... Det kommer att bli kul.. Det blir alltid kul. Men jag blir gråtfärdig när jag tänker på det.

Det känns bara så jobbigt. Jag orkar inte. Men jag vill inte heller dra mig undan en rolig aktivitet med familjen...

... Jag kan ångra mig nu... Men inte om fem minuter...

... Nej. Jag MÅSTE följa med. Känner mig taskig annars. Och det kommer att kännas bättre imorgon. Inte alls lika tufft... Och ja. Mycket. Mycket kul. Det är nog vad jag behöver :) Lite kul med familjen. Lite Bowling.

Inatt... Ja. Jag vet inte. Jag minns inte. Så jag börjar från morgonen istället.

... Vilken jag inte HELLER tycks kunna minnas.

Men jag minns jag klev upp till klockan imorse, iallafall. Åt frukost ensam. Då varken mamma eller pappa var vakna. 17åringen och hennes kille, satt dock redan och spelade tv-spel i allrummet utanför min dörr, vid strax innan åtta på morgonen.

Efter frukosten, körde jag på det gamla vanliga. Det vill säga. In i sovrummet. Och under täcket igen.

Väcktes av att pappa och 17åringen pratade utanför mitt rum. Pappa sa mitt namn två gånger. Och jag kunde inte annat än undra vad de pratade om..

Men jag låg kvar lite ytterligare. Trots att jag hade hört genom dörren, att hyresvärdarna skulle komma hit och fota delar av huset, till en ny "hyresannons" eller vad det nu kallas.

Klev upp runt halv tolv, kanske...

Och sedan minns jag inte vad jag gjorde. Vad som hände. För att mitt minne säger mig samma händelse som igår vid den här tiden.. Men så var det INTE.

... KAN hända att det var nu som jag började packa ner kläder i en av kartongerna. För att fylla ut denna. Och sedan ställa undan den...

Jo. Det låter rimligt.

För att sedan var det lunch. Vid typ tjugo i tolv. Vilket måste ha inneburit att klockan var bra mycket tidigare än halv tolv, när jag klev upp.

Iallafall. Lunch. Beredda på att de snart skulle knacka på vår dörr. Vilket jag INTE såg fram emot. Inte heller min familj, verkade det som...

Jag kände mig orolig och osäker. Hade lite småångest. Jag tycker inte om när främmande människor ska kolla i mitt rum och kanske fota. Att de när som helst kan börja prata med mig... Och jag riskerar att behöva svara eller ta ögonkontakt...

Efter lunchen. Upp hit och sätta igång datorn.

Kollade det vanliga... Tror jag. Nej, jag minns inte vad jag gjorde vid datorn...

Jo, just det. Jag satt iallafall här och försökte våga ringa och avboka vårdcentralen. Mitt läkarmöte. Samtidigt som jag försökte orka packa lite i kartonger. Eller klippa skott.

... Men jag bara satt här. Och låg. Halvt sittandes på datastolen. Halvt liggandes i sängen.. Japp. Jag SATT med rumpan på stolen och låg med ryggen och huvudet på sängen.. Försökte få någonting alls gjort. Men orken fanns inte. Och motivationen var mäkta frånvarande...

Och att ringa vårdcentralen var ju bara att ÖNSKA. Nej. Jag kände bara till slut, att jag betalar den där "straffavgiften" istället. För att jag ORKAR inte ringa. Då det är en röstbrevlåda att tala in på och jag inte har någon ANING om hur det kommer att gå till. Vad som kommer att hända. Och egentligen vad man ska säga... "Kommer där att finnas någon röst? ... Före? Efter?" ...

Ja-a... Suck..

Blev iallafall ingenting gjort. Sedan gick jag ner på nedervåningen. Varpå mamma höll på att göra kaffe...

Fika. Mamma, pappa och jag. 14åringen kom efter ett tag. Vi åt resten av äppelpajen från igår. Med vaniljsås..

Klockan var nu tre. Och hyresvärdarna kom. De gick omkring och gnällde lite. Tittade och kritiserade. Bubblade om vad de måste fixa till... Och fotograferade hit och dit..

Så. När de hade fotat köket, diskade jag iordning och plockade undan efter fikat... Och sedan smet jag upp på övervåningen. Hämtade mobilen, hörlurarna och handskarna. Och smet från huset. Ville inte möta deras ögon. Höra deras röster. Eller behöva öppna min mun...

Började klippa skotten från ett träd... Klippte. Klippte. Och klippte..

Såg dem komma ut från vårt hus. Men ignorerade bara det hela. Och fortsatte, med musiken i öronen, att klippa skott efter skott.. Trots att de gick förbi på grusvägen och jag satt på vägkanten, kollade jag aldrig upp...

Men strax därefter fick jag en kyss av glädjen.

Japp. Det ringde i mobilen. Och på andra änden, var det en kvinna från hyresbolaget som svarade! Hon frågade lite grann. Berättade om lägenheten... och frågade sedan om jag fortfarande var intresserad!

Det pirrade i hela kroppen. Och själen tog ett extra skutt. Istället för att försöka ta sig ut, dansade den nu för första gånger på HUUUR många år som helst!

Ja. Sedan ringde jag mamma. Hon tjoade och hurrade. Ropade "grattis" efter "grattis"... Hon var lättad och glad... Och jag hann knappt prata mellan hennes rop.

... Med ett leende på läpparna, klippte jag nu resten av skotten..

Kände hur jag bara blev snabbare och snabbare.. Hann inte riktigt MED att vara lika perfektionistiskt noggrann som jag BRUKAR vara.. Som jag alltid ÄR...

In igen. För att ta en dusch.

Och sedan upp hit och sitta vid datorn en stund. Jag gjorde iordning en bild till denna bloggen. Och när mamma och pappa kom hem... Ner för att "få en käftsmäll" av mamma...

Ja. Mer om det, i det förra inlägget.

... Ledsen. Försökte se på lite StandUpKomedi... Men kunde inte koncentrera mig. Inte slappna av...

Så jag rinde Xsambon istället. Jag behövde VERKLIGEN prata med någon. Kanske få gnälla av mig. Få stöd. Och sedan få prata om någonting annat.

... VÄGRADE börja gråta! För att jag ville inte visa mig sårad, för mamma och pappa. För familjen, sedan..

För att det var inte SÅ det skulle vara. Jag skulle inte vara ledsen och må dåligt för någonting som jag har väntat på och LÄNGTAT efter i HUUUR många månader som helst.. Jag skulle inte må dåligt. Ha dåligt samvete. Känna mig SKYLDIG för att jag ÄNTLIGEN får flytta till eget och får ett eget liv. Ett VUXET liv... Vid 24 års ålder!

Ville egentligen inte ner och äta middag tillsammans med mamma och pappa. Då jag var orolig att jag skulle börja gråta. Må dåligt igen. För en sak som förändrar livet på ett helt UNDERBART sätt för mig..

Men stämningen var bättre vid middagen.

Spänt. Och mamma var fortfarande lite anti till min flytt... Vilket gjorde att jag blev osäker och inte riktigt kunde/vågade njuta av nyheten ändå...

Men. Men...

Efter middagen. Upp hit, för att blogga av mig lite...

Och sedan ner igen, för att se på film och äta fika, tillsammans med mamma och pappa. Mamma tystlåten och på väldigt dåligt humör. JAG med ångest i bröstet och osäkerhet i själen... Av just den anledningen. Spänd och stel atmosfär...

Men den lättade upp lite grann, under filmens gång... Det börjar nu kännas LITE mer rätt att flytta... Men glädjen har typ försvunnit...

Ja. Just det. Känner mig lite stressad i allt som behöver köpas. Allt som jag VILL köpa. Och vilka räkningar som kommer att komma in varje månad också...

Men jag kollade lite kökssaker på Fyndiq idag, iallafall... Tänker dock inte köpa någonting alls, förrän jag har min adress. Annars blir det bara ännu mer att släpa över till lägenheten sedan..

Efter filmen. Upp hit. Sätta mig här. Må dåligt över morgondagens Bowling. Ingen lust. Ingen ork...

... Blogga.

Och nu. Sova. God natt med er <3

... Jag känner ingen ro till att blogga... Egentligen till att göra någonting alls. Då jag är väldigt stressad och tankspridd just nu... Och DET, samtidigt som jag typ bara kan tänka på en sak! Ja, aktivt iallafall... Det är bara så mycket i bakhuvudet, kanske man kan säga. Så mycket som händer i livet och vardagen... Och inom mig själv! Mycket tankar och press... Stress. Stress. Stress! Många om och varför. Varför inte. Många kanske och...

Ja. Mycket, helt enkelt.

Men jag börjar väl sammanfatta dagen från morgon till kväll :)

Imorse vaknade jag strax innan klockan ringde... För att gå på toaletten..

Ja. Natten var jobbig. Då röda veckan var väldigt ojämnt fördelad... eller vad man nu ska säga :P

Äsch. Skit i det. 

... Klev iallafall upp.. Åt frukost, som vanligt. Yoghurt med frön, russin och nötter, igen.

... Och sedan gick jag INTE och la mig igen, efter det! Nej, för att idag hade jag ju lovat pappa att jag skulle följa med honom till soptippen och tömma släpet.

Så jag satte mig och väntade på honom. Efter att ha klätt på mig och sådär.

Iväg vi for, klockan... Ja, någon minut över nio.

Tömde släpet i bra takt. Och åkte sedan hem igen.

På dessa två tjugo minuters resor, var vi båda näst intill HELT tysta. Men jag var okej med det. Jag hade ingenting at säga, och ingen lust att prata. Det pågår bara så mycket just nu... Så tystnaden var härlig.

Väl hemma, gick jag däremot och la mig igen. Under min fleecefilt, bara. Så jag klädde inte av mig och bäddade ner mig... Trots att det var lockande!

Låg på sängen och kopplade av en stund. Bara låg där och stirrade rakt ut. Njöt av att bara kunna ligga där och göra ingenting. För att, efter lunchen skulle stressen börja igen. Behövde ju packa i kartonger. Klippa skott på träden i allén... Jag skulle behövt göra det, det och det.. Hade funderingar om en det ena, en det andra, att ta itu med...

... Ja, hela livssituationen är ju pannkaka!

Klev upp för att sätta igång datorn. Behövde kolla in på lägenheten som jag var på visning på häromdagen. Men fortfarande köplats två av fjorton. Och det är nog tyvärr där jag förblir..

Det var bara det att jag fick mail från det här hyresbolaget(eller vad det nu kallas) idag... Och hon skrev att hon skickar vidare mitt mail(som jag skickade om min ekonomi, häromdagen) till den som handlägger ärendet på den lägenhet som jag har sökt... Vilket fick mig att undra lite.

La mig en stund till... Och klev sedan upp, och ner för att äta lunch. Tillsammans med mamma och pappa.. Och senare även 14åringen, och 17åringen och hennes kille, som anslöt sig till bordet.

... Jag var hungrig vid det här målet. Samma sak vid frukosten. Men jag hade inga vidare idéer till vad jag skulle äta för att stilla hungern och verkligen bli mätt, vid någotdera av målen.

Men men. Det gick ingen... Hmm. Nu glömde jag vad man brukar säga.. Vill säga "nåd"... Men det låter inte rätt :P

Efter lunchen, blev det lite dator... Medans jag vilade mig efter maten, och väntade på att tiden skulle gå lite grann. Ville nog slappna av så länge som möjligt. Innan jag skulle börja "arbeta"...

Vad jag gjorde här vid datorn, minns jag dock inte så bra..

Det känns som om jag skrev lite scheman... Eller något...

Och så kollade jag det vanliga. Blocket hundar, flera gånger. Läste dock INTE bloggar. Varken ro eller energi till långa texter...

Jag var inne på lägenheten några gånger... och tjatade ut blocket en hel del.. Mer minns jag inte ifall jag gjorde..

Ut för att klippa skott, vid halv två. Klippte på ett träd. Sedan orkade jag inte mer... Eller hade inte lust.. Ville inte.. Jag vet inte riktigt VILKET. Men säkert lite av alla tre!

Jag har bara så svårt med att hitta energin till att varken packa eller klippa skott... Eller göra NÅGOT av det andra som jag egentligen borde göra för min EGEN skull, när saker ser ut som det gör.. Jag menar. Jag ska flytta tillsammans med min familj. Bo på ännu ett ställe, i ÄNNU ett hus tillsammans med min familj som jag växte upp i... När allt jag egentligen VILL, allt mitt hjärta verkligen SKRIKER efter, är att få bli vuxen. Få ta ansvar för mig själv i mitt eget hem...

Ja. Men här ska jag stressa och kämpa för ett liv som jag inte ens vill HA, i ett liv som jag egentligen inte orkar med... Med mig själv som jag inte annat än krigar med halva dagarna!

Okej. Gnäll, gnäll, gnäll. Men jag känner att jag behöver det.

Datorn igen... Och här blev jag sedan sittandes(kollade nog allt, typ tusen gången till)... Annars minns jag inte..

Jo, just det ja! Jag la mig på sängen, för att jag inte orkade höra 17åringen och hennes kille prata och fnissa, en tunn vägg härifrån..

La mig och såg på lite StandUpKomedi på youtube, på mobilen...

Ja, just det. Jag tror även att jag har förlorat min bästa vän. Det KÄNNS så, iallafall!

Xsambon. Han svarar nästan aldrig när jag messar längre. Och så när han väl svarar, så svarar han kanske EN gång(!)... Sedan FÖRVINNER han igen! Och hör inte av sig förrän jag, flera dagar senare, messar igen... Av någon anledning..

Vet dock inte varför. Då han var likadan när jag BODDE med honom! Ville minst av allt, umgås med mig och vår hund...

... Men vi går inte in mer på det :)

Någon gång härefter, blev det iallafall middag.. Åt mig väl "typ" mätt, denna gången. Bättre än de andra måltiderna iallafall...

Men jag har typ gett upp med att orka strukturera upp min kost, nu. Liksom alla andra saker i mitt liv! Just nu, är det BARA flytten och alla förberedelser för DEN, som gäller! Och ALLT annat har jag skjutit upp tills senare! För att jag orkar inte tänka på allt på samma gång.

... Men TROTS det, tänker jag på... Ja, allt på samma gång! Hjärnan rullar fortfarande rundor och känner behovet av att ordna upp allt nu på en gång(!)... Men det har jag inga seriösa planer på att göra.. Nej, det får vänta till efter jul.

Efter middagen, diska iordning.

Och sedan blev det datorn... Och att gå igenom allt några hundra gånger till(!)...Och sedan, ner för tv. Avkoppling.. Eller försök till det, iallafall!

Blev lite frustrerad och handfallen, av att inte ha någon punktlistebok kvar. Då den tagit slut... Och jag kände VERKLIGEN behovet av att skriva mina dagliga punkter!

... Men dagboken fick duga. Minns inte vad jag skrev... Men situationen i sig, kan nog skvallra om det.

Åt en glasstrut och drack en kopp kaffe på mjölk. Och snodde åt mig en mjölkchokladruta efter det. Trots att jag inte iochöverhuvudtaget kände mig hungrig... ens INNAN jag hade börjat äta! Men jag antar att sålänge som jag inte orkar ta kontroll, så får jag tillåta mig själv att leva som jag mår... Ja, eller vad man nu ska säga.

Pratade lite med mamma. Och öppnade upp lite grann om mina problem med ätandet... Ja. De PSYKISKA problemen. För att fysiskt, äter jag ju bra just nu =)

Och även alla dessa kriser som jag kommer in i lite rätt som det är... Och för en gångs skull, känns det som om hon kanske FÖRSTOD att allt inte ÄR finemang inom mig hela tiden ;)

Satt kvar vid tv:n en stund, efter att mamma åkt iväg till jobbet... Såg på Dicte. Och ältade måltider. Mellanmål och kvällsmål. Vad man bör äta... Ja, det gamla vanliga.

VILL, VILL, VILL ta tag i det nu! Gå till ätstörningskliniken och ta emot några trygga ord och kanske få ett tryggare schema gjort... Men jag ORKAR verkligen inte just nu! Orkar inte lämna hemmet, för tillfället... ALLDELES för stressad.

Ja. Inte så positivt, kanske. Men detta VAR trots allt min dag :) God natt med er <3

.. Idag har varit ännu en dag som jag har liksom tänkt väldigt mycket.. "grottat ner mig", men ändå känt mig mer än redo att ta nya tag. Hoppfull och ytterligare lite starkare...

Ja, till slut kanske jag har fallit och rest mig upp så många gånger, att jag snart fallit för sista gången ;P

Inatt var däremot ännu en rätt så jobbig natt. Egentligen ingenting särskilt. Låg vaken bra länge. Blev lite... Ja, jag vet inte vad jag ska kalla det... "sänkt?". När jag fick konstaterat genom internet, att dessa "nattfjärillar" som jag trodde att det var, hade tänkt sig att "övervintra" i mitt rum. Att de tar sig in genom fönsterspringan och... Ja.. Jobbigt, tyckte jag. Som faktiskt tycker att dessa flygande Guldögonsländor(eller vad de nu hette) som sprätter med sina vingar mot taket, är panikläskiga(!)...

... Ja, jag tycker faktiskt inte alls om dem. Rädd för småkryp med vingar!

Men jag accepterade det faktum att nu ett tag framöver, få ha dessa "varelser" som mina rumsgäster... Och undrade samtidigt hur jag klarade hela FÖRRA hösten och vintern(!)...

Somnade. Och vaknade... Ja, jag minns inte när..

Men klev iallafall upp, i vetskapen om att... Eller "vetskapen"... Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det..

Men jag hade iallafall kommit fram till, igår natt, att jag inte skulle äta gröt på morgonen något mer. Och inte heller Yoghurt till kvällen. Nej. Nu fick det bli frukost, lunch och middag, igen..

Upp klev jag. Åt min yoghurt med nötter och frön, tillsammans med mamma, pappa och 17åringen. Vid åtta på morgonen..

Efter frukosten, gick jag som vanligt upp hit och la mig igen. Fullt medveten om att när jag vaknade igen, hade resten av familjen åkt iväg till mormor, och skulle vara borta hela dagen..

Somnade till. Men hörde i mitt mer halvsovande tillstånd, när de höll på att göra sig iordning på nedervåningen. Hade dock redan stensomnat när de startade motorn och åkte... Trött. Japp =P

Jag klev väl upp kring halv tolv, tror jag..

Och här brakade rutinerna som jag byggt upp, eller halvhjärtat FÖRSÖKT bygga upp, helt. Jag började frossa i onyttigheter... För att "jag brydde mig inte längre"... "Det är ju ändå bara för EN gång... Det påverkar ju ingenting"... Ja, jag kände att jag behövde det. Bara släppa på alla krav och inre förväntningar.. Bara få göra(enligt mig) HELT fel, för en gångs skull...

Jag åt och åt och åt. Både onyttigt och mindre nyttigt. Både "mat" och sötsaker... Ja... Utan begränsningar, helt enkelt..

Satt där vid tv:n. Från att jag klev upp, och fram tills... Ja, tills för ca en timme sedan(!)...

Morgonrocken byttes inte ut mot vardagskläder förrän vid halv tre tiden, tror jag att det var..

... Men samtidigt som jag bara släppte på allt och gick emot mig själv helt och fullständigt, kunde jag känna hur ny styrka kom TILL mig, ju mer jag funderade kring vad jag gjorde... Kring vad jag BORDE göra...

.. Ja. När jag satt där och kände hur jag åter hade ramlat ner ett trappsteg... Då blev jag återigen starkare. Viljan kom återigen TILL mig. Och vad jag måste(och vill) göra, var självklart.

Jag skulle ta tag i det, det och det! På det, det eller det sättet.. Och saker kunde inte vara så svåra som jag gjorde dem.

Nu var jag än en gång, beredd att ta nya tag. Jag kunde ÄN en gång, se en möjlig framtid. Även de bra sakerna. Och även om jag VISSTE att det skulle bli svårt... Att det aldrig förut har funkat... Så mådde jag bra och såg fram emot att ge det ett till försök...

Jag ville göra det, det och det... Jag var REDO ;D

Skrev en MASSA i min punktlistebok. Vilken nu är HELT slutskriven(!)... Hur ska jag NU klara mig!?

Skrev tankar. Förhoppningar. Förväntningar... Lite förslag till vad jag kunde göra... HUR jag kunde fixa allt detta och denna gången ta mig ENDA fram... Skrev ner lite punkter som jag ville uppnå... Och även intryck som de saker jag såg och hörde på tv:n, gav mig..

Idag var en slit- och slängdag.. En dag som jag inte brydde mig om. En "förstörd" dag, som fick bli "en dag mittemellan"...

Men från och med imorgon, blir saker annorlunda... Trots att jag säger det ofta och aldrig lyckas hålla det... Jag TROR på det! Ju fler gånger jag har fallit, desto starkare har jag varit när jag väl har tagit mig upp... Och desto kortare bli fallen ;)

Mamma, pappa, 14åringen och 17åringen kom hem vid halv sex-tiden.. Jag satt kvar vid tv:n. Mamma sprang fram och tillbaka mellan hobbyrummet och vardagsrummet... Och störde mig som ATTANS när jag såg på ett JÄTTEINTRESSANT "mordlösarprogram" på tv:n. Jag var såå inne i det. Såå intresserad av fallet! Och så kommer hon och PRATAR med mig! LÄNGE.

... Och jag blir bara superstressad. Kan inte dela min uppmärksamhet på två. Ville inte såra mamma. Ville inte missa en MENING på programmet som jag såg!

Fullt skakande på både ben och kropp, och med blicken fäst på tv:n, samtidigt som jag försökte titta på mamma och svara henne... "Ja, varför kan hon inte se att jag är "upptagen" ?" ...

Men efter detta programmet. Småprat med mamma. Framför tv:n... Lugnare. Mindre upptagen...

Och sedan, efter någon timme, blev det fika tillsammans med mamma och pappa. Och en stund, 14åringen.

Och när Maria Lang - filmen började, såg vi på den tillsammans. Pappa, mamma och jag.

Nu blir det sängen. För att imorgon ska pappa och jag till soptippen.. Alltid lika jobbigt, innan det är gjort.

God natt med er <3

...

Jag känner en sådan SAKNAD, och har därför svårt att slappna av. Pillar på alla sår i mitt ansikte. Nervöst. Stressat. Samtidigt som jag försöker pressa fram varenda TANKE som jag vet finns därinne... Som jag kan se, men inte fånga...

Ja, huvudet känns trögt. Tjockt... Och jag vill inte vara här.. Jag vill vara där...

Jag saknar livet vi levde, Xsambon och jag. Därborta i H*vetets stad. Den korta period på ca ett år, som vi var hundvakter åt dessa UNDERBARA hundar. Den lilla, lilla, långhåriga chihuahua-tikvalpen.. Den stora, nio år gamla och helt fantastiskt underbart vackra Waimeranertiken... Och den spralliga, hormonstinna, men såå kärleksfulla Dansk-Svenska unghundshanen.

... Ja, de var de tre vovvarna som vi hade längst. De hundar som började dansa och stampa med tassarna. "Prata" på vägen till oss, i bilen. Enligt deras ägare.

Jo, vi hade kul tillsammans. Och jag saknar... Saknar att springa fram och tillbaka på skogsstigen. Våran skogsstig. Leka och tjoa. Bli omkullsprungna... Ja, och prata, prata, prata.

... Och när vi kom in igen... Mysa tätt tillsammans i soffan... Tills ägaren kom och hämtade upp sin trötta hund :)

Vi trötta och nöjda. Vovvarna likaså...

Jo. Babbel. Babbel... Men nu är det bara saknad...

Jag vill ha det så igen... Men jag litar inte längre på mig själv, när det gäller hundar... Varpå jag vill komma ut bland hundar igen... Nu, nu, NU!

Jag vill bara börja ta hand om hundar igen. Visa mig själv att jag kan. Testa mina inre visioner... Och bli en hunds största trygghet och närmaste vän... För ATT det är möjligt... Och såå mycket värt...

Men. Till dagen.

Minns inte gårnatten just nu... Så jag börjar med morgonen idag..

Jag klev upp imorse när klockan ringde. Idag skulle jag testa att koka gröt på spisen. Istället för i micron.. Men jag SKULLE inte KOKA den. Nej, jag skulle låta den tjockna under värme...

Vilket jag gjorde. Jag hade väldigt låg värme på plattan, och stod och rörde om då och då... Och så bara väntade jag... Väntade. Väntade... Väntade.

Jag hade kakao i gröten, och så tänkte jag äta banan till...

Sagt och gjort. Gröten blev i en alldeles PERFEKT konsistens. Alldeles PERFEKT lös och med en alldeles PERFEKT smak... Och det DOFTADE... Ja, alldeles UNDERBART ;D

Så. Nöjd. Japp.

..Det var gott... Däremot blev jag så HIMLA MÄTT av bananen och gröten... Och apelsinjuicen på det... Så, att äta den där knäckemackan som jag bestämde mig för att äta till frukosten... Ja, det kändes inte bra. "mättnadsrädd" som jag är..

En halv knäckemacka gick iallafall ner.. Men tankarna gick. Funderingarna korsade varandra.. Det kändes INTE bra att äta när jag var mätt... Och knäckemackan behövde BORT från frukosten... Om jag inte skulle behöva minska på gröten ÄNNU mer! Från halv portion... Till vadå?

Under dagens gång, beslutade jag iallafall att just knäcken fick bli ett slags kompliment till varje måltid där den behövs. Alltså. Ingen rutin på den. Utan, helt enkelt när jag inte blir mätt på det som ligger som rutin, tar jag till en knäckemacka med pålägg ;) Det låter som en plan =)

Efter frukosten. Upp och lägga sig igen. För att sedan kliva upp vid halv tolv, för att äta lunch.

Här kom knäckemackan in. Då jag bara hade en rågkusehalva kvar, som var upptinad. Och det kändes lite lite. Visst. Jag är rädd för mättnadskänslan. Men jag vill samtidigt märka av att jag har ätit :)

Efter lunchen. Upp hit för att packa min lilla bruna ryggsäck.. Nu skulle mamma och jag åka på visning på lägenhet =)

... Iväg vi for. Först in för ärenden i stan. Bland annat apoteket för min del.. Så imorgon börjar jag med järntabletterna.

Lägenheten var fin, men stökig. Jag har svårt att SE själva lägnheten. Hur den ser ut. Om den är hel och fräsch. Vad jag gillar och inte gillar med den... När den är stökig. Skräp och tomma pet-flaskor... Ölburkar. Prylar som är påväg ner i kartonger. Saker på hyllorna. Möbler som står halvt inne i lägenheten.. Halvt ute... Typ.

Ja. Men jag tackade iallafall ja. Området var fint. Och lägenheten helt klart okej. Jag skulle kunna tänka mig att bo där... Utan att tveka ;)

Dock var det många där.. Så vi får se. Ligger ju trea i kön. Så att det är bara två som måste tacka nej.

Hem igen. Och så upp till datorn en stund. Börja skriva ett mail till det här hyresbolaget... Där jag förklarar vissa saker som det känns tryggt att de vet i förväg. Tillexempel ekonomin. Att jag har aktivitetsersättning.. och rätt till bostadstillägg.. Och så min gamla betalningsanmärkning hos kronofogden. Och vad DEN berodde på.

Ner för fika tillsammans med mamma och pappa.. Tillät mig själv att äta onyttigt bröd med pålägg på... Istället för yoghurten med nötter och frön, som jag EGENTLIGEN skulle ha. Då rutinerna ÄNDÅ redan var krasade!

Göra iordning efter fikat.. Och sedan upp till datorn igen. Kolla det vanliga. Blocket hundar. Läsa lite bloggar. Kolla mailen...

Ja. Något mer?

... Jag minns inte om jag har glömt något...

Jag satte mig nog på sängen sedan.. Bara tråkade och väntade ut tiden. Suddade lite... och skrev på WhiteBoardTavlan. Kände mig lite stressad över att det händer så mycket på en gång nu. Skrev dit lite extra punkter på att packa i kartonger och klippa skott... Ja, det är ju mycket som ska hinnas med innan vi flyttar härifrån i december...

Hoppas. Hoppas. HOPPAS(!), att jag får den här lägenheten! Så att jag slipper flytta två gånger...

Ner för middag. Pannkaka. Tillsammans med pappa, mamma, 17åringen och... Ja, det var bara vi :P

Göra iordning efter maten... Och sedan upp hit igen. Kolla lite saker på datorn, igen... Bland annat, för trettioelfte gången, se ifall någon har droppat från kön på lägenheten. Men nej. Inte än...

Sedan ramlade jag in på en video på mig, xsambon och två av hundarna som vi passade, när vi sprang och lekte i skogen. Och man såg i mina ögon, på hela MIG, hur mycket lyckligare jag var då! DET var mitt rätta element. Vi älskade hundarna. Älskade ALLT med dem. Aktiviteterna. Att småträna lite grann. Att få berömma. Gosa. Tjoa och leka. Att bli jagade och att jaga... Älskade att se deras svansar vifta. Och deras glada tungor fladdra utanför deras mun...

Och att sedan, efter en halv dag ute, höra dem snusa och snarka, tätt intill en i tv-soffan...

... Se dem dansa av glädje och le med hela tänderna, när de kommer... Och bli nästan lika glada när de får åter se sina kära ägare =)

Jag var lycklig. Lycklig att få ha en vän(flera) för dagen... Att få vara ifred inpå kvällen...

Men det är borta nu.. Detta är verkligheten...

Ner för fika... Ja, bara kaffe, för min del... Tillsammans med mamma och pappa. 14åringen kom hem lite senare, och satte sig även han..

Vi påbörjade en film. Hann se tre minuter... Och så messar han och undrar om någon kan komma och möta honom på denna mörkt svarta allé. Med träd som utgör läskiga gubbar till skuggor, där man går med sin ficklampa...

Så. Det blev ingen film.

Men vid nio, var det Hela Sverige Bakar, tillsammans med mamma... Och sedan mer tv. Då jag hade svårt att slappna av. Kan inte få bort saknaden av hundarna, ur mitt huvud... Vill. Vill. VILL, ha dem(eller någon annan kärleksfull hund) här hos mig NU. Eller inte här. I ett eget hem vill jag vara...

God natt med er <3

Ja, det är med lite tvivel, men ändå styrka. Som jag kliver i säng idag..

Men vi börjar med en sammanfattning ifrån dagens början.

Gårnatten minns jag inte mycket av. Mer än att jag låg och lyssnade på musik innan jag somnade...

Så jag går vidare till morgonen.

Jag vet inte riktigt när jag vaknade. Men jag klev iallafall inte upp ur sängen förrän vid halv tolv. Då 17åringen knackade på och öppnade min sovrumsdörr. Det var dags för lunch..

Jag ville nämligen inte kliva upp tidigare, idag. Då jag visste att 17åringen skulle komma hem runt halv elva. Och jag ville helst inte höra hennes långa berättelser om alla jobbigheter hon har upplevt både här och där.. Ja. Hon kan gnälla en del. Och det är sådant prat, i hennes höga volym, som lätt ger mig ångest. Och gör mig orolig och missnöjd...

Men här uppifrån sängen, hörde jag inte vad de sa. Jag hörde ATT de pratade... Inte lätt att unvika. Då hon har såå hög volym i rösten.

Klev upp iallafall, och åt lunch, tillsammans med 14åringen, 17åringen, mamma och pappa. En tunnbrödrulle med smör, skinka och ost... Och så någon matsked räksallad på det. Det var alldeles lagom.

Kaffe. Och sedan blev det till att börja diska och plocka ordning efter lunchen.

Upp hit till datorn. Kolla det vanliga. Blocket hundar. Mailen. Läste lite bloggar. Och kollade in på lägenheten, ifall det hade blivit några förändringar i köplats. Men nej. Fortfarande plats 3 av 17(eller om det var 18)...

... Sedan började funderingarna. Det dåliga självförtroendet bubblade upp... Frågetecknet om ifall jag skulle klara det, det eller det. HUR jag i så fall skulle göra det. Om det skulle fungera att göra på det sättet som jag varannan minut, litar fullständigt på... Varannan minut, ser det som en omöjlig lösning...

Fundera, planera. Punkt efter punkt. Argumentera för VARFÖR det skulle fungera...

... Varannan fundering, tro på mig själv.. För att nästa, känna mig liten och misslyckad...

Sitta här och känna med hela mitt hjärta, att jag har ett kall. Någonting som jag vill göra NU, NU, NU! Men varken ha möjlighet eller mod att ta mig dit, för tillfället...

Ja, det var en frustration i sig. Att tro på sig själv, bara för någon minut. Att tvivla för nästa... Och att samtidigt inte kunna testa och se.. Få svar.

.. Ja, jag vet inte om jag vill berätta vad jag pratar om, HÄR...

... Så. Jag tror jag hoppar det.

... Japp. Så få det bli. Det måste ju kännas bra att dela med sig. Av sig själv. Okej, liksom.

La mig på sängen och funderade ytterligare. Försökte finna inre frid. Men det var svårt. Jag kunde inte sluta fundera. Jag behövde svar...

... Men till slut, bestämde jag mig ändå för att gå ut och klippa lite skott på träden i allén. Som jag hade skrivit på min WhiteBoardTavla.

Sagt och gjort.

Blött och fuktigt. Jordigt. Och fullt med bärfisar som vilade under de blöta löven. Gren efter gren. Knopp efter knopp... Ja, små grenar som bara var millimeterlånga, med en liten knopp i toppen... Med denna extra stora sekratör.. Ja, jag använder en större. Då jag förra hösten, hade sönder en sekratör i flera bitar. Då jag klippte för tjocka grenar med den xP

Det var skönt ute idag. Och förutom det faktum att det var en MASSA småkryp som vaknade till liv! Bärfisar, larver, skalbaggar, och maskar... Så var det jättefint väder. Jag satt därute på huk, med bara jeans och munkjacka på kroppen. En perfekt höstdag =)

In igen, efter en timme. Lite ont i handen.

20åringen hade kommit på besök igen. Han kom när jag höll på att klippa skott.

Själv gick jag direkt in på mitt rum. Minns inte vad jag gjorde. Men jag satt iallafall här vid datorn...

Hmmm. Undrar vad jag gjorde...

... Eller så... Jo, det gjorde jag nog!

Jag la mig på sängen en stund till. Väntade på att mamma och pappa skulle komma hem, så att vi kunde äta. Saknade min hund jättemycket. Önskade att hans nya ägare kunde säga att de inte kunde ha honom kvar. Så att jag kunde ta första bästa resa till H*vetets stad och börja ta hand om honom igen. Få en andra chans att ge honom det liv som jag alltid ville ge honom. Få en andra chans till hans ovillkorliga kärlek... Att få ge honom den trygghet som han förtjänar...

Men han har någon annan som gör det nu... :)

Det tog för lång tid för mamma och pappa att komma hem. Och jag var både hungrig, frusen och trött...

Klockan var... Ja, runt halv fem, fem, kanske. Och nu blev det lite tv medans jag väntade...

En timme senare, kom de hem. Och 20åringen och 14åringen intog vardagsrumssoffan, de också, i väntan på maten...

Middag, efter mycket om och men..

Och sedan blev det direkt tv för mig. Mig och mamma.

För att sedan bli joinade av pappa, 14åringen... och även för en stund, 20åringen.

Så såg vi ett avsnitt av "Rapport till himmelen" tillsammans..

Efter det, Fjällbackamorden, tillsammans med mamma. Då jag även blev attckerad av en tanke. Vet inte vart ifrån den kom... "Lev som om du skulle dö imorgon"... Ja, den har man ju hört förut. Men den slog mig först nu. Kan det hjälpa mig, att bara rabbla den meningen varje gång som jag känner att jag vill men inte vågar? "Livet är inte långt. Imorgon kan det vara över... Så vad har jag att förlora på en satsning?" ... Jag vill ju hinna leva och NJUTA av livet! Vad spelar det för roll vart det hela slutar? Det viktiga är ju hur man mår på vägen dit ;)

Med det, säger jag god natt. God natt med er <3

Jag tar en liten sammanfattning om vad min dag har innehållit. Orkar nog inte ta det i ordning, som jag brukar göra..

... Eller jo. Det måste jag nog göra. Annars blir det svårt att minnas. Få med allt.

Inatt sov jag bra. När jag väl somnade. Lite funderingar, med ännu en beslutsångestattack angående bloggkategori. Lite stress angående ätandet...

Hmm. Vi hoppar. Jag minns inte riktigt. Så det är bättre jag går vidare..

Jag sov iallafall bra. Och vaknade sedan av klockan vid kvart i åtta. Då jag ska börja äta frukost klockan åtta varje dag.

Klev upp och började koka gryngröt i micron. En halv portion. Vilken flera gånger, höll på att koka över... Kändes det som! Men var ju tvungen att ta en liten skål. Då våra djupa tallrikar är SUPERSTORA! Och vi inte har något mellanting..

Men det gick bra. 

Däremot blev den rätt så smaklös. Och att ta kanel till, var inte heller någon jättesucce. Då jag knappt kände av att den var där. Men den gick helt klart att äta. Och det var gott att jag "hittade tillbaka till" havregrynsgröten tillslut ;P

Lite mjölk till det. Och sedan upp och lägga sig igen. Men funderingarna gick. Och det kändes återigen som en lite smått dålig idé att bli såhär allvarlig vad gäller maten och min egen hälsa. Då hjärnan burrar upp. Och det blir helt omöjligt att sluta tänka. Pilla på såren. Stressa. Och oroa mig. Undra. Älta.

Den här gången(just då) var det inte det ätbara som gjorde mig kluven och osäker. Orolig. Utan det drickbara. Mjölk och juice. Då jag vill ha ALLT i en balans. Varken mer eller mindre av någotdera. Och "är det ens möjligt?". "Hur hanterar jag den, den eller den situationen?"... "Men tänk om jag vill ha det, det eller det, till det, det eller det..." ... Jag kunde inte få ihop det... Och tankarna for. Ville ju bara kunna äta kravlöst... Men då får jag ingen struktur. Äter för lite. För att sedan äta för mycket. Och efter det, sluta(eller vilja sluta) äta helt.

Funderingar. Funderingar. Ältande. Försök att lösa problem. Komma fram till ett godtagligt(för mig) svar...

Bestämde mig sedan för att jag måste slappna av. Kanske inte sluta upp helt med strukturen. Men släppa oron för vad jag stoppar i mig och när. För vad som hör hit eller dit.. Är bra eller dåligt. För vad som gör det, det eller det, med min kropp och själ... Vad som innehåller det, det eller det... Och vad som kan vara "farligt"...

Ja. Just det. Igår natt. Ont i hela högra armen. Värkte som f*n(!)... Och att ligga sömnlös då, var inte det gottaste precis.

... Ville bara säga det. Nu vidare.. Det berodde på blodprovet, förresten.

Kliva upp ur sängen. På med morgonrocken. För att gå ner och hämta en frukt. Dags för mellanmål nummer ett. Klockan var tio.

Valde att ta ett äpple. Då det var ont om små och lätta frukter. Och jag inte var hungrig. Men äpplet var smaklöst och tråkigt. Vilket iockförsig inte stoppade mig. Jag ska allt vänja in mellanmål ;D

Hade bäddat ner mig igen... Och mitti äpplet, kom jag på juicen. Jag skulle ju dricka apelsinjuice till mellanmålen!

... Ner på nedervåningen. Fylla ett LITET glas med juice. Då jag var "rädd" för de stora. "Två glas juice om dagen... Var det bra?" ... Tankarna gick igång... Och jag var fast.

Tog iallafall min B-vitamintablett och drack min juice. Och låg sedan kvar i sängen och drog mig..

Mamma ropar upp vid tjugo över tio-tiden.. De hade blivit erbjudna att äta lunch på stan, med 23åringen, och titta på hennes nya lägenhet som hon hyr av en kille i stan.

Undrade om jag ville följa med...

Klart jag ville! Behöver ju komma ut ur huset. Och att äta lunh själv härhemma... Vad var DET för kul?! ... Och så blev det ju en liten uppmaning och utmaning för mig, att klara av att frångå mitt matschema. Och att må BRA i det! Acceptera.

Klä på sig kläderna. Och packa sin lilla bruna ryggsäck. Och såå iväg vi for. Mot stan, fiket och 23åringen!

... Vi mötte upp 23åringen vi stationen. Där hon har sin lägenhet. Gick in och kollade.

Jag kände mig till en böjan, lite lätt betydelselös och osynlig. Jag hördes inte när jag pratade. Och jag bestämde mig för att vara tyst tills vidare.

Men jag var på bra humör. Och skrattade när de andra gjorde det. Höll med om deras olika påståenden angående lägenheten..

Sedan åkte vi tillsammans, vidare till fiket. Valde en varsin lunch. Eller, ja. 23åringen valde åt mig. Då det var såå mycket text. Rörigt. Och jag kunde inte riktigt förstå vad som där fanns. Och så stressen som blir när man ska stå där och välja!

.. Det blev iallafall en Pasta Carbonara.. Eller hur det nu stavas. God som f*n, och SJUKT mycket mat! Men jag åt upp. Inte F*N skulle jag slänga någon SÅ god mat... Och ALLRA helst inte när syrran min bjuder!

Men jag blev inte så farligt mätt. Det som hände, var ju som bra var, att aptiten försvann efter det. Vilket är meningen ;D

... Nu hade jag kommit in lite grann i gänget. Men ÄNNU bättre blev det, när mamma och pappa lämnade oss för att gå och skriva kontrakt på husköp! Japp. Nu har de hittat sitt drömhus och även vunnit budgivningen ;) Där ser man. Trodde aldrig att de skulle få något innan de hade gett upp. Då det verkade gå åt fanders för dem hela tiden. Men men. Great =)

23åringen och jag satt iallafall kvar därinne på fiket. Pratade. Pratade. Pratade. Skrattade och diskuterade. Skvallrade lite grann.. Visst kände jag av det där med att längta tills man kan dra sig undan igen. Och man tänkte tanken "hoppas att de snart är tillbaka. Så att vi kan åka hem", ibland. Men det va såå trevligt. Och att få prata en stund med någon som man inte har riktigt tagit sig tillfällen att prata med på länge, var ändå tillredställande. Jag var glad. Mådde bra. Och njöt av att orka vara social för en stund =)

De tog tid på sig, föräldrarna våra.. Men när de väl kom, hade vi precis avslutat våran kopp med kaffe(för min del) och te(för 23åringens del). Som även detta, hon bjöd på.

23åringen följde med oss hem. Hon skulle nämligen åka med pappa en bit, hem till sig, när pappa passerade på sin väg till jobbet.

Ner i källaren för att hon skulle hämta några småsaker. Och sedan vinka av pappa. Önska honom lycka till på jobbet. Och säga hejdå för denna gången, till 23åringen.

Sedan blev det upp till datorn en stund, för min del. Sätta mig och ta det lite lugnt. Och börja bocka av lite saker på WhiteBoardTavlan. Nu när jag ändå mådde såpass bra som jag gjorde..

Jag bestämde mig för att börja med att städa badrummet. Då jag samtidigt kunde fundera ut en sådandära "hälsingsfras" till Verified by Mastercard(bluttibluu... Vad det nu kallades)...

Sagt och gjort. Badrummet städat. Kortet aktiverat. Och... ÄNTLIGEN.. Schampo och balsam(vid hårbottensproblem) hemköpt! DET var på tiden!

... Sedan minns jag inte om jag uträttade något mer. För att jag har ju suddat ut dagens punkter från tavlan..

Men det spelar ingen roll.

Lite bloggläsning. Bloggande. Kolla in på blocket djurannonser... LÄNGE sedan sist. Och så ColourChain.

... Lite mer grubbel och oro, såklart. Men ändå inte i NÄRHETEN av lika intensivt och tungt som igår! Lite tvivel ifall jag ens borde hålla på... Ifall det påverkar min PSYKISKA hälsa så negativt(!)... Men ändå varit fast besluten att klara mig igenom denna, vad jag tror är "första jobbiga biten" innan allt lägger sig tillrätta i min skalle ;)

Satte mig på sängen en stund. Hade tråkigt. Och rev upp lite sår i ansiktet. Lite smått stressad och ångesttyngd...

Så kom 17åringen in på mitt rum. Nyss hemkommen från skolan. Lämnade in ett brev från landstinget. Det var en ny tid till läkaren. Han hade skrivit brevet samma dag som jag var där sist. Om tre veckor har jag tid bokat där. För uppföljning efter i tisdags. Vet dock inte om jag känner att det är nödvändigt att gå dit. Men visar provsvaren illa, så är det klart att jag går... Annars så avbokar jag nog.

Middag.

Lite mer dator.

Men ganska snabbt igen, ner mot soffan. För att sätta mig DÄR istället, och må lite halvdant. Trött efter den intensiva dagen. Och lite skrumpen och orolig inombords, av alla ständigt snurrande tankar i rädsla.

Mamma joinade. Men sov mestadels, efter en hel natt och halv dag, vaken.

Sedan kom 14åringen hem. Och satte sig även han, med oss.

Tankarna snurrade fortfarande. Osäkerhet och orosmoment dök upp, ett efter ett... Och det sista var "grädde". Onyttigt, nyttigt? Äta lite varje dag? Bara äta på helgerna? Nödvändigt att äta alls? Och så skillnaden på fett och socker. Socker är inte bra. Jag vet. Men fett i förhållande till socker(?).. Och att äta lite av allt. Även det onyttiga.. Borde man göra SÅ? ...

Ja, onödiga och besatta tankar... Men det jobbigaste är att det inte är VIKTEN som spelar in(!)... För att upp VILL jag! Utan det är ALLTID, vad som är bäst för mig. Mest hälsosamt... Och det jag inte förstår, har kunskap om... Det blir omöjlgt att hantera i vardagen... Just under sådana här kriser.

Jag åt mitt kvällsmål. Och drack en kopp kaffe gjord på mjölk, till.

... Mamma åkte till jobbet. Och jag och 14åringen blev kvar, sittandes vid tv:n i ytterligare en och en halv timme.

Mosade banan och blandade i lite kakao(älskar kakao) i, till gröten imorgon. Kakao i gröt... Ja, man kan ju alltid testa. Orkade inte mixa äpple eller liknande idag nämligen.

Och nu blir det sängen. God natt med er <3

Okej. En sammanfattning om dagen idag.

Gör ett försök =)

... Igår natt var nog som vanligt en rätt så jobbig natt. Minns inte så mycket. Men minns att jag skrev av mig några gånger i min dagbok. Lite sådär... Kanske mycket frustrerat..

Men som sagt. Jag minns inte riktigt...

... Ja, ingen dagbok, tydligen... Hmm. Då var det väl något annat då :P

Men jag vaknade iallafall imorse klockan halv sex. Klev inte upp. Utan låg kvar till klockan kvart i nio istället. Då jag inte "vågade" äta frukost eller ta min vitamintablett. Ifall det skulle visa fel på blodproverna då.. Lika bra att vara säker liksom. Även om det antagligen varken gör till eller från!

.. ANNARS var jag beredd att påbörja min nya matrutin idag ;D

Iväg jag går, till bussen.

Känner mig osäker. Och orolig. Nervös. Då jag inte visste riktigt vad jag var påväg till. Hur mycket jag skulle behöva prata.. VAD det skulle pratas om! Eller med VEM jag skulle prata!

Men jag gick dit. Ändå vid rätt så gott mod. Anmälde mig i receptionen. Och "letade" mig sedan fram till rätt "väntrum"..

Satt och väntade med blicken ner mot golvet. Obehag. Obehag. Obehag. Ville inte titta upp. Riskera att möta någons blick. Ville inte röra en fena. Riskera att dra till mig blickar... Ja, jag satt där och önskade att han inte skulle komma. Att han, som många andra, får förhinder utan att meddela..

... "Ähh. Det där blodprovet är nog inte så viktigt ändå"...

Väntan. Väntan. Lång väntan. 

Och så kom han. En trevlig, rätt så ung St-läkare. Han pratade lugnt och sansat. Vänligt och inte alls överkörande... som vissa andra läkare kan verka. Och han hade en HIMLA respekt för mina egna val och känslor! GULD VÄRD!

Däremot så frågade han mycket frågor om sådant som jag hade hoppats slippa. Det som Personligt ombud sa att "Nej det kan jag inte TÄNKA mig att han kommer att ta upp"(något liknande)... Ja, det togs upp.

... Han frågade om det förflutna. Pressade lite försiktigt efter vad som tidigare hänt. Diagnoser. Ja, och vad som händer i mitt liv just nu. Hur jag mår. Och vilka problem och bekymmer som kvarstår..

Och så undrade han lite och erbjöd olika stödformer. Terapeut, kurator, mediciner m.m Men han sa även att han behövde prata lite med sin handledare. Och att han gärna träffar mig om en månad igen. För uppföljning..

Innan vi avslutade, räknade han upp en VÄRLDANS massa olika undersökningar och prover som han ville göra! Typ EKG. Lyssna på hjärtat. Ta blodtryck och puls. Vikt och längd... Urinprov... Ja. En MASSA! Jag hann inte riktigt med... Och det slutade med att det enda som kändes okej, var just det jag kom för. Blodprov.

Så. Så blev det. Jag gick vidare till provtagningen. Väntade med en nummerlapp i handen. Blicken ner i knät. Tills jag hörde en röst. Och det var min tur.

Med denna kvinnan. Denna lite smått obehagliga och rättframma medelålders kvinnan, kände jag mig tryggare. Kunde titta henne i ögonen någorlunda. Kände mig inte särskilt spänd. Och jag kunde prata lite mer fritt. Trots att just DET, var rätt så spänt. Men inte i jämförelse till ANDRA gånger! Inte alls. Frihet =)

Efter mötet, mådde jag ändå rätt så bra. Men kriget inom mig, bubblade upp ordentligt. Jag grubblade och funderade. Ältade och försökte leta lösningar. Kände mig missnöjd och orolig. .. Och jag kunde inte komma fram till NÅGONTING. Vilket håll jag än lutade mig, kändes fel...

Ja.

Men in på affären för att köpa en MASSA ätbart och drickbart! Både onyttigt, som nyttigt. Matigt, som "snacksigt"... "Det blir ju ändå ingen rutin på någonting idag. Imorgon börjar jag" ...

.. Och. Så blev det till att leta plats att sätta sig och äta. Efter ett möte, hade jag ingen som HELST lust till att sätta mig där det gick omkring folk. Inte där det SATT folk. Eller någon kunde se eller höra mig. Ville helst inte höra eller se någon, själv heller..

Det tog sin lilla tid. Men jag hittade till slut en plats, på ett "öde" fiskeställe.

Åt och proppade. Fort och utan kontroll. Och sedan gick jag till bussen, under småångest.

Väl hemma, blev det dator en stund. Minns inte vad jag gjorde. Men ytterligare lite grubblande. Och så ColourChain på det. Läste säkert bloggar och kollade mailen. Kikade in på lägenheten för att se vart jag står... Och sedan, när mamma  åkte efter pappa till jobbet, för att se om hon kunde komma ikapp med hans mobil som han glömde, passade jag på att hoppa in i duschen.

Sedan, mer dator. Och efter en stunds grubblande, ett par sms till Xsambon. Bestämde mig för att ringa honom efter middagen. Då jag behövde prata av mig med någon..

Sagt och gjort. Vi pratade i ca en timma och femtio minuter. Tjat, tjat, tjat från min sida. Vilket fick mig att till slut inte orka prata mer. Då ältandet gjorde mig både frustrerad och förvirrad. Uppgiven och "maktlös"... Vägarna suddades ut, och jag försökte förgäves måla tillbaka dem. Hitta en lösning på detta "olevnadsbara" livet..

Så. Vi la på. Och jag gick ner och satte mig vid tv:n tillsammans med mamma. Och efter en stund, kom även 14åringen och 17åringen hem och joinade.

.. Vi kollade lite kläder på internet. Mätte 17åringens byxstorlek... Pratade, och smågluttade på tv:n..

Jag kände mig framåt och glad, trots tvivlet och uppgivenheten i bakhuvudet. Och jag var aktiv i att hjälpa både 17åringen och 14åringen i vad de ville ha hjälp med. En lätt och framåt känsla ;)

Annars. Jag har skrivit några nya scheman. Så att allt ska kännas klart i huvudet, i min färd mot ett bättre liv... Och nu på kvällen, skickade jag iväg ett mail till min kontakt på kommunen för att fråga om vad som krävs för att ha rätt till kontaktperson eller liknande. Kanske är DET det enda som behövs för att ge mig en kick till att ta tag i livet och att orka/våga(?).. Vet inte riktigt hur det funkar. Men klart värt att kolla upp iallafall.

Så. Matrutiner. Och att ta sig ut ur huset varje dag, står först på min... Ja, lista ;D Sedan blir det "fysisk aktivitet" och att vara social ;) Praktikplats och flytt till eget.

God natt med er<3

... Struktur. Struktur. Struktur.. Ja, det är något som jag känner stort behov av just nu. Allra helst när det gäller ätandet. Brist på regler och struktur. Brist på någonting att förhålla mig till... Eller vad man nu ska säga... Ja... Jag känner mig helt enkelt osäker och out of controll.

Först så äter jag typ ingenting. Sedan äter jag massor. För att efter det, inte vilja äta alls. Längta efter att kunna dra mig undan och slippa helt.. För att sedan bestämma mig för att ALLTID äta mig HELT mätt! Hålla på mattider och regler för onyttigheter... Ja, vilket nästan aldrig fungerar under en längre stund...

... Men nu måste jag göra ett till försök. Och nyckeln är att äta mig ÄNNU mer mätt. Jag slarvar. Äter ALLDELES för lite. Känslan av mättnad är nästintill inte alls närvarande... Men nöjd är jag ändå. Då jag inte är ett fan av Herr Mättnad.

Men jag ska äta tills jag verkligen KÄNNER den! Och alltid samma tider. Helst även mellanmål. Vilket blir den största utmaningen(vad ska jag äta? Borde jag variera? Vad mår min kropp bäst av? Hur mycket?...). Men någonting som jag tror att är nödvändigt om jag ska undvika dessa "ätarattacker" rätt som det är!

Och så måste jag vara STARK den första tiden, och HÅLLA på dessa "regler". Så att kroppen hinner ställa in sig. Jag har ju klarat det förut. Så det borde gå en gång till.. Bra att satsa nu, när jag tycks ha tagit mig ur min stora kris ;)

Ja. Dagen idag.

Svårt att somna igår natt. Serier. Musik på radion. Kolla mobilen flera gånger. Ha ångest för att jag ansåg att jag hade "felkategoriserat" gårkvällens inlägg. Samtidigt som jag inte hade kunnat hoppa just den kategorin... Då det VERKLIGEN hörde dit! Japp. Beslutsångest. Tog ett beslut ändå. Och kunde inte släppa frågetecknet ur mitt huvud..

När jag väl släppte DET, kom nästa bekymmer. Samma bekymmer som jag "jobbat på" hela dagen idag.

... Klev upp vid... Ja, när det nu var. Runt nio. Efter att ha vaknat flera gånger tidigare. Första gången, vid halv fem. Eller vad det nu var.

Åt frukost. Och gick sedan och la mig igen. Och låg kvar till tolv. Då jag klev upp för att äta lunch tillsammans med mamma och pappa.

Minnet är inte det bästa. Men lite urtvättat info om dagen, kan jag ändå ge ;)

Efter lunchen, har jag iallafall tagit tag i mitt STORA problem och bekymmer "Önskelistan". Det önskas en önskelista från var och en i familjen. För att förenkla lite för var persons "Hemliga Tomte". Vilket man kan förstå. Snacka utmaning för de personer som inte riktigt "känner" den de ska handla till. Och så är det bara EN julklapp, dessutom. Kanske vill man ge lite hintar.

Inte kände JAG för det, inte! Jag ville inte ha NÅGONTING. Och ångrade nästan lite grann, att jag inte drog mig ur det hela, från första början! JAG behöver ju ingen juklapp. Kan ju trots allt köpa till alla andra ändå.

Måste bara sticka emellan med någonting.

Jag sa iallafall till Xsambon idag, att jag inte tror att jag orkar flytta till honom. Tillbaka till H*vetets Stad. Då det känns som ett såant himla krångel att få till en flytt. Och ingen tycks vilja "stötta oss"...

Det kanske är lika bra att jag börjar om på nytt, liksom. I en helt ny stad..

Och underbara han, höll bara med. Och stöttade mig =)

Tillbaka.

Jag började iallafall söka och söka. I mitt huvud. Och på nätet. Bland gamla anteckningar. Och efter eventuella tidigare önskelistor. "Vad ville jag ha, egentligen?" ..

Tog LÅNG tid på mig. Blev både frustrerad. Tjock i skallen. Fick lite lätt ångest... Letade. Letade. Letade. Grävde på insidan av mitt pannben..

Började kolla julklappstips på olika sidor på nätet. Och fick fram en del intressanta saker, som jag satte på min lista...

Fick sedan veta att vi bara behövde skriva ner våra intressen. Inom vilka OMRÅDEN som vi var intresserade av att få julklappar ifrån... Så. Jag gjorde det också. Ska kolla igenom den imorgon. Och ta bort eller lägga till, om det behövs. Och sedan skicka iväg den till 21åringen, som är den som håller i det hela.

Annars. Jag har spelat lite ColourChain. Kollat in på lägenheten. Fått mail om lägenhetsvisning på torsdag nästa vecka.

Jag har läst bloggar. Och kollat mailen... Såklart.

Sedan. Nu till kvällen, har jag suttit i vardagsrumssoffan. Skrivit i punktlisteboken. Kollat på tv. Och ätit päron med lite grädde och kakaopulver...

... Och nu tror jag nog att det blir sängen... Om jag inte har glömt något...

Nu ska det bli ordning på livet! ... Eller?

Blodprov imorgon iallfall.

God natt med er <3