Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Min vardagssituation

Av D - Onsdag 17 maj 23:02

... Hmmm... Idag...


... Jag har...

Klivit upp vid sjutiden, som vanligt... Tvättat ansiktet, använt hudvårdsprodukter, tagit hårtablett.. som vanligt... Gått iväg till bussen och åkt in till stan.. som vanligt...

Jag har, trots brist på ork och lust(mest på grund av vädret), promenerat bort till min skog. Gått i mina berg, fastän det var blött(så att jag aldrig satte mig ner)...


På grund av regnet, var jag inte kvar i mer än, lite drygt en halvtimme, i skogen... Sedan, gick jag tillbaka till busstationen...


... Det var inte bara vädret, idag, som gjorde mig orkeslös och vid noll lust till att vara hemifrån... Utan också det faktum att jag känner mig bekymrad, osäker och otrygg, i det här med arbetsförmedlingen och praktik... Jag vill ju så gärna, och känner att jag behöver, ta det ifrån det hållet nu... Jag måste gå via arbetsförmedlingen och ta mig ut på en riktig praktik... Men samtidigt, känns det otryggt, övermäktigt.. och jag har svårt att lita på mig själv och min egen vilja och förmåga...

Jag vill gärna ha någon med mig, när jag går till arbetsförmedlingen. Någon som kan få mig att känna mig självsäker och trygg. Men då PersonligtOmbud, inte kunde träffas förrän om tre veckor, bestämde jag mig för att försöka på egen hand... Har funderat på att ta med mig mamma, som stöd...


Jag mailade MinHandledarePåFörsäkringskassan, för att få veta hur det går till, att skriva in sig på arbetsförmedlingen, -samtidigt som jag promenerade till busstationen, i tanken på att köpa mig, precis vad jag ville "bara det är ekologiskt", innan jag åkte hem.


... Satt och väntade på bussen, i ungefär en timme. Lyssnade på musik... Frös...


...


Väl hemma...


Jag har, som vanligt, tagit mina hårpiller som jag fick av 25åringen...

Jag har vattnat mina var-dags-växter, -och även fixat en större flaska, att vattna mina växter med.. -så att jag slipper fylla på den, miljoner gånger per vattning...


... Sedan, skrev jag en planeringslista, över vad som ska göras kontinuerligt, vad jag ska göra inom en viss framtid, vad jag ska köpa, och vilka mina drömmar och intressen är... -Satt denna, på skrivbordsbakgrunden.


... Jag fick för mig, att städa under vardagsrumsbordet, -då jag letade efter min rulle med resårband, som jag inte kunde hitta... -Hittade den inte, ändå...


... Sedan, skrev jag till Xsambon och frågade honom om han mindes ifall man brukade ha möte med arbetsförmedlingen, redan vid inskrivningsdagen.. eller ifall man bara bokade tid, då... -Han svarade dock inte...

... Jag skickade in mina uppgifter till arbetsförmedlingen, så gott jag kunde.. -efter att ha skrivit till mamma, att jag eventuellt ville ha med mig henne "på det första mötet"... Sedan, skickade jag ett mail till MinHandledarePåFörsäkringskassan, för att fråga om det här med "det första mötet"... -eftersom att jag behöver veta vilken gång som mamma ska med i så fall...


...


Ehmm...


Jag har känt mig osäker och vid illa mod, för det här med att "bli utsatt för arbetslivet"... Sådär otrygg... och nästan lite darrig...

Men det här är någonting som jag måste göra, -och denna gången, för en gång skull, ta mig igenom... Jag måste agera normal, frisk och stark, om jag någonsin ska ta mig ur mitt mörka, sega, och tunga träsk... Och jag vet... jag måste bara ta mig över tröskeln. Kämpa hårt, tills allt känns mer flytande... -Hur otrygg och osäker, jag än känner mig...


...


... Jag har funderat på att stanna hemma imorgon... Men jag kan inte tillåta...

Jag måste ut och promenera. Gärna en stund, i skogen, också...

ANNONS
Av D - Måndag 15 maj 22:25

... Jag är väldigt trött, idag. Bara somnar, och känner mig både deppig och ängslig...

Mensen är nog påväg snart, men det känns ändå inte som om det är det som är orsaken... Det är nog bara en bricka i spelet...


... Det som stör mig, är nog snarare, hela min vardagssituation just nu. Att jag inte har någonstans att vara, på dagarna... Att jag, återigen, har misslyckats med någonting som skulle ha gett mitt liv en stadga och tagit mig framåt...

Jag vet inte riktigt vart jag står, och allt känns bara så...


... Grejen är ju, att jag...

Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Jag går ju bara omkring, om dagarna. Tvingar mig själv utanför lägenheten, in till skogen.. för att promenera i bergen... Jag får inte gå hem igen, förrän efter en viss tid.. Och för varje dag, rucklar jag ytterligare lite till, på dessa gränser...

Jag äter för mycket, och jag fortsätter äta... Och just för tillfället, känns allt såpass rörigt, att jag bara känner för att stänga av.. för alltid...


...


... Jag mailade PersonligtOmbud, idag... Bara skrev, kort och gott, att jag skulle behöva hjälp att komma i kontakt med arbetsförmedlingen och att komma igång där...

... Hon svarade, sedan på kvällen... Sa att hon ville ha mitt telefonnummer, -så att hon kunde ringa mig, för en planering av vad de kan göra för mig... -Det enda jag inte ville höra! Jag menar. Jag pratar inte gärna i telefon...

Men vi får se. Det gav mig även en tvivelkänsla, av ifall jag ens kommer att klara av att ha kontakt med henne, mer än va jag klarar av det med någon ny, på arbetsförmedlingen...


...


Annars...


... Idag, hade jag en kämpig morgon... Min mail började krångla, och jag kunde inte logga in. Och eftersom att jag mailade MinKontaktPåKommunen, igår, och frågade om PersonligtOmbud, var det väldigt frustrerande...

Fastän jag stod där, på busshållplatsen, och kände mig alldeles förtvivlad.. medans jag försökte, gång på gång, att logga in, tvingade jag mig själv att kliva på den där bussen... Jag kunde inte tillåta mig själv att vara hemma, bara för att mailen krånglade...


... Även när jag kom in till stan, efter att fortfarande inte ha fått igång mailen, kunde jag inte tillåta mig själv att åka hem igen... -Trots nära till gråten!

Men jag gav inte upp..! När jag var nästan framme vid mitt berg, messade jag JobbCoach och meddelade att jag inte skulle ha kontakt med henne mer... Att jag skulle ta kontakt med arbetsförmedlingen, istället... -Frustrerad över att allt bara går i kras för mig hela tiden... Men strax därefter, lyckades jag ta mig in på mailen, -och den stressen, kunde äntligen lägga sig.


... Jag satt på mitt berg, en stund... Men jag var rastlös. Extra rastlös, idag. Och jag kände obehag över att röra mig, omkring, där min arbetshandledare brukar promenera...

Så att, mycket tidigare än vanligt, började jag promenera nedåt igen... Jag gick in i skogen, på den andra sidan grusvägen, och hittade där, ett underbart berg.. som jag kunde hoppa och promenera på, utan att känna obehag eller stress! -Ja, eller iallafall tills jag får någon viktigare stans att vara...


...


Jag köpte mig en smoothie. Drack den, och åkte hem.


Hemma, har jag ätit.. en massa(massa)...

... Jag har sett på tv... Och sovit framför tv:n.. två gånger!

Jag har skrivit av mig, i min känslobok...

.. Ja. Jag sov en stund, i sängen, också.


... Men det kanske var allt...


...


Gårdagen, kort.

Jag var hos föräldrarna. Vi åt, lite grann. Pratade, en hel del.. Och tog en promenad...

Sedan, åkte pappa och jag, och hämtade en gästsäng som jag köpt... Skjutsade hem mig, -där jag sedan började proppa i mig ätbart, för fulla muggar...


Jag försökte redigera ett jättedåligt foto, så att det skulle se bra ut.. Men lyckades aldrig...

Jag kollade upp olika sidor, där man kunde se väderprognoser... Men blev bara förvirrad... -Alla, säger olika saker..!


... Jag har säkert glömt något, men det får så vara!

Det är säkert en hel del punkter och kommatecken, placerade fel, också. Men jag blir galen på att försöka undvika det! ... Så jag läser nog bara igenom, en gång, nu... Så får det duga.

ANNONS
Av D - Onsdag 10 maj 22:43

... Någon mening, bara. För att jag är helt slut...


...


Jag har ont i underläppen, då jag har rivit bort halvdöd hud...

Att arbeta, fungerar inte. Utan jag sitter bara i skogen... Och går jag till arbetsplatsen, sitter jag bara där och stirrar... JobbCoach, vägrar ens överväga att ge mig en chans till praktik, känns det som... Och jag fryser, hela dagarna...


... Jag känner mig bara så... vilsen. -Uppgiven...

Jag kan ju liksom inte tillåta mig själv att börja vara hemma hela dagarna igen, nu när jag vet att den större delen av mina problem med ätandet, försvinner när jag kommer hemifrån åtta timmar om dagen...

Men jag orkar inte heller gå till en arbetsplats som jag inte tror på att jag någonsin kommer att börja utföra något arbete på... Där jag känner mig otrygg och malplacerad... -Där jag blir alltmer socialt fobisk, ju längre tiden går...


...


Idag var jag i skogen. Satt på mitt berg, och promenerade omkring... Och så satt jag en stund, på bänken på gräsmattan, och väntade på min arbetsledare som skulle komma och jobba lite utomhus med mig... Men hon kom aldrig. Iallafall så visade hon sig inte för mig... -Så till slut, gick jag ut i skogen igen.. och väntade på att gå hem, istället...


... Jag har funderat på ifall jag ska säga upp min plats på Brukshundklubben. Bara fortsätta gå iväg, samma tider.. men bara vistas i skogen... -Hålla mig borta ifrån arbetsplatsen...

För att jag orkar inte mer nu. Och eftersom att jag inte ser mig själv, komma någonstans på Burkshundklubben, behöver jag en annan arbetsplats.. om jag ska ha en chans att lyckas... -Min aktivitetsesättning går ju ut, i januari...


... Det känns tungt att spendera en hel dag i skogen... Men jag behöver rutinerna... och jag behöver fly hetsätandet...


...


... Hemma.


Jag kom hem, vid halv tre.. Efter att ha gått hem utan att säga till... "men de bryr sig ju inte, längre"...

Åt lite grann... -Jag köpte även lite nötter, innan jag åkte hem...

Jag har sett på tv... Ätit en massa tomater.. Sovit lite grann...

... Ja. Och så har jag raderat en del sms. Börjat rensa bland alla tusentals...


... Och nu ska jag gå och lägga mig...

Av D - Torsdag 27 april 23:12

Ett kort inlägg... Jag är trött och ska gå och lägga mig...

Mitt ansikte har fått några, rätt så smärtsamma utslag(syns inte, men känns), här och där... Mina ögon gör ont, båda två...


... Men det är inte det som jag vill skriva om idag...


...


Inte heller idag, utförde jag något arbete på.. jobbet...

Likt som igår, bestod min dag i att sitta, gå, och stirra... Jag varvade mina timmar med att sitta på stora stenar. Sitta på bänkar... Att gå runt, runt, runt, på den stora gräsmattan... Jag vågade varken titta i ansiktet på folk.. om de samtidigt tittade på mig, eller svara när de ville öppna en konversation...

Dock så gick jag och min arbetsledare, på en promenad med hennes hund, idag. Genom skogen och runt. Jag vet inte hur lång tid det tog, men det var rätt så avkopplande... Vi pratade inte så värst mycket. Jag svarade ju mest i ettordsmeningar(ja, om man nu kan kalla det "mening")...

Men annars så gjorde jag egentligen ingenting alls... Och när det började bli lite kyligare ute och jag var helt ensam, messade jag och sa att "jag går nu"... och så gick jag... Klockan var väl ett, ungefär...


... Idag har jag väl känt mycket, att det är onödigt för mig att vara där. Jag känner inte att jag passar in i gruppen, och jag tror mig verkligen kunna fungera bättre på en arbetsplats där jag får krav på mig.. -och att jag då får saker gjorda...

För att grejen är ju den att jag alltid har haft det jobbigt, socialt... och även med höga krav, då jag har tampats med prestationsångest och konflikträdsla, i hela mitt liv... Men när jag var liten, tog jag mig igenom alla de uppgifter som kom i min väg, ändå. Jag pressade mig igenom ångest, osäkerhet, nervositet och magont... -För att kravet fanns... Nu, på flera år, har ingen velat sätta upp krav.. Och enda sedan jag gick i gymnasiet, har bristen på ork, och rädsla, fått sätta sig högre än vad konflikträdslan och perfektionismen har gjort... -Jag behöver kraven!


... Ja, jag känner det. Jag behöver egentligen vara på ett ställe, där jag får tydliga krav på mig och inga valmöjligheter i huruvida jag ska jobba eller bara sitta. Ifall jag ska kratta eller ta en promenad... Ingen rätt att välja när jag ska komma på morgonen och när jag ska gå hem på dagen... Och inte heller tillåtelsen att stanna hemma de dagar jag känner för det..!

... Nej, jag vill inte att mitt "arbete" ska kännas som en fritidsgård. För att jag vet(vet) att jag backar för både ångest, rädsla, osäkerhet, nervosotet, oro, social fobi... och allt(allt!) annat obehag..! Den enda anledningen till att jag fortsätter(och kommer att fortsätta) gå dit, är att jag inte tycker om känslan som blir av att inte göra det! Jag kan inte tillåta mig själv att stanna hemma och svika mig själv. Att bara sitta framför tv:n och ha tråkigt, ensam, när jag egentligen mår så mycket bättre av rutiner och frisk luft. För att, faktum är ju, trots allt... Jag är ute mer än halva dagarna, nu.  Jag ser hundar som tränar med sina ägare. Även om jag inte hälsat på arbetsledarnas hundar ännu, finns även de vid min sida... Och jag slipper hetsätandet och den totala bristen på rutin! ... Det enda som klämmer, är ju att jag inte utför någor arbete.. på mitt "jobb", och att jag tror att jag skulle ta mig längre om folk förväntade sig det av mig...


... Jag messade JobbCoach, efter att jag hade gått därifrån. Sa att jag ville söka efter en vanlig praktikplats istället... 

Men faktum är, att jag inte vet... Jag trivs så bra i miljön som jag befinner mig i under mina dagar... Jag trivs med alla hundar som befinner sig runt omkring mig... Och jag bara älskar den frihet jag har, så att jag kan ta en lång promenad.. både dit och hem!

... Men ja-a... Hade det varit en fritidsgård. Någonstans att gå för att se lite folk och få något annat att göra än att bara sitta framför tv:n, handla godis, och äta... -Men som arbete... Nej, jag känner mig så onödig på en plats som kräver för lite av mig.. men som jag samtidigt inte vågar komma igång på...

... Men jag tänker fortsätta gå dit.. tills någonting, mer passande, dyker upp... För att rutinen i att gå hemifrån vid 07.30 på morgonen och vara hemifrån i flera timmar, känns viktig för mig...


...


Förövrigt idag, då?


... Jag låg halva natten och funderade på ifall det var värt att åka iväg idag... eller ifall det bara kändes onödigt... Men tidigt imorse, kom jag fram till att jag inte kunde tillåta mig själv att stanna hemma... då jag hellre känner mig misslyckad därborta, än att känna mig misslyckad härhemma...


Jag gjorde mig iordning, klädde mig i tjockare kläder(eller rättare sagt, mer kläder) än igår, och gick sedan iväg till bussen... -Idag åkte mössan på, igen(fast det var ju kallare igår)!


... Hmmm...

Min dag på jobbet, har ni ju hört en del om, redan. Så att, den hoppar jag.

Jag gick iallafall därifrån, vid ett... Då hade jag börjat frysa lite grann... Gick runt, runt, på gräsmattan.. och kände mig onödig.. Och utan folk i närheten, kändes det bara.. överflödigt, att stanna kvar...


... Jag tog mig en lång promenad tillbaka till den busshållplats som jag hade klivit av vid på ditvägen...

Och väl hemma, har jag sovit lite grann på soffan. Jag har ätit för mycket skräp... Och så har jag funderat och gnagt på det här med.. jobbet... -Möjligheter, hit och dit...

... Och ja. Ställt in min och HanSomInteHarEttNamns träff på lördag...


... Och nu... -Nu ska jag sova.

Av D - Tisdag 31 jan 23:49

Ikväll köpte jag mig lite naturgodis, tills slut...

Jag mådde jättedåligt. Kunde inte koncentrera mig på något. Kände mig hungrig. Slut i kroppen... Och hjärnan hade hakat upp sig som... jag vet inte vad..!


... Och jag känner mig bara så... uppgiven och fastkedjad...

Jag är blind. Fullständigt döv. Har ingen känsel... Jag känner mig bara så... borta.

Jag lever inte. Jag vet inte vad jag gör... Jag tittar utan att se. Lyssnar utan att höra... Söker utan att finna, och funderar utan att förstå...

... Och jag har ingen aning om varför. Vad detta har för mening... Eller om det ens finns någon mening..!

Finns det någon mening till livet, alls? Till att jag finns? .. För min skull.. Har jag någon mening?


Jag menar. Jag njuter ju inte av det här. Jag njuter inte av att vara elak mot mig själv.. Och inte heller av att vara snäll...

Jag njuter inte av att lida och av att kriga... Men ändå så utsätter jag mig själv för det...

Jag njuter inte av att sitta fast i ett meningslöst liv och en händelselös vardag där ingenting går framåt och där ingenting blir gjort... Men ändå så tvingar jag det faktumet att bestå...

... Och när jag inte kan, vill eller orkar vända på detta.. Varför då fortsätta? Varför lever jag då?


... Min hjärna blir alldeles mosig. Mitt hjärta, tungt... Min kropp, trött...

Och jag orkar inte tänka, längre. Jag orkar inte känna eller vara...

Jag orkar inte vara medveten om min omvärld. Orkar inte inse vad jag gör och vem jag är...

Jag orkar inte fortsätta trycka ner mig själv. Orkar inte fortsätta känna att jag ljuger för mig själv och lurar mitt eget jag...

... Jag orkar(orkar) inte stå i ständig konflikt med mig själv längre, och hela tiden vara medveten om vad jag går miste om när jag gör såhär. När jag behandlar mig själv och mitt liv på detta viset... "Jag har en chans, som jag frivilligt sumpar"...


...


Idag åkte jag, trots en stor brist på ork, in till stan en vända vid ettiden...

Jag var alldeles slut i både kropp och sinne. Antagligen på grund av min snabba viktnedgång från dag till dag. Jag menar. Jag gick ner ungefär ett kilo från igår till idag. Och ungefär ett halvt, från i söndags till i måndags... Vilket inte alls är så konstigt med tanke på att jag nästan har helsvultit(heter det så?) de senaste tre dagarna..!

... Men jag var fast besluten att utnyttja mitt busskort även idag. Och jag var lika fast besluten att jag skulle orka promenera iallafall en liten runda... Och det gjorde jag. Jag promenerade, om än slut i kroppen och egentligen ingen större lust och vilja... Men bara en tjugo minuters promenad, och sedan ville jag bara hem...


... När jag kommit hem igen, satte jag mig vid tv:n, som vanligt. Något annat gör jag ju inte i min vardag. Jag hade behövt göra en massa, just nu. Såsom att städa, diska, tvätta kläder och duscha... Men ingenting orkas med... Det blir bara tv, tv, tv...


... Framåt kvällen, blev allt väldigt jobbigt.

Jag åt en morot. Skrev upp kalorierna. Och satt vid tv:n några timmar till... Tog sedan en till morot...

Men eftersom att jag har, hela dagen idag, planerat och funderat på att jag ska köpa propparmat imorgon och köra på den föregående planen istället för att förbjuda allt som inte är ekologiskt och sötningsfritt, hakade min hjärna upp sig rejält när jag blev sådär jätteslut och hungrig.

Jag började fundera och rabbla vad jag skulle köpa imorgon. Började längta och försöka komma fram till vad jag egentligen vill ha och satsa på. Vilken butik det var bäst att ta vad på...

Och jag blev bara mer och mer hungrig, och det kändes alldeles för långt att vänta...


Jag mådde såpass dåligt, att jag inte kunde sitta stilla. Kunde inte koncentrera mig på någonting. Jag gungade bara fram och tillbaka, pillade på såren och funderade i hög hastighet... -För hög hastighet..!

... Jag kunde inte tillåta mig själv att gå och handla någonting att äta redan idag(även om det bara skulle bli ca 50% av vad jag bör äta). För att det skulle bli så fel med morgondagens räknerier inför hetsdagarna...

Ja, jag har ett system där. Vet inte om det kommer att gynna mig, ännu. Men det är värt att bli testat, iallafall...


... Jag funderade och stressade upp. Fick ångest, ett tag till... Men eftersom att affären skulle stänga snart, kunde jag inte förbjuda mig själv länge till. Då jag mådde såpass dåligt, att jag inte visste hur jag skulle klara av natten "om jag sumpar denna möjlighet"...

... Så att... jag gick iväg och handlade. Jag tänkte bara "Skit samma. Jag kommer ju ändå inte att gå upp i vikt av det.. Bara gå ner mindre"... Och så bestämde jag mig för naturgodis.


Och även fast dagens intag blev mindre än 50% av vad jag egentligen bör få i mig för att må bra, känner jag att detta var ett mindre nederlag. Ett svek... Ett bakslag...

Jag menar. Har jag ett system pågång, är det ju meningen att jag ska följa det. Annars kommer jag aldrig, trots mina svaga försök, att lyckas få kontroll över mig själv... Och jag är rädd för vad som händer om jag tappar den mer eller lika mycket som jag redan gör...


... Men jag åt mitt naturgodis. Dokumenterade det... Och fick ont i magen för en liten stund...

Jag har väl mest känt, nu på kvällen, att det system som jag nu försöker mig på, inte är någonting som kommer att kunna ta mig dit jag vill... Och jag fortsätter för varje dag, önska att jag hade velat följa det schema som fungerade så himla bra under så lång tid som det ändå gjorde för några månader sedan... Jag menar. Ingenting annat har fungerat lika bra. Ingenting. Ingenting att tagit mig så långt i svälten. Gett mig de fysiska symtom och smärtor som den gången gjorde... Och ingenting har tidigare låtit mig gå ner såpass långt i vikt...

Och jag trivdes med omväxlingen jag fick i kosten. Jag trivdes med... Ja, men allt förutom krocken med det sociala livet, som gjorde att jag kände mig så splittrad hela tiden... Jag kunde inte vara hemifrån när jag var så fixerad vid att följa ett visst kostschema...


... Men sedan blev ju svälten för påttaglig, och jag hamnade för första gången i den hetsätarsituation som jag är i nu... Aldrig tidigare hade jag hetsätit... Och nu är det, det huvudsakliga i min ätstörning..! Önskar bara att jag kunde hitta tillbaka till tryggheten igen. Men jag är bortskämd med att äta.. Att hetsäta, varje gång som... Ja, vad som än händer och inte händer!


Det kommer att ta livet av mig. Det, och så mycket annat...

Men fungerar inte det här systemet nu, så får det nog bli helsvält eller något istället. För att jag orkar inte med alla de ständiga inköp som blev när jag skulle svälta på det fungerande sättet. Det var ekonomiskt och intressant... Men jag orkar inte ta tag i det...


... Men jag ska försöka ge allt vad jag har på den sista möjliga sysselsättningsplatsen, och se om jag vågar ta mig ut och börja jobba lite.

Jag har nämligen fått svar från JobbCoach, och hon har bokat studiebesök åt oss på fredag nästa vecka...

Och jag behöver verkligen det här. Jag behöver klara det här. För att, om inte annat, kanske jag iallafall inte behöver fortsätta bråka med mig själv om ätandet. Kanske kommer svälten naturligt... Eller så äter jag kanske bara något litet om dagen...

Jag hoppas att maten ska få mindre fokus. Och att, om hetsätande, att det bara behöver bli på helgen... Inte för att det kommer att funka! Men jag måste ju äta någon gång! ... Jag vet inte hur jag löser det... Men det kan ju inte bli(kännas) värre än nu...

... Men ja. Som sagt förut.. "Jag hoppas hellre på svälten än hetsätandet.. om jag får välja"... Jag vill ju inte behöva välja. Men det tycks vara mitt enda alternativ, just nu...


...


Imorgon blir det en hetsätardag.. Hetsätarperiod. Och med största sannolikhet, svält efter det. Några dagar...

Och jag ser inte(inte) fram emot morgondagens inköp. Känns såå rörigt och osäkert. Och jag är orolig för prestations-och beslutsångest...


... Och på fredag nästa vecka, blir det studiebesök på en brukshundklubb...


... Förutom det, borde jag verkligen boka tvättid... Verkligen...

Jag borde verkligen duscha... Borde verkligen städa, eller iallafall diska och plocka skräp!


... Men helst vill jag bara lägga ner. Blunda.. och sluta.. vara... Jag vill varken uppleva mitt eget liv eller vara medveten om någon annans... Det ger mig ångest... Får mig att känna mig otillräcklig, onödig och misslyckad...

... Jag hoppas på ett kort liv. En naturlig död... Gärna direkt i sömnen... För att det här är värdelöst, utdraget.. och bara.. Bläää..! .. Helt enkelt.

Av D - Onsdag 18 jan 23:30

... Aldrig förr har mat varit en sådan stor fiende som den är nu. Aldrig har den slagit mig så hårt... Och aldrig tidigare har jag varit såpass beroende av den...


Just nu ligger på mitt vardagsrumsbord, den sista varma dubbelmackan(som inte är alls varm längre), och bara väntar på att få bli uppäten "Så att jag slipper äta mer imorgon"...

Jag har inte lagt undan dessa smörgåsar, som för några timmar sedan, var väldigt många fler. För att behovet av att dessa tar slut idag, har varit och är så himla starkt. Och sakta har de blivit färre och färre...

De senaste två åt jag upp under tvång(starkare tvång än tidigare). Långsamt och rätt så lidande... Tugga för tugga... Och lite smått(väldigt) ovillig att äta den del där pålägget fanns... "Jag är för mätt..."...


Och nu har jag en kvar... *Suck*...

Kalorierna har gått långt över vad som kan anses hälsosamt...

Jag känner mig fullproppad... och.. allmänt kass...


...


Men trots att ätandet är ett stort problem. Att det får mig att må dåligt... Att mina problem får mig att rasa i vikt, för att sedan öka drastiskt... och rasa igen(!), så är inte ätandet kvällens största bekymmer...

Jag har gått in i ett läge där återigen förtvivlan över hur jag ska få vardagen och livet att gå ihop när jag blir upptagen hela dagarna, tynger min själ... Hur jag ska kunna tvätta, städa, diska och laga mat... Hur jag ska kunna ha något socialt liv alls... Hur intressen ska hinnas med... Och hur man egentligen kan kombinera husdjur eller barn, med arbetslivet...


Jag menar. Jag gör ju inget av det där, nu heller...

Jag uppnår ingenting, och upplever ytterst lite...

Jag träffar bara folk när syskon eller föräldrar stämmer träff... Och aldrig annars... Jag hör knappt av mig. Har svårt att vilja svara på mess... Får ångest inför kommande sociala sammankomster eller besök...

Jag har länge velat men inte ännu vågat skaffa hund...

Jag har inte kommit igång med gym eller simning, fastän jag hade önskat det för ett tag sedan...

Jag har inga direkta intressen. Och jag varken får igång tvätten, disken, städ eller inköp...

.. Går inte heller ut med soporna...


Men ändå känns det som om livet och vardagen skulle bli förstörda och rasa samman om jag behövde lägga till en sysselsättning.. Ett jobb, mitt i alltihop..!

Samma sak som att jag har undvikit att skaffa hund, på grund av att jag kommer att få svårt med hundpassning under tiden jag jobbar.. Bara för att det känns som om jag kommer att börja jobba direkt som hunden har kommit..(!).. ... Fastän jag har varit arbetslös/sjukskriven i över sju år!


...


När jag var ute och promenerade idag, kände jag bara att jag ville bli av med hetsätandet...

Det är ju klart. Det känner jag ju hela tiden, eftersom att det är något av det värsta och mest skrämmande i mitt liv... I min värld, just nu!

Men jag gick bara där i min egen värld, och funderade över hur det skulle vara om jag vände mig till någon som kunde hjälpa mig bli av med hetsätandet och förbättra min relation till mat...


Men grejen är ju att jag inte kan prata...

Jag menar. Jag kan säkert om jag skulle träffa rätt person. Och om jag, när det kommer till kritan, skulle stå stark i min övertygan om att jag behöver hjälp...

Men det finns ytterst få människor här på jorden, som kan öppna upp min förmåga att både tänka och prata "på bestämd tid".. Som kan få mig att känna mig såpass trygg och opressad(tror inte att det heter så), att jag kan tänka klart och(!) prata, och inte bara drabbas av en låst skalle... Jag behöver tid. Lång tid och utan krav på prat, för att kunna öppna mig... Eller bara en trygg och avslappnad situation...


Och att, för mig, känna att jag har behov av stödet, är jättesvårt. Eftersom att jag hela tiden tvivlar på mig själv. På vad jag tänker och känner. På hur jag mår och vad jag kan... På vad som är sant och falsk.. och vart jag befinner mig...

Och även om jag söker hjälpen... Även när jag söker hjälpen, så går det inte att ta emot den när det väl kommer till kritan "För att jag behöver den inte"... Alternativt att jag inte vill ha en förändring eller må bättre...


... Men visst. Det skulle betyda guld för mig att slippa känna det här hetsätartvånget en gång för alla...

Det skulle betyda livet för mig, om jag inte behövde sitta härhemma just nu, och stirra på den där dubbelmackan som fortfarande ligger på vardagsrumsbordet... Om jag inte behövde känna efter, varje minut, ifall jag har blivit mindre mätt nu "Så att jag kan trycka i mig den där sista mackan också, så att jag blir av med den"...

Det skulle betyda guld för mig, att kunna slappna av och tänka på annat än... min värsta fiende och närmaste vän...


Men hur det ska gå till, det vet jag inte...

Det känns inte möjligt för mig att sluta "leka med maten"... Men eftersom att jag aldrig mer får köpa de saker som jag alltid har proppat på, tror jag att hetsätandet kanske kan lägga sig nu... Annat blir väl med svälten... Vilken jag i och för sig inte har lika mycket emot. Den är smärtsam... Näst intill outhärdig... Men mitt psyke blir iallafall mer tillfreds... Vilket Proppet misslyckas med totalt!


...


Men visst kan en sysselsättning ändå bli en positiv erfarenhet...

Den kan ju göra att jag tänker mindre på mina bekymmer och problem. Att jag om inte annat, bryr mig mindre om det som inte fungerar... Och jag kanske börjar känna mig starkare och får mer utlopp för min sociala sida...

Jag kanske blir lyckligare, och mer framåt och öppen... Och jag kanske får energi till att ge mig ut lite grann i livet, också. Och inte bara på promenader...

Jag kanske öppnar mitt sinne lite grann, för njutning...


Det är ju mycket att lägga i armarna på en aktivitet...

Men grejen för mig, tror jag är att jag har gett upp.. Jag har inte längre kraften och glädjen i att göra någonting för att ta mig dit jag vill...

Jag menar. När jag växte upp var jag ambitiös. Jag hade drömmar. Och jag ville uppnå någonting... Men jag hade inte styrkan att se till att det skedde, själv. Min initiativförmåga har aldrig varit särskilt bra. Antagligen på grund av min konfikträdsla. -Andra fixar och tar beslut. Jag följer med på färden...


Men viljan och drömmarna fanns ändå. Och efter gymnasiet, gjorde jag många tappra försök till att både ta mig ut på arbetsmarknaden och att uppnå mina drömmar...

Men Xsambon... Han var seg som gummi. Och hur mycket jag än försökte få med honom på någonting alls, visade han mig nacken... Och till slut blev jag väldigt tung och deppig... Gav upp...


Så att därför.

Jag behöver en kickstart. Och kanske kan en aktivitet. Ett jobb, hjälpa...


... Fast problemet med ätandet och min disrespekt emot mig själv.. Mina svårigheter för "mycket på en gång", finns ju... Och dessa saker kan sätta mycket emot vad jag vill uppnå. Och förstöra en hel del för mig...

Och hur länge orkar man hålla sig uppe... Hur länge orkar man stå, innan man lägger sig ner?

Jag menar. Löser sig inte det här snart, så att jag får känna mig lugn, stark och trygg.. Lycklig. Så orkar jag inte mer..! "Jag rasar ihop här! Och ingenting kan hålla mig samman.."...

Jag vill inte dö olycklig och med en känsla av värdelöshet... Men jag gör det hellre nu än om ytterligare 27år!


...


Annars...


Ja, jag har ätit. En massa...

Jag har skrivit. Både i olika anteckningar som har med ätandet att göra. Med kalorier.. Och i min känslobok, om hur jag känner och tänker...


Jag har sett på tv. Och jag har tagit en promenad...

Jag har legat på sängen och stirrat upp i taket. Känt mig stressad. Uppgiven. Funderat...

Och jag har fått ett mail från JobbCoach, om ett till studiebesök nästa vecka...

Av D - Måndag 9 jan 22:16

... Jag går ner ungefär fyra hekto om dagen, just nu... -Ja, om dagen...

Det är väldigt mycket. Men det kommer bara att hålla i sig tills jag inte längre orkar äta såpass lite som jag gör...

Jag menar. Det känns förvånansvärt för mig själv, att det här inte känns särskilt tungt... -Än sålänge klarar jag det, utan att känna att det är alltför jobbigt. Jag är lite trött. Känner av bröstkorgen.. -Lungorna, när jag ligger ner eller halvsitter i soffan... Men det känns inte särskilt tungt...


Jag har aldrig varit med om det förut. Jag menar. Jag brukar få kämpa. Sitta och stirra på klockan. Och bara känna att det är nästan outhärdigt(stavning)...

Men det kan ju också ha att göra med att jag har haft en lång period av nästan enbart hetsätande nu precis innan... Och att jag därför har lite energi till övers... För att detta var ju första gången som jag har haft en hetsätarperiod... Och tidigare har jag redan legat på gränsen till undervikt innan.. -Vilket jag inte gör nu..!


...


Dagen idag...


Livet är verkligen tråkigt. Ja, eller vardagen. Vardagen är tråkig...

Jag sitter bara. Gör ingenting. Jag äter och dricker.. men knappt det. Jag räknar och söker svar på funderingar. Jag för loggbok och skriver... Och om förälder eller syskon hör av sig, kanske jag orkar svara... Om någon annan planerar sammankonst, joinar jag dem... Men jag planerar det aldrig själv...


... Annars är det bara tv, tv, tv...

Jag diskar inte ens. Har inte städat ordentligt eller tvättat kläder, på väldigt, väldigt länge... Och att laga mat... -Ja, hur ska det gå när jag inte ens köper hem någon mat att tillaga?!


Jag kommer inte ut på aktivitet, fastän jag vill och behöver... -Eller vill jag verkligen? Vill jag verkligen, verkligen? För att hade jag inte tagit mig ut då.. för länge, länge sedan?

Jag menar. Jag har aldrig jobbat. -Under mina snart åtta år efter gymnasiet.. har jag inte tagit mig ut på ett enda jobb.. Jag har praktiserat en gång. Vilket inte alls fungerade.. Kanske för att jag redan mådde väldigt dåligt av hemmasituationen med min Xsambo då... -Jag praktiserade ju under skolåren... Men nej...


... Och av alla gånger som jag har försökt ta emot stöd, har det alltid slutat med samma sak... -Jag drar mig undan igen!

Jag klarar inte av att reda ut mig själv och min egen situation. Mina viljor, tankar och känslor, tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta emot det stöd eller den hjälp som jag ändå, gång på gång, tar mig an att söka... Jag litar för lite på mig själv och andra, helt enkelt. Och jag känner mig blind för min egen situation...


... Idag gav jag upp(lite lätt) om att någonsin lyckas få stöd från någon insats från kommunen...

Jag menar. Jag ansöker om dessa saker, gång på gång. Men jag har aldrig lyckats utnyttja dem mer än högst ett par dagar... Och nu när jag ändå har lyckats ansöka om aktivitet via kommunen och har fått det beviljat, väntar jag egentligen bara på att de ska höra av sig, utan någon större tro på att utgången ska bli någon annan än vad den tidigare gånger har blivit...


Jag menar. Jag ser fram emot att de ska höra av sig, och hoppas att de gör det snart. Men samtidigt så ser jag inte hur jag ska lyckas vända på det mönster som jag har gått in mig i de senaste... -Ja, många åren!

Jag vet inte hur jag ska våga träda in på den där praktikplatsen. Hur jag ska våga befinna mig på det stället(vilket ställe det än må bli)... Hur jag ska våga gå in i byggnaden. Se människor... Bli sedd... -Och hur jag ska hantera att bli tilltalad!

Och jag vet inte hur jag ska få mig själv att fortsätta vilja.. -Även efter att jag har tagit det första steget!


...


Nej, mitt liv känns meningslöst. Jag har ingen att dela min vardag med. Varken djur eller människa... Ingen att dela mina bekymmer med. De problem som tynger mig i vardagen och livet... Att dela skratt och gråt med... Och jag har inget fritidsintresse... -Orkar mig inte ens ut i naturen.. Fastän det är någonting som jag verkligen älskar och njuter av! Och nu när jag har, gång på gång, övertygat mig själv om att varken jag eller någon annan kan ta mig ut ur detta... Ut i livet.. -Känner jag mig inte särskilt hoppfull... "Varför lever jag. Jag skadar mig själv i svält och hets. Låter bara mitt liv passera... Och ändå.. lever jag"...


Jag har haft kontakt med MinKontaktPåKommunen, då jag ändå tycks ha viljan(någonstans) att ta mig ur detta och vidare. Kände att, för att klara av och orka med vardagen och kanske öka mina förutsättningar för att få mat till bordet och orka kämpa för ätandet, kanske jag ska ge boendestöd en ny chans(?)..

Men det blir inget. Idag kostaterade jag det. Jag kommer inte att kunna svara på de frågor som hon behöver svar på för att kunna behandla min ansökan. Och när jag inte ens kan besvara dessa.. -Hur stor är chansen att jag kan ta steget in i stödet? .. Jag menar. Jag vet ju varken hur jag vill ha det.. eller hur ofta...


... Det är inte värt att göra fler ansökningar...

Funkar inte sysselsättning denna gång heller, så får det vara nog. Då säger jag upp den för sista gången. Sedan får jag vara stark nog för att gå via arbetsförmedlingen om jag ska ta mig ut.


...


Annars.

Jag klev upp vid halv tolv imorse... Har sett på tv... och ätit. Druckit...

Och jag har oroat mig och frustrerat upp över mitt badrum.. Eller egentligen rören i badrummet.. -Eller grannen..! .. Jag vet inte riktigt vad det är som låter därinne... Men vissa dagar börjar det bara brumma som jag vet inte vad, i mitt badrum. Det låter som om någon borrar med en borrmaskin. Eller sågar med en motorsåg... -Och det låter högt! Ibland längre stunder. Ibland korta men återkommande gånger... -Och jag blir inte frustrerad för att det låter, lika mycket som jag blir frustrerad av den oro som det medför, då det har varit översvämning härhemma så många gånger.. -Och jag vet inte vad som händer!


... Annars har det inte hänt så mycket idag...

Jag loggförde december månads utgifter och inkomster. Så att jag få lite koll på hur jag ligger till. Ifall jag gör av med för mycket eller sparar lite grann...


Och pengarna för fåtöljen har kommit tillbaka in på mitt konto. Så att jag kan äntligen bocka av det bekymret ur mitt svarta skrymsle!

Av D - Onsdag 4 jan 22:09

Dagen idag...

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om dagen idag. För att det händer liksom ingenting... -Dagarna sittes och ligges bort. Framför tv:n... -Jag äter... och jag stirrar... Jag funderar och jag mår dåligt... Känner mig misslyckad... -Jag varken diskar, tvättar kläder eller får någonting annat gjort... Och jag gör ingenting(ingenting) för att ta mig till en plats i livet, där jag kan känna som jag önskar... Ha det som jag vill...


... Jag önskar. Det gör jag...

Fastän jag inte tror... -Fastän jag inte längre bryr mig om att hoppas, önskar jag...

Jag...


Jag vet inte vad jag ska säga...

Jag vill ta mig framåt. Jag vill bli lycklig... Om det nu finns någonting som heter så... -Man kan nog aldrig riktigt bli helt lycklig... Men jag vill må bra. Jag vill känna en klar mening med mitt liv. Min vardag... -Med varför jag finns till... -Jag vill inte längta efter avslutet. Stressa på mot det mål som man ändå tids nog kommer att nå... -Inte när det finns så många möjligheter här i livet, som jag ännu inte har lyckats nå...


... Just nu sitter jag bara. Och jag är inte nöjd med vad jag gör mot mig själv. Med vad för ett trist och långdraget liv jag tvingar mig själv att utstå... -Jag är inte nöjd med ensamheten och att inte längre kämpa för någonting... -Är inte nöjd med att tryckas ner av min egen hjärna... -Och jag är absolut inte nöjd med att inte veta vad som är sant och falskt i mitt liv och mig själv!


... Jag vill ta mig vidare...

Jag är olycklig...


...


Idag klev jag väl upp vid någon gång efter tiotiden. Och sedan dess har jag suttit och legat framör tv:n. Förutom när jag gick igenom erbjudanden på de matbutiker som jag är kund hos... -Kände att jag iallafall kan kolla vad som känns intressant. Även om jag kanske sedan inte orkar ta steget att handla dessa varor.. eller att ha dem hemma...


Jag har ätit lite grann... Men endast ca en tredjedel av vad jag bör... -Ungefär 60% av vad jag har som budget just nu...

Och jag har längtat och önskat... -Mest önskat, att det skulle finnas någon väg som jag klarar av att gå... -En möjlig väg som leder mig ut ur denna kalla grotta... -Och jag känner mig uppgiven...


...


... Nu blir det sängen... -En ny dag imorgon...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se