Livet ur D:s synvinkel

Senaste inläggen

Av D - Torsdag 19 jan 23:36

... Bekymmer. Bekymmer. Bekymmer... Problem som inte går att lösa... En framtid som hela tiden rasar samman framför mina fötter...

Och jag önskar bara att jag bodde tillsammans med någon. Någon som kunde tillföra lite stabilitet... För att nu har jag gett mig själv anledningar på anledningar, till att betvivla min egen förmåga att få ett liv att må bra och trivas i... Jag har bevisat för mig själv, gång på gång, att jag inte bär på styrkan att förändra vad som är dåligt, och att uppnå vad som kan bli bra...

Jag sviker mig själv. Visar mig svag... Har ingen självrespekt alls... Och jag kommer inte att göra mig själv lycklig. Jag kommer inte att göra det meningslösa meningsfullt... Inte i detta livet...


Jag ser inte hur jag någonsin ska kunna ta mig ur det här. Hur vardagen och livet någonsin ska kunna bli bättre...

Och vad jag än känner för eventuell flyktväg ifrån det jobbiga, funkar det aldrig... Och just nu kan jag inte se hur en aktivitet ska kunna lätta på min hemska ätstörning och förebygga att jag fortsätter hetsäta...

Och jag ser inte heller hur en aktivitet ska kunna göra att jag orkar med att sköta hushållet, mig själv och vardagen i det stora hela...

Den kanske kan ge mig lite mening och göra mig gladare... Men med ett hem som tynger ner mig med sin smuts. En hygien som inte sköts och kläder som inte blir tvättade...

... Med en ätstörning som gör att jag hetsar mer än vad jag svälter, kommer jag ändå inte orka. Vare sig aktiviteten ger mig ett liv eller inte...


...


Jag vill börja praktisera. Jobba, så fort som möjligt. Gärna igår. Så att jag kan komma hemifrån och slipper känna av begäret att äta mer än vad jag orkar, hela tiden...

Jag vill inte ha en enda dag till, ledig. Jag vill hemifrån, och sedan inte åka hem igen förrän det är dags att sova... För att det här livet. Den här tråkiga vardagen... Min ångest och oro... Min rastlöshet... Ensamheten... Dessa gör bara att jag suktar efter att äta, hela, hela tiden... Jag får ont... och ångrar att jag äter... Och så fort som svälten sätter igång, vill jag hetsäta igen...


Men jag vill bort, så att jag slipper äta. Bort så att jag slipper ens fundera på att äta...

Och jag vill att något annat är mer viktigt för mig.. Betyder mer för mig, än vad ätandet gör...


...


Idag har jag ätit väldigt lite.

Dagen har varit långtråkig och ändan har befunnit sig på soffan precis hela dagen.. Inte ens vid datorn har jag suttit..! Jag skrev en gång i min känslobok. Men annars har jag bara ställt mig upp när jag har hämtat morot i köket...


Nu för bara några minuter sedan, låg jag på sängen och bara låg. Funderade. Blundade. Stirrade...

Hade egentligen lust att bara bädda ner mig och strunta i boggningen för en stund. Men eftersom att jag vill blogga varje dag, var det lika bra att göra det först. Så att jag slipper kliva upp igen senare ikväll.


...


Jag har iallafall suttit och önskat att jag kunde köpa hem en massa godsaker igen, att proppa på "en sista gång"... Och det känns ju mäkta konstigt, med tanke på att propparperioden som slutade igår, var väldigt smärtsam och jag därför var helt inställd på att "aldrig igen!"...


Men det går över fort. Och det spelar ju ingen roll att man kommer ihåg hur dåligt man mådde. Eller att man läser sin gamla text om vad man kände och tänkte under hetset.. Om hur lite man egentligen vill ha alla dessa godsaker... Hur lite sugen man egentligen är...

Utan det handlar om att proppa. Om att kunna äta så mycket det bara går, och sedan pressa lite till...

Det handlar om att bara kunna braka loss över ett helt bord med socker-och fettbomber. Bara släppa på all kontroll och äta på grund av stress och psykisk press.. Snarare än för att det är gott eller man är hungrig...


Ja, jag vinner något på att hetsäta. Jag är bara inte så säker på vad det är, längre. Då jag har ätit det såpass mycket nu, att jag varken är sugen på det, har lust att äta det, eller tycker att det är egentligt gott...

Men hjärnan skriker efter det. Och hetsen har väl nu blivit lika mycket av en drog, som svälten tidigare var... Fastän jag önskar att svälten låg mig närmare i sinnet igen...


...


Jag har så svårt att stå emot när min hjärna börjar tjata. Och det känns som om mitt enda hopp är att ta mig hemifrån varje dag och fokusera på annat... Och att det sker igår!!

Eller att vända mig till någon ätstörningsklinik och se om det finns någon utväg... Men grejen är ju den att jag inte ser hur det skulle kunna gå till... Jag ser inte hur någon annan skulle kunna vända på någonting som inte jag själv kan vända på... Och jag ser inte hur jag ska kunna ta emot hjälp när jag inte vet vad felet är eller ifall felet finns..!

Hur ska jag hinna ta emot hjälp om jag börjar praktisera?! Eller ännu bättre... Hur ska jag lyckas vilja ta emot hjälp, när jag egentligen bara vill uppnå svälten igen och sluta hetsäta?!


... Ja-a. Framtiden känns mörk... och jag orkar inte mer...

Jag behöver någon att bo med. Att leva med... Någon som kan lyfta upp mig när jag fallit, eller ta emot mig när jag faller... Och jag behöver någon som kan ge mig en knuff(eller tjugo) framåt...

Jag förstör mitt liv... Mig själv...

ANNONS
Av D - Onsdag 18 jan 23:30

... Aldrig förr har mat varit en sådan stor fiende som den är nu. Aldrig har den slagit mig så hårt... Och aldrig tidigare har jag varit såpass beroende av den...


Just nu ligger på mitt vardagsrumsbord, den sista varma dubbelmackan(som inte är alls varm längre), och bara väntar på att få bli uppäten "Så att jag slipper äta mer imorgon"...

Jag har inte lagt undan dessa smörgåsar, som för några timmar sedan, var väldigt många fler. För att behovet av att dessa tar slut idag, har varit och är så himla starkt. Och sakta har de blivit färre och färre...

De senaste två åt jag upp under tvång(starkare tvång än tidigare). Långsamt och rätt så lidande... Tugga för tugga... Och lite smått(väldigt) ovillig att äta den del där pålägget fanns... "Jag är för mätt..."...


Och nu har jag en kvar... *Suck*...

Kalorierna har gått långt över vad som kan anses hälsosamt...

Jag känner mig fullproppad... och.. allmänt kass...


...


Men trots att ätandet är ett stort problem. Att det får mig att må dåligt... Att mina problem får mig att rasa i vikt, för att sedan öka drastiskt... och rasa igen(!), så är inte ätandet kvällens största bekymmer...

Jag har gått in i ett läge där återigen förtvivlan över hur jag ska få vardagen och livet att gå ihop när jag blir upptagen hela dagarna, tynger min själ... Hur jag ska kunna tvätta, städa, diska och laga mat... Hur jag ska kunna ha något socialt liv alls... Hur intressen ska hinnas med... Och hur man egentligen kan kombinera husdjur eller barn, med arbetslivet...


Jag menar. Jag gör ju inget av det där, nu heller...

Jag uppnår ingenting, och upplever ytterst lite...

Jag träffar bara folk när syskon eller föräldrar stämmer träff... Och aldrig annars... Jag hör knappt av mig. Har svårt att vilja svara på mess... Får ångest inför kommande sociala sammankomster eller besök...

Jag har länge velat men inte ännu vågat skaffa hund...

Jag har inte kommit igång med gym eller simning, fastän jag hade önskat det för ett tag sedan...

Jag har inga direkta intressen. Och jag varken får igång tvätten, disken, städ eller inköp...

.. Går inte heller ut med soporna...


Men ändå känns det som om livet och vardagen skulle bli förstörda och rasa samman om jag behövde lägga till en sysselsättning.. Ett jobb, mitt i alltihop..!

Samma sak som att jag har undvikit att skaffa hund, på grund av att jag kommer att få svårt med hundpassning under tiden jag jobbar.. Bara för att det känns som om jag kommer att börja jobba direkt som hunden har kommit..(!).. ... Fastän jag har varit arbetslös/sjukskriven i över sju år!


...


När jag var ute och promenerade idag, kände jag bara att jag ville bli av med hetsätandet...

Det är ju klart. Det känner jag ju hela tiden, eftersom att det är något av det värsta och mest skrämmande i mitt liv... I min värld, just nu!

Men jag gick bara där i min egen värld, och funderade över hur det skulle vara om jag vände mig till någon som kunde hjälpa mig bli av med hetsätandet och förbättra min relation till mat...


Men grejen är ju att jag inte kan prata...

Jag menar. Jag kan säkert om jag skulle träffa rätt person. Och om jag, när det kommer till kritan, skulle stå stark i min övertygan om att jag behöver hjälp...

Men det finns ytterst få människor här på jorden, som kan öppna upp min förmåga att både tänka och prata "på bestämd tid".. Som kan få mig att känna mig såpass trygg och opressad(tror inte att det heter så), att jag kan tänka klart och(!) prata, och inte bara drabbas av en låst skalle... Jag behöver tid. Lång tid och utan krav på prat, för att kunna öppna mig... Eller bara en trygg och avslappnad situation...


Och att, för mig, känna att jag har behov av stödet, är jättesvårt. Eftersom att jag hela tiden tvivlar på mig själv. På vad jag tänker och känner. På hur jag mår och vad jag kan... På vad som är sant och falsk.. och vart jag befinner mig...

Och även om jag söker hjälpen... Även när jag söker hjälpen, så går det inte att ta emot den när det väl kommer till kritan "För att jag behöver den inte"... Alternativt att jag inte vill ha en förändring eller må bättre...


... Men visst. Det skulle betyda guld för mig att slippa känna det här hetsätartvånget en gång för alla...

Det skulle betyda livet för mig, om jag inte behövde sitta härhemma just nu, och stirra på den där dubbelmackan som fortfarande ligger på vardagsrumsbordet... Om jag inte behövde känna efter, varje minut, ifall jag har blivit mindre mätt nu "Så att jag kan trycka i mig den där sista mackan också, så att jag blir av med den"...

Det skulle betyda guld för mig, att kunna slappna av och tänka på annat än... min värsta fiende och närmaste vän...


Men hur det ska gå till, det vet jag inte...

Det känns inte möjligt för mig att sluta "leka med maten"... Men eftersom att jag aldrig mer får köpa de saker som jag alltid har proppat på, tror jag att hetsätandet kanske kan lägga sig nu... Annat blir väl med svälten... Vilken jag i och för sig inte har lika mycket emot. Den är smärtsam... Näst intill outhärdig... Men mitt psyke blir iallafall mer tillfreds... Vilket Proppet misslyckas med totalt!


...


Men visst kan en sysselsättning ändå bli en positiv erfarenhet...

Den kan ju göra att jag tänker mindre på mina bekymmer och problem. Att jag om inte annat, bryr mig mindre om det som inte fungerar... Och jag kanske börjar känna mig starkare och får mer utlopp för min sociala sida...

Jag kanske blir lyckligare, och mer framåt och öppen... Och jag kanske får energi till att ge mig ut lite grann i livet, också. Och inte bara på promenader...

Jag kanske öppnar mitt sinne lite grann, för njutning...


Det är ju mycket att lägga i armarna på en aktivitet...

Men grejen för mig, tror jag är att jag har gett upp.. Jag har inte längre kraften och glädjen i att göra någonting för att ta mig dit jag vill...

Jag menar. När jag växte upp var jag ambitiös. Jag hade drömmar. Och jag ville uppnå någonting... Men jag hade inte styrkan att se till att det skedde, själv. Min initiativförmåga har aldrig varit särskilt bra. Antagligen på grund av min konfikträdsla. -Andra fixar och tar beslut. Jag följer med på färden...


Men viljan och drömmarna fanns ändå. Och efter gymnasiet, gjorde jag många tappra försök till att både ta mig ut på arbetsmarknaden och att uppnå mina drömmar...

Men Xsambon... Han var seg som gummi. Och hur mycket jag än försökte få med honom på någonting alls, visade han mig nacken... Och till slut blev jag väldigt tung och deppig... Gav upp...


Så att därför.

Jag behöver en kickstart. Och kanske kan en aktivitet. Ett jobb, hjälpa...


... Fast problemet med ätandet och min disrespekt emot mig själv.. Mina svårigheter för "mycket på en gång", finns ju... Och dessa saker kan sätta mycket emot vad jag vill uppnå. Och förstöra en hel del för mig...

Och hur länge orkar man hålla sig uppe... Hur länge orkar man stå, innan man lägger sig ner?

Jag menar. Löser sig inte det här snart, så att jag får känna mig lugn, stark och trygg.. Lycklig. Så orkar jag inte mer..! "Jag rasar ihop här! Och ingenting kan hålla mig samman.."...

Jag vill inte dö olycklig och med en känsla av värdelöshet... Men jag gör det hellre nu än om ytterligare 27år!


...


Annars...


Ja, jag har ätit. En massa...

Jag har skrivit. Både i olika anteckningar som har med ätandet att göra. Med kalorier.. Och i min känslobok, om hur jag känner och tänker...


Jag har sett på tv. Och jag har tagit en promenad...

Jag har legat på sängen och stirrat upp i taket. Känt mig stressad. Uppgiven. Funderat...

Och jag har fått ett mail från JobbCoach, om ett till studiebesök nästa vecka...

ANNONS
Av D - Onsdag 18 jan 00:50

Jag fick en sådan här känsla av "jäklar anamma", för några timmar sedan. Men bara av den enkla anledningen att jag verkligen inte stod ut med mig själv. Med vad jag gör och hur jag får mig själv att känna... Och med vilka mer konkreta resultat det ger...


...


Idag.


Jag klev upp imorse vid åttatiden. Klädde på mig och satte mig i tv:soffan och väntade in de sista minuterna tills jag skulle gå till bussen...

Och sedan gick jag iväg.


Jag hade ganska länge att vänta i stan, innan mötet skulle vara. Så att jag köpte mig någonting att äta. Och så gick jag den, i mina känslor, alltför långa promenaden ner till vattnet. Satte mig där och stirrade utöver isen medans jag åt med kladdiga, kalla fingrar...


Jag visste inte riktigt vilken väg som skulle ta mig till adressen som jag skulle till...

Så att. Direkt när jag hade ätit klart, började jag gå... och hamnade åt rätt så fel håll... Men då sprang jag lägligt förbi en toalett och bestämde mig för att jag skulle hinna gå innan jag går vidare till mötet...


Och jag hinner dit. Tio minuter innan mötet skulle börja.

Står och trycker utanför. Och vågar inte ens titta åt det hållet, där hon hade sitt fönster...

Kände mig allmänt obekväm. Sådär så att hjärtat kommer att skjunka(sjunka?) genom kroppen, om jag råkar möta hennes blick...


Jag ringde därför inte på någon klocka.. Eller knackade på någon dörr...

Utan jag ställde mig bara på tryggt avstånd på andra sidan vägen, och stirrade ut mot ingenstans... Medans jag väntade på att höra hennes röst...


...


Mötet gick väl ändå rätt så bra. Vi gick igenom några(alldeles för många) eventuella sysselsättningsplatser... Eller jag känner väl att jag mest satt och väntade på att häftet skulle ta slut. Eftersom att jag ändå inte hade koncentrationen eller lugnet inombords, för att kunna komma ihåg vad hon sagt någon sekund tidigare...


Men jag kom iallafall fram till att jag ville vara utomhus. Någonstans där jag får jobba med utomhussysslor och slipper gå in någonstans...

Mest för att jag känner mig stressad och inträngd inomhus. Och för att jag trivs mycket bättre ute i naturen, med något tungt arbete...


... Hon skrev upp de intressanta platserna, och så skildes vi åt...

Hon skulle kontakta dem och sedan återkomma till mig, om studiebesök...


...


Jag ville gå in och handla någonting att proppa på, innan jag åkte hem. Som jag alltid vill när någonting ska till att förändras eller redan har förändrats. Som om jag då får en anledning att tillåta det än en gång ".. För att det är ju ändå..."

Men eftersom att jag samtidigt ville hinna med nästa buss, kändes det inte som om jag vågade chansa. Jag måste ju välja, liksom. Antingen vänta i stan i ett par timmar, och köpa propparmat. Eller åka hem med första bussen, och inte kunna göra det...


Jag bestämde mig för att åka hem...

Men faktum är ju ändå att jag inte var sugen på någonting...

Hela bussresan hem, satt jag och verkligen ansträngde mig för att komma på någonting som jag var sugen på. Som jag skulle orka proppa på. Men grejen är att det bara var begäret att proppa, som härjade inom mig. Jag ville inte ha någonting. Var varken hungrig eller sugen... Kände inget behov alls av att ha någonting varken i munnen eller i magen... Utan jag ville bara hetsäta. Stressäta. Proppa tills jag inte får plats med en tugga till..! Och sedan skulle jag proppa ännu mer!


Och det var så det blev...

När jag kom tillbaka hit, gick jag in på affären och gjorde verklighet av mitt begär. Av vad min hjärna tjatade efter...

Jag köpte godsaker. Kakor, tårta...

Och så köpte jag morötter, vindruvor och blåbär... Ja, jag var sugen på det. Men så lättar det också upp lite i både själ och hjärna... Gör det hela lite mindre skamfullt och skyldigt...


Jag har ju länge köpt enbart godis och kakor. Levt på det... Ytterst sällan något hälsosamt i min varukorg...

Och så hade det nog sett ut idag också, om jag inte hade längtat efter att köpa någonting som ger mig ett annat budskap än vad allt det där skräpet gör...

För att grejen är ju att hälsosamma saker också är goda. Och jag kan längta efter den friskheten ibland... Men när man äter på grund av stress och ångest. På grund av tvång, snarare än för att rå om sin kropp och hjärna, så är det trots illamående av bara tanken på det, det onyttigaste man kan hitta som man vill ha... Så är det bara.


...


Jag gick hem.

Slängde upp allt jag hade köpt, på bordet. Skrev upp allt på datorn, i vikt och kalorier. Och så åt jag.

Och jag åt. Och åt...

Skrev ner, efter varje gång jag kände mig för proppad för att orka ta en tugga till, vad jag hade gjort av med och vad det blir i kalorier. Och så gjorde jag en ny lista, över hur mycket jag hade kvar. Eftersom att jag började känna att jag verkligen inte vill fortsätta med det här längre...


Jag skrev av mig i min känslobok...


Jag vill aldrig fortsätta med det här längre. Jag vill avsluta det nu, och sedan aldrig tillåta det igen...

För att grejen är ju den att det inte bara är jobbigt, rent fysiskt. Att det gör ont. Att jag känner mig uppblåst. Spänd... Och att ibland det jag äter, vill komma upp igen för att det inte får plats...

Det är ju också rädslan. Ångern... Och skuldkänslorna...

Det är svagheten... Att alltid svika sig själv... Och att inse att man inte kan avstå från det som man egentligen har förbjudit sig själv från att göra, gång på gång på gång...

Det är känslan av att aldrig kunna göra den enda sak för sig själv, som ska motverka den värsta farhåga man har...


Jag menar.

Jag proppar. Fastän jag vill svälta.

Jag äter skräp.. Fastän jag vill äta hälsosamt...

Och jag tillåter mig själv att skjuta i vikt.. Fastän jag fruktar fetma...


Och det känns verkligen som om jag knuffar ner mig själv i varggropen hela tiden... Fastän jag borde vara den som hjälper mig själv upp..!

... Och till slut dör jag... Jag kan inte tvinga ner mig själv hur många gånger som helst, utan att till slut...


...


Ja-a...


Jag skrev iallafall om vad som måste ske nu...

Och jag måste kämpa hårt för det! Jag får inte svika mig själv något mer nu... För att det orkar jag inte hur många gånger som helst..!

Jag behöver ordning. Jag behöver stabilitet och självtillit... Och jag behöver kunna känna mig stark och trygg...

-Så att jag måste sluta svika mig själv!


Jag vet inte hur det blir med ätandet.

Jag vet bara att det inte får bli något mer hetsätande när den här hetsmaten är slut. Och att jag från och med nu, inte får köpa något mer skräp. Utan jag ska ha mina krav på det som hamnar i varukorgen... Och alla andra tankar ska snärtas iväg lika fort som de kom!


... På tisdag nästa vecka ska jag och JobbCoach på studiebesök på någon sysselsättningsplats. Jag vet inte vilken hon ringde, men en av dem iallafall.

Så hoppas jag att jag snart kan börja praktisera... Det kanske kan hjälpa upp situationen lite...


För att jag har ju inte heller någon hund att spendera min tid med. Annars hade jag ju iallafall kommit ut på promenader... Men nu händer ingenting. Och jag rör mig knappt..!

Tittade på motionsband idag. Vill köpa ett så att jag kan börja röra mig lite, fastän jag inte vill lämna hemmet... Men grejen är ju att det ska hem också. Jag menar. Jag kan köpa det. Men sedan ska det in och hem... Och jag vet inte om jag orkar med den påfrestningen just nu...

Annars har de väldigt bra pris på den som jag vill köpa, för tillfället!


...


Jag har ingen ro till sömn...

Men ska väl se på lite mer tv... Och imorgon måste(!) jag ta en promenad!

Av D - Måndag 16 jan 22:44

... Jag kan inte leva såhär...

Jag kan inte fortsätta känna mig inspärrad i mitt eget hem... Som om jag bor i ett fängelse... Jag har ju inte gjort någonting fel. Inget olagligt... Jag har bara spärrat in mig själv. Varit så duktig på att låsa, att jag nu inte vet hur jag ska ta mig ut... Och hur mycket jag än önskar att jag visste... Hur mycket jag än söker svar, kan jag inte finna hur man gör... Hur man låser upp...


Och jag är bara så trött, just nu. Både psykiskt och emotionellt... Och inte desto mindre, fysiskt...

Jag är utmattad. Orkar inte mer... Och jag känner mig bara svagare och svagare, ju längre tiden går... Hopper drar sig allt längre bort...


Nu är jag i stort behov av en förändring...

Nu när jag känner med hela själen, att detta aldrig kommer att försvinna... Att det aldrig kommer att bli enklare eller mindre otryggt...

Nu när jag vet att det alltid kommer att finns bekymmer och problem... En otrygghet inombords, som gör mig elak och dum(mot mig själv)...

Nu behöver jag verkligen en förändring i det som jag kan förändra... Jag behöver finna trygghet i vad som kan bli tryggt... Stabilitet i någonting som är möjligt att få stabilt...

Jag behöver verkligen en fast punkt. Någonting som kan ta mitt fokus från det omöjliga och lägga det på någonting som kan ge trygghet och mening...


... Ja... Jag behöver en sysselsättning...

Just nu har jag ett stort behov av att komma ut och göra nytta... Att låta både hjärnan och kroppen jobba... Ja, med någonting som egentligen inte påverkar mitt liv eller mig själv, i det stora hela...

Jag menar. Jag behöver komma någonstans där jag kan släppa mina egna problem och bekymmer.. Där allt som är "för viktigt för att orka med" på hemmaplan.. I min vardag, bara kan lämnas bakom... Släppas för vinden för ett tag... Ja, jag skulle ju helst slippa dem både nu och då. Alltid. Men att åtminstone få göra det för ett tag.. Det behöver jag nu.. mer än någonsin!


För att jag är trött på mig själv, nu! Trött på mina egna system och att räkna hela tiden. Att utvärdera och dokumentera...

Jag är trött på att känna mig otillräcklig och otrygg... Att känna att jag går "fel, fel, fel".. Att jag gör "fel, fel, fel.."... Trött på att känna "om, men och varför" i allt jag gör...

Och jag är trött på att inte göra vad som borde göras i hem och liv... Att känna mig för trött, men samtidigt bara lat...


Men ätstörningen är vad som förpestar min tillvaro, just nu... Och jag...

Det känns som om jag gasar och kör in i väggen... Backar och sedan gasar in i samma vägg igen... Gång på gång, på gång..! Och det gör ont... Men jag fortsätter ändå... För att, att ta sig till, om så en annan fläck på samma vägg, att köra in i..(!), tycks näst intill omöjligt!


Jag är trött och jag orkar inte med det här, längre... Jag vet inte hur jag ska hantera det... Mig själv...

Jag vill ge upp...

... Men imorgon har jag möte med JobbCoach. Och jag bara måste ta mig ut på aktivitet denna gång! Det är livsnödvändigt!!


...


Idag...

Tv...

Äta...


... Ja-a... Vilket liv jag har...

Jag ska nog hetsäta av bara fan, nu! Och sedan... vet jag inte vad jag gör...

Jag klarar inte av det här, längre... Och eftersom att helsvält inte är något fungerande alternativ... vet jag inte hur jag ska... gå vidare härifrån(kan ju inte ha mat hemma, om jag hetsäter)...


Kan inte tillåta dessa känslor, längre...

Inte tillåta att hetsäta. Inte tillåta att äta skräp...

... Men att hetsäta och äta skräp, är det ända som är lockande.. och fungerande! Att svälta är riktigt lockande, och på sitt sätt, tillfredsställande... Men inte fungerande..! Inte nu längre, iallafall... Nu när jag så gärna hetsäter... Vilket gör mitt enda fungerande svältande, väldigt svårt att klara av...


... Ja, jag svälter hellre och går ner i vikt till en farlig nivå.. Än att hetsäta och nå nya vikter hela tiden...

Så är det... Men hade jag klarat det, hade jag helt klart valt att vara hälsosam... Ingen skräpmat(annat är också gott)... Och inget överätande eller nekande till näring...

Men jag är otrygg... Och jag vill hantera detta genom svält...


Men nu...

Jag vill hetsäta. För att jag drunknar i mina egna tvivel... Och jag vill bara fylla det vattnet med mat... Mat i massor!

Jag kommer att ångra det... Men skada som skada... Det var så jag tänkte när samvetet började tryta av att jag helt plötsligt drack alkohol varje dag för några veckor sedan... Samma sak som jag tänker när jag väljer att äta skräp... Och när jag väljer att hetsäta... "Skada som skada. Svält är ju inte heller hälsosamt"...


... Ja-a.. Mardröm...

Nu ska jag hetsa... Sedan blir det kanske sängen... Och om inte, en lång väntan på att få gå till bussen...

Av D - Söndag 15 jan 22:11

Bara för att skriva idag också, ska jag skriva idag också. Men det blir nog bara några rader. För att jag har inget att berätta, och jag är trött...


...


Idag har jag sett på tv... Alltid tv, alltså...


Jag har ätit...

Trots gårkvällens tydliga övertygan om att igår gott kunde få vara den sista hetsdagen, har jag ätit utan att egentligen vilja... Mest för att jag inte vet hur jag ska hantera att ha hetsarmaten hemma, utan vara inne i en hetsperiod... Jag menar. Det blir så mycket frågetecken. Och eftersom att det är både enklare och mer tillfredsställande att äta dessa socker-och fettbomber, än att äta något betydligt nyttigare, kunde jag inte sluta fråga mig själv ifall det kanske ändå är okej att äta denna propparmat i fel period.. "Bara jag äter i rätt mängd"...


Jag känner mig så... bekymrad när jag tänker på det...

Om jag inte ska behöva ha dessa funderingar och frågetecken... Dessa osäkra samvetskval inombords och i vardagen, varje gång som jag har gått in i en propparperiod, måste jag alltså pricka in en näst intill exakt kalorimängd när jag proppshoppar... Och det känns inte rimligt...


Denna gång klarade jag mig dock förvånansvärt bra...

Med bara några få hundra kilokalorier i propp kvar, har jag nu tagit slut på allt som jag av intresse skulle vilja proppa på... Jag har bara lite bröd var... Okej, mycket bröd... men inget pålägg. Så att det kommer att få ligga tills nästa gång...

Och därför... Därför kommer jag verkligen att kunna få påbörja mina svältdagar imorgon... Och även fast jag vet att det är tungt, känns det skönt att jag nu inte längre har någon anledning kvar att inte sluta hetsäta...

Fast det vet man ju aldrig... Med några hundringar i kalorier kvar, hittar jag säkert på någonting nytt imorgon... Men jag kan ju hoppas på motsatsen!


...


Jag har även diskat några items idag... Mest för att jag måste få igång diskningen lite grann nu, eftersom att det börjar bli så äckligt och stökigt överallt...


Jag har ätit, och känt mig nästan illamående.. av allt socker och fett...

Och jag har borstat tänderna för första gången på länge...

Jag tog ett bad. Vilket var väl behövligt, då jag var väldigt skitig efter flera veckor utan dusch...


Och jag har funderat, funderat, funderat...

Men min hjärna känns seg. Så att jag har fått kämpa för att hålla tankarna kvar i huvudet. Och de har trots det, flugit ifrån mig, gång på gång...

Jag har funderat hund. Jag har funderat aktivitet.. Och jag har funderat matlagning... och såklart köp av råvaror... Vad jag kan köpa... Vad jag kan laga, och så vidare... Utan egentligen någon tanke på att det kommer att ske.. Något av det!


...


Imorgon, vet jag inte...

Men på tisdag har jag möte med JobbCoach... Jag hoppas att jag känner av viss framgång då..!

Av D - Söndag 15 jan 00:37

Trött. Helt slut... Men filmen ville inte sluta tidigt nog...

Nu blir det ett snabbt inlägg. Sedan ska jag sova...

En hel söndag att ta sig igenom snart...


...


Idag. Hektiskt. Det är nog bara så som jag kan benämna det...


Jag mår dåligt av att äta. Men jag äter ändå. Av tvång. Av enbart psykiska begär... Utan varken lust eller något kännbart fysiskt behov... Snarare tvärtom... Jag känner mig mätt hela tiden... Och blir "proppad" av att äta...

Men jag tog ett beslut imorse... Ett beslut som verkade mer rimligt och tydligt i mitt huvud, än vad gårkvällens gjorde...


Jag beslutade att idag måste bli ännu en proppardag...

Ja, det var tvunget att bli. Inte för att jag var hungrig... Inte för att jag var varken sugen eller var emot att svälta redan idag... Utan för att det var mer tydligt i mitt huvud. Rimligare... Där fanns en plan... Ett räknesätt...


... Ja, jag kom på ett bättre sätt att räkna ut propp och svält, imorse. Ett sätt som gjorde att tillvägagångssättet för svälten under hetsen, blev en helt annan... Och det visade sig att idag skulle bli en perfekt sista hetsdag...


Ja, det är svårt att förklara...

Allra helst eftersom att jag vet hur sjukt det hela är... Jag borde inte sitta härhemma och ägna mig åt att försöka komma fram till hur jag svälter på bästa sätt... Borde inte sitta här och räkna på en massa olika siffror och kategorier, för att komma fram till hur jag som mest "framgångsrikt", svälter mig själv tills jag inte längre finns kvar(inte planen, dock)... Men i mitt huvud... Det har väldigt länge varit det enda jag lever för... Vad min vardag består av...

Min egen kropp har fått agera spelplan för min hjärnas onda sidor... Och det känns inte ens särskilt verkligt... Det är min verklighet... Men det känns samtidigt som om jag lever utanför och bara väntar på att dörrarna till livet, ska öppna sig... Så att jag kan kliva ut.. eller in... Vad det nu blir...

... Men det kommer inget liv efter det här... Det här är mitt liv... "Vad håller jag på med? Sumpar min chans... Min enda chans.."...


...


Annars.


Jag tog en promenad idag...

Hade tänkt diska. Hade skrivit upp "diska" på VitaTavlan... Men när jag kom in igen, efter min promenad, orkade jag inte ta tag i det...

Jag bestämde mig för att jag ska strunta i att promenera imorgon, och då istället duscha och diska...


Jag har ätit. Och jag har räknat... Jag har fört loggbok...

Jag har verkligen tvingat mig själv att äta. Men har samtidigt tagit det lugnare än vad jag gjorde igår... Mest för att jag inte vill känna att jag tvingar mig själv för mycket.. Jag vill kunna strunta i ätandet om jag känner för det...

Lite tvång har det dock blivit... Det känns oundvikligt... Och nu, med en tydlig linje om varför proppardagarna är slut idag, ser jag fram emot att få sluta äta igen... Nu blir det ytterst lite... och vid speciella tider, igen... Skönt.


Jag har känt mig mätt hela dagen... Och jag har, varje gång som jag har dokumenterat mina kalorier efter ätande, blivit förvånad över hur lite det blir...

Jag har ifrågasatt mig själv.. om jag har räknat rätt... "Varför blir jag så mätt?"... Det har liksom knappt gått åt något...

... Och nu känner jag mig alldeles degig i huvudet...


...


... Jag har funderat hundar...

Önskar att jag hade en... Eller två...

Jag behöver kompisar. Jag behöver någon att gå hand i hand med, genom livet och vardagen. Någon att bry mig om och att pyssla om... Och jag behöver någon som tar min uppmärksamhet ifrån mig själv... Och som ger mig något gott att leva för...

Jag behöver ett liv...


Och jag har räknat timmarna(inte bokstavligt) tills jag ska få gå på möte med min JobbCoach. Så att jag får veta om jag kan komma igång med något snart...


Och så har jag funderat över vad jag ska äta nu när proppardagarna är över... Behöver ju finna en alternativ källa till näring... Den nyttigare källan...

Av D - Fredag 13 jan 22:36

... Nej. Nu får det vara nog.

Även om jag bara har hållit på halva dagen igår och hela dagen idag, har dessa två dagar varit så tunga att ta sig igenom...

Jag menar. Jag har inte varit sugen på att äta, nästan alls. Jag har inte varit hungrig... Och jag har känt att jag fysiskt tvingar ner maten i halsen... Bara på grund av det psykiska tvånget att äta... Äta mycket...

Och idag har jag haft halsbränna, till och från, hela dagen...


Jag vill inte äta. Har inte lust att äta... Och att ta fler proppardagar nu, känns bara... tungt...

Så att. Jag ska avsluta nu. Jag har fortfarande propparmat kvar. Men med tanke på hur svårt det har varit att tvinga ner dessa tuggor. vare sig det gällde godis eller smörgås.. Så tror jag inte att jag ska ramla dit på att börja hetsäta igen helt plötsligt, iallafall..!


... Jag tror helt enkelt att min mage har blivit mindre igen, efter att ha ätit så lite i några dagar. Och att jag därför att svårt att orka äta...

För att det är inte likt mig att inte vilja hetsäta! ... Iallafall inte på det här sättet... Kanske(alltid) av fysisk smärta... Men det kändes annorlunda denna gång... Som om jag helhjärtat, hellre vill svälta.. "För att det är mindre jobbigt"...


...


Ja. Jag ska svälta, igen...

Dock så känner jag att jag behöver stora skillnader mellan vad jag äter vid vilket av tillfällena... Så att jag ska äta väldigt hälsosamt under "icke hetsdagar". Så att jag endast köper ekologisk. Enbart färska råvaror... Och så vidare... Men att jag sedan när jag hetsar, får äta och köpa precis vad jag vill...


Jag hoppas att detta går vägen nu. Annars blir det frustrerande, eftersom att jag hade chansen att hetsäta, men inte orkade ta den...

Så att... All propparmat måste(!) vänta tills nästa tillfälle jag väljer ut!


...


Idag har jag ätit. Ätit.. Och ätit igen...

Jag har sett på tv... Och jag har, trots brist på fysisk ork, lyckats diska några items från diskbänken...

Jag har räknat kalorier. Räknad gram... Och hållit loggbok över hur mycket jag gör av med av en viss sak, och hur mycket jag har kvar av den...


Och så har jag tagit en promenad...

Det var jätteskönt. Verkligen. Och det behövdes verkligen..!

Att bara gå där i sin egen takt och andas frisk luft... Jag menar. Jag har inte varit utanför lägenheten sedan snön kom för flera dagar sedan! ... -Det var friskt.

En timme var jag ute.


... Och så har jag grubblat över vad jag ska frysa in och inte, av den propparmat som nu inte gick åt, och varför...

Rivit ost. Kubat ost...


Och jag har funderat över min Fikus.

Den har ju dött några gånger emellanåt. Ja, eller halvdött.. Annars hade den ju inte återhämtat sig nu...

Men den har liksom inga blad längst in på sina grenar. Så att jag vill beskära ner vissa grenar, så att den får nya skott och därmed nya blad... Men eftersom att den redan är rätt så gles, vill jag inte ta bort någonting av det den redan har...

Så att vi får se... Det får vara tills vidare...


Jag har funderat hund...

.. Och praktik... Jag hoppas det går vägen på tisdag, på mötet med JobbCoach..!

Av D - Torsdag 12 jan 23:45

Jag valde att bryta mitt löfte...


Efter noga övervägande och gnagande funderande, bestämde jag mig för att bryta mitt löfte och testa den strategi som jag har knåpat på i flera dagar nu...

Och det, av tre anledningar. Ett. Jag var hungrig och sugen. Två. Jag var trött på de gnagande tankarna i huvudet, som tjatade om alla dessa onyttigheter hela tiden. Och som inte kunde sluta försöka komma på vägar att få hetsäta. Och tre. Det känns som om jag lider i onödan om jag fortsätter svälta fastän kroppen har saktat ner såpass mycket som den har gjort. Jag menar. När jag började svälta, gick jag ner 4 hekto om dagen. Och att lida medans man bara går ner ett... Nej, det kändes inte värt det.

Jag vill försöka få igång ämnesomsättningen igen. Så att jag åtminstone, om jag nu ska tvinga mig själv att svälta, inte bara lider, utan också når framgång(om man nu kan kalla svält för det)...


Jag vet ju också att viktnedgången blir mindre och mindre, ju mindre man väger. Eftersom att man gör av med mindre energi, vad man än gör, när man inte har så mycket vikt att bära på... Men jag vill ändå tro att det skulle gå "bättre" för mig om jag får igång kroppen igen...

Och mer energi innebär ju också att jag orkar röra mig mer..! Ska försöka passa på att diska och duscha. Ta lite promenader, under de dagar som jag nu hetsäter.


...


Dagen idag.


Hela natten, låg jag och ältade "mat, mat, mat"... "Godsaker, godsaker, godsaker"...

Hela dagen igår, i förrgår... Och.. ja, hela tiden..!


Idag började dagen på samma sätt... Jag ältade och önskade... Försökte komma fram till hur jag skulle kunna ta mig förbi mitt löfte om "nolltolerans till onyttiga köp"... Och hur jag skulle våga hetsäta en gång till...

Jag visste ju... Jag var helt övertygad om att det skulle bli ett långt och utdraget lidande om jag skulle tvinga mig själv att fortsätta svälta mycket längre. Och att belöningen för det hela, skulle bli väldigt liten och ta väldigt god tid på sig...

Jag visste med mig att jag skulle få svårt att orka.. "Allra helst med dessa gnagande tankar!"... Så att. Jag ville hetsäta. Jag ville tillåta... Men jag visste inte hur...


... Det tog lång tid innan jag kom fram till att jag skulle tillåta hetsätandet. Att jag skulle bryta mitt löfte till mig själv... Och att jag skulle chansa på att jag kunde få igång min kropp igen, så att den vaknar till... Så att, när jag sedan börjar svälta igen, det inte "bara" blir ett(näst intill) tomt lidande...

Jag skulle lita på mig själv, att jag inte skulle ge mig själv en massa tillåtelser hela tiden. Utan bara köpa hem, under dessa propparperioder som jag ska ha emellanåt...


...


Klockan var över att jag skulle kunna åka in till stan och handla. Till den affär som jag hade velat till...

Och eftersom att butiken här i byn, inte har allt det som jag hade velat ha, bestämde jag mig för att bara köpa lite idag. Och sedan åka in till stan imorgon...


Men ja...

Jag köpte det som jag ville ha. Gick hem igen och började väga och räkna...

Jag skrev upp allt på datorn. Och kom sedan fram till att resten av det jag hade önskat äta, fick vänta till nästa gång. Även om jag kände mig lite smått missnöjd över att jag inte hade orkat hålla mig tills imorgon, så att jag kunde köpa det jag ville ha, redan den här gången...


...


Så att..


Jag har ätit.. och räknat... Ätit och räknat...

Och jag har tvingat mig själv att äta... Och jag har räknat igen...

Funderat och skrivit i min känslobok...


Jag känner väl lite grann, att detta är vanskligt...

Jag menar. Jag vill ju svälta. Och även om jag tror att det behövs att jag äter rätt så extremt i några dagar "för att maximera vinsten" och göra det värt det, så känns det jobbigt att nu börja gå upp i vikt igen, när jag har kämpat så för att gå ner de kilo som den långa ofrivilliga propparperioden gav mig...

Men funkar det inte med att hetsäta emellan, så får jag väl försöka mig på det enda sätt som faktiskt har fungerat för mig.. Att äta ungefär hälften så mycket av vad jag bör... Ungefär dubbelt så mycket än vad jag har gjort denna korta svältperiod... Och att låta det fortgå i minst tre månader.. Så långt som det går...


...


Nej. Jag ville inte svälta... Inte när jag, nu innan nyår, bestämde mig för att förbjuda godsaker...

Jag ville undvika hetsätandet. Och jag ville rikta in mig på riktig mat. På färska råvaror... Och jag ville få ordning...

Men grejen är ju den att, det vill jag ofta. Jag vill ofta få ordning. Det är bara det att när jag inte känner att jag mäktar med och klarar av det som jag vill uppnå. När jag inte ser hur det ska gå till... Och när jag då börjar äta mindre... Då lockar det fram min svälthjärna illa kvickt! Och jag börjar per automatik, sträva efter svält och viktnedgång... -Och näring blir gift..!


Det var det som hände nu...

Min plan var inte att börja svälta igen... Min plan var att få ordning. Att göra 2017 till ett bättre år. Det bästa på flera, flera år! Men... Hur? Jag mäktar inte med vardagens bestyr.. Därbland allt som har med kosten, inköp, förvaring och matlagning att göra! .. Och något boendestöd blev det inte...


... Så att...

Nu smider jag planer för svälten. Finner nya vägar för att vinna så mycket som möjligt på den... Och testar mig fram... Spelar på min egen hälsa, tills hjärtat slutar slå, eller lungorna ger upp... Japp, det är så det känns... Så det är...


...


Men jag har iallfall fått svar från JobbCoach. Och vi ska träffas på tisdag.

Skönt att det blir av så snabbt. Så att jag får komma någonstans i någonting...

Hoppas på att jag, denna gång, kan ta mig ut på en sysselsättning. Så att mitt fokus kan hamna på någonting annat för en stund(om det nu gör det, och aktiviteten inte bara förvärrar situationen)...


...


Annars.


Tv, tv, tv...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8 9 10 11 12
13
14
15 16 17 18 19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Sagt av er...

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se