... Det är lite sorgligt... Det enda stället som jag kan tänka mig att "fly" till för att få lämna vardagen en stund. Ta en paus. En semester.. Förutom till mina föräldrar.. Är H'vetets Stad. Till Brorsan som är socialt ointresserad.. När det inte gäller att prata, prata, prata.. Och sedan sitta vid datorn tjugo timmar om dygnet.. Och Syrran, som är precis som jag. Tyst och osäker...

... Och Xsambon bor inte ens kvar där!

... Och grejen är den. Att trots att H*vetets stad är en av tre tryggheter.. Varav mina föräldrars hus och min egen lägenhet, är de två andra.. Så känner jag att jag inte har någon framtid på NÅGOT av ställena.. Inga förutsättningar för att nå NÅGONSTANS..

Nej. Det känns tomt.

Jag lämnade hemmet för första gången.. Nitton år gammal, tillsammans med Xsambon.. Flyttade till hans hemstad, med hoppet om en GOD framtid och en UNDERBAR vardag med kärlek och lycka.. Gladare än någonsin..

... Men verkligheten kom ifatt mig snabbt.. Ingenting blev som jag hade trott och tänkt.. Livet var svårare än vad jag kunde ana.. Och Xsambon var minst närvarande när jag behövde honom som mest..

Men jag gav inte upp.. Jag TRODDE fortfarande på att han var rätt för mig.. Att det där var livet som jag var ämnad att leva..

Så. In och ut från sjukhuset, som en snabbt roterande jojjo... Varje gång, i hoppet om att det skulle gå bättre "denna gången"... Alla andra(de på sjukhuset) kunde inte alls FÖRSTÅ, när jag hela tiden skulle TILLBAKA till vad som fick mig att hamna på sjukhus i panik gång på gång..

Men jag visste.. Det var envisheten inom mig, som gjorde att jag ville ha det livet som jag hade tänkt mig..

Men till slut fick jag lov att inse.. Jag och Xsambon... var INTE ämnade att vara.. Och mitt LIV skulle inte vara i H*vetets stad, 35 mil från tryggheten...

Och så tillbaka hem. Till mina föräldrar. Och genom sökandet av lägenhet, hade jag en STOR bild av hur mitt liv skulle kunna bli, bara jag fick något eget och fick börja om på nytt.. Bli självständig, utan någonting som trycker ner mig...

"Jag hade ALLA förutsättningar i världen" .. Och hoppet var ljust. Framtiden likaså.. Nu. ÄNTLIGEN skulle livet inte bli lika hårt. Och jag skulle inte bara LEVA... Jag skulle TRIVAS. Vara LYCKLIG... Och viktigast av allt... VUXEN.

Men nu inser jag att inte heller det HÄR livet är rätt för mig.. Och det får mig att undra... "Vart hör jag hemma?" ... Eller är jag bara svag? Oförmögen att leva? ... Eller, ÄR det bara som jag länge trodde... Att jag inte hör hemma... i det här LIVET? ...

Jag SER liksom inte.. Jag kan inte SE hur jag skulle kunna ta mig någonstans ALLS här.. Jag kan inte SE hur jag skulle bli lycklig... när hindren är för höga för att våga satsa på.. För höga att ta sig över, om man så hade varit dubbelt på lång..

... Och när man inte ser några vägar...

Ja, jag messade Xsambon.. Jag är inte GJORD för att bo ensam. Leva ensam.. Och egentligen. Vem är väl det? Vi är ju en social art. Mer eller mindre.. Och nu känner jag mig såpass trött.. Uppgiven.. Oentusiastisk över livet..

Och energin till att försöka.. Att ta mig fram på en blockerad väg... Ja.. Den FINNS typ inte längre...

Xsambon har inte svarat. Och jag vet inte vad jag vill honom EGENTLIGEN.. Känns bara sorgligt att de enda personer jag HAR, som jag vill vända mig till, är mina föräldrar(vilka jag INTE känner att jag kan öppna mig för) ... Och så min Xsambo.. Men han har gått vidare... Och så har även jag.. Vi är klara med vårt liv tillsammans... *Suck..*...

Men. Dagen idag.

Behöver jag skriva att natten var svår och jobbig? ... Nej, då hoppar jag det.

Jag vaknade iallafall tidigt imorse.. Försökte sova mer.. Vaknade igen. Och igen... Och igen. Vet inte ens om jag somnade emellan.. Eller om det bara var en stark önskan att göra det..

Klev upp... Ja, iallafall såpass långt innan bussen skulle gå, att jag hann sitta vid datorn och se på lite serier innan jag gick(en timme innan bussen skulle gå).

Jag åkte bara in till stan för att handla dagens "mat". Som jag alltid gör.. Men då jag idag handlade i stan.. Ja, i stan. Annars brukar det vara en liten promenad bort.. Så gick det snabbare än vanligt.. Vilket väl bra var, tänkte JAG. Då jag hade för mig att en buss skulle gå snart..

Men jag hade fel. Och fick lite över en timme att vänta..

Jag hade som vanligt köpt mig en munk.. Som jag tänkte äta medans jag väntade på bussen...

Men FULLT med folk.. Och efter att ha suttit ute i kylan en stund.. En halvtimme eller så. Så gick jag in i väntsalen.. Men där var för mycket folk för att orka stanna.. Så jag gick in på pressbyrån. Köpte mig en kaffe. Och gick bakom huset.. Vandrade den kortkorta gatan fram och tillbaka. Medans jag åt min munk.. Och inte vågade smaka på kaffet... Brukar ju vara såå hett..

Och sedan gick jag tillbaka till bussbåsen och satte mig.. och drack mitt kaffe..

Då jag satt där och bara väntade. Och väntade... Och väntade. Kunde jag inte låta bli att fundera morgondagens "mat"... Fastän jag ännu inte hade ätit "dagens"... Ja, jag är som besatt.. När jag inte äter, TÄNKER jag det iallafall...

Väl hemma, satte jag mig vid datorn, och åt min "mat"... EFTER att ha räddat min paprikaplanta som idag LA sig ner, VÄRRE än någonsin! Ja, den har typ legat mot krukkanten sedan den blev tillräckligt stor för att nå kanten... Men idag la den sig alldeles för mycket för att jag skulle kunna tro att den skulle klara sig..

Så. Eftersom att jag inte hade någon pinne inne, att stödja den med, så tog jag det enda jag hade.. En sticka.. Eller heter det "stickpinne"..? Dessa som man stickar med...

Ja, skit samma. Jag stack iallafall ner en SÅDAN i jorden. Och började knyta. Man tager vad man haver.. Men måste leta pinne ändå.. För att stickan är för kort och växten för lång.

...Sedan har det blivit serier. Serier... Serier.

Lite tråkighetsspring fram och tillbaka i lägenheten. Funderingar på en promenad.. Men ingen direkt ork...

Läsa bloggar. Kolla mailen.. Blocket husdjur...

Och jag har även bestämt mig för att vara hemma imorgon.. Jag går helt enkelt till affären här i byn och handlar de få saker som jag ska äta under morgondagen... Och sedan blir det bara städning och diskning.. Hoppas att jag orkar. Eller rättare sagt... HOPPAS att morgondagen bjuder på rätt inställning. Så att åtminstone EN av sakerna blir gjorda!

... Har haft lust att lämna vardagen och åka till mina föräldrar i några dagar. Betala dem för att få komma bort(och få känna rutinernas trygghet) för kanske åtminstone tre, fyra, fem dagar... Men jag vet inte...

God natt med er iallafall <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...