Livet ur D:s synvinkel

Senaste inläggen

Av D - Söndag 4 sept 13:46

Om jag sätter en svart bindel för ögonen... Kan ni se mig då?


...


Jag känner mig så pressad. Så otillräcklig...

Och jag vill bara att allt saktar ner lite...


Jag vill bli osynlig för ett tag.

Krypa ihop. Gömma mig i en svart liten låda.


I mörkret vill jag sitta.

Och varje gång som jag sitter i den där lilla lådan, finns jag inte...

Ingen vet längre av mig. Ingen saknar mig eller förväntar sig något av mig...


Varje gång som jag sitter i den där lådan, är jag bara min egen...

Ingen otillräcklighet. Inget dåligt samvete... Ingen stress eller press...


När jag sitter där, blir alla automatiskt medvetna om att jag inte är mottaglig för social kontakt. Att jag inte är redo att ta några sociala beslut...

Och tiden utanför... Den står stilla...


Ingen känner sig sårad eller bortstött när jag sitter därinne...

Ingen oroar sig för mig eller undrar en massa...


... Jag kan bara vara...

Och där vill jag vara...


...


Jag orkar inte riktigt just nu...

Jag vill inte ha någon eller något i livet, som betyder någonting...

Ingenting kul att vilja göra men inte orka... Att ha lust att göra men inte vilja...

Inga sociala band att upprätthålla...

Ingenting som jag kan missa... Som jag kan ångra att jag gjorde eller inte gjorde...


Jag vill inte ha några sysslor att utföra men inte göra...

Vill inte se kaoset växa runt omkring mig för att jag inte orkar hålla igång...

Och jag vill inte känna att jag går åt fel håll, åt vilket håll jag än går åt...


Vill inte heller känna mig stressad över hur jag lever. Hur jag borde leva eller kanske någonstans önskar att jag levde...

Och jag vill inte känna att jag slänger bort mitt liv på att skada mig själv och hindra mig själv ifrån att verkligen... leva. När jag samtidigt vill åt även det andra hållet...


... Vill inte känna att det är svårt, omständigt eller nervöst att lämna vardagen för en stund. Stiga ur min trygghetszon...


Vill inte. Vill inte... Vill inte...

Känner mig så pressad. Otillräcklig...


...


Egentligen ska jag tvätta idag. Tror jag...

Men just nu känns det som att det inte kommer att bli av...

Det är inte bara det att det känns omständigt och rörigt att få det hela att hända...

Utan också rent orkmässigt...


Jag orkar inte...

Orkar inte springa upp och ner mellan de två husen...

Får inte ro till att ge tre timmar av min tid till att joxa med någonting som jag inte sedan kan avbryta mitti...


Och så har jag disken. Behöver städa...


Jag har 25åringen som vill ha svar på när vi kan ses och vad vi ska göra när vi ses...

Men jag vet inte(!)...

Vi är så olika, hon och jag.

Hon gillar kläder, smink, smycken... Spa och skönhet...

Jag tycker att allt sådan är väldigt obehagligt...


Smink känns...

Det är jag bara inte intresserad av...

Spabehandlingar, frisering eller att få naglarna gjorda...

Beröring är väldigt obehagligt. Och jag skulle bara längta bort...

Att någon skulle hålla på med mitt hår... Nej, jag klipper det bara rakt av...


Hon föreslog att vi annars kunde äta middag på stan och sedan åka hem till mig för en heldag med nagelmålning och liknande...

Sådär tonårsfilm, typ(känns det som)...


Men jag har ingen lust till att släppa in henne i lägenheten, när den är såhär... äcklig...

Har ingen lust att ta hem någon till min vardag, när den är såhär kaos. När jag fungerar som jag gör...


.. Och jag orkar inte städa, diska, tvätta...


... Har inte heller hjärta att säga nej...

Att avvisa henne...


...


Jag vill köpa mig en svart liten låda.

Sätta mig i den. Krypa ihop.. Och ignorera omvärlden...

Inte finnas, för en stund...


... Bara vara...

Komma ut först när jag är redo...

Bli socialt tillgänglig när jag känner för det...


Och ingen...

Ingen undrar vart jag är. Frågar sig vad som händer...

Ingen oroar sig för hur jag mår...


...


Jag måste svara på systers mess...

Men tvätten... Den blir nog inte av...


Har inga rena kläder...

Men jag får boka om...

... Har ingen energi...


...


... Imorgon ska jag messa JobbCoach, om hon inte har svarat på mitt mail då...

Inte för att jag vet om en aktivitet kan rädda upp vardagen nu. När jag tyngs som mest av de sociala kraven..!


... Och på talan om de sociala kraven.

Kryssningen.


I jul planerar mamma och pappa. Antagligen 16åringen, och de som vill.. -Att åka iväg på en kryssning under ett dygn(eller vad det nu är)...

Och alla skulle höra av sig om ifall de ville med, senast den 30/8! Och jag har inte svarat!


Jag har bara så svårt att säga ja eller nej. Då jag känner att det vore kul med en kryssning...

Men att jag är rädd att känna som jag gjorde förra gången som vi åkte på kryssning tillsammans..!

Jag kände mig ivägen. Utstött. Oönskad...

Och jag kunde inte alls njuta av någonting!


Jag hade mina två...

Två av mina syskon, att gå omkring med. Umgås med...

Men jag kände inte att jag var önskad där. Att jag platsade vid deras sida...

Jag var liksom det tredje hjulet på den tvåhjulade cykeln.

Och jag hade väldigt ont i hjärtat(emotionellt)...


... Men det som jag mår sämst av, är... ju såklart att svika om jag säger nej...

Men framför allt, att inte ens ha svarat ännu!


...


Idag har jag iallafall inte proppat ännu...

Men lusten finns! Då jag känner som jag gör. Mår dåligt socialt... Känner mig pressad... Uppgiven...


Ska låta bli. För att jag vill inte tappa kontrollen sådär, en gång till!

ANNONS
Av D - Lördag 3 sept 22:12

... Från och med imorgon, börjar jag med kostshemat igen...

Eller rättare sagt "ett kostschema"...


Och det ska bli så skönt att(förhoppningsvis) få känna lite kontroll i tillvaron igen!

Att åter få känna styrka och stabilitet... Och att få öka på tilliten till mig själv...

Även om det skadar mig på vägen.


...


Jag äter bokstavligen(nästan) hela tiden. Nästan helt utan avbrott. Och precis vad jag kan komma åt...

Det spelar ingen roll ifall det är en måltid. En sås...

Eller ifall det är sött, surt, starkt eller salt...

Går det att äta, så åker det in i min mun!


Och det spelar ingen roll hur många gånger jag bestämmer mig för motsatsen. Eller hur dåligt jag mår av det och efteråt...

Jag känner helt enkelt ett stort tvång att äta. Och vare sig det beror på att jag har för lite annat att fokusera på. Ifall jag har tappat tron på mig själv och därför inte ens försöker längre... Eller ifall det beror på att jag helt enkelt har blivit väldigt beroende av att äta, äta, äta...


Kanske är det bara stress och ångest? En känsla av att min plan att svälta, som ständigt finns där framme på vägen.. -Gör att jag "passar på" att äta hela tiden... Och därför får svårt att sluta! Att slappna av...


... Jag vet inte.

Men jag mår iallafall väldigt dåligt av det.


Och nu tänker jag dra åt tyglarna ordentligt. Jag tänker ta ett fast grepp kring mig själv, och sedan inte släppa taget!

Jag tänker leva hårt efter ett schema. Och...


... Jo, jag vill säga att jag ska svälta. För att det är vad jag planerar.


Jag kan inte...

Jag känner inte att jag kan eller klarar av... Eller egentligen ens vill(!).. -Börja äta en normal mängd mat..

Att istället använda den kontroll och envishet som jag nu åter söker efter, till att äta på ett bra sätt. En lagom mängd. På ett sätt som får mig att må bra...


För att jag tror inte på det.

Jag tror mig inte klara av det. Orka med det...


För det första, blir det väldigt tungt med planering av måltider. Inköp av mat. Att försöka äta upp den mat jag köper(innan den själv vandrar iväg)... Och att sedan kunna stå ut med att inte längre få spela på min ätstörning. Mitt självskadebeteende... Min enda trygghet...


... Nej. Jag vill...

Planerar att strama åt ordentligt.

Äta knappt. Och stå hårt för mina egna regler...

Tills den mat jag har, är slut. Då ska jag...


Ja, då vet jag inte vad jag ska göra.

För att. Ser det fortfarande ut som nu, när jag väl har ätit upp den mat jag har hemma.. -Så kommer jag mindre än allt i världen, våga köpa hem mer mat!


... Och har jag funnit kontrollen och det funkar, kommer jag inte heller vara beredd att göra någon ändring...

Så att. Där har jag ju ett litet problem...


Funkar halvsvälten, och maten tar slut...

En helsvält skulle inte funka. Inte i längden... Och då kan allt gå åt skogen..!


...


Idag har 25åringen messat och ringt...

Hon messade igår...


Men grejen är...

Jag orkar inte avvisa...

Jag orkar inte heller träffas...

Och att försöka komma på en bra och snäll... -Förståelig anledning...

... Det är bara så... hopplöst.


... Men jag har dåligt samvete.

Inte så mycket för att jag inte svarar...

Utan mer för att jag vet att jag oroar mina nära när jag inte svarar dem. Allra helst efter att ha pratat av mig med dem vid något tillfälle!

... Jag kan ju inte heller svara till exempel mamma, om hon hade skrivit och sagt att 25åringen försöker nå mig...

För att då kommer jag ju att verka(och vara!) väldigt elak och avvisande emot min syster!


...


Jag är orolig för min hälsa.

Mycket för min vikt. Men också för min hälsa...


Jag menar.

Oron finns ju när jag svälter också. Men då känner jag ändå full kontroll och "jag vet vad jag gör"...

Det är ju dessutom enklare(för mig) att börja äta igen när svälten går för långt.. Än att sluta äta när hälsan går åt det andra hållet, om det beroendet har satt igång!


... Jag är orolig för övervikt. Fetma...

Jag är orolig för olika hjärtproblem som kanske kan komma med att man vräker i sig för okontrollerat(?)...

... Och jag är orolig för att till slut inte längre vilja vara hemma... eller ens leva(!)... -Om jag inte kan känna en nypa kontroll!


...


Ja, jag börjar förakta mitt hem...

Jag orkar liksom inte med att befinna mig på ett ställe där jag inte få någon kontroll över mig själv.

Där jag greppar efter luft och vinner ingenting på det...

Där jag försöker, gång på gång, att ruska om mig själv ordentligt. Men att mina krafter inte finns, att göra mig själv bemärkt...

Som att ropa för döva öron(fastän jag hör mig själv utmärkt)...


... Och det gör mig ju bara orolig och rädd...

Finner jag ingen styrka. Har jag låtit alla mina psykiska muskler förtvina...

Då klarar jag mig inte i livet. I vardagen...


Och finner jag ingen stolpe, stadig att hålla fast i.. -Så svävar jag iväg...

Och utan att kunna styra mig själv i rätt riktning, krockar jag i alla möjliga vassa förmemål påvägen...


... Och jag orkar inte.

Det är bara(mestadels) hemma som jag känner såhär...

Bara här som kontrollen är såpass viktig...

... Bara här som jag känner behovet av att äta, äta, äta...


Begäret att svälta, finns vart jag än går...

Men det är bara här. Hemma hos mig. Ensam(som mest).. -Som jag verkligen försöker tvinga mig själv till att lyda dessa känslor(till 120%)!


... Och det är här... som jag nu tappar kontrollen... Gång på gång på gång..!


... Och finner jag ingen kontroll...

Jag sviker mest min familj... Eftersom att jag inte orkar umgås med dem. Vill avvisa dem... "Då de inte platsar i min tillvaro"...


...


Det vore ju jättebra om jag kunde få komma ut på en aktivitet...

Att JobbCoach kunde hjälpa mig att komma ut någonstans...


... Men tills dess, hoppas jag att mitt nya schema ska kunna hålla saker under kontroll iallafall..!


...


Imorgon ska jag egentligen tvätta...

Tror jag. Det var länge sedan jag bokade min senaste tid. Så att det kan hända att jag minns datumet fel!


Men orkar jag tvätta(och har tvättid) imorgon, vore det väldigt bra. För att... jag har inga rena kläder..!

Har inte haft på länge. Och det duger egentligen inte.


...


 

ANNONS
Av D - Torsdag 1 sept 21:34

... Jag har fallit ner i någon slags djup spricka...

Och det är både ruskigt kallt, olidligt varmt och väldigt kvavt härnere...


... Jag har nu svårare än på länge, att hantera det hela... Och jag har nått nya nivåer i mitt hetsätande... Aldrig förr har jag hävt i mig såpass okontrollerat! Aldrig förr, såpass ovilligt gått emot mina egna krav och värderingar..!


...


Jo, jag skulle helsvälta. Det var(och är) meningen...

För att den här känslan som jag känner inom mig. Bristen på kontroll. Det ständigt upprepade sveket... Och min stora och alltstörre brist på respekt till mig själv...


... Jag orkar inte. Och jag vill bara bli av med allt som jag för tillfället känner... Allt jag tänker och inte tänker...


Och det enda jag ser fram emot, just nu. Som betyder någonting för mig...

... Som avgör liv och död. Värdet...

Det är att "maten tar slut till slut"...


Tids nog, har jag ingen mat kvar. Tids nog kan jag, utan större ansträngning, svälta. Återta kontrollen. Återfinna styrkan. Respekten till mig själv...

Tids nog kan jag bli lugn och tillfreds...


... För att... Ny mat...

Nej, det kommer inte att ske. Jag kommer inte att gå in på en affär och köpa på mig mer av den sak som är som mest smärtsam för mig just nu.

Jag kommer inte att frivilligt utsätta mig själv, min kropp och sinnet, för någonting som skadar mig och får mig att känna mig... flygande, på ett negativt sätt...


Och det enda jag ser fram emot just nu. Det enda som kan ge mig lite sinnesro. Som kan få mig att åtminstone acceptera mig själv och situationen... Att orka leva det här livet med mig själv som närmaste människa...

Det är att det finns ett slut på det hela. Att för varje sak jag vräker i mig. För varje tugga utöver smärtan i övermättnad.. -Blir vägen av lidelse allt kortare framför mig...


För att tids nog...

Tids nog, har jag inte längre någonting kvar hemma, som kan skada mig. Som kan tynga mig både fysiskt, psykiskt och emotionellt...


I svälten ligger såklart fysiskt smärta...

Det ligger säkerligen en del psykisk smärta...

Men någonstans är jag ändå mer vän med mig själv. Jag slipper ångesten i att gå upp i vikt. Jag slipper den smärtsamt utåtstående magen. Gaserna... Jag slipper gå dubbelvikt efter att ha proppat utan plats. Och efter det, proppat massor till!

Slipper de vakna nätterna. Svettningarna... Och tvånget i att träna var och varannan halvtimme "för att lätta på trycket, både fysiskt och psykiskt!"...


... Och...

Jag får känna kontroll. Styrka...

Trygghet.


... Jag överlever inte svälten...

Men jag överlever inte hetsätandet heller...

Och jag vet med mig. Helsvälten funkar inte. Och även när jag sedan har blivit av med precis all mat och jag äntligen kan slappna av.. -Vet jag att jag inte kommer att kunna svälta alltför länge...


Jag är ju tillräckligt medveten om näringens roll i kroppen och sinnet, för att inse att jag efter ett tag, kommer att behöva finna en annan lösning. Ett annat sätt att hantera det hela på...

Men just nu, är svälten och de tomma köksskåpen, det enda jag kan se fram emot. Det enda som kan ge mig något slags hopp, och ett svagt ljus i slutet av tunneln...


Att bara se på den långa vägen framför mig, av smärta och brist på kontroll. Av svek och disrespekt till mig själv...

-Och samtidigt köpa hem mer smärta i form av ännu mer proppbara saker..(!)...

Att förlänga denna väg och ge den en massa kurvor som gör det omöjligt att se vart, när eller om vägen slutar...


... Nej.

Jag vill ha tomma skåp. Ingen mat, så långt ögat kan se. Fingrarna kan nå...

... Och jag ser mer fram emot döden. Ett avslut åt det hållet... Än att fortsätta gå på den väg som jag nu vandrar..!


... Men jag vill inte dö. Inte än...

Det är bara en beskrivning av mina värderingar...

Och "det gör ingenting om det skulle leda till döden"...


Jag orkar liksom inte mer...


...


Idag fyllde jag på mitt busskort igen. Så att jag kan åka hur mycket jag vill, i 30 dagar...

Jag behöver helt enkelt hemifrån varje dag.


Inte för att det hjälpte mot hetsätandet!

Ska det göra det, måste jag hemifrån varje dag, 15timmar om dygnet..!


... Tilliten till mig själv, finns inte...

Och hade jag kunnat, hade jag övergivit hemmet..! Men vart skulle jag ta vägen?!


...


Så jag var en vända till stan. Tog en kort promenad. Missade den tilltänkta bussen hem.

Tog en annan. Fick kliva av på trafikplatsen. Ta en skön halvtimmes promenad hem...

Hetsa, proppa, hetsa.

Träna lite grann...


Ångest. Brist på kontroll. Uppgivenhet...

Diskutera med mig själv. Försöka lugna mig själv. Finna hopp och trygghet.

Skriva lite grann.


Äta ännu mer. Öka på ångesten och oron...

Försöka komma fram till lösningar och ursäkter...

Bli närapå illamående av proppandet. Känna begär av att proppa ännu mer...

Vilja slänga mer mat i soporna. Inte tillåta. Inte vilja...


Ser såå fram emot när smärtan i mina skåp, är slut. Uppäten. Kastad... Borta.


...


Jag behöver hemifrån. Ut på praktik...

Behöver någon eller något annat att fokusera på.

Omvärdera mig själv, mitt liv.. och min vardag...


... Men jag sitter fast.

Och det här ekorrhjulet jag sitter fast i... Det börjar bli väldigt tröttsamt nu..!

Men jag vågar inte hoppa ur det. Det känns som att öppna bildörren och hoppa rakt ut. Körandes på motorvägen!

"Jag är trygg sålänge som jag håller mig i hjulet"...


...


Så.

Imorgon åker jag in till stan i ett par timmar igen...

Och på söndag ska jag försöka utnyttja min tvättid. Har gått i smutsiga kläder i alldeles för många veckor nu!

Och på lördag, har jag skrivit "diska" på mitt schema. Får se om jag kan få lite av disken diskad... Lite skräp slängt... Kanske till och med, lite hår, damm och "sand"... Kartongerna i sovrummet...


Nej, nu går jag för långt!

Det räcker nog med disken och skräpet!


...


 

Av D - Tisdag 30 aug 22:15

... Jag planerar helsvält...


Med en fullproppad mage. Med bra mycket mer mat än vad som egentligen borde få plats därinne. Och med tre lappar med röd text på, på min köksdörr.. -Planerar jag nu helsvält. På hemmaplan...


...


... Allt har bara gått väldigt fort utförs under den här sommaren...

Någonting som började med en ändå rätt så lagom fungerande svält. Där jag gick ner i vikt. Fort och stadigt. Men där jag ändå åt regelbundet tre gånger om dagen...

-Har nu väldigt fort och drastiskt, vänt mot någonting helt ohanterbart. Någonting som jag inte kan... hantera. Helt enkelt...


Jag kan inte längre lita på mig själv. Och jag sviker gång på gång...

Som om jag inte respekterar mig själv och mina egna värderingar...

Som om jag vill åt två håll samtidigt. Och att jag motvilligt har valt den ena av dessa två sidor... Och att jag, fastän jag egentligen vill åt det andra hållet, inte vill acceptera det...

... Vilket resluterar i att jag sviker, sviker... och sviker..!


...  Jag tappar tilliten till mig själv...

Tappar tron på att jag någonsin igen, ska kunna hantera min vardag. Kunna äta på ett kontrollerat sätt...


... Och därför...

Därför pryder nu dessa lappar, min köksdörr. I hopp om att dessa ska hålla mig därifrån...

Allt för att slippa proppa igen. Slippa äta... Och slippa få ont... i kropp,  knopp och själ...


...


Jag vill inte helsvälta. Inte egentligen...

Jag är bara desperat. Känner mig svag...


Och av ren frustration... Och för att vara så bestämd mot mig själv som möjligt...

För att återta kontrollen... och vara säker på att inte ramla dit igen..

- Måste jag nu... -Känner jag mig tvungen att helsvälta...


Men det är egentligen något av det dummaste...

För att... för det första..

Vill jag gå ner i vikt, går jag ner mycket långsammare genom helsvält. Då ämnesomsättningen saktar ner...

Och för det andra, kommer hjärnan att börja rabbla mat. Tänka mat... Fokusera på... mat... Hela, hela tiden!

... Det gör den när den inte får näring... Den talar om att den behöver näring "nu, nu, nu!" för att överleva...


... Och...

Jag går mot döden...

Utan att gå ner i vikt lika snabbt som jag gör vid halvsvält, går jag mot döden. Lider mer än nödvändigt... Mer än till och med självskadeglada jag, känner att jag vill göra..!


...


Jag försöker lugna mig själv med att jag iallafall ska äta. -Får äta när jag är hemifrån...

Men jag vet samtidigt att det inte kommer att räcka...

Jag kommer att bli för svag av tiden som jag är hemma, för att kunna kompensera det med de få gånger som jag är borta och träffar folk...


... Jag behöver en praktik...

Men jag vet att inte heller det, kommer att fungera...

Jag kommer ändå att behöva helsvälta på hemmaplan.

För att. Äter jag någonting alls härhemma, kommer jag att börja proppa. Vare sig jag är borta under dagarna eller inte!


...


Ja, jag sitter fast. Och saker har bara gått snabbt utförs...


Men ska jag välja på att helsvälta, eller att hetsäta varje dag... och känna mig tvungen att stryketräna varannan halvtimme... Och ändå oroa mig för viktuppgång..(!)...

... Då väljer jag helsvälten!


... Men fanns det en väg...


... Detta kommer ju inte att fungera. Det vet jag...

Helsvälten kommer inte att hålla...


Men fanns det en väg...

Någonting som kunde rädda mig ur det här. Befria mig...

Något som kunde få mig att släppa taget och ge mig själv ett liv som... är värt det...


...


... Men det finns det inte...

Jag har gett upp...

Och jag vet inte hur jag ska orka... Varför jag ska orka!


Och nu...

Nu oroar jag mig mest för att inte lyckas lyda mig själv... och helsvälta...

Jag är rädd att svika. Att inte respektera mig själv och mina värderingar... igen...


...


Jag ska fortfarande till min syster imorgon...

Men nu, efter att ha hetsätit... -Har jag ingen större lust... egentligen...

Av D - Tisdag 30 aug 19:03

 

Jag är alldeles slut...

Och det enda jag längtar efter nu, är att få byta ut känslan av uppblåsthet och irriterad tarm, mot känslan av hunger och svältande kropp...


Jag vill inte leva med något av det. Inte lida mer. Utsätta mig själv för det ena smärtsamma efter det andra...

Men det är där jag är. Där jag befinner mig... Och ju längre jag andas, desto mer övertygad blir jag...

"Det är här jag befinner mig, har befunnit mig... och kommer att befinna mig"...


För att jag kommer inte att ta steget mot hjälpen. "Vet inte hur"...

Och jag kan inte ta mig ur det själv... "Då hade jag gjort det för länge sedan"...


...


Imorgon ska jag iallafall till 27åringen en stund.

En liten paus från vardagen.

Och en förhoppningsvis lugnare mage när jag vaknar...


... Och så borde jag svara på 23åringens mess...

Men orkar inte träffas. Vill inte heller avvisa...

Av D - Tisdag 30 aug 12:40

 

Ja, nu blir det tillbaka till tryggheten.

Förhoppningsvis inte så hård svält. Utan mer av trygghet i kontroll...

Men jag gör vad som krävs för att slippa smärtan och ångesten.. När varken aktivitet/praktik eller stöd/hjälp tycks vara något alternativ...

Av D - Söndag 28 aug 21:35

...


Min mage putar ut cirka sex centimeter från höften. Sådär så att jag ser gravid ut.

Den är spänd och rätt så smärtsam... Och den lägger en oro i både kropp, själ och sinne...


Några tuggor till, och det hade behövt komma upp samma väg som det gled ner... "Det får inte plats mer..!" ...


...


Jag är sliten. Trött... Utmattad...

Ögonen bränner sådär så att det känns, mest när jag blundar...

Kroppen är matt och tung...

Sinnet... Ja, jag skulle nästan kunnat somna sittande...


... Anledningen...

Jag har hetsätit...

Jag har ätit, tränat. Ätit. Tränat...

Jag har ätit ännu mer... Tränat ytterligare...

... Hela dagarna!


Musklerna känns. Jag har säkert sträckt några av dem på vägen...

Och för vart gång som jag har pressat ytterligare "mat" ner i ett redan alltför fullt utrymme, har jag känt mig tvungen att göra några övningar, för orons och magens skull...

För att göra av med lite av den kroppsliga smärtan och olidliga övermättnaden...

Och för att kanske inte skjuta i vikt såpass mycket som jag nog ändå oundvikligen kommer att göra...


... Och slutet...

Det slutade med att jag tog fram en soppåse. Gick en vända i lägenheten och slängde lite skräp...

Och så ner med resten av den "proppbara" maten i påsen.


... Och den lättnaden som infann sig efter flera dagar av manisk träning och hetsätande, när jag gjorde mig av med vad som orsakade mig en sådan smärta...

Den, med en kompletterande promenad i regnet...

Mörkret. Tystnaden... Och den härliga doften av harmoni...

Ja, jag blev med ens lite mer fri inombords... "Nu är det slut på proppandet!"...


...


Men jag är trött. Alldeles utmattad...

Magen stramar fortfarande. Och de senaste dagarna har varit en mardröm i livet...

En mardröm som jag befarar att kommer att återupprepa sig, gång på gång.. på gång...


Jag vet ju vad jag behöver.


Jag behöver ut.

Jag behöver annat att fokusera på. Annat att göra...

Jag behöver någonting som kan kännas mer viktigt för mig än vad mitt maniska självskadebeteende gör...


Jag behöver antingen någon att rå om... Eller någonstans där jag behövs...

En aktivitet eller ett husdjur...

Och då dessa saker knappast kommer att ta bort detta djupt inrotade problem med ätandet(utan bara möjligtvis ge mig lite avstånd till det), skulle jag egentligen behöva stöd från någon ätstörningsmottagning...


... Men jag ser inte hur jag någonsin skulle kunna uppnå något av det.

Det känns helt oöverkomligt att varken komma ut på någon aktivitet, våga skaffa ett husdjur, eller få(och behålla) kontakten med sjukvården...


Och jag har gett upp om det.

Det fanns en tid då jag fortfarande trodde någonstans att det kanske fanns en chans. Att det tids nog skulle hända... Att jag skulle kunna ta mig framåt med tiden...


Men inte nu längre. Det har gått för många försök. För många försök utan framgång...

Och då jag nu har sjunkit längre ner i min ätstörning än någonsin förr(känns det som, iallafall)...


Ja, jag vet inte...


...


Men nu har jag iallafall slängt den "mat" som jag har proppat på de senaste dagarna. Och fastän jag har "proppbara" saker kvar hemma, tror jag inte att jag kommer att använda dem till det(hoppas jag inte)...


Nu ska jag försöka undvika att svälta mig själv. Se bortom alla kalorier. Och bara äta lagom stora portioner. Helst tre gånger om dagen...


Men jag kan ju inte säga att svälten inte känns extra lockande just nu...

Så det kan hända att jag trots allt vänder mig dit igen...

Det viktigaste är dock att jag inte börjar hindra mig själv ifrån att äta när jag är på besök eller har besök.

För att då blir det ju återigen jobbigheter med kombinationen av ätstörning och socialt liv..!


...


Jag ska fortsätta fundera lite grann över hur jag kan undvika att fokusera för mycket på ätandet...


Jag behöver ta mig ut. På en aktivitet...

För att... Ett husdjur tror jag att blir alltför krävande för mig...

Och att bara åka in till stan, för en "meningslös" promenad... Eller att enbart förlita mig på att hälsa på syskon och föräldrar någon gång ibland...


... Nej, jag behöver något fast. Någonstans där jag kan vara och ska vara varje dag.

... Som när man gick i skolan. Det var liksom rutin. Schemalagt... Och obligatoriskt...


Ja, obligatoriskt. Jag behöver någonting obligatoriskt...

Men jag går på aktivitetsersättning... Så då finns det ingen som tvingar mig... Ingen som förväntar sig...


*Suck*...


 

Av D - Torsdag 25 aug 15:18

... Jag tror inte att jag är riktigt vaken. Det känns inte som det...

Det är som om jag lever mitt liv i en liten kraftfull bubbla. Att det finns någonting fridfullt och friskt att komma ut till. Men att jag föredrar att ligga lite på sidan om... Och bara titta på...


Allt verkar egentligen gå ut på att uppnå så mycket smärta och lidande som möjligt. Och jag har blivit min egen syndabock. Där mitt behov av att kontrollera och dominera, slår mig gul och blå...

Jag trycker ner mig själv mot golvet. Utdelar slag efter slag. Och jag ger mig inte förrän jag blir för utpumpad för att orkar fortsätta.

Och när kraft återges, går jag på igen.


Det spelar ingen roll hur många gånger jag bestämmer mig för att ta mig ur det. För att trycka bort min självdestruktivitet och tvinga mig själv år rätt håll... Att avstå ifrån den smärta som jag tycks älska så...

För att jag vill inte. Jag märker gång på gång...


-Missnöjdheten när jag går åt rätt håll. Saknaden och begäret efter smärtan... Oron och ångesten i att inte längre få ta mig dit jag vill... Få gå med framgång i det enda som jag egentligen vill kämpa för...


...


Men jag vill framåt nu. Någonstans vill jag ändå bli fri...

Jag vill bryta mig ut från buren som jag sitter i. Fly ifrån den ständigt boxande, kickande hjärnan... Bara springa därifrån och aldrig vända tillbaka!


För att jag vill njuta av vad livet har att ge. Njuta av den friska luften och sköna naturen...

Jag vill kunna känna kärlek och gemenskap. Harmoni...

Skratta och le tillsammans med de människor som står mig nära. Utan att behöva känna ångest för att jag går emot allt vad min hjärna egentligen vill och strävar efter...


...


Det här kriget...


De senaste veckorna har varit väldigt intensiva...

Det krig som hade lagt sig. Den tillfredställelse som jag kände. Och den styrka i framgången som jag hade när jag under så lång tid lyckades svälta "på riktigt"...


Allt bara försvann...

Kriget vaknade åter till liv...

Jag kunde se alla möjligheter.

Och de omöjligheter som då fanns, sida vid sida med dessa möjligheter... Dessa blev återigen mer synliga. Intensivt påträngliga...


Det blev liksom ett bubblande, stormande krig under uppvaknande. Det bev alltmer påstridigt, ju längre tiden gick...

Och jag hamnade, gång efter gång, i detta alltför smärtsamma hetsätande... Följt av svält... Och efter varje socialt sammanhang... Hetsätning igen.


...


Vare sig jag svälter eller äter, mår jag dåligt. Vare sig jag går i framgång med svälten... Lyckas ordentligt... Eller om jag tror mig gå i framgång med ett hälsosamt ätande.. -Mår jag dåligt...

Jag är inte vän med mig själv. Inte överens med mig själv. Trygg i livet...


Jag vet nog inte riktigt vad som är meningen. Vart jag hör hemma eller hur jag ska hålla mig med fötterna på jorden...

Och det känns inte som om livet är till för mig... Som att jag någonsin ska kunna finna balansen, utan att krampa fast vid en pelare och stå kvar där...


...


Just nu befinner jag mig i en hetsperiod. Då jag har förbjudit mig själv till att svälta... Eftersom att det helt klart inte går att kombinera ett socialt liv, med en ätstörning.

Men det gör bara en sak... "Utan överdriven kontroll... Ingen kontroll alls"... "Ingen kontroll alls... -Hetsätande!"


Och inte bara hetsätande för en stund.

Okontrollerbart hetsätande. Ont i magen. Illamående... Putande mage, med spänd, stramande hud...

Och tvånget ligger i... "Det ska ta slut! Varenda sak på det där bordet, i den där påsen, lådan eller skåpet... -Ska ta slut!!"...


... Och att fortsätta äta, tills att man måste gå dubbelvikt för smärtans skull...

Vem skulle inte vilja svälta efter det?


Jag menar. Smärtan i svälten...

Det går inte att jämföra den med smärtan i ätandet..!


...


Det vore ju en sak om jag faktiskt ville ta mig ur det...

För att då hade jag kunnat försöka hitta balansen, och sedan varit nöjd i att lyckas äta på ett icke smärtsamt sätt...


Men att må bra... Det är inte för mig "att må bra"...

Jag strävar åt det andra hållet. Och finner någon slags njutning. Tillfredställelse.. -I att må dåligt. I att... vara självdestruktiv.

Jag vinner någonting på det, som jag känner att jag aldrig kommer att kunna uppnå... "i livet"...


Ja, detta är inte livet...

Jag sitter i en liten kvav bubbla på sidan av...


...


Efter att ha hetsätit, tränar jag. Gör övningar. Går på promenader...


Det funkar väl. Och smärtan försvinner...

Men det får inte oron att försvinna...


För att.

Trots mitt nya krav på mig själv, att jag ska tvinga mig själv att gå upp i vikt och inte ner... -Vill jag ju ner. Det är ju dit jag vill...


Och efter ett hetsätande... Man går inte ner.


... Vilket medför att jag inte kan låta bli att se fram emot att misslyckas med mitt ätande även denna gång. Att jag, när maten jag har hemma är slut.. -Ska börja svälta igen. "För att jag inte orkar hantera inköp och matlagning. Planering... och beslut om vad, när, hur och varför"...

Vilket har hänt varje gång som jag har varit på det klara med och frivilligt kämpat för att få till ett bra ätande...


Jag ser bara fram emot att kunna svälta "av en fullgod anledning". Det vill säga. En anledning som inte har med viktnedgång att göra.


...


Och sålänge som jag känner såhär, kommer jag inte heller lyckas slita mig fri och springa iväg ifrån min aggressiva hjärna.


Men jag har iallafall tagit ifrån mig själv rätten att svälta, för ett tag.

Jag känner väl att rädslan för att börja proppa efter första tuggan, ger mig rätten att för tillfället svälta på hemmaplan.

Men att inte tillåta svält "för viktnedgångens skull", gör iallafall att problemet med kombinationen "ätstörning/ nära och kära", blir mindre påttagligt.

Jag kan liksom äta i kravlösa och stabila situationer. Det vill säga. När jag inte är hemma, och har tillgång till en "normal" mängd mat...

... Och så är ju bara "moroten" i det hela. Att jag får svälta på hemmaplan...


Klart det ska försöka undvikas. Jag "får ju inte svälta"...

Men just nu... Jag vet inte om det är möjligt att stoppa någonting i munnen, utan att sluta i fysiskt smärta...


...


På lördag ska jag iallafall på 15åringens 16årsfirande.

Vilket känns skönt att jag inte behövde svika... För att ångesten i det, var stor. Innan jag bestämde mig för att tvinga mig själv till lidande i viktuppgång istället för lidandet i viktnedgång.


Och i början av nästa vecka, ska jag åka hem till 27åringen. Gå ut med henne och hundarna. Prata ikapp lite...

Nu när jag kan äta, är det mindre tungt och kompilcerat...

det sättet, blir iallafall allt mycket enklare... nu när jag inte längre står under tvånget att svälta.


...


Disken överrumplar diskbänken.

Skräp, hår, kladd och damm på alla ytor...

Dammig, hårig, sandig tvätt på alla golv. Lite sådär lagom otrukturerat och utspritt...

Sopor som inte orkas gå ut med. Även de gånger som jag lämnar lägenheten för en promenad!

Nästan aldrig kläder på. Mer än ett linne. Och eventuellt ett par slitna, numer alldeles för stora leggins...


Jag står knappt upp alls under dagarna.

Förutom nu. När jag är i en hetsätarperiod.. För att nu gör jag någon styrkeövning varje gång som jag ställer mig upp..! Och har nästan blivit beroende av det!


...


Det var först när jag märkte att jag började bli "rädd" för att behöva se mina föräldrar eller syskon, som jag kände mig tvungen att vända håll... Mer för dem, än för mig...

Men jag vet inte hur. Och även om jag skulle lyckas... "Hur lever man? Hur hanterar man livet om jag inte kan leva det som nu -"Meningslöst, isolerat och smärtsamt"..?


Nej. Ätstörningen är min närmaste vän. Den som ger mig trygghet och värme. Stabilitet.

Det är ett missbruk. Och kan liknas vid vilken drog som helst...

Och jag är inte redo att bli drogfri... Inte än... Men "Kommer jag någonsin att bli?"...


...


 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se