Livet ur D:s synvinkel

Senaste inläggen

Av D - Lördag 28 jan 00:49

Jag vet inte. Det känns som om det bara går runt, runt, just nu, alltihop... Som om jag springer.. Hmm. kryper i ett ekorrhjul, utan något syfte... Jag bara spelar ett väldigt tråkigt och smärtsamt spel med mig själv, som inte kan leda någonstans alls... Och mönstret har blivit så tydligt för mig nu, att jag kan se händelserna i förväg... Hur jag kommer att hantera vad.. och när vad kommer att hända... "Att" det kommer att hända...


...


Eftersom att RödaVeckan satte igång igår, bestämde jag mig för att stanna hemma idag...

Men istället för att passa på att diska, duscha, städa, borta tänderna eller boka tvättid, har jag bara suttit i soffan och vid datorn.. Ja, mellan toalettbesöken...


Jag har tittat på tv, som jag alltid gör. Vad annars?

... Och ja. Jag har ätit. Till en början, hade jag bara ätit en morot när klockan var runt fyra på eftermiddagen. Men jag satt och gnagde på med mina funderingar. Och kravet att äta. Att gå till affären och köpa propparmat, skavde hål i min hjärna. Jag tjatade och tjatade inombords, och till slut orkade jag inte fortsätta fundera...

Jag blev trött på att försöka göra min begäran godkänd hos mig själv...


... Och ja. Nu har jag svårt att minnas hur funderingarna gick och vilka mina argument blev för att få gå och handla... Och att få handla just det som jag ville handla... "Skräp"...

Men jag gick iallafall iväg till slut. Köpte en massa skit... Eller "massa" och "massa". Men "lite skit" är "för mycket skit" just nu, eftersom att jag inte borde tillåta fler propperier egentligen...


... Jag tänker ju på viktuppgång. Och "fetma" går igenom mitt huvud varje dag, minst en gång om dagen. Rädslan. Oron, och insikten... "Jag vet vad jag gör, men ändå fortsätter jag"... Jag känner mig idiotisk och svag...

Men samtidigt. För varje gång som jag köper hem detta, egentligen oönskade skräp, blir jag mer och mer pepp på att sluta upp med det. Varje gång som jag upplever en stark känsla av att jag egentligen inte vill ha. Att jag inte är sugen, innan jag knappt har hunnit börja äta, får jag en sådan självklar känsla av att det kommer att fungera nästa gång. Att jag till slut kommer att kunna vänja in mig själv på att köpa och äta nyttigheter. Jag menar. Jag har ju gjort det förut. Det har funnits perioder då jag inte har känt något sug alls efter sötsaker och andra äckligheter, varken psykiskt eller fysiskt...


...


Förövrigt så har jag kollat lite vägglampor på webben. Då jag fick en känsla av vad jag skulle vilja ha för lampa vid min Fikus...


Jag har... dokumenterat kalorier... Skrivit i min känslobok, om ångesten och bekymret vad gäller ätandet, och hur värdelöst det känns att inte kunna ta sig ur det... och framåt i livet..

Jag har försökt komma fram till hur jag ska göra för att ta mig någonstans alls och inte bara fortsätta i denna meningslösa bana... Känt mig uppgiven...


... Ja, det känns som om jag sitter fast mellan två täta glasväggar. Jag kan se livet, men jag kan inte få tillgång till det... Och samtidigt som jag vill, är jag varken modig eller stark nog för att kunna ta mig ut dit... Samtidigt som jag vill ut där allt händer, trivs jag bra där jag redan står... Jag har bott där för länge nu, för att känna mig bekväm och villig i att lämna det för något annat... "Fastän det är meningslöst och tar ifrån mig den lycka som jag egentligen vill ha! .. Som jag kan se men inte röra"...

Och jag har gett upp... Det har jag nog... Gett upp om mig själv, att jag någonsin ska ge mig själv en chans till det liv som jag vill ha.. och borde ha innan det är försent..! Jag får ju bara en chans... Eller, jag hoppas inte. Jag hoppas det kommer ett liv efter detta. Att det blir ett bättre sådant, och att jag då inte kommer ihåg det liv jag har nu eller vem jag har varit...


Jag vill ha en ny chans, i ett sinne som vill mig väl och som vill samma saker som jag vill.. Så att jag slipper bråka med mig själv och förlora hela tiden..!

Men det är i livet efter detta, i så fall. Så att jag måste lida mig igenom det här. Bara ta mig igenom det... så får jag vila sedan...

Jag har inget hopp om det här livet. Om mig själv. Och när än Döden kommer. Om han så är puschad av en olycka, av mig själv eller av naturliga själ, så kommer allt iallafall att vara över då... "Bara jag hinner säkerställa mina "hemligheters" trygghet och min identitet, mot mina nära och kära innan dess, så.." ... Och att det blir på en dag då jag har duschat och borstat tänderna. Gärna städat, diskat och tvättat... Ja, det är mycket som behöver vara rätt innan jag går... Så det skulle ju helt klart vara enklast att kontrollera den biten(när det ska bli) själv...


...


Hmmm... Är det något mer jag vill säga om dagen?


... Jag klev upp vid halv tolv. Senare än på rätt så länge...

Och nu innan jag började blogga, såg jag på en film som gick på tv...


... Jo. Jag har förresten bestämt att allt skräp ska bort nu. Att jag inte ska köpa mer propparmat. Utan att jag måste underkasta mig min egen regel, från och med nu...

Och den här gången, tror jag faktiskt att det kommer att funka! Sedan, om det kommer att leda till svälttvång på grund av att jag inte köper hem det jag får köpa. Eller ifall jag faktiskt börjar köpa hem dessa tillåtna varor... Det vet jag inte ännu. Men... vilket som, blir jag nöjd med bådadera. Lyckas jag äta nyttigare och bra. Fine. Äter jag nyttigare men på svältnivå. Fine too. Och får jag inte i mig någonting... Inte alls fine, egentligen. Eftersom att det blir väldigt svårt att fortsätta förbjuda godsaker då, om det är det enda jag.. vill äta...

Men, men... Godsaker är förbjudna. Och ska jag äta, får jag vända mig till tillåtna råvaror.


... Annars har jag bara funderat på sysselsättning idag... Om inte det var igår. Det var säkert både och...

Jag vet inte hur jag ska ta mig ut... Och det känns hopplöst...

Jag är för rädd. För obekväm... Och jag kan inte ta mig ur cirkeln som jag går i...


... Jag funderade faktiskt på en samtalskontakt, idag...

Behöver prata... Men jag vet inte hur det skulle gå till... Så att..

ANNONS
Av D - Torsdag 26 jan 22:08

"Det här kommer inte att gå. Det här kommer inte att gå. Det här kommer inte att gå...". Och jag känner mig handfallen till livet...


Jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig vidare. Jag känner mig som instängd i en kropp som styrs av en hjärna som är spritt språngande emot mig... Och jag tycks inte längre ha varken viljan eller förmågan.. Orken, till att kliva ur de spår som jag har gått ner mig i under så många års tid nu...

För att det är ju det som är grejen. Jag har fastnat i mina egna djupa spår... Och jag fortsätter bara gå i dem.. Ovillig och rädd för att printa nya...


Och när det känns såhär, känns allt så himla meningslöst. Hopplöst...

För att.. finns inte viljan, så finns inte heller möjligheten...


...


Idag var jag på studiebesök igen... På ett jättekonstigt ställe...

Ja, jag förstod inte riktigt vart jag var, och jag hängde inte heller med på vad de sa... Jag var bara stressad och obekväm i situationen...


...


Men jag börjar från början.

Jag var väldigt orolig och hade nervös ångest hela natten, innan jag somnade. För att jag inte kunde sluta tänka på mitt frysdilemma... Ifall något är fel med den efter att jag avfrostade den, eller inte..!


Jag satte på musik. Och somnade sedan ifrån. Halvt. Så att då stängde jag av igen...

Men jag sov väldigt orolig och lätt, hela natten... Väldigt oroligt...


... Vaknade till morgonen. Sådär klockan åtta. Klev upp, och väntade in att få gå till bussen...


...


Jag hade en del tid på mig när jag skulle gå från busstationen till JobbCoachs kontor. Så att jag tog en omväg. Men eftersom att jag inte visste hur lång tid den vägen skulle ta, stressade jag på mer och mer för varje minut som gick...


... Idag gick det inte bättre på mötet. Det var två arbetsledare denna gång, och jag kände mig otrygg, stel och obekväm... Och att de frågade så mycket, gjorde mig väldigt... otrygg... Jag ville inte göra ljud ifrån mig... Jag menar. Jag vågade inte ens höja min blick från golvet... Knappt andas!


Men stället kändes dessutom fel, rakt igenom...

Och jag känner mig dum när jag är så kräsen. Men det är bara det att jag viker för rädslan. Jag viker för ångesten och röran... För otryggheten... Och för vad som tycks vara ett mönster i ovilja...


Jag vet inte...

Men efter mötet, bestämde jag mig för att promenera tillbaka från studiebesöket, istället för att åka med JobbCoach. Bara det att jag inte hade någon aning om vart jag befann mig i förhållande till stan!


Jag började iallafall gå. Valde ett håll, och fortsatte sedan gå...

Som tur var, började det visa sig skyltar mot stan efter ett tag. Men trots det, gick jag i rask takt, så att jag inte skulle hinna tröttna på att promenera om jag gick fel några gånger under promenadens gång..!


... Till slut så tog jag mig ändå till en busshållplats som min buss gick ifrån, efter ungefär en timmes promenad...

Och så åkte jag hem...


...


Direkt jag kom hem, satte jag igång tv:n och började äta... Eller jag tror att jag gjorde det. Kan ha gjort någonting emellan, också...


Jag vattnade växterna...

.. Och annars har jag nog bara suttit och legat på soffan...


... Ja, jag fick svar från FrysNissarna också!

De sa att det var som det skulle vara, utefter min beskrivning av bekymret. Så att då får jag försöka lita på dem, att ingenting är fel. Även om det känns som att det verkligen inte var så innan jag frostade av frysen...


... Men dagens dilemma är trots allt.. Förutom att jag känner att jag vill proppa imorgon men hoppas på att undvika, den där sysselsättningen... Jag ser verkligen inte hur jag någonsin ska lyckas ta mig ut, eftersom att jag har gått ner ett väldigt otrygghetsmönster och verkligen inte kan ta mig ur det...


Det känns liksom som att jag måste välja en annan väg för att ta mig ut. Någonting som jag inte redan har misslyckats med sjuttioelva gånger...

Men det enda jag vet om, är ju arbetsförmedlingen. Och dessa har jag ju redan testat ett antal gånger. Jag har skrivit in mig otaliga gånger. Blivit utskriven igen på grund av att jag inte tar emot deras hjälp eller uppfyller deras krav... Och skrivit in mig igen ett tag därefter...


Så att det känns inte som om heller det är någonting som helt plötsligt skulle börja fungera nu...

Jag kan ju känna att det låter på mig, som om jag vill det här. Som om jag vill börja jobba och bidra till samhället... Och på vissa plan, vill jag väl faktiskt få någonting att göra på dagarna.

Men i det stora hela, är det mest att fly ifrån vad jag redan upplever, som känns... lockande... För att det är för tungt att jobba. För tungt, socialt. För tungt, självförtroende-och självkänslomässigt... För tungt när det gäller att få saker att gå ihop i livet. Att orka med det ena om jag gör det andra...


Men just nu kan jag samtidigt känna att jag tar saker förgivet genom att ta emot bidrag utan att tro på att jag någonsin kommer att tjäna och förtjäna mina egna pengar. Och att jag samtidigt som jag oroar mig för hur det ska gå när jag inte längre har rätt till eller vill ta emot denna aktivitetsersättning, egentligen vill göra mig av med den så att jag blir tvungen att ta mig ut och förtjäna min inkomst...


... Men det som känns tungt just nu, är ju att jag inte vet vad jag ska ta mig till om jag inte kommer ut på praktik. Aktivitet. Sysselsättning...

Jag menar. Hur ska jag hantera ätandet? Hur ska jag orka fortsätta... finnas till? Vad har jag för chanser att någonsin få känna att livet betyder någonting och att jag inte bara sviker? Hur ska jag stå ut med vardagen, när jag är så socialt isolerad? ... -Meningslöst.


...


Jag orkar inte känna, som det ser ut nu...

... Det är kaos och meningslöshet, om vartannat...


... Nej, jag måste(måste) ut om jag ska orka vara kvar vid medvetande...

Annars så kommer min tillvaro och själ fortsatt rasa sönder och samman...


... Livet känns så grått just nu, när jag inte har träffat någon nära sedan nyår... Jag menar. Jag tappar nog lite grann verkligheten, tror jag, när jag bara sitter i mina egna tankar hela dagarna... Även om jag går ut och går ibland!

ANNONS
Av D - Onsdag 25 jan 22:46

... Ska jag säga till henne att jag inte orkar? Ska jag säga att jag inte klarar det? Att det inte kommer att gå?

Egentligen är det ju som de säger. Jag börjar från fel håll. Och jag behöver ta tag i det från en annan ände... Men jag kan samtidigt inte gå den väg som de föreslår. Kan inte heller se någon annan fungerande väg... Och vart jag än tittar, går jag in i väggen och kraschar...


Det känns omöjligt, helt enkelt...

Livet känns omöjligt. Allt jag gör och inte gör, känns omöjligt... Att ta sig någonstans alls och att sluta skada sig själv... Att bli sann mot sig själv och sin tillvaro.. känns omöjligt... Och att lämna det här livet och aldrig komma tillbaka... Att äntligen få avsluta och ge upp... Vila, känns omöjligt...


... Jag orkar egentligen inte göra någonting längre, för att ta mig framåt. För att komma någonstans alls och uppnå någonting i mitt liv... Och minsta lilla sak som hända bör eller skall, känns övermäktig och ger prestationsångest... "Jag vill bara vila. Fly... Vara ifred"...


Ja, hade jag inte haft mina syskon och föräldrar...

På något sätt, känns det som om jag skulle vara lite mer avslappnad då... Jag hade inte behövt. Hade inte haft någon anledning till "det, det eller det"... Jag hade inte haft några förväntningar på mig. Jag hade inte behövt älska eller vara till lags. Hade inte behövt svara eller umgås när jag egentligen bara vill bort...


...


Imorgon ska jag på studiebesök igen... Men jag vet inte om jag orkar...

Det är ju klart att pms eller vad det nu är jag upplever nu när RödaVeckan snart ska sätta igång, och oron för den, gör att jag känner lite mindre för det...

Men just nu känns det bara som att "den där obehagliga känslan som jag kände i tisdags.. Den vill jag inte känna igen"...


Jag menar.

Jag orkar inte med att åka till fler ställen som bara känns "fel, fel, fel". Som ger mig obehag och ett hjärta av sten. Hjärna av gummi... Till ett ställe som jag känner direkt, att jag bara vill fly ifrån. Att jag inte kommer att vilja, eller känna mig trygg med att vara på...


Och jag orkar inte känna att jag sviker mig själv, gång på gång. Att jag är dum och onödig för att jag aldrig ger det en chans...

Vilket ger mig mitt dilemma. "Jag kan inte backa igen nu"...

Jag menar. Backar jag nu... "För vadå?" ... Vad ska jag göra om jag backar nu? Jag kommer ju inte att ta mig någonstans. Och även om jag skulle kunna skaffa hund(vilket jag ändå inte vågar) för att bli lycklig, kan jag inte bara utesluta den väg som bidrar till samhället...


Jag menar. Jag ska inte gå på bidrag i resten av mitt liv. Låta samhället, alla skattebetalare, betala för mitt liv... Så att till slut måste(måste) jag ta mig ut. Jag måste ta mig i kragen och besegra min rädsla och min inre felvridning...

*Suck*... Jag vet bara inte hur... För att jag har inte viljan... Det är bara så...


...


Hmmm... Dagen idag.


Imorse vaknade jag vid sextiden, kanske... Tvingade mig själv, efter orolig själ och gnagande sinne, att kliva upp och kolla frysens temperatur. Jag ursäktade min fixering med att jag skulle dricka vatten... Vilket i och för sig behövdes(!), då jag var väldigt varm... Ja, sådana där svettsvallar på grund av stressade tankar, ångest och nervositet...


... Och där började förmiddagens brutala känslobana.

Jag gick ju och la mig igen. Halvsov oroligt. Klev upp ett par gånger till, för att sedan gå och lägga mig igen...

Och när jag sedan klev upp för sista gången, sprang jag bara fram och tillbaka mellan tv:n och kylskåpet hela tiden..!


Jag skickade iväg ett mail till KylskåpsNissarna. Beskrev vad som händer, och frågade om det skulle vara så, eller om något är fel...

Hela förmiddagen sprang jag fortsatt fram och tillbaka. Nervös och ångesttung. Med gråten i själen...

Jag var väldigt orolig att mitt öde nu var dömt. Att jag skulle vara tvungen att ta hit någon, men inte orka. Att jag skulle behöva diska och städa. Och sedan uppleva dem stöka omkring med kylskåpet...

... Och att jag mådde såpass dåligt att jag bara ville ta ut varorna ur frysen och stänga av den för obestämd framtid istället för att ta hit någon eller fortsätta lida av den "eventuella katastofen"...

Ja, allt kändes bara så utmattande omöjligt och tungt, där jag satt med keps och luva över huvudet, i tv:soffan...


Jag var skitig(är skitig), hade molande värk i livmodern, kände mig varm och allmänt unken, och hela livet kändes och känns som ett enda stort och omöjligt stressmoment... som jag egentligen bara vill rymma ifrån. Avsluta. Ge upp med...


Ja, det var ingen bra förmiddag...


...


När klockan hade blivit tillräckligt mycket, gick jag trots oron för att mensen skulle sätta igång under bortavistelsen, iväg till bussen.

Idag skulle jag köpa dessa sista erbjudandevarorna för veckan, så att jag kunde få någonting att äta... Även om det med största sannolikhet skulle proppas på(!), eftersom att jag mår som jag mår och känner som jag känner...

"Men det var ju ändå de sista för veckan"...


... Väl i stan, hade jag ungefär 40minuter på mig att ta mig till affären, köpa det jag skulle ha, och sedan ta mig tillbaka till bussen igen... Om jag ville ta den första bussen tillbaka hem.


Så. Jag stressade dit. Stressade genom affären... -För att upptäcka att de inte hade en av de varor som jag skulle köpa! "Och de hade den inte här i byn heller!"...

Jag blev förtvivlad. Ännu mer stressad. Och jag kunde inte förmå mig att köpa ett annat märke av samma vara "eftersom att det var "det" märket som var på erbjudande"... Det handlade inte om pengarna. Utan snarare om principen. Det kändes fel att köpa ett annat märke när mitt upplägg i inköpen nu ska vara på ett visst sätt...

Jag kunde inte heller förmå mig att efter all stress, förmiddagens skit och förväntningarna som jag hade byggt upp "om att få äta just "det", stressa tillbaka till busstationen utan att ha fått med mig någonting alls(!)... Och åka hem för att fortsätta lida, utan någon tröstmat!


... Det slutade med att jag stressade ner en massa skit i min kundkorg, igen... Fastän även det förstörde min princip om mina inköp. Vad jag får köpa och på vilka villkor...

Men på något sätt kändes det mer okej. Kanske för att det blev ett helt misslyckande, och inte bara en avvikelse som skulle "förvirra mina reglers hållfasthet"... Typ som att jag nu kan börja på ny kula direkt härifrån...


Men jag vet inte...

Det var så det blev iallafall. Och det hela landade i att jag nu har bytt bort de erbjudandevaror som jag hade sett fram emot och nu saknar, mot det här skräpet som jag har proppat på idag. Så att jag nu inte längre får köpa dessa saker denna vecka.. -Eller något annat! Förutom färska råvaror utan tillsatser, som jag alltid får köpa..!


...


Jag hann med den första bussen hem...


Väl hemma...

Jag gjorde som jag alltid gör när jag kommer hem med propparmat. Jag vägde och dokumenterade kalorier...

Sedan åt jag...


Jag har funderat syskon. Funderat pressen jag känner... Saknaden av något meningsfullt... Känslan av att gå miste om saker och ting... En lätt avundsjuka, ångest... Känslan av att jag tar ifrån mig själv, vad alla andra tar tillvara på...

Ja, jag känner mig dum och ensam... Och egentligen så vill jag bara... Verkligen bara, bort nu... Jag vill avsluta...

"Varför känner jag mig så fängslad vid livet?!" ... Jo, kärlek, såklart... Kärlek, och plikter mot dem man ska hålla kärt... Att inte svika och vara självisk...

Förr hade jag även lagt till att "jag kanske kommer att missa någonting som jag hade kunnat uppnå"... Men just nu tror jag inte att jag någonsin kommer att kunna ge mig själv en chans...


... Nej, jag sitter fast här för att jag inte är ensam... Så är det...

Och hade jag varit ännu mindre ensam, hade jag kanske inte längre strugglat med dessa känslor, problem och dumheter... Så att jag vet inte vart jag står i det hela... Jag känner mig bara så dömd. Som om Döden knackar på min axel och står och väntar på att jag ska vända mig om och följa med...

... "Jag kommer inte längre än såhär"...


...


Jag kollade även lite kläder på webben. Men tröttnade väldigt fort...


Annars har jag nog inte gjort så mycket annat än att äta...

Förutom att känna starkt att jag borde städa lägenheten och diska. Tvätta kläder och vattna växterna. Umgås med familjen. Duscha. Borsta mina tänder... Ja, ta ut soporna..!

... Funderat på hur jag kan ta mig bort... Bort från det som smärtar och är meningslöst... "Jag vill finna mitt domnande beroende! ... Eller försvinna för gott"... Men som sagt. Det ena kräver för mycket förberedelse... Och det andra orkar jag bara inte söka efter...


... Om jag bara kunde se en fri väg...

Jag skulle behöva hjälp från någon, och jag orkar inte bo ensam längre... Men jag vet inte hur jag ska göra för att få mig själv att tillåta en förändring i den tillvaro som jag föraktar såå...

... Desto svårare när jag egentligen mår bra och klarar vad som helst..!

Av D - Tisdag 24 jan 20:59

... Frysen gör mig galen..(!). Och jag hatar det faktum att jag inte vet om den gjorde likadant innan...

Allt hade inte varit lika mycket av "a deal", om det inte hade varit för att jag absolut inte orkar ta hit någon just nu. Jag orkar inte maila någon och fråga. Och att, varje gång som det faktiskt ska komma någon hit, agerar min själ flyktvillig och hjärnan snurrar som f*n...


Jag sitter till och med härhemma och fruktar för att de ska, någon gång i framtiden, vilja komma och renovera vissa delar här i lägenheten..! "Hur ska jag orka få ordning. Plocka och dona, tills dess?!"...

Det känns bara så stort och övermäktigt. Och att ta hit någon nu.. Någon alls, hade varit alldeles för tungt att orka med... Både för att jag blir stressad av att de röjer... Och att det är möjligt att saker kan ta tid... och bli bökigt...


... Men jag struntar i detta, nu...

Jag struntar i mina saker, hyresvärdarnas saker. Struntar i ekonomin...

Jag struntar i om livet går åt helvete. Om saker rasar samman...

Det enda jag tänker bry mig om, är att försöka undvika det som smärtar mest. Och att följa mina känslor fullt ut...


Jag ska försöka ta mig ut på praktik. Sysselsättning. Aktivitet.. What ever.

Och jag ska träffa syskon och föräldrar, så gott jag orkar.. När de själva tar upp det...

Och saker får bara bli som de blir...


Jag orkar inte bry mig om vad som kan hända och inte hända, längre...

Det får mig bara att bryta ihop varje gång som något är konstigt eller fel...


...


Jag ska gå ner i vikt igen, iallafall. Det är ett som är säkert! För att jag känner mig så stor nu... Stor...

Jag är inte överviktig eller fet... Men...

Ja, jag vet inte. Jag antar att det är någonting att kämpa för, bara. När allt annat känns onåbart...


Det kommer ju att bli enklare om jag praktiserar, att undvika att äta. Det vet jag ju. För att jag känner mig inte så trygg att äta hemifrån. Bortsett från, med syskon och föräldrar... Och sedan när jag kommer hem till eftermiddagen, kanske jag är trött och tillfreds. Så att jag inte känner behovet då heller...


... Men jag vet inte hur det ska bli. Jag kanske ska gå till läkaren eller något, och se om jag kan få något som stoppar menstruationerna.

Jag menar. Under alla mina år.. Allra helst under skolåren, hade jag det väldigt jobbigt med att ha dessa samtidigt som jag gick i skolan... Väldigt jobbigt! Och jag läckte i princip varje dag under varje period. Men så hade jag ju långa resor till och från skolan. Långa dagar i skolan... Och så länge jag kan minnas, väldigt svårt att gå på toaletten...

Ja, det där med toalettbesök. Vet inte varför det var så svårt. Men jag undvek det till sista sekund, långt upp i åldrana. Hade typ inte ro eller lust till att gå...


... Men iallafall...

Ska jag kunna börja praktisera, känner jag att jag vill ha bort det som egentligen bara är ivägen... -Jag kommer inte att sakna den!

Men jag, och att gå till läkaren... Nej, väldigt omständigt... Det kommer nog inte att bli av...


...


Dagen idag.


Jag orkar egentligen inte berätta... Känner mig trött. Seg...

Men jag klev upp tidigare än vad klockan ringde. Satte mig vid tv:n...


Jag minns inte så mycket mer av morgonen. Men jag funderade rätt så gnagande.. Det minns jag.


... När det blev dags att gå iväg till trafikplatsen för att ta bussen in till stan, gick jag iallafall iväg.

Det var ganska lagom att ta den bussen. För att då skulle jag hamna på busstation i en bra tid för att både slippa vänta och att slippa stressa...


... Mötte JobbCoch.

Åkte iväg till... Ja, vart det nu var. Någon skidbacke eller något...

Om det var någonting jag inte var idag, så var det koncentrerad..! Intresserad... Uppmärksam...


... Jag kände mig väldigt otrygg i JobbCoachs sällskap... Stirrade mest. Och kände inte för att öppna min mun...

Och när vi kom dit, kändes allt bara så himla fel..! Det var rörigt och stökigt. Både socialt och prylmässigt... Och... ja...


Egentligen ville jag bara avbryta det innan arbetsledarna ens hade hunnit komma. Jag ville sätta mig i den där bilen eller promenera tillbaka längs den där vägen, och lämna det där läskiga stället bakom mig, så fort det bara gick...

Men det var lika bra att åtminstone lyssna på vad det var för ett ställe, innan vi lämnade. För att det hade känts så misslyckat annars... Och jag hade nog ångrat det..


Allt jag inte ville göra, var att gå in någonstans. Att känna mig inträngd i ett hörn. Men jag ville inte heller öppna min mun eller titta på någon annan människa... Så att vi hamnade i ett litet och trångt kontor med en massa(!) saker slängda huller om buller!

Jag "sysselsatte" mig med att stirra ut genom fönstret och önska att jag kunde gå upp i rök utan att någon mindes att jag hade suttit där...


Lättad, lämnade vi sedan kontoret. Och åkte tillbaka till stan..

Hon hade trott att det inte skulle vara något för mig, sa hon. Vilket fick mig att känna att man kanske inte behövde börja med en plats som man inte tror på...

Men, men. Får se vad det blir för ett ställe på torsdag...


... Hon skjutsade mig till busstationen. Och lägligt som det blev, kom en buss ca tio minuter senare!

Åkte hem...


... En sak som jag har rabblat i hjärnan hela dagen idag, är dock... Såklart som vanligt, inköp.

Jag har ett par saker kvar på erbjudande, som är "tillåtna" för mig att köpa, denna vecka... Men jag behöver in till stan för att köpa dem...

Och gnag, gnag, gnag... Jag vet inte hur jag ska orka mig in... Vet bara "att".. jag vill in... För att nu har jag bara några fåtal morötter kvar av det jag äter just nu. Tog den sista färdigrätten idag. Köpte ju bara tre...


...


När jag kom hem...

Jag åt min sista färdigrätt... Ja, när den hade stått i 45minuter i ugnen... Ville värma den så, idag...

Och annars har det blivit tv... Lite läsning på datorn. Skrivanden i min känslobok... Och lite messande med 24åringen...


...


Jag känner att jag kommer att fixera vid frysen ett tag till...

Skönt iallafall att inte LedLamporna kom idag... Var orolig för... att behöva ta tag i dess påfrestningar nu när jag verkligen inte orkar med dem..!


... Kanske äter jag en till morot innan jag lägger mig. Vill ju upp i ett visst antal kalorier, eller åtminstone i närheten(vilket inte kommer att kunna ske idag)..! Eftersom att det finns en gräns för vad som fungerar i längden och inte. Och jag har ju hittat min! ... Gäller bara att lyckas greppa tag i den igen. Hur det nu ska fungera när jag börjar praktisera och (hel)svälthjärnan får en rejäl triggning!


...


Nu blir det mer tv...

RödaVeckan är på ingång.. Eller den har ju lurats förut, så det kan vara några dagar kvar...

.. Och jag känner mig seg... Trött... Uppgiven...

Av D - Måndag 23 jan 22:12

... Jag blir inte klok på någonting härhemma, och jag är trött på att hela tiden behöva oroa mig. Oroa mig för konstiga ljud. Oroa mig för diverse läckage och kras...

Jag kan liksom inte kontrollera så att saker inte rasar samman utan min vetskap. Jag kan inte kontrollera vad grannarna gör. Varför det låter, dunsar och brummas...

Jag kan inte kontrollera så att rören inte börjar läcka. Så att slaskarna inte får översvämning, toaletten inte forsar över.

Jag kan inte försäkra mig om att frysen inte slutar fungera. Kylen inte blir varm... Ifall taklampan rasar i golvet..!

Och det jobbigaste av allt, är de saker jag inte känner till. De saker som jag inte kan någonting om. Som jag går och oroar mig för, under utstirring "För att det kanske är så, så eller så. Men kanske inte?!"...


Jag blir bara så trött på det borrande ljudet i badrummet. På att inte veta "vad fan han gör däruppe"...

Att varje gång, fråga mig själv under frustration, vad det är som låter. Om det är någonting som snart kommer att gå sönder. Ifall gubben borrar eller bara spolar vatten... Ifall han rakar sig... Eller ifall det egentligen inte alls bör låta sådär, och att det kommer att bli översvämning inom ogiven framtid!


Jag blir inte lugnare av att veta att lägenheten håller på att rasa samman vart jag än tittar, och att den kan komma att bete sig väldigt dumt åt när jag inte är hemma.. "Vilket kommer att leda till disaster!"...

Att jag inte orkar ta hem fler gubbar hit, nu när jag inte orkar med att städa, diska och duscha...


Jag bryter ihop varje gång som jag inte förstår vad som händer. Och jag vill fly eftersom jag vet att det här är att vara vuxen och att jag aldrig kommer ifrån det(vuxna) i detta livet...


Jag menar. Jag vill bara fly fältet. Jag orkar inte med oron. Orkar inte med ångesten, och rädslan för hushållsrelaterade katastrofer...

Inte nu när jag fungerar så dåligt i både sinnet och själen. Jag har liksom inte ork att ta tag i hemmets utmaningar samtidigt som jag svälter och hetsäter. Samtidigt som jag krisar i vardagens kvalitet. Försöker ta mig ut.. Hålla mig inne... Fösöker må bra. Må dåligt... Försöker finna mening... Hålla livet kort... När jag inte kommer... någonstans...


...


... Idag vill jag bara skada mig själv. Jag vill öppna mina egna ögon och reagera på tillvaron. På livet och det jag gör och inte gör...

Jag vill vakna till. Förstå att jag måste ta mig ur detta... Och jag vill bara göra vad som, som kan få mig att.. haja till...


Och jag vill lida. Jag vill ha ont. Jag vill att livet blir så hårt och värdelöst det bara kan bli.

För att det är inte värt att leva ett halvdant liv som man inte trivs med. Att bara sitta och acceptera hur man mår och hur livet ser ut...

För att det skulle innebära att jag "nöjer mig" med dåligt. Att jag bli hemmablind i mitt eget helvete... Och därför... Därför skulle jag behöva må riktigt jävla skit, så att jag inte klarar av att acceptera... Så att jag måste jobba mig ur detta...


Men jag vet ju att det inte fungerar.

Det var ju det som en av mina första svältperioder handlade om. Att jag inte tänkte acceptera min tillvaro...

Men...

Ja, jag har fortfarande inte tagit mig vidare.. Ur detta...


...


Jag blir frustrerad när jag inser att jag inte heller kommer att fly ifrån detta. När jag inser att jag inte har en aning om hur jag ska ta mig bort från samhället och ut till ingenstans... Och att jag, även om jag hade vetat hur, inte hade orkat göra den kraftansträngningen som krävs...

Jag blir så uppgiven när jag inser att det kommer att passera år efter år, och jag kommer att behöva, under smärta, tampas med utmaning efter utmaning, i min ensamhet...

Och jag kommer inte att orka... Inte att stå ut...


Jag träffar inte familjen särskilt ofta. Syskon och föräldrar... Men de är de enda jag tänker på...

Jag har ingenting i livet att göra. Jag har ingenting att uppnå, som jag tror att jag kan uppnå... Jag har inte så mycket glädje i vardagen. Inget meningsfullt om dagarna... Och jag tycker att livet är mer tungt och meningslöst, än något annat...


Men jag tänker på dem. På att svika och såra... På att visa mig svag... "Utan att de ens vet om hur jag mår!"...

Och när jag funderade på döden imorse, blev det en omöjlig sak, på grund av vad de skulle tycka om alla mina texter som jag har skrivit! Och det faktum att jag behöver duscha, städa och diska innan jag dör!

Jag behöver lösenordskydda min dator. Säkra mina anteckningsblock... Och ta bort brutala foton från datorn...


Ja-a...

Till och med efter döden, kommer jag att vara orolig över vad de tycker om mig. Över vad de får veta... Och över att behöva ge dem dåligt samvete "för att de inte redan visste"...

Även efter döden, är jag orolig för att någon annan ska behöva ta i "äckliga, smutsiga, stinkande mig". Över att någon annan ska behöva städa min smuts...


... Så... Varken döden eller flykt från samhället. Flykt ut till ingenstans...

Och inte vågar jag satsa på att bli lite lyckligare heller, då det leder till ännu fler katastrofkänslor!


...


Idag.


Jag såg på lite tv, som vanligt, när jag vaknade...

Kollade frysen, det första jag gjorde på morgonen. Den stod fortfarande på -19grader. Som den ska.

Men så kollade jag den igen efter ett tag, när jag ändå skulle hämta morot... -Och då hade den gått upp!


Jag blev alldeles till mig. Började läsa på olika forum. Försöka komma fram till ifall frysen var trasig. Ifall jag kunde ha förstört någonting igår när jag avfrostade den(!)...

För att jag kunde bara inte minnas att frysen hade skiftat sådär förut...

Den skiftar inte mycket. Bara ett par grader. Och det kan ju vara så att jag bara inte har haft anledning att kolla, tidigare...


... Jag började iallafall må väldigt dåligt.

Kollade temperaturen gång på gång, och blev alltmer stressad ju fler gånger jag hade kollat...

Jag gick in i sovrummet. Bäddade ner mig med kläderna på, under täcket, och började gråta...

Jag låg kvar en stund och bestämde mig för att skicka iväg ett mail. Skriva av mig och kanske få svar... Och sedan halvsov jag ett tag...

Jag kände mig mer avslappnad. Så att det kanske var bra att gråta lite grann...


... Jag vet inte om frysen är trasig. Men maten är fryst och temperaturen går bara upp ett par grader och sedan tillbaka igen...

Och jag orkar inte ta hit någon, så...


Det jag oroar mig för, är väl om elräkningen kommer att bli dyrare... Jag vet ju inte hur det där fungerar...

Men eftersom att jag inte vet om det är något som är fel, eller ifall den alltid har varit sådan(och ska vara sådan), så tänker jag låta det vara.. Iallafall tills vidare.


...


Jag har ätit lite grann... Ungefär den mängd som jag önskar. Och jag har försökt komma på hur jag ska hantera mig själv och livet just nu...

Jag har känt att svälten inte leder till något annat än smärta "för att sedan börja äta igen". Man blir mager och äcklig. Hjärnan slutar fungera... och döden är mycker längre bort än vad man orkar med i det läget...


Jag vill skada mig själv på ett mer effektivt sätt. Så att jag vaknar till. Inser faktum...

Jag vill känna smärtan på ett mer direkt sätt...

Men egentligen vill jag bara fly. Jag vill ha ett alternativt liv. En alternativ verklighet...


Och om jag inte kan få något av det, vill jag finna ett nytt beroende istället för svälten och hetsätandet...

Jag vill bli riktigt beroende av någonting som tar mig bort ifrån verkligheten. Bort ifrån livet... Som gör allt mycket enklare och mindre viktigt...

Någonting som gör att dagarna flyger iväg och jag inte bryr mig om någonting...


Men jag skulle gärna dö i sömnen... Smärtfritt, lugnt och harmoniskt...

Om det inte vore för att jag vill kunna förbereda både mig själv, hemmet och mina personliga ägodelar(allra helst texter!) innan dess..!


... Men jag är trött. Det är jag...

Och hur ska jag orka fortsätta?!


...


Imorgon ska jag på studiebesök på en sysselsättningsplats...


... Men mer om dagen idag.

Jag klev iallafall upp igen efter någon timme, och behövde en morot eftersom att jag var hungrig...

Satt en stund till, vid tv:n...


Fick svar från MinKontaktPåKommunen, som undrade om jag hade suicidplaner. Vilket jag inte har.

Jag tänkte inte ens på hur mitt mail kunde uppfattas. För att oftast när jag skriver så att det uppfattas på det sättet, har det liksom varit mitt budskap...

Men nej, jag vill bara fly. Jag vet inte hur jag ska hantera det här...

Svar, är vad jag behöver. Trygghet, och ett mirakel!


...


Jag bestämde mig för att köpa några paket micromat, då jag hade erbjudande på dessa. Och kom sedan fram till ett nytt förhållningssätt till vad jag köper och på vilka villkor...


Så att jag har ätit två portionsrätter och två morötter idag...

Tv. Sängen. Golvet i vardagsrummet...

Jag har skrivit i min känslobok...


... Ja. Och så fick jag mess från 19åringen, med en bild på hennes gravidmage! Nu har hon blivit stor, och det är bara lite drygt en månad kvar på graviditeten!

Men nu bor hon ju så långt bort. Så att jag påverkas ju inte något nämnvärt av det, ändå...


...


Jag kommer att stinka på mötet imorgon, men det kanske inte märks...

Jag orkar ändå inte duscha och göra mig klar innan jag går... *Usch på mig*... Men det har jag struntat i så himla många gånger förut.

Jag undviker att visa håret, så går det bra...


...


Ja. Och så har jag ju ältat LedLamporna också... Det faktum att de är gula inuti, och att jag kanske har gjort ett misstag som köpte dessa utan att tänka efter ifall det fanns andra...

Men jag har fått acceptera valet. Iallafall tills jag får hem dem och kan testa..!

Av D - Söndag 22 jan 21:12

... Jag mår dåligt. Jag mår inte bra alls...


Köket är stökigt. Disk som behöver diskas. Mat som behöver slängas. Skräp och plast. Kladd...

Jag har inga rena kläder. Alla ytor behöver egentligen dammas. Jag borde både duscha och borsta tänderna.

.. Jag har gaser i magen på grund av vad jag har ätit och hur mycket. Och jag sitter och försöker samla kraft till att äta upp min sista propparmat "så att jag slipper den sedan"...


Jag har hundar på hjärnan. Och vid sidan om det, sysselsättning. Och det känns bara så omöjligt att få saker att gå ihop. Att finna styrka och bli lycklig...


Och att jag både har köpt hem LedLampor till min taklampa i vardagsrummet, som jag inte vet om jag kommer att bli nöjd med. Om dessa kommer att funka... Och avfrostat frysen idag, gör bredvid hund-och sysselsättningstankar och de gnagande tankarna på att jag borde umgås med familjen, att jag känner att jag bara vill sätta mig på golvet... Gräva mig djupt, djupt ner...

Ja, jag känner mig låg...


... Idag har jag faktiskt suttit en hel del på golvet. På golvet i vardagsrummet. Och på golvet i köket...

Jag har även legat på sängen. Och vankat nervöst och fixerat, fram och tillbaka i lägenheten...

Jag har varit osäker, frustrerad... Och jag har stundvis hållit på att bryta ihop...

Och eftersom att jag har varit så upptagen idag, har jag knappt kopplat av alls... Så. Ingen tv. Nästan.


...


Hela natten, innan jag somnade, låg jag och funderade på dessa LedLampor som jag köpte igår, som kommer någon dag i veckan... Jag funderade på ifall de skulle vara i rätt styrka...

Och halva dagen idag, har jag stirrat på min taklampa och försökt komma fram till ifall det faktum att det är starkt gula detaljer i ljuskällorna, skulle störa mig lika mycket som jag tror att de kommer att göra...

Jag stirrade länge och intensivt. Hoppades på att jag skulle komma fram till svaret, bara genom att föreställa mig lamporna på plats... Men det går inte. Jag måste se det. Jag måste testa för att kunna avgöra... Och även när lamporna sitter på plats, kommer det att ta en tids gnagande och stirrande innan jag vet vad jag känner... och ifall det är godkänt eller inte...


... Jag funderade även mycket på den hund som jag ville adoptera...

Det har varit ett ständigt funderande och föreställande av scenarion... Men idag var han bokad, så att nu slipper jag dagdrömma mer om honom... och har hittat.. inte en.. utan tre(!) nya hundar att fundera över!

Min gud..!

... Nej, just nu är det för mycket...


...


Jag bestämde mig iallafall för att stanna hemma idag. "Kanske att jag tar en promenad här i byn". Just för att jag inte kände att jag orkade ta den där långa promenaden idag också. Och bussarna gick såpass dåligt, att jag skulle behöva orka vänta i någon timme, även efter den långa promenaden!


... Jag bestämde mig istället för att ta tag i avfrostningen av frysen, som länge har behövt göras...

Jag har länge dragit mig för det. Då det är mäkta stressande att ta ut varorna i frysen, försöka hålla dessa kalla, och sedan så fort som möjligt få frysen ren från frost..!


Nej, men det var dags.

En av lådorna i frysen har den senaste tiden gjort mig frustrerad och stressad, då jag ska ha ut och in den. Eftersom att det har varit såå tungt..!

Jag har liksom fått ta i som attan, både in och ut.. Och det har gnisslat väldigt obehagligt...


Jag visste inte hur det skulle gå, eller hur jag borde lösa det på bästa sätt... Men jag började med att lägga varorna i en plastpåse, och sedan linda in den i någonting tjockt. Och så stängde jag av frysen...

Eller ja. Jag försökte stänga av frysen! Men jag lyckades bara vrida termostaten till 1:an. Och den borde gå till "0"...


Jag började dock ändå försöka smälta frosten och isen, med varmt vatten. Varma trasor. Och la en djup plåt under pipen(eller vad man nu kan kalla den)...

Det tog jättelång tid för frosten att smälta. Trots baddningar med varm trasa, och en kastrull med varmt vatten(rätt ur kranen) flera gånger om...


Men jag kan ju säga att det ändå gick framåt fortare när jag bestämde mig för att ta fram en bestickkniv och försöka vrida termostaten enda till noll..!

För att det gick ju! Men jag tänkte ju att eftersom att frysen gick över till plusgrader, kanske det helt enkelt inte går att vrida denna enda till noll...


... Det tog sin tid. Och jag satt hela tiden och bearbetade frosten och isen, och stirrade på droppar som droppade och frostklumpar som damp i hyllorna i takt med att de smälte och släppte från gallret...


Det var ju jobbigt att hela tiden känna sig stressad för att man inte visste ifall varorna höll sig frysta där de låg inbäddade...

Men det jobbigaste var ändå efteråt, när jag hade satt på frysen igen och redan hade börjat oroa mig över ifall jag hade "torkat sönder något" när jag torkade av frysen. Eller sabbat något när jag tog bort halvlossade frostklumpar med mina fingrar...

Det fanns ett par små sladdar i mitten av frysen... Dessa var jag orolig att jag hade kommit åt... Och jag hade även råkat ha av det där skyddet som sitter längst ner på frysen(typ som på ett badkar)... Och där kunde jag ju också ha råkat förstöra någonting..!


Och då blev det ju inte bättre och mindre otryggt när frysen inte tycktes bli kall lika snabbt som de(mig förståeligt) påstod i instruktionsboken, att den skulle göra!

Jag började bli paranoid. Trodde att jag hade haft sönder frysen, och blev alldeles stirrig...

Jag kände att jag höll på att bryta ihop. Min hjärna orkade inte arbeta mer. Och att riskera att behöva ha hit reparatör eller liknande, var bara överväldigande!

Det var illa nog att sitta och vara orolig i ovisshet. Men att behöva ta hand om all disk och skräp på studs, så att de kan komma imorgon..(!)... Nej, det kunde jag inte hantera..!


Jag satte mig på köksgolvet. Stirrade på frysen...

Satte mig på vardagsrumsgolvet. La mig på sängen... Sprang fram och tillbaka mellan frysen och soffan...

Jag behövde kolla temperaturen i frysen och vrida på vreden, var och varannan sekund, kändes det som... Och det var vad jag gjorde.


Jag sprang in och ut. Vred och stirrade...

Men till slut verkar den ändå ha hamnat rätt. Och oron att jag har haft sönder den... Nej, det ser inte ut som det just nu... Dock behöver jag kolla några gånger till, innan jag går och lägger mig. Se om temperaturen är rätt...

... Bökigt det där, när man bara har siffrorna 1-7 att förhålla sig till... -Så får man testa sig fram, vilken siffra som ger vilken grad..! ... Jag var ju dum nog att inte kolla vad den stod inställd på innan jag började...


...


Jag har ätit en hel del... Försöker tvinga mig själv att äta mer(puhh)...

Och så har jag funderat hund och ljuskällor. Sysselsättning och... "vägar"...


Och egentligen behöver jag duscha imorgon, eftersom att jag ska på studiebesök på tisdag...

Men jag vill prioritera promenad i stan... Så att antagligen blir det inte av...


...


Uuuhh. *Suck*...

Giv mig vila... Jag har ångest. Känner mig pressad...

Mitt liv ska inte kännas såhär... Jag är nergativt överväldigad...


Låt detta vara vinterångest... Låt allt lugna ner sig snart...

... Jag vill inte önska bort mina föräldrar och syskon för att slippa pressen... Den pressen...


... Egentligen vill jag bara dra mig undan. Långt ifrån civilisationen. Ensam, med bara en eller ett par hundar vid min sida...

Där ska jag leva eller dö, efter bästa förmåga. Njuta medans det varar, och avsluta när det är dags...

... Jag vet att man kan leva så... Men hur tar man sig dit..?

Av D - Söndag 22 jan 00:43

... Jag har precis beställt hem LedLampor. -Hoppas att detta blir smärtfritt nu!

De hade lite gula detaljer inuti, och jag har ingenting annat gult i vardagsrummet. Men jag tror att det ska funka ändå. Och så hoppas jag att den ljusstyrkan jag valde, ska vara bra för rummet. Det är ju knappt två tredjedelar av vad jag har nu, och de jag har nu är ju alldes för starka! ... Så. Hoppas, hoppas, hoppas...


... Annars har jag haft mycket hund på hjärnan. Hela dagen idag, och enda sedan jag hittade min kärlek på en adoptionssida...

Jag bara fortsätter företälla mig livet med hund. Promenaderna. Och jag funderar ständigt på ifall jag är redo. Ifall jag har möjlighet... Ifall det skulle försvåra livet, eller ifall jag skulle kunna må mycket bättre av det...

Fortsätter väga eventuella problem och jobbigheter, mot allt som kan bli underbart härligt...


... Och jag kommer ingenstans..!

Det är helt enkelt så... att det finns både bra och dåliga sidor av det hela. Och jag kommer aldrig att kunna känna mig helt redo, eftersom att jag aldrig kan försäkra mig om hur det kommer att bli förrän jag har gjort det...

Så att det är bara att göra det eller inte göra det..!


Jag har fyllt i en intresseanmälan, men inte skickat den... Och ifall jag kommer att våga göra det eller inte. Det får tiden utvisa(påvisa?)...

Jag vet bara att jag är orolig för att slängas ut på en sysselsättning så fort som hunden blir här... Och att jag kommer att bli väldigt låst. Att jag, då jag inte har kontakt med knappt några människor, inte har tillgång till hundvakt när det behövs...


Ja-a... Men vi får se...

Betyder det mycket, finner jag ju lösningar... Och det är väl lyckan värd?


...


Idag har jag, förutom att ha ätit och sett på tv. Räknat kalorier och dokumenterat.. Köpt lampa och läst på om kaloriförbrukning... Funderat på hund, .. också varit in till stan en vända och promenerat.

Jag tog en långpromenad som blev på ungefär en och en halv timme. Och denna kommer nu att bli min sträcka. Då den går i en rundel, så att jag slipper vända tillbaka. Jag hamnar där jag började.

... Sedan, en promenad hem från trafikplatsen. Då bussen jag tog, bara gick dit. En halvtimmes promenad.


... Jag har ätit alldeles för mycket och jag ser fram emot när det tar slut. Min propparmat.

Fast det säger jag ju alltid. Det känner jag ju alltid. Men det blir ju likt förbannat, nya propparrundor påbörjade..!

Men inte denna gången. För att nu måste jag inse att jag inte längre är sugen på detta skräp, och att det bara blir ett rent och tvärt tvång..!


På tisdag ska jag ju på studiebesök på en sysselsättningsplats tillsammans med JobbCoach. Så att då hoppas jag att allt känns bra... Annars så måste jag våga köpa hund eller göra någon annan förändring. Behöver mening och någonting att fokusera på...

Av D - Lördag 21 jan 00:19

... Min hjärna fixerar "hund", just nu... -Alltså verkligen..!


Jag...

Det började med att jag återigen köpte hem propparmat. En hel del godis och kakor. Men även minimorötter och färdigmat...

Jag vet inte varför eller hur det kommer sig. Men jag fick bara för mig att jag skulle proppa idag också. Och det kändes så självklart. Ingen direkt sådan där ångest eller ältande tankar, att jag både vill och inte vill... Såklart lite osäkerhet, eftersom att jag vet att jag inte borde...


Men jag bara gjorde det.

När jag vaknade imorse, efter att ha drömt en mardröm om min vardagsrumssoffa(den var trasig överallt!), klev jag upp och som vanligt satte mig vid tv:n...

Jag betalade räkningen från KanalNissarna, då den äntligen har kommit. Kändes inte helt rätt i summan och sådär, denna gång heller. Men om de kommer på att de har missat en "kategori", får de väl skicka en kompletterande räkning. Jag orkar inte kontakta dem och förvirra både dem och mig själv ännu en gång..!


Jag betalade iallafall räkningen, och bestämde mig sedan för att fylla på mitt busskort en till omgång. För att jag måste verkligen börja ta mig hemifrån igen. Och ska jag sedan börja praktisera, kommer jag ju ändå att kunna utnyttja det. Så att det kändes helt självklart att fylla på det på nytt idag...


... Jag satt sedan vid tv:n och bara väntade ut tiden tills jag skulle kunna gå till trafikplatsen.

Jag visste att jag behövde promenaden "Allra helst nu när jag ska proppa, igen!"... Men fastän jag skulle promenera i runt en halvtimme, kändes det långt att vänta tills det var lagom att gå.. "Det var ju nästan en timme kvar tills dess att jag kunde gå!"...


...


När det var ca 40 minuter kvar tills bussen skulle gå, började jag promenera till trafikplatsen.

Jag visste inte vilken buss jag skulle hinna med. Då det fanns två bussar med en kvarts mellanrum. Men det var ändå det som skulle få avgöra det dilemma som jag hade grubblat på hela förmiddagen...

Jag kunde inte bestämma mig för vilka affärer jag skulle gå till för att köpa min propparmat. Jag visste ungefär vad jag ville ha. Men det kändes långt att gå mellan affärerna, och jag var osäker på ifall jag skulle orka så mycket promenad på en och samma gång "Nu när jag har så dålig kondition"...


Men som sagt. Det fick hänga på bussen.

Den ena bussen går förbi en av affärerna. Och då hade jag kunnat kliva av där och sedan promenera i lite drygt en halvtimme, kanske fyrtiofem minuter för att komma till nästa affär.

Eller så kliver jag på den bussen som går till busstationen. Och då kan jag gå till de två butiker som tar knappt en halvtimme emellan, runt stan till...


... När jag nästan var vid busstationen, började jag fundera på hur jag skulle lägga upp det hela nu. Med tanke på att jag ville hinna med den första bussen hem igen. Men jag bestämde mig för att börja med den butik som låg längst bort(behövde en sak därifrån). Och hade inte den butiken allt som jag ville ha, kunde jag sedan avgöra ifall jag ville hinna med första bussen eller ifall det var viktigt med det sista proppet också...


Så att jag gick iväg. I rask takt gick jag... För att jag ville försöka hinna med båda affärerna om det behövdes. Men jag tog det ändå rätt så lugnt.

Jag plockade på mig det som jag ville ha. Stressade omkring en del, nervöst mellan hyllorna. Tvivlade. Hade lite pressad beslutsångest, eftersom att jag var under lite smått tidspress...


Jag hittade inga LEDlampor till min vardagsrumslampa idag, fastän det var första gången som jag tog tag i att försöka... Men nu när jag har kollat en gång, kanske det känns enklare att finna kraft till att kolla igen sedan...

Det vore ju bra att kunna tända lampan om man känner för det. För att som det ser ut nu, med alldeles för starka lampor, överväger jag inte ens att tända den!


...


Annars hade butiken allt jag ville ha, och jag åkte hem igen.


När jag kom hem, började jag som vanligt väga mina varor och skriva ner kalorier och allt det där. Så att jag har koll på vad denna propparperiod kommer att innebära. Och sedan satte jag mig vid tv:n och åt...


Det dröjde inte länge förrän jag insåg att jag återigen hade svikit mig själv. Att gårkvällens tankar och insikter fortfarande betydde någonting. Och att det var himla dumt att återigen tvinga mig själv till att äta skräp som jag inte ens längre vill ha. Utan som jag, när jag är på affären, bara tvingar ner i korgen... Utan att känna minsta lilla dragning till dem.. "Under tvivel!"... Och som jag nu, när de ligger på bordet, inte ens har lust att äta..!


Det är bara så dumt.

Och att göra såhär mot sig själv, när det leder till så mycket smärta, både fysiskt och psykiskt... Ja, men när det tillför negativitet och tyngd över hela livet och tillvaron... Det är bara så onödigt.

Och så mycket som jag ångrar det nu, tio gånger mer kommer jag att ångra det när det väl har gått för långt!


Jag menar. Det är ju inte bättre att svälta. Inte på många sätt...

Jag kan ju såklart se vissa positiviteter med det... Och föredrar det på många plan. Men jag vill ju inte. Inte när jag vet att jag bara lyckas tills jag oundvikligen börjar hetsa igen!


...


Jag skrev iallafall av mig i min känslobok.

Menade på att jag inte kan fortsätta såhär. Och att jag nu måste(måste!) ersätta det här hetsätandet.. Ersätta den här maten. Ätandet, med någonting annat.

Jag måste byta ut begäret att äta.. Lägga mitt fokus på kärlek, jobb, fritidsintresse eller träning... Gärna alltihop!


Jag vill ju börja träna. Jag vill ha hund. Vilket innebär hälsa och kärlek...

Men jag har ju också sysselsättning genom kommunen, pågång. Som jag inte vet om jag snart blir väldigt upptagen av. Och jag vet inte om jag kommer att orka både träna och jobba...

Jag vet inte heller hur jag skulle kunna kombinera hundägarskapet med jobb, träning eller fritidsintresse... Så att det känns som om jag måste välja en av dessa saker, som kan ersätta hetsätandet... Och då borde jag ju göra den sak som bidrar till samhället på något vis...


Men trots det, har jag kollat runt på hemlösa hundar. Adoptivhundar, ikväll...

Och jag hittade en älskling som jag lite smått föll för. Och när jag faller för något, fixerar jag ordentligt!

Så att. Hela kvällen idag, har jag grubblat, tänkt, funderat och känt efter.

Jag har föreställt mig. Fantiserat. Diskuterat. Och bara drömt mig bort...

Jag har vankat nervöst.. Och jag har varvat mitt grubbel, med det småtta tvånget av att vilja äta bort stressen. Men jag har undvikit det, eftersom att "nog måste vara nog" just nu...

Och jag ska klara mig tills imorgon.


Imorgon ska jag by the way, antagligen in till stan. Jag menar. Jag har busskort nu, och jag kan lika gärna åka in dit och promenera, som att promenera här...


Och egentligen borde jag, vilken dag som helst nu, ta tag i tvätt, disk och städ. Och så borde jag visa lite intresse för föräldrar och syskon...

Men det orkas bara inte med just nu. Inget av det. Och jag känner att jag inte riktigt kan greppa kontrollen över mig själv och mitt eget hem och liv...


...


Hur ska jag klara det här?

Så många tankar. Så många önskningar och planer... Borden och måsten...

Men ingenting händer...


Jag borde ta tag i någonting av det som kan förändra mitt liv till det bättre. I någonting av det som kan göra mig varm och lycklig. Som kan lägga mitt fokus på någonting som inte smärtar så...

.. Snart är det försent... Och då har jag verkligen svikit mig själv..!

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8 9 10 11 12
13
14
15 16 17 18 19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se