Jag har skrivit. Och skrivit... Och skrivit.

Punkt efter punkt. Text efter text.

Jag har tänkt, tänkt och tänkt. Funderat. Och bestämt mig för att inte fundera mer.. För att jag tänker för mycket. Det är där problemet ligger. Jag tänker alldeles för mycket. Känner efter. Och reflekterar. Letar inom mig, och undrar.

Jag behöver egentligen bara slappna av. Go with the flow. Och låta livet visa mig vägen. Istället för att förjäves försöka visa det min väg. För att det enda jag gör genom att försöka styra livet såhär, utan att lyckas, är att trycka ner mig själv. Och allt jag skriver, blir negativt...

Jaawww... Dagen idag..

Vet inte hur jag ska lyckas beskriva den, utan negativitet. Så ärligheten går först. Men kanske imorgon, blir ett inlägg HELT utan negativitet ;D

Tung natt. Med svårt att sova. Mer minns jag inte.

Vaknade iallafall vid halv sex tiden första gången. Tror jag. Men klev inte upp. Utan vaknade istället en gång i timmen, fram tills jag klev upp vid kvart över åtta.

Tassade ner på nedervåningen och hämtade min frukost. Åt den på sängen. Då jag inte ville ha någon social interaktion med mamma. Ifall hon skulle vakna.

Satte igång datorn... Minns dock inte varför. För att sedan packa mina saker och gå iväg till bussen.

... Mötte Personligt Ombud utanför Omsorgsenheten eller vad det nu kan ha hetat. Och satt sedan på möte... Ja, såklart.

Kände mig stel och osäker... Men annars vet jag inte om jag har så mycket att dela med mig av därifrån heller. Vi träffade en trevlig socionom. Och personligt ombud svarade så gott hon kunde, på de frågor som kvinnan hade om mig. Då jag själv var stel som en pinne, vad gällde att svara på frågor. HELT tomt.

... Men hon drog sedan ut den förra utredningen som gjordes för ett år sedan. Sist som jag var i kontakt med kommunen av samma anledning. Och där hade hon ju en hel del information. Läkarutlåtanden och sådant också.

Efter mötet, kände jag mig under jord. Jag pressades neråt... Och kände egentligen inte för NÅGONTING. Ville ingenting. Hade inte lust med någonting. Och kände inte heller större hopp än vad jag gjorde innan...

Och i alla dessa tankar. Känslor... Så bestämde jag mig för att jag måste SLUTA göra såhär mot mig själv. Jag måste SLUTA tänka så mycket. För att jag KOMMER ju inte fortare framåt för att jag grubblar och tänker. Gör mig själv rädd och orolig. Missnöjd och känslomässigt tyngd, i onödan...

Jag vet ju inte om min hjärna är kapabel till att sluta tänka. Eller ens sakta ner! Men man kan väl hoppas.

Äsch. Nu blev det en paus i bloggandet. Jag kan helt enkelt inte fortsätta på detta sättet. Då jag inte ens minns VARFÖR jag skulle sluta tänka. Vad jag hade för mening med den uppgörelsen inombords...

Nu är jag HELT lost. Kan inte finna hur jag tänkte och kände vid det ögonblicket(???)..

Men jag går vidare.

Väl hemma, satte jag mig vid datorn en stund. Och stressade sedan ner till nedervåningen, för att hinna ta en dusch innan pappa kom hem och kunde behöva toaletten... Snabb dusch. Lite halvstressad.

Och sedan dator igen. Fram tills middagen var klar..

Ångest och tunga känslor under middagen... Vilket gjorde att jag struntade i disken och bara lämnade bordet när jag ätit klart.

Upp hit för mer dator. Allt det vanliga. BubbleShooter. Bloggar. Kolla lägenheter... Och skulle sedan beställa nytt bankkort. Osäkert. Nytt... Lite smått obehagligt. Och så när jag väl känner mig säker på hur man gör, så hakar jag fast på att jag inte vet min månadsinkomst innan skatt. Vilket man tydligen behövde.

Så. Skriva till försäkringskassan som inte svarar förrän TIDIGAST på måndag. Och fråga.

... Och. Bankkortet får vänta till nästa vecka.

Fika tillsammans med mamma och pappa. Sedan åker de iväg till en kompis. Och 14åringen passar på att komma ner och sätta sig med mig i vardagsrummet.

Jag sträcker på mig, och han frågar direkt om jag tänker gå nu. Varpå jag svarar. "Vadå, ville du sitta här i så fall". "Nej, jag ville sitta här MED dig", svarar han då =)

Ja, förutom DET lilla snälla, kallade han mig även "trög" idag. Men vi hade kul.

Efter det, bäddade vi rent hans säng. Och jag har dragit ur lakanen ur min.

En HEL del punkter i punktlisteboken idag. Då jag kände att det var mycket av både tankar. Att tänka om. Strategier... Och så alla intryck som jag fick från gud alla ställen. Var ju tvungen att skriva ner ALLT som passerade genom mina öron och ögon!

Jo. Jag kanske ska berätta. Vi gjorde iallafall en ansökan om aktivitet genom kommunen, idag. Så. Det blir som förra gången. Men förhoppningsvis får jag en annan kontakt än vad jag hade sist ;D

Med det, säger jag nog god natt. Vet inte hur mycket som stämmer i det här inlägget, nu.. Men men. Jag kommer nog på någonting som kan lätta bördan på både psyke och hjärta, tids nog ;) Just nu är trots allt flytten viktigast.

God natt med er <3

Är egentligen inte på något vidare blogghumör. Då jag känner mig både kluven och "svävande"... Om man nu kan säga så..

Men. Ja..

Natten igår, var inte den bästa. Kände mig orolig och rädd. Paranoid. Och tankar slog mig, en efter en. Jag funderade. Ältade.. Och lät tankarna snurra. Försökte sova, ett tag. Men bestämde mig sedan för att lyssna på en ljudbok eller något. Men då jag inte hittade någon, fick det istället bli film på youtube.

Så. Där låg jag i några timmar, och tittade på en ungdomsserie som jag hade hittat. Bara sådär random.

Klockan strax efter tre, var serien slut. Jag stängde av, och tankarna var inte alls i samma takt eller intensitet som tidigare. Men somnade dock inte direkt...

Låg och stirrade en BRA stund. Tills jag till slut somnade. Och vaknade upp vid halv åtta...

Klev upp och åt frukost direkt. Och klev sedan i säng. För att sova en stund till.

Mer minns jag inte. Utan att jag klev upp igen för lite datorhäng innan lunch, vid elva-halvtolv-tiden.

Hmmm.. Vet inte. Orkar inte tänka efter. Men det blev iallafall lite datorhäng efter lunchen också. Kolla bloggar. Blocket. Spela lite BubbleShooter... Och så dammsugning hall, trapp och nedervåning.

Jaooww.. Minnet är ju inte det bästa.. Och jag orkar inte försöka leta fram det. Men jag började iallafall kolla på en ny serie på youtube, efter mycket om och men. Då mitt ljud på datorn, inte fungerade på NÅGOT sätt. Trixade och felsökte. Försökte komma på varför krysset över ljudikonen inte ville försvinna... Och tog mig sedan för att göra en återställning på datorn. Tillbaka till för ett par dagar sedan.. Vilket(tackar jag vet inte vem) löste detta =)

Sedan blev det middag tllsammans med pappa, mamma, 17åringen, och 20åringen som även idag, var på besök en stund.

Mer serie på datorn.. Och sedan bli nerkallad för en fika.. Och tv resten av kvällen.

När mamma och pappa, övningskörde med 20åringen in till stan, passade 17åringen på att ta en pratstund med mig. Där fick jag lugnt lyssna en stund och svara så gott jag kunde. Påminnas lite lätt om hur väl jag behöver vara ifred för att inte känna ångesten och osäkerheten komma smygandes bakom ryggen på mig...

Ja, jag älskar mina syskon, för all del. Men jag känner mig otrygg. Vet inte vad jag ska svara. Och vill inte behöva känna mig pressad till att titta åt ett spciellt håll. Reagera på ett speciellt vis... Eller att bry mig, om så inte skulle vara fallet.

... Nej, jag tycker inte om att vara social, om det inte är på mitt kommando.

Men kärleken och stödet till sina syskon är viktigt. Så jag gör så gott jag kan, för att visa att jag bryr mig... Och det krävs faktiskt inte så mycket AV mig, för att de ska bli nöjda. Bara ett litet socialt engagemang =)

Sedan kom 14åringen hem från sin aktivitet. Bågskytte. Då blev det mer socialt. Han ville ju prata och berätta. Ja, det är ju klart han vill =)

Och när mamma hade kommit hem igen och satt med oss. Då vi skulle se på "Hela sverige bakar" tillsammans, så var ju inte 14åringen på samma noter :P Nej, då skulle han och jag spela något dataspel tillsammans. Dålig grafik och väldigt enkelt upplagt. Men vad gör man inte för hans skull :) Spelade några omgångar och skrattade lite grann. Gjorde varandra(honom) till åtlöje :P .. och hade lite kul. Halvhjärtat. Då mamma diskuterade Hela Sverige Bakar, med mig samtidigt. Vart lägger man intresset? Hos 14åringens halvtråkiga dataspel, eller mammas mer intressanta program?

Gjorde iordning frukost till morgondagen. Då jag inte vet om jag kommer att orka kliva upp tillräckligt tidigt för att hinna äta frukost imorgon. Ska ju på möte på kommunen..

Annars. Jag har skrivit av mig i min dagbok. Ett rätt så uppgivet inlägg. Frustrerad på mig själv... Ja, och min värdighet i livet... "Vill bara slå mig själv hårt i huvudet", minns jag att jag skrev...

Men inte mer om det nu :)

Nu säger jag god natt.

God natt med er <3

Mina ögon faller nästan ihop. Men att jag ska kunna somna tidigare än vanligt, betvivlar jag starkt...

Ångest. Misslyckande. Svag. Ensam... Och värdelös. Dagens alla känslor...

Men jag börjar med dagen idag.

Vaknade tidigt imorse. Men somnade sedan om, för att vakna klockan tjugo över åtta och kliva upp..

Vid det laget hade jag redan fått mail från kommunen om en tid för möte. Och två mess från personligt ombud, om samma möte..

Klev upp, åt frukost. Och gick sedan och la mig igen. Mötet blev bestämt till den... Ja, på fredag klockan tio. Personligt ombud följer med.

Men så fick jag frågan... Eller uppmaningen(?) att hon(kommunen) gärna ville veta lite mer om mina tankar och funderingar, INNAN mötet. För att enklare kunna svara på frågor och sådär..

Men det mailet har jag ännu inte kunnat svara på... Av den enkla anledningen, att jag inte riktigt VET. Jag HAR typ inga tankar eller funderingar längre. Om VARFÖR jag vill ha ett möte där... Eller vad jag FÖRVÄNTAR mig.

Det enda jag VET är ju hur dåligt allt går för mig just nu. Hur jag känner att jag bara börjar må sämre och sämre. Hur jag hela tiden ser ljuset slockna lite ytterligare, ju längre tiden går. Ju fler gånger jag misslyckas. Saker går fel... Ju fler gånger jag backar. Viker för rädslan... Ju fler gånger jag känner mig missförstådd eller osynlig. Oviktig...

... Ja... .. Ju fler gånger som jag förstör för mig själv genom att tänka och känna fel.

Låg iallafall kvar i sängen en stund. Halvsov, och drömde jättekonstigt. Fick sedan ett mail från A-K. Min gamla socialsekreterare från H*vetets stad. Då jag skrev till henne samma dag som arbetsförmedlingsmötet uteblev..

Hon skrev då en massa förslag på vart jag borde vända mig. Och huruvida hon faktiskt tyckte att jag borde öppna mitt sinne för de "ställen" som kan hjälpa mig, nu...

Och ja.. Det är ju min plan :) Jag ska verkligen försöka. Det SKA jag. Och just nu känns det som att, FINNS det någonting som kan hjälpa mig, så ska jag FÖRSÖKA tillåta det. TROTS osäkerhet och ångest. TROTS att det känns allt utom rätt ;)

Klev sedan upp. Åt lunch. Och såg att försäkringskassan också hade svarat idag. På mitt mail där jag begärde(och ifrågasatte) att jag ville ha mer uppdatering om vad som händer. Och en bättre kontakt... Ja, och så vidare.

... Hon hade sina saker att skylla på.. Men bad om mitt mobilnummer som hade försvunnit ur deras(tydligt URDÅLIGA) databas.. Och så ringde hon klockan kvart i ett.

En obehaglig och stel person att prata med.. Kanske berodde mycket på mig också. Men vi beslutade iallafall att jag skulle köpa ett klippkort på tre gånger. Bara för att testa. Så att de inte betalar för ett år... och så var det ingenting för mig... Och DET kunde jag ju förstå =)

... Men osäkerheten kom... Med uppgivenheten(och de ovan nämnda känslorna) i släptåg... Vilka sedan stannade hos mig resten av dagen.

... Jag vågar inte. Ingenting vågar jag, som det ser ut just nu. Jag har blivit svag. Och alla krafter som jag förbrukade som barn... Ja, det tycks ha varit de enda jag hade råd med.. Jag kan inte FÖRSTÅ hur mycket skit jag kämpade mig igenom då. Och HUR J*VLA bra jag lyckades dölja det för andra(!)... Av vilken anledning jag nu gjorde det(?)!

... Men nu. Nej jag har kört fast i djupaste av lera(vad skulle jag dit att göra?), och jag kommer inte loss! ...

Mycket dator idag. Spelat BubbleShooter.. Jag har tagit en dusch. Läst bloggar, såklart. Kollat min mail några gånger...

.. Och jag har suttit och legat på sängen. Känt av mina känslor. Och låtit dem vibrera hål innanför min bröstkorg.

Men då. Då messar man Xsambon ;D Bråkar lite med honom. Busar och retas. Japp. Bättre humör kommer lassat :D Han är bra han. Min Xsambo. Jag får retas lite grann. Och han lyfter upp mig med sina larviga knäppissvar :P

Snart var det middag.

Och efter det, blev det att diska. För att sedan sätta mig en stund vid datorn..

Ner till tv:n för att "lätta på trycket". Skriva lite dagbok. Och ta mig igenom fem minuter av att lyssna på 17åringen. Japp självkänslan och samvetet spricker, när jag känner att jag avvisar dem hela tiden... Det är bara att försöka så gott som ;)

Endast en punkt i punktlisteboken idag.. Den löd exakt såhär "*Jag FINNS inte... Men ÄNDÅ gör det så ont..."

När mamma och pappa kom hem från affären, hjälpte jag mamma att packa upp varor och lägga dem på sina respektive platser...

.. Sedan blev det film tillsammans med mamma och pappa. Fika såklart.. Och efter det, tv tillsammans med mamma. Innan hon for till jobbet. Och jag blev kvar framför "Criminal Minds"..

Nu blir det natten. God natt med er <3

Dagen idag, känns enkel att sammanfatta. Så vi tar det på en gång =)

... Hmm. Okej, jag TRODDE att det skulle vara enkelt. Men att minnas hur dagen började, var tydligen inte det enklaste!

.. Jag minns jag hade svårt att somna igår natt. Låg och kände mig missnöjd, och lite smått sådär bubblande frustrerad. Vred och vände på mig. Funderade. Grubblade.. Mycket över livet och mig själv. Skrev lite dagbok... Och tycks sedan ha somnat till slut.

Vaknade, trött som självaste f*n, vid nio imorse. Klev upp och åt frukost. Tillsammans med mamma och pappa. Helgfrukost denna gången. Vaniljyoghurt med banan och kakao i.

... Tog hand om allas disk. Och gick sedan upp och la mig igen. Japp, det har kommit att bli svårt att undvika. Trots att jag VET att det är vad mina sömnproblem om nätterna, beror på! Men det är bara det att det har blivit en sådan VANA att lägga mig och sova eller vila en gång till. Att när jag inte gör det på morgonen, känner jag ett STORT behov av att göra det på eftermiddagen. På grund av tröttheten!

.. När jag bodde med Xsambon, brukade jag ju dock justera det där allteftersom det hände. 35 timmar vaken tid, för att ställa dygnet tillrätta igen. Och så svårt att sova. Och dygnet blir felvänt. Är lika med - 35timmar vaken igen.

.. Men det orkar jag inte med nu.

Låg iallafall och halvsov. Vilade. Fram tills klockan elva. Då 17åringen kom och knackade på min dörr. Då var det lunch.

På med kläderna. Och en helgmacka till lunch. Det vill säga. En macka som INTE är Rågkuse =D

Jag hade ju räknat med att få vara ensam hemma idag. Då det bara var mamma, pappa och jag hemma. Och mamma och pappa, skulle köra en timme bort och köpa några flyttkartonger... Om jag inte minns fel..

Men så kom 17åringen hem från sin kille... och jag fylldes av en känsla som jag helst skulle slippa. En känsla av social press. En "rädsla" att behöva umgås. Att hon ska vilja prata eller ha hjälp med någonting..

... Och under lunchen kom det. Hon ville ha hjälp med läxorna. I hennes fall, handlar det nog i och för sig, mest om att hon vill ha sällskap. Hon är en person med uppmärksamhetbehov, min syster. Och visst. I vissa fall, kan jag umgås med något syskon eller så, även när jag inte orkar. Bara för att inte tappa deras tillit och kärlek.. Men just idag, var inte en sådan dag. Jag tror att hela livet är för åt h*vete för det just nu.

Flyktkänslan kom. Och jag kände mig redan pressad och missförstådd. Förvirrad av allt prat. Kluven över vem jag är...

Ja. Så jag satt en stund vid datorn. Kollade det vanliga. Och bloggade lite grann. Gjorde iordning inlägget och la över till denna bloggen... Och kom på att mobilen måste laddas innan jag kan ta med den ut på promenad..

Instänga upprörda. Tunga och gråa känslor.. Gick ner en stund på nedervåningen, och satte mig i min ensamhet i vardagsrumssoffan. Skrev lite dagbok. Och gick sedan otåligt, upp hit och kollade mobilen. Var den färdigladdad?

.. Nej. Inte ens hälften. Så. Jag rev fram alla vinterkläder ur kartongen med "Värme" på. Kollade igenom dem, och tog fram de kläder som jag behöver och snart kommer att behöva. Sedan klädde jag på mig lurvfleece-jackan och en mössa. Mest för att jag var orolig att mitt hår skulle se skitigt ut..

Och så gick jag ut utan mobilen. Det vill säga. Utan musik i öronen. "Jaja. Det får gå bra ändå", tänkte jag.

Där gick jag på vägkanten. Sjöng sång efter sång. Och försökte komma fram till en låt som jag både KUNDE OCH trivdes med.

Sjöng faktisk på de flesta låtar som jag brukar sjunga med till på youtube.

Men fastnade sedan på en låt som vi sjöng när vi gick på barnkören. Jag och mina syskon. Det var på ett läger som vi fick lära oss den. "Jag är en sommarens trollslända, jag". Höga toner som man håller ut på. Iallafall som jag minns det.

Jag gick långsamt, långsamt. Och med nästan ingen energi. Blev trött och hungrig. Och när jag slutade sjunga, satte funderingarna igång, som utskjutna ut en kanon.

.. Men väl hemma, var mamma och pappa hemma igen, och jag satte mig återigen vid datorn. Pustade ut.

Lite middag. Diska efter middagen. Datorn en stund till. Mest sitta och stirra på min egen blogg. Läste igenom mina gamla "från min andra blogg"-inlägg.

Spelade lite BubbleShooter och så vidare.

Sedan blev det tv för min del. Och efter det, fika och film, tillsammans med mamma och pappa.

Filmen började krångla efter kanske tio minuter. Ljudet försvann. Och vi blev alla, väldigt missnöjda. Började prata frågandes med varandra. Pappa började trixa med... Ja, vad det nu var för någonting som filmen spelades upp på... Och då börjar filmen spola framåt istället! Det gick inte att playa filmen :O

... Han försökte och försökte och försökte. Men så fort som man startade den från samma ställe som den började krångla, så spolade den i ultraspeed framåt igen(!)..

.. Så. Vi fick se den ifrån början. Vilket gjorde 14åringen nöjd. För att då kunde även han, hoppa in och se den med oss ;)

Filmen hette(heter) "Dangerous minds"... Och detta, ÄNNU en superduperbra film! Jag ÄLSKAR den! Den är såå känslosam. Lär... Ja, den har någonting att ge :) Och HELT OTROLIG! Jag ÄLSKAR det faktum att med rätt tillvägagångssätt och en hel del kärlek och respekt, kan man nå fram till PRECIS vilka slags människor som helst! UNDERBART!

Med det, säger jag god natt.

God natt med er <3

... Idag är det en helt annan anledning till den knappa uppgivenheten... Om den nu ens finns(?)...

Efter ännu en natt, önskandes efter en tablett som kan få mig att sova. Vaknade jag imorse klockan runt nio. Klev då upp och åt frukost. För att sedan gå och lägga mig igen. Minns inte hurpass sovande jag var där efter frukosten. Men antagligen inte så värst. För att, utanför mitt rum, fanns två högljudda...

Ja. Tv:n var igång på hög volym. Och 17åringen och henns kille, själva, var inte heller så särskilt tysta..

Men när jag hörde lunchen skramla på nedervåningen, klev jag upp och klädde på mig.

.. Och ner för lunch.

Efter lunchen blev det vattna växterna, och dator, för min del. BubbleShooter. På BubbleShooter. På Bubbleshooter. Kolla det vanliga. Såsom bloggar. Mailen... Ja. Det kanske inte VAR mer än så.

.. "Flydde" från allt som skedde utanför min  dörr. Höll mig undan, och stirrade bara rakt in i skärmen. Dörren var till en början, öppen. Men då jag hörde 17åringen säga till sin kille, att de skulle börja städa allrummet nu, sprang jag dessa tre meter till min dörr, med smygande steg, och stängde försiktigt dörren.

17åringen verkade ha en dålig dag eller något. Han skäldde på den där stackars killen. Så fort som det hände något... OCH när det INTE hände något! Varpå killen svarade stöttande och lugnt. Varpå hon tog en kort paus i sin irriterade och skrikiga ton... För att, så fort det hände någonting, ropa på honom igen, med frustrerade och stressad röst..

Härinne sitter jag. Stressad och orolig, på grund av energin utanför min dörr. Velandes att sätta musik i örat. Men trött på att alltid fly dessa jobbiga lägen..

Men när dessa två, sedan tog bussen in till stan, lämnade jag mitt rum för en stund...

Dock minns jag inte vad jag GJORDE. Känns nämligen som om jag har suttit vid datorn hela dagen idag. Så kanske återvände jag till rummet, rätt så omgående(?)...

Ja-a. Vid tvåtiden någon gång, åkte vi iallafall iväg till köpcentret. Pappa, mamma, 14åringen och jag...

14åringen behövde nya skor... och de reade ut en massa skor just idag, på en av sportbutikerna här i närheten.

Vi gick omkring lite grann. Jag, helt ointresserad av att varken titta på kläder eller skor. Kände mig nästan lite flygande. Där jag stod och inte visste vart jag skulle titta. Vart jag skulle stå. Eller hur jag skulle bete mig.

Bara för att inte komma på mig själv med att stå och stirra på någon i butiken... Bara för att det inte skulle se konstigt ut. Där jag står och stirrar rakt ut. På ett ställe där man egentligen ska handla... Eller iallafall TITTA(!)... Så gick jag lite efter mamma och 14åringen. Tog en promenad bland alla saker...

Ja-a... Allt var huller om buller. Ingen ordning på NÅGONTING. Så att titta själv. Eller att hjälpa 14åringen att leta... Nej. Så blev det inte.

... Sedan mötte vi(de) en gammal granne, som mamma och pappa stannade och pratade med. Mitt bland allt folk i butiken. Det kändes inte obekvämt i och över huvud taget. Och jag kunde till och med säga vad jag hade lust att säga, till 14åringen. NÄR jag hade lust att säga det. Men inte till denna näst intill främmande man, såklart.

Men jag kände mig lugn och någorlunda bekväm. Lite osäker. Då jag inte kunde förstå hur 14åringen kände idag, när vi umgicks på affären. Ibland får jag bara känslan av att vara ivägen... Men så var det nog inte. Han tyr sig ju ofta till mig när det är något :)

Väl hemma, dukade jag bordet. Sedan upp till datorn. Mådde bra... Eller inte(?). Ville må bra... Eller inte(?)... Livet är enkelt... Eller inte(?) ...

Ja, jag kunde inte förstå mig själv. Hur jag tänkte och varför. Jag kunde inte komma fram till vem jag är eller hur stark jag känner mig... Och jag fick än en gång erfara det där med att tänka spegelvänt...

Frågetecknet blev... Kommer jag att klara livet?

Förvirrad.

Men jag skrev av mig på min tredje blogg. Och la det, så gott som, bakom mig sedan.

Det blev middag... Lite mer dator. Ner till soffan, medans mamma och pappa körde in 14åringen till stan. För bio med sin kompis.

.. Satte mig vid tv:n och skrev lite dagbok.. Började titta på en film. Men kopplade sedan över till ettan, när mamma och pappa kom hem. För att då skulle vi ändå snart se på film.

Kaffe och glass. Till filmen "Divergent"... En JÄTTEBRA film! Enligt min smak. Jag ÄLSKADE den! Den hade spänning, äventyr. Den hade handling. Lite kärlek. Och här och där, lite humor. Skådespelarna hade karaktär... Ja, och jag kunde FÖRSTÅ den! Hänga med. BRA FILM.

Nu blir det iallafall sängen. God natt med er <3

Jaha. Dagen idag då, kanske.

... Ja, det lilla jag kan minnas =)

Igår natt, efter att ha försökt sova ett bra tag, satte jag hörluren i örat och började lyssna på låtar av Lisa Marklund och Lars Winnerbäck...

Vaknade imorse, rätt så tidigt. Men klev inte upp förrän runt niotiden.. Frukost tillsammans med mamma och pappa. Naturell lättyoghurt med bara russin, istället för nöt-och fröblandningen som jag BRUKAR ha. Vilken idag var slut..

Men det var gott. Nästan godare. Renare smak på yoghurten, liksom..

Efter frukosten, blev det sängen igen. Jag... minns inte riktigt. Det känns som om jag hade mycket i tankarna just då... Men mitt minne om dagen, är i det stora hela, grumligt..

Så. Jag gör så gott jag kan :)

Jag har suttit en del vid datorn...

...

... Oj. Oj. Vad jobbigt detta blev. Dagen är typ som bortblåst och jag har ingen kraft att tänka efter.

Men jag ska rabbla några korta "fakta" iallafall.

Jag har kollat allt det vanliga på datorn. Förflyttat mig mellan sängen och datorn. Sett på parlamentet i TIMMAR, på grund av att det nu har blivit som en slags flykt från verkligheten för mig. Det har fått samma verkan... Ja, jag vet inte..

Men den mesta delen av dagen idag, har bestått av att jag har känt mig lite smått uppgiven och hjälplös. Handfallen. Jag har vetat vad jag VILL, men inte haft en ANING om hur jag ska TA mig dit. Jag har tagit formen av ett frågetecken. Frustrerad över att folk tycks ta mig för en tankeläsare, vart jag än vänder mig..

Undrat ifall det var dags att höra av sig igen. Eller om det är att tjata alldeles för tidigt... "Har de inte TID?" ... "Upptagna?"... "Är mina frågor dumma?" ... "Onödiga?" .. "Betydelselösa" ... "Gör min aktivitetsersättning att de med gott samvete, faktiskt bara kan skyffla mig åt sidan tills vidare?" ... "Eller ÄR det helt enkelt bara mitt sätt att hantera det hela, som gör att de drar sig undan?" . "Det KAN ju faktiskt också vara så, att de håller på?" ..

Men frågan är.. Hur ska jag veta, när de inte berättar? Förklarar? Eller ens har tid/lust att skriva ett ord?

... Efter mycket om och men, slank det iallafall iväg ett litet mail till min kontakt på försäkringskassan. Där jag tog upp just det här. Och "önskade" att bli informerad om vad som händer, lite då och då... Dock var klockan fyra. Så det får jag ju inte svar på förrän efter helgen..

Däremot fick jag svar av kommunen idag. Klockan halv fem, hade jag fått post i inkorgen. Hon skrev att, med tanke på våra tidigare samtal, trodde hon att det var till dem jag skulle vända mig. När det gäller stöd och hjälp.

Fram tills klockan halv sex, mailade vi fram och tillbaka. Hon var som tidigare känt, VÄLDIGT trevlig och omhändertagande. Stöttande, och tycktes vilja hjälpa mig komma tillrätta.. Olik många andra, som är VÄLDIGT korta i kontakten.

Henne tycker jag om. Dock verkade hon ha någon slags chefsposition nu. Så jag får träffa en annan handläggare. Men men. Kanske har jag tur med även henne =)

Annars. Jag känner mig lite osäker. Vet inte riktigt vad det är jag vill eller förväntar mig av detta möte. Vad det är jag behöver... Vad det är jag ska dit för.. Inte egentligen. Men det är någon desperat slags känsla jag har... Så det blir väl att gå dit, för lite info.. Och kanske komma fram till om jag egentligen BEHÖVER något från dem... Eller om det bara är att gå därifrån, lika "tomhänt" som jag kom dit, sedan.

Annars har jag tagit en promenad idag. En tom promenad, med en del tankar..

Jag har spelat lite BubbleShooter(kanske)...

.. Och jag har kollat upp Friskis&Svettis. För att kunna meddela försäkringskassan, vilken aktivitet som skulle passa.. Och det blir bra det :)

.. Mamma och jag, har pratat en del. Och jag har känt mig förstådd, liksom borttappad och mäkta missförstådd. Desperat och missnöjd... Men samtidigt skitit i vilket.. Ibland är det bara bättre att försöka SLÄPPA begäret av att känna sig förstådd.. Iallafall för ett tag. Då det har kommit till den punkten då man bara vill gömma sig, alltför många gånger..

Drog iväg några mess till Xsambon.. Och har skrivit lite dagbok, några gånger..

Tv nu till kvällen. Lite fika och godis.. Längtan till veckan.

Och nu blir det sängen. God natt med er <3

Jag ska skriva "några rader", nu i uppgivenhetens stund...

Jag börjar som vanligt, från morgonen(eller natten) och jobbar mig framåt... Uppåt.

Jag hade i vanlig ordning, svårt att somna igår natt. Men inte så konstigt. Med tanke på de två timmarna som jag sov igår eftermiddag.

Istället för att ens ge sömnen någon vidare chans, började jag efter ett någon gång, titta på "Parlamentet" på youtube, via mobilen.

Såg flera avsnitt. Tills jag bara kände att både nacke och bakhuvud hade en sådan sjujädrans spänningsverk(!), och jag ville inte vara med längre...

Somnade till sist, och vaknade sedan vid halvåttatiden. Blev skrämd av 14åringen som satt och "kröp" nere i hallen, med mobilspelet i högsta hugg. Redo att gå till skolan..

Åt frukost, och gick sedan upp och la mig igen..

Drömde även denna gången, JÄTTEkonstigt. Det har varit mycket gamla klasskamrater, nu på senaste. Inatt var det samma två klasskamrater som i tidigare dröm. Alltså två tjejer som jag umgicks med i perioder, som vänner. Och i andra, kände mig både bortstött och självvalt ovillig att umgås.

Men inatt var de såå elaka. En av kompisarna drygade och var väldigt otrevlig. Och den andra kompisen hatade mig bakom min rygg... För anledningar som jag inte minns...

Vi satt iallafall på ett tåg. På skolresa. Det minns jag!

Klev iallafall upp vid.. Ja, strax efter elva. Efter att ha legat nerbäddad och väntat på att försäkringskassan skulle ringa. Men det gjorde hon dock inte..

Packade ner min lunch, och gick iväg till bussen.

Idag, mindre trafik, och lugnare i det stora hela.

När jag kom på bussen, fick jag åka gratis. Trots att det bara verkade som om chauffören LJÖG om att kortläsaren var trasig(???)! Men inte mig emot ;)

Väl i stan, hade jag två timmar att slå ihjäl, innan mötet skulle börja. Satte mig en stund vid forsen, och bara glodde. Men behövde sedan röra på mig. Så tog en lång och härlig promenad. För att sedan gå in på affären, för en liten mellis. Efter lite beslutsångest, fick det bli en drickkvarg igen.

Vidare till arbetsförmedlingen, för mitt möte med min handläggare. Där vi skulle göra en kartläggning inför praktik. Vad jag klarar av. Och vad jag vill..

Kommer dit. Nervös och osäker. Det var dovt ljus. Trångt och mycket folk. Någon som pratade överallt. Folk som gick ut. Folk som kom in. Frågor som ställdes åt alla håll och kanter. Och blickar som brände hål i min både kropp och själ...

Ja, det kändes väldigt obehehagligt. Jag var stressad. Osäker. Jag kände mig inträngd och väldigt obekväm. Hade det inte sett konstigt ut, hade jag bara flytt in i ett hörn och tryckt in mig så nära jag bara kunde komma.

Jag önskade så VÄL, att det hade funnits en liten röd knapp som jag hade kunnat trycka på för att bli osynlig. Och sedan, när min handläggare kommer, trycker jag mig synlig igen...

Men men. En halvtimme gick. En kvart senare än vår bokade tid. Jag hade väntat i osäkerhet. Inte vetat om hon skulle komma. Om det skulle bli av. Jag hade känt mig övervakad och "på fel ställe"... Och jag fick bara nog. Ställde mig upp och gick.

Frustrerad, sviken och med ögonen närapå exploderande av tårar. Hon hade inte hört av sig. Hon hade inte visat sig. Och bristen på kommunikation, gjorde mig... Ja-a. Bara irriterad. Säger hon 14.00 Så KOMMER jag 14.00

Henne ville jag iallafall aldrig träffa. Jag har ingen ork över till att gång på gång, försöka med folk som inte kan kommunicera och hålla kontakten. Jag är såå beroende av dem. Men det är inte värt det, när man får kämpa som F*N, men alltid märker samma sak... Rena kampen för att ens få dem att öppna MUNNEN!

Jag var lite upprörd. Uppgiven... Och hade ingen som helst lust att åka hem efter detta. Skrev några rader till personligt ombud. Och satte mig sedan i hamnen en stund. Lugnade ner mig. Och började fundera på alternativet "kommunen" istället. Jag orkar inte med arbetsförmedlingen längre. Och det hjälper ju inte att jag är LIVRÄDD för detta steget med en praktik, HELLER! ... Men KANSKE om jag ger en aktivitet/praktik via kommunen, en sista chans(?)... Förra gången hoppade jag ju av det, och "anslöt mig till" arbetsförmedlingen istället. För att inte heller min jobbcoach på KOMMUNEN, var villig att kommunicera med mig. Svara på frågor eller förklara hur hon tänker...

Men där fick jag iallafall möten. Och nu är jag ju starkare än då. Så kanske har jag mer tålamod med tiden som det tar(?) ...

Efter ett tag, bestämde jag mig för att börja gå hem. Jag hade nämligen ingen lust att åka buss.. Och det tar ju bara tre timmar att gå...

Men jag var helt slut i kroppen. Kände mig tom på näring. Trots att jag hade ätit hur mycket som helst under dagen!

.. Så. Jag bestämde mig för att gå till busstationen och kolla läget... Men. För mycket folk.. Och jag orkade inte stanna.

Promenaden hemåt, började. In på affären och köpa en MASSA onyttigheter. "För att nu bryr jag mig VERKLIGEN inte längre!!!"... Och sedan bara PROPPA. PROPPE. PROPPA.

Tog dock bussen från nästa lilla samhälle, ungefär en timmes promenad från köpcentret.

Väl hemma, hade jag insett en sak. Jag är helt enkelt inte stark nog att klara detta själv. Jag måste bara inse det. Annars är mitt liv snart förbi. Utan att jag har hunnit leva det...

Men vem ska hjälpa mig? Vem kan få mig att gå åt rätt håll? Hjälpa mig bli stark, och jaga bort min fastklamrade rädsla? Vem kan vända detta envisa nylle åt hjälpens håll, istället för bort från den? ... Hur ska jag våga? ...

En del ångest. Uppgivenhet. Depp. Intagande av soffan(om man nu kan säga så). För att sedan, istället för mat, gå upp hit för att proppa i mig resten av godiset som jag köpt. Illamående. Både fysiskt och psykiskt. Ett tvång att äta...

För att sedan gå ner på nedervåningen, för så mycket mat som fick plats. Ofrivilligt. Men har man en mamma. Så har man.

Ja-a... Sedan har det blivit lite tv, tillsammans med mamma och 14åringen... Och för min del, en del funderingar på hur jag ska ta mig vidare, och med hjälp av vem... Har nu officiellt gett upp om hoppet att klara detta själv. Att bli en starkare människa..

Jag är den jag är. Och det är den jag är, jag måste utveckla till det bättre... Men hur? ...

Med det säger jag god natt.

God natt med er <3

... Jag ska dra dagen idag, nu. För att sedan, om jag orkar, tänkte jag sätta mig ner på sängen och börja sticka lite grann på ett par nya benvärmare... För att jag har bara två par som mormor har stickat. Och jag är väl inte överförtjust i färgerna. Får se om jag har några snygga garner =) Och så pimpar man till dem lite. Precis som man vill ha dem ;D

... Får se om jag fullföljer detta projekt. Eller om det blir som alltid. Flera påbörjde stickningar. En intensiv start... och sedan brist på ork och intresse.

Men. Dagen idag.

Jag hade rätt så svårt att somna igår natt. Precis som de flesta nätter. Men vad kan man förvänta sig, när man lever som jag gör...

17åringen hade, även hon, svårt att sova. Överaktiva hjärnor som vi har. Men i hennes fall tror jag ju iochförsig att det snarare berodde på spindeln i hennes rum, att hon höll till i allrummet. Störde mig med det blinkande ljuset från tv:n, i dörrspringan..

Men men. Efter ett tag, bestämnde jag mig för att lyssna på lite musik istället. Ja, jag låg ju kvar såklart. Jag har upptäckt att just Gospelmusik är väldigt effektivt för mig när jag ska sova.. Lugnande musik och naturljud gör mig stressad. Och dessa populära låtar som spelas på radion och så vidare, fastnar i skallen. Då jag gärna hänger med och sjunger till dem(på talan om fastna i skallen. Jag har haft samma låt rabblandes i huvudet, i snart en vecka nu... Minst! ... Mer om det, snart.) ...

Men just Gospel. Avslappnande, och enligt mig, vackert =) Jag är ju inte troende. Inte ett dugg. Men jag älskar musiken!

Efter ett tag, somnade jag iallafall. Och vaknade av väckarklockan imorse vid halv nio. Jag skulle ta bussen som gick tio över nio..

Så. Klev upp och gjorde mig iordning. Och traskade sedan iväg. Det var dimmigt som f*n. Man kunde väl se ungefär 25 - högst 30 meter fram..

Det var högtrafikerat uppe vid vägen. Stora långtradare. Charterbussar. Traktorer och personbilar. Långa led som kom åkandes i halvfart.

Det är nämligen som så att motorvägen är avstängd. Och alla dessa fordon måste nu åka på... Ja, den mindre vägen. För att ta sig mellan städerna..

Så stod jag där. Oroade mig lite grann för att inte bli sedd. Men då jag ändå blivit lite lugnare och mindre rädd för fel och förändringar. Konflikter och så vidare. Så var jag ändå rätt så lugn..

Dimman störde mig. Och likaså alla fordon som kunde skymma bussens sikt eller ta ifrån honom uppmärksamheten från busshållsplatserna..

... Och inte nog med det! ... Sedan ska helt plötsligt denna jättestora långtradare av någon anledning in på denna smala lantväg av grus, som gick in precis vid busshållsplatsen... SAMTIDIGT som våra hyresvärdars son ska UT därifrån med sin pickup-liknande bil! Det blir trafikstockning precis där vägarna delar sig. Och att få in lastbilen och ut pickupen, tog sin lilla tid på tre minuter, kanske. Och sedan när det väl hade löst sig, skulle pickupen stå på busshållsplatsen och skymma sikten, lika länge till. För att det bara fortsatte komma bil efter bil, där han skulle ut på vägen!

DÄR blev jag lite stressad!

Men allt löste sig till slut. Bussen åkte en femton meter för långt.. Jag skyndade efter och klev på.

.. Träffade personligt ombud utanför hennes "ställe".. och så gick vi tillsammans in till detta aktivitetshuset som jag kallar det..

Och jag kan väl säga att DETTA var den absolut minst givande gången hittills! Jag kände mig trött, energilös, seg... och inte alls social. Jag ville helst inte SE någon. Inte HÖRA någon... Och än mindre, PRATA med någon!

Varje gång som någon ville hälsa eller tilltalade mig, kände jag bara att jag var färdig där. Redo att gå.. Alla var jättetrevliga. Men det var ju inte människorna i sig, som var problemet. Utan just att orka eller våga vara social.

.. Jo, det var många gånger, jag var beredd att gå. Många gånger som jag hade vänt på klacken och gått min väg, för en lugnare runda i hamnen.. Men anledningen till att jag inte gjorde det, var rädslan för att dra till mig uppmärksamhet..

Så jag stod kvar.

Dock så fick jag ingenting gjort därborta. Jag stirrade mest rakt ut. Och väntade på att tiden skulle gå. Stirrade på klockan i köket. Där jag stod vid dörröppningen medans personligt ombud diskade.

Ja, meningen hade ju varit att jag SJÄLV skulle medverka idag... Men det blev inte så. Och jag hade helt glömt bort att jag ju skulle ta fram mitt modigare och mer "framåta" jag från och med nu..

Men det blir nog inget mer aktivitetshus för mig. Jag behöver bli mer självständig. Slänga mig ut i ett liv där jag MÅSTE bli mer framåt! För att annars kommer aldrig det att hända! Och den enkla vägen, kommer att vara den mest promenerade..

Vi satt ute i solen på gården en stund. Stirrade en del medans de övriga pratade..

Och sedan tog personligt ombud och jag, en runda runt huset. Innan vi skildes åt.

Jag bestämde mig, i noll lust att åka hem igen, för att gå en runda i hamnen. Vädret var ju alldeles underbart =)

Satte mig på en bänk och skrev lite dagbok.. Och efter det, bestämde jag mig för att ändå kanske äta en brunch. Hade egentligen tänkt hoppa både frukost och lunch idag. Av ren vilja, bara. För att hungern fanns där..

Men så gick jag där, på väg till busstationen, och kom på mig själv med att tänka att jag måste bli mer självständig. Att jag ska ordna upp mitt liv och bli mer vuxen... Att jag måste börja använda mina egna vingar, och därför från och med nu, inte kontakta personligt ombud varje gång som jag blir "rädd" för att ringa dit, dit eller dit. Eller göra det, det eller det". För att det stoppar bara upp min inre styrka. Och gör att jag inte behöver använda den.. och därmed blir ÄNNU svagare.

Och då kom jag på. Ja, just det. Vuxen, ansvarsfull... och hälsosam! Alla hänger de ihop, om jag ska klara mig här i livet.

Så. En fralla. En drickkvarg.. och en smoothie, fick jag med mig ut från affären. Åt allt utom smoothien, som blev kvällsmål istället.

Sedan. Hem.

Var hemma vid ettiden, och började kolla det vanliga på datorn. Kanske gjorde jag någon av bilderna i föregående inägg, då(?)..

Sedan la jag mig på sängen.. Kände att jag höll på att somna, och satte mig upp med ett panikartat ryck. Men så beslutade jag, att "Skit samma. Jag FÅR sova nu. När jag sedan har kommit igång med livet, kommer jag inte att göra så mer, ändå." ...

La mig ner igen.. och somnade om. Drömde skitkonstigt. En gammal klasskamrat(eller flera. Minst två) var med. Jag minns jag bollade med en lite äldre kvinna. Japp. Jag låg på backen utomhus. Min gamla klasskamrat stod bredvid mig. Och så kommer den här kvinnan, som började som hund, och jag började slänga omkring med henne som en trasdocka, med mina ben..

Men det hemska var att detta var en mardröm. Min mobiltelefon hade nämligen lyckats hoppa ut ur min lilla ryggsäck, och hamnat UNDER mig.. och den hade då KROSSATS i flera småbitar!

Panik. Och klasskamraten och jag, försökte komma på hur jag NU skulle ta mig hem(!), utan biljetten!

Japp. Skitkonstigt.

Vaknade iallafall efter två timmar ungefär.

Satt vid datorn lite till. Gjorde typ bild nummer två. Inlägget nedan.

Åt middag.. Lite mer dator. Bloggläsning. BubbleShooter. Mailen..

Ja-a. Det kanske var det.

Sedan intog jag vardagsrumssoffan tillsammans med mamma, och senare 14åringen.

Hjärtat lättade. Piggheten slog in. Och jag blev mer pratig än vad jag varit på BRA länge!

Jo, jag berättade saker för mamma. Diskuterade. Log, och höll med..

Och jag var på skojarhumör mot både 14åringen och mamma... Ja, jag mådde bättre ;D

Gjorde iordning en lunchmacka och en flaska kakaomjölk till imorgon. Då jag ska till arbetsförmedlingen, och då inte hinner äta lunch..

Och nu ska jag sova.

God natt med er <3