... Dagen idag, har varit.. blandad, kan jag ju säga...

Jag har känt mig uppgiven och... krossad... Skrivit texter om hur jag vill ge upp... Om hur det bara är så kört för mig...

Och jag har känt en viss entusiasm... En styrka bakom svagheten... Någonting bra som skyms bakom det dåliga... Något lätt under det tunga...

Och jag har bara blivit mer och mer övertygad om... "Jag vill ingenting och jag litar inte på mig själv"...

Förkrossad... Uppgiven... Viljestark utan vilja...

...

Jag har precis suttit och kollat igenom en massa Crosstrainers, då jag känner mig desperat och behöver någonting att träna på, för att väga upp mot proppandet... Eller kanske få det att upphöra! Någonting fysiskt tungt att göra med min tid...

... Men det är svårt. Det finns så många, och det är inte alla som man kan hitta kundrecensioner på... -Och man kan inte alltid lita på BästITestTester..!

... Och så blir det ju jobbigt att få hem den, också. Att vänta på att den ska komma, och oroa sig över hur det ska gå. Ifall det ska bli bökigt, och om hur det kommer att kännas att ha den här...

... Annars har jag även skrivit av mig i min känslobok, och gjort ett frustrerat "hjälplöshetskort".. En bild på paint, där jag gnällde av mig och bad om att få försvinna och bli bortglömd...

Ja, jag är trött... Utmattad... Och jag har inte lust längre...

... Jag har sett på tv. Ätit en massa. Ätit ännu mer... Och tvingat mig själv att äta lite till!

Jag har längtat efter att "maten" skulle vara slut. Längtat ut på en sysselsättning. Ett jobb... Ett tidsfördriv... Tungt arbete. Kroppsarbete.

... Det har inte blivit någon diskning. Inte heller någonting annat "viktigt" uträttat...

Däremot har jag varit iväg på det där studiemötet på brukshundklubben, idag...

... Ja, jag tyckte om vad jag hörde. Arbetsuppgifterna. Och det kändes som om det träffade rätt så rätt, med tanke på hur jag vill ha det just nu... Uteuppgifter. Relativt tungt fysiskt... Blir ju dock mer till våren.

... Men... Tryggheten. Det sociala faktumet... Jag känner mig så otrygg, och det känns inte som om jag...

Jag vet inte. Jag har redan skrivit om det här idag. Så att jag håller det nog för mig själv, tills vidare.

Men jag vet iallafall inte hur jag någonsin ska klara av att ta mig ut. Och även om jag skulle börja känna mig trygg socialt, så finns det andra saker som riskerar att förstöra för mig.

Och på något plan, vet jag att jag skulle få ut så mycket mer av mig själv, om jag försökte mig ut på ett riktigt arbete med "normala" människor... Och "höga" förväntningar på mig, från allmänheten... -Fast det klarar jag ju inte istället! ... Vågar inte. Orkar inte...

... Ja, faktum är ju trots allt... "Jag har nog inte den starka viljan som krävs, för att någonsin lyckas ta mig ut på sysselsättning... Oavsett kravnivå!"...

Och det känns så... tungt. För att nu har jag varit på ett ställe som får mig att känna att jag sumpar... en "kärlek" om jag inte tar den chansen... Men när det känns såhär omöjligt och alternativet är att försvinna helt för att jag inte orkar med vardagen längre, vill jag bara lägga mig under en stor sten och aldrig komma fram igen... -Jag vill bort...

...

Efter mötet, kände jag mig iallafall stressad. Hade mixade känslor om hur jag kände för sysselsättningsplatsen och hur det skulle gå... Och jag kunde inte sluta fundera...

Jag kände mig rätt så.. lätt inombords, ändå... Men det gnagde på...

Jag kände att jag hade för lång tid(30minuter) att vänta på bussen, för att orka stå ut. Så att jag gick in på affären och köpte mig både en stor ost-och skinbaguette och en sallad från salladsbaren...

Det var inte så bra gjort, och det visste jag. Med tanke på propparmaten som jag redan hade hemma och kände mig stressad av från innan..!

Men jag var stressad... och kände mig förvirrad... Så att jag behövde "avreagera" mig genom att köpa... propparmat..!

... Sedan åkte jag hem.

...

Jag skickade iallafall iväg ett kort mail(tre rader) till JobbCoach, där jag beskrev vad jag tyckte om platsen och vad för bekymmer jag kände...

... Ja-a. Och resten har jag nog berättat om dagen redan. Bara att det blev i fel ordning, lite grann...

Imorgon ska jag väl försöka ta mig iväg till stan, tror jag. Även om jag verkligen(verkligen) skulle behöva både duscha, diska, städa, boka tvättid och hämta ut paket...

Ja, ingenting blir gjort om jag åker iväg, om så bara för några timmar! Men jag behöver röra på mig. Promenera. Och jag tror inte att jag kommer att känna ro till att bara ta en promenad här i byn...

... På fredag nästa vecka, blir det nog Ikea med 24åringen... Och på onsdag om två veckor(näst-nästa vecka) blir det studiebesök på.. ett stall(hör samman med dagens sysselsättningsplats)...

Men annars har jag nog inget mer, mer än påsken, inbokat, just nu...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...