Det är nog bara så som jag kan benämna det...


Jag mår dåligt av att äta. Men jag äter ändå. Av tvång. Av enbart psykiska begär... Utan varken lust eller något kännbart fysiskt behov... Snarare tvärtom... Jag känner mig mätt hela tiden... Och blir "proppad" av att äta...

Men jag tog ett beslut imorse... Ett beslut som verkade mer rimligt och tydligt i mitt huvud, än vad gårkvällens gjorde...


Jag beslutade att idag måste bli ännu en proppardag...

Ja, det var tvunget att bli. Inte för att jag var hungrig... Inte för att jag var varken sugen eller var emot att svälta redan idag... Utan för att det var mer tydligt i mitt huvud. Rimligare... Där fanns en plan... Ett räknesätt...


... Ja, jag kom på ett bättre sätt att räkna ut propp och svält, imorse. Ett sätt som gjorde att tillvägagångssättet för svälten under hetsen, blev en helt annan... Och det visade sig att idag skulle bli en perfekt sista hetsdag...


Ja, det är svårt att förklara...

Allra helst eftersom att jag vet hur sjukt det hela är... Jag borde inte sitta härhemma och ägna mig åt att försöka komma fram till hur jag svälter på bästa sätt... Borde inte sitta här och räkna på en massa olika siffror och kategorier, för att komma fram till hur jag som mest "framgångsrikt", svälter mig själv tills jag inte längre finns kvar(inte planen, dock)... Men i mitt huvud... Det har väldigt länge varit det enda jag lever för... Vad min vardag består av...

Min egen kropp har fått agera spelplan för min hjärnas onda sidor... Och det känns inte ens särskilt verkligt... Det är min verklighet... Men det känns samtidigt som om jag lever utanför och bara väntar på att dörrarna till livet, ska öppna sig... Så att jag kan kliva ut.. eller in... Vad det nu blir...

... Men det kommer inget liv efter det här... Det här är mitt liv... "Vad håller jag på med? Sumpar min chans... Min enda chans.."...


...


Annars.


Jag tog en promenad idag...

Hade tänkt diska. Hade skrivit upp "diska" på VitaTavlan... Men när jag kom in igen, efter min promenad, orkade jag inte ta tag i det...

Jag bestämde mig för att jag ska strunta i att promenera imorgon, och då istället duscha och diska...


Jag har ätit. Och jag har räknat... Jag har fört loggbok...

Jag har verkligen tvingat mig själv att äta. Men har samtidigt tagit det lugnare än vad jag gjorde igår... Mest för att jag inte vill känna att jag tvingar mig själv för mycket.. Jag vill kunna strunta i ätandet om jag känner för det...

Lite tvång har det dock blivit... Det känns oundvikligt... Och nu, med en tydlig linje om varför proppardagarna är slut idag, ser jag fram emot att få sluta äta igen... Nu blir det ytterst lite... och vid speciella tider, igen... Skönt.


Jag har känt mig mätt hela dagen... Och jag har, varje gång som jag har dokumenterat mina kalorier efter ätande, blivit förvånad över hur lite det blir...

Jag har ifrågasatt mig själv.. om jag har räknat rätt... "Varför blir jag så mätt?"... Det har liksom knappt gått åt något...

... Och nu känner jag mig alldeles degig i huvudet...


...


... Jag har funderat hundar...

Önskar att jag hade en... Eller två...

Jag behöver kompisar. Jag behöver någon att gå hand i hand med, genom livet och vardagen. Någon att bry mig om och att pyssla om... Och jag behöver någon som tar min uppmärksamhet ifrån mig själv... Och som ger mig något gott att leva för...

Jag behöver ett liv...


Och jag har räknat timmarna(inte bokstavligt) tills jag ska få gå på möte med min JobbCoach. Så att jag får veta om jag kan komma igång med något snart...


Och så har jag funderat över vad jag ska äta nu när proppardagarna är över... Behöver ju finna en alternativ källa till näring... Den nyttigare källan...

ANNONS
Av D - Måndag 9 jan 22:16

... Jag går ner ungefär fyra hekto om dagen, just nu... -Ja, om dagen...

Det är väldigt mycket. Men det kommer bara att hålla i sig tills jag inte längre orkar äta såpass lite som jag gör...

Jag menar. Det känns förvånansvärt för mig själv, att det här inte känns särskilt tungt... -Än sålänge klarar jag det, utan att känna att det är alltför jobbigt. Jag är lite trött. Känner av bröstkorgen.. -Lungorna, när jag ligger ner eller halvsitter i soffan... Men det känns inte särskilt tungt...


Jag har aldrig varit med om det förut. Jag menar. Jag brukar få kämpa. Sitta och stirra på klockan. Och bara känna att det är nästan outhärdigt(stavning)...

Men det kan ju också ha att göra med att jag har haft en lång period av nästan enbart hetsätande nu precis innan... Och att jag därför har lite energi till övers... För att detta var ju första gången som jag har haft en hetsätarperiod... Och tidigare har jag redan legat på gränsen till undervikt innan.. -Vilket jag inte gör nu..!


...


Dagen idag...


Livet är verkligen tråkigt. Ja, eller vardagen. Vardagen är tråkig...

Jag sitter bara. Gör ingenting. Jag äter och dricker.. men knappt det. Jag räknar och söker svar på funderingar. Jag för loggbok och skriver... Och om förälder eller syskon hör av sig, kanske jag orkar svara... Om någon annan planerar sammankonst, joinar jag dem... Men jag planerar det aldrig själv...


... Annars är det bara tv, tv, tv...

Jag diskar inte ens. Har inte städat ordentligt eller tvättat kläder, på väldigt, väldigt länge... Och att laga mat... -Ja, hur ska det gå när jag inte ens köper hem någon mat att tillaga?!


Jag kommer inte ut på aktivitet, fastän jag vill och behöver... -Eller vill jag verkligen? Vill jag verkligen, verkligen? För att hade jag inte tagit mig ut då.. för länge, länge sedan?

Jag menar. Jag har aldrig jobbat. -Under mina snart åtta år efter gymnasiet.. har jag inte tagit mig ut på ett enda jobb.. Jag har praktiserat en gång. Vilket inte alls fungerade.. Kanske för att jag redan mådde väldigt dåligt av hemmasituationen med min Xsambo då... -Jag praktiserade ju under skolåren... Men nej...


... Och av alla gånger som jag har försökt ta emot stöd, har det alltid slutat med samma sak... -Jag drar mig undan igen!

Jag klarar inte av att reda ut mig själv och min egen situation. Mina viljor, tankar och känslor, tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta emot det stöd eller den hjälp som jag ändå, gång på gång, tar mig an att söka... Jag litar för lite på mig själv och andra, helt enkelt. Och jag känner mig blind för min egen situation...


... Idag gav jag upp(lite lätt) om att någonsin lyckas få stöd från någon insats från kommunen...

Jag menar. Jag ansöker om dessa saker, gång på gång. Men jag har aldrig lyckats utnyttja dem mer än högst ett par dagar... Och nu när jag ändå har lyckats ansöka om aktivitet via kommunen och har fått det beviljat, väntar jag egentligen bara på att de ska höra av sig, utan någon större tro på att utgången ska bli någon annan än vad den tidigare gånger har blivit...


Jag menar. Jag ser fram emot att de ska höra av sig, och hoppas att de gör det snart. Men samtidigt så ser jag inte hur jag ska lyckas vända på det mönster som jag har gått in mig i de senaste... -Ja, många åren!

Jag vet inte hur jag ska våga träda in på den där praktikplatsen. Hur jag ska våga befinna mig på det stället(vilket ställe det än må bli)... Hur jag ska våga gå in i byggnaden. Se människor... Bli sedd... -Och hur jag ska hantera att bli tilltalad!

Och jag vet inte hur jag ska få mig själv att fortsätta vilja.. -Även efter att jag har tagit det första steget!


...


Nej, mitt liv känns meningslöst. Jag har ingen att dela min vardag med. Varken djur eller människa... Ingen att dela mina bekymmer med. De problem som tynger mig i vardagen och livet... Att dela skratt och gråt med... Och jag har inget fritidsintresse... -Orkar mig inte ens ut i naturen.. Fastän det är någonting som jag verkligen älskar och njuter av! Och nu när jag har, gång på gång, övertygat mig själv om att varken jag eller någon annan kan ta mig ut ur detta... Ut i livet.. -Känner jag mig inte särskilt hoppfull... "Varför lever jag. Jag skadar mig själv i svält och hets. Låter bara mitt liv passera... Och ändå.. lever jag"...


Jag har haft kontakt med MinKontaktPåKommunen, då jag ändå tycks ha viljan(någonstans) att ta mig ur detta och vidare. Kände att, för att klara av och orka med vardagen och kanske öka mina förutsättningar för att få mat till bordet och orka kämpa för ätandet, kanske jag ska ge boendestöd en ny chans(?)..

Men det blir inget. Idag kostaterade jag det. Jag kommer inte att kunna svara på de frågor som hon behöver svar på för att kunna behandla min ansökan. Och när jag inte ens kan besvara dessa.. -Hur stor är chansen att jag kan ta steget in i stödet? .. Jag menar. Jag vet ju varken hur jag vill ha det.. eller hur ofta...


... Det är inte värt att göra fler ansökningar...

Funkar inte sysselsättning denna gång heller, så får det vara nog. Då säger jag upp den för sista gången. Sedan får jag vara stark nog för att gå via arbetsförmedlingen om jag ska ta mig ut.


...


Annars.

Jag klev upp vid halv tolv imorse... Har sett på tv... och ätit. Druckit...

Och jag har oroat mig och frustrerat upp över mitt badrum.. Eller egentligen rören i badrummet.. -Eller grannen..! .. Jag vet inte riktigt vad det är som låter därinne... Men vissa dagar börjar det bara brumma som jag vet inte vad, i mitt badrum. Det låter som om någon borrar med en borrmaskin. Eller sågar med en motorsåg... -Och det låter högt! Ibland längre stunder. Ibland korta men återkommande gånger... -Och jag blir inte frustrerad för att det låter, lika mycket som jag blir frustrerad av den oro som det medför, då det har varit översvämning härhemma så många gånger.. -Och jag vet inte vad som händer!


... Annars har det inte hänt så mycket idag...

Jag loggförde december månads utgifter och inkomster. Så att jag få lite koll på hur jag ligger till. Ifall jag gör av med för mycket eller sparar lite grann...


Och pengarna för fåtöljen har kommit tillbaka in på mitt konto. Så att jag kan äntligen bocka av det bekymret ur mitt svarta skrymsle!

Av D - Torsdag 5 jan 20:43

Okej. En snabb bloggning innan jag går och lägger mig. -Bara för att hålla den igång..

Jag är helt slut och skulle inte kunna göra slut på den här dagen fort nog...


...


Inatt sov jag oroligt. Kunde inte riktigt slappna av... Och jag klev upp ett par timmar tidigare på morgonen, än vad jag brukar göra... -Såg på tv... Åt...

... Och sådant har det varit, hela dagen. -Jag har ätit. Druckit... -För lite, men ändå lite grann...


Och nu känner jag mig bara så himla sunkig för att jag bara sitter... -Min hjärna känns alldeles seg. Degig... -Alldeles som om den mosats ihop och spänts ut på en och samma gång... -Jag skulle verkligen behöva lämna lägenheten...


Jag har haft lust att göra någonting drastiskt. Någon förändrig...

Har haft lust att börja proppa "bara för en gång"... Men varit rådande överens med mig själv om att det skulle vara att göra mig själv en björntjänst. -Jag menar. Regeln som jag har satt upp för mig själv om att jag inte får köpa några onyttigheter detta året, är mer tydlig nu än vad jag någonsin kan få den... Liksom självklar. -Och det är ju detta som jag har försökt få till i flera månader nu, men inte kunnat.. "För att regeln har varit svag och otydlig". Men ett nytt år, tycks ha lagt tyngd till vikten i detta beslut.. I denna regel. -Så att... Nej, jag får inte "tillåta" någonting, just nu... Aldrig får jag tillåta någonting.


... Jag har känt att livet är meningslöst. Och jag har velat bort. Avsluta...

Det är bara så tråkigt. Och jag kan inte se någon väg ut ur detta taggiga buskage... -Jag har inte de rätta verktygen... Och det känns som om jag lever i en mardröm som jag verkligen inte kan vakna upp ur... -Jag vill inte fortsätta mer nu... Det känns inte värt det...


... Jag känner mig ensam, men samtidigt pressad till umgänge med nära och kära... -Jag menar. Hade jag varit helt ensam, hade jag inte haft någon annan att ta hänsyn till i mina beslut... -Jag hade kunnat sluta. Stanna upp, när jag vill... -Men samtidigt. Som ensam... Det känns så meningslöst... Olyckligt... -Ensamt...


Jag vill springa så fort jag bara orkar. Springa tills jag stupar... Och spinga ännu mer...

Med armarna viftandes över huvudet, och ett högt och starkt tjut ut i tomma intet.. -Vill jag springa mot ingenting...

Jag vill inte se. Jag vill inte höra... Och jag vill inte veta. -Jag är klar. Och jag önskar det fanns en enkel och "rätt" utväg"... -Jag behöver ett avslut...


...


Annars har jag gjort lite(med betoning på "lite") havregrynsgröt i mikron, idag... -Och jag har även kokat en portion soppa(som blev jättegod, by the way) på frysta grönsaker, lite grädde, och kryddor...

Annars har det blivit som tidigare dagar. -Gräddlikör. Kakao på vatten, med lite grädde...

... Jag diskade även några få koppar och skedar... -Men det är såå mycket kvar...


...


Nu är det helg igen...

Det betyder ingenting för mig. Om något, är det jobbigt.. Eftersom att myndigheter och liknande som man behöver få tag i, är lediga... Och allt saktar ner i samhället... -Till exempel min sysseltättning som jag väntar på att höra någonting ifrån!

Hade jag haft en sambo.. eller ett arbete själv, hade dessa helger varit att se fram emot.. Även för mig..! ... -Men nej. Inte nu...


...


Jag ska lägga mig i soffan. -Se om jag kan varva ner innan sängen...

Imorgon blir det en ny dag... igen...

Av D - Måndag 2 jan 23:06

Idag..


Jag vaknade imorse, och hade fått svar från FåtöljNissarna. Hon skrev att hon inte vet vad jag menar. Då hon inte kunde se att de hade skickat en ny fåtölj till mig... men att hon skulle höra efter med ReturNissarna(benämnde hon dem inte, såklart) ifall de hade skickat något...

Grejen är ju den att jag fick ett mail om att min order var skickad. Och strax därefter, ett till om att min betalning var genomförd... -Men hon sa att de hade mottagit min retur, och att jag skulle få pengarna tillbaka.. Så att det löser sig nog...


... KanalPaketet har också hört av sig... -Svarat på mitt tidigare mail...

Så att.. Nu är det bekräftat att min abonnemang kommer att bli nedbytt efter den fria perioden, och att alla mina mail är avklarade hos dem nu.. -Så att ingen annan kommer att ändra i abonnemanget efter det...

... Däremot så fick jag inte något svar på hur det skulle bli med den där fakturan. Räkningen på knappt 50kronor, som jag fick för det stora paketet för bara en dag... -Jag ska ju egentligen ha det lilla paketet från och med den dagen... Så att jag vill inte betala för den, i risken för att de ska tro att jag vill fortsätta med det stora då...

... Men han svarade aldrig på den frågan... Inte vad jag vet iallafall... -Men grejen är ju att de är så otydliga... Och att svara "Nu är allting ordnat" eller något sådant, på ett mail med minst två ärenden... -Jag önskar bara att han kunde ha nämnt fakturan specifikt. För att nu vet jag inte ifall han har uppfattat den frågan. Och än sålänge har jag inte fått någon ny faktura... Vilket leder till att jag känner mig orolig för att inte få det fixat och därför behöva få en påminnelse... Och antagligen på samma faktura!

Och jag orkar inte ringa dit..!


...


Annars...

Jag har haft lite mailkontakt med MinKontaktPåKommunen, angående ett eventuellt beoendestöd...

Men jag vet inte... Jag känner ju att jag behöver det. Att jag verkligen behöver någonting som kan ge mig en förändring. Jag behöver styrka. Och jag behöver struktur och motivatoion... För att just nu orkar jag ingenting. Gör ingenting... Och ätandet vet jag inte alls hur jag ska få att fungera! -Det är ju nytt år nu. Och 2017 måste vara början till ett bättre liv. Detta år får inte bli som föregående år... Det orkar jag inte!

Men jag vet inte vad jag behöver. Jag vet inte på vilket sätt ett stöd ska fungera... Jag vet inte hur ofta jag behöver stödet... Vad jag orkar och klarar... Vad som vore överflödigt och onödigt... -För att när det kommer till kritan, är allt lika onödigt som det är nödvändigt... Allt lika svårt som det är lätt... Och allt är lika omöjligt som det är möjligt... Bra som det är dåligt...

... Så att jag vet inte... Men vad gör jag annars..?


...


Dagen idag, har suttits framför tv:n. Varvat med en massa toabesök...

Jag har ätit, men mest druckit... Och jag har nu tagit slut på allt det ätbara och drickbara som jag känner aptit för... -Nu har jag bara de saker kvar hemma, som har blivit avvisade gång på gång när min matklocka har ringt. -Och istället har lämnat mig hungrig... -Så att vi får se hur ätandet blir nu framöver...


...


Jag behöver egentligen diska... Jag har stort behov av att tvätta... Jag behöver städa golvet och damma ytor...

Jag behöver duscha och borsta tänderna...


Ja.

Av D - Söndag 1 jan 21:49

... Lampan hänger i taket. Och den är jättefin när den är släckt. Jag bara älskar den. Helt perfekt... -Kanske inte som jag föreställt mig. Men helt klart någonting att stirra på.. och inte bara på det nervösa, fixerade och ångestladdade sättet...

Att ha den tänd, däremot. Jag stör mig på ljuset. Stör mig på frågetecnet ifall den ska blända... Stör mig på ifall jag skulle ha andra ljuskällor i den... -Att inte veta vad som är bättre.. Vilka alternativ som skulle visa sig hur...

... Men så har den ju bara hängt uppe i några timmar, också... Jag menar. Några fler timmars stirrande och gnagande, får man nog räkna med. Det blev ändå inte lika intensivt(just stirrmässigt) idag, som det har varit tidigare och med andra "nya tillskott"...


...


Igår.

Jag sov ingenting alls(möjligtvis någon timme), natten till igår... -Jag minns inte riktigt vad det var då, som jag gnagde på och funderade över.. -Vad som häll mig vaken...

-Jo, det gör jag visst, det! Jag hade ju gråtit. Gråtit i panik, i omgångar hela kvällen... Så att när jag väl gick och la mig, hade jag ont i huvudet. Sådär så att anledningen kan ha varit att de senaste veckornas spänningar släppte...

Jag hade ont i huvudet. Ont i ögonen. Var alldeles uppsullen i ögonlocken och ögonfransarna skavde...

... Och funderingarna...


Så.. Jag klev upp igen. Där runt tre någon gång. Såg på någon djurkanal på tv:n... -Och åt.. tror jag. Klev jag bara upp en gång under natten, så var det denna gång som jag började äta smörgås.. Utan något egentligt fysiskt behov...


Jag gick och la mig igen, om klockan var runt fem-sex kanske... Eller sju(?).. Jag vet inte...

Och sedan klev jag upp igen när klockan ringde vid nio.. och jag skulle duscha...

... Det känns som att jag skrev att jag duschade, i förrigår.. -Gjorde jag det? För att då kan jag inte ha duschat igår...


... Hmm. Jaja.

Jag klev upp för att duscha, iallafall... Och sedan småplockade jag det värsta i lägenheten, innan pappa skulle komma och hänga upp lampan i mitt vardagsrum... -Disken lämnade jag dock..


...


Pappa kom.


... Åh, gud vad segt det här går... Det är ingen bra skrivardag för mig. Jag vill bara proppa. Proppa ordentligt... Och sedan vill jag sova... *Suck*...


Han kom iallafall...

Han började kolla på lampan. Luska och pilla... -Gjorde mig orolig och nervös... Tror inte att jag visade det, dock.. Men jag var ju redan stressad och spänd över den där lampan, och hur det skulle gå att hänga upp den. Hur det skulle bli. Hur smärtsam resan skulle kännas och målet te sig...


När han hade knåpat en stund och undrat lite grann, visade det sig att han hade tagit med en sladd som inte var kompatibel med uttaget i taket... -Så att vi bestämde oss för att åka hem till dem istället. Och så skjutsar han hem mig "imorgon", och hjälper mig då...


... Lampan fick vänta. Och då även svaret om hur allt skulle gå. Hur det skulle bli...

Men eftersom att det var pappa som tog beslutet. Pappa som bar på kunskapen och erfarenheten... och trots allt pappa som skulle fixa det "nästa dag istället".. -Kände jag mig ändå rätt så lugn... -Allra helst eftersom att jag lämnade problemet hemma, och slapp "umgås med det"!


...


Hos mina föräldrar...

Det var skönt. För att det kom inga andra till föräldrarna för att fira nyår. -Det var bara 16åringen, mamma, pappa och jag.. Så att det blev lugnt och sansat. Inga högljudda och stressade.. -Skrattiga konversationer. Utan bara lugnt och glatt prat. Trevligt.


... När vi kom dit, åt vi lunch.. -Pappa, mamma och jag...

Sedan blev det middag. Trerätters...

Efter det, blev det efterätt framför tv:n... -Film... -Godsaker i mer än vad man kunde äta...


Ja, men bokstavligt!

Det är bara så... sjukt.. -Hur ätstörningen kan förändras eller pausa när man får distans... -Jag menar. Jag hetsäter. Jag har varit inne i en rätt så aggressiv hetsätarperiod i några månader nu. En preiod då jag knappt har svält alls... -Men så kommer jag bort. Och känner inget behov av att äta...

.. Och så går alla andra och lägger sig. Och jag känner direkt av de där cravingens... -Att jag bara måste äta, äta, äta! -Innan, när jag satt där med dem, kände jag mig bara för trött och tillfredställd. Färdig.. -För att ens fundera på att ta en ostbåge, en chokladbit eller ett chips..!


...


Vi gick iallafall ut på baksidan av huset, vid tolvslaget. Tände bara ett par tomtebloss och stod och stirrade på andras avfyrade smällare i några minuter...

Sedan gick vi in igen, och alla utom jag, smög in på sina rum och gick och la sig(eller spelade dataspel)...

... Själv kände jag mig för speedad och behövde varva ner innan jag la mig... -Sitta för mig själv en stund och bara stirra... Annars hade jag haft ännu en sömnlös natt!


... Jag såg på en bit av TheSoundOfMusic...

Och sedan fixerade jag för mycket vid godis, för att orka sitta uppe längre...


... Under natten(eller till senkvällen) kom RödaVeckan igång... Så att det var såå nära att jag kunde slippa den under hela nyår... -Nästan!

Så att natten blev inte den bästa ändå. Jag vill ju kunna springa omkring hela natten, om jag känner mig orolig... -Men inte så gärna om jag stör syskon och föräldrar...


Men jag somnade iallafall.. Och man får ju vara glad för det lilla.


...


När jag vaknade på morgonen. Vid halv nio.. -Åt vi frukost...

Eller jag satt på en avsides stol och bara stirrade, först. Sedan blev det kaffe... Och efter det, åkte mamma, pappa och jag, hem till mig... -Nu skulle lampan upp.


Jag var glad att mamma följde med. Idag, inte av samma anledning som det tidigare skulle ha varit. Utan idag handlade det om att jag tyckte att det var skönt med emotionellt stöd under lampupphängningen. Att jag inte ville behöva ta hela ansvaret för att hjälpa pappa och att veta vad som förväntas hela tiden...

Utan det kändes skönt att hon följde med, för att... det kändes stabilare och tryggare. Lugnare...

... Ja, och den tidigare anledningen... -Den brukade ju vara att jag kände mig otrygg i relationen med pappa. Men vi har kommit närmre varandra nu...


... Väl hemma hos mig...

Mamma placerade sig i soffan.. och satt näst intill okontaktbar hälften av tiden... -Hon höll på att köpa en blomma till sin morbror, tror jag...

Så att. Jag fick ju ändå bistå med det mesta. Både psykiskt och fysiskt... -Jag har ju inget problem att hjälpa till, fysiskt... -Men att veta vad som förväntas och att lita på att man gör tillräckligt... -Att inte få ångest när man blir osäker på hur det går i göromålet...

-Nej, det hade varit skönt med mer ögonontakt med mamma... -Tyckte nog pappa också...


... Men till slutet, var hon med.

Lampan kom upp. Jag blev positivt berörd av hur den hängde. Av hur den såg ut... Och till en början, av hur den lyste..


...


... Mamma och pappa åkte hem... -Och jag satte mig och åt. Satte mig framför tv:n... Stirrade på lampan...

Jag ställde mig i hallen. Stirrade in på lampan.. Kollade i olika vinklar... Från olika håll... -Och när det blev mörkare i rummet, var jag inte sen med att tända den.


Det känns lite tungt att tända lampan. Då jag börjar granska så mycket... -Jag stirrar ut den. Jag stirrar in i "glödlampan"... Jag spänner blicken lite extra mot möblerna, för att se om jag trivs med färgåtergivningen eller inte. Ifall det är för mörkt eller för ljust i rummet...

Och grejen är ju att det inte finns något rätt eller fel. Och eftersom att dessa lampor är de enda som jag har testat, kan jag ju stirra mig galen, då att jag inte har någonting att jämföra med!

... Men det går nog över. Det gör det alltid,, -Förr eller senare...


Men som sagt. -Som släckt, älskar jag lampan! ... Såå rätt!


... Och för att avsluta lampsnacket, kan jag passa på att säga att jag känner mig lite orolig.

Pappa bad mig att känna på lampan om någon vecka "För att se så att den inte har börjat lossna från taket"... -Vilket gör mig spänd i själen.

Men det är nog ingen fara. Det är ju bara för att vara på det säkra.


Och elen.

Egentligen.. -Eftersom att den här lampan är i metall(allra helst), var det tvunget att vara jordat. Men det var inte gjort i taket härhemma där lampan skulle hänga..

Så att nu måste jag vara extra noggrann med släckt lampa när jag ska pilla med den. Typ damma den(som om jag skulle damma) eller... kolla så att den fortfarande hänger.. -Eller något! Vad vet jag, vad jag kan tänkas upp dit och göra..!


...


Hela kvällen sedan dessa, har jag(förutom stirrat upp i taket) suktat efter att äta. Samtidigt som jag har känt mig illamående av bara tanken på ännu mer mat!

Men jag tror att det blir proppande ikväll, ändå. Eftersom att... -Ja, jag är störtfixerad just nu!


Men det känns ändå helt okej(förutom fysiskt). Eftersom att problemet med framtida näring, känns större just nu, än vad problemet med för mycket näring idag, gör.

Jag menar. Det är nytt år. Och min nya regel om mina inköp, kommer nu att sitta som ristad i sten! -Jag kommer giv och med det, att strypa hela min tidigare näringskälla... Ta bort den enda möjlighet jag såg när jag inte var sugen på någonting som jag hade hemma, till att ändå få äta...


... Och eftersom att jag inte heller känner att jag orkar ge mig in i hela den här kaosiga djungeln som det innebär att planera och köpa mat. Att förvara köpt mat. Att planera och laga mat... Att förvara tillagat mat... -Och att sedan göra om det hela tiden, som rinnande vatten.. -Kommer jag inte heller att se så många möjligheter till att äta.

Jag menar. Jag har ingenting hemma just nu, som jag ser tilldragande. Allt som jag har hemma nu, är sådant som jag har hellre ätit ingenting alls, än att äta detta när matklockan ringer... -Tidigare har jag ju, när jag känner att jag ändå vill äta, gått väg och köpt kakor eller godis istället... Men det alternativet fins nu inte längre...


... Och helsvält...

Jag menar. Om jag nu slutar äta för att jag har strypt mitt enda alternativ, skulle det förstöra såå mycket. För att det enda som helsvält leder till, är en matfixerad, speedad och trött hjärna... En långsam matsmältning... Och en väldigt långsam viktnedgång... -Samtidigt som det verkligen triggar ätstörningshjärnan!

... Ska man svälta, så vet jag att man vinner mer på halvsvält. -Man orkar fortätta mycket längre. Och man rasar i vikt.


Men nu är ju inte mitt mål svälten, för tillfället.

Jag menar bara att, om det är någon svält som jag ska tillåta, så är det inte helsvälten! För att den fungerar inte.

.. Så att jag känner mig därför inte så pepp på den närmaste tiden... -Lite villbrådig(heter det så?), faktiskt...


...


Okej. Babbel, babbel...

Jag känner mig seg i huvudet, och som om inlägget har dragits fram som segt gummi ur huvudet på mig... -Så att nu lägger jag ner. Ska nog proppa lite grann...

Av D - 30 december 2016 19:07

De varken hör, förstår, pratar eller förklarar...

Och mina ögon beter sig som en stötande fontän... -Då och då, brister jag ut i panikartad gråt... Och jag får ont i både hjärta, bröst och själ... -Oron och sveket är överrumplande...


... Jag har ju redan såå mycket inombords, som tynger mig och gör mig orolig och osäker...

Såå mycket att nervöst springa omkring och stirra på, eller att låta gnaga i min hjärna... -Orsaka mina fingrar att riva upp mitt ansikte... Maten att smärta min mage...


... Och så kommer det här! -Ett bekymmer som nästan(men bara nästan) hade lagt sig... -Som jag förväntade mig att om bara några få veckor, få stryka från mina "dödsallvarliga tyngder"...

... Jag fick en bekräftelse på mailen, att... min order är skickad..! -Den fåtölj som jag hade kämpat med att ta in i mitt hem.. Som jag sedan hade kämpat med att besluta ifall jag skulle behålla eller inte... Och sedan kämpat med att ändå våga ge den en chans... Kämpat med att acceptera den stå där... -Som jag hade stirrat på. Och nervöst sprungit omkring. Satt mig i och tagit i den. Justerat dess ram... "Bara för att se om den blivit ranglig"... Och som jag sedan till slut bestämde mig för att skicka tillbaka...


Den fåtölj som jag sedan packade noggrannt. Skrev om samma meddelande, tre till fyra gånger... Funderade och funderade för att försöka komma på det bästa stället att lägga meddelandet på "då de aldrig öppnade kartongen mellan mig och den förra kunden(hennes meddelande till dem, låg kvar däri)"... -Som jag sedan tejpade fast meddelandet på kartongen. Skrev i rött, att där fanns ett meddelande... Mailade dem och sa att de måste läsa meddelandet, och öppna kartongen "då fåtöljen är trasig"...


... Jag trodde att jag hade försäkrat mig om att de skulle se mitt meddelande. Att de då skulle förstå att jag inte(!)... Inte! -Är intresserad av att få en ny fåtölj "Utan jag vill ha pengarna tillbaka!"...

Och så får jag ändå detta!


Tårarna började rinna omedelbart. Jag fick panik. Kände mig sviken. Översedd(om det nu heter så)... Och jag kände mig alldeles orkeslös inför vad de nu utsätter mig för...

Jag orkar inte hämta ut det där paketet igen. Orkar inte ta in det i mitt hem. Orkar inte vänta på en retursedel. Låna skrivaren hemma hos mina föräldrar igen. Skriva ett nytt meddelande... Oroa mig ännu mer för att det inte kommer att bli varken sett eller läst... -Skicka tillbaka fåtöljen... igen(!)... Och sedan riskera att än en gång inte bli varken hörd eller förstådd... "Kanske har de bara riktigt dåligt minne? ... Är de bara slarviga? ... Eller skiter de bara fullständigt i sina kunder?"...


Jag menar.

Kundtjänst på olika företag är allt som oftast trevliga. De har ett trevligt bemötande... -Men de är jättedåliga på att svara på frågor. Jättedåliga på att förklara olika saker... Och de tycks ytterst sällan förstå vad man säger...

... Men så kanske det bara är jag, också... För att så tycker jag att det är med de flesta(inte bara kundtjänst). Jag behöver mer förklaringar. -Fler svar än vad de flesta tycks kunna ge... Likt som jag åt det andra hållet, ofta också är extra tydlig när jag själv vill ha någonting sagt(ja, om jag får göra det på mitt sätt, i text)...


Jag behöver tydlighet... Men det tycks vara mer än vad som kan begäras...

Men, om inte tydlighet.. -Kan man inte iallafall kräva att de försöker förstå? Att de lyssnar och inte bara slarvar sig igenom allt? ...

Jag skrev tydligt. All info om min order. Nummer, namn. Datum, ja allt... Jag beskrev om hur jag upplevde min order. Vad som gick fel och hur jag ansåg att det borde gå till... -Och så avslutade jag med "Jag vill ha pengarna tillbaka"...

Kan det bli tydligare än så?

Jag mailade och bad dem läsa mitt meddelande. Bad dem öppna kartongen innan de skickar den vidare till någon annan... -Ja, jag vet inte vad mer jag hade kunnat göra för att motverka vad som ändå hände... -Det som jag oroade mig för...


... Nej, därifrån handlar jag aldrig igen. Och jag har inga som helst planer på att hämta ut paketet. Detta får de lösa!

Jag mailade dem direkt jag fick mailet om att den var skickad... Och när de svarar, kommer jag att referera till alla mina "trygghetsåtgärder".. eller vad jag nu ska kalla det...


...


Idag...

Jag klev upp strax innan elva, kanske.

Satte igång tv:n... och gick sedan och duschade direkt... -Eller, ja. Jag tror att det var direkt. Men jag har ett vagt minne av att jag sprang omkring en del först. Så att något fixade jag kanske med innan...


Efter duschen, blev det tv. Jag väntade på att kunna åka in till stan... -Ville ju handla den där sista gången av godsaker innan mitt löfte om nolltolerans till onyttiga köp, börjar nästa år.


Idag gick jag till en av de större butikerna, som jag inte så ofta besöker... Nästan aldrig, faktiskt...

Testade att scanna mina varor själv i butiken, för första gången... -Fick hjälp av en jättetrevlig ung tjej som vägledde mig igenom köpet... och förklarade hur man skulle göra. -Lugnt och sansat(gillas).

Däremot hade jag problem med att hitta färdiga baguetter. Hade velat ha en ost-och skinkbaguette... -Så jag sprang runt som en stressad höna, bland varohyllorna... -Även stressad av själva scannern. Vilket gjorde att jag tog ett par extra saker, bara för att... Ja, jag var stressad...


Jag struntade till slut i baguetten. Men motvilligt... -Skulle jag inte få köpa det på ett år sedan(minst), ville jag ha den idag. Min sista chans...

Så att... Jag gick till nästa butik... -Men eftersom att jag hade en kasse med varor, och inget kvitto(dum som jag var), snurrade jag bara runt lite utanför kassorna, och gick sedan därifrån...

Men jag ville ha min baguette. Så. Trött som jag var, tvingade jag mig själv att fortsätta gå... Till en tredje butik! -Där visste jag att de hade baguetter att köpa, utan att behöva gå in i affären bland alla varor.


Kämpa, kämpa, kämpa.

Jag fick min baguette. Jag stressade på mig själv såpass att jag hann med den buss som jag hade tänkt mig, trots tre butiker istället för en..! Och promenaden... Den blev rätt så redig.


...


På bussresan hem, kände jag bara att jag behövde naturgodis också... "För att det kanske jag också skulle komma att sakna nästa år"...

Så att. Hela vägen hem, funderade jag över ifall jag skulle orka mig hem och lämna in varorna emellan. Eller ifall jag skulle våga in med varorna på buriken här i byn... -Jag orkade verkligen(verkligen) inte hem och sedan tillbaka igen... Så jag bestämde mig för att försöka... "Jag tar med mig kassen in"...


Det gick bra.


Och sedan jag kom hem...

Ja, jag har ätit kakor, baguette och lite naturgodis(i och för sig, dagens första "måltid")...

Jag har gråtit. Gråtit i massor. Och gråtit mycket därtill... -Och jag har skrivit ett email till Fåtöljnissarna. Argt mail. Besviket mail... Alldeles för kort mail(borde ha förklarat mer, men jag var upprörd i panik)... -Messat mamma och sagt att jag inte vet hur jag ska få dem att förstå...

Och tagit foton på lampan och taket, och skickat till pappa. Så att han kan... Ja, vad han nu ville se.


...


Kanalpaketet har ännu inte svarat. Så att jag kommer inte att kunna betala räkningen i rätt tid. Men så fort som svaret har kommit, så att jag kan betala rätt räkning.. -Kommer jag att betala den.

Det är bara att vänta. Inte så mycket att göra åt... -Om jag inte vill betala ytterligare över tio kronor i samtal.. för att ändå få svaret på mail några dagar senare!


...


Jag vill inte med det här, längre...

Jag är trött. Utmattad... Och jag börjar önska alltför allvarligt, att allt bara skulle avslutas nu... -Ber varje natt innan jag somnar, om att inte behöva vakna igen...

Jag är inte intresserad längre... Jag orkar inte ha det som jag har det, och vilja ha mer "samtidigt som allt redan är för mycket"... -Och jag orkar inte leva i meningslöshet med ångest och osäkerhet i större massa än vad jag mäktar med...


Jag behöver stöd. Jag behöver trygghet... Och jag behöver stabilitet...

Och jag ser inget avslut i det här kaoset...


Jag älskar min familj... Jag tycker om att umgås med dem... -Men är det tillräckligt?

... Jag har så ont...

Av D - 30 december 2016 00:19

Hela första delen av dagen, oroade jag mig och ältade min KanalpaketRäkning... Den som ska vara betalad den sista denna månad... Den som var på strax över 45kronor, för bara en dag... Den som jag inte vågar betala för att den är för det största kanalpaketet "och jag har bytt till det minsta"...

Jag menar. Jag är orolig för att de ska uppfatta att jag ska fortsätta betala för det stora, ifall jag betalar en räkning för det paketet. -Fastän jag har pratat med dem och bett dem byta ner mig när min fria period tar slut...


Jag menar.

Jag bryr mig egentligen inte om ifall de drar av några kronor för den där dagen, eller ifall jag betalar det priset... Utan jag oroar mig bara för att det ska ske något missförstånd ifall jag betalarar för fel paket...

Men jag svarade ju på Snubbens mail(ett svar på tidigare fråga) för några dagar sedan. Kanske en vecka.. -Och frågade om den där fakturan och om jag kommer att få en ny räkning för rätt utbud... -Så att jag hoppas jag får svar snart. Så att inte betalningen blir alldeles för försenad..!


...


Sedan byttes min oro och ångest...


Jag hade, hela dagen... inte ätit någonting. Då jag inte hade någonting hemma, som jag var sugen på att äta.. -Ingenting dög...


Jag satt och låg på soffan. Nedbäddad under filten, och glodde på film efter film. Tv:serie efter tv:serie...

Jag visste att jag behövde diska. Att jag behövde städa och duscha...

Jag visste att jag behövde borsta tänderna. Att jag behövde boka tvättid...

Och min desperation till att få till ett fungerande och relativt hälsosamt ätande, fanns där. Likt som begäret att få ett meningsfullare liv. Och mindre tunga bekymmer som trycker mig under jord hela tiden...


Och RödaVeckan...

Jag känner av att den är påväg... -Molande värk i livmodern. Små kramper...

Och att den kan komma att komma precis i tid med nyårsafton... -Det såg jag inte fram emot! Hoppas ju på att kanske kunna fira in nyåret hos mina föräldrar..!


...


Eehmm...

Jag tror inte att jag har utfört någonting idag...

Har nog varit sittandes sedan jag klev upp imorse vid elvatiden...


Andra delen av dagen bestod iallafall i en annan ångest och oro, än den första delen...

Pappa messade... -Jag hade ju bävat lite grann över det, hela dagen. Även förmiddagen.. -Att han skulle komma hit snart och hänga upp min taklampa...


Alltså. Jag har absolut ingenting emot min pappa. Snarare tvärtom. Vi har nu, enligt mig, en tryggare relation än vad vi någonsin haft.

Men det är självaste göromålet som jag har ångest över. Och som jag känner mig orolig för, och pressad vid tanken av... -Jag menar. Det känns så stort. Så tungt... Och förrän jag vet hur det kommer att gå. Hur fort och smärtfritt det kommer att gå... och hur reslutatet kommer att bli.. -Kommer jag inte heller att kunna känna mig trygg och lugn...

Och även efter att den är upphängd, om allt går som det brukar, kommer jag att springa omkring, fram och tillbaka, och stirra som en nervös galning, på den där lampan. -Jag kommer att älta och gnaga... Och jag kommer bara att bli såå utmattad.. -Tills det nya lägger sig och jag vänjer mig vid det...


Men det måste hända. Det är lika bra att få det gjort. Så kan jag lägga ett bekymmer som just nu vilar på mina axlar och tynger min själ, åt sidan sedan.


.. Så att han kommer på lördag...


...


... När pappa hade messat och jag hade kommit på bekymmer efter bekymmer med den där lampan, som gjorde mig osäker och otrygg.. -Bestämde jag mig för att gå och handla. Jag ville ha någonting att äta... -Även fast jag hade undvikit vad som kan utsätta mig för hetsätande, hela dagen..! Men nu sprack det!


... Jag gick iväg till affären.

Köpte chips och nötter... -Ja, chips är inte min grej. Köper det näst intill aldrig. Men idag var det vad jag var sugen på.. och hade erbjudande på.. Så att det fick det bli.


Och så kom jag hem. Åt. Proppade... -Proppade massor!

Fick dåligt samvete... -Men jag har ett löfte till mig själv. "År 2017 ska vara ett år, helt utan hetsätande. Inga köp av onyttigheter. Jag får äta dem. Men inte köpa hem dem. Jag får bara äta dem hos andra. Eller om det är något väldigt speciellt firande."...

Ja, det är mitt löfte. För att jag måste sluta ta till godis och annat skräp varje gång som ångest, stress, osäkerhet eller någon annan form av otrygghet attackerar mig... -Och jag vill inte hetsäta mer... Jag vill må bra, åtminstone fysiskt, om inte psykiskt. Jag vill åtminstone må bra, om jag inte kan vara lycklig... Vill åtminstone kunna hantera vardagen och mig själv, om jag inte kan uppnå mer än så...


Men jag borde bli lycklig.

Jag borde kämpa för att få kontroll över min vardag, mitt hem och mitt liv.

Jag borde bli vuxen ordentligt. Ta mig ut i samhället och göra rätt för mig...

Och jag borde hitta någon att dela mitt liv med... -Jag behöver verkligen det. Någon som bär halva bördan i alla bekymmer som jag kan snappa upp i vardag, liv och hem...


Men det är ett stort steg... Och just nu har jag inte kontroll över någonting...


...


Imorgon, funderar jag på att åka iväg och köpa godsaker för sista gången. -Jag menar. Mina absoluta favoritkakor. Och en ost-och skinkbaguette...

Men grejen är ju att jag för det första, måste duscha.. Att jag för det andra, måste diska... Och att jag för det tredje, inte känner att jag kan lita på mig själv när det gäller att hålla löftet om "nolltolerans till godsaker och onödiga tillsatser"... -I huvudsak för att jag inte kommer att orka med den planering, de inköp, den förvaring, den ytterligare planering, den matlagning, den förvaring igen, och den diskning som det innebär att börja äta annat än... skräp... -Jag menar. Det är för stort. För tungt...

Jag vill lyckas. Jag vill hålla mitt löfte... Och om jag så ska svälta, ska jag se till att hålla det! -Men det är ju vad jag säger nu... När det väl gäller, är en annan femma...


...


Nu ska jag gå och lägga mig... Jag är jättetrött. Var bara tvungen att se klart filmen först...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se