Livet ur D:s synvinkel

Senaste inläggen

Av D - Lördag 4 feb 22:02

... Igår, efter att ha skrivit det där inlägget som inte alls fungerade..

Jag antar att min hjärna har börjat ge upp lika mycket som jag själv har gjort. Så att jag... Ja, jag vet inte vad jag ska berätta, längre...


... Men då iallafall, så satt jag uppe till sen natt, tidig morgon, och mådde väldigt dåligt...

Jag blir så trött och utmattad. Uppgiven av det här ständiga tvånget som jag känner inombords, att jag måste äta... fastän jag inte vill...

Och nu satt jag där. Ville bara bli av med det sista innan jag skulle vakna morgonen efter...

Jag hade ångest. Kände mig uppgiven. Svag... och väldigt, väldigt stressad. Instängd. Fängslad...


... Jag beslutade mig iallafall för, där och då, att jag skulle hitta tillbaka till det enda sätt som för mig fungerar...

Jag skrev ihop ett litet schema, som när jag väl kommer igång ordentligt, ska slipas lite på. Så att det inte finns några frågetecken eller oklarheter... Och så bestämde jag mig för att köpa pizza på pizzeria idag...


... Och det(!).. Det känns som om det var lite utav ett misstag.

Jag var inte hungrig. Jag var egentligen inte sugen. Utan den enda egentliga anledningen var att jag ville få det gjort innan jag inte längre får...

Jag har ju inte ätit utemat på länge. Jag gör det knappt alls, eftersom att jag inte tycker om att beställa saker, så att jag behöver prata.. eller bestämma mig när någon stirrar på mig..!


... Så att.. Ja, jag ville passa på.

... Men grejen var ju att jag inte kände mig alldeles säker. Jag visste inte ifall jag skulle våga mig in och beställa, och jag visste inte heller vad jag skulle göra under tiden pizzan gjordes...

... Vilket ledde till att jag bestämde mig för att köpa en påse snacks, en färdig soppa och en portion micromat också "för sista gången"...


... Och det var ju ett annat stort misstag!

Jag var ju inte hungrig. Jag var ju inte sugen... Och jag längtade ju bara(bara) till svälten. Tills allt skulle vara över...

Men jag tror lite grann, att det sitter kvar från när jag svälte så hårt, ofta och länge.. Från när hetsätandet aldrig hade varit än... Att jag liksom kände att jag måste passa på att äta massor, massor, massor, när jag väl får äta. "För att sedan måste jag svälta igen"(vilket ledde till den första hetsen, och nästa, och nästa.. och...)...


Men grejen är ju, att nu svälter jag inte sådär, längre. Nu har jag inte svält så hårt på länge... Och ändå måste jag "passa på"...

Fast i och för sig, är jag ju påväg in i det där igen, och jag har ju inga planer på att tillåta mig själv något mer ordentligt ätande inom snar framtid... Så att det kanske inte är så konstigt, ändå...

Men å andra sidan, har jag ju tagit dessa "sista tillåtelser"... "Sista-gången-tillåtelserna", jätte(jätte)många gånger nu det sista...


... Så ja, jag vet inte...

Men jag kom iallafall fram till en plan, igår natt.. Idag morse, innan jag la mig för natten...

En plan som sprack och behövdes skrivas om redan idag, då datumen blev fel och måste skjutas fram några dagar...


...


Jag har blivit mätt. Redan varit mätt ifrån början...

Jag har känt av starkt, att jag bara äter för att jag inte ser något annat alternativ.. Och känslan av att vilja kasta allt i soporna innan jag ens har öppnat paketen och tagit en tugga, har varit jättestark...

Hade jag inte betalat för dem och det skulle kännas väldigt onödigt att slänga dem direkt jag tagit hem dem, hade jag helt klart gjort mig av med dem och tagit ut soporna med en gång!


... Men jag har ätit. Jag har ätit på tvång. Jag har lidit mig igenom varenda liten tugga. Tagit mig igenom varenda ångest. Stått ut med varenda liten känsla av uppgivenhet, dumhet och lust att ge upp. Fly. Lämna...

Men det känns så.. tungt... Och nu det sista, den här kvällen, har jag bara håvat i mig det sista snackset, burken med soppa... Och bara önskat att jag kunde trycka i mig den där fiskgratängen också, så att jag kan börja redan imorgon, att... svälta igen...

Det känns så... surt. Så tungt att behöva äta imorgon också, bara för att den sista maten som står ivägen för mig, inte har en chans att gå ner idag... Den har inte en chans...


...


Dagen idag.


Jag vet inte riktigt när jag gick och la mig igår, men jag låg.. eller satt och såg på lejon på NatGeoWild, tills jag vet hur hur sent.. Tidigt...

Proppade i mig den sista propparmaten... Eller ja. Det hade varit den sista, om jag inte hade varit så dum(dum), att köpa hem ny idag..! ... Det blir ju "propparmat", för att jag gärna proppar på det. Men det var annars inte speciellt mycket jag köpte idag.. Jämförelsevis...


... Vaknade sedan...

Jag tror att jag vaknade till klockan, vid kvart i tolv...

Såg på lite tv... Medans jag försökte komma fram till hur jag skulle lägga upp "pizza" och "affär"... Men efter att ha funderat en stund, tog jag mig i kragen och vågade mig iväg för att "testa"...


Jag gick till pizzerian först. Beställde den som jag alltid åt som barn. Kändes enklast "Så slipper jag tänka"...

Och så gick jag så fort jag orkade, till affären några meter bort, och köpte de tre saker som jag nämnde här ovan i inlägget... Och sedan jäktade jag tillbaka till pizzerian, för att hämta pizzan och betala den...

Jäktade ännu fortare hem igen, eftersom att jag inte visste hur länge den skulle hålla värmen... Inte för att det spelade någon roll, då det slutade med att jag ändå, på grund av brist på hunger(en aggressiv mättnad), tryckte i mig bitar av kall pizza någon timme senare..!


... Och efter det, har allt bara varit jättejobbigt. Tungt...

Jag vet inte. Om min hjärna hade haft magiska krafter, hade mitt hem varit helt fritt från mat nu... Så mycket som jag har önskat att jag skulle slippa. Att det bara skulle försvinna...


Jag är färdig med ätandet nu. Alltså rent psykiskt och emotionellt...

Jag vill inte ha den längre. Jag vill inte äta... Jag vill inte känna såhär igen. Göra såhär emot mig själv något mer...

... Men samtidigt... Vad jag nu ska till att göra... Jag trivdes ju jättebra med det förra gången, på många plan... Men kroppen kommer att sakta ner... Vilket betyder en väldigt långsam viktnedgång, fastän inre organ tar stryk och till slut slutar fungera... Hjärnan kommer att börja fixera.. ännu värre än vad den redan tenderar att göra! Och det kommer att bli en ren kamp att orka fortsätta... En tjatande hjärna som man inte får tyst på, är något av det värsta man kan utsätta sig själv för..! Det förstör såå...


... Nej, det mest negativa med den här planen, är ju att kroppen vänjer sig vid svälten och det då ger sämre reslutat...

Men det positiva å andra sidan, är ju att det fungerar under en längre tid. Och att jag verkligen trivdes med hur jag åt, med vad jag åt... Och med tryggheten i att ha kontroll...

Men en negativ sak som jag verkligen tyngdes av sist, var ju hur det krockade med umgänget med syskon och föräldrar... Det gick inte att kombinera! Varav en stor anledning till att det till slut sprack...


...


Förutom att äta, har jag sett på tv.. såklart...

Har skrattat så att jag fick ont i magen, till DavidBatras show... Vilket verkligen behövdes, nu när jag knappt vet om jag ens ska stanna kvar i det här livet länge till..!


... Nej, det vet jag inte. Jag tvivlar ständigt...

Det finns så mycket tungt i mitt liv just nu, som jag väljer att hålla fast vid. Vissa känslor kan jag inte styra. Vissa vill jag inte ändra på... Och många är bara för tunga att bära...

... Sedan så har vi ju hela det här faktumet om meningslöshet också... Jag menar. Jag lever, men jag är inte lycklig. Jag fortsätter gå i ett ekorrhjul som jag vet att aldrig kommer att leda mig till någonting gott. Till mening och lycka...


... Och jag vet inte...

Jag vet inte om allt det här är värt det...

Jag träffar ju nästan aldrig min familj. Mina föräldrar och syskon. De enda i livet, som "hindrar" mig från att lämna... Och hade en olycka eller sjukdom tagit mig härifrån... Jag tror inte att jag hade misstyckt... Tror inte det... Men så är ju jag en rädd och orolig själ, så att man vet ju aldrig...


... Den här ätstörningen drar iallafall musten ur mig, just nu..!


...


Mamma messade, också. Sa...

Jag minns inte riktigt vad hon ville. Det var nog om att 20åringen(19åringen har fyllt år), jag och 22åringen kommer att bli firade på en och samma gång i april när vi ska fira påsk tillsammans.. Våra födelsedagar, alltså...

Egentligen hade ju inte jag bestämt mig för att vara med alls vid påsk, ännu. Eftersom att jag inte vet hur allt kommer att se ut och hur jag kommer att må då... Men nu har mamma tänkt slå ihop födelsedagar... så det får väl gå...


...


Jag har en fiskgratäng kvar...

Får jag i mig den innan jag lägger mig, kommer jag att bli såå lättad! För att då blir det enkla morötter i några dagar. Tills jag ska börja äta på ett sätt som jag hoppas att går lika bra denna gång som förra!


... Och så blir det nog en promenad imorgon.

Jag menar. Egentligen borde jag ju stanna hemma och ta en dusch, eftersom att jag inte gjorde det idag.. Fastän jag var hemma hela dagen! .. Men jag behöver verkligen röra på mig. Så att, om jag kliver upp innan en bra buss går in till stan, ska jag åka in och ta min långpromenad...

Ska bli skönt att jobba bort känslan som jag har i kroppen nu! Och att mitt mål är att jag aldrig ska utsätta mig för den igen, känns faktiskt väldigt betryggande(om än lite tungt, eftersom att svälten blir ett hinder..)!

Jag tror att jag har lyckats komma på rätt sida med mig själv denna gången! Jag är överens.

ANNONS
Av D - Lördag 4 feb 00:03

... Idag.


Idag klev jag upp när klockan ringde, vid halv tolv.

Eller va? Jag minns inte när den ringer...


Jaja, skit samma. Jag klev upp någon gång iallafall.


Oooh, okej jag kan inte minnas förmiddagen, och nu började jag blöda på ett sår...

Jag vet inte om jag orkar...


...


Jag går igenom dagen, lite sammanfattningsvis.


... Glömde tiden när jag satt och såg på HemTillGården, och missade därför den buss som jag skulle ta. Jag har ju inte hunnit vänja mig ännu, vid att den serien har blivit framflyttat några minuter. Innan var det ju precis lagom att gå när den slutade...


Jag kollade iallafall nästa buss.. Från trafikplatsen denna gången, eftersom att jag måste vänta i en och en halv timme nästan, om jag ska åka ifrån byn...

Och så gick jag iväg den halvtimme som det tar...


... Tog långpromenaden i stan. Men relativt långsamt denna gången(en kvart långsammare än igår)...

Blev bara lite stressad på slutet, då jag hoppades hinna med en viss buss tillbaka hem... Vilken jag ändå missade med fem minuter... Men jag orkade helt enkelt inte gå i närheten av lika fort som jag gjorde igår, och min nacke har varit stel hela dagen. Så att, att stressa hade jag inte tänkt göra..!


... Ja, just det. Jag mailade MinKontaktPåKommunen också, när jag satt på trafikplatsen på vägen in till stan...

Men har inte så mycket mer att säga om det... Kände väl bara att...

Nej, jag vet inte... Ingen bra skrivardag för mig idag.  Så det får bara vara...


... Vidare.

Jag åkte hem med bussen som gick vid 16.10 Ungefär en halvtimme efter att jag hade nått busstationen...

Och väl hemma, har jag försökt proppa i mig det sista av hetsarmaten som jag köpte för några dagar sedan. Och jag har gott mod om att kunna sluta upp med det nu(att utsätta mig för det)!


Ja, nu känns det som att jag är redo. Jag ska kunna sluta äta skräp. Sluta proppa... Det ska helt enkelt inte tillåtas... "Jag mår ju så dåligt av det"...

... Jag har dock lite kvar. Ungefär lite mindre än 300kilokalorier... Och även fast jag önskar bort det sista, kommer jag nog inte att slänga det. Utan det kommer nog att ätas upp imorgon.. -Fastän jag mår illa av bara tanken på den..!


...


Nej, det är ingen bra skrivardag idag och jag funderar på att slopa inlägget... Men kanske bara sparar det som det är och går och lägger mig...

ANNONS
Av D - Fredag 3 feb 00:42

De senaste dagarna.. eller veckorna. Jag vet inte hur länge, så har jag suttit och sagt till mig själv. Nervöst gått omkring. Rivit upp mina sår, och sagt till mig själv, upprepade gånger "Jag mår inte bra. Jag mår så dåligt"... "Jag mår så dåligt, jag mår så dåligt. Jag mår så dåligt, alltså"... "Jag mår inte alls bra"...

Och nu när jag till och med går omkring och säger det tyst för mig själv. Viskar det till någon som det egentligen skulle räcka med att "tänka" det för... Då borde jag väl kunna lita på... att jag mår dåligt?!


... Men fortfarande är jag lika osäker. Fortfarande mår jag bra och är av den starkare sorten...

Det är bara livet det är fel på. Det är vad jag gör och inte gör. Vad jag utsätter mig själv för, som det är fel på... Det är hur jag gör mitt liv... Vad jag gör det till, som det är fel på... Och det är.. min vilja... som inte finns...

Hade allt detta varit annorlunda. Hade jag behandlat mig själv och mitt liv med respekt... Och hade inte allt startat så fel redan från första stund...

... Hade inte jag varit.. jag... Då hade jag mått bra. Då hade jag haft ett lyckligt liv... Ett meningsfullt liv...


Jag är stark. Jag mår bra... Och mitt liv "hade" kunnat vara bra. Fyllt av glädje och kärlek...

Men jag förstör det för mig själv, genom att tvinga mig själv att må dåligt. Hindrar mig själv från att bli lycklig.. På grund av rädsla och ovilja...


... Grejen är den att när jag inte är i min egen vardag. När jag för en stund, känner att jag lämnar mitt eget liv för någon annans, så mår jag bättre. Oftast. Beroende på hur hård min egen livssituation känns för tillfället...

Då skrattar jag och pratar(om jag har syskon och föräldrar i närheten och känner mig trygg).. Och jag kan ibland, helt för en stund glömma bort allt det hårda som hör vuxenlivet och min själ till...


Så att jag vet att jag kan må bra. Jag vet att jag är stark. Och jag vet att alla i min familj inte ens kan tänka sig hur jag mår när jag är i mitt eget liv. I mitt eget hem, och med mig själv som sällskap... De kan omöjligt förstå hur jag mår av allt ansvar. Av vad jag gör mot mig själv, och av att inte kunna uppnå någonting... De vet inte vad jag tänker och känner om dagana. Vad jag önskar och varför...

För att de, liksom jag, vet att jag mår bra. Att jag är en av de starkare, noggrannare och mer ansvarsfulla personligheterna...

... Men ändå... Ändå är det här mitt liv. Ändå lider jag varje dag... Och ändå känns det som om det i varje skede av mitt liv, har funnits några "platser" av ångest såpass tung att jag skulle kunnat sjunka genom golvet...


När jag var liten förstod jag det inte. Jag fortsatte bara le. Väntade på att det skulle vara över... Men jag var starkare då... eller kanske bara väldigt accepterande...

... Men det var nog också därför som jag gick genom en hel barndom utan att varken syskon eller föräldrar visste vad som pågick, eller hur jag kände och när.. Jag menar. Ångesten, frustrationen eller rädslan stannade där den uppstod, och togs emot av mig igen när situationen infann sig åter... Däremellan fann man mig leende...


... Men det är frustrerande.

Att jag inte kan förändra den situation som får mig att tjata efter döden, är frustrerande... Att jag bara fortsätter låta detta ske, och trots funderingar på funderingar, inte kan finna en möjlig väg ut ur detta... är frustrerande..! Och jag vet inte hur jag ska lösa det... "Jag mår inte bra"...

.. Men man kan inte ta emot hjälp och börja må bättre. Kämpa för ett bättre liv, när man redan har allt detta framför ögonen och att allt som krävs är att ta ett steg ut... Jag klarar det ju. Mår bra, är vuxen... Hade kunnat ha ett liv att leva för, just nu... Men jag har inte viljan... Eller? Det är väl så det borde vara?


... Rädd, svag och ovillig...

Samtidigt stark, ansvarsfull, glad och vid gott mod...

Jag har alla möjligheter i världen... Men dessa möjligheter ligger under stora, höga, tunga, spetsiga berg av omöjligheter... Och jag kan inte komma åt dem...

... Men egentligen behöver jag bara sträcka fram en hand och grabba tag... För att bergen är bara hägringar...


... *Suck*...


...


Jag klev upp vid tio imorse, då 24åringen messade mig...

Messade med henne i ett par timmar, tills jag skulle gå iväg till bussen...


... Idag tog jag en lång promenad. Min 1h30min. runda. Men eftersom att jag gick såpass fort att hjärtat gjorde ont och andningen kändes i lungorna... Såpass fort att jag nu känner av nacken på grund av att jag spände mig, tog rundan bara 1h15min. idag...

Jag var stressad hela rundan. Men inte för att jag ville hinna med en viss buss eller var stressad inom mig egentligen. Utan idag handlade det mer om att jag ville ta ut mig själv så mycket det bara gick... Och det gjorde jag! Jag längtade efter att vara framme snart, så att jag kunde få stanna och sakta ner min puls, kan jag ju säga!


... Sedan åkte jag hem igen...


...


Jag har ätit mer än mest idag.

Ätit och ätit och ätit... Och jag har verkligen lidit av det. Mycket(mycket) psykiskt, men också fysiskt. Jag mår liksom inte bra av att äta utan att vara sugen eller hungrig. Av att bara tvinga i mig det.. av en egentligt oklar orsak...

Det är bara så.. äckligt... Men jag kan inte sluta. Inte när jag fortsätter köpa vad jag kallar "propparmat". Jag menar. Bara ordet gör ju att min hjärna ställer in sig på att proppa..! Och nu när jag igen, känner att jag aldrig mer vill köpa skräp, känner jag mig bara... uppgiven. För att jag vet att jag kommer att köpa igen. Jag vet att jag kommer att känna annorlunda när jag har lyckats äta upp denna propparmat(eller kanske slängt den)... När jag inte längre har tillgång till den...


Jag kommer att köpa hem igen... men jag önskar jag kunde sluta...

Jag är orolig för vikten. Jag är orolig för hjärtat och mina blodvärden... Och jag är allra helst orolig för hur jag ska orka hantera det här mycket längre till..!

Jag menar. Jag känner mig fångad i mitt eget helvete. Ett helvete som jag själv skapar. Och det känns som att min enda utväg som kan hjälpa mig komma bort ifrån det som smärtar mig så och gör mig rädd, är döden... Och jag funderar på den utvägen ganska mycket. Men eftersom att jag inte kan förmå mig att välja den vägen, liksom alla andra vägar, känns allt väldigt omöjligt. Hopplöst... Uppgivet... Som tusen dörrar.. med lås och bom. Som tusen vägar med stenblockader(om det nu finns något som heter så)...

Jag är fast här, med tusen alternativ som alla är lika omöjliga att nå...


...


Ehmm...

Annars har jag sett på tv...

Jag har varit frustrerad. Uppgiven...


Jag har funderat på hur jag ska ta mig ut på sysselsättning. Hur jag ska våga ta steget och verkligen ta mig någonstans... Och jag har funderat på vilken plats som jag skulle ha störst chans att faktiskt lyckas ta det första steget ut på...

Men jag vet inte... Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte... "Det kommer inte att funka".. och det känns som om jag är dömd att misslyckas. Som om mitt liv är ute med, och att jag borde ta mitt förflutna och nutiden som en hint om att jag bara borde ge upp. Att det är dags... Att det var dags för länge, länge sedan..!

... Det här är så.. utmattande!


... Hmmm... Annars...

Ja, jag sydde klart mina byxor. Alltså den lilla lappen som jag klippte ut från en strumpa igår, för att laga ett stort sprickande hål i byxan...

Så att nu är de lagade. Men än sålänge har jag inte vågat ha dem på mig, då jag inte vet hur väl jag har lyckats sy dem. Så jag funderar på att sy dem en gång till innan jag börjar använda dem...

Av D - Torsdag 2 feb 01:57

Det känns hela tiden som om det är fredag idag, och det är jättesvårt att ställa om!

Jag är liksom så inställd på att jag ska kunna tillåta mig själv att stanna hemma imorgon. Men eftersom att det är vardag, måste det bli en promenad i stan...


... Det kommer iallafall inte att bli något problem att orka promenera långt imorgon. För att nu har jag ätit mer än ordentligt idag..! Och kommer att så göra, även imorgon och kanske i övermorgon... Men jag gräver ner mig lite inför de dagar som kommer därefter. För att jag får inte...


.. Hmmm.. *Suck*...

Jag... vet inte om eller hur jag ska säga det. Men de kommande dagarna kommer att bli tuffa att orka med. Och varför, kommer jag säkert att skriva om när dessa dagar kommer...


...


Här sitter jag, byxlös. Fryser lite lätt... Men bara lite, för att värmen fungerar härinne i år.

Jag kan inte ha på mig mina inomhusbyxor just nu. Mina tunna, ljusgrå mjukisbyxor.. För att dessa har blivit så väl använda, att de nu har fått stora hål i baken. Och varje gång som jag rör mig, knakar det lite till.. och hålet blir större!


... Så att nu har jag börjat sy i dem. Jag ville inte ha något rakt streck bak i byxorna, så att jag klippte ut en ruta ur en gammal strumpa som ändå ska slängas... Och har nu börjat sy fast den över hålet.

... Så att hela kvällen idag, har jag suttit och sytt. Trätt nål. Fäst tråd... och försökt få lappen att sitta kvar på samma ställe och knappnålar att inte åka ut hela tiden...


... Jag har messat lite med 24åringen. Diskuterat lite kommande händelser inom familjen...

Och så messade 28åringen mig. Hon ville komma över någon helg igen, och sova här. Komma ifrån sin egen vardag...

Och visst. Jag skulle också behöva komma bort ifrån min. Kanske(möjligtvis) glömma för en stund... Men jag har varken diskat, städat, slängt sopor, duschat eller tvättat, på längre tid än vad jag kan minnas..! Så att det känns som om jag behöver göra en sådan himla kraftansträngning om jag ska ta emot besökare.. Även om det bara är en syster som själv har det, enligt mig, äckligt hemma!


...


Dagen idag.


Jag klev upp när klockan ringde imorse.

Eftersom att jag var så himla fixerad vid den här dagens inköp av propparmat innan jag la mig igår, ställde jag klockan på tidigt och tog en förmiddagsbuss(kl. 08.50) in till stan...


... Jag klev av vid affären. Ja, det tar väl ca tio minuter att gå raskt till affären från den busshållplatsen... Vilket jag by the way låg och räknade på hela natten, innan jag somnade... Hur lång tid det skulle ta att gå till affären från busshållplatsen. Hur lång tid det skulle ta att gå emellan affärerna ifall jag skulle gå till båda. Och hur lång tid det sedan skulle ta att gå till busstationen för att ta bussen hem... Ja, och så tiden i affären, såklart.

Jag behövde ju liksom veta vilken buss som var lagom att ta på ditvägen, för att sedan platsa en bra buss för att åka hem med...


... Jag plockade på mig det jag kände för. Och det gick mycket mer smärtfritt än vad jag hade fruktat för med mina gnagande funderingar långt innan jag åkte..!

... Och sedan började jag promenera till busstation. Eller ja, det blev centralstation idag. Då jag trodde att det skulle hinnas med lättare för att kunna ta den buss som jag ville ta...


Jag stressade som en jag vet inte vad. Och den dåliga konditionen gjorde sig verkligen bemärkt! Men det var ju inte så konstigt. Tre dagars nästan hel svält, med åtminstone ett par promenader på det.. Och sedan gå i rask takt i ungefär en halvtimme..! ... Ingen särskilt bra kombination!


... Jag hann med min buss hem. Hann till och med in och köpa en vatten på Pressbyrån och varva ner innan bussen kom...


...


Väl hemma.


Jag gjorde som vanligt och vägde allt jag hade köpt. Det som behövde vägas. Och så skrev jag upp alla vikter och kalorier. Räknade lite grann... och satte mig sedan vid tv:n och åt...

Och det var gott! Jag var verkligen hungrig, och det kändes som en gudagåva att få äta någonting..! Även fast jag åt lite naturgodis igår, också!


... Dock har jag ätit lite för mycket idag, för att inte min plan ska bli jobbig att fullfölja... Men det får så vara. Jag orkar inte... fundera på det, just nu...

... Det enda jag känner nu, som har med ätandet att göra, är ett behov av att proppa för att jag inte kan koppla av. Jag känner inte ro till att gå och lägga mig, fastän att jag fick mindre än fem timmars sömn inatt... Jag vill sy klart mina byxor. Jag vill äta en massa... Och jag vill känna mig.. lycklig... Bekymmerfri...


... Jag har kollat stressbollar på nätet... Och även lite andra nödvändigheter...


...


Det är långt kvar till jag ska på studiebesöket nästa fredag... Och idag har jag funderat på vad som egentligen vore bäst för mig. Att vara på sysselsättningsplatsen som ligger närmare mig, så att de hämtar upp här i byn. Eller att vara på en sysselsättningsplats i stan, så att jag fortsätter köpa busskort och kommer ifrån byn lite grann...

Jag menar. Är jag närmare här, slipper jag ju köpa busskort. Och jag kanske inte lockas lika mycket till att köpa propparmat, eftersom att affären här i byn är så liten och att därför personalen känner igen mig och märker varje gång som jag handlar...

Men är jag i stan...


... Ja, jag vet inte. Jag orkar inte komma längre än så i mina funderingar, just nu...


...


Det kanske var allt för idag...


Ska försöka varva ner lite nu...

Men jag önskar verkligen att det hade varit helg imorgon. Orkar inte åka iväg...

Av D - Tisdag 31 jan 23:49

Ikväll köpte jag mig lite naturgodis, tills slut...

Jag mådde jättedåligt. Kunde inte koncentrera mig på något. Kände mig hungrig. Slut i kroppen... Och hjärnan hade hakat upp sig som... jag vet inte vad..!


... Och jag känner mig bara så... uppgiven och fastkedjad...

Jag är blind. Fullständigt döv. Har ingen känsel... Jag känner mig bara så... borta.

Jag lever inte. Jag vet inte vad jag gör... Jag tittar utan att se. Lyssnar utan att höra... Söker utan att finna, och funderar utan att förstå...

... Och jag har ingen aning om varför. Vad detta har för mening... Eller om det ens finns någon mening..!

Finns det någon mening till livet, alls? Till att jag finns? .. För min skull.. Har jag någon mening?


Jag menar. Jag njuter ju inte av det här. Jag njuter inte av att vara elak mot mig själv.. Och inte heller av att vara snäll...

Jag njuter inte av att lida och av att kriga... Men ändå så utsätter jag mig själv för det...

Jag njuter inte av att sitta fast i ett meningslöst liv och en händelselös vardag där ingenting går framåt och där ingenting blir gjort... Men ändå så tvingar jag det faktumet att bestå...

... Och när jag inte kan, vill eller orkar vända på detta.. Varför då fortsätta? Varför lever jag då?


... Min hjärna blir alldeles mosig. Mitt hjärta, tungt... Min kropp, trött...

Och jag orkar inte tänka, längre. Jag orkar inte känna eller vara...

Jag orkar inte vara medveten om min omvärld. Orkar inte inse vad jag gör och vem jag är...

Jag orkar inte fortsätta trycka ner mig själv. Orkar inte fortsätta känna att jag ljuger för mig själv och lurar mitt eget jag...

... Jag orkar(orkar) inte stå i ständig konflikt med mig själv längre, och hela tiden vara medveten om vad jag går miste om när jag gör såhär. När jag behandlar mig själv och mitt liv på detta viset... "Jag har en chans, som jag frivilligt sumpar"...


...


Idag åkte jag, trots en stor brist på ork, in till stan en vända vid ettiden...

Jag var alldeles slut i både kropp och sinne. Antagligen på grund av min snabba viktnedgång från dag till dag. Jag menar. Jag gick ner ungefär ett kilo från igår till idag. Och ungefär ett halvt, från i söndags till i måndags... Vilket inte alls är så konstigt med tanke på att jag nästan har helsvultit(heter det så?) de senaste tre dagarna..!

... Men jag var fast besluten att utnyttja mitt busskort även idag. Och jag var lika fast besluten att jag skulle orka promenera iallafall en liten runda... Och det gjorde jag. Jag promenerade, om än slut i kroppen och egentligen ingen större lust och vilja... Men bara en tjugo minuters promenad, och sedan ville jag bara hem...


... När jag kommit hem igen, satte jag mig vid tv:n, som vanligt. Något annat gör jag ju inte i min vardag. Jag hade behövt göra en massa, just nu. Såsom att städa, diska, tvätta kläder och duscha... Men ingenting orkas med... Det blir bara tv, tv, tv...


... Framåt kvällen, blev allt väldigt jobbigt.

Jag åt en morot. Skrev upp kalorierna. Och satt vid tv:n några timmar till... Tog sedan en till morot...

Men eftersom att jag har, hela dagen idag, planerat och funderat på att jag ska köpa propparmat imorgon och köra på den föregående planen istället för att förbjuda allt som inte är ekologiskt och sötningsfritt, hakade min hjärna upp sig rejält när jag blev sådär jätteslut och hungrig.

Jag började fundera och rabbla vad jag skulle köpa imorgon. Började längta och försöka komma fram till vad jag egentligen vill ha och satsa på. Vilken butik det var bäst att ta vad på...

Och jag blev bara mer och mer hungrig, och det kändes alldeles för långt att vänta...


Jag mådde såpass dåligt, att jag inte kunde sitta stilla. Kunde inte koncentrera mig på någonting. Jag gungade bara fram och tillbaka, pillade på såren och funderade i hög hastighet... -För hög hastighet..!

... Jag kunde inte tillåta mig själv att gå och handla någonting att äta redan idag(även om det bara skulle bli ca 50% av vad jag bör äta). För att det skulle bli så fel med morgondagens räknerier inför hetsdagarna...

Ja, jag har ett system där. Vet inte om det kommer att gynna mig, ännu. Men det är värt att bli testat, iallafall...


... Jag funderade och stressade upp. Fick ångest, ett tag till... Men eftersom att affären skulle stänga snart, kunde jag inte förbjuda mig själv länge till. Då jag mådde såpass dåligt, att jag inte visste hur jag skulle klara av natten "om jag sumpar denna möjlighet"...

... Så att... jag gick iväg och handlade. Jag tänkte bara "Skit samma. Jag kommer ju ändå inte att gå upp i vikt av det.. Bara gå ner mindre"... Och så bestämde jag mig för naturgodis.


Och även fast dagens intag blev mindre än 50% av vad jag egentligen bör få i mig för att må bra, känner jag att detta var ett mindre nederlag. Ett svek... Ett bakslag...

Jag menar. Har jag ett system pågång, är det ju meningen att jag ska följa det. Annars kommer jag aldrig, trots mina svaga försök, att lyckas få kontroll över mig själv... Och jag är rädd för vad som händer om jag tappar den mer eller lika mycket som jag redan gör...


... Men jag åt mitt naturgodis. Dokumenterade det... Och fick ont i magen för en liten stund...

Jag har väl mest känt, nu på kvällen, att det system som jag nu försöker mig på, inte är någonting som kommer att kunna ta mig dit jag vill... Och jag fortsätter för varje dag, önska att jag hade velat följa det schema som fungerade så himla bra under så lång tid som det ändå gjorde för några månader sedan... Jag menar. Ingenting annat har fungerat lika bra. Ingenting. Ingenting att tagit mig så långt i svälten. Gett mig de fysiska symtom och smärtor som den gången gjorde... Och ingenting har tidigare låtit mig gå ner såpass långt i vikt...

Och jag trivdes med omväxlingen jag fick i kosten. Jag trivdes med... Ja, men allt förutom krocken med det sociala livet, som gjorde att jag kände mig så splittrad hela tiden... Jag kunde inte vara hemifrån när jag var så fixerad vid att följa ett visst kostschema...


... Men sedan blev ju svälten för påttaglig, och jag hamnade för första gången i den hetsätarsituation som jag är i nu... Aldrig tidigare hade jag hetsätit... Och nu är det, det huvudsakliga i min ätstörning..! Önskar bara att jag kunde hitta tillbaka till tryggheten igen. Men jag är bortskämd med att äta.. Att hetsäta, varje gång som... Ja, vad som än händer och inte händer!


Det kommer att ta livet av mig. Det, och så mycket annat...

Men fungerar inte det här systemet nu, så får det nog bli helsvält eller något istället. För att jag orkar inte med alla de ständiga inköp som blev när jag skulle svälta på det fungerande sättet. Det var ekonomiskt och intressant... Men jag orkar inte ta tag i det...


... Men jag ska försöka ge allt vad jag har på den sista möjliga sysselsättningsplatsen, och se om jag vågar ta mig ut och börja jobba lite.

Jag har nämligen fått svar från JobbCoach, och hon har bokat studiebesök åt oss på fredag nästa vecka...

Och jag behöver verkligen det här. Jag behöver klara det här. För att, om inte annat, kanske jag iallafall inte behöver fortsätta bråka med mig själv om ätandet. Kanske kommer svälten naturligt... Eller så äter jag kanske bara något litet om dagen...

Jag hoppas att maten ska få mindre fokus. Och att, om hetsätande, att det bara behöver bli på helgen... Inte för att det kommer att funka! Men jag måste ju äta någon gång! ... Jag vet inte hur jag löser det... Men det kan ju inte bli(kännas) värre än nu...

... Men ja. Som sagt förut.. "Jag hoppas hellre på svälten än hetsätandet.. om jag får välja"... Jag vill ju inte behöva välja. Men det tycks vara mitt enda alternativ, just nu...


...


Imorgon blir det en hetsätardag.. Hetsätarperiod. Och med största sannolikhet, svält efter det. Några dagar...

Och jag ser inte(inte) fram emot morgondagens inköp. Känns såå rörigt och osäkert. Och jag är orolig för prestations-och beslutsångest...


... Och på fredag nästa vecka, blir det studiebesök på en brukshundklubb...


... Förutom det, borde jag verkligen boka tvättid... Verkligen...

Jag borde verkligen duscha... Borde verkligen städa, eller iallafall diska och plocka skräp!


... Men helst vill jag bara lägga ner. Blunda.. och sluta.. vara... Jag vill varken uppleva mitt eget liv eller vara medveten om någon annans... Det ger mig ångest... Får mig att känna mig otillräcklig, onödig och misslyckad...

... Jag hoppas på ett kort liv. En naturlig död... Gärna direkt i sömnen... För att det här är värdelöst, utdraget.. och bara.. Bläää..! .. Helt enkelt.

Av D - Måndag 30 jan 23:40

... Dagen idag...


... Jag klev upp imorse(klockan halv tolv) när klockan ringde, efter att ändå ha blivit tvungen att gå och lägga mig någon gång(sen natt, tidig morgon)...

Satte mig vid tv:n och upptäckte att de hade bytt program på tv:n vid den tiden...


... Jag mailade JobbCoach för att höra efter ifall hon har fått tag på den sista sysselsättningsplatsen än, för att boka studiebesök. Vi har ju liksom bara en kvar att gå till, nu...

Men hon har inte svarat. Jag fick en rapport om att mailet blivit öppnat, och jag känner bara att hon kunde ha svarat någonting... Bara någonting riktigt kort, åtminstone...

Jag menar. Ett lätt "Nej"... Ett "Jag försöker imorgon igen"... eller ett "Jag har inte hunnit"... Ska det vara så svårt? Bara så att jag vet vad som händer...

Men hon kanske svarar imorgon...


...


När klockan var kvart i ett. Kanske tjugo i, gick jag iväg till bussen.

Jag tvivlade rätt så starkt på att jag skulle orka gå den långa promenaden idag. Och att ge sig iväg alls, var på mer tvång än något annat... "Dumma busskort(som behöver utnyttjas)"...


... När jag väl påbörjade min långa promenad, kände jag mig såå orkeslös och såå stressad. Jag promenerade långsamt, men i huvudet stressade jag på och mådde rätt så dåligt.

Hela vägen, tvivlade jag på att jag skulle orka gå hela rundan. Och hela vägen, längtade jag efter att få sitta på bussen hem...

... Ja, det var ingen härlig runda. Men framåt slutet, började jag ändå lugna ner mig lite grann inombords. Såpass, att jag kunde drömma mig bort lite grann emellanåt.


... På busstationen fick jag sedan stå ett tag innan det blev en bänk ledig... Och det var tungt. Det var väldigt tungt. Ryggen kändes, och jag kände mig allmänt trött i både kropp och psyke...

När en plats blev ledig, satte jag mig ner. Kopplade av. Äcklade mig över alla loskor och allt snus som låg där man skulle ha sina fötter. Och i mina ögon, är det precis lika hemskt att trampa i och lika hänsynslöst, som hundskit..! Usch, vad äckligt!


... Jag såg 16åringen lite längre bort på busstation. Försökte vinka till honom, men han såg mig inte...

Eftersom att jag kände mig så slut, brydde jag mig inte om att gå dit. Utan satt bara kvar där jag satt... Men efter ett tag, såg han mig och kom fram...

Det fanns inte så mycket att säga till varandra idag, och det hela kändes lite stelt... Några få ord, då och då... Men annars inte mycket... Jag sa till honom att jag funderar på att komma över snart. Fastän jag inte tror på att det kommer att bli av... Och när han frågade hur det går med allt, kunde jag inte riktigt vara...


... Ja, lite stelt. Men hans buss gick när min buss gick. Och vi sa hejdå.


...


Väl hemma...


Tv...

Äta en morot.

Tv, tv, tv...

Äta en morot till...

Tv, tv, tv... Tv...


Och så har jag kollat igenom butikserbjudanden, då jag funderar igen...

Jag funderar på ifall jag ska strunta i min regel igen, och köra på min ursprungliga plan. Det vill säga...

Eller det vet jag inte om jag vill säga, förresten. Jag håller nog den för mig själv tills vidare...

Men det skulle iallafall innebära att jag får köpa vad jag vill, på onsdag igen... Fast då det ger så mycket ångest och frågetecken, är det nog enklast att hålla mig till gårkvällens uppsatta regler och bara tvinga mig själv att inte ifrågasätta dem...


...


Jag har inte lust längre nu...

Av D - Måndag 30 jan 00:29

... Jag har svårt att glädjas till andras lycka och inte få ångest i tanken på den, när jag inte litar på att jag själv någonsin ska kunna uppleva samma sak... När det känns som om jag kommer att bli utesluten ur andras liv och framgångar och samtidigt inte heller få chansen att uppleva mina egna...


... Men jag orkar egentligen inte skriva om det.

Hjärnan rabblar bekymmer och omöjliga vägar hela tiden, den större delen av dygnet... Tänker jag så är det, det jag tänker på...

Och nu är jag hungrig och trött. Men vill varken äta eller gå och lägga mig. Jag vill varken somna eller fortsätta vara vaken... För att jag vill varken låta den här dagen fortgå eller låta en ny dag ta sin början...


... Det känns bara så svart. Det känns svart, att jag aldrig träffar min familj. Att jag inte gör någonting om dagarna. Och att om jag försvann, skulle ingen märka det på ett bra tag...

Det känns svart att jag lever ett liv där jag inte kommer att kämpa för att uppnå någonting alls. Där jag inte tillåter mig själv att må bra eller att finna kärlek och glädje... Att jag kommer att låta mig själv dras med den här ätstörningen, ensamheten och en massa vardagssysslor som inte blir gjorda och som tynger min vardag och själ, i resten av mitt liv...


... Jag kommer inte att ta mig vidare... "Varför fortsätter jag? Måste jag fortsätta?"...

Om det bara fanns en enda liten sak som jag kunde göra för att lyfta upp mig själv, mitt liv och vardag lite grann... Det kanske hade gjort det hela värt det... Men just nu känns det som om livet betyder alldeles för lite för att vara värdigt den här smärtan... Den här meningslösheten... Och den här elaka dumheten som jag utsätter mig själv och mitt "dyrbara" liv för...


...


... Jag är fortfarande skitig, sedan jag vet inte hur länge tillbaka. Mitt ansikte är sårigt, och gör ont av att jag pillar upp alla dessa sår. Likaså mina armar, vilket bara händer under extra stressiga perioder...

Och att sitta ner hela dagen och stirra in i en tv:skärm... Jag blir alldeles blind!


... Jag vet inte hur hårt min hjärna har jobbat idag. Men tillräckligt för att låta mig övertygas om alla dessa negativiteter och meningslösheter. Hur hopplöst och onödigt detta känns...


Jag sitter och hoppas på en sysselsättning som jag samtidigt redan vet att jag inte kommer att våga mig ut på, av ren desperation... För att det känns som min enda chans... Min absolut enda chans... Och inte ens den, litar jag på..!


... Jag vill inte uppleva mer, nu. Vill inte se eller höra. Känna eller tänka... Jag vill avsluta. Släppa mig själv fri...

Skulle livet någon gång i framtiden, bli bättre. Mer meningsfullt... Lyckligare... Jag önskar jag kunde offra den möjligheten. Hoppas på ett liv efter detta. En ny chans. Hoppas på att jag inte har mer otur då...

Men... jag kan inte lämna...

Mamma, pappa, 28åringen, 25åringen, 24åringen, 22åringen, 19åringen och 16åringen... De finns ju...


...


Idag klev jag upp klockan halv ett.

Ja, jag vaknade då. Men det kanske inte var så konstigt efter natten innan...


Jag har sett på tv...


Jag funderade på att åka in till stan en vända. Men då det bara skulle bli en halvtimme i stan och jag inte ens skulle ha lämnat busstation, struntade jag i det. Jag hade ingen lust att åka. Hade ingen lust att gå iväg. Och när jag tittade ut genom fönstret, kändes inte naturen särskilt lockande...


Jag funderade ändå på det ett bra tag. Eftersom att jag har ett busskort att utnyttja. Och för varje dag som jag känner möjlighet till att åka en vända, borde jag egentligen göra det...

Men men. Jag gör det imorgon, och förhoppningsvis hela veckan sedan... Ska ju ta den där en och en halv timmes promenaden igen. Går jag i lugn takt så ska det nog gå bra, fastän den kost jag har nu...


... Ja-a... Det var nog det. Jag har inte ens suttit vid datorn idag... Jag har bara suttit vid tv:n! Hämtat morot två gånger... Men inget annat. Ja, ett par toalettbesök också...

Av D - Lördag 28 jan 22:05

... Jag är desperat...

Jag kan inte längre skilja dagarna ifrån varandra, då det bara händer samma saker varje dag. Jag tänker samma saker. Jag känner samma saker. Och problemen och de saker jag inte orkar med, är desamma...

Och jag vet inte...


... Jag blir liksom mer och mer blind, för varje dag som går... Och framtiden suddas ut i takt med de steg jag aldrig tar... Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, se hur jag ska ta mig någonstans alls. Kan inte, hur hårt jag än tänker, komma fram till hur jag ska övertala mig själv till att.. "ge mig själv en chans"...

Och i takt med att framtiden försvinner, tilliten till mig själv nötes(nöts/nötts?) ner, börjar jag tvivla allt starkare på hur viktigt det egentligen är att stanna kvar...


Jag menar.

Efter flera års tid av misslyckanden, bromsningar och backningar... Efter flera års tid av självskada och dubbla budskap till mig själv... Efter flera års tid till övertygelse, har jag nu förstått att jag är i närheten av att bli besegrad av mig själv...


Jag vet inte om jag orkar fortsätta kämpa för och emot mig själv i lika många år till... Inte när jag kämpar mer emot än för! Vet inte om jag orkar fortsätta känna mig rädd och osäker. Orolig och ångesttyngd... Om jag orkar fortsätta möta vardagens, hemmets, livets och det sociala faktumets utmaningar... Vet inte om det är värt att både känna sig stark och svag. Framåt och avvaktande. Förmögen och oförmögen... Ensam men samtidigt socialt pressad...

... Och jag vet inte om jag har lust att vänta på att känna mig ännu mer dum och onödig... Ännu mer frustrerad på mig själv... Ännu mer nedsliten till grunden... Om det är värt att bli ännu mer övertygad om att...

... Att få bekräftat att jag kommer att misslyckas. Att jag förstörde för mig själv och levde ett näst intill helt onödigt vuxet liv... "Där jag hade kunnat uppleva så, så mycket.. mer"...

... Eller om jag bara borde gå...


... Men jag kan ju inte gå. Det vet jag ju.

Jag kan inte lämna alla bakom mig. Kvar här. Kan inte lämna mina texter. Mina saker. Min dator... Mitt skräp... Smuts...

... Och.. hur mycket det än smärtar... Och hur värdelöst det än är... Hur mycket jag än får ångra... Hur dum jag än blir tvungen att känna mig... "Så länge jag lever, kan jag ångra. Göra om. Göra rätt..."...


Men jag vill bort. Det vill jag... Jag känner mig desperat till vila... Till att slippa känna och tänka som jag gör... Uppleva vad jag upplever... Inse vad jag inser...

Och jag vill inte svika... Varken mig själv eller någon som står mig nära...


...


Ja... Funderingarna har gått idag, om hur f*n jag ska ta mig någonstans.. -Precis som varje dag! Och jag har funderat på varenda väg som jag nätt och jämnt kan se... Som känns för omöjlig för att kunna lita på...

Jag önskar bara att det fanns åtminstone en väg som kunde ge mig en liten låga i mörkret... Men det finns inte. Och jag blir bara mer och mer trött i skallen, blind i mörkret, ju mer jag försöker söka efter den väg som borde finnas men inte syns...


Jag orkar inte fortsätta längre...

Det känns bara inte som om det finns något annat alternativ just nu. Jag måste liksom byta ut vardagen jag har, mot någonting annat. För att stänger jag alla andra vägar och tvingar mig själv att vara kvar där jag står, kommer jag garanterat att behöva fly. Fly på annat sätt...

Jag behöver någonting som tar mig från hemmet. Som sliter mig från mina tankar och känslor, och ger mig en paus i tillvaron...


Jag behöver finna mening i livet om jag ska orka fortsätta andas. Om jag ska orka fortsätta tänka, känna och se...

För att det här är såå meningslöst. Och just att det är jag som sätter stopp för mig själv och har gjort så "trots" tjat från både mig själv och andra, gör bara att jag känner ännu mindre hopp om en vändning, och en ännu större anledning till att avsluta...


... Men allt jag vill göra... Allt som jag tror att "möjligtvis" skulle kunna göra mig lite lyckligare och ge mitt liv en mening, är jag för rädd för att ge mig in i.. "För att det kräver för mycket av mig"...

Fastän jag kände idag tillexempel. "En hund skulle kunna ge mig en anledning till att jag inte längre kan gå åt fel håll. Eftersom att jag då måste kunna alltid vara tillgänglig för hunden"...

För att det var ju det som var problemet när Xsambon och jag hade hund. Jag fick jättedåligt samvete för att jag inte orkade vara där... Men i och för sig stoppade inte det mig den gången, från att må sämre och sämre och sämre. Eftersom att Xsambon bodde där och tog hand om hunden när jag var borta...


...


Men ja.

Dagen idag...


... Inatt hade jag jättesvårt att somna. Jättesvårt. Jag kunde inte koppla av. Låg bara där och funderade. Stirrade...

Jag höll på att somna till, men vaknade tvärt och gick på toaletten istället. Och efter det, var det kört! Jag började lyssna på YouTube. Och när jag tröttnade på det, klev jag upp igen och såg på lite tv...

När klockan blev halv sex eller något sådant, gick jag och la mig igen...


... Jag klev väl upp... Ja, runt... före nio, iallafall.. Tror jag...


... Jag har sett på tv... Ätit... Funderat...

Jag la mig på sängen en stund, när ångesten och funderingarna blev för intensiva... Uppgivenheten för tung...

Låg och frös. Men ville inte bädda ner mig, då jag snart skulle kliva upp och se på ett underhållningsprogram på tv:n...

Började somna ifrån lite lätt. Så missade det första programmet.

Vaknade lagom till att det andra hade pågått i tio minuter... Klev upp och åt en morot. Hungrig.


Jag har frustrerat mig över ljud överifrån.

Dunsar i golvet. Klor och tassar mot parketten. Brummande i avloppsrören...


Och jag har försökt äta fastän jag var mätt..

Men nu slängde jag den sista propparmaten. Så att nu kan jag påbörja mitt nästa upplägg, med järnhandske!

Ja, denna gång måste jag vara stark. Denna gång får jag inte ifrågasätta mina egna regler. Jag får inte undra varför jag har satt upp ett visst krav. Och jag får inte alls fundera över ifall jag kanske kan ruckla på det "för att det är otydligt eller osäkert"...

Nej, nu måste jag bara hålla mig till vad jag har bestämt, utan några tvivel! -Det ska vara självklart!!


...


Hoppas jag tar mig ut på aktivitet... Det är min enda chans.. "Vad gör jag annars?"...


... Jag kan inte låta bli att känna mig avundsjuk på mina syskon...

Alla tar sig framåt. Alla jobbar för sin lycka. Ingen är helt ensam... Vissa skaffar barn...

.. Och här sitter jag, orolig för att varken kunna nå min egen lycka.. eller ta del av deras...

... Det är ju så dumt. För att jag har ju lika stora chanser och förutsättningar som de har.. Egentligen... "Men varför känns det då så omöjligt? Så oöverkomligt?"...


...


Nu ska jag se på lite tv innan jag går och lägger mig... En ny dag imorgon...

.. U-umh...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8 9 10 11 12
13
14
15 16 17 18 19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se