Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin En tankeställare

Av D - 12 februari 2017 23:35

... Jag har precis skrivit av mig i min känslobok. Så att inlägget kanske blir av en lite kortare sort...


...


Idag har jag iallafall hämtat hem mina LedLampor från postombudet... Och konstigt nog, blev det inte alls samma reaktion från min hjärna, som det normalt sätt blir när jag tar in nya saker i hemmet, som ska avgöras ifall det är bra eller dåligt...

Ljuskällorna var jättesmå, vilket kom som en chock. Men på plats, förutom att de ser små ut i den stora taklampan, såg det väldigt bra ut. De gula detaljerna inuti ljuskällorna, räddades upp av mina rödgula gardiner i ena fönstret... -Vilket jag hoppades på!


... Så att särskilt mycket stirrande och springanden fram och tillbaka, eller "tända, släcka", har det inte blivit...

Jag tände och släckte lampan några gånger. Tittade på den och funderade lite(lugnt och sansat), under kanske en timme.. eller två... Men sedan har det lite grann lagt sig... Inte särskilt stressande idag, alltså...

Däremot känner jag nu, att jag fortfarande inte känner mig bekväm i att tända lampan... Men det är väl någonting som får växa fram, och krypa sig på sakta men säkert...


...


Annars.


Förutom att ha gått till affären och hämtat ut paketet.. Köpt "sista propparmaten", har jag bara suttit vid tv:n. Ätit utan att vilja. Ätit trots illamående. Tvingat mig själv.. och allt det där...

... Jag har känt press inför träffar med syskon och föräldrar. Bävat inför kommande känslor som oundvikligen kommer att måsta hanteras... Och jag har känt noll hopp om mig själv, mitt liv och hälsa...


... Jag drömde inatt, att jag hade ett stort bråk med 24åringen. Det handlade om att jag försökte ta mig ifrån hennes födelsedagsfest, och hon kände sig sårad och sviken...

Jag mådde jättedåligt i och av drömmen. Och idag insåg jag att den kom sig av att jag, innan jag somnade, tänkte den här meningen "Jag vill inte känna att jag vill undvika att träffa min familj"...


Det är bara så. Jag känner att jag vill undvka dem. Jag känner att jag vill vara ensam i världen(eller ja, iallafall utan nära och kära), så att jag slipper andras förväntningar och... kärlek...

Jag orkar inte vara till lags när jag egentligen bara vill gräva ner mig...

Jag vill kunna sitta ensam i min lägenhet i ett helt liv, om det är vad jag känner för. Utan att någon undrar. Utan att någon saknar eller väntar...

Jag vet, det är själviskt. Men det är ju snäppet bättre än att dö och lämna dem föralltid... Jag orkar inte vara där för någon annan när jag har svårt att vara här för mig själv...


... Så. Gårnattens sista tanke gav mig en jättejobbig, och tjatande högljudd dröm... -Och jag som inte har bråkat med någon familjemedlem sedan jag flyttade hemifrån!


...


Det får räcka för idag...


Imorgon kommer en ny dag, som kommer att leda till en annan. Och livet går bara framåt. Tar mig vidare till en den ena utmaningen, efter den andra...

Och morgondagen vet jag inte alls hur jag ska hantera. Jag orkar inte ens fundera över när alla hushållssysslor ska bli gjorda. Över när jag ska ta tag i min egen hygien...

Och 24åringens och min tripp till Ikea. Påskfirandet med familjen... -Jag orkar inte föreställa mig, just nu!

... Och den där sysselsättningen... *Suck*...


... Jag orkar inte skriva mer nu. Ska väl sätta mig och be till högre makter, eller något... "Ingen morgondag, ingen morgondag.. Ingen morgondag"...

Ja, jag är slut. Jag borde vara tacksam för livet. För vilket samhälle jag föddes till, och med vilken familj jag växte upp... Tacksam över att jag inte fick det lika illa som många, många andra...

Men jag orkar inte vara tacksam... Och hade det varit möjligt, hade någon annan kunnat få en chans till mitt liv, och se om de kommer längre än vad jag gör med det..! ... -Och det gör de säkert!

Av D - 11 februari 2017 23:48

... Jag vill öppna dörren och gå ut...

Varför kan jag inte bara öppna dörren och gå ut? Varför kämpar jag så hårt med att blockera min egen utväg? Varför ska jag motarbeta mig själv? Varför vilja det som smärtar? Varför hindra vad som kan bli bra?


...


Jag känner mig unken. Kanske för att jag inte har klivit in i duschen på veckor. Kanske för att jag inte får i mig rätt näring. Äter oregelbundet, överflödigt och ibland inte alls... Kanske för att jag sitter mest ensam för mig själv och låter tankarna gnaga hål i min själ... För att jag inte gör någonting. Inte uppnår någonting meningsfullt... Kanske på grund av det nästan ständigt pågående kriget inom mig själv. På grund av den bristen på självrespekt och kärlek till mig själv och livet, jag känner...

... Eller kanske helt enkelt bara för att jag har gett upp... För att livet har pågått för länge utan att låta skålarna mellan ont och gott, väga lika... Eller ens i närheten av lika..! Kanske för att tilliten och hoppet tynar bort...


... Jag kan ändra det här... Jag kan riva ner den mur som jag har byggt upp... Det borde jag kunna... -Att rasera är enklare än att bygga och konstruera...

Men jag vet inte hur... Kanske vill jag bara ha den där muren kvar. Att den står starkt och tydligt, och skyddar mig... Eller något...


...


Strunt i det.

Det känns iallafall väldigt tungt, just nu. Livet. Som om det, varje gång som jag börjar blicka framåt, blir tyngre att andas. Att krampa sig fast vid livet...

Att jag, varje gång som jag börjar vilja någonting, inte alls tycks vilja det...

Och den enklaste lösningen visar sig alltid vara den svåraste av dem alla... Vilket gör det hela kvävande omöjligt...


... Det borde vara så enkelt. Bara öppna en dörr... Bara ta ett steg och några till... Bara följa sitt hjärta, lyda sin själ... Lyssna till sitt sunda förnuft...

Det borde vara så enkelt att göra livet till vad man vill att det ska vara, med en enda rörelse efter en annan...

Och att sätta upp en stor blockad framför sina drömmar. Framför lyckan och kärleken... Det känns inte logiskt. Inte någonstans...


Och idag känner jag att jag bara babblar...

Vet inte riktigt vad jag ska säga(skriva) när jag inte förstår vad jag håller på med eller varför...

När jag helt utan anledning, strävar åt fel håll och vill åt dem alla... När jag har gjort mig själv till min och mitt livs största fiende...

... När jag inte längre... ser något hopp...


... Jag ser svart, men livet ger ljus... Och jag blundar desto hårdare.. för att slippa se...

Och ännu hårdare vill jag blunda när andra uppnår vad jag inte.. vill, gör, kan, når... vågar...


... Jag känner mig verkligen som en fånge i mitt eget liv, min egen kropp, mitt eget sinne... Och jag har inget hopp om att jag någonsin ska släppa mig själv fri. Då jag, när jag ser det framför mig, känner en stark motvilja... Som om min själ skulle explodera och fly fältet om jag blev lycklig. Om jag blev stark och uppnådde någonting...

Det här är inte bekvämt. Det är smärtsamt och tungt... Men jag tycks ändå uppleva det som något mer positivt än vad glädje, lycka, värme, ljus och kärlek är...


...


... *Suck*.

Jag förstör för mig själv. Medvetet. Men så får det vara...


Dagen idag.


Jag klev upp vid halv tolv, tror jag minsann...

Satte igång tv:n och datorn, och började kolla upp bussar in till stan... Egentligen hade jag ingen större lust att åka in. Men alternativet verkade mindre smart, då dagen skulle bli lång och propparbegäret stort...


Jag satte mig framför datorn och skrev ner alla möjligen passande tider, både från trafikplatsen och härifrån. Och tillbaka.

Bestämde mig för vilken som skulle passa bäst eller minst dåligt... Och traskade iväg till trafikplatsen, tio minuter senare...


... Det var fint väder ute idag, och solen ingav en härlig och lugnande känsla.

Och då jag gav mig iväg såpass i god tid, kunde jag gå i lugn takt till trafikplatsen... Eller ja, halva biten. Sedan blev jag lite stressad eftersom att jag är så dålig på avstånds-och tidsbedömning...


... I stan, bestämde jag mig för att kliva av bussen på den första hållplats som någon plingade på... Vilket blev centralstation. Och därifrån gick jag sedan ner på en, för mig ny väg som jag inte visste vart den ledde...

Det var vackert, lugnt, och intressant. Men jag blev lite osäker och stressad där en stund, eftersom att jag inte visste vart jag var eller vart vägen ledde. -Och jag skulle ju med nästa buss hem..!

Men jag fortsatte gå. Ville inte vända tillbaka utan att se ifall jag kunde gå i en rundel och inte en sträcka fram och tillbaka...


Efter ungefär 40minuter nådde jag busstationen. Väntade på bussen som skulle gå om en halvtimme, och köpte mig en smörgås...

Ja, nu har mitt hetsarbehov blivit så himla mycket större än vad jag känner att jag orkar hantera! Jag menar. Överallt och hela tiden, vill jag ha någonting att äta. Och tvånget tvingar sig bara på mig allt oftare för varje dag som går. Vare sig jag är mätt eller hungrig. Sugen eller aptitlös... Även om jag så verkligen inte känner för att äta någonting alls..! -Jag måste äta!


... Och det är jobbigt... För att idag har varit en sådan dag, och de blir bara fler...

Jag har verkligen inte velat ha någonting. Inte velat äta. Och att jag då sitter och funderar och funderar. Försöker komma fram till någonting som jag kanske ändå kan tänka mig... och verkligen försöker bli sugen. Få aptit.. Fastän jag egentligen har ätit mer än tillräckligt! ... -Bara *suck*...


Men idag har jag iallafall tagit slut på propparmaten...

Inte för att det ger mig en tryggare och lugnare känsla inombords... -Det gör ju ingen skillnad... Jag skaffar ju ny...


...


Annars. Idag.


Tv.

Sortera bland mina bilder med "känslo-och tanketexter" på, på min skrivbordsbakgrund...

Skriva i känsloboken...

Känt att jag behöver hämta ut "det där paketet" innan jag glömmer det...

Känt att jag behöver få ordning i hemmet. I vardagen, och på mig själv... Velat försvinna för att det inte går... För de känslor som jag inte vill komma att uppleva, men som oundvikligen kommer att uppstå...

Och så har jag kollat hundar på Blocket.

Av D - 11 februari 2017 00:40

... Dagen idag, har varit.. blandad, kan jag ju säga...

Jag har känt mig uppgiven och... krossad... Skrivit texter om hur jag vill ge upp... Om hur det bara är så kört för mig...

Och jag har känt en viss entusiasm... En styrka bakom svagheten... Någonting bra som skyms bakom det dåliga... Något lätt under det tunga...

Och jag har bara blivit mer och mer övertygad om... "Jag vill ingenting och jag litar inte på mig själv"...

Förkrossad... Uppgiven... Viljestark utan vilja...


...


Jag har precis suttit och kollat igenom en massa Crosstrainers, då jag känner mig desperat och behöver någonting att träna på, för att väga upp mot proppandet... Eller kanske få det att upphöra! Någonting fysiskt tungt att göra med min tid...

... Men det är svårt. Det finns så många, och det är inte alla som man kan hitta kundrecensioner på... -Och man kan inte alltid lita på BästITestTester..!

... Och så blir det ju jobbigt att få hem den, också. Att vänta på att den ska komma, och oroa sig över hur det ska gå. Ifall det ska bli bökigt, och om hur det kommer att kännas att ha den här...


... Annars har jag även skrivit av mig i min känslobok, och gjort ett frustrerat "hjälplöshetskort".. En bild på paint, där jag gnällde av mig och bad om att få försvinna och bli bortglömd...

Ja, jag är trött... Utmattad... Och jag har inte lust längre...


... Jag har sett på tv. Ätit en massa. Ätit ännu mer... Och tvingat mig själv att äta lite till!

Jag har längtat efter att "maten" skulle vara slut. Längtat ut på en sysselsättning. Ett jobb... Ett tidsfördriv... Tungt arbete. Kroppsarbete.


... Det har inte blivit någon diskning. Inte heller någonting annat "viktigt" uträttat...


Däremot har jag varit iväg på det där studiemötet på brukshundklubben, idag...

... Ja, jag tyckte om vad jag hörde. Arbetsuppgifterna. Och det kändes som om det träffade rätt så rätt, med tanke på hur jag vill ha det just nu... Uteuppgifter. Relativt tungt fysiskt... Blir ju dock mer till våren.

... Men... Tryggheten. Det sociala faktumet... Jag känner mig så otrygg, och det känns inte som om jag...


Jag vet inte. Jag har redan skrivit om det här idag. Så att jag håller det nog för mig själv, tills vidare.

Men jag vet iallafall inte hur jag någonsin ska klara av att ta mig ut. Och även om jag skulle börja känna mig trygg socialt, så finns det andra saker som riskerar att förstöra för mig.

Och på något plan, vet jag att jag skulle få ut så mycket mer av mig själv, om jag försökte mig ut på ett riktigt arbete med "normala" människor... Och "höga" förväntningar på mig, från allmänheten... -Fast det klarar jag ju inte istället! ... Vågar inte. Orkar inte...


... Ja, faktum är ju trots allt... "Jag har nog inte den starka viljan som krävs, för att någonsin lyckas ta mig ut på sysselsättning... Oavsett kravnivå!"...

Och det känns så... tungt. För att nu har jag varit på ett ställe som får mig att känna att jag sumpar... en "kärlek" om jag inte tar den chansen... Men när det känns såhär omöjligt och alternativet är att försvinna helt för att jag inte orkar med vardagen längre, vill jag bara lägga mig under en stor sten och aldrig komma fram igen... -Jag vill bort...


...


Efter mötet, kände jag mig iallafall stressad. Hade mixade känslor om hur jag kände för sysselsättningsplatsen och hur det skulle gå... Och jag kunde inte sluta fundera...

Jag kände mig rätt så.. lätt inombords, ändå... Men det gnagde på...


Jag kände att jag hade för lång tid(30minuter) att vänta på bussen, för att orka stå ut. Så att jag gick in på affären och köpte mig både en stor ost-och skinbaguette och en sallad från salladsbaren...

Det var inte så bra gjort, och det visste jag. Med tanke på propparmaten som jag redan hade hemma och kände mig stressad av från innan..!

Men jag var stressad... och kände mig förvirrad... Så att jag behövde "avreagera" mig genom att köpa... propparmat..!


... Sedan åkte jag hem.


...


Jag skickade iallafall iväg ett kort mail(tre rader) till JobbCoach, där jag beskrev vad jag tyckte om platsen och vad för bekymmer jag kände...


... Ja-a. Och resten har jag nog berättat om dagen redan. Bara att det blev i fel ordning, lite grann...


Imorgon ska jag väl försöka ta mig iväg till stan, tror jag. Även om jag verkligen(verkligen) skulle behöva både duscha, diska, städa, boka tvättid och hämta ut paket...

Ja, ingenting blir gjort om jag åker iväg, om så bara för några timmar! Men jag behöver röra på mig. Promenera. Och jag tror inte att jag kommer att känna ro till att bara ta en promenad här i byn...


... På fredag nästa vecka, blir det nog Ikea med 24åringen... Och på onsdag om två veckor(näst-nästa vecka) blir det studiebesök på.. ett stall(hör samman med dagens sysselsättningsplats)...

Men annars har jag nog inget mer, mer än påsken, inbokat, just nu...

Av D - 10 februari 2017 00:40

... Såhär skulle jag ju inte göra. Jag hade ju lovat... Lovat, som jag så ofta gör... Brutit mitt löfte.. Ångrat mig... som jag lika ofta gör...

... Och jag känner mig uppgiven...


... Men samtidigt har jag en känsla av harmoni inombords, när jag tänker på hur jag skulle vilja att livet såg ut. Vad jag hade velat göra... och hur jag hade kunnat må...

Jag vet inte vad det är för något... Kanske lever en liten del av hoppet kvar... Kanske är det bara en fantasivärld, där minnena om hur det kan kännas att leva, ger mig en förväntansfull känsla...

Men att jag någonsin ska ta mig ur den här skiten och ta mig mot någonting som jag saknar och som gör mig lycklig... Det tror jag inte på... Inte för ett ögonblick... Inte ens i en liten del av ett hörn inom mig...

... Jag tror inte... Har nog slutat hoppas... Men drömmer, det gör jag nog fortfarande, till och från...


...


Imorse...

Jag klev upp tidigt. Eller ja, tidigare än vad jag brukar. Klockan prick tio...

Såg på tv. Låg ner i soffan... Jag var trött. Sliten... Inte så konstigt, efter fyra dagars nästan helsvält...


Så att jag orkade inte gå någonstans idag. Inte ta en promenad till traktikplatsen för att komma iväg tidigare... Vilket gjorde att jag satt och tråkade framför tv:n i några timmar.. Alldeles för många timmar, innan jag gick...

Jag drack lite vatten, i hopp om att känna mig mindre lidande av näringsbristen... Inte ens en morot ville jag ta, eftersom att jag hade planerat att köpa propparmat idag... Jättedumt! Jag vet! Och jag hatar det! Men näringsbristen som jag hela tiden drar på mig, leder alltid till en strävan efter att äta skräp och proppa så mycket jag kan...


Jag hade iallafall grunnat lite grann på hur jag skulle hantera inköpet för att inte få med mig så jättemycket hem. Och jag körde på det vanliga. Det intressanta. Jag köpte bara saker som var prisnedsatta.

Det ledde till att jag iallafall fick med mig mindre(kanske) än vad jag annars skulle ha fått...


Jag vet inte...


...


Jag åkte ju iväg till stan.

Gick in på närmaste affär och plockade på mig allt som jag tyckte var intressant...

Vid det här laget, var jag ju fortfarande hungrig och svag. Och efter att ha handlat, såg jag såå mycket fram emot speciellt en av de saker som jag hade köpt... Min färdigrätt!


... Jag gick tillbaka till busstationen. Fem minuters promenad, kanske...

Väntade på bussen... och åkte hem...


...


När jag kom hem...


Ja, just det. Jag hade fått två brev på posten, också. Som jag såg innan jag gick iväg till bussen, och som jag sedan funderade på, resten av eftermiddagen...

BredbandsNissarna hade skickat en påminnelsefaktura till mig, på en räkning som jag var nästan hundra på att jag redan hade betalt. Men som ju ändå såklart gjorde mig osäker!

Och så fick jag en avi från PostNord, om att jag hade ett paket att hämta ut. En jättekonstig lapp, med endast "Coop" som plats att hämta ut paketet på. Inte vilket coop eller något... Så den gjorde mig ju osäker. Men jag har ändå inte hämtat ut något paket idag, utan tänkte ta det imorgon. Så vi får väl se om de har det...

Det lär iallafall vara LedLamporna som jag väntar.


... Jag har faktiskt orkat diska några skedar och sådär, idag... Inte mycket. Men ändå börjat beta av lite.

Om det ska ske i dagens takt, kommer det dock att ta några dagar!

... Men det är disken, tvätten och duschen, som jag egentligen känner mig som mest stressad med... -Det bara måste bli av snart!


... Annars har jag sett på tv. Ätit... Räknat kalorier, och vägt "maten"...

Jag har funderat aktivitet. Sysselsättning... Intressen...

Och jag har önskat att jag vore mer aktiv...


... Ja. Jag har skickat iväg ett mail till BredbandsNissarna, också. Frågat, efter att ha kollat upp i min kontohistorik, om det har blivit någon miss "för att pengar är dragna från mitt konto"... För att sedan få ett mess från Snubbarna, om att det var något fel i systemet och att vissa blivit drabbade av påminnelsefakturor men kan strunta i dem...


... Och nu till natten, har det bara varit ånger för att jag köpte hem skräp att tvinga i mig själv, igen.. Fastän jag egentligen bara är sugen på soppa just nu...

... Jag hoppas på att morgondagens studiebesök ska leda till någonting gott. Att jag kommer ut och får jobba en del. För att det känns som om det är det enda som kan göra ätandet till lite mindre utav en börda för mig... Och att få komma ut och jobba, gärna tungt, kan kanske göra mig lite mer lycklig.. och ge livet en mening...

Jag behöver en mening. Någonting att leva för... Annars kommer jag aldrig(!) att kunna sluta spela på min egen kropp och hälsa!


...


... Det känns långt att vänta i flera timmar till, tills jag kan gå till bussen imorgon klockan halv nio...

Men jag måste stå ut.

Vill egentligen inte sova, men det skulle ju iallafall få tiden att gå fortare...


...


... Jag mår såhär, varje gång som jag proppar...

Det känns som om jag hade en rätt så lugn period, förhållandevis, när jag svälte mig själv. Mer tillfreds...

Önskar bara att jag kunde fortsätta med det...

"Varför kan jag inte bara köra på det som fungerar?!"... Varför vill jag inte det? Varför känns det så tungt?

Det borde ju inte vara svårare eller tyngre att köpa hem frukt och grönt och liknande, om jag bara gör iordning det så att det går att frysa in... Då slipper jag ju stressen i BästFöreDatum... -Men ändå...

... Och det är säkert till och med enklare att svälta på!


...


... Jag vill proppa... Men jag hatar mig själv, just nu!

Eller egentligen inte. Det känns som om jag borde göra det, men jag hatar mer vad jag gör mot mig själv... och mitt liv... Har väl gett upp om att känna självförakt... Det gör ju ingen skillnad ändå...

Av D - 8 februari 2017 22:21

... Jag är hungrig. Jag är frusen... Och jag känner mig förbryllad.. Uppgiven... Trött...

Det känns som att jag inte kan få till det. Som om det inte längre är möjligt att göra rätt, då jag faktiskt i självaste verket inte vill... Och jag känner mig bara så... handfallen...


... På fredag ska jag iallafall på studiebesök på Brukshundklubben, för att förhoppningsvis börja jobba där...

Och kommer jag inte ut på praktik.. sysselsättning, denna gången, så vet jag inte vad jag ska ta mig till... Det alternativet finns liksom inte! Jag behöver ut...


... Det känns bara så tungt nu...

Bara fyra dagar in på svälten...


Men grejen är ju den att jag egentligen inte ska svälta såhär hårt, och att om jag hade ätit såpass mycket som min plan innebär, hade jag med största sannolikhet inte känt av det här lika fort...

Men jag känner inte att jag vill äta mer. Jag vill äta nästan ingenting alls, eller äta så mycket jag bara kan... Och det gör det här väldigt tungt, för att jag slungar mig själv mellan att hetsäta utan att egentligen vilja... Fastän det gör ont... Och att försöka leva på nästan ingenting alls, fastän det får alla känslor, fysiska som psykiska, att löpa amok!


... Och.. nej, ingenting duger.

Jag tycks inte kunna finna rätt väg. En väg som jag trivs med...

Jag vet ju en väg som jag trivdes med! Men det är ju den vägen som jag inte alls tycks vilja eller orka ge mig in på just nu..!


... Nej, jag får hoppas på praktikplatsen. Att jag tar mig ut... och att det gör det helvete som jag utsätter mig själv just nu för, mindre svårt att hantera...

... Varför det nu skulle göra det... Men det är min enda chans.. känns det som...


...


Dagen idag.


Satt uppe tills klockan var halv tre igår natt.. Idag morse...

Såg på tv...


Vaknade sedan... Ja, men någon gång på morgonen...

Såg på lite skidåkning på tv:n, då jag inte orkade gå till trafikplatsen idag...

Promenad skulle det bli! Men jag kände att jag hellre ville ta en lugn promenad i stan, än att oundvikligen, trots tid, stressa till trafikplatsen för att ta bussen.


... När klockan blev lagom att gå...

Ja, just det. Jag tog en morot och ett glas vatten också, innan jag gick. Då jag kände mig väldigt kraftlös, och inte skulle ha en chans att orka promenera utan lite energi..! Inte för att jag märkte någon skillnad efter det!


...


Det var jättekallt ute, även idag. Och jag bunkrade upp med vinterjackan, halsduken och de tjocka tumvantarna...

Det höll faktiskt blåsten borta ganska bra, men det hindrade inte kylan från att tränga in i både byxor och öron!


Nej, det var en kall promenad. Och eftersom att jag kände att jag började få ont i öronen av att gå i blåsten, kunde jag inte ens tänka mig att gå en hel 90minuters promenad i kylan!

Så att jag svängde av och in mot stan. Promenaden blev exakt en halvtimme lång när jag landade på busstationen igen. Och jag väntade in den försenade bussen och åkte hem.


...


Hungern har varit den överväldigande känslan idag... Tankar på en nästa hets(som egentligen är förbjuden), har fyllt mitt huvud och gnagt på, hela kvällen... Och tvivlet om ifall jag verkligen orkar fortsätta blogga om dessa tjatande, tunga, tråkiga.. saker... Om jag ska fortsätta blogga alls, har gjort mig låg nu till kvällen...


Jag har ätit en morot till... Och så åt jag lite havregryn med honung...


...


Jag hoppas på ett lyckat studiebesök på fredag. Annars får jag tvinga mig själv att börja ändå!

Och på fredag nästa vecka, ska jag med 24åringen till Ikea.. Om inte planerna ändras!

Disken och allt skräp... Allt hår och damm, stör mig som attan... Likaså det faktum att jag inte har några rena kläder.. i princip.. Och så inte har haft på månader! ... Och jag tar inte tag i det! Inte något av det... Det blir inte av...


...


Nej... Kanske slutar jag blogga nu. Vänder mig till känsloboken, så att jag bara skriver när jag känner behov utav det, och bara för min egen del...

Jag börjar tycka att det känns tungt att skriva om allt som inte fungerar, nu... Och ska jag inte skriva om det, har jag inte så mycket annat... Och att alltid känna att jag vill fel, är någonting som jag egentligen inte känner för att låta andra ta del av...


Får se om jag låser bloggen och fortsätter skriva varje kväll "ifall att". Eller om jag bestämmer mig för att helt enkelt befria mig själv ifrån... den egentligen enda rutinen jag har...


... Nej, vi får se...

Får se om det blir en ny hetsätarperiod snart(vilket känns oundvikligt)... Och så får vi se ifall jag lyckas tvinga mig själv ut på praktik...

Får se ifall jag till slut lyckas återvända, på ett eller annat sätt, till svälten... ordentligt(!)...


... Vi får se, vi får se, vi får se...

Jag mår inte bra just nu... Mest på grund av svälten, skulle jag tro...

Av D - 7 februari 2017 23:47

... Det enda är väl att jag är hungrig. Annars mår jag helt okej, just nu...


...


Jag låg uppe en stund till, innan jag gick och la mig igår...

Hoppades, medans jag låg i sängen, att jag skulle slippa vakna igen.. Som jag alltid gör...


... Vaknade imorse, av att 24åringen skickade ett mess om att hon "äntligen kände sig redo för ikea"...

Min första och starkaste känsla var "Ånej, jag vill bara sova. Somna om"...

Jag menar. Vi har planerat att åka till IKEA tillsammans sedan i början av november när hon hämtade mig från Xsambon i H*vetetsStad. Och jag har lite känt att det var skönt att hon hade så mycket annat och inte har riktigt haft tid och ork till det...

Inte särskilt skönt att ha det hängandes i framtiden... Men att det inte har hänt "nu" hittills, har varit skönt... Med tanke på allt...


... Och när jag fick det där messet, kändes det bara som om det helt plötsligt var så himla nära. Jag behöver bli tillgänglig för någon annan. Jag behöver göra de saker som jag inte annars gör. Kanske diska och städa, ifall hon kommer in hit av någon anledning. Jag behöver duscha...

Och sedan behöver jag ta mig en och en halv timme med buss till hennes stad... En buss som jag dessutom aldrig har suttit på!


... En heldag eller så, på IKEA, tror jag annars att kan bli väldigt kul, systrar emellan... För att, med tanke på att min oro om den sociala pressen av att umgås ensam med 24åringen, blev helt obekräftad när vi reste i fyra timmar tillsammans hem från H*vetetsStad, tror jag inte längre att den risken är särskilt stor heller denna gång.


... Jag blundade iallafall en stund till... Försökte blunda så länge som möjligt. Somna om...

Jag skiftade mellan något slags drömmande läge och att känna mig pressad till att svara på hennes mess så fort som möjligt...

Och jag ville inte kliva upp! Aldrig någonsin... Jag önskade bara att tiden kunde stanna, så att jag kunde ligga kvar.. "Nu och för alltid"...


...


Jag klev dock upp ändå, när klockan rinde vid kvart i tolv...

Satte mig vid tv:n och skulle se den serie som jag ser på varje dag vid den tiden... Och märkte att det var skidåkning på tv istället... Jag brukar se på det när jag behöver koppla av och inte vill eller orkar koncentrera mig på varken bild eller ljud... Det brukar verka lugnande på mig, vid något läge... Men idag ville jag se på HemTillGården, som vanligt.. Eller inget alls!


... Så att jag kollade bussar från trafikplatsen in till stan... Och tog mig en promenad dit...

Det gick två bussar. Den jag skulle ta en timme senare, ifrån byn.. Och en buss som inte alls går förbi här...

... Och "den jag hinner med, tar jag"...


... Den tidigare av bussarna, fick jag vänta på i en kvart...


... Jag tog en snabb promenad på några gator runt stan. Och eftersom att det var himla kallt när det blåste, gick jag sedan in på en galleria och satte mig på en stol därinne och bara väntade...

Jag väntade tills det skulle vara lagom att gå tillbaka till busstationen... Eller ja, så nära på iallafall... Jag orkade inte riktigt vänta ut tiden helt, och blev istället sittandes i kylan i ett bussbås i 15-20minuter...


...


... Väl hemma...

Jag satte mig vid tv:n...

Fast jag minns nog ändå att jag satt här vid datorn först.. Jag kan bara inte minas vad jag gjorde...


Jo, just det.

Jag betalade min faktura, betalade mamma för 20åringens present som jag ska vara med på... Och så förde jag in siffror i min ekonomilogg, för janurari månad.


... Mer tv...

En kopp kaffe med en tesked grädde i... Väldigt länge sedan sist!

Ännu mera tv...

Försöka kolla upp vart mina LedLampor har tagit vägen... De har inte kommit ännu..!

En morot...

Tv. Tv...

Lite havregryn med honung...

... Tv...


... Och så messade jag tillbaka till 24åringen, och tog tag i den saken...

På fredag nästa vecka, ska vi nog till Ikea tillsammans. Jag tar i så fall bussen till henne, från stan... Och så åker vi tillsammans till närmaste Ikea.


... Jag blev lite mer munter, framåt kvällen, än vad jag har känt mig på ett ganska bra tag...

Jag friserade min växt lite grann. Tog bort de alldeles för långa och ojämnt utstickande grenarna...


Och nu, efter filmen som jag såg på 6:an, har jag haft radion på, på låg volym, och legat på rygg i soffan och dagdrömt en liten stund...

Det var så länge sedan jag kände ro till någonting alls, känns det som. Så att det kändes rätt så bra att bara kunna koppla bort allt för en stund...


... Men faktumen kvarstår. Jag behöver verkligen diska, städa, tvätta kläder, slänga sopor.. och duscha!

... *Suck*...


...


... Ja. Jag har funderat på...

Ja, men det som jag alltid funderar på.

... Nu när den knappa näringen och promenader på det, har fått mig att känna av svältens negativa sidor igen, funderar jag ju såklart på olika maträtter och godsaker igen. Vad jag kan tillåta mig själv. Hur jag kan lägga upp det hela... Och varför jag inte alls bör tillåta mig själv att vika av planen igen...


Jag menar.

Jag har en plan nu. En plan som tidigare har fungerat...

Och de funderingar som jag har idag, är tillbaka till ett tillvägagångssätt som däremot inte(inte) har fungerat. Som har tagit mig åt helt(helt) fel håll... Gett mig helt(helt) oönskat resultat...

Jag menar. Vägen jag vill vandra, känns lockande... Men destinationen som den tar mig till, är inte mitt mål.


...


Jag ska gå och lägga mig...

Ny dag imorgon...

Av D - 6 februari 2017 22:04

... När det dyker upp ännu en möjlig kommande katastrof, i mitt huvud. Någonting som jag inte orkar ta kontroll över... eller egentligen kan veta om eller när den ska inträffa...

Nu orkar jag inte ens lägga energi på det, längre... Jag menar. Jag blir alldeles varm i kroppen, och stressad, när jag får dessa "insikter" som attackerar mig från egentligen ingenstans... "Att det faktiskt kan hända"... Men jag orkar inte längre fundera över dem. Orkar inte göra någonting för att förebygga, eller lägga energi på att oroa mig... Utan "händer det, så händer det"...


Och även fast jag känner så nu.. Att jag får ta katastrofen när den kommer, för att jag inte orkar bry mig, så mår jag väldigt dåligt i tanken på den. För att jag känner inte att jag skulle kunna eller orka hantera den när det väl är dags. När det väl inträffar och är nästan helt bortom min kontroll...

Och att känna att jag går och väntar på möjliga katastrofer, gör bara att jag inte orkar stanna kvar i.. verkligheten. I den verklighet som jag upplever eller kan komma att uppleva...


... Ja, imorse slog mig en tanke som är väldigt jobbig att bära...

... Men jag vet faktiskt inte om jag ska berätta om den...

Det handlar iallafall om saker som man kan utsättas för, för att människor kan vara så j*vla respektlösa och själviska... Typ.


...


Nog om det.


Idag vaknade jag vid åttatiden. Fick två mess från banken, om att jag hade fått en faktura... Och efter det, somnade jag inte om igen. Kanske inte så konstigt heller, eftersom att jag var riktigt trött när jag gick och la mig igår. Hade sådan ångest för ett beslut.. Ett simpelt beslut som jag skulle ta innan jag la mig, som växte sig megastort...

Och att jag var trött, visade sig i att jag, fastän jag gick in i vardagsrummet en gång till för att ändra på det beslut jag redan tagit(och ångrade igen sedan), inte upptäckte att fönsterlampan fortfarande var tänd i rummet, rakt framför ögonen på mig..!

Det var liksom helt släckt i rummet, förutom den lampan... Och idag när jag upptäckte det, undrade jag nästan om någon varit inne och tänt den... Så konstigt!


... Men iallafall...

Jag låg vaken i någon timme och försökte sova lite till. Vilket var omöjligt. Och klev då istället upp... Var väl runt nio...


Jag hade lite mailkontakt med MinKontaktPåKommunen. Men sådant leder ingenstans, och jag är inte helt säker på varför jag försöker vända mig till andra, eftersom att jag egentligen vet att det är en dödväg...

Jag behöver liksom finna nya vägar... Eller inga vägar alls...


Nej, jag har väl kommit fram till, rätt så väl, att jag inte orkar försöka längre. Jag menar. Jag har ju redan gett upp... Innerst inne, har jag redan gett upp. Och det är ju därför som jag inte tar mig någonstans. Jag litar inte på livet, på framtiden, på mig själv... eller på många andra människor... Jag litar inte på vad jag känner och tänker. Hur min tillvaro ser ut och vad jag egentligen vill...

.. Och jag tror inte att jag vill vidare...


Jag har gett upp. Jag ser inget liv därframme, och även om jag skulle leva vidare ett tag till, orkar jag inte längre kämpa för någonting som jag inte kan uppnå... Som jag inte tillåter mig själv att uppnå... Eller som jag inte vågar uppnå...

Jag orkar inte gå åt båda håll, längre. Inte när jag vet att jag kommer att stå kvar på samma ställe ändå...


... Jag får väl leva i det liv jag har, så gott det går, och bara följa med vart det tar mig...

Fortsätta följa mina känslor, men kanske inte blanda in hjärnan lika mycket. Inte lika mycket "vill" och "måste".. Eller "borde"...

... Eller, jo. Det kommer att bli mycket sådant...


... Nej, jag vet faktiskt inte hur jag tänker eller vad...

Det känns så rörigt och jag har ingen aning om ifall jag har gett upp eller fortfarande kämpar...

Men det spelar ingen roll. Jag måste sluta tänka...


...


Jag åkte iallafall iväg till stan, vid ettiden idag. Skulle in för en lång promenad... -Och som tur var, tog jag den tjocka halsduken idag! Istället för min scarf...

Det var jättekallt ute! Och fastän jag åt så lite igår, och inte hade ätit någonting idag innan jag gick, var det mer kylan som fick mig att tvivla på att klara hela promenaden, den här gången... Jag menar. Vindarna var såpass kalla, att det kunde frysa blodet till is i mina ådror(!), kändes det som... Och snön som klumpade ihop sig under skorna, trots minusgrader, var ju inte alls ivägen..! :P


... Men jag började gå, iallafall. Och vid varje hård vind som isade mina kinder och gick igenom jackan, började jag tänka om och undrade om jag skulle svänga av vid nästa korsning istället, och gå tillbaka till busstation. Men för varje gång som det blev vindstilla igen, blev jag fast besluten att jag skulle klara hela rundan... Eller iallafall så mycket som möjligt!


Till slutet av promenaden, blev det dock lite lättare, och det blåste inte alls lika mycket...

Men jag kände ändå inte att jag orkade missa den buss som gick några minuter innan jag skulle hinna fram.. Kände inte att jag ville träffa på 16åringen idag, som brukar stå på busstation när min nästa buss skulle gå...

Så att jag bestämde mig för att stanna vid en busshållsplats tidigare än busstationen. Vilket kortade av min promenad med tio minuter... Så att det blev 1h20minuter istället. Men det var inte så illa i blåsten och i rask takt... -På tom mage, dessutom..!


...


... Efter promenaden, åkte jag hem igen med trebussen...


... Jag frös så himla mycket när jag kom in!

Jag bäddade ner mig...

Eller jag minns inte. Det känns inte som om jag gjorde det direkt, men jag kan inte heller minnas om jag gjorde någonting annat...


... Jag har iallafall legat nerbäddad under filten i soffan, och fick inte upp värmen förrän klockan var strax före nio...

Och sedan åt jag lite havregryn med honung, strax därefter... Men det var skönt att jag slapp den jobbiga känslan som jag hade i kroppen igår. Det känns som om jag har blivit avgiftad eller något. Och.. ja-a...

Jag har varit lite trött. Frusen... Men annars, egentligen inga fysiska besvär alls av min knappa näring... Eller av de tidigare dagarnas hets!


... Jag ska bara fortsätta som jag har tänkt, nu. Fastän det känns deppigt...


På fredag ska jag på studiebesök på en brukshundklubb.

Och egentligen borde jag både diska, städa, duscha, tvätta kläder, och betala räkningar snart... Men, men...

.. Betala räkning, måste jag ju göra iallafall...


... Jag blir så stressad när jag tänker på livet och den verklighet vi(jag) lever i, att jag bara önskar att morgondagen inte skulle komma... Det känns så utmattande... och jag vill bara vara...

... Men bryr jag mig inte, blir det nog inte lika tungt. Inte lika allvarligt...

.. *Suck*...


... Ja, och så har jag skrivit i min känslobok, också...

Av D - 5 februari 2017 23:11

... Idag klev jag upp klockan 13.10, då jag vaknade för andra gången sedan min klocka ringde vid kvart i tolv...

Jag har känt mig trött och seg. Död, hela dagen. Och mitt huvud har gjort sig väl bemärkt. Samma sak med min nacke, nu till kvällen...

Det har känts som om de senaste dagarnas propp, bara har blivit för mycket för kroppen. Och även om dagens fysiska mående, skulle kunnat bero på att jag, idag inte har ätit nästan någonting istället, så tror jag inte att så är fallet. Eftersom att jag mådde som jag gör nu, redan när jag klev upp ur sängen...


... Antagligen hade jag kanske mått lite bättre ändå, om jag hade tagit mig in till stan för en lång promenad, som jag hade tänkt göra. Men då jag hade glömt bort det, och inte klev upp förrän halv två, gick det ingen bra buss på hela dagen sedan...

... Och även om jag nu blev hemma hela dagen istället, har jag varken duschat eller diskat. Jag har liksom inte orkat någonting... Och den äckliga lukten ifrån köket, som kanske hjälper till med lite huvudvärk, har ju inte gjort lusten större, till att ta tag i någonting alls...


... Nej, allt faller sönder och samman. Och att det har känts såhär tungt idag, när jag senast proppade(mer än någonsin, tror jag) igår, gör ju att jag tvivlar på hur jag i och över huvud taget ska kunna klara av att återgå till det schema som jag satsar på nu(i ätandet)...

Fast i och för sig...


... Grejen är ju den att jag har svårt för att acceptera och respektera att jag egentligen måste upp några(en hel del) kalorier i min svält, för att gå med framgång. Det är liksom allt eller inget för mig, verkar det som. Och jag vill antingen äta utan gränser... Eller svälta så hårt det nästan går...

... Men jag måste acceptera. Jag har ju accepterat förut...


...


Jag satt uppe till sent inatt. Tidigt imorse. Såg på insekter i krig, typ, på NatGeoWild...

Jag tryckte i mig min fiskgratäng, så att hetsätandet skulle slippa fortsätta idag också... Och när jag blev för trött för att orka vara uppe, gick jag och la mig...


Jag vaknade när klockan ringde vid kvart i tolv, men jag somnade om lika fort...

Klev upp vid halv två. Såg på tv... Tv, hela dagen...

Jag har ätit ett par morötter... och lite havregryn med honung. Vilket ledde mig till ungefär 10% av vad jag räknar att jag gör av med på en dag. Men den summan som jag räknar att jag förbrukar i kalorier, är mer för loggens skull, för att kunna jämföra dagar och sådär... Och vad jag egentligen gör av med, det vet jag ju inte... Men ungefär.


... Annars har jag nog inte gjort någonting idag...

Jag har lidit av den fysiska känslan inombords, och irriterat mig på att det låter borrande och som en rinnande mjuk fontän i rören i badrummet, om vartannat...

Ja, hade jag tyckt om sådana där små fontäner med rinnande vatten, som man kan ställa på bordet, så hade det där ljudet kanske varit lugnande... Mysigt. Härligt... Men nej. Det stressar mig... Fast å andra sidan, kanske det är mer frustrationen i att inte veta vad som händer som leder till det ljudet, som gör mig stressad...


... Jag har funderat lite över reglerna i mitt nya schema... Men då jag känner att jag bara vill koppla bort allt för en stund, tänker jag gå och lägga mig nu. Vad jag äter och vad som gäller... Det får vara, tills vidare... Jag menar. Jag har fortfarande morötter kvar. Och när dessa är slut, kan jag köpa nya, tills jag vet vad jag vill.

... Men hur jag ska lyckas orka ta tag i att komma upp i rätt kalorier... Det vet jag inte... "Jag måste samla krafter!" .. Men det kommer iallafall inte vara möjligt med bara morötter..! .. Att komma upp tillräckligt högt...


... Imorgon ska jag in till stan, för min långpromenad. Men om kroppen känns som idag, då, så vet jag inte hur jag ska orka...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards