... Det är presenter. Det är nära och kära. Det är hundar. Och det är livet...

Idag känner jag mig tung som bly... Huvudet känns tjockt och proppat... och jag har psykiskt och emotionellt svårt att andas... Det känns som om jag har svalt en stor och tung sten som trycker mot lungorna... -Ångest...

... Och just nu känns det bara så meningslöst. Så tungt. Så hopplöst och uppgivet... Jag känner mig pressad, socialt. Bland familjen... Och ingenting går framåt i livet. Ingenting som kan ge mig mening i vardagen. Kärlek, lugn och harmoni...

... Jag har ätit alldeles för mycket. Proppat in i det sista. Och än sålänge har jag inte ens orkat föra någon logg över vad och hur mycket jag har ätit... -Vilket är ovanligt för att vara jag!

Jag har knappt lämnat tv:soffan, förutom när jag har satt mig vid datorn och kollat BlocketHusdjur eller försökt hitta en present till min nyfödde systerson(och när jag skrev av mig i min känslobok, såklart)...

... Ja, det där med presenter... Jag känner mig såå pressad...

Jag menar. Det är inte så viktigt för mig, och jag varken önskar presenter själv eller mår bra av att köpa dem till andra... Jag känner mig för osäker och pressad, helt enkelt, och har för höga krav på mig själv och ett för dåligt förtroende om att jag kommer att lyckas köpa någonting som uppskattas... -Och vad jag än funderar på att köpa, tror jag att det kommer att ses som "onödigt och dumt" av den som ska få presenten i fråga..!

... Så att det har varit stor ångest i det idag, och jag har haft jättesvårt att slappna av... -Jag känner mig så... otillräcklig...

Och så har jag saknat hund. Jag har saknat Vovven, och har än en gång försökt få Xsambon att ta kontakt med hans nya ägare för att se hur han har det. Men den här gången bad jag om deras mobilnummer också, så att jag kan messa dem själv om jag någon gång vågar...

Och nu på kvällen, har jag messat lite med 24åringen och 25åringen.. Båda två på samma gång.. -Stressigt!

Den ena pratade om mående och hälsa, och försökte övertala mig att följa en massa(massa) steg i någon slags självhjälpslista... och föreslog sedan en tjejmiddag med henne och 24åringen, efter att ha "peppat" mig till att börja träffa killar...

Och den andra... Ja, jag hade messat henne och frågat om hon tänkte köpa någonting till bebisen... Så att vi pratade lite om det...

... Anledningen till mitt och 25åringens messande, var att hon kom på att jag hade fyllt år :P

... Och alla dessa träffar. Alla "utfykter" med diverse syskon... Alla familjesammankomster...

Dessa är ju inte så många, om man ser till hur stor familj jag har... Men det känns jättejobbigt, just nu... och jag orkar inte riktigt... Känner mig alldeles... mör...

... Det finns inte så mycket att skriva om dagen idag, tror jag...

Jag har inte haft kontakt med folk, varken per mess eller öga mot öga.. -Ja, förutom när jag drog kortet i kassan. Men då sa jag ju ingenting direkt.

Jag har bara suttit vid tv:n. Ätit... -Ätit en massa...

... Jag har ju som vanligt, känt en hel del, såklart...

Funderat mitt liv. Min tillvaro...

... Men jag vet inte... Har nog inte direkt något att berätta...

Jag gick iväg till affären efter HemTillGården och JugdeRinder(tror jag att han heter), och köpte mig lite fredagsgott... -Eller rättare sagt "mycket"... Men annars har jag bara suttit vid tv:n. Kollat lite på BlocketHusdjur, då och då...

Jag har bävat inför påskfirandet... Inte känt för att träffa någon alls från familjen, då det känns som om mitt eget liv och jag själv blir så litet och obetydande då... -När alla andra... lever...

Orolig för ångesten. Trött på uppgivenheten och känslan av otillräcklighet... Trött på att vara.. trött på mig själv... På att känna mig onödig och dum... Väldigt less på att veta om att jag själv gör detta mot mitt liv "utan att bry mig om att vända håll"...

... Och jag kommer inte att orka med alla sociala sammankomster. Alla träffar med syskon. -Utflykter...

Det händer ju väldigt sällan. Men när det väl händer... -Jag orkar inte när jag inte tycks kunna få vardagen och mitt eget liv att fungera...

Jag vill ha lugn och ro. Jag vill slippa alla de känslor som hör livet till... Och jag vill bara... avsluta...

Jag tror att, utan metalltrådarna bakom mina tandrader, som egentligen skulle bort för några år sedan, hade nog inte mina tänder suttit kvar i munnen... -Det känns så, ibland...

Jag menar. Hela dagen idag, har en av mina framtänder, känts konstig på något sätt. Det känns som om den skulle gå att flytta på. Som om den hade kunnat dras ut, om jag inte hade haft trådar bakom tänderna, som höll dem kvar på plats...

Det gör ju inte ont på något sätt. Inte alls... Det känns bara konstigt...

...

Idag...

Jag minns inte riktigt när jag klev upp imorse. Eller idag...

Jag satt iallafall och såg på tv. HemTillGården, som vanligt, och åt soppa med lite pasta i...

... Jag bestämde mig för att åka in en vända till stan, fastän jag var inne igår...

Tänkte väl ta en promenad, och handla någonting att äta för dagen, utöver soppa och frukt... -En färdig baguette...

... När jag kom in till stan, gick jag raka vägen till affären.

Vädret var inte så mysigt och jag hade bara mina gamla promenadskor på mig.. -Vilka läcker in vatten och samlar sten i yttersulan! Ja, jag har ännu inte börjat använda mina nya. De ligger fint i kartongen i hallen och väntar på att... Ja-a...

... Jag köpte en baguette och en kexchoklad, och så gick jag tillbaka till busstationen och hoppades på att hinna med den första bussen hem igen...

Jag missade den dock precis. Så att jag bestämde mig för att ta en promenad till en hållplats några minuter bort... och satt sedan där och väntade i ungefär en kvart, på nästa buss...

...

Annars har jag rivit runt lite i sovrummet idag...

Jag kom på igår, när jag messade med 24åringen, att jag inte visste vart jag hade vissa av mina saker. Att jag hade städat undan vissa, för mig viktiga saker, på ställen som jag inte längre kunde minnas...

Och grejen är ju den att jag har rivit så många gånger i dessa kartonger. Flyttat saker mellan kartongerna och in i skåp, att jag inte längre har någon koll på vad som ligger vart... -Och jag mår bara så dåligt av det! Den här röran. Att finna anteckningsblock och gamla skoluppgifter som ligger utspridda på tre olika ställen, samtidigt som gamla minnen från barndomen, likaså ligger uppdelade på diverse skrymslen!

... Jag förstår inte. För att jag hade en bra sortering på alla mina saker i dessa kartonger, och jag hade skrivit upp precis vad som låg i dem. Men nu tycks allt huller om buller ändå...

Och inte nog med det! Jag har lagt kartonger med viktiga minnen från födseln och framåt, mitt bland alla kartonger och papperskassar med retursopor i! -Jag hade till och med lagt plastsopor över mina viktigaste minnen, i en kartong!

... Såå stor risk att någonting kommer att bli slängt, som känns viktigt att ha kvar! Men just nu orkar jag inte ens gå igenom alla kartongerna för att se till så att det bara är retursopor därbland...

...

Nog om det. Jag lämnade det bakom mig(då jag inte orkar tänka på det), och nu på kvällen har min framtand varit vad som stört mig mest... Men det är nog bara för att jag sitter och känner efter, också...

... Jag har suttit och tvingat mig själv att stanna uppe, då det kändes för tidigt att gå och lägga sig vid den tiden då jag först blev trött... Och efter det, har jag bara haft svårt att få till koncentrationen till att blogga, och därför blivit uppe ännu längre... -Men nu var det dags!

... Nu blir det sängen... -Skönt. Önskar det kunde vara, bara...

... Hmm. Lång dag idag, men nu vill jag sova...

... Jag vet inte hur långt mitt inlägg kommer att bli i förhållande till dagen... Men jag börjar, så får vi se...

...

Jag vaknade imorse vid halvtiotiden, tror jag, av att pappa skickade ett meddelande i familjechatten. -Och efter det, var det ju helt omöjligt att koppla av! Det kom mess på mess på mess. Säkert ett i sekunden, av diverse syskon och föräldrar som hade någonting att säga till varandra..!

Själv deltar jag ytterst(ytterst) sällan i dessa konversationer, då det för det första, går väldigt fort och man inte hinner svara på det ena innan tio mess till har blivit skickade! Och för det andra, känner jag väl att jag hellre skriver det jag vill säga till någon, till bara den personen... eftersom att jag nästan aldrig har någonting som jag behöver att alla tar del av på en och samma gång(men det är kul att läsa alla tokerier som skrivs!)...

... Men, men...

Jag klev iallafall upp strax därefter... Satte igång tv:n och satte mig och glodde en stund...

Eftersom att det framgick i familjechatten att pappa var ledig, och jag såg att mamma inte sov efter att ha jobbat natt, bestämde jag mig till slut för att messa henne och fråga ifall de hade tid och lust med besök från mig "idag eftermiddag, eller någon dag framöver"... -Och som vanligt, var det inga problem...

... Jag var lite osäker på att ens messa, eftersom att jag, varje gång som jag inspekterade mig själv i spegeln, kände att jag nog var lite skitig i håret ändå...

Men eftersom att jag messade och frågade ändå, slängde jag mig in i duschen innan jag gick.

...

När jag väl hade kommit in till stan, var det precis så att jag kunde springa från den ena bussen till den andra, då min buss till stan var lite sen... och egentligen hade jag inte lust att vänta i en halvtimme, på nästa...

... Hos mina föräldrar, pratade vi. Och det var väl det vi gjorde.

Mamma och jag pratade. Mamma, pappa och jag, satt och glodde. Pratade. 16åringen kom hem en stund innan sin träning. Pratade ytterst lite...

Och så blev det soppa och pannkakor. Mer småprat. Lite småprat framför tv:n. Foton på 20åringens lilla pojke, som skickades omkring mellan mobilerna.. Fika, och sedan hem och adjö.

... Ja, det blev ju såklart mycket prat om nytillskottet till familjen. 20åringens lilla bebis på knappt en vecka... Att titta på lite foton, och diskutera deras situation och deras besök i april...

...

När klockan var åtta, var jag hemma igen.

Jag messade 24åringen, på vägen hem. Och sedan, nu vid tiotiden någon gång, messade hon tillbaka. Och vi har fortsatt diskuterat lite 20åringens och hennes killes situation. Delat några foton, och diskuterat nätdejting... Ja, för min egen del då. Jag menar. Jag borde börja dejta, för att jag är olycklig och jag behöver att någonting går framåt i livet och att jag finner mening. Men jag är ju bara så paranoid..! Jag menar. Jag blir väldigt rädd och osäker för minsta lilla, och jag litar inte på någon!

... Nu blir det iallafall sängen. Jag är trött, trots den oro och ängslan som brusar upp min själ just nu...

... Det kanske är dags att blogga och gå och lägga sig...

Jag känner mig bara så... störd inombords. Det är så mycket just nu, känns det som, som brusar och bubblar inom mig. Som ger mig ångest och gör mig ängslig, osäker och uppgiven... Nedstämd... Och det får mig bara att vilja blunda. Blunda riktigt hårt och länge. Gärna sätta mig på en väldigt mörk plats i ett hörn, och... Ja, aldrig komma fram igen...

Jag är så trött på att alltid känna att jag inte har någon chans. Att jag inte ger mig själv någon chans. Att alltid känna att jag gör saker halvhjärtat... eller till och med nöjer mig med att bara "önska" att jag gjorde dem... Eller att känna att jag inte riktigt når enda fram till det som jag hade velat ha men känner att jag missar, på grund av rädsla, osäkerhet, dålig självkänsla... eller bara ren dumhet...

... Ja, jag känner mig deppig utan att det direkt påverkar humöret.. Om det verkar rimligt...

Jag känner mig uppgiven och tung, samtidigt som jag med lätthet skulle kunna slänga mig ut från lägenheten och njuta och ha kul... Socialt isolerad och otrygg, samtidigt som jag kan bli glad av att umgås med folk... -Iallafall mina nära och kära...

... Och jag vet inte... Jag vill bara blunda, gömma mig... ignorera... för att slippa inse.. och leva med vad jag inser... "Hellre offra vad jag hade kunnat få, än att leva med att aldrig få det".. -Det är så det känns...

...

Idag har jag iallafall kokat soppa...

Jag drömde inatt, att jag satt i ett klassrum med min klass.. Vet inte om det var någon av de klasser som jag har gått i... men vi skulle iallafall göra en uppgift. Någonting med klippa, måla eller klistra, tror jag...

Jag började inte ens. Satt bara och stirrade, med alla papper till projektet, framför mig... medans min klasskamrat satt bredvid och försökte... Hon gjorde fel, men enligt läraren, spelade det ingen roll, utan det gick bra ändå...

... Det kändes bara som om den där drömmen skulle säga till mig att...

Eller ja. Den talar väl om lite grann, hur jag känner om hela tillvaron och livet just nu. Att jag inte ens försöker längre, och att mina nära och kära och alla runt omkring mig, som ändå försöker, kommer längre än jag, även om de gör fel på vägen!

... Ja-a...

Men jag klev iallafall upp till HemTillGården, då klockan ringde vid kvart i tolv.

Jag såg på mitt program och tog mig sedan en matlåda med soppa... För att sedan ta tag i att koka ny...

... Förberedelserna tog lång tid. Och jag både skrev, dokumenterade, och hackade grönsaker...

Men trots att det tog sådan tid idag, att göra någonting så enkelt som soppa, blev de inte goda. Inte någon av de två... Den ena smakade alldeles för starkt av ingefära... Och den andra kändes bara äcklig i konistensen och förstördes nog lite grann när jag la i vitlökspulver...

... Jag fick lite avsmak för sopporna efter att jag äntligen hade blivit klar med dem, lagt dem i koppar och matlådor, och dokumenterat kalorier och sådant, på datorn... Så att jag bestämde mig för att gå och handla någonting enkelt att äta, och lämna sopporna för dagen och se om jag känner mer för dem när smaken efter matlagningen hade lagt sig...

... Jag gick runt i den lilla(lilla) affären i flera minuter, utan att hitta någonting som jag ville ha eller var sugen på... Men hittade sedan några färdiga knäckebrödbitar med någon färskost eller vad det var, på... Och så köpte jag med en juice och en kexchoklad...

Sedan har jag bara suttit vid tv:n... Ja, jag la undan sopporna i frys och kyl, också...

... Funderingar har gått fram och tillbaka. Tunga känslor av otillräcklighet och uppgivenhet... -Vilket ledde till att jag ville måla mina naglar i mörka och skrikiga färger... Men då jag inte hade några som kändes passande för mina känslor, målade jag bara en nagel, och den fick bli röd med lite ränder och prickar i andra färger...

... Inget messande idag, iallafall... Vilket var skönt. För att igår natt, efter att jag hade skrivit klart mitt inlägg här på bloggen, messade 25åringen... -Och som hon messade! Jag stängde av vibrationen på mobilen, för att kunna släppa taget och sova...

... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva...

Men jag vill gå och sova, så att jag ska ändå skriva någonting...

...

Jag minns inte så mycket, förmiddagen. Mer än att jag klev upp när MalouEfterTio fortfarande höll på...

Jag såg på HemTillGården. Drack så småningom en smoothie, tror jag...

Och så messade jag 20åringen, då jag fick ett födelsedaskort på posten idag, från henne och hennes kille...

Tackade för det, och fortsatte sedan messa med henne ett tag, några mess fram och tillbaka...

... Det var svårt att veta när det var dags att avsluta det, då jag varken visste vad hon kände om hur mycket ork och tid hon hade, med en dagsgammal nyfödd bebis vid sin sida... Eller hur min egen ork till att pressa min hjärna och själ i det här sociala "även idag", var...

... Men efter ett tag, tog jag ändå beslutet att ge både henne och mig avstånd från varandra för en tid. -Gärna några dagar! Och så fick jag en till bild på hennes pojke, och kopplade sedan av en stund under ångest, ängslan och kanske lite lätt förtvivlan...

... Ja, jag blev lite låg därefter. Sådär så att jag kände mig utpumpad och meningslös... Livet och vardagen kändes(och känns) meningslös...

Jag menar. Jag har ingenting. Uppnår ingenting. Och det känns som om jag missar så mycket... "fastän det hade kunnat vara annorlunda"... Det känns om om jag kämpar så hårt och länge med ingenting... Som om den enda kamp som jag egentligen för i mitt liv, är en kamp mot mig själv om att inte(inte) ta mig någonstans. Om att inte diska disken. Att inte städa lägenheten. Att inte tvätta kläder... Och om att inte bli lycklig på något plan... -Det tycks vara min kamp. Men jag vill så mycket mer... Det borde jag vilja...

... Jag gick iväg till affären en vända, när jag var hungrig men inte var sugen på varken frukt eller grönsaker...

Jag gick iväg och köpte mig en ost-och skinkbaguette, och satte mig sedan tillbaka vid tv:n och åt den...

... Efter det, har det blivit en till egengjord smoothie på diverse fruktbitar och vatten...

... Jag har som mest suttit framför tv:n idag... Förutom när jag låg på sängen och ville gå under jorden...

Jag mailade än en gång, under uppgivenhet och frustration, MinKontaktPåKommunen, fastän jag vet att hon är på semester. För att... -Ja, jag kände mig uppgiven. Behövde någonting. Behövde svar...

Men det kändes inte rätt. Inte när jag skrev det. Inte när jag skickade det... Och inte heller när jag hade skickat det... Så att efter några timmar, skrev jag ett nytt mail och bad henne ignorera mitt förra... Det känns liksom inte värt. Inte okej, att vända sig till en och samma person, gång på gång på gång, när hon redan har uttryckt hur många gånger som helst, att hon inte tror sig kunna hjälpa. Utan att jag bör vända mig till psykiatrin... Det känns bara som om jag tjatar och tynger... Utan att egentligen nå någonstans med det...

...

Ja-a... Det kanske var min dag...

Imorgon ska jag koka soppa. Antagligen två olika. Då jag har grönsaker och sådant i kylen, som inte får hinna bli dåliga...

Så att... -Tung dag imorgon!

... Jag har fått lite kalla fötter, inför Xsambon... Jag menar. Jag hoppas att han bestämmer sig för att trots allt ignorera min inbjudan.

Jag tror helt enkelt inte att jag skulle orka med att ta hit honom. Att vara social och kanske till och med gå omkring och frustrera mig över honom. Över att hela tiden ha honom omkring mig och.. "säga fel saker".. Göra fel saker. Titta på fel sätt, eller på vilket sätt, irritera mig... Jag vet inte om jag har orken för en deprimerad och gnällig människa så nära inpå mig...

Men ja-a... Vad olika man kan känna... Igår kändes det som en bra idé!

... Hade känslor kunnat väga, hade jag rasat genom golvet nu... Jag känner mig så tung. Så ängslig...

Det känns så rörigt alltihop och det har bara varit för mycket de två sista dagarna...

... Igår var en heldag med 28åringen. Inatt blev jag moster till en liten pojke. Idag har jag haft messkontakt med både 28åringen, 24åringen, 20åringen, Bästisen och Xsambon...

28åringen föder känslor och tankar kring hennes och den övriga familjens relation till varandra... -Och det tynger mig såå...

Xsambon säger sig vara påväg in i en djup depression, och går på starka piller... Honom bjöd jag hit för att jag själv saknar mening...

20åringen har fått barn under natten...

Bästisen har jag ingen kontakt med(inte heller Xsambon, i och för sig), men var den enda(förutom Xsambon) jag kunde vända mig till för att kläcka nyheter till någon alls...

... Och det har bara hänt så mycket och givit så många intryck i tillvaron, de senaste två dagarna, att jag inte orkar lyfta det... Det känns så rörigt. Så... "mycket"... att bara... leva, just nu...

...

... Idag har jag, förutom att ha blivit stressad men samtidigt uppspelt varje gång som min mobil har vibrerat(alltför) ljudligt, sett på tv...

Jag har ätit, men enbart choklad och AfterAight...

Och jag har varit glad för 20åringens skull, samtidigt som jag känner mig mer... hopplös, själv...

... Och förutom det, har jag inte orkat med någonting annat...

...

Jag behöver sova.

Jag behöver somna, och sedan inte vakna igen... -Det är inte nödvändigt...

... Jag sov ingenting inatt... Inte en blund.

Jag är trött. Det har varit en hel dag av socialt umgänge. Det har varit press, ångest, stress, diskussioner(alltid som vänner) och prat. Skratt, såklart. Och nu känner jag mig alldeles tung inombords. Osäker. Förvirrad...

...

Jag... vet inte riktigt varför jag inte kunde sova natten som var. Antagligen berodde det på att jag kände mig nervös inför idag. Att jag kände mig stressad till att somna, så att jag kunde vakna igen... och vakna pigg...

Jag gick väl och la mig runt halv två, kanske. Jag minns faktiskt inte alls. Det jag minns, är att jag gick och la mig mycket tidigare än halv fyra-halv fem(som jag annars gjort) iallafall... Jag kunde inte koppla av, koppla bort. Och när jag blundade, fick jag kämpa för att så fortsätta göra...

Efter ett tag, satte jag på musik. YouTube. Försökte somna. Försökte för mycket, vilket ledde till att jag antagligen spände mig för mycket för att kunna nå framgång...

Klockan halv fem, ger jag upp. Hade ont i huvudet och bestämde mig för att kliva upp igen. Se på tv...

Sedan förblev jag bara uppe...

Vid åttatiden, vände jag mig in mot soffryggstödet, med ansiktet... Somnade till och från, vart femte minut ungefär, i en timme kanske...

Jag åt lite godis. En morot därefter... Och när klockan äntligen hade blivit kvart i elva, klädde jag på mig och gick till bussen...

...

Jag och 28åringen pratade och pratade. Vi promenerade runt i stan och väntade på att ett fik skulle bli tömt på lite folk så att vi kunde få plats... Och sedan satte vi oss och åt fika. Kaffe. -Eller jag kaffe, hon Cola...

Efter fikat, gick vi in på affären för att jag skulle handla frukt och grönsaker, och någonting till oss att äta till middag. En mikrorätt varsin, skulle det bli...

Jag kände mig lite stressad på affären, mest för att 28åringen var med... Jag menar. När jag är ensam, skyndar jag på när jag känner att tiden springer iväg(vilket är även när jag egentligen inte borde ha bråttom). Men när jag har någon med mig, som inte känner av stressen, känns det som om jag har för liten egen kontroll för att kunna påverka ifall allt går som jag vill eller inte... -Vi behövde verkligen med den bussen!

Men vi fick handlat. Och även om jag kände mig osäker på ifall de varor jag hade köpt, verkligen köptes till det pris som förväntades i butiken, eftersom att jag inte tog något kvitto, kunde jag idag släppa ångesten ganska snabbt, då 28åringen var med och pratade om annat...

Vi åkte med bussen hem till mig... Satte oss och fortsatte prata framför tv:n...

Jag hade lite svårt att, förutom ångesten i vissa diskussioner vi hade och att inte alltid känna mig hörd eller förstådd, släppa det faktum att jag var orolig för min vardagsrumsmatta under hennes hund-och kattpälsiga strumpor... Det kändes verkligen jättejobbigt att inse hur mycket päls min matta skulle ha dragit åt sig när hon väl hade varit omkring på den under dagen...

... Jag kände mig lite(rätt så mycket) pressad idag, vad gällde 28åringens vistelse. Det kändes som om hon satt och hoppades och nästan tjatade tyst om att få stanna här över natten... Att hon nästan satt och höll tummarna...

Och grejen är ju den att jag gärna hade umgåtts med henne längre, fastän jag är både fysiskt, psykiskt, emotionellt och socialt trött... Men jag orkade verkligen inte ta tag i ångesten och den ängslan jag kände inför det här med mattan. Med fötter utan strumpor(vilket jag aldrig har på den). Med pälsstrån som bara blev alltfler och borrade sig alltdjupare... Och med det faktum att jag fortfarande har problem med ätandet. Med att ha mat hemma, och inte känner egentligen att jag vill lägga ut hur mycket pengar som helst på enportionsrätter...

... Nej, jag behöver vila på alla sätt och vis. Och jag tror att det, trots att jag ändå har ångest nu efter denna dag, var bra för mig att jag beslutade för ett kortare socialt umgänge denna gången... -Nu när det var så länge sedan sist...

...

När jag hade gått med syrran till bussen, och nästan känt att hon hoppades in i det sista, på att vi skulle gå tillbaka hem båda två, gick jag tillbaka hem(såklart) och började direkt borsta min matta, med nylonborsten(tror jag att det heter)...

Jag började borsta den hårt och länge. Och även fast hon bara hade varit här i några timmar, fick jag med mig en massa hundhår.. -Och jag blev alldeles stressad!

Jag blev som besatt och började borsta och torrmoppa golvet. Byta strumpor två gånger. Borsta mattan i omgångar... Inspektera den med både taklampa och ficklampa... För att sedan, efter mycket om och men, sätta mig vid tv:n och äta. Äta kanske lite för mycket och onyttigt. Socker. Tomma kalorier...

... Sedan så såg jag på film på tv:n... -Och nu är jag bara såå trött! Nu blir det sängen.