Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Min vardagssituation

Av D - Torsdag 27 april 23:12

Ett kort inlägg... Jag är trött och ska gå och lägga mig...

Mitt ansikte har fått några, rätt så smärtsamma utslag(syns inte, men känns), här och där... Mina ögon gör ont, båda två...


... Men det är inte det som jag vill skriva om idag...


...


Inte heller idag, utförde jag något arbete på.. jobbet...

Likt som igår, bestod min dag i att sitta, gå, och stirra... Jag varvade mina timmar med att sitta på stora stenar. Sitta på bänkar... Att gå runt, runt, runt, på den stora gräsmattan... Jag vågade varken titta i ansiktet på folk.. om de samtidigt tittade på mig, eller svara när de ville öppna en konversation...

Dock så gick jag och min arbetsledare, på en promenad med hennes hund, idag. Genom skogen och runt. Jag vet inte hur lång tid det tog, men det var rätt så avkopplande... Vi pratade inte så värst mycket. Jag svarade ju mest i ettordsmeningar(ja, om man nu kan kalla det "mening")...

Men annars så gjorde jag egentligen ingenting alls... Och när det började bli lite kyligare ute och jag var helt ensam, messade jag och sa att "jag går nu"... och så gick jag... Klockan var väl ett, ungefär...


... Idag har jag väl känt mycket, att det är onödigt för mig att vara där. Jag känner inte att jag passar in i gruppen, och jag tror mig verkligen kunna fungera bättre på en arbetsplats där jag får krav på mig.. -och att jag då får saker gjorda...

För att grejen är ju den att jag alltid har haft det jobbigt, socialt... och även med höga krav, då jag har tampats med prestationsångest och konflikträdsla, i hela mitt liv... Men när jag var liten, tog jag mig igenom alla de uppgifter som kom i min väg, ändå. Jag pressade mig igenom ångest, osäkerhet, nervositet och magont... -För att kravet fanns... Nu, på flera år, har ingen velat sätta upp krav.. Och enda sedan jag gick i gymnasiet, har bristen på ork, och rädsla, fått sätta sig högre än vad konflikträdslan och perfektionismen har gjort... -Jag behöver kraven!


... Ja, jag känner det. Jag behöver egentligen vara på ett ställe, där jag får tydliga krav på mig och inga valmöjligheter i huruvida jag ska jobba eller bara sitta. Ifall jag ska kratta eller ta en promenad... Ingen rätt att välja när jag ska komma på morgonen och när jag ska gå hem på dagen... Och inte heller tillåtelsen att stanna hemma de dagar jag känner för det..!

... Nej, jag vill inte att mitt "arbete" ska kännas som en fritidsgård. För att jag vet(vet) att jag backar för både ångest, rädsla, osäkerhet, nervosotet, oro, social fobi... och allt(allt!) annat obehag..! Den enda anledningen till att jag fortsätter(och kommer att fortsätta) gå dit, är att jag inte tycker om känslan som blir av att inte göra det! Jag kan inte tillåta mig själv att stanna hemma och svika mig själv. Att bara sitta framför tv:n och ha tråkigt, ensam, när jag egentligen mår så mycket bättre av rutiner och frisk luft. För att, faktum är ju, trots allt... Jag är ute mer än halva dagarna, nu.  Jag ser hundar som tränar med sina ägare. Även om jag inte hälsat på arbetsledarnas hundar ännu, finns även de vid min sida... Och jag slipper hetsätandet och den totala bristen på rutin! ... Det enda som klämmer, är ju att jag inte utför någor arbete.. på mitt "jobb", och att jag tror att jag skulle ta mig längre om folk förväntade sig det av mig...


... Jag messade JobbCoach, efter att jag hade gått därifrån. Sa att jag ville söka efter en vanlig praktikplats istället... 

Men faktum är, att jag inte vet... Jag trivs så bra i miljön som jag befinner mig i under mina dagar... Jag trivs med alla hundar som befinner sig runt omkring mig... Och jag bara älskar den frihet jag har, så att jag kan ta en lång promenad.. både dit och hem!

... Men ja-a... Hade det varit en fritidsgård. Någonstans att gå för att se lite folk och få något annat att göra än att bara sitta framför tv:n, handla godis, och äta... -Men som arbete... Nej, jag känner mig så onödig på en plats som kräver för lite av mig.. men som jag samtidigt inte vågar komma igång på...

... Men jag tänker fortsätta gå dit.. tills någonting, mer passande, dyker upp... För att rutinen i att gå hemifrån vid 07.30 på morgonen och vara hemifrån i flera timmar, känns viktig för mig...


...


Förövrigt idag, då?


... Jag låg halva natten och funderade på ifall det var värt att åka iväg idag... eller ifall det bara kändes onödigt... Men tidigt imorse, kom jag fram till att jag inte kunde tillåta mig själv att stanna hemma... då jag hellre känner mig misslyckad därborta, än att känna mig misslyckad härhemma...


Jag gjorde mig iordning, klädde mig i tjockare kläder(eller rättare sagt, mer kläder) än igår, och gick sedan iväg till bussen... -Idag åkte mössan på, igen(fast det var ju kallare igår)!


... Hmmm...

Min dag på jobbet, har ni ju hört en del om, redan. Så att, den hoppar jag.

Jag gick iallafall därifrån, vid ett... Då hade jag börjat frysa lite grann... Gick runt, runt, på gräsmattan.. och kände mig onödig.. Och utan folk i närheten, kändes det bara.. överflödigt, att stanna kvar...


... Jag tog mig en lång promenad tillbaka till den busshållplats som jag hade klivit av vid på ditvägen...

Och väl hemma, har jag sovit lite grann på soffan. Jag har ätit för mycket skräp... Och så har jag funderat och gnagt på det här med.. jobbet... -Möjligheter, hit och dit...

... Och ja. Ställt in min och HanSomInteHarEttNamns träff på lördag...


... Och nu... -Nu ska jag sova.

ANNONS
Av D - Tisdag 31 jan 23:49

Ikväll köpte jag mig lite naturgodis, tills slut...

Jag mådde jättedåligt. Kunde inte koncentrera mig på något. Kände mig hungrig. Slut i kroppen... Och hjärnan hade hakat upp sig som... jag vet inte vad..!


... Och jag känner mig bara så... uppgiven och fastkedjad...

Jag är blind. Fullständigt döv. Har ingen känsel... Jag känner mig bara så... borta.

Jag lever inte. Jag vet inte vad jag gör... Jag tittar utan att se. Lyssnar utan att höra... Söker utan att finna, och funderar utan att förstå...

... Och jag har ingen aning om varför. Vad detta har för mening... Eller om det ens finns någon mening..!

Finns det någon mening till livet, alls? Till att jag finns? .. För min skull.. Har jag någon mening?


Jag menar. Jag njuter ju inte av det här. Jag njuter inte av att vara elak mot mig själv.. Och inte heller av att vara snäll...

Jag njuter inte av att lida och av att kriga... Men ändå så utsätter jag mig själv för det...

Jag njuter inte av att sitta fast i ett meningslöst liv och en händelselös vardag där ingenting går framåt och där ingenting blir gjort... Men ändå så tvingar jag det faktumet att bestå...

... Och när jag inte kan, vill eller orkar vända på detta.. Varför då fortsätta? Varför lever jag då?


... Min hjärna blir alldeles mosig. Mitt hjärta, tungt... Min kropp, trött...

Och jag orkar inte tänka, längre. Jag orkar inte känna eller vara...

Jag orkar inte vara medveten om min omvärld. Orkar inte inse vad jag gör och vem jag är...

Jag orkar inte fortsätta trycka ner mig själv. Orkar inte fortsätta känna att jag ljuger för mig själv och lurar mitt eget jag...

... Jag orkar(orkar) inte stå i ständig konflikt med mig själv längre, och hela tiden vara medveten om vad jag går miste om när jag gör såhär. När jag behandlar mig själv och mitt liv på detta viset... "Jag har en chans, som jag frivilligt sumpar"...


...


Idag åkte jag, trots en stor brist på ork, in till stan en vända vid ettiden...

Jag var alldeles slut i både kropp och sinne. Antagligen på grund av min snabba viktnedgång från dag till dag. Jag menar. Jag gick ner ungefär ett kilo från igår till idag. Och ungefär ett halvt, från i söndags till i måndags... Vilket inte alls är så konstigt med tanke på att jag nästan har helsvultit(heter det så?) de senaste tre dagarna..!

... Men jag var fast besluten att utnyttja mitt busskort även idag. Och jag var lika fast besluten att jag skulle orka promenera iallafall en liten runda... Och det gjorde jag. Jag promenerade, om än slut i kroppen och egentligen ingen större lust och vilja... Men bara en tjugo minuters promenad, och sedan ville jag bara hem...


... När jag kommit hem igen, satte jag mig vid tv:n, som vanligt. Något annat gör jag ju inte i min vardag. Jag hade behövt göra en massa, just nu. Såsom att städa, diska, tvätta kläder och duscha... Men ingenting orkas med... Det blir bara tv, tv, tv...


... Framåt kvällen, blev allt väldigt jobbigt.

Jag åt en morot. Skrev upp kalorierna. Och satt vid tv:n några timmar till... Tog sedan en till morot...

Men eftersom att jag har, hela dagen idag, planerat och funderat på att jag ska köpa propparmat imorgon och köra på den föregående planen istället för att förbjuda allt som inte är ekologiskt och sötningsfritt, hakade min hjärna upp sig rejält när jag blev sådär jätteslut och hungrig.

Jag började fundera och rabbla vad jag skulle köpa imorgon. Började längta och försöka komma fram till vad jag egentligen vill ha och satsa på. Vilken butik det var bäst att ta vad på...

Och jag blev bara mer och mer hungrig, och det kändes alldeles för långt att vänta...


Jag mådde såpass dåligt, att jag inte kunde sitta stilla. Kunde inte koncentrera mig på någonting. Jag gungade bara fram och tillbaka, pillade på såren och funderade i hög hastighet... -För hög hastighet..!

... Jag kunde inte tillåta mig själv att gå och handla någonting att äta redan idag(även om det bara skulle bli ca 50% av vad jag bör äta). För att det skulle bli så fel med morgondagens räknerier inför hetsdagarna...

Ja, jag har ett system där. Vet inte om det kommer att gynna mig, ännu. Men det är värt att bli testat, iallafall...


... Jag funderade och stressade upp. Fick ångest, ett tag till... Men eftersom att affären skulle stänga snart, kunde jag inte förbjuda mig själv länge till. Då jag mådde såpass dåligt, att jag inte visste hur jag skulle klara av natten "om jag sumpar denna möjlighet"...

... Så att... jag gick iväg och handlade. Jag tänkte bara "Skit samma. Jag kommer ju ändå inte att gå upp i vikt av det.. Bara gå ner mindre"... Och så bestämde jag mig för naturgodis.


Och även fast dagens intag blev mindre än 50% av vad jag egentligen bör få i mig för att må bra, känner jag att detta var ett mindre nederlag. Ett svek... Ett bakslag...

Jag menar. Har jag ett system pågång, är det ju meningen att jag ska följa det. Annars kommer jag aldrig, trots mina svaga försök, att lyckas få kontroll över mig själv... Och jag är rädd för vad som händer om jag tappar den mer eller lika mycket som jag redan gör...


... Men jag åt mitt naturgodis. Dokumenterade det... Och fick ont i magen för en liten stund...

Jag har väl mest känt, nu på kvällen, att det system som jag nu försöker mig på, inte är någonting som kommer att kunna ta mig dit jag vill... Och jag fortsätter för varje dag, önska att jag hade velat följa det schema som fungerade så himla bra under så lång tid som det ändå gjorde för några månader sedan... Jag menar. Ingenting annat har fungerat lika bra. Ingenting. Ingenting att tagit mig så långt i svälten. Gett mig de fysiska symtom och smärtor som den gången gjorde... Och ingenting har tidigare låtit mig gå ner såpass långt i vikt...

Och jag trivdes med omväxlingen jag fick i kosten. Jag trivdes med... Ja, men allt förutom krocken med det sociala livet, som gjorde att jag kände mig så splittrad hela tiden... Jag kunde inte vara hemifrån när jag var så fixerad vid att följa ett visst kostschema...


... Men sedan blev ju svälten för påttaglig, och jag hamnade för första gången i den hetsätarsituation som jag är i nu... Aldrig tidigare hade jag hetsätit... Och nu är det, det huvudsakliga i min ätstörning..! Önskar bara att jag kunde hitta tillbaka till tryggheten igen. Men jag är bortskämd med att äta.. Att hetsäta, varje gång som... Ja, vad som än händer och inte händer!


Det kommer att ta livet av mig. Det, och så mycket annat...

Men fungerar inte det här systemet nu, så får det nog bli helsvält eller något istället. För att jag orkar inte med alla de ständiga inköp som blev när jag skulle svälta på det fungerande sättet. Det var ekonomiskt och intressant... Men jag orkar inte ta tag i det...


... Men jag ska försöka ge allt vad jag har på den sista möjliga sysselsättningsplatsen, och se om jag vågar ta mig ut och börja jobba lite.

Jag har nämligen fått svar från JobbCoach, och hon har bokat studiebesök åt oss på fredag nästa vecka...

Och jag behöver verkligen det här. Jag behöver klara det här. För att, om inte annat, kanske jag iallafall inte behöver fortsätta bråka med mig själv om ätandet. Kanske kommer svälten naturligt... Eller så äter jag kanske bara något litet om dagen...

Jag hoppas att maten ska få mindre fokus. Och att, om hetsätande, att det bara behöver bli på helgen... Inte för att det kommer att funka! Men jag måste ju äta någon gång! ... Jag vet inte hur jag löser det... Men det kan ju inte bli(kännas) värre än nu...

... Men ja. Som sagt förut.. "Jag hoppas hellre på svälten än hetsätandet.. om jag får välja"... Jag vill ju inte behöva välja. Men det tycks vara mitt enda alternativ, just nu...


...


Imorgon blir det en hetsätardag.. Hetsätarperiod. Och med största sannolikhet, svält efter det. Några dagar...

Och jag ser inte(inte) fram emot morgondagens inköp. Känns såå rörigt och osäkert. Och jag är orolig för prestations-och beslutsångest...


... Och på fredag nästa vecka, blir det studiebesök på en brukshundklubb...


... Förutom det, borde jag verkligen boka tvättid... Verkligen...

Jag borde verkligen duscha... Borde verkligen städa, eller iallafall diska och plocka skräp!


... Men helst vill jag bara lägga ner. Blunda.. och sluta.. vara... Jag vill varken uppleva mitt eget liv eller vara medveten om någon annans... Det ger mig ångest... Får mig att känna mig otillräcklig, onödig och misslyckad...

... Jag hoppas på ett kort liv. En naturlig död... Gärna direkt i sömnen... För att det här är värdelöst, utdraget.. och bara.. Bläää..! .. Helt enkelt.

ANNONS
Av D - Onsdag 18 jan 23:30

... Aldrig förr har mat varit en sådan stor fiende som den är nu. Aldrig har den slagit mig så hårt... Och aldrig tidigare har jag varit såpass beroende av den...


Just nu ligger på mitt vardagsrumsbord, den sista varma dubbelmackan(som inte är alls varm längre), och bara väntar på att få bli uppäten "Så att jag slipper äta mer imorgon"...

Jag har inte lagt undan dessa smörgåsar, som för några timmar sedan, var väldigt många fler. För att behovet av att dessa tar slut idag, har varit och är så himla starkt. Och sakta har de blivit färre och färre...

De senaste två åt jag upp under tvång(starkare tvång än tidigare). Långsamt och rätt så lidande... Tugga för tugga... Och lite smått(väldigt) ovillig att äta den del där pålägget fanns... "Jag är för mätt..."...


Och nu har jag en kvar... *Suck*...

Kalorierna har gått långt över vad som kan anses hälsosamt...

Jag känner mig fullproppad... och.. allmänt kass...


...


Men trots att ätandet är ett stort problem. Att det får mig att må dåligt... Att mina problem får mig att rasa i vikt, för att sedan öka drastiskt... och rasa igen(!), så är inte ätandet kvällens största bekymmer...

Jag har gått in i ett läge där återigen förtvivlan över hur jag ska få vardagen och livet att gå ihop när jag blir upptagen hela dagarna, tynger min själ... Hur jag ska kunna tvätta, städa, diska och laga mat... Hur jag ska kunna ha något socialt liv alls... Hur intressen ska hinnas med... Och hur man egentligen kan kombinera husdjur eller barn, med arbetslivet...


Jag menar. Jag gör ju inget av det där, nu heller...

Jag uppnår ingenting, och upplever ytterst lite...

Jag träffar bara folk när syskon eller föräldrar stämmer träff... Och aldrig annars... Jag hör knappt av mig. Har svårt att vilja svara på mess... Får ångest inför kommande sociala sammankomster eller besök...

Jag har länge velat men inte ännu vågat skaffa hund...

Jag har inte kommit igång med gym eller simning, fastän jag hade önskat det för ett tag sedan...

Jag har inga direkta intressen. Och jag varken får igång tvätten, disken, städ eller inköp...

.. Går inte heller ut med soporna...


Men ändå känns det som om livet och vardagen skulle bli förstörda och rasa samman om jag behövde lägga till en sysselsättning.. Ett jobb, mitt i alltihop..!

Samma sak som att jag har undvikit att skaffa hund, på grund av att jag kommer att få svårt med hundpassning under tiden jag jobbar.. Bara för att det känns som om jag kommer att börja jobba direkt som hunden har kommit..(!).. ... Fastän jag har varit arbetslös/sjukskriven i över sju år!


...


När jag var ute och promenerade idag, kände jag bara att jag ville bli av med hetsätandet...

Det är ju klart. Det känner jag ju hela tiden, eftersom att det är något av det värsta och mest skrämmande i mitt liv... I min värld, just nu!

Men jag gick bara där i min egen värld, och funderade över hur det skulle vara om jag vände mig till någon som kunde hjälpa mig bli av med hetsätandet och förbättra min relation till mat...


Men grejen är ju att jag inte kan prata...

Jag menar. Jag kan säkert om jag skulle träffa rätt person. Och om jag, när det kommer till kritan, skulle stå stark i min övertygan om att jag behöver hjälp...

Men det finns ytterst få människor här på jorden, som kan öppna upp min förmåga att både tänka och prata "på bestämd tid".. Som kan få mig att känna mig såpass trygg och opressad(tror inte att det heter så), att jag kan tänka klart och(!) prata, och inte bara drabbas av en låst skalle... Jag behöver tid. Lång tid och utan krav på prat, för att kunna öppna mig... Eller bara en trygg och avslappnad situation...


Och att, för mig, känna att jag har behov av stödet, är jättesvårt. Eftersom att jag hela tiden tvivlar på mig själv. På vad jag tänker och känner. På hur jag mår och vad jag kan... På vad som är sant och falsk.. och vart jag befinner mig...

Och även om jag söker hjälpen... Även när jag söker hjälpen, så går det inte att ta emot den när det väl kommer till kritan "För att jag behöver den inte"... Alternativt att jag inte vill ha en förändring eller må bättre...


... Men visst. Det skulle betyda guld för mig att slippa känna det här hetsätartvånget en gång för alla...

Det skulle betyda livet för mig, om jag inte behövde sitta härhemma just nu, och stirra på den där dubbelmackan som fortfarande ligger på vardagsrumsbordet... Om jag inte behövde känna efter, varje minut, ifall jag har blivit mindre mätt nu "Så att jag kan trycka i mig den där sista mackan också, så att jag blir av med den"...

Det skulle betyda guld för mig, att kunna slappna av och tänka på annat än... min värsta fiende och närmaste vän...


Men hur det ska gå till, det vet jag inte...

Det känns inte möjligt för mig att sluta "leka med maten"... Men eftersom att jag aldrig mer får köpa de saker som jag alltid har proppat på, tror jag att hetsätandet kanske kan lägga sig nu... Annat blir väl med svälten... Vilken jag i och för sig inte har lika mycket emot. Den är smärtsam... Näst intill outhärdig... Men mitt psyke blir iallafall mer tillfreds... Vilket Proppet misslyckas med totalt!


...


Men visst kan en sysselsättning ändå bli en positiv erfarenhet...

Den kan ju göra att jag tänker mindre på mina bekymmer och problem. Att jag om inte annat, bryr mig mindre om det som inte fungerar... Och jag kanske börjar känna mig starkare och får mer utlopp för min sociala sida...

Jag kanske blir lyckligare, och mer framåt och öppen... Och jag kanske får energi till att ge mig ut lite grann i livet, också. Och inte bara på promenader...

Jag kanske öppnar mitt sinne lite grann, för njutning...


Det är ju mycket att lägga i armarna på en aktivitet...

Men grejen för mig, tror jag är att jag har gett upp.. Jag har inte längre kraften och glädjen i att göra någonting för att ta mig dit jag vill...

Jag menar. När jag växte upp var jag ambitiös. Jag hade drömmar. Och jag ville uppnå någonting... Men jag hade inte styrkan att se till att det skedde, själv. Min initiativförmåga har aldrig varit särskilt bra. Antagligen på grund av min konfikträdsla. -Andra fixar och tar beslut. Jag följer med på färden...


Men viljan och drömmarna fanns ändå. Och efter gymnasiet, gjorde jag många tappra försök till att både ta mig ut på arbetsmarknaden och att uppnå mina drömmar...

Men Xsambon... Han var seg som gummi. Och hur mycket jag än försökte få med honom på någonting alls, visade han mig nacken... Och till slut blev jag väldigt tung och deppig... Gav upp...


Så att därför.

Jag behöver en kickstart. Och kanske kan en aktivitet. Ett jobb, hjälpa...


... Fast problemet med ätandet och min disrespekt emot mig själv.. Mina svårigheter för "mycket på en gång", finns ju... Och dessa saker kan sätta mycket emot vad jag vill uppnå. Och förstöra en hel del för mig...

Och hur länge orkar man hålla sig uppe... Hur länge orkar man stå, innan man lägger sig ner?

Jag menar. Löser sig inte det här snart, så att jag får känna mig lugn, stark och trygg.. Lycklig. Så orkar jag inte mer..! "Jag rasar ihop här! Och ingenting kan hålla mig samman.."...

Jag vill inte dö olycklig och med en känsla av värdelöshet... Men jag gör det hellre nu än om ytterligare 27år!


...


Annars...


Ja, jag har ätit. En massa...

Jag har skrivit. Både i olika anteckningar som har med ätandet att göra. Med kalorier.. Och i min känslobok, om hur jag känner och tänker...


Jag har sett på tv. Och jag har tagit en promenad...

Jag har legat på sängen och stirrat upp i taket. Känt mig stressad. Uppgiven. Funderat...

Och jag har fått ett mail från JobbCoach, om ett till studiebesök nästa vecka...

Av D - Måndag 9 jan 22:16

... Jag går ner ungefär fyra hekto om dagen, just nu... -Ja, om dagen...

Det är väldigt mycket. Men det kommer bara att hålla i sig tills jag inte längre orkar äta såpass lite som jag gör...

Jag menar. Det känns förvånansvärt för mig själv, att det här inte känns särskilt tungt... -Än sålänge klarar jag det, utan att känna att det är alltför jobbigt. Jag är lite trött. Känner av bröstkorgen.. -Lungorna, när jag ligger ner eller halvsitter i soffan... Men det känns inte särskilt tungt...


Jag har aldrig varit med om det förut. Jag menar. Jag brukar få kämpa. Sitta och stirra på klockan. Och bara känna att det är nästan outhärdigt(stavning)...

Men det kan ju också ha att göra med att jag har haft en lång period av nästan enbart hetsätande nu precis innan... Och att jag därför har lite energi till övers... För att detta var ju första gången som jag har haft en hetsätarperiod... Och tidigare har jag redan legat på gränsen till undervikt innan.. -Vilket jag inte gör nu..!


...


Dagen idag...


Livet är verkligen tråkigt. Ja, eller vardagen. Vardagen är tråkig...

Jag sitter bara. Gör ingenting. Jag äter och dricker.. men knappt det. Jag räknar och söker svar på funderingar. Jag för loggbok och skriver... Och om förälder eller syskon hör av sig, kanske jag orkar svara... Om någon annan planerar sammankonst, joinar jag dem... Men jag planerar det aldrig själv...


... Annars är det bara tv, tv, tv...

Jag diskar inte ens. Har inte städat ordentligt eller tvättat kläder, på väldigt, väldigt länge... Och att laga mat... -Ja, hur ska det gå när jag inte ens köper hem någon mat att tillaga?!


Jag kommer inte ut på aktivitet, fastän jag vill och behöver... -Eller vill jag verkligen? Vill jag verkligen, verkligen? För att hade jag inte tagit mig ut då.. för länge, länge sedan?

Jag menar. Jag har aldrig jobbat. -Under mina snart åtta år efter gymnasiet.. har jag inte tagit mig ut på ett enda jobb.. Jag har praktiserat en gång. Vilket inte alls fungerade.. Kanske för att jag redan mådde väldigt dåligt av hemmasituationen med min Xsambo då... -Jag praktiserade ju under skolåren... Men nej...


... Och av alla gånger som jag har försökt ta emot stöd, har det alltid slutat med samma sak... -Jag drar mig undan igen!

Jag klarar inte av att reda ut mig själv och min egen situation. Mina viljor, tankar och känslor, tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta emot det stöd eller den hjälp som jag ändå, gång på gång, tar mig an att söka... Jag litar för lite på mig själv och andra, helt enkelt. Och jag känner mig blind för min egen situation...


... Idag gav jag upp(lite lätt) om att någonsin lyckas få stöd från någon insats från kommunen...

Jag menar. Jag ansöker om dessa saker, gång på gång. Men jag har aldrig lyckats utnyttja dem mer än högst ett par dagar... Och nu när jag ändå har lyckats ansöka om aktivitet via kommunen och har fått det beviljat, väntar jag egentligen bara på att de ska höra av sig, utan någon större tro på att utgången ska bli någon annan än vad den tidigare gånger har blivit...


Jag menar. Jag ser fram emot att de ska höra av sig, och hoppas att de gör det snart. Men samtidigt så ser jag inte hur jag ska lyckas vända på det mönster som jag har gått in mig i de senaste... -Ja, många åren!

Jag vet inte hur jag ska våga träda in på den där praktikplatsen. Hur jag ska våga befinna mig på det stället(vilket ställe det än må bli)... Hur jag ska våga gå in i byggnaden. Se människor... Bli sedd... -Och hur jag ska hantera att bli tilltalad!

Och jag vet inte hur jag ska få mig själv att fortsätta vilja.. -Även efter att jag har tagit det första steget!


...


Nej, mitt liv känns meningslöst. Jag har ingen att dela min vardag med. Varken djur eller människa... Ingen att dela mina bekymmer med. De problem som tynger mig i vardagen och livet... Att dela skratt och gråt med... Och jag har inget fritidsintresse... -Orkar mig inte ens ut i naturen.. Fastän det är någonting som jag verkligen älskar och njuter av! Och nu när jag har, gång på gång, övertygat mig själv om att varken jag eller någon annan kan ta mig ut ur detta... Ut i livet.. -Känner jag mig inte särskilt hoppfull... "Varför lever jag. Jag skadar mig själv i svält och hets. Låter bara mitt liv passera... Och ändå.. lever jag"...


Jag har haft kontakt med MinKontaktPåKommunen, då jag ändå tycks ha viljan(någonstans) att ta mig ur detta och vidare. Kände att, för att klara av och orka med vardagen och kanske öka mina förutsättningar för att få mat till bordet och orka kämpa för ätandet, kanske jag ska ge boendestöd en ny chans(?)..

Men det blir inget. Idag kostaterade jag det. Jag kommer inte att kunna svara på de frågor som hon behöver svar på för att kunna behandla min ansökan. Och när jag inte ens kan besvara dessa.. -Hur stor är chansen att jag kan ta steget in i stödet? .. Jag menar. Jag vet ju varken hur jag vill ha det.. eller hur ofta...


... Det är inte värt att göra fler ansökningar...

Funkar inte sysselsättning denna gång heller, så får det vara nog. Då säger jag upp den för sista gången. Sedan får jag vara stark nog för att gå via arbetsförmedlingen om jag ska ta mig ut.


...


Annars.

Jag klev upp vid halv tolv imorse... Har sett på tv... och ätit. Druckit...

Och jag har oroat mig och frustrerat upp över mitt badrum.. Eller egentligen rören i badrummet.. -Eller grannen..! .. Jag vet inte riktigt vad det är som låter därinne... Men vissa dagar börjar det bara brumma som jag vet inte vad, i mitt badrum. Det låter som om någon borrar med en borrmaskin. Eller sågar med en motorsåg... -Och det låter högt! Ibland längre stunder. Ibland korta men återkommande gånger... -Och jag blir inte frustrerad för att det låter, lika mycket som jag blir frustrerad av den oro som det medför, då det har varit översvämning härhemma så många gånger.. -Och jag vet inte vad som händer!


... Annars har det inte hänt så mycket idag...

Jag loggförde december månads utgifter och inkomster. Så att jag få lite koll på hur jag ligger till. Ifall jag gör av med för mycket eller sparar lite grann...


Och pengarna för fåtöljen har kommit tillbaka in på mitt konto. Så att jag kan äntligen bocka av det bekymret ur mitt svarta skrymsle!

Av D - Onsdag 4 jan 22:09

Dagen idag...

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om dagen idag. För att det händer liksom ingenting... -Dagarna sittes och ligges bort. Framför tv:n... -Jag äter... och jag stirrar... Jag funderar och jag mår dåligt... Känner mig misslyckad... -Jag varken diskar, tvättar kläder eller får någonting annat gjort... Och jag gör ingenting(ingenting) för att ta mig till en plats i livet, där jag kan känna som jag önskar... Ha det som jag vill...


... Jag önskar. Det gör jag...

Fastän jag inte tror... -Fastän jag inte längre bryr mig om att hoppas, önskar jag...

Jag...


Jag vet inte vad jag ska säga...

Jag vill ta mig framåt. Jag vill bli lycklig... Om det nu finns någonting som heter så... -Man kan nog aldrig riktigt bli helt lycklig... Men jag vill må bra. Jag vill känna en klar mening med mitt liv. Min vardag... -Med varför jag finns till... -Jag vill inte längta efter avslutet. Stressa på mot det mål som man ändå tids nog kommer att nå... -Inte när det finns så många möjligheter här i livet, som jag ännu inte har lyckats nå...


... Just nu sitter jag bara. Och jag är inte nöjd med vad jag gör mot mig själv. Med vad för ett trist och långdraget liv jag tvingar mig själv att utstå... -Jag är inte nöjd med ensamheten och att inte längre kämpa för någonting... -Är inte nöjd med att tryckas ner av min egen hjärna... -Och jag är absolut inte nöjd med att inte veta vad som är sant och falskt i mitt liv och mig själv!


... Jag vill ta mig vidare...

Jag är olycklig...


...


Idag klev jag väl upp vid någon gång efter tiotiden. Och sedan dess har jag suttit och legat framör tv:n. Förutom när jag gick igenom erbjudanden på de matbutiker som jag är kund hos... -Kände att jag iallafall kan kolla vad som känns intressant. Även om jag kanske sedan inte orkar ta steget att handla dessa varor.. eller att ha dem hemma...


Jag har ätit lite grann... Men endast ca en tredjedel av vad jag bör... -Ungefär 60% av vad jag har som budget just nu...

Och jag har längtat och önskat... -Mest önskat, att det skulle finnas någon väg som jag klarar av att gå... -En möjlig väg som leder mig ut ur denna kalla grotta... -Och jag känner mig uppgiven...


...


... Nu blir det sängen... -En ny dag imorgon...

Av D - Tisdag 3 jan 23:31

... Meningslöst... -Dagens huvudkänsla...

Gnagande, förbryllande.. uppgivenhet...

Inga vägar att gå.. Men ändå så många... -Jag vet bara inte hur jag bestiger dessa berg... Vart jag ska sätta mina fötter, för att klättra åt rätt håll... För att inte falla ner... -Hur jag ska finna styrkan som krävs för att ta mig dit jag vill...


Och nu...

Jag gör det igen... Jag kan göra det igen... Jag håller på att göra det igen...

Jag vet inte om det är frivilligt eller med vilje... -Vet inte heller om det är bristen på vilja eller ork... som gör att jag gör ingenting och ännu mindre för att få ett liv att trivas med... Ett liv att orka leva... -Jag börjar tvivla... Har nog länge gjort... "Är det viljan eller är det orken det är fel på? Kan jag men inte vill? Eller vill jag men inte orkar? Orkar jag men inte har lust..? Eller har jag kanske lust men inte vill? ... Är jag helt enkelt bara förjävlig mot mig själv.. och spelar ett spel på min egen hälsa? .. -På mitt eget liv?"...


... Jag vet inte. Men idag har varit en dag av meningslöshet. Livet är meningslöst. Vardagen är meningslös... Tiden jag lever.. är meningslös... Och att ha möjligheter som jag bara låter brinna ner, och att förstöra för mig själv... -Det är så himla meningslöst! Jag känner mig så fruktansvärt dum..!


...


Idag.

Ja, det känns ju onödigt att göra någon noggrannt beskrivande resumé(är det rätt ord?) av min dag. Eftersom att jag inte kan minnas hur jag sov inatt. Eller när jag klev upp... -Inte heller vad jag gjorde, kände eller tänkte när jag väl lämnade sängen...


Men jag kan ju gissa lite grann. -Lägga dagen samman, på ett någorlunda vis...

Jag har suttit vid tv:n. Somnat framför tv:n.. Ja, bara halvsovit. -Jag har börjat somna mer nu. Eller ja. Egentligen kan jag nog inte säga "börjat".. Eftersom att första gången på länge, var igår... Men jag somnar. Är väldigt trött, viss tid under dagen...


Och förutom tv:n, har jag fått svar från...

Eller rättare sagt. KanalPaketet. -Jag kollade in på MinaSidor, istället. Kom på att där kanske fakturan hade blivit ändrad. Bara inte på min internetbank. -Så att jag kollade in där. Och där fanns en räkning på strax under 50kronor. Men "att betala" stod på noll kronor... Jag förstod inte fakturans status. Då ordet saknade mening hos mig... Men summan stod ju på noll... Så att jag väntar och ser.. -Kanske får jag en ny faktura för rätt utbud sedan.


Och så har jag fått svar från FåtöljNissarna.. Igen...

Eller det var nog Klarna, förresten. -Jag kommer att få tillbaka pengarna för fåtöljen. Så att jag antar att, om nu en ny har skickats till mig, kommer de själva att rätta till sitt misstag...


... Och MinKontaktPåKommunen.

Det blir ingen ansökan om Boendestöd. -Jag menar. Hon behöver svar på frågor som jag inte känner hur jag ska kunna svara på. Hon behöver veta, med vad jag behöver hjälp.. och hur många gånger i veckan.. -För att kunna behandla min ansökan... Och det förstår jag ju såklart. Önskar bara att det fanns ett annat sätt. För att jag behöver verkligen en förändring..! Och vare sig det handlar om vilja eller ork.. Om lust eller dumhet.. -Så klarar jag det ju uppenbarligen inte själv...

... Men det blir ingenting... -Jag kan inte göra en ansökan...


Det känns så jobbigt. För att jag...

... Nu när jag inte längre kan äta det som jag har levt på i flera månader i sträck(streck?), ser min hjärna helt plötsligt en stor chans till att inte äta alls, igen(vilket inte funkar ens i svältvärlden(för mig). Jag menar. Nu när jag inte längre känner sug för någonting som jag har hemma och därför inte känner för att äta alls, har min hjärna börjat att.. propsa på att jag inte ska äta någonting alls... -Näring blir åter gift.


... Idag har jag bara druckit en halv deciliter gräddlikör och en kopp kakao på vatten och grädde... -Ingenting ätbart alls...

Och jag är hungrig. Slut... Och jag... luktar illa... -Känner mig alldeles äcklig...


Jag känner ångest för att jag inte diskar fastän jag borde. Att jag inte tvättar kläder fastän jag inte har tvättat på minst två månader(säkert mer)... Och för att jag inte gör allt som jag borde få gjort "Fastän jag kanske kan men bara inte vill"... -Känner mig misslyckad för att jag tillåter mig själv att svika mitt eget liv, gång på gång, på gång... Svika mig själv...

... Och fastän jag lever och inte lämnar... -Klarar jag inte ens av att ge mig själv lite mening... Ett hem i livet... -Klarar inte av att kämpa och göra vad som krävs... -Och just nu. Efter så många år... -Är jag inte ens säker på.. vad det är... "Vad håller jag på med?"...


... Jag borstar inte ens mina tänder... Så att jag kommer att vara tandlös om några årtionden.. -Om jag nu lever så länge!

Av D - 25 december 2016 23:21

Jag känner mig stressad...

Bara av att leva, känner jag mig stressad...

Av att umgås med familjen, köpa nya saker och sköta vardagssysslorna, känner jag mig stressad...

Av att lösa vardagens, hemmets och livet problem.. känner jag mig stressad...

Av att ta en promenad, att ha någonting inplanerat.. känner jag mig stressad...

Av att duscha eller lämna tv:soffan, känner jag mig stressad...

Och av att veta att stressen aldrig kommer att ta slut. Att allt bara kommer att gå runt, runt, runt... -Blir jag såpass stressad att jag önskar jag kunde fly...


...


Ja, just nu känner jag mig stressad...

Jag kan bara inte rå för känslan av att jag vill avsluta. Trycka på "stopp"... -Att jag vill lämna nu.. Somna och aldrig behöva vakna igen...

Kan inte låta bli att känna när jag vaknar på morgonen, en viss missnöjdhet över att behöva uppleva ännu en dag... -Över att jag inte fick lämna, denna natten heller...


... Jag tänker på taklampan som ska hängas upp i vardagsrummet... -Vad det kräver av mig, rent psykiskt och emotionellt...

Jag tänker på pressen i att pappa ska komma hit en dag i den vardag som jag verkligen önskar vila i just nu.. -För att hänga upp lampan. "När den inte bara är att hänga upp"...

Jag menar. Den kräver en del "handpåläggning", som de benämnde det... -Och det kan innebära mycket mer påfrestning, både socialt, psykiskt och emotionellt.. -Än vad jag orkar med... utan att bli stressad...


... Jag tänker också på Kanalpaketet...

På att detta snart kommer att kräva kontakt och frågetecken av mig igen...

Att jag snart kommer att behöva börja ta tag i det igen. -Oroa mig. Fråga och fundera...

Och att det inte kommer att kunna kännas säkert och tryggt, förrän i början av februari! -Då jag vet att de har förstått vad jag vill och har utfört detta på rätt sätt...


... Jag funderar på Fåtöljen... -På hur det kommer att gå när den anländer tillbaka på företaget där jag köpte den...

Jag funderar på om de denna gången, kommer att läsa sin kunds(mitt) meddelande... -Ifall de kommer att öppna kartongen den här gången, och inte bara skickar den vidare till nästa kund... -Med mitt meddelande kvar på..! Och helt struntandes i att fåtöljen faktiskt är trasig, som ligger däri!

... Ja, jag litar inte på dem... Men först om några veckor, får jag veta om de har läst mitt meddelande och inte skickat vidare kartongen till nästkommande kund... -Först då, får jag veta om jag får mina pengar tillbaka eller inte...


... Och så tänker jag på... min ätstörning... -På hur omöjligt det känns...

Jag tänker på hur mycket jag äter hela tiden... -Hur tvångsmässigt jag beter mig...

Jag tänker på vad jag äter.. -Att jag bara får i mig socker och mättade fetter... -Att jag inte äter någon riktigt mat alls... Utan bara godis...


... Och med hela själen...

Sinne och själ, ut i kroppen.. -Skriker om att livet är meningslöst! Att jag inte gör någonting... Att jag bara sitter...

Jag mår inte bra av det här... -Av att bara sitta på ändan framför tv:n hela dagarna... -Att oroa mig och stressa... -Att kämpa med vardagen och livet... Utan att egentligen kämpa alls...

Jag diskar inte. Jag städar inte... Jag tvättar inte kläder... Jag handlar inte mat...

Jag duschar inte... Jag borstar inte tänderna... Jag går knappt ut... -Jag träffar ingen annan än min egen familj... -Mamma, pappa och vissa syskon...


... Och jag tar mig inte ut på praktik.

Orkar inte börja plugga...

Och idag har stickningen som jag försöker fördriva tiden med, gjort mig alldeles seg i huvudet..!


... Jag borde verkligen försöka gå ut lite varje dag... Men jag blir stressad av att tänka på det...

Det känns som om det händer alldeles för mycket i livet och vardagen, för att jag ska vilja slita mig från tv:n för att varken ta en promenad, duscha eller diska...


Men jag borde... -Jag borde försöka leva. För att livet går ju hela tiden. Vare sig jag lever det eller inte. Och sålänge som det inte tar slut.. Avslutas.. -Borde jag försöka ta tillvara på det...

-Och här sitter jag och samlar fett...


...


Idag...

Jag klev upp vid... -antagligen halv tolv...


Jag har suttit vid tv:n... Sett på film. Stickat...

Jag har ätit, ätit.. och ätit...

Och jag har skruvat lite på taklampan som ligger på golvet i köket fortfarande...

Av D - 10 december 2016 23:57

... Det blir nog ett rätt så kort inlägg idag. Bara för att hålla det igång...

Jag är jättetrött... Tung i sinnet... Orolig i själen...

-Och jag känner mig bara helt upp och ner...


...


Jag satt uppe till tidigt imorse... Den var väl runt halv fyra, kanske fyra.. -Innan jag gick och la mig...

Hade svårt att släppa alla tankar... -Allra helst den där fåtöljen som inte blev rätt!

... Jag satt uppe till tidig morgon, och kollade bilder på google, i hopp om att lyckas stöta in i en ny fåtölj som skulle kännas sådär "helt rätt"...


... Sedan tror jag att jag satte mig vid tv:n en stund. För att koppla av... -Så att jag sedan skulle kunna sova...

Jag åt säkert ännu mer.. -Fastän jag inte var hungrig...

Gick och la mig när jag tröttnade.. -Inte med hopp om att kunna sova... Men jag orkade verkligen inte fortsätta på samma dag längre!


... Vaknade sedan vid åtta-niotiden, kanske...

Klev upp...


...


Jag minns inte riktigt hur dagen började...

Men jag vet att jag har legat och halvsovit på soffan halva dagen. Med musik på datorn och tv:n på låg volym...


Jag minns även att jag länge, satt här vid datorn och kollade igenom fåtöljer efter fåtöljer efter fåtöljer...

-Och att jag började oroa mig över huruvida jag egentligen kommer att kunna få igenom att skicka tillbaka fåtöljen och få pengarna tillbaka... -Kan de ens föra tillbaka dem?!

-Och ältandet och osäkerheten i om jag ens skulle någonsin vilja ha en annan fåtölj än en sådan som jag hade tänkt mig, fortsatte gnaga inom mig...


Osäkerheten...

-Ja, för att jag vet inte...

Jag känner en viss kärek till just den designen.. -Det utförandet...

... Men samtidigt känns det som att jag söker någonting annat...


...


Jag har iallafall, efter att ha halvsovit i soffan.. -Diskat ett par tallrikar, koppar och skålar...

-Det är väldigt mycket kvar att diska.. Och ännu mer kvar att göra i hushållet i det stora hela..!

-Men en liten bit iallafall...


... Sedan så har jag...

-Jag råkade snappa upp ångesten i taklampan som ligger på köksgolvet just nu...

Jag började fixera mig ordentligt. Sprang fram och tillbaka mellan lampan och soffan...

Satt på golvet i hallen och stirrade in på lampan där den låg på köksgolvet...

Jag lyfte upp delar av den och la ner dem igen.. -Vred och vände på dem...

-Funderade. Gnagde och ältade...


... Jag drack lite likör. Två små glas...

Jag har ätit en hel del, fastän jag inte har varit varken hungrig eller sugen...

-Och jag känner bara att jag inte alls vill vara med längre...

Jag längtar bort... Jag vill sluta ögonen... -Somna...

Slippa... -Aldrig vakna igen...


...


Jag känner mig stressad inför 23åringens 24årsfirande på torsdag. Stressad över förväntningarna på mig... Över att ge henne en present som jag känner mig mäkta osäker på...

Jag känner mig pressad i att behöva umgås.. Prata och skratta...

-Över att slita mig hemifrån när jag har så himla mycket att tänka på..(!).


Lika stressad över julbordet som jag och min familj ska på den 21:a...

-Där vi ska övernatta en natt på B&B eller hotell...


... Och jag vill bara slippa...

Jag vill inte boka in några fler sociala aktiviteter eller umgängen...

Jag vill bara vara hemma... -Att saker slutar hända...


Jag vill inte beställa hem någonting mer...

Vill inte göra några fler förändringar i vardagen...

-Och inte ens den nya lampan, orkar jag se till att få upphängd, nu.. -Jag har inte den psykiska och emotionella styrkan, för tillfället..!


... Jag orkar inte med att beta av vardagssysslorna... -Ligger efter med precis allt...

... Och när det gäller ätandet, känns det hela som en tung och grumlig.. mardröm! ... -Jag vet inte vad jag håller på med, längre!


... Jag vill sova...

Jag vill slappna av...

Och jag vill bara slippa! ...

-Fly...


...


Förövrigt så har jag bara sett på tv...

Ätit.

Skrivit lite grann..


... Och så kokade jag lite broccoli och mixade till en soppa...


... Nu ska jag nog gå och lägga mig... -Somna ifrån den mardröm som jag upplever, för ett tag...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15 16
17 18
19
20 21
22
23
24
25 26 27 28
29
30
<<< April 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se