Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under december 2015

Av D - 31 december 2015 11:43

 

... Nu ska jag ta en dusch. Och sedan blir det avkoppling tills bussen ska gå, vid... om det var halv två eller något sådant.


...


Vet inte när jag kommer att blogga nästa gång. Blir det innan jag kommer hem igen, så blir det ju något kortare, via mobilen...

ANNONS
Av D - 31 december 2015 07:21

 

... Jag får fundera på det lite.

Men eftersom att det jag upplever nu, känns ohanterbart, borde ju iallafall föräldrarnas stabila hem, locka lite mer...


Och förhoppningsvis behöver det inte bli långvarigt.

Alternativet är ju, tillbaka till avdelningen. Och visst kunde det hjälpa, om jag denna gången gör som de säger. Men då kan jag få samma hjälp på hemmaplan sedan... Om jag gör som de föreslår :)

... Och hos mina föräldrar, har jag ju ett hem och kärlek.


...


Men vi får se vad jag bestämmer mig för. Stanna hemma och hålla ut. Eller ta en liten packning och dra mig iväg till föräldrarna i några dagar...

Men då får det allt bli "några dagar" också.


... Jag hoppas verkligen inte att jag behöver vänta alltför länge :/

ANNONS
Av D - 31 december 2015 05:49

   

... Jag måste se till att klara det här. Ta mig igenom det...

Av D - 31 december 2015 01:52

   

Jag tror att livet blev en känslomässig chock när jag blev utskriven...

Åter i vardagen. Åter i min vanliga berg-och dalbana...

Av D - 31 december 2015 00:15

 

... Jag känner att jag tappar greppet... Jag är bara rädd. Men jag känner att jag redan har tappat det...

Litar inte till fem procent på att jag ska orka... På att jag kan klara det...


Men jag måste.

Måste bara hålla ut. Stå ut tills en förändring kan ske. Sker och har skett...


... Jag tänker inte bli inlagd igen...

Så att jag hoppas att mitt behov av att leva på endast kaffe med grädde i, denna gång blir kortvarig...


.. Hoppas på att någon form av stöd kan komma an så snart som möjligt...

Men tills dess, måste jag försöka... Jag får ju skylla mig själv när jag inte orkar vänta in vårdplaneringen "på det frustrerande, kala.. men ändå trygga stället. Vardagen där livet inte finns"...

Av D - 30 december 2015 23:36

 

Av D - 30 december 2015 19:57

... Det är ju klart att jag ska fortsätta äta, liksom... Eller?

 

... Sedan jag kom hem, har jag bara ätit. Ätit, ätit och ätit...

Utan hunger, har jag bara proppat. Sak efter sak. Godis efter godis...

Och nu har jag en fiskgratäng(fryst) påväg in i ugnen...

 

... Jag kan inte sluta...

Jag har tråkigt. Känner mig lite smått ängslig och svävande...

Och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Min tid...

 

... Och i skrivandets stund, längtar jag efter att sluta äta...

Min själ ropar efter stöd "nuuu!"...

 

... Och i desperationens stund, har jag lust att messa 27åringen. Fråga om hon vill komma i helgen... Bara för att få tänka på annat, fram tills livet ska ordna upp sig "och bli värt någonting"...

... Men jag vågar inte riktigt. Då jag inte vet om jag är redo. "Är min själ. Mitt sinne, redo för den sociala pressen igen?"... "Är min vardag. Mitt liv.. Min lägenhet redo för besök under en hel helg ännu?"...

 

...

 

Det var inte för tidigt att skriva ut mig själv. Inte alls. Snarare "väldigt på tiden". Då jag mådde väldigt dåligt av att vara inlåst bland alla krävande människor... Utan egen kontroll...

Men samtidigt vet jag inte vart jag är, just nu. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera mig själv och vardagen... Eller min tid...

 

...

 

Jag känner mig mer än desperat till att få det där stödet i vardagen nu... Vilket i och för sig är något positivt. Kanske har jag nu ändå mognat på något sätt, under min kortare period på avdelningen. Kanske har jag ändå insett någonting.

.. Förutom att jag vägrar bli inlagd igen...

 

Men samtidigt som det är positivt att jag nu känner mig strävande efter hjälpen på hemmaplan, så är det jobbigt. För att sådana känslor kommer alltid på fel tidpunkt. Under helgdagar eller semestrar. Då det inte är möjligt, eller iallafall väldigt svårt att få igång det direkt... Och jag vet ju inte ens egentligen om eller när någon vårdplanering kan ske. Inte heller hur!.. Eller vart...

... Och när den sker. Kommer jag att kunna tillåta något alternativ alls? Kommer jag fortfarande att känna av behovet när det väl är dags?

 

...

 

Dagen idag.

Sedan jag kom hem, har jag som sagt ätit. Ätit, ätit och ätit.

Var även iväg en snabbis till affären. Då jag ville köpa grädde till mitt te och kaffe...

 

Jag har sett på film. Skrivit lite grann...

Och så har jag suttit vid datorn och desperat försökt få tiden att gå...

 

Funderat på det här med ekonomin. "Måste lösa detta nu... Men hur?"...

Ja, jag blir ju inkomstlös efter januari... Och har ännu inte orkat ta tag i det...

 

Jag har funderat över morgondagen. "Ska jag åka till mina föräldrar eller inte? Kanske bara över dagen. Så att jag får sova hemma(?).."...

 

... Och jag har haft tråkigt, tråkigt, tråkigt...

Men jag ska inte gnälla... Det var bra mycket jobbigare på avdelningen!

 

...

 

Jobbigt att inte veta om eller när allt ska lösa sig... Om eller när jag ska ta emot något stöd eller hjälp... Och på vilket sätt det i sådana fall skulle ske...

Att inte veta om jag kommer att falla ner igen... Om jag redan är påväg... Eller hur många gånger till, det kommer att ske...

... Och ifall det kommer att sluta med att jag lämnar allt... Hur lång kampen i sådana fall kommer att bli innan jag tar steget... Och hur många gånger jag kommer att behöva kämpa... Kämpa mot mig själv och livet... Kämpa för mig själv och livet...

 

... Och "Hur länge kommer jag denna gången att få känna att jag vill ha stödet? .. Hjälpen?"...

"Hur länge kommer jag nu att få känna att jag vill någonting med livet? Att jag i och över huvud taget har lust att vara social igen?"...

Ännu tror jag inte på livet. Litar jag inte på vardagen, när jag tänker efter... "Men kommer jag ändå att klara det här? Finns det ändå någonting för mig?"... "Och kommer jag någonsin att släppa på min envishet och bjuda in det värdiga livet intill själen? In i vardagen? ... Lita på andra? ... På mig själv?"...

 

...

 

Ja, jag har så många frågor. Så många funderingar. Som egentligen kan buntas ihop till några få stora...

 

Funderar på att maila kuratorn. Nu när jag har blivit utskriven. Men vet inte hur jag ska börja. Vad jag ska skriva...

 

Sköterskan nämnde även en psykolog som egentligen hade planerat att träffa mig innan jag åkte hem... Som hon tyckte att jag skulle ge en chans. Men där har jag ingen aning om hur kontakten skulle "startas upp", eller vad man nu ska säga... Om det skulle vara någonting som de fixar... Eller vad...

Eller ens varför...

 

Men i skrivandets stund, är jag nog tillräckligt desperat till förändring, att jag är beredd på det mesta...

 

...

 

Nu ska jag snart fortsätta proppa. Det blir färdigköpt fiskgratäng. Gott.

Men dock inte så bra för kroppen. Nu när jag redan är fullproppad...

"Hur ska jag klara det här?"... "Kommer jag någonsin att besegra den här utmaningen?"...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 30 december 2015 16:46

 

... Jag börjar redan känna igen mig själv.. Min vardag... Mitt liv...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8 9
10
11 12
13
14 15 16
17
18 19
20
21
22
23 24 25
26
27
28 29 30 31
<<< December 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se