... Jag sitter här och FÖRSÖKER få mig själv att skriva det här inlägget.. Men mina kalla fingrar.. smått darrande kropp... och min tankspridda hjärna... Gör det hela lite segare...

... Och inte gör det saken BÄTTRE heller, att jag har lust att gå och lägga mig, men inte VILL för att jag inte vet hur jag ska hantera morgondagen... Eller RESTEN av livet!

... Men jag tar dagen ifrån början.. Ja, de saker som jag kan MINNAS iallafall...

... Jag klev upp imorse när klockan ringde.. Jag jag bestämde mig igår natt, för att jag skulle kliva upp och åka in till stan med den tidiga bussen idag. Så att jag sedan kunde ta en lika tom buss hem igen..

Klev upp. Pigg och utvilad. Trots mina svårigheter att sova nuför tiden.. Men BEHÖVER nog inte mer sömn än så. Som livet ser ut just nu ;)

... Iväg till bussen direkt.. Och sedan väl i stan, promenerade jag till affären och köpte någonting för dagen, att äta...

Inte särskilt ekonomiskt hållbart med dessa småhandlingar "för dagen"... Men det får vara så sålänge..

... Och sedan gick jag direkt tillbaka till busstation och väntade på bussen tillbaka hem.

.. Och väl hemma... Ja, jag satte mig vid datorn direkt. Gjorde mig en kopp te. Och såg på lite stand-up på datorn..

Och när klockan blev tolv, åt jag mitt första "mål" "mat"...

... Mer serier. Kolla blocket. Läsa bloggar. Och skriva mail till min kontakt på kommunen.. Bara höra efter ifall hon hade skickat beslutet.. Då jag inte VET hur lång tid det brukar ta för posten att levereras.. Men det kändes som om den borde varit här..

... Dock så inte. Fick svaret efter några sekunder. Och hon trodde att jag kunde vänta det imorgon eller på torsdag.

Mer serier. Mer att äta.. Uttråkning. Uttråkning... Uttråkning.. Säkert en del funderingar... Men ingenting som jag minns just NU...

... En kopp kaffe.. Och efter att ha proppat lite fööör mycket.. Och efter att ha gjort några sådana dära "känslo/tankekkort" som jag brukar göra.. Negativa som positiva...

Ja, då kollade jag ut genom fönstret.. Jag såg solen skina. Och asfalten hade nästan torkat helt..

... "Japp. Nu blev det en promenad"...

Jag drog på mig ytterkläderna. Bestämde mig för att utmana soprummet en gång till.. Se om det hade något bråk att komma med även IDAG..

Men jag slapp det.. För att. Samtidigt som jag skulle slänga sopor, skulle så även några från grannhuset. Så jag behövde varken öppna eller stänga dörren. Och de enda sopor jag hade med mig, var restavfall.. Då jag lite STRUNTAR i sopsorteringen just nu.. Orka bry sig när ingenting stämmer...

Tänkte att jag skulle gå den där halvtimmespromenaden.. Jag menar "Det finns ju inga andra bra promenadstråk här..."

Men vädret var såå härligt. Och jag mådde verkligen BRA av... Ja, den här promenaden.. Solen som sken. Lyste upp den vackra naturen.. Luften kändes frisk.. Och fåglarna sjöng..

.. Men det bästa av allt, var känslan av att befinna sig i verkligheten.. Av att SE livet. PÅMINNAS..

... Hela dagarna, lever jag som i en bubbla.. En bubbla av ångest.. En dov bubbla, där självskadebeteende och missnöje är de ledande känslorna.. Ja, jag känner ytterst sällan av den verklighet som jag för en stund, levde i idag.. Där jag kommer på. Inser. "Vad håller jag på med?" ... Då jag helt plötsligt vill allting på ett helt annat sätt.. Den känsla som får mig att tänka att allt är möjligt. Att mitt liv finns bakom "det där hörnet"...

... "Jag inser helt plötsligt vad LIVET innebär.. Och känsan inombords. Den FRIA känslan... Känslan som jag bara får "ibland"... Ja, den gör att jag ALDRIG mer vill lämna platsen som jag befinner mig på.. Aktiviteten som jag nu utför.. "Vill ALDRIG mer känna någonting annat än det här!"  ... Nu ser jag klart.. Och livet som jag lever, är inte livet som jag vill ha... Jag vill inte återvända...

Så. Jag bestämde mig för att börja gå mot stan.. Det började med att jag skulle gå till trafikplatsen här i närheten. Då jag länge undrat hur lång tid det tar. Och jag lika länge funderat på att testa..

Så det gör jag..

... När jag kommer fram, vill jag fortfarande inte vända hem... "Inte RIKTIGT än" ... "Jag går en bit till, så får vi se vart jag hamnar" ...

.. Fortsatte gå. Fortsatte gå... Fortsatte gå..

... Jag började efter en stund, fundera på ifall jag borde vända hem. Då jag ska orka gå TILLBAKA också! Och ju längre jag går, desto längre(och mörkare) hemväg.. "Men jag kunde ju alltid kliva på bussen. Vid tillfälle" ..

Så jag fortsatte gå... Fick helt plötsligt för mig, då jag insåg att jag verkligen inte hade lust att komma hem igen. Till mitt liv. Till den verklighet som är min vardag. Jag ville vara kvar i DENNA verklighet. Med klart sinne. Och lättnad i själen... Ja. Jag fick för mig att jag skulle testa gå till stan. Ja, lite VÄL kanske. Då det tar ca 35minuter med buss..

Men jag ville försöka. "Kunde ju alltid hoppa på bussen. Om jag ångrar mig och inte orkar gå hem sedan"...

... Kollade dock bussarna efter ett tag. Och insåg att det inte går några fler denna vägen idag..

Men jag fortsatte gå ändå. Jag VILLE verkligen åt DET hållet och inte det andra! ... Var nog mycket nyfikenhet också. "Hur lång tid skulle det ta?" ...

... Jag räknade hela tiden på tiden. Försökte genom de antal mil som stod på skyltarna, räkna fram hur lång tid det skulle ta att gå... Men jag och tidsberäkning alltså..

... Jag funderade många gånger på att gå hem igen. När mörkret började lägga sig. Höfterna började domna... Och kilometerarna tickade förbi ALLDELES för långsamt.. "Skulle jag hinna med den sista bussen hem från stan sedan? Vart skulle jag ANNARS sova? ... För att. Hem skulle jag INTE orka gå, efter över tre- fyra timmars promenad!" ...

Jag visste MED mig, att OM jag nu skulle testa GÅ till stan, så borde jag åtminstone BÖRJA gå på DAGEN! Och inte klockan sex på KVÄLLEN!

... Så till slut vände jag trots allt om.. Jag menar. HEM skulle jag ju ÄNDÅ ha åkt(eller gått) tids nog..

... Hemvägen saktade jag ner mig själv REJÄLT igen. Efter att ha raskat upp farten för att hinna in till stan tills sista bussen hem skulle gå..

Men det blev snabbt kallare och mörkare, där jag gick på kanten av vägen, med väskan i handen och dagdrömmarna i huvudet..

Så. Med tiden, ökade jag omedvetet farten igen.. Höfterna gjorde nu väldigt ont. Och vägen kunde inte lägga sig bakom mig fort nog.. Nej, det kändes som om jag ALDRIG kom fram! ... Som om jag gick i luften.. Vägen FLYTTADE liksom inte på sig.

... Men jag ångrade inte att jag gick ut. För att promenaden(iallafall det mesta av den), gav mig så mycket.

Underbara känslor. En stunds frihet. Och en, för en gångs skull, öppen själ..

Ja, jag levde i verkligheten...

... Ja, ja kom hem till slut iallafall. Tog mig en varm kopp te.. Och satte mig vid datorn och såg på lite serier på webben en stund. Kollade igenom bloggarna en gång till... Om inte det var före...

... Och nu känner jag mig inombordsligt förvirrad och tankespridd...

Fick ju känslan av att vilja lämna allt som har med mitt nuvarande liv att göra. Och börja om på nytt.. För att livet har så mycket MER att ge mig, som jag inte tycks hitta eller kunna SE, som jag lever nu..

Men jag vet inte.. Ser inte fram emot någon morgondag, som det ser ut nu, iallafall...

... Men god natt mer er <3

Ja. Jag promenerade iallafall i drygt tre timmar. Var hemma strax  efter nio.. Och jag hade 17kilometer kvar in till stan när jag vände om.. Eller femtom kanske det hann bli..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...