... Det är lite sorgligt... Det enda stället som jag kan tänka mig att "fly" till för att få lämna vardagen en stund. Ta en paus. En semester.. Förutom till mina föräldrar.. Är H'vetets Stad. Till Brorsan som är socialt ointresserad.. När det inte gäller att prata, prata, prata.. Och sedan sitta vid datorn tjugo timmar om dygnet.. Och Syrran, som är precis som jag. Tyst och osäker...

... Och Xsambon bor inte ens kvar där!

... Och grejen är den. Att trots att H*vetets stad är en av tre tryggheter.. Varav mina föräldrars hus och min egen lägenhet, är de två andra.. Så känner jag att jag inte har någon framtid på NÅGOT av ställena.. Inga förutsättningar för att nå NÅGONSTANS..

Nej. Det känns tomt.

Jag lämnade hemmet för första gången.. Nitton år gammal, tillsammans med Xsambon.. Flyttade till hans hemstad, med hoppet om en GOD framtid och en UNDERBAR vardag med kärlek och lycka.. Gladare än någonsin..

... Men verkligheten kom ifatt mig snabbt.. Ingenting blev som jag hade trott och tänkt.. Livet var svårare än vad jag kunde ana.. Och Xsambon var minst närvarande när jag behövde honom som mest..

Men jag gav inte upp.. Jag TRODDE fortfarande på att han var rätt för mig.. Att det där var livet som jag var ämnad att leva..

Så. In och ut från sjukhuset, som en snabbt roterande jojjo... Varje gång, i hoppet om att det skulle gå bättre "denna gången"... Alla andra(de på sjukhuset) kunde inte alls FÖRSTÅ, när jag hela tiden skulle TILLBAKA till vad som fick mig att hamna på sjukhus i panik gång på gång..

Men jag visste.. Det var envisheten inom mig, som gjorde att jag ville ha det livet som jag hade tänkt mig..

Men till slut fick jag lov att inse.. Jag och Xsambon... var INTE ämnade att vara.. Och mitt LIV skulle inte vara i H*vetets stad, 35 mil från tryggheten...

Och så tillbaka hem. Till mina föräldrar. Och genom sökandet av lägenhet, hade jag en STOR bild av hur mitt liv skulle kunna bli, bara jag fick något eget och fick börja om på nytt.. Bli självständig, utan någonting som trycker ner mig...

"Jag hade ALLA förutsättningar i världen" .. Och hoppet var ljust. Framtiden likaså.. Nu. ÄNTLIGEN skulle livet inte bli lika hårt. Och jag skulle inte bara LEVA... Jag skulle TRIVAS. Vara LYCKLIG... Och viktigast av allt... VUXEN.

Men nu inser jag att inte heller det HÄR livet är rätt för mig.. Och det får mig att undra... "Vart hör jag hemma?" ... Eller är jag bara svag? Oförmögen att leva? ... Eller, ÄR det bara som jag länge trodde... Att jag inte hör hemma... i det här LIVET? ...

Jag SER liksom inte.. Jag kan inte SE hur jag skulle kunna ta mig någonstans ALLS här.. Jag kan inte SE hur jag skulle bli lycklig... när hindren är för höga för att våga satsa på.. För höga att ta sig över, om man så hade varit dubbelt på lång..

... Och när man inte ser några vägar...

Ja, jag messade Xsambon.. Jag är inte GJORD för att bo ensam. Leva ensam.. Och egentligen. Vem är väl det? Vi är ju en social art. Mer eller mindre.. Och nu känner jag mig såpass trött.. Uppgiven.. Oentusiastisk över livet..

Och energin till att försöka.. Att ta mig fram på en blockerad väg... Ja.. Den FINNS typ inte längre...

Xsambon har inte svarat. Och jag vet inte vad jag vill honom EGENTLIGEN.. Känns bara sorgligt att de enda personer jag HAR, som jag vill vända mig till, är mina föräldrar(vilka jag INTE känner att jag kan öppna mig för) ... Och så min Xsambo.. Men han har gått vidare... Och så har även jag.. Vi är klara med vårt liv tillsammans... *Suck..*...

Men. Dagen idag.

Behöver jag skriva att natten var svår och jobbig? ... Nej, då hoppar jag det.

Jag vaknade iallafall tidigt imorse.. Försökte sova mer.. Vaknade igen. Och igen... Och igen. Vet inte ens om jag somnade emellan.. Eller om det bara var en stark önskan att göra det..

Klev upp... Ja, iallafall såpass långt innan bussen skulle gå, att jag hann sitta vid datorn och se på lite serier innan jag gick(en timme innan bussen skulle gå).

Jag åkte bara in till stan för att handla dagens "mat". Som jag alltid gör.. Men då jag idag handlade i stan.. Ja, i stan. Annars brukar det vara en liten promenad bort.. Så gick det snabbare än vanligt.. Vilket väl bra var, tänkte JAG. Då jag hade för mig att en buss skulle gå snart..

Men jag hade fel. Och fick lite över en timme att vänta..

Jag hade som vanligt köpt mig en munk.. Som jag tänkte äta medans jag väntade på bussen...

Men FULLT med folk.. Och efter att ha suttit ute i kylan en stund.. En halvtimme eller så. Så gick jag in i väntsalen.. Men där var för mycket folk för att orka stanna.. Så jag gick in på pressbyrån. Köpte mig en kaffe. Och gick bakom huset.. Vandrade den kortkorta gatan fram och tillbaka. Medans jag åt min munk.. Och inte vågade smaka på kaffet... Brukar ju vara såå hett..

Och sedan gick jag tillbaka till bussbåsen och satte mig.. och drack mitt kaffe..

Då jag satt där och bara väntade. Och väntade... Och väntade. Kunde jag inte låta bli att fundera morgondagens "mat"... Fastän jag ännu inte hade ätit "dagens"... Ja, jag är som besatt.. När jag inte äter, TÄNKER jag det iallafall...

Väl hemma, satte jag mig vid datorn, och åt min "mat"... EFTER att ha räddat min paprikaplanta som idag LA sig ner, VÄRRE än någonsin! Ja, den har typ legat mot krukkanten sedan den blev tillräckligt stor för att nå kanten... Men idag la den sig alldeles för mycket för att jag skulle kunna tro att den skulle klara sig..

Så. Eftersom att jag inte hade någon pinne inne, att stödja den med, så tog jag det enda jag hade.. En sticka.. Eller heter det "stickpinne"..? Dessa som man stickar med...

Ja, skit samma. Jag stack iallafall ner en SÅDAN i jorden. Och började knyta. Man tager vad man haver.. Men måste leta pinne ändå.. För att stickan är för kort och växten för lång.

...Sedan har det blivit serier. Serier... Serier.

Lite tråkighetsspring fram och tillbaka i lägenheten. Funderingar på en promenad.. Men ingen direkt ork...

Läsa bloggar. Kolla mailen.. Blocket husdjur...

Och jag har även bestämt mig för att vara hemma imorgon.. Jag går helt enkelt till affären här i byn och handlar de få saker som jag ska äta under morgondagen... Och sedan blir det bara städning och diskning.. Hoppas att jag orkar. Eller rättare sagt... HOPPAS att morgondagen bjuder på rätt inställning. Så att åtminstone EN av sakerna blir gjorda!

... Har haft lust att lämna vardagen och åka till mina föräldrar i några dagar. Betala dem för att få komma bort(och få känna rutinernas trygghet) för kanske åtminstone tre, fyra, fem dagar... Men jag vet inte...

God natt med er iallafall <3

... Hoppet blir mindre och mindre, för var dag... Likaså min fysiska och psykiska energi...

Så därför är ikväll ingen bra kväll för bloggning... Jag är tom på ord... Och det enda jag kan tänka på, är att jag är trött och vill sova... men inte vågar, för att den vakna tiden i sängen... Dessa TIMMAR av funderingar, vridningar och vändningar... Ja, dessa timmar är så smärtsamma och jobbiga, att jag inte vill gå och lägga mig ALLS.. Samtidigt som dessa VAKNA timmar vid skrivbordet... Ja... De är inte bättre DE...

Japp.. Lite negativitet såhär på kvällskvisten...

Och jag tror inte att jag har så mycket mer att dela med mig av just nu..

För att som sagt. Hoppet tvinar.. Möjligheterna blir blekare... Och de svarta väggarna runt min själ, kommer bara närmre och närmre...

Jag är glad. Och jag vill saker... Men jag inser även hur himla svårt... Näst intill OMÖJLIGT det kommer att vara att... Ja, att få ett LIV. Då jag inte orkar försöka. Och de vägar jag vill gå, inte går att passera... Inte om jag inte finner styrka...

Jobbcoach hörde inte av sig idag.. Men eftersom att jag inte SER henne, kan jag ju inte heller vara säker på att hon ens var på JOBBET.. Så några dagar till...

Dagen iallafall.. Lite snabbt.

Jobbig natt.. Räcker med att säga så..

Vaknade... någon gång...

Tog iallafall bussen in till stan..

Solsken och vackert väder.. För mycket kläder.. För lite kläder... Av och på... Varmt och kallt.

Messade lite med 22åringen, påväg till affären.. Då hon undrade över hur jag hade haft det i påsk..

Och åt sedan en munk på vägen tillbaka till busstationen.

Väntade på bussen. Bara i några minuter. Då jag kom ganska lägligt dit idag...

Och så åkte jag hem..

Väl hemma, har jag ätit lite till.. Druckit lite kaffe. Och sett på lite serier på datorn..

Jag har kollat blocket. Läst bloggar.. Hållit koll på mailen... Och det gamla vanliga..

Då jag kände mig kroppsligt trött.. Pumpad på energi... I vetskapen om att jag äter både väldigt FEL och för lite.. Vilket med största sannolikhet betyder "blodbrist" ... Så la jag mig på sängen. På rygg. Eftersom att jag hade salva i hela ansiktet. I hopp om att låta bli dessa sår som aldrig får läka..

... Men två minuter senare. Och jag flyger upp ur sängen. Ut på en promenad i kvällssolen.

En härlig uppfriskande promenad. Med ljud och dofter som tog mig tillbaka flera ÅR i tiden.. Och jag kunde inte annat än att gå långsamt, långsamt.. Ja, jag orkade ju inte gå snabbare än så.. Då det skulle ge mig en svimmande känsla... Och denna känslan blev alltmer intensiv, ju längre jag gick..

Hemma igen... Mer dator... Men ingenting att göra... Ett avsnitt av en serie på webben, orkade jag med... Sedan... Ja, jag satte mig på golvet... Bara satt där... Åt ett spaghettistrå okokt... Medans jag bara kände... att "nu får det räcka" ... Men jag visste samtidigt att "det fick inte alls räcka nu" "Det får ALDRIG räcka... För att då hade detta varit över redan första, andra, TREDJE... Fjärde FEMTIONDE gången som jag sa de orden!" ... Men det är inte över... Och jag är inte säker på att dessa demoner NÅGONSIN kommer att lämna min själ...

Och ALLT ligger på mig.. HOS mig... Så att det är så det får vara. Kanske är jag trots allt påväg UR detta. Det får tiden utvisa.

God natt med er <3

... Klockan är bara nio... Men jag önskar den var mer... För att jag orkar inte sitta uppe längre.. Jag har avslutat dagen om man säger så...

Men jag kan inte gå och lägga mig nu.. För att igår blev en jättejobbig natt, för att jag gick och la mig för TIDIGT, och därför låg och vred och vände mig i flera timmar...

... Men vad ska jag göra?

"Jordskott" kommer snart ut på webben. Så kan ju se på DET innan jag kryper i säng iallafall... Sedan VET jag inte... Dagarna går såå långsamt!

... Varför jag idag skrev ett mail till Jobbcoach...

Ja, jag behöver komma ut. På praktik, menar jag.. Jag behöver VERKLIGEN komma ut.. Då dagarna blir såå långa härhemma. Och jag VERKLIGEN inte trivs med VARDAGEN som den ser ut nu.. Sega mig själv till sömns. Vakna. Ligga och dra mig SUPERLÄNGE. Tralla iväg till bussen. Köpa mig något att äta, för dagen.. Sitta och vänta på bussen hem.. Åka hem.. Och sedan bara fundera. Fundera. Fundera.

... Sitta vid datorn och känna hur alla jobbiga känslor växer och blir större. Tyngre... Tjockare... Och kvavare..

... Gå och lägga mig så tidigt som möjligt... För att sedan låta det hela börja om..

... Nej. Jag inser att dagarna blir för långa.. Och att mina bekymmer får ALLTFÖR mycket utrymme att växa.. Och jag behöver någonting annat att fylla mina dagar och tankar med.. ÄVEN om det skulle innebära stor press och mycket oro och osäkerhet från min sida! ... Och ÄVEN om det skulle innebära att det inte längre kommer att finnas PLATS för någonting annat ALLS i mitt liv. Då jag inte riktigt får det att gå ihop.. Vilken antagligen inte HÄNDER.. Men det känns så just nu...

Men jag tar dagen ifrån början.

Som sagt. En jobbig natt igår natt. Svårt att somna. Då jag inte riktigt var trött när jag gick och la mig.. Vilket resulterade i att jag inte heller när jag blev JÄTTETRÖTT, kunde somna..

Somnade till slut. Och sov oroligt, med konstiga drömmar, hela natten.

... Vaknade flera gånger...

Och klev sedan upp runt... Ja, halv tolv-tiden någon gång..

Gick iväg till bussen, ungefär 45 minuter innan den skulle gå.. Tog en omväg. Och satt sedan och väntade i bussbåset. Undvek ögonkontakt. Hoppades på att slippa säga hej till någon.. Eller ÄNNU värre(!). PRATA!

... Japp.. De senaste dagarna.. "Ta en annan väg ifall jag ser någon som brukar, trevligt öppna munnen till mig"...

Väl i stan... Ja, efter mycket om och men, hade jag ÄNTLIGEN bestämt mig för vilken butik jag skulle gå till IDAG.. Vilket har varit ett STORT dilemma sedan igår kväll!

... Gick dit. Köpte vad jag till slut kom fram till... Vilket även DET, har varit ett STORT dilemma och orosmoment... Sedan... Ja. ALLTID! ... I stort sätt...

Och så tillbaka till busstationen.

Sitta och vänta. Sitta och vänta... Sitta och vänta..

Inte våga äta vad jag köpt. Även om jag hade PLANERAT det. Då det fanns folk där. Och jag inte ville bli sedd. Inte ville dra uppmärksamhet till mig..

Rätt tillfälle kom aldrig. Då den person som "störde" mig, försvann, kom alltid någon ny...

... Så får jag sällskap av en ung kvinna.. Trevlig. Som börjar prata med mig.. Jag kände mig rätt så otrevlig. Och otrygg.. Hon var glad. Och till en början, försökte hon föra en konversation... Men jag svarade bara kort, ja och nej. Typ. Höll med henne.. Och så blev hon tyst.. Jag satt spänt och stirrade åt ett annat håll.. Och när hon skulle gå, sa hon snällt och glatt, "hejdå!" ... Varpå jag svarade. Och så var det över.

Trots min osäkerhet och motvilliga "osocialhet", så tyckte jag VERKLIGEN om henne! Sådana människor behöver vi fler av! Som inte bryr sig om att människan som de pratar med är för en, HELT okänd ;)

... Till slut, brydde jag mig inte längre.. Jag VILLE äta min munk som jag hade köpt. Och ifall någon såg mig, fick det så vara.. För att den unga pojken som satt där på sandlådan, tänkte tydligen inte flytta på sig :P

... Och ja-a.. Det gick bra ;)

... Så kom bussen. Hem.

Och väl hemma, har jag ätit lite till och druckit en kopp kaffe. Medans jag har suttit och haft supertråkigt. Försökt få tiden att gå, framför datorn.. Tror att jag försökte plöja lite serier. Läsa bloggar. Och kolla blocket husdjur. Till exempel.

... Ja-a.. Annars.

Annars har jag inte GJORT så mycket.

Jag har framåt eftermiddagen, börjat känna mig... orolig. Ångesttyngd... Jag har känt mig rastlös... Och jag har börjat fundera för mycket igen...

Sprungit till toaletten för att smörja ansiktet. Efter att ha pillat upp alla sår... Och FORTSATT EFTER att de redan varit helt förstörda!

Sprungit dit igen.. För att ta BORT salvan.. Och pilla ännu MER!

...Och så skrev jag det där mailet till Jobbcoach. Jag måste ge praktik en ärlig chans.. ÄVEN om det så innebär att jag inte känner att jag har plats för varken Boendestöd, Psykiatri eller ätandet!

... Det kan nog hjälpa mig i längden :) ... Och att föra tankarna från just ätandet... Ja, det finns inget jag hellre vill än DET, just nu.

... Dock så oroar jag mig lite över de hushållssysslor som inte ens NU, blir gjorda!

... Nu blir det iallafall lite serier. Och försök till att hålla tankarna borta ifrån morgondagens utmaning.

God natt med er <3

... Livet är långt.. Väldigt långt...

Och här sitter jag och inte ens vill leva morgondagen...

Ja, tankarna idag, från i går natt, har varit gråa och tunga. Kvava. Och inte alls hälsosamma...

Samtidigt som jag någonstans därbakom.. tänker friskt och förnuftigt...

Ja, läget ser ut så, just nu.. Att jag söker... Söker vägar att gå, som kan få mig själv att må bättre.. Att klara av att hantera saker och ting på ett bättre och mindre... ansträngt. Komplicerat... Ohälsosamt sätt...

... Men jag SER inga vägar.. Inga fungerande sådana iallafall... Och inte heller några vägar som jag skulle orka MED att ta... Kanske inte heller klara av...

... Och det sänker mitt hopp... Ja, jag går under jorden.. Trycks. Pressas nedan golv... Till en platt klump... Får svårt att andas...

Ja, och att fundera döden... Att fundera på vad som är möjligt och inte möjligt...

Jag vet inte vad jag ska göra för att slippa gå ner mig i samma gamla spår, om och om igen...

... Ja, jag vet inte om jag vill skriva någonting mer idag... För att, bara att VETA att det kommer en morgondag och inte kunna se någonting annorlunda med DEN... Ja, det sänker mig...

Jag vill att allt har löst sig imorgon... Att allt inte längre VORE lika komplicerat...

... Eller att jag kunde vakna upp i sängen i mitt bardomshem... "Mamma... Hon tänker för oss alla" ... Ja, man... Jag behövde inte tänka särskilt mycket... Jag saknar den tryggheten...

... Men bara för att NÄMNA vad jag har gjort idag...

En hemsk natt.. Skrek inombords, efter hjälp... Ältade och var rädd... Närapå panikslagen... Uppgiven... Och jag kände känslan av att åter vara beredd att ge upp, jäsa inombords...

Somnade till slut iallafall..

Och vaknade. Minns inte när..

Åkte in till stan, med bussen som gick tjugo över tolv.. Hade tvättstugan idag. Men den struntade jag i...

Behöver man handla VARJE dag för att överleva... Ja, orken går ur mig...

... Jag gick en timme tidigare än vad bussen skulle komma.. Då jag behövde ut. Och tänkte gå till trafikplatsen någon halvtimme bort...

Men halvvägs märker jag att jag glömt tygpåsen till "dagens "mat" ... Så jag tog rundan hem istället.. Hämtade påsen. Och gick sedan en kortare omväg till busshållsplatsen fem minuter härifrån.

... Väl i stan.. En kort promenad till affären.. Köpa det jag skulle ha... Och så tillbaka till busstationen igen. För att sitta och vänta i bussbåset i någon timme... Äta en munk.

... För att fastän jag mår fysiskt dåligt. Och börjar känna mig svagare.. Vilket gör att jag mår dåligt även PSYKISKT... Av att äta godis och onyttigheter som enda måltid.. VARJE dag.. Så gör jag det... För att det är det enda som jag känner att jag orkar med att hantera.. Eller klarar av.. rättare sagt.

... Hem igen.. Och så lite mer att äta, framför datorn...

Och då jag ständigt blir påmind av min fysiska... känsla.. Så har jag idag inte fått en BLUND(vila) ifrån dessa tankar och känslor av uppgivenhet.. Av att ÖNSKA att jag kunde ta mig ur det här.. Att jag inte skulle behöva känna såhär... LEVA såhär, en enda DAG till...

Jag kollade runt lite på datorn.. Blocket och sådär...

Men tröttnade fort. Och gick istället och satte mig i badet. Satt där tills vattnet blev kallt.. och jag redan hade suttit och darrat och rest gåshud av det urriga vattnet...

Sedan duschade jag, motvilligt. Hade liksom ingen ork...

Och efter det, dator en liten stund till.. Något FÖRSÖK till att titta på serier.. Men ingen ork..

Så jag gick och la mig.. Bäddade ner mig i sängen en stund.. Och halvsov..

Det var skönt.. Det behövde jag.

Lite mer dator.. Och sedan vankandes fram och tillbaka mellan badrummet och köket... Ja, och så vardagsrummet såklart... Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen... Och allt jag kunde göra, var att älta mitt största, livsavgörande bekymmer.. Den sak som jag inte får till.. Och inte längre orkar med...

... Och pilla mina sår.. I ansiktet.

... Som jag skrev i min textsamling förut idag... "Jag vill ha akut hjälp.. som jag inte behöver... För att jag ORKAR inte en DAG till..."

... Ja, den kontrasten("som jag inte behöver") är det jobbigaste av allt... Vilken jag inte tänker prata någonting ALLS om idag...

God natt med er iallafall <3

... Jag vill inte tänka mer nu...

Idag har varit en jättebra dag, på såå många sätt..

Men jag vill inte tänka mer nu..

Jag vill bara skaffa mig en kärlek. En vovve. Utan att tänka på konsekvenserna... För att ett STORT faktum ÄR, att jag behöver annat i vardagen, att fokusera på... Jag behöver få tänka på och ängna mig åt saker som BETYDER någonting.. Som gör mig GLAD.. Och som får mig att känna mig VARM inombords...

Jag behöver få uppleva saker i livet, som gör att jag tydligt kan se dess VÄRDE...

... Och inte bara vara missnöjd... Sluta missnöjd för en det ena en det andra, varje kväll...

... Ja. Idag har varit en bra dag. Jag har mått bra. Och mitt huvud har varit fyllt med positivitet.. Hjärtat fritt från tyngder...

Jag minns inte så väl.. Men jag vet att jag hade svårt att somna inatt.. Då det var såå kallt i mitt sovrum.. Jag låg som vanligt med ett tjocktäcke, två filtar, och mjukiskläder på mig... Men SOM jag FRÖS!

... Ja, fönstret läcker kalluft.. HELT KLART.

Vaknade tidigt imorse.. Sov oroligt. Så jag vaknade flera gånger om...

Klev sedan upp... Ja, rätt så tidigt. Och tog första bästa buss in till stan.. Klockan.. Ja, tjugo över elva, tror jag.. Men jag gick ungefär en timme innan bussen skulle gå... Tog en omväg till busshållplatsen... Men fick ändå sitta och vänta i en halvtimme...

... Men jag hade ingenting emot det. Inte alls. Det var inget fel på att sitta i ett bussbås och stirra. Lyssna :)

Väl i stan... Ja, jag skulle bara handla dagens "mat".. Gick till lidl igen... Och sprang som en yr höna, med beslutsångest bland hyllorna... Men idag var beslutsångesten något positivt.. För att när jag väl hade hittat vad jag ville ha och var nöjd, kom jag tillbaka till busstationen lagom tills bussen tillbaka hem, skulle gå ;)

Åkte hem.. Och var hemma ungefär en och en halv timme efter att jag hade lämnat byn...

... Väl hemma... Ja, jag satte mig nog vid datorn.. Gjorde mig en kopp kaffe. Och började äta choklad :P Kaffe och choklad.. Det godaste som finns(nej inte alls. Men ändå). Men tråkigt nog, tar kaffet slut ur koppen, fortare än vad chokladen tar slut ur plasten.

Jag såg på lite serier. Kollade bloggar. Och blocket husdjur.. Ja, som vanligt dåda :P

... Och så har jag kollat upp soffan som jag ska köpa.. Om den fanns någon annanstans. Då jag gärna hade velat kombinera köpet av soffbord och soffa. För fraktens skull. Eftersom att jag behöver hjälp av pappa, att bära in möblerna..

Men tyvärr.. Bordet fanns inte på samma butik som soffan.. Så, får fixa det ändå på något vis..

... Annars. Jag har även kommit på hur jag vill ha mina(framtida) växter här i lägenheten. Jag tycker att det är såå snyggt att se rötterna..

Då jag har ett glas som är för litet.. Rötterna håller på att växa ur det. I köket. Med en massa sticklingar från min Ficus.. Och jag tycker att det är såå snyggt. Dessa står nu i bara vatten.. Men OM jag nu vill plantera mina växter i jord, så tror jag även att DET skulle vara riktigt snyggt, i en genomskinlig flaska. Kruka.

... Jag har ätit en MASSA choklad. Och druckit, jag tror det är FYRA koppar kaffe. Och varit allmänt glad.. Jag har känt mig uppåt. Framåt. Och ja-a... GLAD, helt enkelt.

... Men det blev lite långtråkigt. Så när klockan var runt sex, bestämde jag mig för att ta en promenad. Sinnet mår inte bra av att glo serier hela dagarna. Allra helst inte om man är tankspridd och har svårt att koncentrera sig samtidigt.

En härlig. Men kall, promenad. Där jag funderade mycket hund.. Men svårigheten att hålla mig till samma ämne, gjorde att det var mycket annat som fantiserades och diskuterades på samma gång :)

Väl hemma igen, så blev det mer serier. Och trots brist på sug, "slutföring" av chokladätandet.

... Ja, jag tror att, på det sättet som jag äter nu, får jag nog i mig tillräckligt i "mängdväg", vad gäller ätandet. Men absolut inte rätt slags näring.. Och att känna att det finns så mycket ANNAT, godare att äta... Men veta att man ändå kommer att fortsätta på samma bana... Ja, det är det som gör att jag vill undvika att tänka... För att jag är missnöjd över att äta godis varje dag... Jag vill njuta av mat...

... Och jag tror att det kan bli enklare att koppla av och koppla bort, om jag hade haft någon att rå om och älska..

Jag...

Ja, jag hade helt enkelt kunnat fokusera min hjärna... Lägga betydelsen av tillvaron på något... Ja, något som BETYDER någonting, helt enkelt...

... Men så måste man ju vara beredd att dra på sig en kärlek som kommer att finnas vid ens sida och vara beroende av en i flera ÅR framåt!.. Och det är DÄR som kruxet ligger..

God natt med er <3

... Jag vill bara att någon hjälper mig... Räddar mig ifrån mig själv.. Men samtidigt som jag SÄGER det, vet jag också att jag aldrig kommer att kunna ta emot hjälp. Någonsin... Och det sänker mig..

Nu sitter jag här. Fryser. Och känner mig svag. Både fysiskt och psykiskt.

Jag önskar mig bort. Önskar bort min vardag. Mitt liv... Och mitt eget beteende.

... Jag känner mig uppgiven. Då jag lever ett liv som inte fungerar. Som inte är hållbart... Och som jag EGENTLIGEN inte trivs med! ...

Och att jag inte BRYR mig mer än vad jag GÖR, får mig att undra om jag NÅGONSIN kommer att ta mig vidare... Mot någonting som jag faktiskt TRIVS med! ...

Jag skadar mig själv.. Av fel anledning... För att sedan göra det av en LITE mindre av fel anledning.. Och sedan gå tillbaka till att ÅTERIGEN göra det av FEL anledning! En ej accepterbar sådan... Inte för att det NÅGONSIN är accepterbart att skada sig! Men...

... Men grejen ÄR trots allt, med denna texten, att jag är trött på det här nu... Och jag VILL ha en rätsida på det hela. Jag VILL ta mig ur det... Och jag VILL kunna "figurera ut" hur man gör.. Hur man hanterar livet... Hur man LEVER. Jag vill finna balansen mellan att ha kul, uppleva kärlek och gemenskap, göra rätt för mig... Att utföra vardagens sysslor... Och att ta hand om mig själv! ...

... Men att inte veta om det någonsin kommer att ske.. Samtidigt som jag inte har några som helst planer på att lämna livet... Ja. Att behöva riskera att sitta fast i det HÄR resten av livet(!)... Ja, det... typ SKRÄMMER mig!

... Vill slå mig själv i huvudet, så att jag vaknar...

Men. Dagen idag.

Jag vaknade vid halv ett idag.. Klev väl upp någon gång därefter... Och började direkt diska.. Då diskbänken i FLERA dagar nu, har varit MER än full! ... Jag orkade dock inte diska så mycket. Utan ordnade bara en "struktuerad smutsdisk" i diskhoarna..

Och sedan så började jag.. minns inte NÄR under dagen. Men plocka iordning lite grann i lägenheten. Slänga skräp. Och bädda sängen för första gången på flera veckor...

Och så har det blivit en kort promenad i det fina vädret, till affären. För att köpa dagens "mat"...

Hem igen. Dator. Serier på webben. Läsa bloggar. Kolla blocket husdjur.. Och mailen, såklart.

... Jag har även gjort en del sådana dära bilder med texter på, som jag brukar göra. Lite planeringar. Och påminnelser. Typ.

Och jag har sorterat upp bland mina bilder på datorn.. Eller börjat iallafall...

Och så har jag funderat på att starta upp ett e-sparkonto...

.. Ja, just det ja. Nu när jag kommer ihåg.

23åringen messade mig imorse. Då jag hade sagt att jag antagligen inte tänkte komma på dagens påskfirande med familjen.. Så hon undrade om jag tänkte komma eller inte..

Men grejen är den, att redan på mitt födelsedagsfirande, när syskonen började planera för ett påskfirande, och jag hörde att de tänkte att vi kunde ta med oss någonting att äta, allihopa. Så att mamma slipper göra allt. Och det är ju klart. Så ska det ju vara. Vi är ju vuxna nu..

Men redan DÅ, kände jag bara att jag inte orkade. Jag är osäker på att laga mat.. Allra helst när det ska bjudas på! ... Och jag ville inte ha det kravet på mig. Att laga mat till en viss dag. Och sedan ta med..

Och sedan, när 22åringen för någon vecka sedan, frågade om JAG kunde göra Janssons Frestelse i så fall, så kände jag bara ÄNNU mer att "Nej, jag klarar det inte" ... Vilket gjorde att firandet blev ÄNNU mer utav "inget alternativ"! ... Visst. Jag hade säkert inte behövt, om jag inte trodde mig klara av det.. Men rätt ska ju vara rätt.. Jag kommer helt enkelt inte om jag inte gör rätt för mig.

Men så idag, när 23åringen sa att hon hade en present till mig. Vilket hon såklart har till alla andra också.. Så kände jag mig bara taskig som inte kommer/kom.. Jag känner mig inte värd någon present, när jag inte kommer på grund av att jag skulle behövt laga mat.. Hur mycket visar jag att de betyder för mig DÅ?

.. Men ja..

Vad har jag MER gjort idag?

Jag har kollat igenom lite spel, verktyg och appar på... Ja, på vad för "butik" det nu är som jag har på datorn.. Crome? ...

Och så har jag druckit ett par koppar kaffe.

... Har jag inte glömt något, så var nog det, det.. Nu ska jag se på "Ack Värmland". Den har nog kommit ut på webben nu.

God natt med er <3

... Ja. Jag ska väl sätta igång med ett inlägg.

Jag är nog lite hög på godis. Så vet inte när jag kommer i säng sedan.

Men jag börjar med dagen ifrån början. För att gårnatten orkar jag inte mig till att minnas.

Jag klev iallafall upp... Ja, rätt så sent imorse.. Runt... Strax innan tolv, kanske..

Det var nog när...

Nej, det var strax innan tolv..

För att, när jag stod och borstade tänderna, damp posten ner på golvet.. Beslutet(om boendestöd) hade kommit.. Så nu kunde jag gå vidare.

... Strax därefter, gick jag iväg till bussen.

... Har nog inte så mycket mer att säga om DET.. Mer än att. När jag väl kom till stan, gick jag direkt iväg till ÖoB. Tänkte att nog DE har bra och billigt påskgodis.. Påskgodis skulle jag åtminstone ha. Nu när jag snart ska försöka komma igång med ett friskare ätande..

Men ÖoB hade... Ja, de hade påskgodis.. Men jag var kräsen.. Blev stressad av att leta utan att hitta.. Så jag gick tomhänt därifrån.. Vidare till Coop..

... Kollade. Samlade på mig lite... Men lämnade, lite smått uppgiven, sakerna på en hylla, och gick därifrån.. Tomhänt..

Jag hade ont i höfterna sedan igår.. Inte sådär JÄTTEONT, men ändå så att det kändes när jag gick.. Kände att jag stapplade fram lite grann..

Nej, jag skulle INTE orka gå till en tredje affär. Och inte heller tänkte jag tillåta mig själv att köpa någonting icke påskigt på pressbyrån.. För att där är det ju DYRARE! Så då skulle jag ha passat på, på Coop eller ÖoB...

... Men jag gick ändå, relativt långsamt, men ändå i stressad takt, till MIN butik. Japp. Min favoritbutik för småköp.. Vet inte varför. Men jag trivs där. De HAR kanske inte så mycket.. Och jag VET inte hur det är med priset.. Men ja.

... Där FANN jag iallafall vad jag sökte! Plockade på mig. Och köpte även en munk för dagen.

Tillbaka till busstationen. Och efte fem minuter kom bussen..

Jag brukar DRA mig för att ta just den här bussen. Då alla skolbarn åker hem den tiden... Men idag BLEV det inte så farligt. Så jag passade på att åka hem...

När jag kliver av bussen här i byn, kollar jag mobilen, och får se att jag har fått mail. Två stycken.. De var från Jobbcoach.

Hon hade varit i kontakt med psykiatrin. Och givit dem mitt nummer. Så att de skulle KONTAKTA mig nästa vecka! ...

Visst. Jag har bett... Eller TYP bett om det. Om en samtalskontakt.. Men så fort jag läste detta mail.. Att de vill prata med mig FÖRST... I TELEFON! ... Ja, jag fick ångest.. Min första känsla... Min första TANKE, var att jag inte hade någonting att säga till dem. Att jag inte skulle kunna SVARA på några som helst frågor... Och att jag liksom inte VISSTE vad jag ville ha hjälp med!

... Mitt ständigt uppdykande frågetecken, dykte återigen upp... "BEHÖVER jag det här?" ... Jag menar. Jag kommer ju liksom inte att kunna berätta vad jag har bekymmer med, när jag sitter där och inte känner av några bekymmer ALLS... ... Berätta på vilket sätt jag mår dåligt, när jag inte känner av några jobbiga känslor... Inte längre SER några problem...

Allt som kommer fram... "Nej, jag vet inte. Jag mår bra... Jag klarar mig fint"... Och det ständiga svaret.. "Ja, men varför är du här då?" ... Nej, det kanske de inte brukar säga... Det är nog mer mina medpatienter som brukar undra..

Men förstå problemet.

Och här står jag nu.. Inte redo att prata med någon om de problem som jag inte har... Samtidigt som DET känns som mitt enda passerkort till ett fungerande liv, i LITE mindre smärta...

... Jag funderade hundar, nu till kvällen.. Har suttit fram tills NU, och skrivit ihop en hundbudget... Och jag KAN faktiskt få det att gå ihop! ... Men ska jag ha en relativt stor hund.. så får jag ta bort den budget som jag nu har på "vård och omsorg", men ännu inte har använt mig av...

... Vilket betyder.. Varken boendestöd eller psykiatri.

Men jag vet inte.. Det känns som om ändå en hund kan göra mycket för mitt mående och vardagsliv.

Jag kommer ut. Och inte bara ensam! ... Jag får någon att rå om och att prata med.. Någon att älska och skratta åt :P ... Och jag får någonting att GÖRA om dagarna!

... Mycket krav. Jag vet.. Och det är väl det enda som skrämmer mig lite.. Men har jag nu BLIVIT såpass lugn som jag ibland känner mig, så kan jag nog klara det..

... Vi får se.

... Känns bara som att.. "Vilket alternativ som helst, som kan ersätta vården" ...

... Efter att jag har kommit hem.. Dator, dator, dator.

Jag har sett på serier. Läst bloggar. Kollat blocket. Och mailen.

... Och så har jag rivit i kartongen... Ja, en av kartongerna i sovrummet, efter min hålslagare som jag inte kan hitta.. Har ju äntligen grävt fram en pärm att lägga viktiga papper i.. Men nu har jag tappat bort hålslagaren... Annars får jag skaffa en ny... Vet ju inte ens om den befinner sig i lägenheten..

Och så ramlade jag in på plånböcker..

Jag hade ett SÅ bra system på mina busskort, bankkortet och legitimationen.. Men dessa låg bara pö om pö i lilla facket på ryggsäcken..

Vet inte om jag gillar det NYA som jag har fixat IDAG, BÄTTRE eller SÄMRE än vad jag hade ifrån början.. Men det märks väl..

Jag har klippt och knytit.. Trixat och haft mig.. Japp.. ALLA mina viktiga saker, sitter fast i väskan, med snöre eller band ;) ...

Och ja-a..

Jag har ätit och ätit och ätit. Och druckit två koppar kaffe.

... Jag har satt ett hårband i håret, för typ första gången i mitt liv.. Och jag har funderat över... Ja, vad som är rätt för mig.. De ringer ju nästa vecka!

... God natt med er <3

... Jag sitter här och FÖRSÖKER få mig själv att skriva det här inlägget.. Men mina kalla fingrar.. smått darrande kropp... och min tankspridda hjärna... Gör det hela lite segare...

... Och inte gör det saken BÄTTRE heller, att jag har lust att gå och lägga mig, men inte VILL för att jag inte vet hur jag ska hantera morgondagen... Eller RESTEN av livet!

... Men jag tar dagen ifrån början.. Ja, de saker som jag kan MINNAS iallafall...

... Jag klev upp imorse när klockan ringde.. Jag jag bestämde mig igår natt, för att jag skulle kliva upp och åka in till stan med den tidiga bussen idag. Så att jag sedan kunde ta en lika tom buss hem igen..

Klev upp. Pigg och utvilad. Trots mina svårigheter att sova nuför tiden.. Men BEHÖVER nog inte mer sömn än så. Som livet ser ut just nu ;)

... Iväg till bussen direkt.. Och sedan väl i stan, promenerade jag till affären och köpte någonting för dagen, att äta...

Inte särskilt ekonomiskt hållbart med dessa småhandlingar "för dagen"... Men det får vara så sålänge..

... Och sedan gick jag direkt tillbaka till busstation och väntade på bussen tillbaka hem.

.. Och väl hemma... Ja, jag satte mig vid datorn direkt. Gjorde mig en kopp te. Och såg på lite stand-up på datorn..

Och när klockan blev tolv, åt jag mitt första "mål" "mat"...

... Mer serier. Kolla blocket. Läsa bloggar. Och skriva mail till min kontakt på kommunen.. Bara höra efter ifall hon hade skickat beslutet.. Då jag inte VET hur lång tid det brukar ta för posten att levereras.. Men det kändes som om den borde varit här..

... Dock så inte. Fick svaret efter några sekunder. Och hon trodde att jag kunde vänta det imorgon eller på torsdag.

Mer serier. Mer att äta.. Uttråkning. Uttråkning... Uttråkning.. Säkert en del funderingar... Men ingenting som jag minns just NU...

... En kopp kaffe.. Och efter att ha proppat lite fööör mycket.. Och efter att ha gjort några sådana dära "känslo/tankekkort" som jag brukar göra.. Negativa som positiva...

Ja, då kollade jag ut genom fönstret.. Jag såg solen skina. Och asfalten hade nästan torkat helt..

... "Japp. Nu blev det en promenad"...

Jag drog på mig ytterkläderna. Bestämde mig för att utmana soprummet en gång till.. Se om det hade något bråk att komma med även IDAG..

Men jag slapp det.. För att. Samtidigt som jag skulle slänga sopor, skulle så även några från grannhuset. Så jag behövde varken öppna eller stänga dörren. Och de enda sopor jag hade med mig, var restavfall.. Då jag lite STRUNTAR i sopsorteringen just nu.. Orka bry sig när ingenting stämmer...

Tänkte att jag skulle gå den där halvtimmespromenaden.. Jag menar "Det finns ju inga andra bra promenadstråk här..."

Men vädret var såå härligt. Och jag mådde verkligen BRA av... Ja, den här promenaden.. Solen som sken. Lyste upp den vackra naturen.. Luften kändes frisk.. Och fåglarna sjöng..

.. Men det bästa av allt, var känslan av att befinna sig i verkligheten.. Av att SE livet. PÅMINNAS..

... Hela dagarna, lever jag som i en bubbla.. En bubbla av ångest.. En dov bubbla, där självskadebeteende och missnöje är de ledande känslorna.. Ja, jag känner ytterst sällan av den verklighet som jag för en stund, levde i idag.. Där jag kommer på. Inser. "Vad håller jag på med?" ... Då jag helt plötsligt vill allting på ett helt annat sätt.. Den känsla som får mig att tänka att allt är möjligt. Att mitt liv finns bakom "det där hörnet"...

... "Jag inser helt plötsligt vad LIVET innebär.. Och känsan inombords. Den FRIA känslan... Känslan som jag bara får "ibland"... Ja, den gör att jag ALDRIG mer vill lämna platsen som jag befinner mig på.. Aktiviteten som jag nu utför.. "Vill ALDRIG mer känna någonting annat än det här!"  ... Nu ser jag klart.. Och livet som jag lever, är inte livet som jag vill ha... Jag vill inte återvända...

Så. Jag bestämde mig för att börja gå mot stan.. Det började med att jag skulle gå till trafikplatsen här i närheten. Då jag länge undrat hur lång tid det tar. Och jag lika länge funderat på att testa..

Så det gör jag..

... När jag kommer fram, vill jag fortfarande inte vända hem... "Inte RIKTIGT än" ... "Jag går en bit till, så får vi se vart jag hamnar" ...

.. Fortsatte gå. Fortsatte gå... Fortsatte gå..

... Jag började efter en stund, fundera på ifall jag borde vända hem. Då jag ska orka gå TILLBAKA också! Och ju längre jag går, desto längre(och mörkare) hemväg.. "Men jag kunde ju alltid kliva på bussen. Vid tillfälle" ..

Så jag fortsatte gå... Fick helt plötsligt för mig, då jag insåg att jag verkligen inte hade lust att komma hem igen. Till mitt liv. Till den verklighet som är min vardag. Jag ville vara kvar i DENNA verklighet. Med klart sinne. Och lättnad i själen... Ja. Jag fick för mig att jag skulle testa gå till stan. Ja, lite VÄL kanske. Då det tar ca 35minuter med buss..

Men jag ville försöka. "Kunde ju alltid hoppa på bussen. Om jag ångrar mig och inte orkar gå hem sedan"...

... Kollade dock bussarna efter ett tag. Och insåg att det inte går några fler denna vägen idag..

Men jag fortsatte gå ändå. Jag VILLE verkligen åt DET hållet och inte det andra! ... Var nog mycket nyfikenhet också. "Hur lång tid skulle det ta?" ...

... Jag räknade hela tiden på tiden. Försökte genom de antal mil som stod på skyltarna, räkna fram hur lång tid det skulle ta att gå... Men jag och tidsberäkning alltså..

... Jag funderade många gånger på att gå hem igen. När mörkret började lägga sig. Höfterna började domna... Och kilometerarna tickade förbi ALLDELES för långsamt.. "Skulle jag hinna med den sista bussen hem från stan sedan? Vart skulle jag ANNARS sova? ... För att. Hem skulle jag INTE orka gå, efter över tre- fyra timmars promenad!" ...

Jag visste MED mig, att OM jag nu skulle testa GÅ till stan, så borde jag åtminstone BÖRJA gå på DAGEN! Och inte klockan sex på KVÄLLEN!

... Så till slut vände jag trots allt om.. Jag menar. HEM skulle jag ju ÄNDÅ ha åkt(eller gått) tids nog..

... Hemvägen saktade jag ner mig själv REJÄLT igen. Efter att ha raskat upp farten för att hinna in till stan tills sista bussen hem skulle gå..

Men det blev snabbt kallare och mörkare, där jag gick på kanten av vägen, med väskan i handen och dagdrömmarna i huvudet..

Så. Med tiden, ökade jag omedvetet farten igen.. Höfterna gjorde nu väldigt ont. Och vägen kunde inte lägga sig bakom mig fort nog.. Nej, det kändes som om jag ALDRIG kom fram! ... Som om jag gick i luften.. Vägen FLYTTADE liksom inte på sig.

... Men jag ångrade inte att jag gick ut. För att promenaden(iallafall det mesta av den), gav mig så mycket.

Underbara känslor. En stunds frihet. Och en, för en gångs skull, öppen själ..

Ja, jag levde i verkligheten...

... Ja, ja kom hem till slut iallafall. Tog mig en varm kopp te.. Och satte mig vid datorn och såg på lite serier på webben en stund. Kollade igenom bloggarna en gång till... Om inte det var före...

... Och nu känner jag mig inombordsligt förvirrad och tankespridd...

Fick ju känslan av att vilja lämna allt som har med mitt nuvarande liv att göra. Och börja om på nytt.. För att livet har så mycket MER att ge mig, som jag inte tycks hitta eller kunna SE, som jag lever nu..

Men jag vet inte.. Ser inte fram emot någon morgondag, som det ser ut nu, iallafall...

... Men god natt mer er <3

Ja. Jag promenerade iallafall i drygt tre timmar. Var hemma strax  efter nio.. Och jag hade 17kilometer kvar in till stan när jag vände om.. Eller femtom kanske det hann bli..