... Jag har låst bloggen nu...

Jag känner mig praktiskt taget redan död. Och jag FÖRSTÅR inte hur allt har kunnat gå så SNABBT. Från att kämpa på het glöd.. Till att inte orka mer. Praktiskt taget ge upp...

Ja. Jag sa upp kontakten med Xsambon idag. Grät. Forsar. För allt. För livet...

Fick dock aldrig något svar ifrån honom... Börjar fundera på om han lever eller är död... Detta var det TREDJE messet på några dagar... Och jag har inte fått svar!

... Annars...

Ja, jag vet inte hur mycket mer jag vill säga... Jag är död.. Längtar. Vill bort...

... Ja. Hoppet... Det FINNS typ inte...

... Jag har suttit vid tv:n. Gråtit på hallgolvet...

Jag har skrivit i textsamlingen...

... Och jag har köpt "dagens mat" för första gången på länge... Dock så åt jag ju EFTER det, ur frysen... Men lugnade mig själv med att det blir bättre sedan när "frysmaten" är slut.

... Jag hade en VÄLDIGT orolig natt... Och jag LIDER av hur smutsig jag är... och av att praktiskt taget kunna KÄNNA stanken...

Jag orkar egentligen inte en DAG till... Men jag ska lägga mig vid tv:n igen...

Får se hur länge jag lever...

Jag sitter på vägräcket. Funderar på mitt nästa drag...

Jag mår skit. Funderar på attt kontakta Spanjoren. Men vi känner inte varandra. Har barra träffats på sjukhuset... Vem ÄR han?

Nej, det är bara en desperat tanke...

Jag trodde inte att det var möjligt. Men här är jag nu igen. Skillnaden är... att nu är jag helt ensam...

Jag vill inte gå hem... Vill inte...

Jag behöver någon att prata med... Men idag raderade jag Xsambons nummer. Orkar inte jaga längre..

Ja.. Tänkte egentligen bara säga att bloggen med största sannolikhet kommer att dö nu... Orkar inte dokumentera mer...

... Måste hem och hantera nu... HÄR kan jag ju inte sitta.

God natt med er <3

... I början av allt det här, kunde jag till och med FÖRSTÅ den sista meningens koppling till de övriga... Och det verkade LOGISKT...

Men inte nu längre...

... Kanske är anledningen att jag inte orkar tänka efter...

Men nu är allt bara så förvirrande...

... Jag skulle behöva duscha. Tvätta, så att jag får rena sängkläder...

Jag skulle behöva diska disken som gräver ner sig djupt och sträcker sig högt i diskhoarna...

Jag skulle behöva kontakta hyresnissarna, så att de kan fixa mitt läckande fönster...

Och jag skulle behöva börja få ordning i sovrummet... Men DET är ett senare projekt...

Just NU, har jag bara lust att ligga i soffan.. De irriterade såren i ansiktet... Det faktum att jag inte har duschat på så länga att jag känner mig stinkande... Och att mitt hår gör mig obekväm...

... Jag vill inte lämna lägenheten...

.. Inte heller vill jag börja äta "dagens mat" igen... Jag vill ha ORDNING.

Nyss skrivet i textsamlingen..

.. Jag skulle behöva gråta i Xsambons armar just nu... Han har aldrig varit bra för mig. Men han har alltid legat mig allra närmast.. Och jag behöver VERKLIGEN gråta i hans famn...

Men det är skit samma med DET just nu.

Allt känns bara så konstigt... Jag känner mig tom...

De senaste dagarna. Veckorna. Har varit så intensiva. En stor KAMP som jag nog inte ens har fattat att jag utkämpat... Jag har varit så himla fast besluten...

Och att nu känna att jag inte orkar längre... På något sätt känner jag mig bara så mycket lugnare... Tårarna pressar på, flera gånger om dagen. Och både igår.. ALLRA helst igår, och idag, har jag fällt tårar...

Men det känns inte som om det räcker...

Jag känner mig vilsen. Deprimerad, men ändå glad. Fången i ett slags mörker, där ändå ljuset sipprar in... Jag känner mig så stark. Framåtgående... Samtidigt som min själ gärna skulle ge upp och låta min kropp ta över ett oskyldigt barns cancer...

Jag vill inte ta livet av mig... KOMMER inte ta livet av mig...

... Och när det gäller livet eller döden... Jag vet inte...

Jag skrev ett mail igår... Medans jag grät som värst i panik...

Jag har inte bett om hjälp. Inte uttryckt några känslor till någon annan på länge. Ja, sedan sist jag ansökte.. Sa upp boendestödet. Eftersom att jag visste att jag inte skulle ta EMOT den och därför inte ville riskera att oroa någon. Men nu, trots tvivel, har jag oroat någon igen...

Jag kan inte ta emot någon hjälp. Jag kan inte riskera någonting när jag inte ens VET hur jag mår. Jag kan inte riskera att bygga på ett farligt beteende på de tankar jag redan har eller önskar jag hade... För att ett faktum ÄR, att finns det en LITEN risk att mina tankar lägger sig åt svält eller någon annan självskada, så blir det beteendet så mycket farligare om jag försöker mig på hjälp...

Men det är inte därför jag inte vill ta emot den... Jag KAN helt enkelt inte. Jag är inte säker på att jag BEHÖVER den. Att jag mår dåligt... Och jag vill inte starta upp någonting i onödan... Någonting som(återigen) tar månader att ta sig ur sedan. Inte i den här staden också...

.. Jag är inte farlig mot mig själv nu. Inte än. Men om jag skulle bli...

... Idag hamnade resten av maten i frysen... Jag kände mig frustrerad. Hjälplös. Och endast tanken på att bli av med maten och få börja med "dagens mat", kunde få mig att känna mig lite lugnare...

Jag vet inte vad jag håller på med. Vart jag är påväg... Vet inte vem jag är... Men det är nog bara en kris. En kris, orsakad av en för intensiv kamp...

Vet inte om jag heller IDAG, har lust att beskriva min dag närmare...

Jag har mailat fram och tillbaka med min kontakt på kommunen. Jag har fällt några tårar. Legat framför tv:n... Ätit...

Jag har låtit disken lägga sig som staplar i diskhon. På varandra bara..

Undvikit att titta mot det fönster som nu inte längre har några gardiner i sig... Jag har inte orkat kontakta hyresvärden ännu... Och jag... Ja, det får vänta. Sålänge får jag förflytta dessa gardiner mellan säng och soffa.

Sova. Se på tv...

Jag har varit ute på en promenad... Och jag har messat Xsambon... Som aldrig svarade...

Är det som han säger... Att han var nära döden för ett tag sedan...

Ja, jag behöver stöd. Han behöver stöd...

.. Men kanske inte av varandra...

... Men nu ska jag gå och lägga mig. God natt med er <3

... Nu regnar det in IGEN! Och det är bara DROPPEN alltså.

Jag skiter FULLSTÄNDIGT i ifall deras jävla GOLV blir förstörda. Men jag orkar inte MED att behöva oroa mig för mina svindyra GARDINER också!

Inte nu när jag har sådana problem med ANDRA saker i livet, att jag knappt orkar leva...

Jag ORKAR inte. Och jag vill bara ge upp nu. Orkar inte kontakta hyresvärden. Orkar inte ha kvar maten i skåpen... Och jag ORKAR inte fundera över hur FAN jag ska lösa hela detta jävla LIVET! ... J A G  O R K A R   I N T E ! ! !

... Hela dagen idag, har jag gått runt och inte vetat varför jag ska orka leva mer. Då jag inte har velat gå hem igen, när jag har lämnat lägenheten. Hemmet är giftigt för mig. Och fastän jag mår rätt så dåligt ute, så slipper jag rädslan och oron.. Svagheten, för en liten stund...

Jag ville inte hem. Vill inte vara hemma. Men det är ju där jag hamnar... Det får jag bara försöka hantera så gott det går...

... Men så går FÖNSTRET sönder... IGEN! Eller börjar läcka, iallafall... Och jag vill inte HA besök. Jag vill inte behöva krångla med gardinerna som kommer att hänga ivägen...

... Och nu vill jag inte behöva bråka med min egen hälsa mer...

Jag har ständigt ont i magen. Och den är uppblåst som en gravid balong...

Det hjälper inte att promenera. Jag har ont. Och så fort som jag kommer hem, utsätter jag mig själv för mer smärta. Fastän den första inte har försvunnit...

Men nu gråter jag. ÄNTLIGEN. Ja, det har länge varit påväg... Tårarna tar inte bort smärtan... Men det brukar lätta på trycket lite...

... Jag vet inte vad jag ska göra... Jag vill springa härifrån...

Var ju bara tur att jag var HEMMA när det började regna in. Så att jag kunde rädda mina gardiner! Gaaah!!

... Jag vill svälta för att slippa smärtan... Men då sätter en annan smärta in...

Jag försöker trots det, vänja mig vid tanken på en naken skalp...

Men sedan då?..

... Borde be om hjälp nu...

Men.. "Vad behöver du hjälp med?" ... "Vet inte. Ingenting tror jag..."

... Jag har försökt mig på så många vägar nu. Lyckats ett tag... Och sedan har det spruckit... Jag har slut på ideér. Och just nu är behovet att bli av med all mat och återgå till trygghetens "dagens mat", störst... Ångrar till TUSEN, att jag slutade med den! Detta slutade i ett HELVETE!!

... Jag struntar i att beskriva dagen idag... Ska väl motvilligt maila hyresvärden nu... Oroa mig över hur jag ska lösa att gardinerna hänger ivägen imorgon, hela natten... Och sedan hantera det... Undvika mat så länge som möjligt. Åtminstone tills magen har blivit normal och inte smärtar... Och sedan bara försöka... Äsch. Klarar av vardagen gör jag alltid... Men ska väl försöka... Nej jag vet inte...

God natt med er iallafall <3

Sådär. Gardinerna är nedtagna... Min lampa flyttad... Och handduken som skulle stoppa läckaget, genomblöt... Men jag STRUNTAR i golvet!! Det är inte mitt ändå...

Jag får sova i soffan inatt... Om jag nu ens  kan somna... Tårarna bara rinner... Men nu är mina gardiner utom fara iallafall.. Även om tillbakahängningen av dessa sedan, ger mig ångest..

Ögonen känns varma. Ansträngda. Och vill gärna gråta.

Magen är proppad och ytterst utspänd... Jag har ont...

Jag orkar inte njuta av naturens kärlek. Inte idag..

För att just nu befinner jag mig någonstans där allt är slut... Det lilla hopp jag ändå känner, räcker inte för att tända en gnista...

Jag vågar inte åka hem... VILL inte åka hem... Inte till detta livet... Livet där jag inte får grepp... Livet där plågan fysiskt, hinner ikapp plågan psykiskt...

… Jag önskar. Jag önskar jag kunde... hjälpa mig själv...

... Yoghurten i frysen... Och jag ska motvilligt fortsätta äta smörgås. Då den idag nyöppnade osten, har jag hört, inte blir så bra att hyvla efter att ha varit fryst...

Uppblåst mage. Säkert 10 centimeter utstående(utåtstående?)...

Idag var ingen bra ätardag...

Nej, det har spruckit nu... Spruckit ordentligt...

Och nu blir det tillbaka till "dagens mat" istället...

Jag orkar inte mer...

Screw the hair!

Min mage mår inte bra... Alla mjölkprodukter gör att jag får uppblåst mage och gaser. Ont...

Och att idag ha proppat... Proppat efter att ha ätit regelbundet i flera dagar... Ja, det tär både på kropp och psyke...(Jag kan inte ha någonting hemma, när jag är rädd att äta ihjäl mig..)

... Och jag oroar mig för framtiden... För vad ätandet ska göra mot mig...

Jag vill bara... FUNGERA...

Jag drömmer mardrömmar om nätterna.. Härom natten drömde jag om två små chihuahua(hur skriver man det i fler?) som hela tiden rykte ihop. Så att jag satt där på golvet på helspänn hela tiden, för att vara beredd att ta isär dem... Och att lyfta dem... Nej, då gick de sönder. De var så små och benen så sköra...

Och så igår natt(natten som var), var jag VÄLDIGT elak mot en bebis! ... Usch.

Och jag vaknar väldigt varm...

Dagen idag.

Jag vaknade några gånger imorse. Men klev inte upp förrän... tolv, tror jag. Åt frukost. Diskade efter mig... Och klädde sedan på mig och gick till bussen. Efter en del funderingar och velanden...

.. Jag kom fram till att jag kanske snart går in i röda veckan och det kanske börjar regna igen imorgon... Så lika bra att ta chansen...

... Väl inne i stan... Jag skulle inte handla. Då jag ju för några dagar sedan, beslutade att jag bara skulle ta slut på det jag hade, och sedan... Ja, jag måste komma på en annan lösning. Någonting som fungerar för MIG...

... Så nu skulle jag bara in för ingenting... Och det kändes skönt... Om jag ville, kunde jag bara sätta mig på busstationen och ta nästa buss hem igen...

Jag tog mig en promenad. Satte mig vid forsen... Och där satt jag och bara satt.. Tittade på vattnet. Och lyssnade till... Ja, vattnet.

Solen brände mig i ryggen. Och det blev nästan lite varmt. Men jag ville inte klä av mig fleecen. För att, kändes bökigt med den LÅNGA sjalen som jag hade på mig UNDER...

Efter en stund, tog jag en kort omväg tillbaka till stationen. Kollade alternativen till bussar. Ifall det kanske fanns någon som gick TIDIGARE än den bussen som jag TÄNKTE ta. Men jag visste ju också, att i såfall skulle det bli en som BARA gick till Trafikplatsen. Så fick jag GÅ därifrån sedan. Men det kändes inte som några problem.

Bussen som jag tog, var nästan full.. Men jag fick en plats där ingen satt på det andra sätet... Ja, en stund illafall... Fick en tant bredvid mig, innan vi hade lämnat staden... Lite uppstressande. Då jag skulle kliva av på det enda stället innan sista...

Ja, om man såger så... Bussen gick motorvägen, och med endast ett stopp emellan.. Och där skulle jag av.. Hon skulle av i min barndomsstad.. "slutstationsstaden"... Och jag satt innerst...

Men men. När min hållplats kom, kom jag ihåg att plinga. Trots att jag aldrig åker den bussen... Och sedan började jag min relativt lugna, men ändå någorlunda raska promenad hem...

Väl hemma, en timme efter att bussen lämnat stan, gjorde jag iordning någonting att äta... Och så satte jag mig framför tv:n...

Allt är bara så blurrigt. Och jag minns inte VARFÖR eller HUR allt sprack idag... Tog orken slut? ... Blev frestelsen för stor? ... Jag minns inte...

Och vilka problem jag har på insidan av mitt pannben just nu, kan jag inte sätta ord på... Men jag VET att dessa får mig att vilja gråta. Att de pressar tårarna mot insidan av mina ögon. Att en droppe kan komma ut...

.. Men jag tillåts inte gråta...

... Jag VET att jag inte kan hantera situationen. Att jag inte orkar längre... Och att det är många frågor som behöver svar... Att min stolpe är gjord av sladdrig gummi... Och att min själ SKRIKER efter stabilitet!

... Jag har iallafall suttit vid tv:n sedan jag kom hem. Ätit utan att vilja... Ätit tills magen såg ut som en balong...

Disken ligger i slasken... för första gången på LÄNGE...

Och jag har precis i ren hjälplöshet och frustration, försökt GÖMMA mina flingor.. och lagt undan all yoghurt i frysen... Brödet ger mig ångest. Men det ska jag äta ändå. Då jag inte tänker förstöra närmare ett kilo ost...

... Dagen har inte bara handlat om mat... Den har handlat om hundar. Funderingar om hur jag ska få livet som jag vill ha. Den har handlat om hur jag ska kunna lösa mina problem... Och om att bli LYCKLIG...

... God natt med er <3

... Att äta, känns som ett heltidsjobb... Och jag längtar efter semestern...

Jag trivs inte när jag är mätt... Jag trivs inte när jag är hungrig.. Och hela grejen, betyder ALLDELES för stor tankemöda...

... Jag vill ha en paus... En paus ifrån känslor och tunga tankar... Jag vill bara för en dags skull, kunna koppla bort ALLT, helt och hållet...

Eller "för en dag" ... Jag vill koppla bort det, och sedan aldrig koppla in det IGEN...

... Men jag vill inte prata om det mer. Inte idag. Vill inte prata om vad som är jobbigt. Om hur tankarna har rört sig i mitt huvud. Och om vad jag har för drömmar och förhoppningar. För behov och visioner...

... Vill inte prata om vad jag VET att skulle hjälpa mig med det, det eller det... Då dessa saker bara tycks glida längre och längre ifrån mig...

Så jag hoppar det...

Och när jag hoppar det, finns det inte längre så mycket att säga om DAGEN...

Det har varit en hel del tv. Tänkte åka till stan en snabbis. Men kändes inte värt det. När det öste ner utanför mitt fönster. De svarta molnen gav mig ont i huvudet... Eller dovhet...

.. När jag inte hade någon annan anledning, än att jag ville åka buss...

Nej. Jag stannade inne och tittade på "Hela Australien Bakar" istället..

Jag har ätit. Diskat. Ätit... Diskat... Ätit, ätit, ätit.

Och trots att jag inte har...

... Nej, jag skulle inte prata om det... Vi hoppar det idag.

... Men... Ja-a...

Det var nog det..

God natt med er <3