Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under juli 2015

Av D - 30 juli 2015 22:31

Jag har kommit in i någonting igen, då jag är väldigt kluven. Då jag tvivlar och inte riktigt vet vad jag vill. Vad jag anser är rätt och fel... Vad jag mår bäst av...

... Jag har börjat tvivla på min vilja. Tvivla på hur mycket jag ska orka. Hur mycket jag VILL orka... Och vad som egentligen BETYDER något...

 

Imorse klev jag upp precis innan klockan ringde. Åt frukost. Och klev sedan som vanligt i säng igen...

 

Jag väntade på samtal eller sms från tv-bänksnissarna HELA dagen. Men idag, lite mindre spänd än tidigare... Kanske för att jag tror mindre och mindre på att det kommer att hända...

 

Jag åt som vanligt lunch.. Och pallrade mig sedan iväg till bussen... Jag var ju bara TVUNGEN att handla. Jag är vilket fall som helst, inte redo just NU, för alla tankar som kommer att komma om jag ger upp igen...

Nej, SKULLE jag bestämma mig för att göra det, så måste jag ha ANNAT på sidan om, i vardagen, att fokusera på... För att kunna hantera mina tankar och känslor.

 

På min stressade promenad mot affären. Även IDAG, den affär som jag måste stressa till och från, för att hinna med bussen.

... Det blev varmt. Jag var stressad... Och jag kände mig, precis som HELA dygnet sedan samma tid igår, orolig och tyngd av det faktum att jag kanske även IDAG, kommer att stöta på missnöje eller problem på affären...

 

När jag väl kom dit, tog jag ändå ett beslut angående det tvivlande dilemma som jag har burit på i några dagar nu... Och IGEN bestämde jag mig för att jag ville köpa hem frukt och se om jag kan få den att gå åt.. Ta reda på hur länge den håller... Och se om jag kan hitta något intressant sätt att äta den på...

 

Jag plockade på mig de varor jag skulle ha, och gick sedan i rask takt därifrån. Till bussen.

 

Väl hemma, var det till att laga mat. DIREKT. Nu var det bråttom. Eller iallafall KÄNDES det så. Jag var stressad... Och under hela matlagningens gång, kände jag mig osäker och otillräcklig... Missnöjd...

 

... Jag minns inte riktigt vad jag kände och tänkte. Men det hade inte BARA med matlagningen att göra.

Jag minns bara att jag efter maten... Efter att ha diskat under ångest.. skrev av mig i min textsamling. Mådde dåligt...

 

Det var mycket bekymmer. Och jag tror att hela den här, numer KAOTISKA vardag, har blivit för mycket... Jag får vatten över huvudet hela tiden... Och jag vet inte hur länge till jag orkar fortsätta kämpa för att hålla mig över ytan...

Tänka, tänka, tänka. Tvivla. Beräkna...

Ångest, osäkerhet...

 

... Och så tv-bänken på det.

De sociala livet på det...

Och så det faktum att jag blir äldre och äldre.. men ser FORTFARANDE inget liv framför mig...

 

Men det värsta är nog ändå att...

Jag är RÄDD för att... det HÄR är LIVET...

Och jag ORKAR inte ta tag i det här.. Låta detta rulla i år.. efter år... efter ÅR.

 

Det har blivit tv. En MASSA tv. Kvällsfika. Där jag testade mig på att göra en Smoothie istället. Men då jag är HELT ny på även DET, så blev jag inte heller NU, nöjd. Tillfreds.

... Jag vet inte hur jag ska få till smaken... Och på NÅGOT konstigt sätt, tycks HUR mycket smak av olika slag jag än har i.. bakning eller matlagning, inte göra någon skillnad...

Ja, det kan ju bli för starkt också, såklart. Men då är ÄNDÅ smaken dov...

 

Men men. Okunskap, helt enkelt. Känner mig bara för lat för att orka kolla förslag.. Lite orolig att dra sökandet för långt. Fixera...

Och så ångesten i.. att jag borde.. VILL gå efter eget huvud. Experimentera...

.. Och då får det ta sin tid, helt enkelt.

 

Jag fick undan all mat som blev över, i frysen, till slut...

Och så efter att jag hade sett säsongsavslutningen på SecretsAndLies, tvingade jag in mig själv i duschen. Då jag inte ville riskera att missa om Tv-bänksnissarna hör av sig imorgon.. bara för att jag står i duschen.. 

.. För att på eftermiddagen åker jag hem till mamma och pappa för att se på filmerna som de har hyrt, med dem...

 

Det är ju klart att jag UPPSKATTAR det och tycker att det är KUL...

Men samtidigt så känns det faktiskt väldigt SKÖNT att semesterarna snart är över. Så att folk blir upptagna igen.

Då krymper den sociala pressen... Och byts i och för sig ut mot total ensamhet... Men man kan ju inte ha det åt båda hållen.

 

... Jag vet inte vad jag trivs bäst med...

Men just NU handlar det nog mest om(när det gäller mina föräldrar) att jag är hemmabekväm. Och känner att min vardag rubbas om jag åker iväg...

Och inte så mycket det sociala i sig. Nej, det är en trygg och bekant tillvaro nu... Ett tryggt och bekvämt sällskap.

 

... Nu ska jag låta håret torka lite till... Och sedan ska jag gå och lägga mig. Jag har en till dag att tackla imorgon.

God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 29 juli 2015 22:55

Gud, vilken DAG...

Och även om jag måste vakna till en ny dag imorgon, så ser jag såå fram emot att sova, NU...

 

Morgonen började med att jag som vanligt klev upp. Åt frukost..

Samtidigt som jag försökte räkna lite grann på och komma FRAM till vad jag behövde köpa nytt av idag. Hur länge olika saker i kylskåpet skulle räcka. Och så vidare...

 

Sedan diskade jag efter mig, och klev i säng igen.

Sov en stund till... Kollade mailen, och såg att jag hade fått svar från kundtjänst angående tv:bänken... Ett svar som inte alls hjälpte mig. Inte dög...

Men jag väntade lite till. Och hoppades på att ett lite mer informativt svar skulle komma...

Vilket också, när jag klev upp för andra gången, hade kommit... Dock inte såpass att jag har någon ANING om vilken dag denna leverans kommer att SKE...

 

Jag satte mig vid tv:n en stund. Som vanligt. Medans jag väntade på att det skulle bli dags för lunch. Vilken jag ALLTID stressar som F*N med under alla reklamer i programmet jag följer...

Ja, jag kan ju säga att det inte är någon direkt NJUTNING i att äta, när jag stressar som jag gör... Över SKITSAKER som att jag inte vill missa handlingen i mina favoritprogram!..

 

Medans jag satt där vid tv:n, kunde jag inte sluta fundera... Såklart. Jag behövde komma fram till ifall jag skulle åka och handla mat idag... och LAGA morgondagens mat IMORGON... Eller ifall jag skulle laga mat till imorgon, IDAG... Och sedan både handla mat och tvätta kläder IMORGON...

SAMTIDIGT som jag dessutom visste MED mig att antingen idag eller imorgon, skulle tv-bänksnissarna ringa! Och DÅ ville jag INTE vara hemifrån!.. Men hur skulle jag veta vilken DAG?

 

... Jag funderade och funderade. Försökte bestämma mig... Men stressen inombords, gjorde att jag inte kunde tänka alls. Och något beslut kunde omöjligt tas...

 

När klockan blev dags att gå till bussen, och jag hade sprungit till kylskåpet och försökt räkna ut mängd och åtgång på diverse råvaror... ett ANTAL gånger...

Ja, då hade jag FORTFARANDE inte bestämt mig!

 

Klockan var fem minuter kvar tills bussen skulle gå, när jag trots allt bestämde mig för att åka idag. Då morgondagen REDAN känns oövervinnerlig med allt som ska göras..

"Om de ringer när jag är i stan, har jag block och penna i byxfickan"... Gjorde mig inte SÄRSKILT mycket lugnare. Men det var bättre än ingenting...

 

På väg till stan, hade jag inte heller ännu bestämt mig för vilken AFFÄR jag skulle gå till. Ifall jag skulle kliva av på det ena eller det andra stället...

Men idag kändes det bara som om jag ville handla i en butik som jag kände igen och kände mig trygg i. Där jag VISSTE vart det mesta FANNS...

 

Så jag tog butiken där jag har som minst tid.. och får stressa som mest för att hinna fram och tillbaka innan bussen går...

Promenerade fort. Blev varm. Mådde dåligt fysiskt... Sådär så att jag frös, men ändå svettades...

 

... Och så kommer jag till affären. Jag plockade idag, för FÖRSTA gången sedan jag började äta, på mig lite FRUKT. "Jag måste ju chansa. Försöka."... Och det kändes bra. Inget tvivel. "Och det BEHÖVER ju inte betyda att jag ALLTID måste köpa det nu"... Om ni undrar varför det är svårt, får ni läsa förra kvällsinlägget...

 

Och så går jag vidare. "Har ju saker på listan också"...

... Jag kommer fram till den ENDA sak som egentligen var ANLEDNINGEN till att jag behövde åka in idag eller imorgon. Den ENDA sak som tar slut nu...

.. Och... Hyllan var tom.

 

.. Jag SÅG ju att, här och där i butiken höll de på för fullt och plockade upp varor... Och jag KUNDE ju gå fram och FRÅGA någon...

Men inombords var jag stressad. Mådde inte hundra... Och så frustrationen på att PRECIS just DEN varan som JAG kom för, inte fanns på hyllan... "Och jag behövde tillbaka till bussen NU, NU.. NU!"...

 

... Ja, jag sprang omkring som en yr höna ett tag. Försökte, i mitt röriga, uppstressade sinne, avgöra ifall jag skulle fråga någon.. Bara ta varorna som jag redan plockat och betala... Eller ställa korgen på golvet och gå därifrån.. tomhänt...

 

Det ena kände jag inte ALLS för... Orkade inte få ett "Nej, tyvärr".. Som skulle få mig att må ÄNNU sämre...

Det andra kunde jag bara inte acceptera. Då det skulle innebära att jag fick med mig ALLT UTOM det som jag kom DIT för! "Och när, var, hur och varför skulle jag köpa det senare?".. "Borde jag då inte istället handla ALLT senare?"...

 

Till slut, bara STÄLLDE jag korgen där på golvet, och lämnade i uppgivenhet och frustration, butiken, tomhänt. Med känslan av att denna stressfyllda resa, som jag inte ens var SÄKER på att jag ville göra, var HELT onödig...

Och jag ville inte åka hem igen. Inte tomhänt. Inte på en gång...

 

Nu ville jag istället sega och dega. Jag ville ta en promenad. Hoppa över den första bussen... och därmed MEDVETET försena middagen med en timme... Om jag ens skulle ÄTA den!..

Jag skulle göra resan till någonting ANNAT än en misslyckad inköpsrunda...

 

... Jag var frustrerad. Såå frustrerad. Och jag tror att jag såg anledningen till att jag ÄNTLIGEN skulle kunna SLUTA med dessa rutiner igen. Detta nya sätt att leva... Denna KAMP som egentligen inte ger mig NÅGONTING. Då det enda jag kommer att kunna UPPNÅ med mitt liv, är att få vardagen att gå ihop. Kanske om jag har tur, även utan stress och oro. Ångest. Och en trött skalle...

 

... Jag skrev till min Jobbcoach och sa att jag ville börja praktisera. Men egentligen av ingen annan anledning än att jag inte ville sitta hemma och hela tiden TÄNKA på vad jag gör emot mig själv och hur misslyckad jag är. Hur DUM och svag jag nu åter tillåter mig själv att vara.. När jag nu slutar med rutinerna... och riskerar att hetsa och svälta om vartannat... ÄN EN GÅNG.. "Villket(medvetet) MISSTAG jag gör"..

 

Jag ville hemifrån. Tänka på annat... Och av en FULLGOD anledning, låta allt spricka... Jag kände nog någonstans att DET skulle minska mitt dåliga samvete jämtemot min FAMILJ... Att bristen på ork att FÖRSÖKA, berodde på att det fanns så mycket ANNAT runtomkring...

 

... Jag TOG mig en promenad... Och tog sedan nästa buss hem. Tjugo över fyra... går bussen som inte finns med i länstrafikens app... Denna "mystiska" resa...

 

När jag kom hem, slängde jag in en matlåda i mikron. Inte den mat som stod på listan. Inte idag. För att jag var TRÖTT på listan.

Den gör mig stressad... Och jag ORKAR inte längre. Bara av att TITTA på den, känner jag mig pressad och planerings-och funderingshjärnan slår igång... Jag orkar inte längre PLANERA middagar. Orkar inte planera INKÖP... Och jag orkar inte se alla dessa punkter som skrivs när det blir saker att göra... För många på en dag...

 

... Jag åt...

Och sedan har jag bara suttit vid tv:n...

Känt mig uppgiven. VETAT att jag måste FORTSÄTTA... Men samtidigt inte kunnat SE hur det ska gå TILL. Hur jag ska orka fortsätta vara kreativ. Orka fortsätta planera och räkna efter... Hur jag ska orka FORTSÄTTA stressa fram varje måltid... Och alltid känna mig mer eller mindre missnöjd över HUR det hela har gått till. Känslan som jag har i kroppen... Hur SNABBT jag har ätit... Och så vidare...

 

Jag orkar inte tänka längre, helt enkelt...

Men inte heller att ge upp HELT, känns det MINSTA rätt. Lockande, jo visst. Men inte rätt... För att, trots brist på ork(som bara tycks bli värre och värre). Stressen.. Så HAR jag fortfarande ett ansvar. MEDMÄNNISKOR. Mitt liv handlar inte BARA om mig...

... Och om jag ska vara ärlig... Känslan som jag får när jag är elak mot mig själv medvetet, är inte så lockande i sig.

 

... Men jag vet inte... Vet inte hur jag ska orka...

.. Vet inte...

 

God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 29 juli 2015 18:09

Allt jag vill.. eller ÖNSKAR att jag ville, just nu, är att lägga ner allt.. Bara ge upp... Stänga in mig... ... Och tillåta mig själv att SLUTA med det här nu...

 

Jag lever för familjen. För att inte svika dem... Jag kämpar för att få vardagen att fungera, för att orka umgås med dem när de önskar...

 

... Och jag kan inte ens TÄNKA mig att jag NÅGONSIN kommer att komma längre i mitt liv, än att just "vardagen fungerar"... För att jag kämpar inte för det. Jag lägger ingen ENERGI på att träffa folk... om inte de hör av sig till MIG... och då är det ofta jobbigt att se fram emot... Och ja-a...

 

... Just nu, sitter jag bara här och känner för att proppa... Sedan vill jag bara sova... Att vakna igen, ser jag inte fram emot...

Jag behöver en paus. Vila... Och jag vill vakna upp till en HELT annan värld.. Tillvaro och situation...

 

... Jag är slut...

 

.. Men...

 

... För att det ena ÄR trots allt mer rätt än det andra... ÄVEN om allt kanske i slutänden har varit helt meningslöst.. och av HELT fel anledning...

Jag menar. Jag borde göra det för mig själv... för att det är VÄRT det... Och inte på grund av dåligt samvete om jag INTE gör det.

Av D - 29 juli 2015 14:48

Jag tampades med beslutsångesten.. Jag kämpade mig iväg i sista minuten...

Jag stressade och mådde fysiskt dåligt...

... Kommer dit... och ser allt spricka...


... Och så inser jag bara...

"Jag gör inte det här för min egen skull... Jag lever inte för min egen skull... Jag ser TILL att överleva... Men inte för min skull... Inte ens när jag träffar FAMILJEN, gör jag det för min egen glädjes skull...... Och jag gör INGENTING för att göra det här livet till någonting mer än en överlevnad".


Jag måste leva. Försöka att må bra. Så att jag kan finnas kvar för min familj.. Inte svika dem...

Men jag MÅSTE få någonting nytt att fylla mina dagar med... Så nu blir det praktik, trots allt... Och jag kompomissar gärna på alla mina vardagsrutiner och styrkan i dessa.

Av D - 27 juli 2015 23:27

Jag har, sedan några dagar tillbaka, börjat känna att jag har tröttnat på kvällsfikat. Att varje kväll, äta sött och onyttigt. Fastän jag knappt smakar på det. Utan bara äter det för att ett kvällsmål ska ätas.

Jag har börjat längta efter frukt och grönt. Att få äta någonting friskt och saftigt. Men jag har aldrig riktigt känt att jag kan få det att FUNKA...

 

Jag menar. Att ÄTA det, kan jag ju såklart få till. Det är ju inte annat än att äta kakor och godis...

Men det är just att KÖPA det. Att veta hur MYCKET jag ska köpa... Och att kunna dela UPP frukten... SKÄRA den.. Utan att för DEN sakens skull, behöva äta upp allt på en gång...

 

Det är det här med hållbarheten som är kruxet...

Godis och kakor... Inga problem. Jag kan ta en liten bit här och var, från både godis, glass och kakor...

Men med frukt... Inte lika enkelt...

Då blir det svårt att veta hur mycket man ska köpa... Och att variera sig blir svårt... Om man inte köper kanske en av varje frukt och grönsak... Men de större frukterna blir ju ÄNDÅ för mycket frukt för att kanske hinna göra AV med, då...

 

Men nu har jag tänkt... Att om jag vågar testa, så ska jag chansa på en mängd frukt och grönt, och sedan göra smoothies.. Men då hoppas på att den HÅLLER i åtminstone ett par, tre dagar i kylskåp...

Då får jag i mig lite olika frukter och sådant under en kväll...

.. För att, att BARA äta en eller två frukter rakt av... Det känns lite tråkigt...

 

Men iallafall..

Till min dag...

Idag har jag haft en dag i smärta... Inte BARA på grund av att tv:bänksnissarna ger mig en massa bekymmer och ovisshet att bära på... Otrygghet..

Utan mest på grund av att jag nu ÄTER bättre. ÄTER BRA... Vilket innebär att nu RödaVeckan blir mer smärtsam... Iallafall TROR jag att det beror på det. För att jag har inte upplevt denna smärtan på flera, flera MÅNADER...

 

... Den gjorde inte JÄTTEont... Men det var ändå såpass att den sänkte mitt humör. Gjorde mig trött... Och fick mig att GUNGA i soffan. Där jag låg och kände mig för stressad och tankemässigt blockerad för att orka någonting ALLS...

 

Jag kunde inte få fram en TANKE... Och att lämna hemmet, eller få någonting ALLS gjort.. Som att skriva ett mail.. Gå till affären... Eller skriva ner mina känslor på ett sådant där kort som jag brukar lägga ut på bloggen...

 

.. Nej.. INGENTING orkade jag.

 

Morgonen började som vanligt.

Klev upp till klockan. Åt frukost... Och klev i säng igen...

Klev upp och satte mig vid tv:n, vid halv elva...

Åt lunch vid tolv... Ja, strax därinnan. Som vanligt...

 

... Och funderade fram och tillbaka, på ifall jag skulle pallra mig iväg till stan eller inte, för att handla mat.

Det var TRE varor... och jag kände oro inför det samtal jag väntade på. Kände inte att jag hade RON till att åka iväg. Lämna hemmet... Och började då istället fundera över.. ÖVERVÄGA att för första gången sedan jag började äta ordentligt, ta handlingen på butiken här i BYN istället..

... Det var det värt, när det var så lite som skulle inhandlas...

 

... I takt med att jag började få allt intensivare värk i magen, blev mitt beslut också mer självklart...

Jag ville inte lämna hemmet... Inte känna onödigt obehag i stan. Inte känna mig stressad för att jag ville tillbaka hem, snabbare än vad det var möjligt...

... Inte för någonting som jag kunde få gjort här... och sedan bara vila bort värken, i soffan...

 

... När klockan blev två, och mina program på tv:n, var slut.. Så gick jag en snabb promenad till affären. Vilket lättade på värken en aning. Så att jag slapp gå dubbelvikt iallafall..

... En kort omväg tillbaka hem. Bara för att slippa möta grannen igen, som jag mötte på vägen ut. Ja. Promenaden till affären, är såpass kort, att jag inte var SÄKER på om hon ens hade hunnit lämna OMRÅDET.. Och idag hade jag ÄNNU mindre lust att möta någons blick eller öppna min mun, än annars!

 

Hem.

Och ligga och krampaktigt gunga i soffan. Då jag inte hade någon alvedon hemma. Har aldrig köpt.. och vet inte hur man köper. Apotek eller affär..

Men jag ska kolla upp det... Visst klarar man värken.. Men onödigt, om man kan slippa.

 

Jag...

När jag kom hem, hade jag så ont.. Så att då STRUNTADE jag i mina regler kring rutiner. Jag kunde inte hålla mig till schemat och vänta in middagen. Inte idag. Idag då jag kände en smärta utan dess like.. Och varken kunde känna hunger eller mättnad... Kunde inte urskilja dessa. Och när jag INTE åt, var jag hungrig.. När jag åt, blev jag vid första tuggan, mätt..

 

... Så.. Jag tog mig en glass. Klockan var snart halv tre.. Och trots att det smärtade en del, psykiskt. På grund av att jag kände att jag svek mig själv. Misslyckades. Att jag var OROLIG att inte lyckas hålla på rutinerna och därmed känna mig besegrad och åter sluta äta..

.. Så BEHÖVDE jag den där glassen...

 

... Smärtan fortsatte..

Fortsatte utöver middagen.. Fortsatte... Fortsatte och fortsatte...

Jag blödde inte rikligt... Jag blödde ALLTID rikligt förr... De första åren... Ja, faktiskt enda fram till jag blev 25...

 

.. Jag VET inte om det beror på mina problem med ätandet... Eller om det beror på att det har ändrats med tiden... Men jag HOPPAS ju såklart på det sistnämda... För att GUD vilken jobbig tid jag hade i skolan!

 

... Nej. Utan nu var den bara SMÄRTSAM.

... Såpass smärtsam att jag gick och la mig. Jag FRÖS... Bäddade ner mig under täcket, med kläderna på...

... Jag skickade iväg ett mail till Tv-bänksnissarna, efter mycket om och men.. FASTÄN jag egentligen inte orkade...

Men oron gnagde inombords.. och jag kunde inte sluta undra... "Varför kan jag inte se vart min beställning befinner sig?".. "VARFÖR står fortfarande min orderstatus på "beställd", när jag fick mess om att den hade skickats, för flera DAGAR sedan?".. Och "VARFÖR ringer inte leveranssnubbarna?"..

 

Så jag mailade...

Och somnade sedan bort i en timme...

HIMLA skönt.. Och när jag vaknade, hade jag inte längre ont..

Det kändes som en ren lättnad. Och jag log för en sekund..

Innan jag klev upp. Satte på tv:n igen... Och kände hur värken la på sig lite igen... Men inte ALLS så att jag led av det..

 

Och jag kände mig bara så UTVILAD. Jag kunde TÄNKA igen! Jag kunde KONCENTRERA mig på saker...

 

... Och ja-a...

Det blev tv...

Kvällsmål.. Fika...

... Och så blev det lite tid framför datorn...

Nu till kvällen, mest för att läsa på om smoothies.. och försöka komma fram till VAD och hur MYCKET frukt och grönt jag skulle behöva.

 

... Och så råkade jag precis nu, innan jag började skriva, hitta "min hund" igen... UNDERBARA valpar. Och jag kände DIREKT att någon av DESSA, var rätt...

Men samma igen då... Det går inte riktigt ihop med mig och mitt liv just nu... Och ekonomin tillåter det antagligen inte heller... Vet dessutom inte om jag är redo.. eller ifall pressen skulle bli för stor.. på grund av en aldrig stilla perfektionisthjärna.. så att jag närapå drar mig själv ner i graven igen...

 

... Nej... Tror jag måste vänta med hund...

Jag håller ju PÅ att bli starkare nu..

.. Så liksom med praktiken, måste jag jobba mig långsamt mot målet...

Men NÅGON gång... NÅGON gång vill jag ha hund igen... DET är ett som är säkert ;D

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 26 juli 2015 21:28

... Imorgon kanske de ringer.. Kanske. Kanske inte...

Och jag tycker inte om att inte veta.. Tycker inte OM att ha det framför mig. Att veta ATT det kommer att ske, men inte NÄR. Att inte veta hur det kommer att GÅ... Och att tvivla på mig själv i den situation som jag oundvikligt har framför mig..

 

Jag är trött. Idag är jag OLIDLIGT trött. Samtidigt som jag, hela dagen, har känt att jag måste GÖRA någonting för att orka med.

Livet är tråkigt, och jag börjar känna ett behov utav den där praktikplatsen igen... Kanske är det dags nu, då? Kanske är jag REDO när jag börjar känna att de nya rutinerna med inköp och matlagning. Matrutiner.. börjar bli för LITE för att hålla mig aktiverad? KANSKE skulle allting hålla samman, FASTÄN jag låter någonting på sidan om, ta tid från min vardag?..

 

... Frågan är om jag vågar chansa. Vågar jag HOPPAS på att jag klarar av att hålla samman mitt liv.. Min vardag.. Om jag ska börja fokusera på praktik OCKSÅ? Vågar jag hoppas på att jag kan få ihop det med att lyckas fortsätta ÄTA regelbundet, om jag samtidigt ska kunna vara HEMIFRÅN mer än tre timmar under en dag?

 

... Andra klarar det ju... Så varför inte jag?

... Funderar vilket fall, på att kontakta Jobbcoach. Men innan jag GÖR det, måste jag ha någon slags plan. Jag kan inte höra AV mig och sedan bara... Ja, få lika svårt som INNAN, att ge praktiken en chans...

 

Det smärtar dock en del att riskera allt, nu när jag precis, för första gången på ÅR, har lyckats få till det.

Men NÅGON gång, MÅSTE det ju SKE... Och NU kanske är lägligt. Då jag börjar må dåligt av RASTLÖSHET igen.

 

Dagen... 

Jag minns inte när jag skrev sist... Men jag TROR inte att det blev något kvällsinlägg i fredags kväll... Inte igår heller...

Fredagen kommer jag inte ihåg ALLS, utan att försöka tänka efter. Inte en GREJ.

 

... Men igår var jag iallafall...

Morgonen började som vanligt.

Jag klev upp till klockan, vid åtta. Åt frukost. Och gick sedan och la mig igen... Men den här gången...

Nej, förresten. Det var i FREDAGS som jag inte vågade somna OM när jag hade lagt mig. Ifall att de skulle ringa.. och jag skulle missa det...

 

Men iallafall.

Jag klev upp igen sedan... någon gång.. Halv elva, kanske..

Satt väl vid tv:n eller något. Väntade på att mamma och pappa skulle höra av sig. Jag visste inte NÄR de skulle komma. Bara att det var "runt tolv"... Så jag väntade. Struntade i lunchen. Eftersom att jag inte visste när jag skulle behöva avbryta den. Eller om jag ens skulle hinna BÖRJA.

 

Klockan tolv, messade de och sa att de stod utanför..

Och nu bar det av till hamnen för att äta glass. 14åringen, mamma, pappa och jag, skulle möta 22åringen i hamnen.. Vi skulle äta glass. och sedan skulle vi vidare till en marknad...

 

Trippen BÖRJADE med en promenad, i sökandet efter den glass vi alla saknade... Vilken inte längre fanns NÅGONSTANS. VART vi än frågade, skickade de oss vidare... Alla glassbarer trodde den andra hade...

Det började småregna lite, och när de flesta av oss blev hungriga, bestämde vi oss för att "nöja oss med glassen som fanns"..

 

Vi satte oss och åt glass under tak, medans regnet började ösa allt kraftigare...

Sedan for vi vidare..

22åringen och 14åringen lockade med mig i 22åringens bil... så att jag fick joina DEM i deras OMTUMLANDE ride.. Istället för att åka i pappas trygga bil :P

 

... Det var MINST sagt skakigt. Och min syster som ännu inte känner sig HELT bekväm i situationer i bilen, som hon inte är VAN vid, blev vissa stunder, väldigt stressad och nervös..

Men förutom det, fick vi lite tid att prata skit, bara hon och jag... Ja, 14åringen vaknade upp ifrån sin mobilskärm ibland också :)

 

När vi kom fram till marknaden, regnade det inte desto mindre...

Och mamma fick sig en och annan kalldusch i nacken, av dessa plasttak som stånden har :P

... Vi gick runt lite. Jag hängde mest efter som en svans. Orolig för att tappa bort alla. Inte vandrar vuxna JAG iväg ensam inte :P

 

Jag gick mest tillsammans med 22åringen och pratade. Tittade på saker... Men utan att ha någon större lust att KÖPA något. Jobbigt när man bara har kort att betala med...

Och så regnade det ju... Att handla, blir det FLER tillfällen till ;).. Även om det såklart var BILLIGARE igår.

 

23åringen gick runt och provsmakade ost på hela marknaden. 14åringen skulle ha både varmkorv, munk, sockervadd och brända mandlar... JAG blev bjuden på en munk av 22åringen... Och så stod vi(de andra) och pratade med 23åringen(som nu ska börja kallas 24åringen) som stod som försäljare av tv:abonnemang där igår...

 

... Ja-a... Och när alla var blöta, trötta och frusna, satte vi oss i bilen för att åka hem igen. 22åringen åt sitt håll... och vi andra, åt det andra..

 

... När 14åringen fick höra att vi måste åka en OMVÄG för att kunna skjutsa hem mig, fick han mig att åka med DEM hem istället...

Egentligen hade jag ju hellre velat åka hem. Jag var blöt. Trött... Och jag visste inte när röda veckan skulle sätta in... Och det faktum att jag har MAT hemma, som blir dålig...

 

... Ja-a... Men jag gjorde det ändå. En natt skadar ju inte... Och så blir det ju film med mamma och pappa(och i det här fallet, 14åringen) på kvällen ;P

 

Förutom film, blev det även hämtmat från pizzeria :D

 

... När vi hade fikat och sett på film, la sig alla för att sova. Även jag... Men jag kände mig så spänd hela natten, att jag inte fick en BLUND, förutom den lilla oroliga sömn som jag fick på morgonen..

Klev sedan upp klockan halv nio, då mamma kom in i köket och pappa klev upp...

 

Vi åt frukost... Och sedan var det bara att vänta på att mamma och pappa var redo att åka. Jag skulle nämligen få skjuts till stan. Och sedan skulle jag ta bussen därifrån vi halv elva...

 

... När jag kom hem... Ja, det var skönt.

Jag började småplocka lite. Slänga sopor...

Och sedan blev det lunch vid tolvtiden, som vanligt...

 

Jag har sett på lite tv...

Jag har haft tråkigt. Haft ångest... Antagligen till viss del på grund av det...

Och så har jag(också på grund av det) börjat röja i sovrummet. Vikt ihop kartonger. Rivit och klippt SÖNDER kartonger... Och helt enkelt strukturerat upp den röra som var, till en strukturerad röra...

 

... Jag har varit stressad... ÄR stressad. Orolig inför morgondagen. Då jag helst vill åka IVÄG då, för att handla.. Men samtidigt VET att de eventuellt kommer att RINGA imorgon, tv-bänksnissarna..

Jag BEHÖVER ju svara på det, för att kunna få hem min tv:bänk. Men samtidigt är det ingenting som jag ser FRAM emot. Och att då riskera att de ringer när jag befinner mig i en otrygg eller STRESSAD miljö...

 ... Ja, det gör ju inte saken lättare.

 

Jag är orolig att glömma tid och datum, direkt de säger det. Att inte se tillfälle till att skriva NER det...

Att TRO att jag kommer ihåg det, men att det sedan när jag lägger på, ska vara borta...

Eller att jag minns det. Skriver ner det efter att jag har lagt på... Och sedan börjar tvivla på att jag kommit ihåg rätt...

 

Jag vill bara ha det överstökat.. Men jag BÄVAR inför när de ringer...

 

Min syster, 26åringen, messade mig igår, förresten. Igår kväll. Jag svarade efter en timme ungefär... Ja, klockan kvart i nio...

Och nu, efter mer än ett dygn, har hon inte svarat..

Det är ju SKÖNT på sätt och VIS. Då jag faktiskt känner mig PRESSAD av alla sociala situationer som uppstår framför mig hela tiden...

Men jag måste ändå undra... VARFÖR?

 

... Jag kan inte låta bli att undra om hon har fått reda på att jag inte hållit vad jag lovade genom att berätta för våra föräldrar om att hon och jag har TRÄFFATS... Och att hon därför är SUR... Eller om hon bara har missat messet...

 

... Men jag väntar.

Hör hon av sig, så hör hon av sig.

 

... Jaja. God natt <3

 

 

Av D - 23 juli 2015 15:15

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
    1 2
3
4 5
6 7 8 9 10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20 21 22 23
24
25
26
27 28 29 30
31
<<< Juli 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se