Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Roligt/ tokigt om mig

Av D - Måndag 6 feb 22:04

... När det dyker upp ännu en möjlig kommande katastrof, i mitt huvud. Någonting som jag inte orkar ta kontroll över... eller egentligen kan veta om eller när den ska inträffa...

Nu orkar jag inte ens lägga energi på det, längre... Jag menar. Jag blir alldeles varm i kroppen, och stressad, när jag får dessa "insikter" som attackerar mig från egentligen ingenstans... "Att det faktiskt kan hända"... Men jag orkar inte längre fundera över dem. Orkar inte göra någonting för att förebygga, eller lägga energi på att oroa mig... Utan "händer det, så händer det"...


Och även fast jag känner så nu.. Att jag får ta katastrofen när den kommer, för att jag inte orkar bry mig, så mår jag väldigt dåligt i tanken på den. För att jag känner inte att jag skulle kunna eller orka hantera den när det väl är dags. När det väl inträffar och är nästan helt bortom min kontroll...

Och att känna att jag går och väntar på möjliga katastrofer, gör bara att jag inte orkar stanna kvar i.. verkligheten. I den verklighet som jag upplever eller kan komma att uppleva...


... Ja, imorse slog mig en tanke som är väldigt jobbig att bära...

... Men jag vet faktiskt inte om jag ska berätta om den...

Det handlar iallafall om saker som man kan utsättas för, för att människor kan vara så j*vla respektlösa och själviska... Typ.


...


Nog om det.


Idag vaknade jag vid åttatiden. Fick två mess från banken, om att jag hade fått en faktura... Och efter det, somnade jag inte om igen. Kanske inte så konstigt heller, eftersom att jag var riktigt trött när jag gick och la mig igår. Hade sådan ångest för ett beslut.. Ett simpelt beslut som jag skulle ta innan jag la mig, som växte sig megastort...

Och att jag var trött, visade sig i att jag, fastän jag gick in i vardagsrummet en gång till för att ändra på det beslut jag redan tagit(och ångrade igen sedan), inte upptäckte att fönsterlampan fortfarande var tänd i rummet, rakt framför ögonen på mig..!

Det var liksom helt släckt i rummet, förutom den lampan... Och idag när jag upptäckte det, undrade jag nästan om någon varit inne och tänt den... Så konstigt!


... Men iallafall...

Jag låg vaken i någon timme och försökte sova lite till. Vilket var omöjligt. Och klev då istället upp... Var väl runt nio...


Jag hade lite mailkontakt med MinKontaktPåKommunen. Men sådant leder ingenstans, och jag är inte helt säker på varför jag försöker vända mig till andra, eftersom att jag egentligen vet att det är en dödväg...

Jag behöver liksom finna nya vägar... Eller inga vägar alls...


Nej, jag har väl kommit fram till, rätt så väl, att jag inte orkar försöka längre. Jag menar. Jag har ju redan gett upp... Innerst inne, har jag redan gett upp. Och det är ju därför som jag inte tar mig någonstans. Jag litar inte på livet, på framtiden, på mig själv... eller på många andra människor... Jag litar inte på vad jag känner och tänker. Hur min tillvaro ser ut och vad jag egentligen vill...

.. Och jag tror inte att jag vill vidare...


Jag har gett upp. Jag ser inget liv därframme, och även om jag skulle leva vidare ett tag till, orkar jag inte längre kämpa för någonting som jag inte kan uppnå... Som jag inte tillåter mig själv att uppnå... Eller som jag inte vågar uppnå...

Jag orkar inte gå åt båda håll, längre. Inte när jag vet att jag kommer att stå kvar på samma ställe ändå...


... Jag får väl leva i det liv jag har, så gott det går, och bara följa med vart det tar mig...

Fortsätta följa mina känslor, men kanske inte blanda in hjärnan lika mycket. Inte lika mycket "vill" och "måste".. Eller "borde"...

... Eller, jo. Det kommer att bli mycket sådant...


... Nej, jag vet faktiskt inte hur jag tänker eller vad...

Det känns så rörigt och jag har ingen aning om ifall jag har gett upp eller fortfarande kämpar...

Men det spelar ingen roll. Jag måste sluta tänka...


...


Jag åkte iallafall iväg till stan, vid ettiden idag. Skulle in för en lång promenad... -Och som tur var, tog jag den tjocka halsduken idag! Istället för min scarf...

Det var jättekallt ute! Och fastän jag åt så lite igår, och inte hade ätit någonting idag innan jag gick, var det mer kylan som fick mig att tvivla på att klara hela promenaden, den här gången... Jag menar. Vindarna var såpass kalla, att det kunde frysa blodet till is i mina ådror(!), kändes det som... Och snön som klumpade ihop sig under skorna, trots minusgrader, var ju inte alls ivägen..! :P


... Men jag började gå, iallafall. Och vid varje hård vind som isade mina kinder och gick igenom jackan, började jag tänka om och undrade om jag skulle svänga av vid nästa korsning istället, och gå tillbaka till busstation. Men för varje gång som det blev vindstilla igen, blev jag fast besluten att jag skulle klara hela rundan... Eller iallafall så mycket som möjligt!


Till slutet av promenaden, blev det dock lite lättare, och det blåste inte alls lika mycket...

Men jag kände ändå inte att jag orkade missa den buss som gick några minuter innan jag skulle hinna fram.. Kände inte att jag ville träffa på 16åringen idag, som brukar stå på busstation när min nästa buss skulle gå...

Så att jag bestämde mig för att stanna vid en busshållsplats tidigare än busstationen. Vilket kortade av min promenad med tio minuter... Så att det blev 1h20minuter istället. Men det var inte så illa i blåsten och i rask takt... -På tom mage, dessutom..!


...


... Efter promenaden, åkte jag hem igen med trebussen...


... Jag frös så himla mycket när jag kom in!

Jag bäddade ner mig...

Eller jag minns inte. Det känns inte som om jag gjorde det direkt, men jag kan inte heller minnas om jag gjorde någonting annat...


... Jag har iallafall legat nerbäddad under filten i soffan, och fick inte upp värmen förrän klockan var strax före nio...

Och sedan åt jag lite havregryn med honung, strax därefter... Men det var skönt att jag slapp den jobbiga känslan som jag hade i kroppen igår. Det känns som om jag har blivit avgiftad eller något. Och.. ja-a...

Jag har varit lite trött. Frusen... Men annars, egentligen inga fysiska besvär alls av min knappa näring... Eller av de tidigare dagarnas hets!


... Jag ska bara fortsätta som jag har tänkt, nu. Fastän det känns deppigt...


På fredag ska jag på studiebesök på en brukshundklubb.

Och egentligen borde jag både diska, städa, duscha, tvätta kläder, och betala räkningar snart... Men, men...

.. Betala räkning, måste jag ju göra iallafall...


... Jag blir så stressad när jag tänker på livet och den verklighet vi(jag) lever i, att jag bara önskar att morgondagen inte skulle komma... Det känns så utmattande... och jag vill bara vara...

... Men bryr jag mig inte, blir det nog inte lika tungt. Inte lika allvarligt...

.. *Suck*...


... Ja, och så har jag skrivit i min känslobok, också...

ANNONS
Av D - 8 mars 2016 21:57

... Jag är så himla trött..!

Så att det är bäst att jag skriver nu. Och går och lägger mig sedan...

 

...

 

Jag vet inte hur länge till jag kan ta den här ätstörningen, och alla problemen med att ta beslut...

Vet inte hur länge till jag orkar med att vara osäker på mig själv. Vad jag känner... Vad som är bäst för stunden... och i det hela långa...

 

... Jag orkar inte gå omkring, osäker och... rädd hela tiden...

Och jag orkar inte heller känna att jag lever i en vardag som jag klarar av men egentligen inte ser någon mening i att hantera... Som inte leder mig till någonting alls... Och som tynger både hjärta och hjärna, mer än vad jag borde tillåta...

 

...

 

Äsch, jag orkar inte skriva mer om det...

Tankarna är tröga... Och egentligen vill jag väl bara beskriva min dag och dess små utmaningar... Och sedan gå och lägga mig. Däcka... när jag har kommit fram till ifall jag vill ha det där sista glaset mjölk(som jag har som kvällens sista måltid) eller inte...

 

...

 

Imorse...

 

... Vänta, jag skrev aldrig igår...

 

Men jag minns inte heller så mycket av det.

Bara att jag var för trött på kvällen, för att orka blogga...

 

... Så jag tar det ifrån idag...

 

Imorse när jag fortfarande låg i sängen, messade 23åringen...

Frågade hur det var med mig. Vilket i sig, egentligen kanske inte är så konstigt. Men jag reagerade på det. Och det kändes lite som om hon ville något...

 

Jag väntade med att svara. Hade ingen lust att konversera med någon. Eller att behöva varken avvisa någon önskan hon hade. Eller behöva ta beslutet att säga ja till någonting som jag egentligen kanske inte orkade med...

 

... Innan jag kliver upp, svarar jag dock på messet...

Och desto fler mess hon skriver...

Ja, det visade sig att hon önskade komma och hälsa på någon dag nästa vecka...

 

Ångest. Press.

Jag menar. Hon är min syster. Men en syster som jag aldrig tidigare har haft på besök. Och som jag inte har umgåtts med själv ordentligt, sedan vi var små...

 

Det går bra hos mina föräldrar. För att där bär inte jag hela det sociala lasset. Det är liksom mamma. Det är pappa. Och oftast några syskon därtill... Och de stunder som man kanske ändå sitter ensamma, känns det tryggt och lugnt. För att man vet att det kan ta slut nästa sekund...

 

Men om hon ska komma hit, väntar minst ett par timmar på tu man hand...

Vi ska på något sätt umgås. Prata... Och jag vet inte hur det kommer att se ut.

Jag vet inte vart vi kommer att sitta. Om vi ska sitta..!

Jag vet inte vad vi ska prata om. Ifall vi förväntas göra någonting. Äta någonting. Vad vi ska äta, i så fall...

Och jag vet inte hur länge hon kommer att bli...

 

... Men trots det, kunde jag ju inte säga ett tvärt nej. När hon har tid hela nästa vecka! Vill ju inte såra henne på grund av en obekväm rädsla...

 

Hon är ju min syster. Så vill hon komma någon dag nästa vecka, kan jag säkert ta mig igenom det, och samtidigt ha kul.

... Jag menar. Vi har ju lekt utan några otryggheter eller konstigheter alls, under hela vår uppväxt.

 

... Och hon är ju en trygg och utåtriktad personlighet. Så att hon ser nog till att det sociala flyter på under de minuter hon blir.

 

...

 

Efter att jag hade sett på HemTillGården och ätit min matlåda, gick jag iväg till bussen.

Efter en natt av funderande kring ifall jag blir tvungen att ta med mig chassit till väskan eller om jag kan ta den på ryggen, bestämde jag mig för att ta den på ryggen. Även om det kunde komma att bli väldigt tungt...

 

Ja, jag skulle handla idag. Bananerna var slut. Och jag tänkte passa på att utnyttja lite rabatter, och köpa mjölk och grädde samtidigt...

 

Anledningen till att jag hellre vill ta väskan på ryggen än på hjulen, är att jag vill kunna sitta på "min plats" i bussen. Och med hjulen, blir det bökigt att kunna få upp väskan. Och att få plats med den emellan sätena...

Har jag den på ryggen, kommer jag in överallt. Och väskan kan stå på sätet bredvis mig när vi åker...

 

...

 

Jag hade ångest. Kände mig stressad...

Jag var osäker på vad jag skulle ha...

Och jag blev inte glad när äpplena såg så tråkiga ut... Blev inga äpplen...

Och bananerna var gröna... Väldigt gröna!

 

... Väskan blev ganska tung... Det blev den. Men ändå helt lagom att bära på ryggen. Och nu när jag hade spänt åt axelbanden ordentligt, fick jag inte heller ont i rygg, nacke och axlar...

 

...

 

Väl hemma, plockade jag undan varorna och tog sedan ett beslut om vad jag skulle äta...

Det blev alldeles för lite. Och jag struntade i att äta mig mätt... Även om jag skrev en del till mig själv igår, om att jag "måste se till att tillåta mig själv att alltid äta mig mätt"... Det var liksom en utav reglerna...

 

Men det är bara så svårt...

Jag vill inte äta mig mätt...

 

Och grejen är ju den, att även om ätstörningen ibland lägger sig och vilar. Kanske till och med sover för ett tag, så har jag så mycket annat.

Alla dessa krav som snurrar runt i mitt huvud, som behöver göras och beslutas, för att jag ens ska få mat på bordet...

Dessa lockar fram ätstörningshjärnan, gång på gång. För att jag inte orkar... helt enkelt...

 

...

 

Vissa av sakerna som jag köpte på affären.. Valen som jag gjorde, klämde mitt hjärta en del nu på kvällen...

Ifall jag skulle ha köpt någonting annat istället. Gjort på ett annat sätt... Ifall jag skulle ha köpt det jag inte köpte...

"Gjorde jag något misstag?"...

 

Och även hur jag äter. Hur jag åt förut... Och hur jag skulle vilja äta nu...

 

... Jag känner mig bara förvirrad. Och balansen i psyket, känns helt rubbad... på något vis...

... Jag kan inte ens avgöra ifall det blir svårare eller enklare med alla dessa beslut, med tiden...

Ifall osäkerheten och ångesten blir värre och tyngre... Eller ifall de faktiskt lättar...

 

... Men eftersom att jag fortfarande äter, och har hållit mig borta ifrån svälten.. längre än jag gjort på länge... Så antar jag att jag iallafall har blivit starkare... Eller problemen mindre...

 

Jag vet inte.

 

...

 

Det jag inte heller vet... och nog aldrig kommer att veta! ... Är ifall mötet jag har på fredag, är så smart att ha för tillfället...

Jag menar. Jag vill ju gärna göra någon slags förändring i vardagen. Jag önskar att jag tids nog skulle kunna bryta isen som ligger ivägen för mig varje gång som jag försöker mig ut på praktik. All rädsla och osäkerhet...

 

Men det är några saker som ändå står ivägen...

Några som jag inte tänker nämna här...

 

... Men också att jag trots allt äter nu...

Jag diskar varje dag, än sålänge... För tillfället...

Och jag handlar mat.. Fastän det känns lika osäkert och tungt varje gång som jag tillför någonting nytt till mina skåp...

 

Jag menar. Jag äter trots dagliga tankar om att jag inte orkar och bara vill börja svälta. Gömma mig. Blunda och fly...

 

Och jag vet bara inte om ännu en sak att kriga om inom mig själv, skulle tillåta mig att orka fortsätta äta...

Kanske blir det bara för mycket att orka med...

 

Antingen det. Eller så blir det som jag hoppas.

"Jag börjar inte svälta mig själv bara för att jag äntligen får annat att tänka på... Men däremot släpper jag på den värsta pressen och slappnar av mer"...

 

Ja. En del av mig, vill ju ta möjligheten att börja svälta. "Då jag får annat att fokusera på än ätandet"...

Men samtidigt vet jag att svälten leder till proppande... om jag inte har den starka viljan att svälta... Och den har jag inte! För att jag vill inte svälta... Inte egentligen...

"Jag vill inte förstöra mig själv något mer nu"...

 

...

 

Annars har jag bara sett på tv idag...

 

Bortsett från när jag försökte få plats med fyra deciliter mixad apelsin i ett tre-decilitersglas...

Det gick inte så bra :P

Apelsin över hela mig :P

 

...

 

God natt med er <3

 

 

ANNONS
Av D - 28 september 2015 22:03

... Igår(imorse) satt jag uppe till halv sex...

Eller satt och satt. Den sista timmen, låg jag med brännande ögon och ett trött huvud... och bara stirrade in i tv:n...

 

Jag...

Igår kväll, satt jag först uppe vid datorn, tills ungefär... Kan den ha varit halv tre?..

... Såg på några avsnitt av "Intresseklubben" på webben...

 

Och så, när jag väl gick och la mig efter det, så..

Då låg jag bara där och vred och vände på mig. Jag funderade. Lät hjärnan snurra... Och...

Ja, det var väl inga problem EGENTLIGEN... Men det blev lite långtråkigt. Och jag klev hellre upp igen och såg på tv. America´s Got Talent...

Och när den var slut, vid halv sex, gjorde jag ett till försök till lite sömn...

 

... Jag låg vaken ett tag till, med brännande ögon...

Tills jag till slut somnade. Och vaknade igen till klockan, vid nio.

 

... OCH.. jag var TRÖTT..

Jag råkade hälla ProVivan i frukostskålen... Och när jag skulle hälla tillbaka den...

Hälla den i GLASET istället. Så...

 

Ja, jag MINNS inte riktigt vad som hände.

Det hamnade lite på bordet...

 

... Och ja. Det jag MINNS, är att jag sa.. "Men vad är det som HÄNDER?"... Flera gånger i rad.

.. Då mina händer inte tycktes vilja lyda...

 

Efter att till slut ha fått i mig frukosten iallafall, gick jag i vanlig ordning in i sovrummet och bäddade ner mig igen...

 

... Och vaknade sedan, klockan strax efter elva.

Klev upp.. för att se på HemTillGården. Ett program jag följer.. och INTE vill missa.

 

... Och när det blev dags för DET, blev det lunch. Soppan som jag kokade igår.. och en smörgås...

Men problemet med DENNA soppan, kände jag var att den var tunn... och att grönsakerna inte tycktes ha blivit kokta ordentligt. Utan det låg som grönsaktsspån.. Grönsaksflagor.. och flöt i soppan...

Vilket var tråkigt. God smak i övrigt...

 

Men nej.

 

... Jag funderade på att handla lite grann när jag ändå åkte in till stan idag...

Handla på den butik som jag inte har handlat på, på länge nu...

Och jag skrev då en väldigt kort och kompletterande lista. Sådana saker som de har dåligt av eller inte ens HAR på den butiken som JAG handlar på...

 

Jag hade fått svar från min kontakt på kommunen, angående att ansöka om kontaktperson... Där hon skrev att det kunde ta lång tid, efter att hon hade skrivit beslutet, fram tills att det skulle HÄNDA något...

Och hon undrade då om jag fortfarande ville ansöka. Eftersom att jag tycker att det är jobbigt med långa tider..

Och med mina egna ord.. "ovisst tidsspann"...

 

... Jag blev först lite...

När hon sa att det kunde ta allt ifrån någon vecka, upp till sex MÅNADER!..

Ja, då blev det DIREKT... "Nej, det funkar inte", för mig... SÅpass brett tidsspann..

Jag orkar helt enkelt inte MED det.. Jag behöver veta LITE bättre än så...

... Jag menar. Jag kan ju inte ens SE sex månader framåt...

 

... Men jag åkte, trots att jag nu hade strukit ett av mina alternativ, iväg till stan en vända.

Packade ner isflaskan, i påsen... Och gick iväg..

 

... På vägen till stan, funderade jag lite över varför jag just IDAG, skulle handla på DEN butiken och inte någon ANNAN.. "Vad var det som var bättre DÄR?".. Och "Varför skulle jag handla DÄR idag.. för att sedan handla på min vanliga NÄSTA gång igen?"...

... Jag behövde hitta det logiska svaret. Det FÖRKLARANDE, SJÄLVKLARA svaret...

 

... Men nu struntade jag i det.

Jag klev av, en halvtimmes promenad ifrån affären... Och så började jag GÅ emot den...

Men ju fler steg jag tog, desto långsammare gick jag...

Jag funderade nämligen på dessa två vägar, vilka BÅDA känns som OMÖJLIGA möjligheter...

... Jag BEHÖVDE(på NÅGOT vis) dem båda... Men...

 

Jag hade dragit mig tillbaka från kontaktpersonen.

.. Och det faktum att VÅRDEN skulle kunna komma att ta PRECIS lika lång tid som det andra alternativet, gjorde att jag blev fullständigt frågeteckenformad..

"Vad är det som gör att det skulle kännas ENKLARE att vänta ut en oviss tid utan svar när det gäller VÅRDEN, än när det gäller KONTAKTPERSON?"..

 

... Att inte kunna finna svaret på den frågan..

Att VILJA dra sig tillbaka ifrån även "ansökan" om samtalskontakt på psykiatrin... Fastän man NÅGONSTANS kanske trodde att den kunde vara bra...

Att samtidigt inte orka vänta... Kanske inte heller våga ta emot en KONTAKTPERSON.. Fastän man tror att DET skulle kunna vara gynnande...

 

... Att inte orka vänta. Att inte TRO på att man kan fullfölja...

Att inte VILJA... Inte BEHÖVA...

SAMTIDIGT som allt bara... går huller om buller...

 

.. Ja, det gjorde mig orkeslös.

Jag hade inte längre någon lust att handla idag.. För att dessa tankar gick rätt så per omgående, över till att ge mig "svåra tankar" med ÄTANDET igen...

 

Så jag gick en kortare omväg till busstationen..

 

.. Bussen hem, var sen. Så jag hann med den, med fem minuters väntan...

 

... Och väl hemma...

Det blev ingen mat. För att jag kände mig svag. Psykiskt. Känslomässigt...

Och jag brydde mig inte riktigt...

Fastän jag kan ändå GJORDE det.. Då jag hade ångest. Och kände mig.. som en SVIKARE emot mig själv...

"Jag gjorde någonting som jag ångrade redan när jag GJORDE det"...

 

... Jag började äta godis..

Eller, först tog jag en smörgås från lunchen.. Med en kopp kaffe på mjölk...

Och efter det, proppade jag bara i godis...

 

Eller, inte till en början..

Först åt jag mig bara MÄTT på godiset..

Skrev ett inlägg i min textsamling...

Och satte mig sedan för att proppa...

 

... Efter det, har jag bara suttit vid tv:n.. Gått lite till datorn, då och då...

 

... Jag kontaktade by the way MinKontaktPåKommunen, igen. Då jag ångrade mig...

Jag antar att jag trots allt trivs BÄTTRE med tanken på kontaktperson, än med psykiatrin..

.. Med största sannolikhet för att jag aldrig har HAFT någon kontaktperson(förutom på sjukhuset)..

Men vården har jag försökt mig på, utan framgång.. Flera gånger om..

Förstamöten går bra... Men jag börjar tröttna på att aldrig komma längre än så...

.. Det är ingenting för MIG, helt enkelt...

 

Jag har inte DISKAT ännu. Men idag har det inte blivit så mycket. Eftersom att både MIDDAGEN och KVÄLLSMÅLET försvann...

Så.. Får väl ta tag i det innan jag lägger mig...

 

... Jag VET inte vilken väg jag ska gå... Och kanske ska jag bara... inte gå NÅGON av vägarna. Kanske ska jag bara SLÄPPA det där ovissa som kan komma att sättas i verket, med MÅNADERS tidsspann... Och istället försöka fokusera på att komma UT mer... Att komma i kontakt med min FAMILJ lite mer..

.. Och DÄRMED kanske lyckas känna att jag LEVER, för ett tag...

 

... Men å andra sidan...

Vet inte hur jag ska orka MED livet, när jag känner såhär vad gäller ÄTANDET. Vad gäller bristen på framtidstro... Det dåliga självförtroendet...

Kommer allt detta att försvinna.. så fort som jag får känna att jag LEVER?

 

... Kommer jag att få känna LYCKA och MENING. Kärlek och VÄRME... Bara jag... ger mig själv ett liv?.. Kommer UT lite..?...

... FÖRSÖKER?..

 

Kommer jag att klara det SJÄLV?..

... Kommer jag ens att lyckas ÖVERTYGA mig själv om att jag VILL det?.. Och om att jag orkar KÄMPA för det?..

 

... Vet bara inte hur jag ska orka VÄNTA... Vänta på någonting som jag inte tror att HJÄLPER. Som jag inte tror att jag kan FULLFÖLJA...

... Vet inte heller hur jag ska orka LEVA.. fler dagar nu. Som det ser ut IDAG...

 

".. Jag lever på övertid.."...

 

God natt med er <3

Jag drömde att jag dog, inatt...

 

 

Av D - 3 september 2015 20:27

... Jag beskriver dagen. Så ser vi hur det blir...

 

När jag vaknade imorse, kollade jag som vanligt mobilen... Och såg att jag hade fått mail...

Ett från min kontakt på kommunen. Eftersom att jag mailade henne igår...

Och så ett ifrån Personligt Ombud...

 

... Jag har ju inte HAFT särskilt mycket KONTAKT med henne, de senaste månaderna... Men det hon skrev, verkade ändå tas rätt så hårt...

Jag fick som en klump i... Vet inte om det var magen eller bröstet...

Och när jag kom in i köket och precis hade plockat fram skål, sked, glas och sådär...

 

... Ja, jag satte mig bara pladask på stolen. Färdigdukat... Men ingenting att äta, framme...

... Lusten att äta försvann... Luften drogs ur mig...

... Och jag bestämde mig för att gå och lägga mig istället...

 

... Jag tror att det har att göra med...

 

Nej, jag VET faktiskt inte...

Jag tänkte ju en del IMORSE... Men NU minns jag inte riktigt...

 

... Hon ska iallafall byta jobb...

Vilket inte BORDE göra så mycket för mig. Eftersom att jag...

Ja, men som jag sa.. inte har haft kontakt med henne på länge...

 

... Jag går vidare.

Idag kunde jag inte heller somna om...

Så efter ett tag. När klockan blev tio, tror jag.. Så klev jag upp och la mig framför tv:n istället...

 

Eftersom att jag hoppade ÖVER frukosten idag, så blev lunchen lite tidigare...

Hjärnan sa mig...

Nej, förresten. Jag tror att KÄNSLORNA sa mig att jag inte ville äta längre. Att det inte var VÄRT det... Då jag ÄNDÅ står stilla och har så gjort i flera ÅR...

 

... Men jag har kommit FÖRBI det där nu. Jag SVÄLTER inte längre så fort som det händer någonting... Jag tar inte längre TILL det när jag känner att jag behöver trygghet eller känner behov av att protestera mot mig själv...

... "Det finns fler NEGATIVA faktum i svälten, än positiva..".

 

Så...

Ja-a... Jag är vänd åt ätandets håll nu. Viljemässigt. Lusten är ju en helt annan sak, såklart... Och även så, mina problem med "en överkänslighet för mättnad"... Alltså, en motvilja... En obehaglig känsla... En OSÄKERHET när jag blir mätt("FÖR mätt")...

 

Men.. oj vad lätt det är att komma ifrån ämnet..

Vart var jag?..

...Jo. Lunchen blev tidigare idag. Och eftersom att jag kände mig hungrig. Hungrigare än vanligt. Så tog jag lite yoghurt till också...

 

Och.. jag fick magknip. Inte sådär JÄTTEmycket. Eller JÄTTEjobbig. Men den kändes. Och jag VISSTE inte om det var att mjölken hade börjat surna... Att jag hoppade över FRUKOSTEN för första gången på LÄNGE...

... Eller VAD det var..

 

Men jag fick magknip. Och ...

Ja-a. Jag kan väl säga att jag tar varje chans jag FÅR, till att bli missnöjd, när det gäller ätandet.. Saker ska vara och bli EXAKT som jag har tänkt mig... EXAKT efter min inre boks regler... Annars så kommer osäkerhet.. Det kommer ångest... Och ett stort gangande missnöje i släptåg...

 

Det handlar nog om att jag inte FÖRSTÅR. Jag behöver veta VARFÖR jag känner på ett visst sätt.. Varför jag BORDE känna på det sättet... Och jag behöver veta vad det är som leder till vad...

 

Rätt så onödigt.. EGENTLIGEN... Men annars kan jag ju inte... förutspå mina känslor... Kan det VARA så jag känner?

... Inte så säker. Men ATT jag känner det... Missnöjdhet... Ja, DET vet jag.

 

Tillbaka till dagen.

Efter lunchen... Ja, då såg jag på tv... Medans jag mailade lite med min kontakt på kommunen...

Eller det kanske var på morgonen. Jag minns inte riktigt...

 

... Jag vet jag kände mig nere... Antagligen på grund av PersonligtOmbud. Men också på grund av att jag idag, ÄN en gång, kände att jag inte har några vägar att gå... Och idag kände jag även att jag kanske inte ens VILLE gå.. "Var det VÄRT det?".. "VARFÖR?"... Och "Hur?".. "I vilket universum?"..

 

... Nej, jag klarar mig nog.. Det har jag ju gjort HITTILLS...

Än sedan... Nej, GUD vad fel det lät.. "Än sen" säger vi istället... Kanske är så man skriver?

... Iallafall... Än sen, om jag inte kommer vidare. Aldrig riktigt kan känna mig "hemma"...

... Jag kanske bara mår lite BÄTTRE av att "ge upp" och sluta BRY mig. För att, att BRY mig, mår jag iallafall INTE bra av.. Förväntningar.. Drömmar och önskemål... Höga berg att bestiga, utan några bra redskap i min hand... Att klättra på rullande stenar...

 

... Nej. Kanske... Kanske tar jag mig framåt lättare.. om jag slutar KONCENTRERA mig på det...

Om inte annat, så blir jag ju TVUNGEN att börja klättra, inom några månader...

ANNARS så kan jag ju säga att jag sviker mig själv.. OCH min familj!.. För att.. utan ekonomi, blir mitt liv ett helvete.. Om det nu ens skulle finnas något liv KVAR!.. "Hur KLARAR man sig?", liksom..

 

... Ja...

Jag bestämde mig för att dra iväg till stan... Hoppa över det sista programmet för dagen, som jag följer... Och bara ta en LÅNGSAM promenad i stan...

"Och LÅNG fick den bli". För att.. "En timme tidigare dit, innebar INTE en timme tidigare hem!".. Jag ville nämligen inte åka den proppfulla bussen hem... Men behövde samtidigt åka iväg på en gång, kände jag...

 

Väl i stan...

Musiken sedan "avstart", i mina öron...

Hög volym... Inte om man jämför med andra.. Men för att vara jag...

Ville överrösta trafiken... bussens buller.. och alla människor...

Inte för att DET gick så bra..

 

Men där gick jag. Långsamt. Långsamt. Och bara stirrade rakt ut...

Kände mig deppig... Men trivdes samtidigt i min distans till livet(musiken)...

 

... Efter halva promenaden, började jag känna mig trött.. Fysiskt.. Rent psykiskt och emotionellt, ville jag ALDRIG sluta promenera.. En evighetspromenad... Ja...

 

Men jag gick tillbaka till busstationen. Lite omvägar. Då jag undvek övergångställen där det var för mycket bilar på en gång.. Hade ingen lust att stanna och vänta... Eller att stå stilla för många sekunder, så att andra människor kunde ge mig en längre blick...

 

Väl på busstationen... hade jag nu fått ont i huvudet. Bara lite grann.. Jag brukar få en lättare huvudvärk... Spänningsvärk kanske.. när jag lyssnar på musik för länge... Kanske träningsvärk för att mina egna tankar försöker överrösta musiken :P

 

Jag struntade i den första bussen hem. Då jag såg hur många skolungdomar som klev på.. Och jag hade ingen lust att åka en full och kanske högljudd buss. Trångt... Och kanske behöva ha någon BREDVID mig.. bakom mig.. Eller ja.

 

...Jag satte mig i ett bussbås och fortsatte vänta. Det var en halvtimme kvar tills nästa buss gick...

Och nu fick jag nog av musiken... Jag hade ingen lust att höra omgivningen... Men spänningen i huvudet, gjorde att jag behövde en paus...

 

Det var obehagligt där jag satt... Socialt obehagligt... Och jag hade inte riktigt koncentrationen till att "hålla uppe min svarta mantel över huvudet"... Ja, den som jag föreställer mig att jag har över mig, för att inte känna mig "attackerad" av omgivningen... Av deras blickar...

 

Jag orkade inte föreställa mig den... Utan försökte istället bara stirra åt ett håll där jag inte behövde känna mig sedd.. Övervakad... Vilket var svårt...

Folk överallt... Och jag vågade aldrig titta ifall någon tittade på mig... Men de gånger jag råkade(svårt att låta bli.. Nyfiken som jag ändå är), så mötte jag nästan ALLTID någon annans blick.

 

Bussen blev full ändå... Jag behövde aldrig ha någon BREDVID mig. Men jag TROR nog allt att alla dubbelsäten, hade åtminstone EN rumpa på sig :P

... Och det tjattrades. Mycket. Precis runt mig...

 

.. Och den där FLUGAN.. Det var en halvt handikappad FLUGA vid mitt fönster... Och jag som är DÖRÄDD för insekter som beter sig konstigt. Flyger hackigt, snurrigt eller avvikande. Saknar ett ben... Eller håller på att dö nästan PÅ mig!

 

... Och den här såg ut att skulla dö eller något.. Ena bakbenet var snett och användes inte alls. Flugan var ILLGRÖN! Och den haltade uppför fönstret... För att sedan FALLA ner med ett surr... Flera gånger om!

 

... Usch, vad obehagligt. Och jag trodde nästan att den skulle falla ner i mitt knä.. Ligga där och surra... Skrämma vettet ur mig... Och sedan DÖ!

 

Men som TUR var, lämnade den mitt fönster innan jag bytte plats till sätet BREVID mig... Tänkte det hade sätt konstigt ut... om jag glider över på rund av en fluga :P

 

... Normala flugor har jag inget problem med. Växte upp med dem. Gjorde dem tama. Så att de stannade kvar i mina händer, även när jag rörde på mig :P

 

Men skadade.. med konstigt beteende... Usch.

 

Skit samma. Vidare.

 

Väl hemma... Då gjorde jag iordning en påse med snabbnudlar...

Skulle ha ätit ur frysen idag... Men känns inte värt, när varje dag hittills, har blivit halva middagar. Då det ena inte blir gjort... På grund av brist på ork... Eller på grund av att "pusslet" helt plötsligt inte går ihop... av någon anledning...

 

.. Så jag tog vad jag hade lust med istället.

 

Tv... Läsa bloggar och sådär...

Och sedan fick jag för mig att äntligen slänga mig in i duschen... Och eftersom att jag var deppig, fick det bli ett bad. Bara ligga.. och inbilla mig att jag aldrig behövde kliva upp igen...

.. Härligt.

 

... Precis när jag skulle börja, försvann dock lusten. Orken...

Men jag BEHÖVDE duscha..

Så, i ändå ;)

 

... Och efter badet, tvingade jag mig upp... För att jag ville klippa håret istället...

Jag klippte det. Det blev snett... Jag struntade i det.. Klädde på mig...

Men ville nog ändå jämna till lite...

 

"Fortfarande lite snett.. Men MYCKET bättre..".. Det fick duga...

Men nej... Efter lite tv.. ville jag ÄNDÅ jämna till, lite till...

 

.. Nu fick det duga. "Det ser bra ut"...

 

Men nej.. "Inte riktigt"...

Så, efter ännu lite tv.. utan koncentration, klippte jag lite till... Och konstaterade att det nu ser helt okej ut... Visst, lite halvsnett.. "Men nu ser jag ut som människa".. "Hade jag velat ha snygg frisyr, hade jag gått till frisör... Nej, jag vill bara att håret ser lite tjockare ut"..

 

Kvälls"fika"...

En rätt så bra sådan...

Men i samma veva som jag skulle HÄMTA det, såg jag också chocken på diskbänken.. Båda hoarna var överfulla!..

Och ja-a... Jag hade helt glömt BORT att jag inte hade diskat alls idag...

 

En glad överraskning :P

 

Jag åt...

Och så var det ju bara att ta tag i den där översvämningen av disk... "Fanns ju inget annat alternativ.."...

 

... Och nu sitter jag här...

Ska väl se på lite tv, innan jag lägger mig...

 

.. God natt med er <3

 

 

Av D - 28 augusti 2015 20:53

... Jag FÅR lite dåligt samvete... Och det SKA jag ju få också...

 

... Pappa messade precis. Frågade om jag ville komma över imorgon eller på söndag, och se på JohanFalk som de har hyrt...

Min första reaktion blev ju(utan att svara). "Ja, vad kul!"..

Jag menar. Jag har sett alla ANDRA JohanFalk tillsammans med dem... Och jag har hela dagen, haft en fundering på att fråga mamma och pappa om en sak... men haft för svår beslutsångest för att våga skicka frågan... "Perfekt om jag åker DIT då, liksom!"... Så kan jag diskutera det med dem, när frågan faller mig in...

 

... Men så kom samvetet... Det DÅLIGA samvetet...

Det som fick mig att börja tvivla. Tankarna att börja rusa... Och ångesten att ta extra sats...

... "Jag avvisade 26åringen"... "Jag avvisade henne för att jag inte orkade umgås. Inte ville slitas en gång till från vardagen. Inte så snart"... ".. Och nu åker jag till mina föräldrar...".. "Är det rätt?"

 

... Grejen är väl att jag numer KÄNNER mina föräldrar. Känner mig BEKVÄM i deras närvaro... Jag VET hur de fungerar... Vi är FLERA.. Så att JAG behöver inte ta ALLT det sociala... Inte krävas lika mycket AV...

... "Visst. Jag åker hemifrån.. Rycks från mina rutiner.. Den vardag som jag försöker få ordning på...".. "Men jag KLARAR det nu. Det går okej"...

 

Det jobbigaste med att ta hit 26åringen är väl att hon vill SOVA här. Hon pratar jättemycket... Sänder ut en VÄLDIGT speciell energi... Där jag känner mig väldigt... Jag vill säga.. stressad...

Vi har kul... Men den sociala kontakten blir såå intensiv... Och att inte få vila ifrån att lyssna och prata, på ett helt dygn... förutom när jag SOVER...

Ja, det är nog DET som avskräcker mig lite...

 

OCH det faktum att jag inte vill ha någon sova i min lilla soffa... Jag vill hellre hinna skaffa en extrasäng...

... Japp, OHÄLSOSAMT rädd om mina möbler :P Har inte ÄNNU vågat börja lägga saker på mitt vardagsrumsbord.. MÄKTA obekväm jag kände mig när 26åringen kom hit och la SINA saker på bordet.. Och när vi skulle ÄTA vid det! :P

 

... Men iallafall...

Jag bestämde mig för att svara "ja" på pappas förfrågan... Jag menar. Egentligen känner jag inte för att åka BORT IGEN... Inte nu. Inte när jag(nästan) behöver SOVA där för att vara någon idé att åka dit...

Och att komma på kvällen. Åka tidig morgon... Visst, det GÅR. Men... Ja... Jag vill ju inte att de känner att jag vill göra umgänget med dem, så KORT som möjligt...

 

Men det blir nog kul.. Sedan har jag hela veckan hemma. Ska väl försöka svara på 26åringens mess sedan också. Och ge henne en bekräftelse på att hon ska få komma hit SNART.

Jag VILL ju umgås med henne. Komma henne närmre igen... Men det känns på något sätt... SVÅRT...

 

Ehmm.. Dagen idag.

Klev upp när jag vaknade, klockan halv nio. Åt frukost... Och gick sedan och la mig igen..

Den här gången såg jag till att diska INNAN jag la mig. Ska FÖRSÖKA diska efter VARJE mål igen. Istället för att låta det stapla sig på höjden... Då orkar jag mer. Även om det kanske känns lite hårt när det väl ska göras.

 

.. Nu när jag kliver upp en timme SENARE än vanligt, somnar jag inte hller OM när jag går och lägger mig igen...

 

.. Så jag klev upp en timme senare, igen. Efter att bara ha vridit och vänt på mig...

 

Jag minns inte... Jo, just det. Det minns jag...

Men jag ska inte ta upp det, här.. Inte så viktigt.

 

Jag klev iallafall upp igen..

La mig framför tv:n och tittade på "Malou efter tio"...

Och gjorde sedan iordning lunch, som jag åt tidigare än vad jag skulle...

Svårt, det där med att hålla på tider... Vet inte heller hur noggrann jag måste vara... Men ju mer jag tillåter mig själv att ruckla... Desto svårare får jag att äta bra.. Det vill säga.. "Ej småätande". "Ej för mycket eller för lite"... Desto mindre kontroll över situationen, känner jag... Vilket leder till... "... Uppgivenhet"...

 

... När jag satt där framför tv:n...

Jag kände mig stressad. Behövde VERKLIGEN duscha, om jag inte skulle behöva ha en depp-dag till... Behövde VERKLIGEN duscha, om jag skulle kunna känna mig frisk...

... Behövde VERKLIGEN duscha, om jag skulle våga gå utanför dörren.. och därmed SLIPPA sitta hemma och tråka... Må dåligt.

 

... Men jag hade kommit på det för sent. Att jag ville göra det idag...

Så tiden var knapp... "Och jag ville ju VERKLIGEN se på serien jag följer"...

 

Så jag satt kvar. Satt kvar.. Satt kvar...

Blev mer och mer stressad... "VILLE ju verkligen iväg.. Men INTE utan att duscha!"...

 

... Så. Tio minuter innan mitt program slutar, stänger jag av tv:n ändå. Plockar fram alla kläder jag behöver... Och KASTAR mig in i duschen!

... Duschar fort, fort, fort...

Klär på mig... Och kollar klockan, så fort jag bara kan...

 

"Tio minuter kvar tills jag måste gå. SKÖNT".

 

... Och så går jag iväg till bussen.

... En promenad i stan. Kort. Sitta en stund vid hamnen...

Och sedan en kort vända till affären.. för att handla lite godis.

 

... Ja-a.. Ska FÖRSÖKA få till EN dag i veckan. Då jag äter godis och andra onyttigheter. Så kan jag må dåligt DEN dagen. Och känna mig frisk och fräsch, övriga dagar..

Ja, jag vet inte om det är sockret eller fettet som jag mår dåligt av... Eller om det ligger mycket psykiskt... Antagligen alla tre...

 

"Men EN dag ska jag nog orka med"...

Vilket det iochförsig INTE känns som, NU.

Just nu känner jag bara att EN "slarv"dag gör att jag tappar kontrollen såpass mycket, att jag riskerar att börja hetsäta.. Vilket kan vara SLUTET på den framgång som jag ändå har uppnått!

 

... Men idag har det dock gått bra.. Hittills...

Godiset la jag undan igen. Då jag kände mig TVUNGEN att äta det.. UTAN att faktiskt ÄTA... Men bara att det LÅG där, fick mig att känna en DRAGNINGSKRAFT dit... TROTS bristen på varken hunger eller sug...

... Ett tvång, helt enkelt.

 

Efter affären, gick jag tillbaka till busstationen.

... Och sedan jag kom hem, har jag grunnat på ett beslut som jag försöker ta. Angående gästsäng eller dagbädd...

Jag har liksom en väl utvecklad idé om hur jag kan tänkas vilja HA det.. Men jag är lite osäker på min egen förmåga att få det fixat. Genomfört... Och även lite fundersam över ifall SÄNGEN skulle ta över för mycket plats i vardagsrummet. Kännas stor. Klumpig... I vägen...

 

... Jag har ätit matlåda ur frysen... ALLTID skönt att ta fram en matlåda.. För att då VET jag att det finns åtminstone EN matlåda tills NÄSTA gång jag lagar mat :)

 

... Och så har jag kollat lite olika saker på datorn. Som jag ska köpa "nu", "snart".. och "kanske"...

 

... Tv, tv, tv...

.. Och ett försök till att bryta rutinen.. "bara för en dag.."... Men ändå känt att det nog kanske inte ÄR en sådan bra idé... "Jag måste ha stolpar"...

 

... Med DET sagt, säger jag god natt.

God natt med er <3

 

 

Av D - 20 augusti 2015 20:29

Okej. Nu ska jag försöka få ihop ett positivt inlägg, om en positiv dag.. Det är svårare än vad man kanske kan tro. Då det alltid finns problem och bekymmer i vardagen. Alltid osäkerhet eller ångest. Gnagande funderingar, INBAKADE i dessa positiva och mer LÄTTA dagar...

 

... Men jag ska försöka. Såklart kommer jag inte att hoppa ÖVER det negativa. Jag hoppas bara på att det positiva ska VÄGA mer denna gången ;)

 

Ja men..

Jag vaknade. Åt frukost...

... Nej, just det. Det VAR faktiskt annorlunda idag!

Jag tänkte liksom "Ah, vad jobbigt. Rabbla SAMMA sak idag IGEN...".

 

... Men idag klev jag upp till klockan. Åt frukost... och fixade iordning mig..

Funderade på ifall jag skulle hinna DUSCHA innan jag gick iväg till bussen..

Men kom fram till att HÅRET inte hinner torka på tio minuter...

 

Så. Fastän jag kände mig äcklig och ofräsch.. Och därav trött.. Så satte jag mig istället vid tv:n... Eller jag TROR att jag gjorde det iallafall...

Men jag MINNS också att jag höll mig sysselsatt med någonting NÄSTAN hela tiden...

 

Jaja. NÅGONTING gjorde jag iallafall..

Satt vid tv:n en stund. Tills det var dags att gå till bussen. Klockan var strax efter nio...

 

... Nu har skolungdomarna börjat åka igen. Vilket märks på bussarna. Stressigare och inte ALLS lika luftigt och harmoniskt, varken på busstationen eller i bussen...

Men jag KLARAR det. Bara inget jag föredrar..

Det är ju trots allt EN sak nu när jag kan VÄLJA vilka tider jag vill åka och vilka bussar jag vill undvika, varje dag... Det blir ju ANNAT sedan när jag börjar praktisera. Får tider att passa...

 

Väl i stan, hade jag börjat känna mig orolig och nervös...

Jag tyckte inte om tanken på att närma mig huset där Jobbcoach satt. Tyckte inte om tanken på att bli sedd. Känna mig övervakad...

Bara en känsla jag FÅR, när någon väntar mig...

Då vill jag helst bara försvinna. Dra den svarta manteln över mig... och hoppas att de inte SER...

Jag vill varken höras eller synas.. Inte finnas till för någon som känner igen mig...

 

Men det var inte BARA att närma sig den "obehagliga byggnaden", som gjorde mig orolig och nervös... Utan OCKSÅ det faktum att DENNA dag inte skulle bli någonting annat än någon ANNAN dag.. vad gäller mötena med Jobbcoach...

För att inte heller IDAG, hade jag några vidare idéer om vad jag ville göra.. Eller planer på hur jag skulle lyckas...

"Det var ett dödläge"...

 

Jag hade en halvtimme på mig.. Nej, fyrtio minuter. Bussen blev tidig...

Och jag visste inte hur lång tid det skulle ta att promenera igenom stan...

Men jag valde trots det, att gå långsamt.. För att i det HÄR läget var "bättre sen än tidig" min synvinkel...

Jag ville vara så KORT tid som möjligt inom synhåll för "det där huset...".

 

... Men trots att jag gick långsamt, hade jag ungefär tjugo minuter på mig att nervöst sitta och vänta bakom hörnet.. Så att jag INTE blev sedd...

 

Men jag tröttnade. Började gå bortåt.. "Jag går en vända runt huset.. Så är det kanske lagom sedan", tänkte jag..

Började gå... Och så händer det där som jag brukar se på film..

Jag ställs näsa mot näsa, med en kille.. Försöker gå åt det ena hållet. Båda åt samma håll.. Står och tvekar en stund. Båda två... Och försöker sedan igen... Båda åt samma håll!

... Vi stannar upp. Skrattar till, båda två... Och så går vi förbi varandra :P

 

... Jag kan ju säga att, bara att TÄNKA på det.. Att SE bilden FRAMFÖR mig sedan, gjorde att jag skrattade inombords...

Det var en sådan konstig upplevelse :P

 

Jag var ungefär tio minuter tidig, när jag kom fram till "huset"... Jag undvek till 99%, att titta in... Ville inte råka bli sedd. Inte råka möta hennes blick...

Jag kände mig spänd och osäker...

.. Men av att stirra åt ett annat håll eller rakt ner i mobilskärmen, kunde jag ändå känna mig RÄTT så lugn...

 

Ja-a... Lite tidigare än sagt, ropar hon på mig... Och jag går mot dörren. Blir insläppt...

Med en stark obehagskänsla.. Nästan så att jag ville FLY.. Gick jag in och satte mig i fåtöljen...

... Och så började hon prata. Fråga...

Vilka svar jag nästan inte kunde ge... Ja, de var halvdana...

 

Men det bestämdes iallafall att hon skulle kontaka det där slottet som vi var på studiebesök på för några månader sedan... Och att det kanske var enklast att de bara körde förbi mig(de åker tillsammans i en liten minibuss till arbetet) och hämtar upp mig... Och sedan får vi ta det DÄRIFRÅN..

.. För att skulle HON och jag ge det en till chans, så skulle jag nog inte klara av att stanna.

 

... Så hon skulle iallafall höra av sig när hon hade pratat med dem.. och berätta om de hade någon plats kvar till mig...

 

Efter ca tio minuter, var vi klara... Och jag tog mig en relativt långsam.. eller rask.. Vet inte riktigt... promenad... För att få tiden att gå.. "En timme kvar till bussen går"...

 

... Jag var hungrig.. Kände mig kroppsligt svag...

Men jag hade tankar som stoppade mig ifrån att köpa någonting...

Och efter att ha varit inne på butiken och kollat ifall jag ville ha någonting att äta. Kunde KÖPA någonting, gick jag därifrån tomhänt...

 

Men jag funderade på att åka in igen, efter att ha varit hemma och ätit lunch... ".. Så DÅ kanske jag köper något"...

 

... Istället gick jag tillbaka till busstationen. Väntade på bussen. Och åkte hem...

 

Väl hemma.

Jag hade fått post ifrån försäkringskassan.

Ett brev som förklarade att min aktivitetsersättning går ut efter januari 2016.. Och att jag, om jag ansåg att jag av medicinska skäl, inte kunde jobba eller vara arbetssökande, måste göra en ny ansökan och få ett läkarutlåtande av min läkare...

 

... Jag tänkte bara... "Jag TRÄFFAR ju ingen läkare... Klarar inte AV att träffa någon läkare... Är inte säker på att jag BEHÖVER träffa någon läkare...".

Nej, jag tror helt enkelt att det är dags att ta tag i arbetslivet nu... Jag är inte värd ersättning en gång till... "Inte om jag har en chans på MILJONEN, att tvinga mig själv ut i arbetslivet".. Nu måste det gälla...

 

Dock så känner jag mig stressad...

För det första... "Om spärren ALDRIG släpper. Jag ALDRIG tar mig ut i arbetslivet... Och att det skulle hända att jag inte kände mig VÄRD några pengar då... Ja, det osar bara "min tid i H*vetets stad".. Det vill säga... INGA pengar."..

Och för det andra... "Har jag råd att bo KVAR? Vad kommer att KRÄVAS av mig på arbetsmarknaden.. för vilken summa pengar? Och vart KOMMER dessa ifrån?"...

 

... Ja-a.. Jag vet inte..

Men jag kontaktade iallafall Personligt Ombud. För att fråga ifall jag kunde prata med HENNE om det. För att få lite klarhet. En liten förberedande plan för min tid efter aktivitetsersättning. Så att jag vet UNGEFÄR hur det kan komma att se ut...

 

Men vi får se. Annars får hon skicka mig vidare. JAG vet ju inte vem jag bör prata med om sådant...

 

... När jag kom hem och såg det brevet, blev jag först lite deppig. Verkligheten börjar komma ikapp mig. Och den tycks springa fortare och fortare...

Jag har ju alltid varit beredd. Medveten om att det kommer att hända... Men jag fortsätter hela tiden skjuta det framför mig... Och även så nu...

Men det är dags att åtminstone FÖRBEREDA mig för det oundvikliga.

 

... Så jag var lite...

Ja, mina tidigare planer på att åka in till STAN igen efter lunch. De kändes för en stund, inte så lockande längre...

 

Men trots det, hade jag lugnat ner mig tillräckligt när tiden väl var inne, för att ändå åka in en vända till stan..

Alternativet. Att stanna hemma nästan en HEL dag... Nej, DET kändes inte så lockande.

 

... Så jag åkte in igen. Promenerade i solen ett tag... Och gick sedan in på affären igen... För att se om jag ville, kunde.. orkade köpa något litet att äta. "Bara för njutningens skull"...

 

... Jag gick runt, runt, runt i affären. Fram och tillbaka. Kollade och funderade. Tvivlade och ältade... "Ja, men nej".. "Varför inte? Men varför?"...

Men så lyckades jag ändå köpa mig en munk och en Pucko... Gick och satte mig i solen. Stressåt, utan att knappt hinna smaka...

Blev lite missnöjd. Tankar som nästan exploderade. Men ändå på en rätt så LUGN nivå...

 

Och så tillbaka till busstationen..

Vänta på bussen... Och åka hem.

 

Idag fick vi ROPA i bussen. För att chauffören var VÄLDIGT borta, kan man ju säga. Vet inte om han GLÖMDE fort.. Eller ifall han var väldigt ofokuserad och inte ens HÖRDE att det plingade...

Men jag ropade. Högt... Hade nog ALDRIG hänt om det inte hade varit för att det bara var jag och någon till, på bussen. Annars hade jag nog åkt med enda upp till slutstation. Vilket bara blir knappt tio minuters promenad. Men ändå...

 

Klev av...

Och just när jag kommer innanför dörren, plingar min mobil till, två gånger...

Jag blev väldigt fundersam... "Jag har väl ingen påminnelse på IDAG?.."

Kollade... "Tvättid?.."

 

Jag var tvungen att fundera en stund. Jag kunde inte placera att jag hade en tvättid på mitt schema idag.

Kollade WhiteBoardTavlan. För att jag trodde att jag var helt virrig...

OCH.. så kom jag på..

"Ja, just det ja. Jag SKULLE ju ha tvättat idag. Men så kom ju mötet ivägen."..

Snacka mycket i tankarna. Hade HELT glömt bort den. TROTS att jag har försökt tjata på mig själv att jag skulle OMBOKA den :P

 

... Jag kollade på klockan. Tvekade en stund.. "Orkade jag?"...

Och så började jag slänga ihop tvätten i tvättpåsen. Väga den... Och dosera tvättmedel...

Ja, och så tog jag bara tag i det. "Det behövde ju göras"..

.. Började känna mig stressad för att jag använder så mycket kläder utan att tvätta... "Och nu behövde jag inte ens vänta på ledig tvättid ;D"...

 

Ner i tvättstugan. Tvättmaskinen visade ÅTERIGEN en annan vikt på kläder, än vad JAG hade vägt det till!

Grubbel på det. Försöka med minnet av tvätten, i ögonmått, väga tvätten i efterhand. Där jag satt i vardagsrumssoffan och oroade mig för illaluktande kläder igen...

"Men det MÅSTE vara rätt. Jag kan inte ha vägt tvätten till sex kilo.... och att det sedan skulle visa sig vara TOLV!"...

 

... Men när jag slängde över tvätten till torktumlaren sedan, så doftade de gott. Så BLEV nog rätt ändå ;D

 

... Jag hade även glömt en tröja som skulle tvättas skonsamt på trettio grader... Som jag kunde ha lagt i den andra maskinen, istället för hälften av den mörka fyrtiograderstvätten... Vilket gjorde att jag ÄVEN kom på att jag hade kunnat tvätta VIT tvätt(alernativt trettiograders) i den maskinen... FASTÄN det bara var ett plagg...

 

... Så jag började grubbla på DET en stund. Tills jag hade löst kriget... Och kommit på en lösning på trettiograderströjan... "Då jag i princip bara HAR den, så kunde jag lika gärna slänga in den i en extra maskin IDAG, som att låta den vänta flera tvättdagar TILL..".

 

Så jag slängde på en ny maskin med BARA tröjan i... Och trodde IGEN att jag hade doserat tvättmedlet fel. Då maskinen visade mer vikt än vad JAG hade doserat för... Även om jag DENNA gången, tänkte fel när jag doserade. Och inte vägde fel...

 

Men även DEN, blev ren ;)

 

...  Tvätten var helt klar vid halv åtta. Eller det var iallafall då som jag hämtade upp den. Vet dock inte hur länge torktumlaren hade varit klar...

Så dumt när det inte står tid...

 

... Jag har haft lite tankar som har bråkat med mig idag. Sådana som får mig att känna mig dum, och gör mig frustrerad...

... Men annars har det varit bra. Förutom oron för nästa års ekonomi, och arbets-och livssituation, såklart..

 

Men ljust ändå... Och en i stort, lättare dag än på senaste :)

Och för att inte TALA om, PRODUKTIV!

EFTER två vändor i stan. Ett möte.. Tvättning. Vikning av tvätt... Så tog jag även tag i DISKEN som hade legat och växt till sig genom lunch, middag och kvällsmål!.. FASTÄN jag egentligen var helt SLUT!

 

Produktiv dag. Vilket fick mig att undra om jag egentligen skulle orka MED en SCHEMALAGD produktiv dag IMORGON. Idag blev ju lite oförutsett...

 

... ÅTMINSTONE hoppas jag att jag orkar DUSCHA imorgon. Det MÅSTE jag orka. För att på lördag ska jag till föräldrarna. Fira 14åringens 15årsdag.

 

... Just det. Jag planerade veckans... En DEL av dess måltider, idag, också. Så att jag kunde avgöra när jag måste handla nästa gång. Och vad jag ska köpa då...

Var nog mest för att se så att jag inte skulle behöva handla IDAG. Vilket jag INTE orkade...

... Och det gick ihop sig till slut.

Efter mycket funderande fram och tillbaka, verkar jag ha fått pusselbitarna att klaffa. Någorlunda iallafall ;)

 

... God natt med er <3

 

 

Av D - 14 augusti 2015 21:52

3 koppar, 2 teskedar, 1 skål och en assiette(stavning)... Till en kvälls"fika" :P

Blir stressad av bara mängden "redskap" :P Hur lyckas man :D

 

... Men annars. Om vi fortsätter prata mat.

Jag har äntligen gjort en LITEN insats och kollat upp... Småkollat lite recept. Funderade nämligen hela kvällen igår. Sådär stressat och tvångsmässigt. Hur man gör tomatsoppa. Och det var ju inte mer märkvärdigt än vad jag själv hade tänkt mig...

 

... Men mysteriet i MITT huvud, står fortfarande fast...

Men det kanske ÄR så med soppa, helt enkelt.. Att...

... Ja, men grejen är väl den att jag har en liten besatthet av att få med ALLA källor till en och samma maträtt. Iallafall vad gäller middagen..

Jag menar. Protein, kolhydrater och fett...

 

Och jag har iochförsig inte kollat UPP ännu, vad tomater innehåller. Men annars så ÄR det ju nästan bara tomater i den maträtten... Och... Då undrar jag... Blir det en fullständig måltid? Eller brukar man ha någonting TILL?

 

Jag kan ju ha pasta till... Och det är ju kolhydrater, mig vetligt...

... "Men vad är "tomater?"...

 

... Jag har iallafall skrivit en kort lista nu. En inköpslista. Så att jag på söndag, kan göra min tomatsoppa. Då dagens middag, då hamnar på "övrigt"...

 

Vidare.

Min dag idag.

... Det var en MINST sagt VARM natt inatt. Antagligen för att solen hade legat på i sovrummet halva dagen...

 

Upp till klockan, vid åtta... Äta frukost...

Inte diska efter frukosten...

Och sedan gå och lägga mig igen...

 

Jag klev upp igen... Vid kvart över tio ungefär, tror jag..

Såg på tv... Åt lunch vid halvtolv-tiden...

Och gav mig sedan iväg till stan vid ett...

 

Ja, jag valde att åka tidigare idag, och hoppa över andra avsnittet av House. Mest för att jag kände mig stressad.. "Skulle jag orka laga mat, så kan jag inte komma hem vid fem"...

 

... När jag kom in till stan, tog jag mig en kort promenad.

Det var varmt. Jag var lite smått... Rätt så mycket.. hungrig...

Satte mig en stund vid kanalen... Och bestämde mig sedan för att tillåta mig själv köpa en glass. Men med ett villkor... "Jag måste LOVA mig själv att börja äta mig mätt". Det FUNGERAR liksom inte att ständigt vara hungrig... Och att därför börja småäta... Inte för att EN glass blir småätande... Men förstå grejen..

Äter jag mig aldrig mätt, så borde jag inte heller...

 

Nej, jag vet inte. Men ni kanske förstår.

Det kan ju också bli så, att DEN "regeln" gör att jag börjar äta mig mätt...

Men å andra sidan. De veckor nu i sommar, som jag faktiskt ÅT väldigt bra och mådde relativt BRA i det, så hade jag aldrig heller något SUG efter att köpa någonting eller äta någonting när jag var i stan...

Och jag mår nog ändå bäst i att äta dessa "måltider", istället för lite hipp som happ...

 

... Så. Från och med nu. ALLTID äta mig mätt. Och om jag då ändå skulle vilja ha nåonting gott i stan sedan.. så är det helt okej :)

 

... Jag gick iallafall till affären. Tog GOD tid på mig, att med beslutsångest, välja min glass...

Och så gick jag tillbaka till busstationen... Med en... inte så god glass... Tyvärr.

 

... Gick in på pressbyrån för att kanske köpa någonting godare. Kanske en kaffe...

Men ut därifrån igen... Då jag inte var sugen... Var nog rätt så nöjd ändå..

 

Vänta på bussen...

Och åka hem.

 

...Väl hemma...

Ja-a... Klockan var fyra, och...

Ja, strax därinnan..

Och jag hade hela dagen, och även nu, haft svårt att bestämma mig för om jag ska orka laga mat eller inte. Jag var inte sugen... Och glassen kanske räckte väl...

 

Men nej. För det första "glass till middag"... Nej, inte bra..

Och för det andra... Fyra timmar kvar tills kvälls"fikat"... Så länge skulle inte jag orka vänta, nu när jag har hamnat i en period där jag låter mig själv gå hungrig. Aldrig blir mätt..

 

... Så. Jag satte trots allt igång med maten. Gjorde någonting halvdant. Genom att slänga ner en fryst fiskfilé i lite mjölk... Låta det koka.. Och så smaksätta med lite kryddor och citron...

Och jag har lärt mig en ny sak. Eller iallafall fått en ny erfarenhet..

... "Pressad citron ner i varm mjölk... Det skar sig DIREKT". Rätt så cool effekt :P

 

... Men det gjorde ingenting. Det skär sig på samma sätt när jag häller ner naturell yoghurt i nästan kokande vätska... Och när jag häller i mjöl, brukar det bli klumpar..

Sådana där "småmissar", på grund av otålighet och lättja :)

Smaken blir dock densamma.

 

... Kryddningen idag...

Det blev starkt. Tog nog för mycket citronpeppar... Eller så var det vitpepparn som tog över... Vet inte riktigt..

 

Riset hällde jag sedan, redan färdigkokt, i såsen med nu små fiskbitar i.. Och lät det koka av sig lite vätska...

Såg nästan ut som risgrynsgröt :P

 

Och sedan... Ja, då åt jag.. En liten, liten portion...

Ja, jag har svårt att bryta mönstret... Antagligen för att jag inte riktigt har hittat en bra ANLEDNING ännu... För att, än en gång... MOTIVATION... Den saknas...

Kanske borde jag KÖPA en liten vovve ändå. Någon meningsfull att leva för. Att må BRA för... Att KLARA mig för... Och att KÄMPA för att nå någonstans i LIVET, för...

... Men rädslan.. och att inte få ihop VARDAGENS alla delar... Ja, de stoppar upp mig...

 

Ångest efter maten...

Skriva av mig i textsamlingen.. Någonting som skulle bli lite förnuftigt pepptalk...

... Fast jag råkade glömma själva peppet...

Det BLEV bara gnäll... Uppgivenhet... Och en del frågetecken... om hur jag skulle orka.

 

... Men jag fortsätter såklart.

Plötsligt vänder det. Och jag hoppas väl på att snart komma in i en period då jag vill äta mig mätt, igen.

 

... Det har blivit en hel del diskning. Då jag samlade på mig... Gör det hela TIDEN, så att slasken blir full... Mest på grund av lathet och ångesten efter maten. Alla funderingar... Och för ärligheten skull, även på grund av tv:n. De program jag följer... "SUPERviktigt" :P

 

... Annars har det blivit tv...

Och sedan, när klockan blev halv åtta... Eller lite mer. Minns inte riktigt.. Så blev det kvälls"fika"...

... Där jag, TROTS avsaknad av mättnad efter målet, kände att jag kanske hade ätit för mycket... Antagligen på grund av översvämningen på mitt bord.

Många "redskap"...

Frågetecken...

.. Ja, då känns det väldigt övermäktigt...

 

Men jag måste ju lita till mättnaden.

.. Men DET funkar ju bara om jag också vill ÄTA mig mätt.

 

... Det löser sig nog.

... Kanske borde fokusera på att finna motivationen istället. Och börja i DEN änden. Så kanske viljan kommer av sig själv sedan ;)

 

... God natt med er, iallafall <3

 

 

Av D - 25 juni 2015 22:59

Jag har precis färdigställt en pannkakstårta, med hjälp av en kastull och plastslev :) Huvva.. Svettigt :P

... Men det var kul. Nervöst. Stressigt. Men jag kände mig för första gången på såå LÄNGE, kreativ ;D

Mer om det, snart.

 

Nu tar vi dagen idag.

Eehmm...

Jag vaknade imorse klockan åtta, av matklockan... Klev upp direkt. Nyvaken och halvyr. Gjorde iordning frukost. Åt...

Diskade efter mig... Kände mig lite sådär förväntat orolig och ängslig. Osäker...

 

Gick och satte mig vid tv:n och väntade på att få gå till bussen...

Nej, förresten. Jag la mig under täcket, på kudden, och tittade på tv. Hallå. Klockan var ju bara halv NIO! :P

 

Där blev jag sedan liggandes. Avslappnad i hela kroppen och halvsov... Nästan iallafall...

Jag minns ju inte så mycket. Men jag låg säkert och finurlade på allt det nya som händer just nu. Funderade... och oroade mig lite grann... Med vid gott mod, såklart ;D

Japp det är en positiv period nu :) Det känner jag på mig.

 

När klockan ÄNTLIGEN...

Nej, nu går jag händelserna i förväg. Det blev, efter en del ältande och en massa väntande, dags för lunch.

Åt en smörgås kvar från frukosten. Och en Brownie med en kopp kaffe..

 

SEDAN blev det dags att gå till bussen..

På denna resan ältade jag rätt så mycket och kände mig stressad över vad jag skulle köpa när jag kom till stan. Både i matväg och "prylväg"... Ältade lite ekonomi... Och funderade lite kring den här almanackan som jag tänkte börja med. Hur den skulle kunna hjälpa mig...

 

... Och sedan messade mamma, när jag satt på bussen.

Hon frågade om de kunde komma över på fika ikväll, pappa och hon... Och det var ju klart att de kunde! Mäkta lägligt att de hör av sig IDAG av alla dagar. När JAG precis har tagit mig ur en VECKOLÅNG... Kanske till och med MÅNADSLÅNG period av... HELVETE! ... Det var ju passande =) Hade de hört av sig några dagar tidigare, kanske jag hade slitits i tusen bitar, av dåligt samvete och dubbla viljor.

 

... Dock så blev jag lite stressad av att en ny punkt för dagen, helt plötsligt kom upp..

Mitt dagsschema hade ju varit. Äta, äta, bussen till stan. Handla, åkta hem, laga mat... Äta... Ja, och sedan bara fokusera på det..

Men nu blev det istället. Iväg till stan. Skynda mig att handla det jag skulle ha. Kolla lite SNABBT efter almanacka... för att sedan RASKA mig iväg till nästa butik för att handla den mat jag skulle ha... Och KÄMPA för att hinna med första bästa buss hem..

- Och när jag kom hem, skulle jag hinna laga mat och äta. Städa och dammsuga... Och helst även DUSCHA! ..

 

Ja. Jag kom iallafall in till stan. På gott humör... Men ständigt och oavbrutet funderandes över VAD jag skulle köpa och VARFÖR. Vad jag borde köpa FÖRST för att hinna med nästa buss... Och vilken BUTIK som var smidigast att gå till..

DET i sällskap med funderingarna kring allt ANNAT som jag behöver köpa och fixa i vardagen... Och ekonomin med det. Hur jag skulle få allt att gå ihop... Och det faktum att jag fortfarande känner mig rädd och osäker... Inte vågar köpa hem vissa matvaror. Då jag har en djupliggande oro för att börja proppa... Och därmed ångra mig... Och ÄNNU VÄRRE... Börja svälta igen!

 

... Ja, när det gäller rädslan och oron, trivs jag inte ALLS med att äta... Känner mig faktiskt rätt så skrumpen... Men jag ska klara det här den här gången... Jag hoppas väl och TROR att detta bara är tillfälligt. Jag behöver bara komma in i det ;)

 

Väl i stan, gick jag iallafall till den närmaste butik som jag trodde att skulle ha en almanacka som passade bra till det som jag skulle använda den till... Men jag gick in... Kollade lite. Konstaterade att de inte HADE det... Struntade i den sak jag behövde, som FANNS där... Eftersom att jag ville köpa båda eller ingen...

 

... Gick ut... Och raskade mig lite halvstressat, iväg till nästa affär. Mataffären..

Jag hade en lista på de saker som jag hade tänkt köpa IDAG... Men... Ja, jag lyckades ändå missa en sak. En rätt så viktig sak för att kunna laga mat... Stekmargarin...

 

... Jaha. Jo, det blev ju ett ältningsmoment i sig... DET, tillsammans med alla ANDRA saker som rörde sig i huvudet. De saker som jag nämnde ovan..

... Men jag satt på busstationen och väntade på bussen, med en viss ro i kropp och sinne... Det var inga jättejobbiga känslor... Lite ängslan bara.. DELS för att mamma och pappa skulle komma...

 

... Och ju närmre deras ankomst jag kom, desto mer nervös blev jag..

Ja, jag tycker inte om att få besök. Jag får en knut i magen och blir orolig och nervös...

... Antagligen för att jag VET att de kommer, men inte EXAKT NÄR det kommer att ringa på dörren. EXAKT när jag kommer att behöva vara social... Och inte heller vad som kommer att hända. Vad som kommer att tyckas om vad... Vad som FÖRVÄNTAS av mig... Och vad som kommer att kännas av vem..

 

... Jag kom hem. Började direkt försöka mig på att steka pannkakor. Inte det enklaste med de redskap som jag hade..

Men jag gjorde det. Lite stressad inombords. Men inte värre än så..

Det gick halvdant.. Vissa gick sönder. Och vilken värme jag skulle ha för att få den textur(om man nu säger så) som jag ville ha, var inte det enklaste att få fram...

Men det jobbigaste var stressen av allt jag skulle hinna med innan föräldrarna eventuellt skulle komma..

 

Japp, de gjorde det igen. Det gör de alltid. Men mitt fel att jag inte säger ifrån..

De säger att det FUNDERAR på att komma...

... Och ja-a... Jag är inget vidare fan av ovisshet.

 

Men iallafall...

Jag åt... Mer stressad idag. HELT klart. Både frukosten, lunchen och middagen åts med stress i sinnet och relativt fort..

 

Sedan diskade jag.. Började städa...

Och pustade sedan ut framför tv:n...

Ja, jag pustade ut.. Men jag kunde inte slappna av. Jag kände mig glad. På bra humör... Och förväntansfull...

Men jag var samtidigt nervös. Och orolig... Jag satt rak i ryggen och lutade mig inte tillbaka i soffan. Ja, jag kände mig som en pinne. En nervös pinne.

 

... Men så kom de.

Vi pratade. Drack kaffe. Och åt fika...

Och jag... Ja, jag mådde bra... En LITEN hint av ängslan inombords, där vi satt vid köksbordet och umgicks.. Men jag pratade på, precis som de själva gjorde.. Och leendet. Ja, det fanns där, as well :)

 

... När de hade åkt igen, kände jag mig... Ja, jag hade ångest. Det hade inte hänt något negativt. Men vi hade pratat. Dagen hade varit stressig och händelsefull... Alla förändringar som jag skapar mig i vardagen. Allt som planeras tillsammans med familjen... Det där lilla som pappa ska fixa åt mig... Allt som JAG ska fixa. BEHÖVER fixa... Och det faktum att jag har bestämt träff med mamma och pappa... "En bokad dag" ...

 

... Ja, det blev för mycket...

Men förstå mig rätt. Detta var ängslan. Ångest. Inget annat.

Jag var på bra humör. Var SUPERTACKSAM för att föräldrarna ville komma över och göra mig lite sällskap. Bara umgås... Och ÄNNU mer tacksam och glad att de vill träffa mig för en filmkväll på fredag nästa vecka ;D

... Det är bara lite mycket på en gång. That´s all :)

 

Ja. Det blev diskning efter fikat. Och sedan sjönk jag ner framför tv:n och tittade på bakningsprogram... Medans tanken att jag ville steka upp den sista pannkakssmeten som inte hanns med tidigare, störde mig en aning. GNAGANDE tanke.

 

.. Den här gången skulle jag steka tjocka pannkakor. Små, som jag sedan staplar i lager, med fyllning emellan.

Och så blev det.

Jag använde en liten kastrull och stekte i. Men bara på ena sidan. Så får se hur de smakar i konsistensen imorgon. Smakade den nämligen inte idag. Då mina måltider är över för dagen. Men har ju fyra chanser imorgon ;)

 

... En sista notering.

Något som stör mig och ger mig ångest vad gäller ätandet. Som gör det lite tungt att fortsätta, är VAD jag ska äta. Att försöka laga till någonting av det jag har hemma, när jag är så rädd för att köpa hem matvaror... Ja, det känns lite kärvt(stavning)..

... Jag menar. Jag vågar ju köpa hem sådant som man kan köpa i minipack... Så att det inte gör någonting om man råkar hetsäta. Och som jag inte behöver slänga, om allt spricker... Men jag vill ju inte LEVA på snabbmat...

 

... Men det löser sig nog. Ger jag mig själv tid, så får jag nog hem både den ena och andra varan. Till slut vågar jag äta och köpa precis vad jag vill... Till och med sådant som OFTAST proppas av mig!

 

... Men det känns ändock som om jag kommer att lyckas HÅLLA på rutinerna den här gången.. Sålänge som jag inte tappar tron och den starka viljan. Tvivlar jag, så spricker det.. Ägnar jag en FUNDERING till svälten, så kommer jag att vräka...

Så.. VILJAN.

 

Därför så är det bra om jag får hem en sådan där "pepp-almanacka" snart. Tänkte till och med köra med stjärnor eller liknande för saker som jag uppnår och klarar av i vardagen. Så kanske det gynnar även städning och tvätt :) ... Och jag har även funderat på om en hund kan vara en belöning efter ett antal månader av success ;D

 

God natt med er iallafall <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8 9 10 11 12
13
14
15 16 17 18 19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se