En pånyttfödelse...

Ville bara säga det. Nu tar vi dagen idag =)

Ja. Idag ringde klockan vid 08.15 på morgonen. Ja, för att vid tio över nio skulle min buss gå. Det var ju gemensam kartläggning på arbetsförmedlingen idag!

Klev iallafall upp. Som vanligt, direkt när klockan ringde. Ja, jag är väldigt duktig på det, nuför tiden. Pigg som en... Ja, jag vet inte vad :P studdsar jag upp ur sängen =)

Sedan åt jag frukost. Ja, frukost och frukost. Jag drack upp det sista ur min flaska med smoothie. Ett och ett halvt glas, pressade jag i mig! Mätt. Kanske inte en sådan bra frukost, men ville ju bli av med den. Så att jag kunde sluta med mellanmål sedan. Och frukost ville jag egentligen inte ha... Egentligen inget mål alls... Ja, ni kanske läste gårdagens inlägg(?)...

Efter frukosten, gick jag iallafall upp hit och satte mig vid datorn en stund. Gjorde mig iordning och sådär. Kollade lite grann på datorn... VAD, minns jag då inte :P

Ja, och när tiden var inne, packade jag ner mitt paraply och drog på mig fleecejackan och en keps(var rädd att håret var skitigt)... och så gick jag min väg mot bussen. Fåglarnas kvitter, gav mig ett lugn inombords och ett leende på läpparna =)

Och så när jag står där och väntar, så kommer min granne och hennes fem veckor gamla son, och ställer sig på busshållsplatsen. Jag säger "hej", och hon hälsar tillbaka. Jag har träffat henne en gång förut, men aldrig fört ett samtal med henne. Knappt öppnat min mun.

Men så börjar hon prata. Spänd som jag blir, hoppas jag på att hon snart ska tystna och "dra sig tillbaka"... Men hon fortsätter prata. Jag svarar så gott jag kan, och hon hittar ämne efter ämne, att prata om...

Jag fortsätter svara, men ser hela tiden fram emot henne att finna mig ointressant. Med ett leende på läpparna och ett intresse för henne, i blicken, gör jag så gott jag kan för att inte avvisa henne. Gör så gott jag kan för att föra ett vuxet, vänskapligt samtal.

Bussen kommer. Och vi stiger på. "Jag kommer snart. Jag går på här bak" säger hon... Och sedan satte hon sig bredvid mig, och jag bara tar det som det kommer. Hon fortsätter prata och jag fortsätter svara intresserat.  "Jahapp. Det tar inte slut", tänker jag, och... Ja-a. Jag hade ändå trevligt. Det var läskigt, spänt och obehagligt(för mig. Inte mellan oss)... Men en del av mig, trivdes ändå med situationen. Första gången på länge, som någon visar intresse för att prata med MIG.

Ja. När vi sedan klev av bussen, så utan att tänka, följde jag henne åt det hållet som hon gick. Kanske för att jag inte ville avvisa henne... Eller kanske för att det faktiskt var just "trevligt".

Följde vid hennes sida. Hon pratade och jag lyssnade och svarade kortfattat. Vi(hon) var tidiga till vårdcentralen. Så vi gick ner till forsen och satte oss på bryggan en stund. Pratade lite till. Och sedan följde jag med henne tillbaka till vårdcentralen, och vi skildes åt där utanför, med mig sägandes orden "Ja, jag kommer över någon gång snart. Hejdå!"

Ja. Sedan var jag bara glad att vara ensam igen. Tillbaka i tryggheten. Varför jag sedan tog en så tidigt buss som möjligt efter att ha ätit lunch. För att slippa vara social på hemvägen också.

Ja. Själv gick jag vidare och satte mig på en bänk. Väntade ut tiden en stund, tills mitt möte skulle börja. Tog sedan en liten promenad, och kom till arbetsförmedlingen tio minuter innan start.

Jo. Mötet gick väl rätt så bra... TROR jag. Jag förstod inte så mycket. Och jag vet fortfarande inte vad en gemensam kartläggning är för något! Nej, vi pratade lite. De frågade vad jag kunde tänka mig att jobba med, och hur jag hade tänkt mig det. Vi diskuterade lite fram och tillbaka, och kom fram till att det kunde bli svårt att hitta någonting, och att det skulle ta TID innan vi ens kunde börja SÖKA någonting(!)... Då de ville träffa mig några gånger först. Arbetsförmedlingen alltså.

Ja-a... Jag var ju inte HELT nöjd efter mötet. Långdraget, långdraget... Fööör långdraget i en otålig tjejs själ... MEN jag fick någon slags STYRKA inombords. Jag kände mig starkare än på LÄNGE! Och jag ville både börja stå på egna ben OCH ta nya tag med mitt matschema! MEN med tillåtelse till små förändringar då och då! Och DET är stort för mig!

Jag bestämde mig för att jag SKA börja söka egna praktikplatser. Slita mig loss från alla de som jag hittils tillåtit tro att jag inte klarar det, det och det. Sluta luta mig mot andra... och bara köra på! Nu, starkare än någonsin!

Så. Söka praktikplats. Söka lägenhet. Äta bra. Tillåta mig själv att göra förändringar... Ja-a... Bli stark, självständig och VUXEN ;)

Ja, jag köpte mig till och med en stor Baghuette med brieost och typ salami idag! Japp. "Bara idag", tänkte jag. Och en jätteäcklig sötare än sötast, kall kaffe, på Lidl. INTE god! Föööör söt och sliskig. Hade lika gärna kunnat dricka sockervatten eller något :P Och så köpte jag en ny sorts smoothie. Bara för att testa. För vet fortfarande inte hur det blir med mellanmål. Det var ju bara för jobbigt.

Ja. Efter att ha proppat i mig den STORA lunchen, åkte jag hem. Tog en dusch. Och satt vid datorn en stund. Kollade hundar på blocket. Lite lägenheter. Läste bloggar... Ja, och så har jag skickat iväg ett mail till hunddagiset här i stan. Nervöst och oroligt. Osäkert... Men jag tryckte på "skicka". Japp, jag GJORDE det! =D

Sedan har det blivit en del tv. Film med mamma och pappa... Och så har jag känt att jag har gjort en riktig fuskdag, vad gäller ätandet... Är osäker på hur jag ska hantera sötsaker... Men det löser sig nog :) FÖRSÖKER tänka "Var inte en sådan perfektionist. Tillåta sig, var det ju" =) Det dör jag inte av ;) Bara det inte blir för ofta.

Japp. Pånyttfödelse. Igen. Det var min dag. God natt med er <3 Ja, ni som tog er igenom alla dessa bokstäver :P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...