Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av D - Lördag 22 juli 00:41

... Livssituationen..


...


Vad händer nu?


... Sedan sist jag skrev en riktig uppdatering, har jag fått en ny kompis. -Min enda kompis, för stunden. Den enda, förutom familjen, som jag umgås med och pratar med...

HanSomInteHarEttNamn, har kommit närmare mig. Vi har träffats några gånger. Promenerat i timmar i streck(sträck?)... Suttit och pratat. Vi har fiskat. Jag har sett hans lägenhet, en gång... Vi har varit i både hans stad och min stad... -Ja, och så har vi grillat tillsammans med 24åringen och hennes sambo.


... Jag har skjutit på att bjuda hem 28åringen över helgen, i många helger nu, -och det blir bara jobbigare och jobbigare att ta tag i städning, disk och tvätt...

Soppåsen skulle ha burits ut, för länge(länge) sedan... -Och jag känner bara att jag sviker och sårar, när jag inte kan ta tag i städningen och diskningen... I tvätt, och allt det där.. -ens för andras skull...


Jag har dock börjat lämna hemmet mer, nu. Antagligen har jag upptäckt att jag mår bättre av att träffa folk, -än av att lida i min ensamhet och utsätta mig själv för min kaotiska lägenhet och tillvaro, hela dagarna... -Det blir inte lika många ensamma promenader, längre, -och jag och HanSomInteHarEttNamn, har träffats en gång i veckan, sedan vi träffades första gången. Även några besök hos mamma och pappa, har det blivit för mig...

Jag märker ju att jag får en hel del ångest av att livet blir så stort.. -Men eftersom att jag fortsätter utsätta mig för det, kan jag nog konstatera att det är värt det.


... Jag har även fått beviljat boendestöd, för.. Ja, hur många gånger jag nu har fått det beviljat... -Men nu har det pågått ett stort krig inom mig själv, eftersom att det har känts allt annat än rätt...

Jag har haft en del mailkontakt med MinGamlaBiståndsHandläggareFrånHvetetsStad, de senaste veckorna. Och även om hon inte längre har någonting med mig att göra, svarar hon på mina mail och försöker stötta och vägleda.. -Helt underbar, -och jag önskar jag orkade åka till HvetetsStad, så att jag kunde träffa henne för en promenad... -Behöver prata...


... Boendestöd ska komma på onsdag nästa vecka... -Vet inte om jag klarar det...

... Det känns ju dumt att säga upp det igen. Men...

Ja-a... Allra helst eftersom att jag har en del som jag vill få hjälp med, som bara ligger och har legat länge och inte blivit gjort.. -Men det är något som tar emot... som jag inte kan sätta ord på, just nu i skrivandet stund, -men som jag har satt ord på, flera gånger, de senaste dagarna...


Arbetsförmedlingen har inte, ännu, hört av sig...


...


Ja-a... Det kanske var det, för idag.

Funderar på att göra en kort uppdatering, om dagen.. men får se hur det blir med det... Det är ju vad jag hoppas på, -men orken måste ju finnas, också...


...


Idag har varit en dag, full av ångest, -och jag känner mig ensam, trots HanSomInteHarEttNamn:s stöd via mess...


...


Nu ska jag sova.

ANNONS
Av D - Torsdag 13 juli 00:53

Jag är överväldigad. Överväldigad av alla planer. Av allt planerat. Överväldigad av alla social kontakt. Överväldigad av att göra saker om dagarna. Av allt prat. Av alla diskussioner... Överväldigad av att det händer saker. Att ingenting bara står stilla...

Jag är överväldigad, stressad, ängslig... Jag har ångest och är alldeles rörig i huvudet... -Och det får mig bara att känna för att släppa mig själv fri. Jag vill lämna mitt sinne, bakom mig. Jag vill släppa fri, den själ som sitter instängd bakom bröstkorgen, och trycker mot mina lungor... Som gör det tungt att andas... -Det är ju klart att jag funderar. "Vilka är stegen som krävs av mig, för att jag ska få evig vila? Vad riskerar jag? Och är det uppnåbart?". Det är klart att jag känner efter. Att jag kan känna i hela själen, hur harmoniskt, fritt och lugnt allt skulle kännas "när jag inte längre finns kvar".. -när jag släpps fri och tar slutgiltigt avstånd från min hjärna... -När jag skiljer mig.

Men jag vet inte... Jag är glad. Levnadsglad i rätt situationer... -Grejen är väl den... "Om jag blir så överväldigad, när jag börjar leva, att jag vill dö... När jag behöver välja mellan meningslöshet, och stress och press... -Hur ska jag orka? … När jag känner mig vilsen.. -Hur?"...


Det blir för mycket...

Intrycken, osäkerheten, stressen... vilsenheten...

Jag vill inte tänka, mer... Jag vill inte vara jag... -Aldrig mer, vill jag känna... Varken positivt eller negativt...

ANNONS
Av D - Lördag 8 juli 18:23

Jag bestämde mig för att gå ut på en promenad.. Det har varit en lång dag, - och jag känner mig frustrerad, vilsen och ensam... Lite sådär uppgiven, och trött på mig själv...


Direkt jag kom ut, tänkte jag  bara "Jag vill ta livet av mig, på en plats jag älskar"...

Jag vet inte varför jag ens bryr mig om att tänka så. "Jag kan ju inte ta livet av mig". Ja, eller, - rent fysiskt, kan jag ju det. Men jag kommer ju aldrrig vara redo att lämna. Inte när jag har så myckeet privata saker, att skydda från "de som inte vet".. Mitt innersta inre...

Men jag kände.. "Jag vill ta livet av mig, på en plats jag älskar". Jag vill ta livet av mig, på en plats med både skog, berg och vatten. Jag vill ta livet av mig, där fåglarna kvittrar och man kä.ner doften av daggdropparna. Där träden gör luften frisk... Jag vill ta livet av mig, i det underbara lugna.. Där jag mår bra.

Såhär vill jag känna när jag lämnar livet föralltid. När jag känner att det räcker. Att jag är klar... Det här är min sista stund. Min sista känsla... Det sista någonsin. - Den sistga smärtan. Den sista glädjen. Den sista strävan... Den allra sista kampen...

Av D - Fredag 7 juli 13:42

Jag sitter här på parkbänken, och önskar att jag vore någon som jag inte är. Att mitt liv vore någonting som det aldrig har varit. Önskar att någon kunde ta mig med sig. Befria mig från mina inre demoner. Lätta på min smärta och göra mig fri och lycklig. Eller att ett andligt väsen kunde komma till denna dimension, och ta mig med sig till sin... Den här verkligheten vill jag inte ha. Jag känner mig vilsen, uppgiven, trött och onödig. Fast, egentligen vet jag inte vart jag vill. Vad jag önskar... De riktningar jag strävar åt, går så skilda vägar, att dessa är som natt och dag... "jag kan inte uppnå båda"... Den ena innebär smärta och lidande.. Och den andra innebär lycka, frihet och mening... Men båda innebär de styrka, kontroll och självrespekt.

Jag sitter fast, ensam. Och det krävs ett mirakel.

Av D - Söndag 2 juli 21:13

Jag är ute och promenerar...

Imorgon, ska jag iväg och träffa HanSomInteHarEttNamn, för första gången.. - och ingen promenad i världen, kan ta bort min feta, putande mage, tills dess..!


Samtidigt som jag sitter därhemma, och gång på gång, skriver i mitt lilla block för punkter som skaver, att jag är rädd att bli fet, att jag inte vill ha denna feta mage, - går jag iväg till köket, för att hämta någonting att äta. Och inte för att jag är hungrig eller sugen.. Utan, för att jag känner behov utav det! Känslomässigt. Psykiskt... - Men definitivt inte fysiskt!


...


Just nu, känner jag mig ensam. Jag känner mig otrygg... Lämnad, utan att direkt ha haft någon. Hjälplös, handfallen... och väldigt vilsen.. i en allt för stor sinnesvärld...

Jag har totalt tappat greppet om mig själv, känns det som.. Samtidigt som jag, på något sätt, ändå känner att jag vandrar.. "men jag sitter fast"...


...


Nu ska jag fortsätta promenera, och titta på dagen som blir till kväll. Lyssna på ungdomarna som tjoar och de sista bilarna för ikväll...

Imorgon blir det att träffa HanSomInteHarEttNamn, med fetismagen, -och sedan besöka 24åringen med sambo, för grillning...

Av D - Söndag 2 juli 01:12

... Jag sitter ensam och lyssnar till tystnaden. Ligger på rygg, raklång, på sängen.. - Stirrar upp i taket. Funderar...


Jag är inte nöjd. Det var inte såhär jag hade föreställt mig mitt vuxna liv. - Det här skulle vara bättre än barndomen. Det skulle vara friare, roligare.. och mycket lyckligare. Jag skulle äntligen börja leva mitt liv. - Mitt alldeles eget... - Ett hus på landet, skulle jag ha. En man, flera hundar och barn.. - Med närhet till både skog och vatten...

... Jag kunde inte föreställa mig att mitt vuxna liv skulle vara uppbyggt av ångest, stress, osäkerhet. Av svält och hetsätande... Av tillitsbekymmer och långa sjukhusvistelser... Utan jobb, och i total ensamhet 85% av min tid... Med en aktivitetsersättning som gör att allt står stilla... - Att jag skulle se fram emot när livet tar slut, varje dag.. Samtidigt som jag rör mig genom dagarna som går, och bara tar det hela som det är...

- Jag skulle ju vara lycklig, nu. Jag skulle vara en tryggare människa, med bättre självkänsla... - Allt skulle ha vänt. En ny början skulle ta vid...


... Jag är inte lycklig...

Jag vet inte vad jag är.. men jag måste nog vara nöjd med vad jag har, ändå... - Mitt liv är inte så illa som det hade kunnat vara...

... Eller ja. Det är mitt liv, jag inte trivs med. Men att kunna skratta och le, och bara ta en paus från helvetet när tillvaron tillåter.. - Det måste ju ändå vara en tillgång... som jag bör vara tacksam för...

... Jag känner mig bara så maktlös, i min egen närvaro... I mitt eget sällskap...


...


Idag hade jag en halvdag/typ heldag, i stan, med Bästisen. - Vi hade kul. Fikade och gick i klädaffärer. Pratade.

- En social dag, avklarad. Två kvar. - Eller ja. Det blir ju fler och fler, hela tiden, såklart. Men det närmaste, har jag två kvar. En träff med HanSomInteHarEttNamn och 24åringen, på måndag. Och antagligen en helhelg med 28åringen, nästa helg.


... Och så köpte jag en murgröna.

Känner mig lite lyckligare, nu när den står där. - Älskar gröna växter, som kan utvecklas långt. Kan inte sluta titta på dem...

Av D - Fredag 30 juni 01:10

... När jag hör musik, kan det kännas underbart. Ibland, känns det som om jag saknar något... Ibland, känner jag mig lycklig inombords. Ibland, harmonisk. Lugn... Ibland, ledsen. Tung... Ibland, ger det mig bara en känsla av någonting meningsfullt, precis utom räckhåll. Sådär så att jag kan se det, men inte röra vid det... "Det finns där, men inte för mig"...


... Mitt liv, är ätstörning. Mitt liv, är ensamhet. Mitt liv är meningslöst... men jag vill ha det, ändå...

Mitt liv, är att gå och lägga mig varje natt, och be till högre makter, högt för mig själv, att inte behöva vakna morgonen efter...

Mitt liv, är glädje och skratt. Det är att prata snabbt och sluddrigt, för att man har så mycket att säga. Det är att inte våga prata alls. Det är att längta efter något socialt... och att, samtidigt, inte orka träffas...

Mitt liv, styrs av rädsla. Bromsas av tunga känslor och osäkerhet... En vilja, som går åt hundra håll...

... Mitt liv, är att längta bort. Det är, att stanna kvar, bara för mina föräldrar och syskon...

Mitt liv, - det är drömmar, men utan hopp... Hopp, men utan tro... Det är, att fortsätta kämpa... Att fortsätta framåt, fastän man egentligen velat lägga av... alldeles ör många år...

... Det är att inte bli litad på... Det är att inte tro på sig själv. Det är att ändå tro.. Det är folk som tror högt.. - Högre än jag...


...


Nu ska jag sova... Jag vill drömma mig bort...

Mycket som händer, just nu. - Jag lever.


På måndag, ska jag träffa HanSomInteHarEttNamn, för första gången. Sedan, ska vi hem till 24åringen och grilla, på kvällen...

Bästisen är hemma hos sin pappa, nu, så vi ska väl träffas någon dag framöver... - Press. Vi har ju, förövrigt, ingen kontakt längre.

28åringen och jag, ska ju också träffas.. - Eftersom att jag blev sjuk, när vi skulle träffas, sist...


Arbetsförmedlingen har inte hört av sig, - samtalsteamet på vårdcentralen, trodde sig inte kunna bistå mig med enkla kuratorsamtal, - och beslutet om boendestöd, tycks dra ut på tiden....


Jag har varken tvättat, diskat eller städat. Och mina växter behöver, sedan länge, planteras om...


Jag äter för mycket. Äter fel... Och viljan att svälta, finns där.. - för svag för att vara till någon nytta.. För stark för att inte trycka ner mig och ge mig dåligt samvete när jag äter...

Av D - Tisdag 27 juni 12:38

De ljumma vindarnas krafttag, trädens sus, och naturens brus i mina öron. Fåglarnas kvitter bakom motorernas brum och däckens rullningar mot asfalten... -Och jag vill bara vandra. Fortsätta vandra, och aldrig återvända hem igen.. -här jag går, på vägkanten...

För att, där bortom horisonten, väntar lyckan. Där väntar någonting meningsfullt. Där väntar frid och harmoni...

Jag vet inte om den väg jag vandrar på, är den väg som leder mig bortom horisonten -där paradiset väntar "mitt paradis".. -Men jag är villig att fortsätta vandra. Bara fortsätta gå.. tills jag har kommit så långt ifrån det liv jag nu upplever, det bara går...

… Nej, jag vill inte tillbaka igen. Inte tillbaka hem... -Jag vilk känna såhär. Frid och harmoni.. Frihet.. -Där jag går mot ingenstans...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se