Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Roligt/ tokigt om mig

Av D - Torsdag 13 april 02:31

... Jag tror att jag ska börja "behovs"blogga, från och med nu. För att jag har aldrig direkt någon ork eller lust till att skriva, längre, men vill samtidigt kunna skriva när jag har någonting jag vill berätta...

Jag får väl helt enkelt bli mindre hård mot mig själv, och istället börja skriva ett kvällsinlägg om min dag, de dagar som det har hänt någonting speciellt, och då hänga ut ett citat från inlägget, i rampljuset...


... Så får det nog bli.

Men nu när jag ändå skriver. Kan ju skriva någonting kort sammanfattat om den här dagen...


... Idag har jag åkt in till stan en vända, efter mycket om och men, och en egentlig brist på både ork och lust. Vädret var tråkigt och himmelen vit... och jag hade större lust att stanna hemma... -Bara det att mitt 30dagars busskort sa att jag borde åka in även idag...


Jag har även haft lite messkontakt med 24åringen, och börjat läsa lite bloggar och kolla instagram för några gamla bekanta och vänner från skoltiden, efter att 25åringen skickade en länk med en bloggadress som hon trodde ägdes av en gammal klasskamrat till mig.. -Hon hade rätt!


... Och så har jag sett på tv, som vanligt. Ätit lite grann, och sökt en massa(massa!) info om kcal, och försökt räkna ut hur mycket det jag åt, innehöll, utan att veta hur mycket det var av varje ingrediens, i den! -Inte det enklaste!


...


Inatt drömde jag att jag hittade en nästan färdigvirkad tröja i en kartong.. och blev jätteimponerad av mig själv :P


... Jag klev upp när klockan ringde, tror jag, efter att ha börjat läsa min gamla klasskamrats blogg... Och så fort jag klivit upp, satte jag mig vid datorn och läste vidare, eftersom att det kändes enklare än mobilen...

Tv, HemTillGården. Och efter det, en massa funderande fram och tillbaka, då jag egentligen inte alls hade någon lust att åka in till stan. Mest för att det var blött ute och mina skor tar in vatten, och för att jag inte visste vilken jacka jag skulle välja... Men också för att den buss som jag tog igår, från trafikplatsen, var inställd idag, vilket innebar en lång väntan tills jag ens kunde gå iväg till bussen... -Mer tid till tvivel!


... Men till slut, gick jag ändå iväg till bussen. Tog mig i kragen och åkte in till stan.. -men från här i byn, den här gången...

Jag gick till den närmaste affären. Den jag alltid(oftast) handlar på... och köpte mig en ost-och skinkbaguette och ett litet kakpaket(100g).. Och så, eftersom att det var ungefär en halvtimme kvar tills bussen skulle gå, bestämde jag mig för att gå ner till en hållplats längre ner... Det var bara det att bussen som jag planerat att ta, hem, var inställd idag.. så att det var 40minuter kvar tills en buss som jag kunde ta, skulle gå(!)..


... Jag bestämde mig för att ta en omväg tillbaka till busstation istället, och kanske bli där, lagom tills min buss skulle komma...

När jag kom fram, var jag trött och hungrig. Slut i kroppen...

.. Jag satte mig på en bänk och väntade in bussen...


...


... Väl hemma...

Jag har, som sagt var, räknat en massa kalorier och sökt fakta...

Jag har sett på tv, och messat lite med 24åringen.. Bara något mess...

Och så har jag läst bloggar och kollat instagram.


Jag har funderat påskfirandet och känt mig pressad. Och jag har funderat morgondagen, och planerat för inköp den här veckan. Vart jag ska gå och vad jag ska köpa...

På fredag, blir jag nog hemma... Imorgon, ska jag tvinga mig själv iväg... På lördag, åker jag till föräldrarna.. Och på söndag, ska jag nog åka in till stan igen...


...


... Ja, jag har kollat hundar på Blocket, också...

Men något mer, var det nog inte... Mer än att jag har suktat efter morgondagen.. eftersom att jag, hela kvällen, har känt ett sådant behov av att äta...

ANNONS
Av D - Söndag 9 april 00:11

... Det är svårt att skriva om de glada stunderna, när man för stunden, tyngs av ångest, osäkerhet och ängslan...

Men jag ska ändå försöka beskriva de tre dagar(inklussive idag) som jag har missat...


...


... Nej, jag orkar inte...

Jag orkar inte beskriva tre dagar i rad, nu. Jag orkar inte ens beskriva denna dag, och egentligen vill jag bara gå och lägga mig...


... Torsdagens korta inlägg får räcka för den dagen... Så beskriver jag gårdagen i korthet, och denna dag så gott jag orkar...


...


Jag åkte hemifrån, efter en natt helt utan sömn, då jag funderade för mycket och låg och spände mig hela natten, vid halv nio på morgonen... Tog en promenad i stan, medans jag väntade på bussen vidare till 24åringens hemstad... Bussen blev lite sen, och jag var lite nervös för ifall jag skulle lyckas kliva av på rätt hållplats eller inte... Men allt gick bra. Jag träffade syster i stan(hennes "stan"), och vi gick och satte oss på ett fik. Pratade och åt sallad...


Sedan släppte 24åringen en bomb på mig. Hon hade bokat tid hos... Ja, vad det nu hette, och jag skulle få mina ögonbryn plockade och bli sminkad...

... Jag blev väldigt orolig och kände ett visst obehag, då jag inte tycker om att folk rör vid mig eller "behandlar" mig... Men jag gick med på det, och blev positivt överraskad. Vi hade ju även världens underbaraste tjej som behandlade mig. Hon var pratglad, informativ, och hon var väldigt berömmande... -Så det blev ingen obahaglig upplevelse.


... Efter det, tog 24åringen lite foton på mig, som vi skulle skicka till mamma...

Vi åkte hem till henne. Bakade, pratade ännu mer, tog fler foton, och såg på två filmer. Och sedan skjutsade hennes sambo och hon själv, hem mig...


... När jag kom hem, åt jag. Proppade i mig muffins. Mådde dåligt, men minns inte varför... och somnade sedan på soffan...

Jag var så himla trött, efter ingen sömn natten innan och sedan en heldag med syster..! Och när jag vaknade till, orkade jag varken blogga eller borsta tänderna. Jag kände mig dock tvungen att dokumentera att jag hade ätit muffins, så att jag kunde sammanställa dagens(ungefärliga) kaloriintag, nästa dag... Så att jag skrev bara "muffins", och så stängde jag av datorn och stapplade in i sovrummet. Bäddade ner mig i sängen och somnade bums.

... När jag vaknade idag, såg jag att jag hade skrivit "mfuufins" istället för "muffins" under "dagens intag"... och konstaterade hur trött jag verkligen måste ha varit igår när jag gick och la mig vid tvåtiden(kanske) :P


...


Dagen idag.


Idag har jag bara hållit mig inomhus. Jag har sett på nyheterna. Jag har ätit alldeles för mycket, och tvingat mig själv att fortsätta äta...

Jag har sorterat lite retursopor från sovrummet. Lagt i olika svarta sopsäckar. Jag har messat pappa, för att höra efter om, hur vad ska sorteras... Och jag har försökt söka info om källsorteringen, för att få en klarare bild... Men allt har bara gjort mig väldigt stressad, trött och osäker...

... Jag har skrivit av mig i min känslobok...


... Ja, just det, ja. Jag gick till affären en vända och köpte bullar och kakor, och en färdigmat... -Fastän det var allt annat än nödvändigt!


... Och just nu i skrivandets stund, känner jag mig såpass tung, att jag bara vill gå och lägga mig... och blunda.. länge... Släppa ut min stentunga själ.

ANNONS
Av D - Onsdag 5 april 23:43

... Jag är hungrig... Men det är väl mindre av ett problem just nu, känns det som...


...


Idag har det egentligen inte hänt så mycket. Inte som jag kommer ihåg, iallafall...

Jag har avsagt mig boendestödet.. -innan hon skrev beslutet, den här gången...

Jag har fått ett mess från JobbCoach, som sa att hon är sjuk "så att mötet blir inställt imorgon"...

Jag har ätit lite grann, duschat, och sett på tv...

... Och så har jag skrivit av mig i min känslobok, och funderat resan till och från 24åringen på fredag...


...


Imorse när jag fortfarande låg och sov(eller iallafall halvsov), fick jag ett svar från MinKontaktPåKommunen, på min fråga om hon kunde maila mig när beslutet var klart "så att jag vet när det är påväg"... Hon svarade att hon kunde göra det, men att det kunde ta två till tre veckor tills det var klart...


... Jag klev upp klockan tolv, efter att ha legat och dragit mig en stund, och funderat och ältat det faktum att jag är så himla osäker på boendestöd alls... -Uppgiven och handfallen i frågan... Och vad jag än skulle besluta, skulle det bli fel.. Tungt, jobbig och svårt...


... Satte igång tv:n och såg på HemTillGården, samtidigt som jag fortsatte fundera och försöka komma fram till vad som vore bäst.. eller mindre sämst...

Och så värmde jag upp lite soppa, i den första reklampausen...


... Efter att ha ältat och verkligen inte kunnat tänka klart.. När jag hade skrivit av mig, och beslutet fortfarande såg ut som ett dödläge och vägen fortfarande inte syntes framför mina fötter... så skrev jag till MinKontaktPåKommunen och sa att hon kunde strunta i min ansökan istället "jag orkar inte"...


... Jag klev in i duschen, mer på egentvång än något annat, där vid tretiden någon gång... Tog ett varmt bad, och blev ren för första gången på minst två till tre veckor... -Usch.


JobbCoach messade mig vid sextiden och sa att mötet imorgon, inte blir av...

Det förstörde lite grann, hur jag hade föreställt mig min morgondag. Det förstörde mitt upplägg, mina planer... Och nu känns den dagen rätt så... blurrig.

Jag vet inte vad jag ska göra imorgon. Om jag ändå ska åka in till stan en vända. Om jag ändå ska tillåta mig själv att handla någon färdigmat... Jag vet inte om jag ska åka in för en lång promenad istället.. eller ifall jag borde stanna hemma och koka soppa och diska, eller något...

... Men jag funderar. Och jag funderar på att åka in till stan ändå. Möjligtvis, beroende på energinivå, ta en lång promenad, handla någonting att äta, och sedan åka hem igen... Men grejen är ju att, eftersom dagen imorgon, inte blir som jag hade tänkt och räknat med, slår min hjärna direkt om till att vilja hetsäta. Att vilja tillåta en massa skitmat... Och eftersom att jag har varit så stark nu i några dagar, känns det jättedumt att gå till affären och förstöra för min självkänsla ännu(ännu) en gång...


... Jag messade 24åringen på kvällen, och vi bestämde lite närmre, vilken tid vi skulle träffas på fredag och hur jag skulle ta mig hem igen... Och det känns bra. Jag tänker strunta fullständigt i hur jag ska resa som billigast och allt det där, och bara kliva på bussarna, ta mig dit, och sedan ha en trevlig dag med min syster... Och när vi eller de, känner oss eller sig, redo att skiljas åt, skjutsar de hem mig igen... -Så att det känns ju skönt! Då slipper jag rätta mig efter bussar, och de långa vänttiderna, på hemvägen iallafall.

Och det ska bli kul att träffas. Vi ska äta lunch på stan.. Vi ska baka, äta och se på film... -Prata! Och ja-a... jag träffar ju nästan aldrig någon, så att det ska bli skönt att få umgås lite.


...


Ja. Och så har jag fyllt i det bortnötta delarna på mina två målade naglar, också. Så att nu är de ännu fläckigare i olika färger :P


Jag gick även en kort vända till affären, då jag inte orkade med att både känna mig energilös på grund av näringsbrist, spänd för att jag hade nymålade naglar, och upprörd psykiskt på grund av tillvaron, på en och samma gång. Så att jag gick iväg till affären och köpte mig en 250grams kesoburk, som jag åt som kvällsmål.

Ut i regnet, med sandalerna på... -Så blir det när sandalerna är de skor som läcker in minst av de skor man har, och man inte(ännu) orkar börja använda sina nya skor.


... Jag har även handtvättat min bh, då jag ville använda en av just den sorten men inte har tvättat kläder ännu...


...


Jag ska se på GhostWhisperer när den börjar, och sedan MasterChefCanada(tror jag att det är) när den börjar... Och efter det, blir det sängen.

Av D - Måndag 6 feb 22:04

... När det dyker upp ännu en möjlig kommande katastrof, i mitt huvud. Någonting som jag inte orkar ta kontroll över... eller egentligen kan veta om eller när den ska inträffa...

Nu orkar jag inte ens lägga energi på det, längre... Jag menar. Jag blir alldeles varm i kroppen, och stressad, när jag får dessa "insikter" som attackerar mig från egentligen ingenstans... "Att det faktiskt kan hända"... Men jag orkar inte längre fundera över dem. Orkar inte göra någonting för att förebygga, eller lägga energi på att oroa mig... Utan "händer det, så händer det"...


Och även fast jag känner så nu.. Att jag får ta katastrofen när den kommer, för att jag inte orkar bry mig, så mår jag väldigt dåligt i tanken på den. För att jag känner inte att jag skulle kunna eller orka hantera den när det väl är dags. När det väl inträffar och är nästan helt bortom min kontroll...

Och att känna att jag går och väntar på möjliga katastrofer, gör bara att jag inte orkar stanna kvar i.. verkligheten. I den verklighet som jag upplever eller kan komma att uppleva...


... Ja, imorse slog mig en tanke som är väldigt jobbig att bära...

... Men jag vet faktiskt inte om jag ska berätta om den...

Det handlar iallafall om saker som man kan utsättas för, för att människor kan vara så j*vla respektlösa och själviska... Typ.


...


Nog om det.


Idag vaknade jag vid åttatiden. Fick två mess från banken, om att jag hade fått en faktura... Och efter det, somnade jag inte om igen. Kanske inte så konstigt heller, eftersom att jag var riktigt trött när jag gick och la mig igår. Hade sådan ångest för ett beslut.. Ett simpelt beslut som jag skulle ta innan jag la mig, som växte sig megastort...

Och att jag var trött, visade sig i att jag, fastän jag gick in i vardagsrummet en gång till för att ändra på det beslut jag redan tagit(och ångrade igen sedan), inte upptäckte att fönsterlampan fortfarande var tänd i rummet, rakt framför ögonen på mig..!

Det var liksom helt släckt i rummet, förutom den lampan... Och idag när jag upptäckte det, undrade jag nästan om någon varit inne och tänt den... Så konstigt!


... Men iallafall...

Jag låg vaken i någon timme och försökte sova lite till. Vilket var omöjligt. Och klev då istället upp... Var väl runt nio...


Jag hade lite mailkontakt med MinKontaktPåKommunen. Men sådant leder ingenstans, och jag är inte helt säker på varför jag försöker vända mig till andra, eftersom att jag egentligen vet att det är en dödväg...

Jag behöver liksom finna nya vägar... Eller inga vägar alls...


Nej, jag har väl kommit fram till, rätt så väl, att jag inte orkar försöka längre. Jag menar. Jag har ju redan gett upp... Innerst inne, har jag redan gett upp. Och det är ju därför som jag inte tar mig någonstans. Jag litar inte på livet, på framtiden, på mig själv... eller på många andra människor... Jag litar inte på vad jag känner och tänker. Hur min tillvaro ser ut och vad jag egentligen vill...

.. Och jag tror inte att jag vill vidare...


Jag har gett upp. Jag ser inget liv därframme, och även om jag skulle leva vidare ett tag till, orkar jag inte längre kämpa för någonting som jag inte kan uppnå... Som jag inte tillåter mig själv att uppnå... Eller som jag inte vågar uppnå...

Jag orkar inte gå åt båda håll, längre. Inte när jag vet att jag kommer att stå kvar på samma ställe ändå...


... Jag får väl leva i det liv jag har, så gott det går, och bara följa med vart det tar mig...

Fortsätta följa mina känslor, men kanske inte blanda in hjärnan lika mycket. Inte lika mycket "vill" och "måste".. Eller "borde"...

... Eller, jo. Det kommer att bli mycket sådant...


... Nej, jag vet faktiskt inte hur jag tänker eller vad...

Det känns så rörigt och jag har ingen aning om ifall jag har gett upp eller fortfarande kämpar...

Men det spelar ingen roll. Jag måste sluta tänka...


...


Jag åkte iallafall iväg till stan, vid ettiden idag. Skulle in för en lång promenad... -Och som tur var, tog jag den tjocka halsduken idag! Istället för min scarf...

Det var jättekallt ute! Och fastän jag åt så lite igår, och inte hade ätit någonting idag innan jag gick, var det mer kylan som fick mig att tvivla på att klara hela promenaden, den här gången... Jag menar. Vindarna var såpass kalla, att det kunde frysa blodet till is i mina ådror(!), kändes det som... Och snön som klumpade ihop sig under skorna, trots minusgrader, var ju inte alls ivägen..! :P


... Men jag började gå, iallafall. Och vid varje hård vind som isade mina kinder och gick igenom jackan, började jag tänka om och undrade om jag skulle svänga av vid nästa korsning istället, och gå tillbaka till busstation. Men för varje gång som det blev vindstilla igen, blev jag fast besluten att jag skulle klara hela rundan... Eller iallafall så mycket som möjligt!


Till slutet av promenaden, blev det dock lite lättare, och det blåste inte alls lika mycket...

Men jag kände ändå inte att jag orkade missa den buss som gick några minuter innan jag skulle hinna fram.. Kände inte att jag ville träffa på 16åringen idag, som brukar stå på busstation när min nästa buss skulle gå...

Så att jag bestämde mig för att stanna vid en busshållsplats tidigare än busstationen. Vilket kortade av min promenad med tio minuter... Så att det blev 1h20minuter istället. Men det var inte så illa i blåsten och i rask takt... -På tom mage, dessutom..!


...


... Efter promenaden, åkte jag hem igen med trebussen...


... Jag frös så himla mycket när jag kom in!

Jag bäddade ner mig...

Eller jag minns inte. Det känns inte som om jag gjorde det direkt, men jag kan inte heller minnas om jag gjorde någonting annat...


... Jag har iallafall legat nerbäddad under filten i soffan, och fick inte upp värmen förrän klockan var strax före nio...

Och sedan åt jag lite havregryn med honung, strax därefter... Men det var skönt att jag slapp den jobbiga känslan som jag hade i kroppen igår. Det känns som om jag har blivit avgiftad eller något. Och.. ja-a...

Jag har varit lite trött. Frusen... Men annars, egentligen inga fysiska besvär alls av min knappa näring... Eller av de tidigare dagarnas hets!


... Jag ska bara fortsätta som jag har tänkt, nu. Fastän det känns deppigt...


På fredag ska jag på studiebesök på en brukshundklubb.

Och egentligen borde jag både diska, städa, duscha, tvätta kläder, och betala räkningar snart... Men, men...

.. Betala räkning, måste jag ju göra iallafall...


... Jag blir så stressad när jag tänker på livet och den verklighet vi(jag) lever i, att jag bara önskar att morgondagen inte skulle komma... Det känns så utmattande... och jag vill bara vara...

... Men bryr jag mig inte, blir det nog inte lika tungt. Inte lika allvarligt...

.. *Suck*...


... Ja, och så har jag skrivit i min känslobok, också...

Av D - 8 mars 2016 21:57

... Jag är så himla trött..!

Så att det är bäst att jag skriver nu. Och går och lägger mig sedan...

 

...

 

Jag vet inte hur länge till jag kan ta den här ätstörningen, och alla problemen med att ta beslut...

Vet inte hur länge till jag orkar med att vara osäker på mig själv. Vad jag känner... Vad som är bäst för stunden... och i det hela långa...

 

... Jag orkar inte gå omkring, osäker och... rädd hela tiden...

Och jag orkar inte heller känna att jag lever i en vardag som jag klarar av men egentligen inte ser någon mening i att hantera... Som inte leder mig till någonting alls... Och som tynger både hjärta och hjärna, mer än vad jag borde tillåta...

 

...

 

Äsch, jag orkar inte skriva mer om det...

Tankarna är tröga... Och egentligen vill jag väl bara beskriva min dag och dess små utmaningar... Och sedan gå och lägga mig. Däcka... när jag har kommit fram till ifall jag vill ha det där sista glaset mjölk(som jag har som kvällens sista måltid) eller inte...

 

...

 

Imorse...

 

... Vänta, jag skrev aldrig igår...

 

Men jag minns inte heller så mycket av det.

Bara att jag var för trött på kvällen, för att orka blogga...

 

... Så jag tar det ifrån idag...

 

Imorse när jag fortfarande låg i sängen, messade 23åringen...

Frågade hur det var med mig. Vilket i sig, egentligen kanske inte är så konstigt. Men jag reagerade på det. Och det kändes lite som om hon ville något...

 

Jag väntade med att svara. Hade ingen lust att konversera med någon. Eller att behöva varken avvisa någon önskan hon hade. Eller behöva ta beslutet att säga ja till någonting som jag egentligen kanske inte orkade med...

 

... Innan jag kliver upp, svarar jag dock på messet...

Och desto fler mess hon skriver...

Ja, det visade sig att hon önskade komma och hälsa på någon dag nästa vecka...

 

Ångest. Press.

Jag menar. Hon är min syster. Men en syster som jag aldrig tidigare har haft på besök. Och som jag inte har umgåtts med själv ordentligt, sedan vi var små...

 

Det går bra hos mina föräldrar. För att där bär inte jag hela det sociala lasset. Det är liksom mamma. Det är pappa. Och oftast några syskon därtill... Och de stunder som man kanske ändå sitter ensamma, känns det tryggt och lugnt. För att man vet att det kan ta slut nästa sekund...

 

Men om hon ska komma hit, väntar minst ett par timmar på tu man hand...

Vi ska på något sätt umgås. Prata... Och jag vet inte hur det kommer att se ut.

Jag vet inte vart vi kommer att sitta. Om vi ska sitta..!

Jag vet inte vad vi ska prata om. Ifall vi förväntas göra någonting. Äta någonting. Vad vi ska äta, i så fall...

Och jag vet inte hur länge hon kommer att bli...

 

... Men trots det, kunde jag ju inte säga ett tvärt nej. När hon har tid hela nästa vecka! Vill ju inte såra henne på grund av en obekväm rädsla...

 

Hon är ju min syster. Så vill hon komma någon dag nästa vecka, kan jag säkert ta mig igenom det, och samtidigt ha kul.

... Jag menar. Vi har ju lekt utan några otryggheter eller konstigheter alls, under hela vår uppväxt.

 

... Och hon är ju en trygg och utåtriktad personlighet. Så att hon ser nog till att det sociala flyter på under de minuter hon blir.

 

...

 

Efter att jag hade sett på HemTillGården och ätit min matlåda, gick jag iväg till bussen.

Efter en natt av funderande kring ifall jag blir tvungen att ta med mig chassit till väskan eller om jag kan ta den på ryggen, bestämde jag mig för att ta den på ryggen. Även om det kunde komma att bli väldigt tungt...

 

Ja, jag skulle handla idag. Bananerna var slut. Och jag tänkte passa på att utnyttja lite rabatter, och köpa mjölk och grädde samtidigt...

 

Anledningen till att jag hellre vill ta väskan på ryggen än på hjulen, är att jag vill kunna sitta på "min plats" i bussen. Och med hjulen, blir det bökigt att kunna få upp väskan. Och att få plats med den emellan sätena...

Har jag den på ryggen, kommer jag in överallt. Och väskan kan stå på sätet bredvis mig när vi åker...

 

...

 

Jag hade ångest. Kände mig stressad...

Jag var osäker på vad jag skulle ha...

Och jag blev inte glad när äpplena såg så tråkiga ut... Blev inga äpplen...

Och bananerna var gröna... Väldigt gröna!

 

... Väskan blev ganska tung... Det blev den. Men ändå helt lagom att bära på ryggen. Och nu när jag hade spänt åt axelbanden ordentligt, fick jag inte heller ont i rygg, nacke och axlar...

 

...

 

Väl hemma, plockade jag undan varorna och tog sedan ett beslut om vad jag skulle äta...

Det blev alldeles för lite. Och jag struntade i att äta mig mätt... Även om jag skrev en del till mig själv igår, om att jag "måste se till att tillåta mig själv att alltid äta mig mätt"... Det var liksom en utav reglerna...

 

Men det är bara så svårt...

Jag vill inte äta mig mätt...

 

Och grejen är ju den, att även om ätstörningen ibland lägger sig och vilar. Kanske till och med sover för ett tag, så har jag så mycket annat.

Alla dessa krav som snurrar runt i mitt huvud, som behöver göras och beslutas, för att jag ens ska få mat på bordet...

Dessa lockar fram ätstörningshjärnan, gång på gång. För att jag inte orkar... helt enkelt...

 

...

 

Vissa av sakerna som jag köpte på affären.. Valen som jag gjorde, klämde mitt hjärta en del nu på kvällen...

Ifall jag skulle ha köpt någonting annat istället. Gjort på ett annat sätt... Ifall jag skulle ha köpt det jag inte köpte...

"Gjorde jag något misstag?"...

 

Och även hur jag äter. Hur jag åt förut... Och hur jag skulle vilja äta nu...

 

... Jag känner mig bara förvirrad. Och balansen i psyket, känns helt rubbad... på något vis...

... Jag kan inte ens avgöra ifall det blir svårare eller enklare med alla dessa beslut, med tiden...

Ifall osäkerheten och ångesten blir värre och tyngre... Eller ifall de faktiskt lättar...

 

... Men eftersom att jag fortfarande äter, och har hållit mig borta ifrån svälten.. längre än jag gjort på länge... Så antar jag att jag iallafall har blivit starkare... Eller problemen mindre...

 

Jag vet inte.

 

...

 

Det jag inte heller vet... och nog aldrig kommer att veta! ... Är ifall mötet jag har på fredag, är så smart att ha för tillfället...

Jag menar. Jag vill ju gärna göra någon slags förändring i vardagen. Jag önskar att jag tids nog skulle kunna bryta isen som ligger ivägen för mig varje gång som jag försöker mig ut på praktik. All rädsla och osäkerhet...

 

Men det är några saker som ändå står ivägen...

Några som jag inte tänker nämna här...

 

... Men också att jag trots allt äter nu...

Jag diskar varje dag, än sålänge... För tillfället...

Och jag handlar mat.. Fastän det känns lika osäkert och tungt varje gång som jag tillför någonting nytt till mina skåp...

 

Jag menar. Jag äter trots dagliga tankar om att jag inte orkar och bara vill börja svälta. Gömma mig. Blunda och fly...

 

Och jag vet bara inte om ännu en sak att kriga om inom mig själv, skulle tillåta mig att orka fortsätta äta...

Kanske blir det bara för mycket att orka med...

 

Antingen det. Eller så blir det som jag hoppas.

"Jag börjar inte svälta mig själv bara för att jag äntligen får annat att tänka på... Men däremot släpper jag på den värsta pressen och slappnar av mer"...

 

Ja. En del av mig, vill ju ta möjligheten att börja svälta. "Då jag får annat att fokusera på än ätandet"...

Men samtidigt vet jag att svälten leder till proppande... om jag inte har den starka viljan att svälta... Och den har jag inte! För att jag vill inte svälta... Inte egentligen...

"Jag vill inte förstöra mig själv något mer nu"...

 

...

 

Annars har jag bara sett på tv idag...

 

Bortsett från när jag försökte få plats med fyra deciliter mixad apelsin i ett tre-decilitersglas...

Det gick inte så bra :P

Apelsin över hela mig :P

 

...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 28 september 2015 22:03

... Igår(imorse) satt jag uppe till halv sex...

Eller satt och satt. Den sista timmen, låg jag med brännande ögon och ett trött huvud... och bara stirrade in i tv:n...

 

Jag...

Igår kväll, satt jag först uppe vid datorn, tills ungefär... Kan den ha varit halv tre?..

... Såg på några avsnitt av "Intresseklubben" på webben...

 

Och så, när jag väl gick och la mig efter det, så..

Då låg jag bara där och vred och vände på mig. Jag funderade. Lät hjärnan snurra... Och...

Ja, det var väl inga problem EGENTLIGEN... Men det blev lite långtråkigt. Och jag klev hellre upp igen och såg på tv. America´s Got Talent...

Och när den var slut, vid halv sex, gjorde jag ett till försök till lite sömn...

 

... Jag låg vaken ett tag till, med brännande ögon...

Tills jag till slut somnade. Och vaknade igen till klockan, vid nio.

 

... OCH.. jag var TRÖTT..

Jag råkade hälla ProVivan i frukostskålen... Och när jag skulle hälla tillbaka den...

Hälla den i GLASET istället. Så...

 

Ja, jag MINNS inte riktigt vad som hände.

Det hamnade lite på bordet...

 

... Och ja. Det jag MINNS, är att jag sa.. "Men vad är det som HÄNDER?"... Flera gånger i rad.

.. Då mina händer inte tycktes vilja lyda...

 

Efter att till slut ha fått i mig frukosten iallafall, gick jag i vanlig ordning in i sovrummet och bäddade ner mig igen...

 

... Och vaknade sedan, klockan strax efter elva.

Klev upp.. för att se på HemTillGården. Ett program jag följer.. och INTE vill missa.

 

... Och när det blev dags för DET, blev det lunch. Soppan som jag kokade igår.. och en smörgås...

Men problemet med DENNA soppan, kände jag var att den var tunn... och att grönsakerna inte tycktes ha blivit kokta ordentligt. Utan det låg som grönsaktsspån.. Grönsaksflagor.. och flöt i soppan...

Vilket var tråkigt. God smak i övrigt...

 

Men nej.

 

... Jag funderade på att handla lite grann när jag ändå åkte in till stan idag...

Handla på den butik som jag inte har handlat på, på länge nu...

Och jag skrev då en väldigt kort och kompletterande lista. Sådana saker som de har dåligt av eller inte ens HAR på den butiken som JAG handlar på...

 

Jag hade fått svar från min kontakt på kommunen, angående att ansöka om kontaktperson... Där hon skrev att det kunde ta lång tid, efter att hon hade skrivit beslutet, fram tills att det skulle HÄNDA något...

Och hon undrade då om jag fortfarande ville ansöka. Eftersom att jag tycker att det är jobbigt med långa tider..

Och med mina egna ord.. "ovisst tidsspann"...

 

... Jag blev först lite...

När hon sa att det kunde ta allt ifrån någon vecka, upp till sex MÅNADER!..

Ja, då blev det DIREKT... "Nej, det funkar inte", för mig... SÅpass brett tidsspann..

Jag orkar helt enkelt inte MED det.. Jag behöver veta LITE bättre än så...

... Jag menar. Jag kan ju inte ens SE sex månader framåt...

 

... Men jag åkte, trots att jag nu hade strukit ett av mina alternativ, iväg till stan en vända.

Packade ner isflaskan, i påsen... Och gick iväg..

 

... På vägen till stan, funderade jag lite över varför jag just IDAG, skulle handla på DEN butiken och inte någon ANNAN.. "Vad var det som var bättre DÄR?".. Och "Varför skulle jag handla DÄR idag.. för att sedan handla på min vanliga NÄSTA gång igen?"...

... Jag behövde hitta det logiska svaret. Det FÖRKLARANDE, SJÄLVKLARA svaret...

 

... Men nu struntade jag i det.

Jag klev av, en halvtimmes promenad ifrån affären... Och så började jag GÅ emot den...

Men ju fler steg jag tog, desto långsammare gick jag...

Jag funderade nämligen på dessa två vägar, vilka BÅDA känns som OMÖJLIGA möjligheter...

... Jag BEHÖVDE(på NÅGOT vis) dem båda... Men...

 

Jag hade dragit mig tillbaka från kontaktpersonen.

.. Och det faktum att VÅRDEN skulle kunna komma att ta PRECIS lika lång tid som det andra alternativet, gjorde att jag blev fullständigt frågeteckenformad..

"Vad är det som gör att det skulle kännas ENKLARE att vänta ut en oviss tid utan svar när det gäller VÅRDEN, än när det gäller KONTAKTPERSON?"..

 

... Att inte kunna finna svaret på den frågan..

Att VILJA dra sig tillbaka ifrån även "ansökan" om samtalskontakt på psykiatrin... Fastän man NÅGONSTANS kanske trodde att den kunde vara bra...

Att samtidigt inte orka vänta... Kanske inte heller våga ta emot en KONTAKTPERSON.. Fastän man tror att DET skulle kunna vara gynnande...

 

... Att inte orka vänta. Att inte TRO på att man kan fullfölja...

Att inte VILJA... Inte BEHÖVA...

SAMTIDIGT som allt bara... går huller om buller...

 

.. Ja, det gjorde mig orkeslös.

Jag hade inte längre någon lust att handla idag.. För att dessa tankar gick rätt så per omgående, över till att ge mig "svåra tankar" med ÄTANDET igen...

 

Så jag gick en kortare omväg till busstationen..

 

.. Bussen hem, var sen. Så jag hann med den, med fem minuters väntan...

 

... Och väl hemma...

Det blev ingen mat. För att jag kände mig svag. Psykiskt. Känslomässigt...

Och jag brydde mig inte riktigt...

Fastän jag kan ändå GJORDE det.. Då jag hade ångest. Och kände mig.. som en SVIKARE emot mig själv...

"Jag gjorde någonting som jag ångrade redan när jag GJORDE det"...

 

... Jag började äta godis..

Eller, först tog jag en smörgås från lunchen.. Med en kopp kaffe på mjölk...

Och efter det, proppade jag bara i godis...

 

Eller, inte till en början..

Först åt jag mig bara MÄTT på godiset..

Skrev ett inlägg i min textsamling...

Och satte mig sedan för att proppa...

 

... Efter det, har jag bara suttit vid tv:n.. Gått lite till datorn, då och då...

 

... Jag kontaktade by the way MinKontaktPåKommunen, igen. Då jag ångrade mig...

Jag antar att jag trots allt trivs BÄTTRE med tanken på kontaktperson, än med psykiatrin..

.. Med största sannolikhet för att jag aldrig har HAFT någon kontaktperson(förutom på sjukhuset)..

Men vården har jag försökt mig på, utan framgång.. Flera gånger om..

Förstamöten går bra... Men jag börjar tröttna på att aldrig komma längre än så...

.. Det är ingenting för MIG, helt enkelt...

 

Jag har inte DISKAT ännu. Men idag har det inte blivit så mycket. Eftersom att både MIDDAGEN och KVÄLLSMÅLET försvann...

Så.. Får väl ta tag i det innan jag lägger mig...

 

... Jag VET inte vilken väg jag ska gå... Och kanske ska jag bara... inte gå NÅGON av vägarna. Kanske ska jag bara SLÄPPA det där ovissa som kan komma att sättas i verket, med MÅNADERS tidsspann... Och istället försöka fokusera på att komma UT mer... Att komma i kontakt med min FAMILJ lite mer..

.. Och DÄRMED kanske lyckas känna att jag LEVER, för ett tag...

 

... Men å andra sidan...

Vet inte hur jag ska orka MED livet, när jag känner såhär vad gäller ÄTANDET. Vad gäller bristen på framtidstro... Det dåliga självförtroendet...

Kommer allt detta att försvinna.. så fort som jag får känna att jag LEVER?

 

... Kommer jag att få känna LYCKA och MENING. Kärlek och VÄRME... Bara jag... ger mig själv ett liv?.. Kommer UT lite..?...

... FÖRSÖKER?..

 

Kommer jag att klara det SJÄLV?..

... Kommer jag ens att lyckas ÖVERTYGA mig själv om att jag VILL det?.. Och om att jag orkar KÄMPA för det?..

 

... Vet bara inte hur jag ska orka VÄNTA... Vänta på någonting som jag inte tror att HJÄLPER. Som jag inte tror att jag kan FULLFÖLJA...

... Vet inte heller hur jag ska orka LEVA.. fler dagar nu. Som det ser ut IDAG...

 

".. Jag lever på övertid.."...

 

God natt med er <3

Jag drömde att jag dog, inatt...

 

 

Av D - 3 september 2015 20:27

... Jag beskriver dagen. Så ser vi hur det blir...

 

När jag vaknade imorse, kollade jag som vanligt mobilen... Och såg att jag hade fått mail...

Ett från min kontakt på kommunen. Eftersom att jag mailade henne igår...

Och så ett ifrån Personligt Ombud...

 

... Jag har ju inte HAFT särskilt mycket KONTAKT med henne, de senaste månaderna... Men det hon skrev, verkade ändå tas rätt så hårt...

Jag fick som en klump i... Vet inte om det var magen eller bröstet...

Och när jag kom in i köket och precis hade plockat fram skål, sked, glas och sådär...

 

... Ja, jag satte mig bara pladask på stolen. Färdigdukat... Men ingenting att äta, framme...

... Lusten att äta försvann... Luften drogs ur mig...

... Och jag bestämde mig för att gå och lägga mig istället...

 

... Jag tror att det har att göra med...

 

Nej, jag VET faktiskt inte...

Jag tänkte ju en del IMORSE... Men NU minns jag inte riktigt...

 

... Hon ska iallafall byta jobb...

Vilket inte BORDE göra så mycket för mig. Eftersom att jag...

Ja, men som jag sa.. inte har haft kontakt med henne på länge...

 

... Jag går vidare.

Idag kunde jag inte heller somna om...

Så efter ett tag. När klockan blev tio, tror jag.. Så klev jag upp och la mig framför tv:n istället...

 

Eftersom att jag hoppade ÖVER frukosten idag, så blev lunchen lite tidigare...

Hjärnan sa mig...

Nej, förresten. Jag tror att KÄNSLORNA sa mig att jag inte ville äta längre. Att det inte var VÄRT det... Då jag ÄNDÅ står stilla och har så gjort i flera ÅR...

 

... Men jag har kommit FÖRBI det där nu. Jag SVÄLTER inte längre så fort som det händer någonting... Jag tar inte längre TILL det när jag känner att jag behöver trygghet eller känner behov av att protestera mot mig själv...

... "Det finns fler NEGATIVA faktum i svälten, än positiva..".

 

Så...

Ja-a... Jag är vänd åt ätandets håll nu. Viljemässigt. Lusten är ju en helt annan sak, såklart... Och även så, mina problem med "en överkänslighet för mättnad"... Alltså, en motvilja... En obehaglig känsla... En OSÄKERHET när jag blir mätt("FÖR mätt")...

 

Men.. oj vad lätt det är att komma ifrån ämnet..

Vart var jag?..

...Jo. Lunchen blev tidigare idag. Och eftersom att jag kände mig hungrig. Hungrigare än vanligt. Så tog jag lite yoghurt till också...

 

Och.. jag fick magknip. Inte sådär JÄTTEmycket. Eller JÄTTEjobbig. Men den kändes. Och jag VISSTE inte om det var att mjölken hade börjat surna... Att jag hoppade över FRUKOSTEN för första gången på LÄNGE...

... Eller VAD det var..

 

Men jag fick magknip. Och ...

Ja-a. Jag kan väl säga att jag tar varje chans jag FÅR, till att bli missnöjd, när det gäller ätandet.. Saker ska vara och bli EXAKT som jag har tänkt mig... EXAKT efter min inre boks regler... Annars så kommer osäkerhet.. Det kommer ångest... Och ett stort gangande missnöje i släptåg...

 

Det handlar nog om att jag inte FÖRSTÅR. Jag behöver veta VARFÖR jag känner på ett visst sätt.. Varför jag BORDE känna på det sättet... Och jag behöver veta vad det är som leder till vad...

 

Rätt så onödigt.. EGENTLIGEN... Men annars kan jag ju inte... förutspå mina känslor... Kan det VARA så jag känner?

... Inte så säker. Men ATT jag känner det... Missnöjdhet... Ja, DET vet jag.

 

Tillbaka till dagen.

Efter lunchen... Ja, då såg jag på tv... Medans jag mailade lite med min kontakt på kommunen...

Eller det kanske var på morgonen. Jag minns inte riktigt...

 

... Jag vet jag kände mig nere... Antagligen på grund av PersonligtOmbud. Men också på grund av att jag idag, ÄN en gång, kände att jag inte har några vägar att gå... Och idag kände jag även att jag kanske inte ens VILLE gå.. "Var det VÄRT det?".. "VARFÖR?"... Och "Hur?".. "I vilket universum?"..

 

... Nej, jag klarar mig nog.. Det har jag ju gjort HITTILLS...

Än sedan... Nej, GUD vad fel det lät.. "Än sen" säger vi istället... Kanske är så man skriver?

... Iallafall... Än sen, om jag inte kommer vidare. Aldrig riktigt kan känna mig "hemma"...

... Jag kanske bara mår lite BÄTTRE av att "ge upp" och sluta BRY mig. För att, att BRY mig, mår jag iallafall INTE bra av.. Förväntningar.. Drömmar och önskemål... Höga berg att bestiga, utan några bra redskap i min hand... Att klättra på rullande stenar...

 

... Nej. Kanske... Kanske tar jag mig framåt lättare.. om jag slutar KONCENTRERA mig på det...

Om inte annat, så blir jag ju TVUNGEN att börja klättra, inom några månader...

ANNARS så kan jag ju säga att jag sviker mig själv.. OCH min familj!.. För att.. utan ekonomi, blir mitt liv ett helvete.. Om det nu ens skulle finnas något liv KVAR!.. "Hur KLARAR man sig?", liksom..

 

... Ja...

Jag bestämde mig för att dra iväg till stan... Hoppa över det sista programmet för dagen, som jag följer... Och bara ta en LÅNGSAM promenad i stan...

"Och LÅNG fick den bli". För att.. "En timme tidigare dit, innebar INTE en timme tidigare hem!".. Jag ville nämligen inte åka den proppfulla bussen hem... Men behövde samtidigt åka iväg på en gång, kände jag...

 

Väl i stan...

Musiken sedan "avstart", i mina öron...

Hög volym... Inte om man jämför med andra.. Men för att vara jag...

Ville överrösta trafiken... bussens buller.. och alla människor...

Inte för att DET gick så bra..

 

Men där gick jag. Långsamt. Långsamt. Och bara stirrade rakt ut...

Kände mig deppig... Men trivdes samtidigt i min distans till livet(musiken)...

 

... Efter halva promenaden, började jag känna mig trött.. Fysiskt.. Rent psykiskt och emotionellt, ville jag ALDRIG sluta promenera.. En evighetspromenad... Ja...

 

Men jag gick tillbaka till busstationen. Lite omvägar. Då jag undvek övergångställen där det var för mycket bilar på en gång.. Hade ingen lust att stanna och vänta... Eller att stå stilla för många sekunder, så att andra människor kunde ge mig en längre blick...

 

Väl på busstationen... hade jag nu fått ont i huvudet. Bara lite grann.. Jag brukar få en lättare huvudvärk... Spänningsvärk kanske.. när jag lyssnar på musik för länge... Kanske träningsvärk för att mina egna tankar försöker överrösta musiken :P

 

Jag struntade i den första bussen hem. Då jag såg hur många skolungdomar som klev på.. Och jag hade ingen lust att åka en full och kanske högljudd buss. Trångt... Och kanske behöva ha någon BREDVID mig.. bakom mig.. Eller ja.

 

...Jag satte mig i ett bussbås och fortsatte vänta. Det var en halvtimme kvar tills nästa buss gick...

Och nu fick jag nog av musiken... Jag hade ingen lust att höra omgivningen... Men spänningen i huvudet, gjorde att jag behövde en paus...

 

Det var obehagligt där jag satt... Socialt obehagligt... Och jag hade inte riktigt koncentrationen till att "hålla uppe min svarta mantel över huvudet"... Ja, den som jag föreställer mig att jag har över mig, för att inte känna mig "attackerad" av omgivningen... Av deras blickar...

 

Jag orkade inte föreställa mig den... Utan försökte istället bara stirra åt ett håll där jag inte behövde känna mig sedd.. Övervakad... Vilket var svårt...

Folk överallt... Och jag vågade aldrig titta ifall någon tittade på mig... Men de gånger jag råkade(svårt att låta bli.. Nyfiken som jag ändå är), så mötte jag nästan ALLTID någon annans blick.

 

Bussen blev full ändå... Jag behövde aldrig ha någon BREDVID mig. Men jag TROR nog allt att alla dubbelsäten, hade åtminstone EN rumpa på sig :P

... Och det tjattrades. Mycket. Precis runt mig...

 

.. Och den där FLUGAN.. Det var en halvt handikappad FLUGA vid mitt fönster... Och jag som är DÖRÄDD för insekter som beter sig konstigt. Flyger hackigt, snurrigt eller avvikande. Saknar ett ben... Eller håller på att dö nästan PÅ mig!

 

... Och den här såg ut att skulla dö eller något.. Ena bakbenet var snett och användes inte alls. Flugan var ILLGRÖN! Och den haltade uppför fönstret... För att sedan FALLA ner med ett surr... Flera gånger om!

 

... Usch, vad obehagligt. Och jag trodde nästan att den skulle falla ner i mitt knä.. Ligga där och surra... Skrämma vettet ur mig... Och sedan DÖ!

 

Men som TUR var, lämnade den mitt fönster innan jag bytte plats till sätet BREVID mig... Tänkte det hade sätt konstigt ut... om jag glider över på rund av en fluga :P

 

... Normala flugor har jag inget problem med. Växte upp med dem. Gjorde dem tama. Så att de stannade kvar i mina händer, även när jag rörde på mig :P

 

Men skadade.. med konstigt beteende... Usch.

 

Skit samma. Vidare.

 

Väl hemma... Då gjorde jag iordning en påse med snabbnudlar...

Skulle ha ätit ur frysen idag... Men känns inte värt, när varje dag hittills, har blivit halva middagar. Då det ena inte blir gjort... På grund av brist på ork... Eller på grund av att "pusslet" helt plötsligt inte går ihop... av någon anledning...

 

.. Så jag tog vad jag hade lust med istället.

 

Tv... Läsa bloggar och sådär...

Och sedan fick jag för mig att äntligen slänga mig in i duschen... Och eftersom att jag var deppig, fick det bli ett bad. Bara ligga.. och inbilla mig att jag aldrig behövde kliva upp igen...

.. Härligt.

 

... Precis när jag skulle börja, försvann dock lusten. Orken...

Men jag BEHÖVDE duscha..

Så, i ändå ;)

 

... Och efter badet, tvingade jag mig upp... För att jag ville klippa håret istället...

Jag klippte det. Det blev snett... Jag struntade i det.. Klädde på mig...

Men ville nog ändå jämna till lite...

 

"Fortfarande lite snett.. Men MYCKET bättre..".. Det fick duga...

Men nej... Efter lite tv.. ville jag ÄNDÅ jämna till, lite till...

 

.. Nu fick det duga. "Det ser bra ut"...

 

Men nej.. "Inte riktigt"...

Så, efter ännu lite tv.. utan koncentration, klippte jag lite till... Och konstaterade att det nu ser helt okej ut... Visst, lite halvsnett.. "Men nu ser jag ut som människa".. "Hade jag velat ha snygg frisyr, hade jag gått till frisör... Nej, jag vill bara att håret ser lite tjockare ut"..

 

Kvälls"fika"...

En rätt så bra sådan...

Men i samma veva som jag skulle HÄMTA det, såg jag också chocken på diskbänken.. Båda hoarna var överfulla!..

Och ja-a... Jag hade helt glömt BORT att jag inte hade diskat alls idag...

 

En glad överraskning :P

 

Jag åt...

Och så var det ju bara att ta tag i den där översvämningen av disk... "Fanns ju inget annat alternativ.."...

 

... Och nu sitter jag här...

Ska väl se på lite tv, innan jag lägger mig...

 

.. God natt med er <3

 

 

Av D - 28 augusti 2015 20:53

... Jag FÅR lite dåligt samvete... Och det SKA jag ju få också...

 

... Pappa messade precis. Frågade om jag ville komma över imorgon eller på söndag, och se på JohanFalk som de har hyrt...

Min första reaktion blev ju(utan att svara). "Ja, vad kul!"..

Jag menar. Jag har sett alla ANDRA JohanFalk tillsammans med dem... Och jag har hela dagen, haft en fundering på att fråga mamma och pappa om en sak... men haft för svår beslutsångest för att våga skicka frågan... "Perfekt om jag åker DIT då, liksom!"... Så kan jag diskutera det med dem, när frågan faller mig in...

 

... Men så kom samvetet... Det DÅLIGA samvetet...

Det som fick mig att börja tvivla. Tankarna att börja rusa... Och ångesten att ta extra sats...

... "Jag avvisade 26åringen"... "Jag avvisade henne för att jag inte orkade umgås. Inte ville slitas en gång till från vardagen. Inte så snart"... ".. Och nu åker jag till mina föräldrar...".. "Är det rätt?"

 

... Grejen är väl att jag numer KÄNNER mina föräldrar. Känner mig BEKVÄM i deras närvaro... Jag VET hur de fungerar... Vi är FLERA.. Så att JAG behöver inte ta ALLT det sociala... Inte krävas lika mycket AV...

... "Visst. Jag åker hemifrån.. Rycks från mina rutiner.. Den vardag som jag försöker få ordning på...".. "Men jag KLARAR det nu. Det går okej"...

 

Det jobbigaste med att ta hit 26åringen är väl att hon vill SOVA här. Hon pratar jättemycket... Sänder ut en VÄLDIGT speciell energi... Där jag känner mig väldigt... Jag vill säga.. stressad...

Vi har kul... Men den sociala kontakten blir såå intensiv... Och att inte få vila ifrån att lyssna och prata, på ett helt dygn... förutom när jag SOVER...

Ja, det är nog DET som avskräcker mig lite...

 

OCH det faktum att jag inte vill ha någon sova i min lilla soffa... Jag vill hellre hinna skaffa en extrasäng...

... Japp, OHÄLSOSAMT rädd om mina möbler :P Har inte ÄNNU vågat börja lägga saker på mitt vardagsrumsbord.. MÄKTA obekväm jag kände mig när 26åringen kom hit och la SINA saker på bordet.. Och när vi skulle ÄTA vid det! :P

 

... Men iallafall...

Jag bestämde mig för att svara "ja" på pappas förfrågan... Jag menar. Egentligen känner jag inte för att åka BORT IGEN... Inte nu. Inte när jag(nästan) behöver SOVA där för att vara någon idé att åka dit...

Och att komma på kvällen. Åka tidig morgon... Visst, det GÅR. Men... Ja... Jag vill ju inte att de känner att jag vill göra umgänget med dem, så KORT som möjligt...

 

Men det blir nog kul.. Sedan har jag hela veckan hemma. Ska väl försöka svara på 26åringens mess sedan också. Och ge henne en bekräftelse på att hon ska få komma hit SNART.

Jag VILL ju umgås med henne. Komma henne närmre igen... Men det känns på något sätt... SVÅRT...

 

Ehmm.. Dagen idag.

Klev upp när jag vaknade, klockan halv nio. Åt frukost... Och gick sedan och la mig igen..

Den här gången såg jag till att diska INNAN jag la mig. Ska FÖRSÖKA diska efter VARJE mål igen. Istället för att låta det stapla sig på höjden... Då orkar jag mer. Även om det kanske känns lite hårt när det väl ska göras.

 

.. Nu när jag kliver upp en timme SENARE än vanligt, somnar jag inte hller OM när jag går och lägger mig igen...

 

.. Så jag klev upp en timme senare, igen. Efter att bara ha vridit och vänt på mig...

 

Jag minns inte... Jo, just det. Det minns jag...

Men jag ska inte ta upp det, här.. Inte så viktigt.

 

Jag klev iallafall upp igen..

La mig framför tv:n och tittade på "Malou efter tio"...

Och gjorde sedan iordning lunch, som jag åt tidigare än vad jag skulle...

Svårt, det där med att hålla på tider... Vet inte heller hur noggrann jag måste vara... Men ju mer jag tillåter mig själv att ruckla... Desto svårare får jag att äta bra.. Det vill säga.. "Ej småätande". "Ej för mycket eller för lite"... Desto mindre kontroll över situationen, känner jag... Vilket leder till... "... Uppgivenhet"...

 

... När jag satt där framför tv:n...

Jag kände mig stressad. Behövde VERKLIGEN duscha, om jag inte skulle behöva ha en depp-dag till... Behövde VERKLIGEN duscha, om jag skulle kunna känna mig frisk...

... Behövde VERKLIGEN duscha, om jag skulle våga gå utanför dörren.. och därmed SLIPPA sitta hemma och tråka... Må dåligt.

 

... Men jag hade kommit på det för sent. Att jag ville göra det idag...

Så tiden var knapp... "Och jag ville ju VERKLIGEN se på serien jag följer"...

 

Så jag satt kvar. Satt kvar.. Satt kvar...

Blev mer och mer stressad... "VILLE ju verkligen iväg.. Men INTE utan att duscha!"...

 

... Så. Tio minuter innan mitt program slutar, stänger jag av tv:n ändå. Plockar fram alla kläder jag behöver... Och KASTAR mig in i duschen!

... Duschar fort, fort, fort...

Klär på mig... Och kollar klockan, så fort jag bara kan...

 

"Tio minuter kvar tills jag måste gå. SKÖNT".

 

... Och så går jag iväg till bussen.

... En promenad i stan. Kort. Sitta en stund vid hamnen...

Och sedan en kort vända till affären.. för att handla lite godis.

 

... Ja-a.. Ska FÖRSÖKA få till EN dag i veckan. Då jag äter godis och andra onyttigheter. Så kan jag må dåligt DEN dagen. Och känna mig frisk och fräsch, övriga dagar..

Ja, jag vet inte om det är sockret eller fettet som jag mår dåligt av... Eller om det ligger mycket psykiskt... Antagligen alla tre...

 

"Men EN dag ska jag nog orka med"...

Vilket det iochförsig INTE känns som, NU.

Just nu känner jag bara att EN "slarv"dag gör att jag tappar kontrollen såpass mycket, att jag riskerar att börja hetsäta.. Vilket kan vara SLUTET på den framgång som jag ändå har uppnått!

 

... Men idag har det dock gått bra.. Hittills...

Godiset la jag undan igen. Då jag kände mig TVUNGEN att äta det.. UTAN att faktiskt ÄTA... Men bara att det LÅG där, fick mig att känna en DRAGNINGSKRAFT dit... TROTS bristen på varken hunger eller sug...

... Ett tvång, helt enkelt.

 

Efter affären, gick jag tillbaka till busstationen.

... Och sedan jag kom hem, har jag grunnat på ett beslut som jag försöker ta. Angående gästsäng eller dagbädd...

Jag har liksom en väl utvecklad idé om hur jag kan tänkas vilja HA det.. Men jag är lite osäker på min egen förmåga att få det fixat. Genomfört... Och även lite fundersam över ifall SÄNGEN skulle ta över för mycket plats i vardagsrummet. Kännas stor. Klumpig... I vägen...

 

... Jag har ätit matlåda ur frysen... ALLTID skönt att ta fram en matlåda.. För att då VET jag att det finns åtminstone EN matlåda tills NÄSTA gång jag lagar mat :)

 

... Och så har jag kollat lite olika saker på datorn. Som jag ska köpa "nu", "snart".. och "kanske"...

 

... Tv, tv, tv...

.. Och ett försök till att bryta rutinen.. "bara för en dag.."... Men ändå känt att det nog kanske inte ÄR en sådan bra idé... "Jag måste ha stolpar"...

 

... Med DET sagt, säger jag god natt.

God natt med er <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15 16
17 18
19
20 21
22
23
24
25 26 27 28
29
30
<<< April 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se