... Jag tänkte egentligen inte blogga idag. Kvällsblogga...

Jag tycker inte om tanken på vart jag är påväg i livet. Emotionellt och psykiskt... Men även fysiskt...

Jag sabbar för mig själv... Och jag börjar tröttna på att skriva... Allra helst dela MED mig av en massa negativitet och ett fallerande(fallererande?) liv... Jag börjar känna mig obekväm med att skriva för mig allvarliga saker, till människor som egentligen inte berörs alls av just min situation och mina känslor... Känna mig SKYLDIG för hur TUNG min blogg blir och hur gnällig jag låter...

... Och jag... börjar helt enkelt lämna bloggandet bakom mig...

Vad som håller mig kvar, är väl det faktum att jag...

Det här skulle vara min dag i livet. VARJE dag, i flera år, var det meningen... Så har det ju inte riktigt varit. Och mitt mål att kunna läsa tillbaka om mitt liv, kampen igenom och vidare... Det är liksom lite grann förstört... Men ÄNDÅ vill jag inte riktigt släppa taget.. Den betyder för mycket för mig, helt enkelt.

Ehhmmm... Så nu när jag ändå skriver, kan jag ju lika gärna beskriva min dag idag...

... Kan ju börja med att säga att jag har allt utom härliga nätter nuför tiden. Att jag somnar på morgonen... Vaknar senare samma morgon...

Jag kan säga att jag ofta längtar efter tabletter... Eller så säger jag INTE det. För att det hör inte hit...

.. Så jag går vidare.

Inatt var nog inget undantag. Jag hade svårt att somna. Låg med mycket funderingar... Oro... Ångest och rädsla. En känsla av fångenskap med tajta rep, inom mig själv...

... Jag skrev till min kontakt på kommunen, för att kunna lugna ner mig själv lite... Har en känsla av att jag håller på att beta av alla mina orosmoment och ångestbelagda ting(om man nu kan säga så)... Så mycket som jag kontaktar henne!

Och på talan om att kontakta... Jag mår bara sämre och sämre. Blir bara tyngre och tyngre i skallen. Det blir bara svårare och svårare, att psykiskt andas... Ju mer jag tänker på min situation... Ju mer jag kontaktar.. Ju mer jag försöker se framåt.

Jag hoppar lite grann idag.

När jag gick ute på min promenad nu på kvällen, kände jag mig bara så DESPERAT till att få PRATA med någon. Att få dela med mig av mina funderingar.. Min oro för framtiden... Och min brist på ork att uppleva den...

Kanske prata om lite annat för en stund... Eller bara skaffa lite stöd i kärlek...

Jag ÖNSKADE såå, att jag kände människor. Människor som jag kunde lita på. Prata med... Men jag konstaterade ganska snabbt, gång på gång... att dessa människor FINNS inte. Inte i mitt liv...

Inte ens XSAMBON kändes bra att kontakta. Spanjoren känner jag inte... Och om jag hade varit tillräckligt desperat... Min andra sjukhuskompis, Halvturken som jag sådär hemligt kallar honom... Nej, hans nummer hamnade i soptunnan i samma veva som jag lämnade sjukhuset...

... Mina föräldrar eller syskon var inga alternativ... Inte alls. De vet för lite. Förstår för lite... De har för liten insikt... Och dessutom vill jag hålla våra samtal till det positiva. Prata glada saker... Eller kanske diskutera livet... Men inte på den nivå som det ligger på NU...

Däremot tvivlar jag inte på att jag skulle kunna ha en och annan trevlig stund även nu när jag befinner mig i denna krisen... Eller vad det nu är för något...

... Nej, jag var ensam... Och till slut bestämde jag mig bara för att jag skulle sluta tänka. Jag skulle sluta bry mig... Och jag skulle ge upp... Bara göra vad jag hade lust med... Och inte ställa några som helst krav eller förväntningar på mig själv... Varken vad gällde att komma framåt i livet, att göra någonting på dagarna... eller att komma iväg till stan, så att jag får köpa "dagens mat" varje dag...

Jag skulle sluta drömma...

För att nu orkade jag inte längre. Jag mådde bara dåligt av att befinna mig i den här desperata och omöjliga situationen. Där jag ändå VISSTE att det var jag som orsakade mitt eget lidande... och inte tog tillvara på de eventuella goda stunder som jag kunde ställas inför...

Och min hjärna var TRÖTT på att tänka... Jag var TRÖTT på att vara missnöjd och desperat.

Jag ställde mig upp från bänken som jag satt på. "Japp. Så får det bli" ... Och jag mådde rätt så bra för en stund. Satte på musik i öronen... och gick på vägkanten och sjöng till musiken...

Dock så dog känslan som jag ändå hade fått... Känslan av lättnad, i samma veva som jag tappade greppet om förståelsen för vad som var skillnaden med det NYA sättet att leva, mot hur jag har levt de senaste VECKORNA... Månaderna... ÅREN!

... Men iallafall...

Tillbaka till dagens ordning..

Jag klev iallafall som vanligt nuför tiden, upp strax innan ett-bussen skulle gå... Stressade mig iväg till bussen... Och åkte in till stan...

Dock så blev det inte två bussar idag som jag hade TÄNKT mig. Då jag inte kände någon energi eller större lust till att åka ett köpcenter bort idag... Så jag gick istället till en affär i stan, och hoppades på att inte stöta på något kännbart ansikte på vägen...

Jag stressade lite grann. Så att jag skulle hinna med första bästa buss hem igen... Orkade inte vara hemifrån... Men det faktum att jag inte känner mig särskilt pepp på att lida FÖR mycket fysiskt av att svälta, gjorde "dagens mat" till ett måste...

Jag hann med bussen...

Och väl hemma, blev det tv... Om jag inte minns fel. Och "dagens mat" med en kopp kaffe...

Jag förblev sittandes framför tv:n, medans de desperata tankarna... som jag inte minns så väl nu i skrivandets stund, lockade fram tårar i mina ögon... Och en viss desperation till... Nej. Skit samma. Jag vill inte skriva så. Inte idag. Funderar på att...

.. Det spelar ingen roll. Och ursäkta för gåtorna. Har svårt för att betsämma mig för vart jag ska sätta gränsen för "säga och inte säga" just nu... Vilket egentligen inte spelar så stor ROLL.. Med tanke på vad jag hittils skrivit.

Det blev iallafall ett blogginlägg... Eller egentligen ett inlägg i textsamlingen, som sedan hamnade på bloggen...

Och sedan drog jag på mig ytterkläderna och gick ut en stund.. Promenaden som jag skrev om lite högre upp...

Jag promenerade till trafikplatsen... Och sedan med desperat sinne. Då internet inte fungerade på mobilen, så att jag inte kunde kolla buss in till stan, gick jag tillbaka hem igen...

Jag blev jagad av en ung tjej. Kanske... Nej, jag är så dålig på åldrar. Men senare barn, tidigare tonår kanske.. Som ville intervjua(stavning) mig, påstod hon. Men det verkade mest som en lek. Ett skämt... Ja, hon hade kul... Och jag var inte riktigt på humör. Så avvisade henne på ett sätt som jag HOPPAS att blev såpass trevligt som jag ville göra det...

Och så gick jag hem... La mig framför tv:n... Och försökte låta bli att oroa mig över... situationen, mig själv... och framtiden... Ja. För oron är det ju inget säkert koncept att börja strunta i allt ÄNNU mer...

... Men jag hade iallafall turen att det var David Batra på tv:n när jag kom in. ÄLSKAR honom. Kan nog påstå att han är min favoritkomiker. Dock så hade jag ju redan SETT den föreställningen. Men lika kul ändå.

... God natt med er <3

... Idag har HELT klart varit en dag full av tvivel. Det börjar gnaga ordentligt nu... Och jag funderar ALLTFÖR mycket...

Men det är svårt att låta bli... Det känns liksom som att hela mitt LIV bygger på hur jag hanterar den här situationen här och nu. Vilka val jag gör... Och vad jag säger, tycker och tänker...

Det känns som om jag spelar på liv eller död... Vinna eller förlora...

Och det känns som om jag har alldeles för många val, där de flesta av dem är omöjliga att välja... Det kan bara inte bli rätt...

Ja. Jag har ältat väldigt mycket, hur jag ska gå vidare nu... Psykiatrin eller ej... Och om inte psykiatrin.. Vad ska jag göra istället? Hur ska jag DÅ hantera... livet?

... Men även DEN vägen, känns omöjlig på så många sätt... Det finns fler än EN anledning till att jag egentligen inte borde välja den stigen.. Utan istället försöka mig på någonting annat...

Men samtidigt är den dörren fortfarande LITE enklare att få upp, än vad alla andra vägar jag kan se, är just nu...

... Och jag kan bara inte låta BLI att SE alla dessa motstridigheter i att åter slänga mig in i vården... Någonting som jag tidigare dessutom har VÄLDIGT dåliga erfarenheter av...

Det finns så mycket som säger EMOT att det skulle vara en bra idé och hjälpa mig åt rätt HÅLL denna gången...

Och jag vet ärligt talat inte ifall jag är redo att göra så mot mig själv igen...

... Men att INTE göra det... Vågar jag chansa på DET? ... För att inte heller att ge upp, känns som om det skulle gynna mig just nu...

Visst. Jag kan fortsätta med "dagens mat"... Fortsätta spendera mitt liv framför tv:n... Jag kan fortsätta tillåta mig själv att ta mig igenom dessa jobbiga stunder då jag... Ja, då min hjärna bråkar och hjärtat känns som bly...

... Men jag VILL inte.

Jag VILL inte... Jag vill ha ett RIKTIGT liv om jag ska leva. Jag vill VETA att jag kommer att ta mig UR det här så småningom... Inte gå omkring i OVISSHETEN om ifall det här ÄR och FÖRBLIR mitt liv. Min vardag... Att risken finns att allt bara kommer att kännas jobbigare och jobbigare.. Mer och mer misslyckat... Och jag blir bara olyckligare och olyckligare... Utan att kunna göra någonting ÅT det...

Nej. Hittar jag ingen lösning på mina problem... På mitt LIV...

.. Då SER jag inte heller MENINGEN med att fortsätta...

Vilket gör det hela ÄNNU eländigare! ... För att jag VET ju... Döden blir inte mycket mer än en önskan till flykt...

Men. Dagen idag.

När jag gick och la mig igår, blev jag som inte är så ovanligt nuför tiden, attackerad av någon av alla anledningar till att jag borde... EGENTLIGEN BORDE dra mig undan nu... Dra mig tillbaka, innan jag gör någonting som jag kommer att ångra...

... Och jag skrev till min kontakt på kommunen...

... Det är jobbigare än jobbigast... när alla alternativ är dåliga alternativ... När alla vägar kan leda mig... till HELT fel plats... Det känns som om jag går in i en dödsfälla, vart jag än går...

Men ÄNDÅ känns det som om, utanför detta fönster kan jag finna det liv som jag vill ha... och BEHÖVER! ... Det är så enkelt.

Jag klev iallafall upp imorse... Eller den var nog närmare halv ett... Kanske..

Och så TROR jag att jag gick iväg till bussen, rätt så per omgående... Idag skulle jag iväg och köpa "dagens mat"... Och även nytt kaffe, om jag skulle komma ihåg..

Jag var orolig att möta syskonen i stan... Och ju fler dagar som går, desto mer osäker BLIR jag på ifall jag kommer att orka FORTSÄTTA åka in till stan... Det blir bara jobbigare och jobbigare, att oroa sig varje dag för att behöva vara glad mot någon. Prata. Skratta... Eller ens ha kravet på sig att på NÅGOT sätt visa intresse för någon annan människa..

Jo, jag älskar mina syskon. Älskar min familj... Och nu i vuxen ålder, har jag kommit alla så mycket närmare...

Men nej. Just nu...

Väl där, gick jag iallafall till den affären som jag skulle till. Köpte det jag skulle ha... Och gick sedan tillbaka till stationen...

... Då jag har blivit väldigt trött de senaste dagarna. Antagligen kroppens svar på den drastiska förändringen av näringsintag och mängd.. Så orkar jag inte längre promenera särskilt. Utan nu väljer jag hellre bussen.

Alltså. Inga bussar som stannar vid trafikplatsen. Och imorgon planerar jag att åka TVÅ bussar för att ta mig till den affär som ligger ett köpcenter bort... Dit jag i vanliga fall brukar gå..

Jag väntade iallafall in den buss som gick hela vägen hem till mig... Och när jag kom hem, åt jag hälften av "dagen mat"... Ja, DET anser jag däremot att är lite konstigt. Jag känner mig mätt fortare nu. Trodde att det skulle bli tvärt om. När jag är van att äta så mycket..

... Men men. Jag förväntar mig dock att det ska bli jobbigare och jobbigare med tiden.. Jag menar. Det måste ju ha funnits NÅGON anledning till att jag gav mig in i kampen att börja äta bra ifrån första BÖRJAN! INNAN jag åter började med "dagens mat" ... Och jag ANTAR att det var smärtan... Eller så var det att jag mådde bättre just då... Jag minns faktiskt inte...

Men iallafall...

Jag blev sittandes framför tv:n... Drack lite kaffe. Och åt...

Diskade efter mig... Diskade igen... Försöker beta av lite grann nu...

Och sedan gick jag ut på en promenad. Då jag kände att jag behövde frisk luft och en lugnare plats för att fundera... SKOGEN, tänkte jag...

Tog med mig ett par av de soppåsar som stått vid sidan om ytterdörren i några dagar nu, för att ta tag i att SLÄNGA dem... "Det måste ju göras" ...

Jag mot sopförrådet... "Vi möts igen" ...

... Det hade blivit en del förändringar därinne. Och det kom som en chock. Till en början, blev jag lite förvirrad... "Jaha... Nu FINNS dessa soptunnor igen! ... Den finns, men har aldrig funnits förut... Och den här... Ja, den hade funnits tidigare, men var borta sist jag var här..."

Men så såg jag en lapp på dörren. De skulle göra en del förändringar i förråden.. Alla soptunnor som hade felats skulle läggas till... Och även en tunna för matavfall skulle hädanefter finnas.

... Skönt, tyckte jag. En viss lättnad la sig över mig... Ordning och reda. Lite logik över det hela...

Men däremot var säkert soporna som jag hade påbörjat i mitt eget sopskåp, nu felsorterade... Och jag hade inte heller känt mig tillräckligt lugn inombords för att orka stanna i soprummet och KOLLA hur sorteringen skulle se ut... Så, inom mig... Fortfarande lika kaotiskt..

Jag promenerade en bit, och satte mig sedan på en bänk för att blogga... När jag gick ut, var tanken att jag skulle blogga om de ältande funderingar som jag hade haft hela dagen idag... Men så blev inte fallet..

Efter att ha bloggat, tog jag mig en långsam omväg hem igen... Och sedan blev det mer tv..

En kopp kaffe... Och nu bloggning..

Mer tv efter detta... Ja-a... Eller kanske sängen. Vi får se.

God natt med er <3

Grejen är den, att jag går hela tiden omkring med en känsla av att någonting är fel. En undanskymd ångest. En ängslan...

Jag känner av min hjärna. Känner hur den jobbar... Och jag VET ju vad problemet ÄR.. Jag har börjat TÄNKA fel igen... Min hjärna har åter vänt sig EMOT mig. Jag KÄNNER det...

Det var så länge... Ja, några veckor iallafall... Sedan jag KÄNDE det. Trodde nästan att det var över. Ett berg bestiget... Att jag nu, efer en lång kamp... Under två år, nu hade lyckats övervinna den delen av mig själv... Och helt och fullt, kämpar åt rätt håll...

... Men ja-a... Det är kanske lite mycket att begära...

Men förutom det, har idag varit en lugnare dag. Efter några MINST sagt HEKTISKA dagar, rent emotionellt och psykiskt, har det nu lugnat ner sig lite... Vilket känns både bra och dåligt... MINST sagt förvirrande...

... Jag tror... Eller rättare sagt VET, att det beror mycket på att jag nu har blivit av med den mat som störde mig... Jag slängde den sista yoghurten igår... Och nu kan jag återgå till tryggheten med "dagens mat"...

Det finns både bra och dåliga saker med det.. 

Jag tillåter mig själv att ÅTERIGEN gå tillbaka till att MEDVETET skada mig själv. Genom att äta både fel och för lite. Tillåter mig själv att RASA i vikt och att än en gång genomlida kroppsliga smärtor på grund av för lite näring..

Men samtidigt så innebär det kontroll för mig. Smärtan fysiskt kommer inte i NÄRHETEN av lika intensivt, som den gör när jag hetsar dag efter dag, timme efter timme.. Jag får också enklare att veta hur jag ska HANTERA maten. Matlagningen... Och ätandet. Det finns ingen risk att jag tappar kontrollen över mig själv och gör någonting som jag egentligen inte vill göra... Och jag får i mig EXAKT samma sak varje dag.. Eller ja. Ungefär iallafall.

... Det finns ju såklart PSYKISKT negativitet i det hela, OCKSÅ. Men inte lika mycket nu, som förra gången. För att nu har jag FÖRSÖKT äta normalt. TESTAT många vägar... och GETT mig själv en chans... Men upptäckt vart det ledde mig. Hur INTENSIV min hjärna blev.. Och hur många FRÅGETECKEN som dök upp...

Och jag kunde inte hantera det. Orkade inte...

.. Och visst. Det var nog mycket annat också. Allt annat som inte fungerar... Men jag TROR... att detta var en stor del i att det hela sprack. Till att döden återigen blev närvarande.. Hjälplösheten... Vägarna som bommade igen framför mina ögon... Bristen på ork... Och den fysiska smärtan som uppkom VARJE dag på grund av brist på kontroll... Och den PSYKISKA smärtan därav.

... Men som sagt. Idag har jag haft det lite lättare, rent känslomässigt. Inget lika tungt hjärta... Och trots att hjärnan min, återigen sänker mig, har jag kunnat känna mig glad och framåt...

Och visst. Det beror ju mycket... Och då MENAR jag MYCKET, på "dagens mat". Att jag åter har tagit kontrollen tillbaka...

Men det beror också på att jag har VÄRLDENS underbaraste kontakt på kommunen, som stöttar mig och hjälper till, HUR många gånger jag än backar och fösöker. Backar och försöker. Jag känner att hon respekterar mig och mina känslor och vill mig väl.. Min nya A-K.. Fast mindre spänd.. -Får jag känslan av.

... Och jag känner nu att jag har öppnat en dörr som KAN göra saker mer möjliga... Ja, då alla andra dörrar nu har smällt igen i ansiktet på mig... och jag har gett upp hoppet om att själv klara mig ur och förbi detta... Jag BEHÖVER denna dörren.

... Psykiatrin.

... En dörr som länge varit stängd, låst och bommad. Av mig själv till största del. Jag har inte vågat. Inte orkat... Men nu, TROTS att allt kan spricka, bli värre, och enligt MIN hjärna, rent utav FARLIGT(för mitt liv), är jag nu redo att satsa. För att alternativet är döden... Jag ORKAR inte mer. Att kämpa utan framgång. Och att leva ett "omöjligt" liv i rädsla...

... Och det här är min sista väg att testa...

Känner mig konstigt nog, hoppfull. Har jag aldrig gjort förut, vad gäller den sak som min hjärna gör svår att hantera.

... Ojoj.. Ska jag ta dagen idag också.

Vet inte riktigt..

Vaknade imorse. Det var en varm och... Vet inte om jag vill säga "orolig" natt... Och morgonen blev even varmare...

Mailkontakt med min kontakt på kommunen, medans jag låg och halvsov i sängen...

Höll på att återigen backa ifrån den hjälp som nu är den enda anledningen till att jag bryr mig om att fortsätta kämpa... För att det var jobbigt. Hela grejen ÄR ju såklart jobbig. Men den blir ju BRA mycket jobbigare när man inte riktigt vet hur allting ska gå till..

Men jag tror att det håller på att ordna upp sig. ANTAGLIGEN, om jag klarar det.. Vågar och inte backar... Sålänge som jag TILLÅTS av min tvivlande hjärna... Ja, då kommer det KANSKE... ÄNTLIGEN att gå vägen... Och jag kanske har chansen till ett "normalt" liv trots allt.. Det är väl på tiden i så fall!

... Jag känner inget större hopp. Vågar inte ens TÄNKA på HUR det skulle gå till! Inte HOPPAS på att hela jag kommer att kunna samarbeta med mig själv åt SAMMA håll.. Men det finns en chans :) Det får duga sålänge.

Ja. Jag klev upp...

Mådde ganska dåligt imorse. Då min hjärna bestämmer sig för att bråka.. Och jag både kände AV det och kände mig DUM på grund av det... Såklart. "Kan man må bra.. Så varför inte bara GÖRA det?"..

... Men rent emotionellt MÅDDE jag nog rätt så bra ändå..

Jag åkte in till stan med en senare buss idag. Då jag egentligen inte ville åka in ALLS. Var orolig. Rädd att möta något av syskonen. Den "risken" finns ju alltid när man åker till den stad som även FAMILJEN har som närmsta... Om man säger så.

... Och jag hade ingen ork med det. Ville inte prata. Inte SE någon. Bara gömma mig. Vara ifred... Mest ville jag nog inte "bli konfronterad" över, få en massa FRÅGETECKEN om vad jag har haft för mig de senaste dagarna. Att de har försökt få tag i mig och så vidare.. "Vad skulle jag säga?"..

... Och så ville jag ju gärna bara åka in dit. Köpa "dagens mat", och sedan åka direkt hem.. Inte få frågan om jag vill ta en fika. Inte stå och prata eller förväntas föra en konversation. Vara GLAD när vi möts...

... Ja, ni kanske förstår.

Men jag gjorde iallafall en satsning. "Möter jag någon, så GÖR jag. Då får jag hantera det"..

Klädde på mig. Och gick till bussen...

Väl i stan, gick jag direkt till affären. Köpte det jag skulle ha... Kände en lättnad över... En STOR lättnad över att jag nu skulle åter få kontroll över mig själv...

... Men också ville jag gå ner i vikt...

... Jag måste säga...

Jag är såå GLAD när jag ser mig själv i spegeln. Såå GLAD. Mina kinder är rundare. Jag ser både hälsosammare och bättre ut. Och jag känner mig lite närmre sådär rund och gó ut, som jag alltid ville göra när jag var liten...

Alltså, jag är inte tjock. Nu ligger jag faktiskt PRECIS på min normalvikt. Vilket jag ser som väldigt positivt. Och med håret som jag klippte igår... Jag trivs.

MEN. Faktum är... För det första, har ju hjärnan vridit sig fel...

Men så känner jag även en RÄDSLA. Bristen på kontroll, som gör att jag antingen går ner... eller UPP, utan stopp... Den gör att jag hellre väljer smärtan och oron i att gå NER, än väljer smärtan och oron... som är så mycket STÖRRE, både fysiskt och psykiskt, i att gå UPP..

Hellre DÖR jag i svält eller pajade organ, än att uppleva den där bristen på kontroll och det dåliga samvetet, DAG efter DAG... Ja, jag vet inte HUR länge! ...

Men det är ju klart. Jag önskar mig ju hälsosam kontroll och att stanna på en normal vikt. Det vore ju det bästa... Både för kropp och själ...

Hoppas att jag håller med.. HELA jag! Annars blir det svårt...

Jag åkte iallafll hem igen, med första bästa buss... Bestämde mig för att ta en buss som tvingade mig att PROMENERA en stund idag. Klev av vid Trafikplatsen. Och det kändes jättebra. Av en viss anledning.

... Väl hemma, satte jag mig vid tv:n, med en JÄTTEGOD kopp kaffe, och "dagens mat"...

Och där blev jag sedan sittandes..

Diskade..

Har bestämt mig för att diska det jag har använt, plus en eller två saker till, för varje gång som jag har använt något. För att jag har ingen energi till att ta ALLT på en gång. Men tids nog blir nog allt klart. Om jag bara håller ut.

Och då ska jag även försöka ta tag i det här med fönstret. Så att gardinerna kan hoppa upp på sin plats och sluta reta mig till ångest hela tiden.

... Jag tog en kort promenad, innan SofiasÄnglar skulle börja. Ungeför tjugo minuter bara.. Kände inte att det räckte. Så ska gå ut igen, efter att jag har bloggat klart.

Efter det, blev det iallafall SofiasÄnglar.. Och nu bloggningen.

God natt med er <3

Dagen idag började nerbäddad under tjocktäcket i soffan... Panikslaget varmt... Och en ångest utan dess like...

23åringen ringde igen... Och det senaste. Nej jag har inte kunnast svara i telefon ALLS. Varken när HON har ringt. Eller när arbetsförmedlingen ringde härom dagen...

... Att inte svara när arbetsförmedlingen ringer... Det ger mig inte dåligt samvete... Men GUD vad nervös och stressad jag blev när jag för andra gången, inte svarade när en FAMILJEMEDLEM ringer! ALLRA helst eftersom att IDAG var tiden för 21åringens födelsedagsfirande! ... Och jag IGNORERAR!

.. Ja-a.. Samvetet. Det var inte kul. Jag kunde bara inte sluta oroa mig över vad familjen skulle tro, tycka, känna... Skulle de känna sig övergivna? Oviktiga?.. Skulle de bli OROLIGA? .. Ringa igen.. och jag inte heller DÅ svara?.. Skulle de börja HATA mig?

... Ja, jag kände mig skyldig... Och jag slungades mellan att hoppas på att hon inte skulle höra av sig IGEN, och att själv känna mig väldigt pressad till att JAG borde höra av mig!

... Jag låg i soffan i några timmar. Skrev lite grann i anteckningar i mobilen... Och åt. Yoghurt.. I massor!

... Jag minns inte så mycket... Men NÅGON gång därefter, tog jag mig i kragen och fick för mig att gå och bada. Duscha... Det behövdes.. VERKLIGEN!

... Ett LÅNGT och härligt bad... Eller härligt... Jag vet inte... Jag funderade mycket döden...Och hade nog egentligen inte så stor lust att lämna badkaret igen...

Men så duschade jag. Klippte mitt hår... Ja, rakt av bara. Så att det nu istället för tunnt och ojämt. Kluvet, hänger en decimeter ner från axlarna, bara räcker till axlarna... Och det var såå skönt! Att bli av med det...

Det blev mer tv... Kaffe. Tv. Tv... Tv..

... Och så småplockade jag lite grann. Orkade inte diska och så. Och har inte heller gjort någonting ANNAT. Men jag slängde lite skräp.. Måste ju komma igång på NÅGOT sätt...

... Ja-a.. Det tog nog stopp där...

... Så.. God natt med er <3

Jag har funderat terapi, by the way. Och jag är nog redo nu... Känner att jag MÅSTE vara det! Då DET tycks vara det enda som kan ge mig en GNUTTA hopp.. Ja, några andra vägar FINNS ju inte just nu!

... Det är ju inte hållbart, när jag det finns så många bommar, att den enda vägen jag kan se är döden.

Jag känner att jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan... För att nu ska jag orka BLOGGA vid fyra på morgonen...

... Fortfarande lika oduschad som de senaste dagarna... Veckorna? Jag minns inte ens när det var sist... Dåligt. Dåligt...

Disken hopar(är det ett ord?) sig fortfarande i diskhoarna, och har nu även sträckt sig utöver hela diskbänken... Tillsammans med allt skräp... Inte ens så att jag orkar mig FÖR att skölja UR disken innan jag låter den stå...

Fönstret är fortfarande kalt och tomt. Och kommer att ge vatten på golvet, vid nästa regnfall...

... Och jag har idag tackat nej till att gå på 20åringens 21årsfirande imorgon... Fastän jag egentligen inte ens är upptagen... Har bara ingen ork.. Ingen lust... Tillåts inte? .. Till att gå på något socialt sammanhang just nu...

... Igår hade jag som sagt... en HEMSK dag..

Den var inte hemsk... Eller egentligen VET jag inte...

Jag känner mig bara så KONSTIG just nu... Jag vet inte hur jag MÅR. Men jag vet att saker har vänt såå FORT nu det senaste.. Vilket har gjort mig förvirrad...

Allt har gått åt helvete. Spruckit... Och dödslängtan... Ja, den har kommit tillbaka...

... Jag kan börja gråta närsom.. Och när jag föreställer mig att jag utan vidare kunde välja mellan livet och döden... Ja, det gör mig ledsen... För att valet hade varit döden... Och döden är inget alternativ... Inte här.. I verkligheten...

... Jag minns inte gårnatten så väl... Men jag vaknade iallafall...

Minns inte DET HELLER så väl...

... Så jag går vidare...

Idag har jag... Ja, mest suttit vid tv:n... Det är där mina dagar spenderas just nu...

Men minnet om dagen idag, har också halvt suddats ut...

Jag har ätit en hel del... Jag har... Ja-a...

Jag vet inte. Skrivit lite grann...

Mer tv...

Och så till kvällen... Ja, strax efter tolv. Så natten var det väl...

Då gick jag ut på en promenad...

... Frisk luft... Fukt. Mörker, och härliga gatulyktor... Tystnad. Naturens sus...

Glittrig, blöt asfalt, som långsamt förflyttade sig under mina fötter...

Ja, det var fridfullt... Fridfullt... Men jag befann mig inte riktigt "där"...

... Känslan förde mig tillbaka till... Ja, det ÄR någonting med just den atmosfären. Helheten... Som påminner mig om kärlek. Påminner mig om familjen. Om Xsambon... Och om okända killar...

Det påminde mig även idag, om...

... Ja, tiden då jag var på flykt. På flykt från den otrygga tryggheten... Eller trygga otryggheten...

... En härlig känsla... Men samtidigt... Ja, jag vet inte...

... Inte heller IDAG, ville jag gå hem igen när jag hade lämnat lägenheten. Jag var inte beredd att gå hem till min okontrollerbara vardag. Den vardag där jag inte kunde hantera varken mig själv, mina tankar eller handlingar... Den vardag där jag tvingas vara rädd.. Känna mig svag... Där jag ständigt gör "fel"...

... Jag satte mig till slut i bussbåset. Klockan var halv ett... och jag skulle INTE åka buss...

Jag skulle sitta. Sitta på en torr plats... och bara vara. Inte gå hem. Inte promenera på mörka och läskiga gator i natten... Nej, jag skulle sitta. Upplyst av gatulamporna.. tills jag ville gå hem igen...

Jag gick hem när jag började känna mig otrygg. Det är läskigt om natten... Liten stad. Men vem VET vem som åker förbi...

Väl hemma, la jag mig vid tv:n igen... Kunde inte FÖRMÅ mig att sova!

... Och nu... Ja, jag borde krypa i säng.. Men börjar tröttna på att varva mina dygn med endast soffa och säng. Med någon promenad emellan...

... God natt med er iallafall <3

.. Jag skulle behöva gråta i Xsambons armar just nu... Han har aldrig varit bra för mig. Men han har alltid legat mig allra närmast.. Och jag behöver VERKLIGEN gråta i hans famn...

Men det är skit samma med DET just nu.

Allt känns bara så konstigt... Jag känner mig tom...

De senaste dagarna. Veckorna. Har varit så intensiva. En stor KAMP som jag nog inte ens har fattat att jag utkämpat... Jag har varit så himla fast besluten...

Och att nu känna att jag inte orkar längre... På något sätt känner jag mig bara så mycket lugnare... Tårarna pressar på, flera gånger om dagen. Och både igår.. ALLRA helst igår, och idag, har jag fällt tårar...

Men det känns inte som om det räcker...

Jag känner mig vilsen. Deprimerad, men ändå glad. Fången i ett slags mörker, där ändå ljuset sipprar in... Jag känner mig så stark. Framåtgående... Samtidigt som min själ gärna skulle ge upp och låta min kropp ta över ett oskyldigt barns cancer...

Jag vill inte ta livet av mig... KOMMER inte ta livet av mig...

... Och när det gäller livet eller döden... Jag vet inte...

Jag skrev ett mail igår... Medans jag grät som värst i panik...

Jag har inte bett om hjälp. Inte uttryckt några känslor till någon annan på länge. Ja, sedan sist jag ansökte.. Sa upp boendestödet. Eftersom att jag visste att jag inte skulle ta EMOT den och därför inte ville riskera att oroa någon. Men nu, trots tvivel, har jag oroat någon igen...

Jag kan inte ta emot någon hjälp. Jag kan inte riskera någonting när jag inte ens VET hur jag mår. Jag kan inte riskera att bygga på ett farligt beteende på de tankar jag redan har eller önskar jag hade... För att ett faktum ÄR, att finns det en LITEN risk att mina tankar lägger sig åt svält eller någon annan självskada, så blir det beteendet så mycket farligare om jag försöker mig på hjälp...

Men det är inte därför jag inte vill ta emot den... Jag KAN helt enkelt inte. Jag är inte säker på att jag BEHÖVER den. Att jag mår dåligt... Och jag vill inte starta upp någonting i onödan... Någonting som(återigen) tar månader att ta sig ur sedan. Inte i den här staden också...

.. Jag är inte farlig mot mig själv nu. Inte än. Men om jag skulle bli...

... Idag hamnade resten av maten i frysen... Jag kände mig frustrerad. Hjälplös. Och endast tanken på att bli av med maten och få börja med "dagens mat", kunde få mig att känna mig lite lugnare...

Jag vet inte vad jag håller på med. Vart jag är påväg... Vet inte vem jag är... Men det är nog bara en kris. En kris, orsakad av en för intensiv kamp...

Vet inte om jag heller IDAG, har lust att beskriva min dag närmare...

Jag har mailat fram och tillbaka med min kontakt på kommunen. Jag har fällt några tårar. Legat framför tv:n... Ätit...

Jag har låtit disken lägga sig som staplar i diskhon. På varandra bara..

Undvikit att titta mot det fönster som nu inte längre har några gardiner i sig... Jag har inte orkat kontakta hyresvärden ännu... Och jag... Ja, det får vänta. Sålänge får jag förflytta dessa gardiner mellan säng och soffa.

Sova. Se på tv...

Jag har varit ute på en promenad... Och jag har messat Xsambon... Som aldrig svarade...

Är det som han säger... Att han var nära döden för ett tag sedan...

Ja, jag behöver stöd. Han behöver stöd...

.. Men kanske inte av varandra...

... Men nu ska jag gå och lägga mig. God natt med er <3

... Yoghurten i frysen... Och jag ska motvilligt fortsätta äta smörgås. Då den idag nyöppnade osten, har jag hört, inte blir så bra att hyvla efter att ha varit fryst...

Uppblåst mage. Säkert 10 centimeter utstående(utåtstående?)...

Idag var ingen bra ätardag...

Nej, det har spruckit nu... Spruckit ordentligt...

Och nu blir det tillbaka till "dagens mat" istället...

Jag orkar inte mer...

Screw the hair!

Min mage mår inte bra... Alla mjölkprodukter gör att jag får uppblåst mage och gaser. Ont...

Och att idag ha proppat... Proppat efter att ha ätit regelbundet i flera dagar... Ja, det tär både på kropp och psyke...(Jag kan inte ha någonting hemma, när jag är rädd att äta ihjäl mig..)

... Och jag oroar mig för framtiden... För vad ätandet ska göra mot mig...

Jag vill bara... FUNGERA...

Jag drömmer mardrömmar om nätterna.. Härom natten drömde jag om två små chihuahua(hur skriver man det i fler?) som hela tiden rykte ihop. Så att jag satt där på golvet på helspänn hela tiden, för att vara beredd att ta isär dem... Och att lyfta dem... Nej, då gick de sönder. De var så små och benen så sköra...

Och så igår natt(natten som var), var jag VÄLDIGT elak mot en bebis! ... Usch.

Och jag vaknar väldigt varm...

Dagen idag.

Jag vaknade några gånger imorse. Men klev inte upp förrän... tolv, tror jag. Åt frukost. Diskade efter mig... Och klädde sedan på mig och gick till bussen. Efter en del funderingar och velanden...

.. Jag kom fram till att jag kanske snart går in i röda veckan och det kanske börjar regna igen imorgon... Så lika bra att ta chansen...

... Väl inne i stan... Jag skulle inte handla. Då jag ju för några dagar sedan, beslutade att jag bara skulle ta slut på det jag hade, och sedan... Ja, jag måste komma på en annan lösning. Någonting som fungerar för MIG...

... Så nu skulle jag bara in för ingenting... Och det kändes skönt... Om jag ville, kunde jag bara sätta mig på busstationen och ta nästa buss hem igen...

Jag tog mig en promenad. Satte mig vid forsen... Och där satt jag och bara satt.. Tittade på vattnet. Och lyssnade till... Ja, vattnet.

Solen brände mig i ryggen. Och det blev nästan lite varmt. Men jag ville inte klä av mig fleecen. För att, kändes bökigt med den LÅNGA sjalen som jag hade på mig UNDER...

Efter en stund, tog jag en kort omväg tillbaka till stationen. Kollade alternativen till bussar. Ifall det kanske fanns någon som gick TIDIGARE än den bussen som jag TÄNKTE ta. Men jag visste ju också, att i såfall skulle det bli en som BARA gick till Trafikplatsen. Så fick jag GÅ därifrån sedan. Men det kändes inte som några problem.

Bussen som jag tog, var nästan full.. Men jag fick en plats där ingen satt på det andra sätet... Ja, en stund illafall... Fick en tant bredvid mig, innan vi hade lämnat staden... Lite uppstressande. Då jag skulle kliva av på det enda stället innan sista...

Ja, om man såger så... Bussen gick motorvägen, och med endast ett stopp emellan.. Och där skulle jag av.. Hon skulle av i min barndomsstad.. "slutstationsstaden"... Och jag satt innerst...

Men men. När min hållplats kom, kom jag ihåg att plinga. Trots att jag aldrig åker den bussen... Och sedan började jag min relativt lugna, men ändå någorlunda raska promenad hem...

Väl hemma, en timme efter att bussen lämnat stan, gjorde jag iordning någonting att äta... Och så satte jag mig framför tv:n...

Allt är bara så blurrigt. Och jag minns inte VARFÖR eller HUR allt sprack idag... Tog orken slut? ... Blev frestelsen för stor? ... Jag minns inte...

Och vilka problem jag har på insidan av mitt pannben just nu, kan jag inte sätta ord på... Men jag VET att dessa får mig att vilja gråta. Att de pressar tårarna mot insidan av mina ögon. Att en droppe kan komma ut...

.. Men jag tillåts inte gråta...

... Jag VET att jag inte kan hantera situationen. Att jag inte orkar längre... Och att det är många frågor som behöver svar... Att min stolpe är gjord av sladdrig gummi... Och att min själ SKRIKER efter stabilitet!

... Jag har iallafall suttit vid tv:n sedan jag kom hem. Ätit utan att vilja... Ätit tills magen såg ut som en balong...

Disken ligger i slasken... för första gången på LÄNGE...

Och jag har precis i ren hjälplöshet och frustration, försökt GÖMMA mina flingor.. och lagt undan all yoghurt i frysen... Brödet ger mig ångest. Men det ska jag äta ändå. Då jag inte tänker förstöra närmare ett kilo ost...

... Dagen har inte bara handlat om mat... Den har handlat om hundar. Funderingar om hur jag ska få livet som jag vill ha. Den har handlat om hur jag ska kunna lösa mina problem... Och om att bli LYCKLIG...

... God natt med er <3

... Visst ska jag väl klara det här? ... Visst ska det väl ordna sig till slut? Till det bättre?

Visst ska jag väl få må bra? Bli kompis med mig själv? ... Finna min väg i livet...

... Visst ska jag väl NÅGON gång få slippa alla inombordsliga krig? All rädsla? .. Alla frågetecken och vassa hinder? ...

Visst kommer jag väl NÅGON gång bli fri och känna att allt bara är som det ska vara?

... Idag slog det mig. Det slog mig hårt men vänligt... Jag gör inte längre någonting för att medvetet skada mig själv. Jag kämpar inte för att må dåligt. Jag strävar inte efter att ha det så dåligt som möjligt. Och i framtiden ser jag inte BARA en svart vägg... Nej, jag kan se en möjlighet till en ljusare framtid... Och jag har nu 95-procentigt börjat kämpa mig mot den...

Min hjärna vänder sig inte emot mig lika ofta...

Nej, nu kämpar jag rätt.. Jag VILL rätt.. Och DET är ett framsteg.

Men under flera dagar nu, har jag kämpat HELT rätt.. Utan några som HELST tankar på att jag borde eller vill gå åt det andra hållet. Det, där jag får lida. Må dåligt...

Men jag... Ja, haken är att jag inte vet HUR. Jag testar vägar efter vägar. Och trots att jag försöker och VILL.. Trots att jag stundvis känner mig stark och peppad... så är det tufft. Och jag känner inte att jag räcker till. Orkar med. Jag tappar greppet.. Ångrar mig. Undrar och funderar.

Jag gör förbättringar. Justeringar. Försöker finna vad som fungerar bäst för MIG. Vad som gör mig nöjd... Får mig att känna mig RÄTT..

... Jag snubblar över tröskeln. Slår mig... Men ställer mig upp igen... Försöker en annan väg...

Ja, jag vet inte vad jag vill säga. Men om jag rabblar min dag, så kanske det visar sig...

... Jag vaknade imorse... Nej, jag minns inte. Några gånger, tror jag. Men klev sedan upp när jag fick ett mess ifrån 22åringen..

Åt frukost. Som vanligt. Men idag var det lördagsfrukost. Den enda dagen då variationen på måltiderna är... finns.

Gott... men som jag idag märkte, väldigt rörigt och ostrukturerat. Vilket gjorde att dagens ätande inte slutade särskilt bra. Om man summerar hela dagen..

Efter frukosten... Jag minns inte... Måste tänka efter, när jag lämnade hemmet...

Jo, tjugo över elva åkte jag. Vilket betyder att jag precis hann äta frukost och göra mig klar, för att sedan gå till bussen..

Väl i stan...

Det började med att jag funderade väldigt mycket. Och tankarna gick snabbt, snabbt... SNABBT.

Jag gick med raska steg. Och visste inte riktigt vart jag skulle göra AV mig själv. Beslutsångest för huruvida jag skulle gå in och köpa ost och yoghurt eller inte...

Men hakarna var.. Ett. Jag hade inga kylklampar. Eller om det heter "frysklampar". Så eftersom att båda är mejeriprodukter, skulle de säkert bli dåliga innan jag kom hem. Vilket betydde att jag inte kunde handla förrän det var en viss tid kvar tills bussen skulle gå.

Två. Den största och mest gnagande frågan.. "Ville jag handla? Behövde jag ha dem hemma? ... Skulle jag ÄTA dem sedan, eller bara må DÅLIGT av dem?" ..

Jag bestämde mig trots allt för att strunta HELT i både yoghurten och osten. Tills det kändes okej att köpa dem. Helt rätt.

"Det skadar ju inte om jag får klara mig UTAN i ett par dagar sedan"..

Istället gick jag ner till hamnen och satte mig. Funderade på att köpa glass... Men kändes bara obehagligt... Så jag gick vidare. Tänkte gå in på gallerian. Ett fik, och köpa den där "Frozen Yoghurt" som jag hade velat köpa så länge men aldrig vågat. Eller kunnat tillåta mig själv... Beroende på hur mitt sinne har verkat, när..

Men det kändes osäkert. Och när jag gick IN där, var jag också beredd på att jag skulle gå ut därifrån lika tomhänt som jag var innan..

Men jag gjorde det. Jag köpte min Frozen yoghurt. Och det enda som störde mig. Förutom att jag inte RIKTIGT kunde finna den klara anledningen till varför jag inte satte mig på fiket istället för tog med glassen ut.. var att det blev typ TRE gånger så mycket i bägaren än vad jag hade tänkt mig! SÅÅ hungrig var jag inte! ...

... Dock så var kaffet JÄTTEGOTT. Något av det godaste jag har smakat. Och det tog slut ALLTFÖR fort.

Jag satte mig iallafall på en bänk i skuggan. Och åt min glass.. Godisarna som jag hade tagit som topping...

.. Lyssnade på två tjejer som satt på bänken bredvid och pratade finska...

Jag njöt inte av allt folk runt omkring mig. Och anledningen till att jag tog med mig fikat ut, var att jag ville vara lite ifred. Men orkade inte leta mig till ensamheten medans glassen smälte...

Så det blev en bänk mitt på torget.

När jag hade ätit upp glassen, promenerade jag lite till... Hamnade vid forsen, i solen... Och lyssnade till fåglarnas kvittrande, bakom vattnets hårda brus..

Det var solsken och jag kände trots allt en lugn och glad känsla inombords...

Bloggade lite grann... Bara för att jag KÄNDE för det...

Och sedan satt jag och försökte njuta. Men funderingarna hade kapplöpning innan för mitt pannben... Och när bussen snart skulle gå, drog jag mig tillbaka till busstationen...

Jag messade Xsambon, för att jag fick lust att gå på tivoli eller liknande med honom i sommar... Men fick ett svar som gjorde mig besviken... Han har helt enkelt gott vidare. Och han bryr sig varken om att kontakta mig för ROLIGA saker.. eller om han mår dåligt...

Men jag antar att det är rätt... Känns bara tråkigt. Då han är(var) min själsfrände. Den person jag kände bäst. Kände mig TRYGGAST med... Och som visste de mest LÅSTA hemligheter om mig, som jag HAR.

... Och han och jag, har varit "vi"...

... Men han har inget intresse av att prata med mig. Träffa mig... Inte om jag inte tjatar... Och så ska det ju inte vara...

Han svarade mig(när jag sa att jag tyckte att det var tråkigt/synd att vi hade tappat kontakten) "Vi kommer aldrig att sluta ha kontakt med varandra. Jag har bara mått väldigt dåligt psykist de senaste"... Eller något sådant...

Men det är inte därför. Inte egentligen. För att han har inte visat något intresse på MYCKET, MYCKET längre än så...

Men men..

Jag ska iallafall ringa honom någon dag. Få veta mer om vad som har hänt. Då han verkade må så BRA sist vi träffades. Var SÅ NÖJD med livet och vardagen... Och nu verkade det som om han mådde eller hade mått VÄLDIGT dåligt ett tag...

Väl hemma... Då har jag...

Jag plockade undan varorna... Och sedan minns jag inte... vad jag gjorde INNAN jag gick iväg igen för att handla yoghurt och ost...

Men det gjorde jag iallafall sedan.

Köpte även med mig lite soppa. Och några munkar...

Hem. Och så har det blivit tv och ätande...

Och jag kan ju säga att idag har varit en YTTERST rörig dag... Känns som om jag HELT har tappat greppet om de rutiner som jag har byggt upp, vad gäller ätandet... Har inte haft kontroll över NÅGONTING...

Och när det var måltid och inte, har jag inte haft någon som HELST koll på...

Vilket har känts både skrämmande och förvirrande... Och vilket resulterade i att jag har ätit ALLDELES för mycket idag!

... Och den alltför stora godisskålen gjorde att mitt tidigare så starkt lydande sinne som har uppkommit av dessa strikta rutiner, nu tillät mig att äta MYCKET mer godis än vad jag orkade med eller var SUGEN på...

... Men nu har jag tagit fram en mindre skål. Så nästa gång häller jag bara upp så mycket godis som... Ja, den skålen rymmer..

För att faktum är, att jag har fortfarande godis i skafferiet. Men det godis som stressade mig, var det som låg i skålen och var tänkt att bli uppätet.

... Annars.

... Ja, jag vet inte... Det kanske inte VAR något mer...

Jag såg på en film.. Två filmer, nu på kvällen. På 3:an...

Och jag har även läst bloggar...

Ja, jag minns inte.. Så...

God natt med er <3