... Idag har HELT klart varit en dag full av tvivel. Det börjar gnaga ordentligt nu... Och jag funderar ALLTFÖR mycket...

Men det är svårt att låta bli... Det känns liksom som att hela mitt LIV bygger på hur jag hanterar den här situationen här och nu. Vilka val jag gör... Och vad jag säger, tycker och tänker...

Det känns som om jag spelar på liv eller död... Vinna eller förlora...

Och det känns som om jag har alldeles för många val, där de flesta av dem är omöjliga att välja... Det kan bara inte bli rätt...

Ja. Jag har ältat väldigt mycket, hur jag ska gå vidare nu... Psykiatrin eller ej... Och om inte psykiatrin.. Vad ska jag göra istället? Hur ska jag DÅ hantera... livet?

... Men även DEN vägen, känns omöjlig på så många sätt... Det finns fler än EN anledning till att jag egentligen inte borde välja den stigen.. Utan istället försöka mig på någonting annat...

Men samtidigt är den dörren fortfarande LITE enklare att få upp, än vad alla andra vägar jag kan se, är just nu...

... Och jag kan bara inte låta BLI att SE alla dessa motstridigheter i att åter slänga mig in i vården... Någonting som jag tidigare dessutom har VÄLDIGT dåliga erfarenheter av...

Det finns så mycket som säger EMOT att det skulle vara en bra idé och hjälpa mig åt rätt HÅLL denna gången...

Och jag vet ärligt talat inte ifall jag är redo att göra så mot mig själv igen...

... Men att INTE göra det... Vågar jag chansa på DET? ... För att inte heller att ge upp, känns som om det skulle gynna mig just nu...

Visst. Jag kan fortsätta med "dagens mat"... Fortsätta spendera mitt liv framför tv:n... Jag kan fortsätta tillåta mig själv att ta mig igenom dessa jobbiga stunder då jag... Ja, då min hjärna bråkar och hjärtat känns som bly...

... Men jag VILL inte.

Jag VILL inte... Jag vill ha ett RIKTIGT liv om jag ska leva. Jag vill VETA att jag kommer att ta mig UR det här så småningom... Inte gå omkring i OVISSHETEN om ifall det här ÄR och FÖRBLIR mitt liv. Min vardag... Att risken finns att allt bara kommer att kännas jobbigare och jobbigare.. Mer och mer misslyckat... Och jag blir bara olyckligare och olyckligare... Utan att kunna göra någonting ÅT det...

Nej. Hittar jag ingen lösning på mina problem... På mitt LIV...

.. Då SER jag inte heller MENINGEN med att fortsätta...

Vilket gör det hela ÄNNU eländigare! ... För att jag VET ju... Döden blir inte mycket mer än en önskan till flykt...

Men. Dagen idag.

När jag gick och la mig igår, blev jag som inte är så ovanligt nuför tiden, attackerad av någon av alla anledningar till att jag borde... EGENTLIGEN BORDE dra mig undan nu... Dra mig tillbaka, innan jag gör någonting som jag kommer att ångra...

... Och jag skrev till min kontakt på kommunen...

... Det är jobbigare än jobbigast... när alla alternativ är dåliga alternativ... När alla vägar kan leda mig... till HELT fel plats... Det känns som om jag går in i en dödsfälla, vart jag än går...

Men ÄNDÅ känns det som om, utanför detta fönster kan jag finna det liv som jag vill ha... och BEHÖVER! ... Det är så enkelt.

Jag klev iallafall upp imorse... Eller den var nog närmare halv ett... Kanske..

Och så TROR jag att jag gick iväg till bussen, rätt så per omgående... Idag skulle jag iväg och köpa "dagens mat"... Och även nytt kaffe, om jag skulle komma ihåg..

Jag var orolig att möta syskonen i stan... Och ju fler dagar som går, desto mer osäker BLIR jag på ifall jag kommer att orka FORTSÄTTA åka in till stan... Det blir bara jobbigare och jobbigare, att oroa sig varje dag för att behöva vara glad mot någon. Prata. Skratta... Eller ens ha kravet på sig att på NÅGOT sätt visa intresse för någon annan människa..

Jo, jag älskar mina syskon. Älskar min familj... Och nu i vuxen ålder, har jag kommit alla så mycket närmare...

Men nej. Just nu...

Väl där, gick jag iallafall till den affären som jag skulle till. Köpte det jag skulle ha... Och gick sedan tillbaka till stationen...

... Då jag har blivit väldigt trött de senaste dagarna. Antagligen kroppens svar på den drastiska förändringen av näringsintag och mängd.. Så orkar jag inte längre promenera särskilt. Utan nu väljer jag hellre bussen.

Alltså. Inga bussar som stannar vid trafikplatsen. Och imorgon planerar jag att åka TVÅ bussar för att ta mig till den affär som ligger ett köpcenter bort... Dit jag i vanliga fall brukar gå..

Jag väntade iallafall in den buss som gick hela vägen hem till mig... Och när jag kom hem, åt jag hälften av "dagen mat"... Ja, DET anser jag däremot att är lite konstigt. Jag känner mig mätt fortare nu. Trodde att det skulle bli tvärt om. När jag är van att äta så mycket..

... Men men. Jag förväntar mig dock att det ska bli jobbigare och jobbigare med tiden.. Jag menar. Det måste ju ha funnits NÅGON anledning till att jag gav mig in i kampen att börja äta bra ifrån första BÖRJAN! INNAN jag åter började med "dagens mat" ... Och jag ANTAR att det var smärtan... Eller så var det att jag mådde bättre just då... Jag minns faktiskt inte...

Men iallafall...

Jag blev sittandes framför tv:n... Drack lite kaffe. Och åt...

Diskade efter mig... Diskade igen... Försöker beta av lite grann nu...

Och sedan gick jag ut på en promenad. Då jag kände att jag behövde frisk luft och en lugnare plats för att fundera... SKOGEN, tänkte jag...

Tog med mig ett par av de soppåsar som stått vid sidan om ytterdörren i några dagar nu, för att ta tag i att SLÄNGA dem... "Det måste ju göras" ...

Jag mot sopförrådet... "Vi möts igen" ...

... Det hade blivit en del förändringar därinne. Och det kom som en chock. Till en början, blev jag lite förvirrad... "Jaha... Nu FINNS dessa soptunnor igen! ... Den finns, men har aldrig funnits förut... Och den här... Ja, den hade funnits tidigare, men var borta sist jag var här..."

Men så såg jag en lapp på dörren. De skulle göra en del förändringar i förråden.. Alla soptunnor som hade felats skulle läggas till... Och även en tunna för matavfall skulle hädanefter finnas.

... Skönt, tyckte jag. En viss lättnad la sig över mig... Ordning och reda. Lite logik över det hela...

Men däremot var säkert soporna som jag hade påbörjat i mitt eget sopskåp, nu felsorterade... Och jag hade inte heller känt mig tillräckligt lugn inombords för att orka stanna i soprummet och KOLLA hur sorteringen skulle se ut... Så, inom mig... Fortfarande lika kaotiskt..

Jag promenerade en bit, och satte mig sedan på en bänk för att blogga... När jag gick ut, var tanken att jag skulle blogga om de ältande funderingar som jag hade haft hela dagen idag... Men så blev inte fallet..

Efter att ha bloggat, tog jag mig en långsam omväg hem igen... Och sedan blev det mer tv..

En kopp kaffe... Och nu bloggning..

Mer tv efter detta... Ja-a... Eller kanske sängen. Vi får se.

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...