... Jag behöver prata med någon. Men ingen känns rätt...

… Jag behöver prata med någon som kan stötta, ge råd och leda mig rätt...

… Jag behöver svar. Mod att fortsätta framåt. Att våga sikta mot mina drömmar...

… Och jag behöver kärlek...

... Men allt känns fel. För krävande eller skrämmande...

… Och jag vågar inte satsa...

Trots att, just nu skulle det släcka törsten efter ett stort begär... Fylla ett mörkt tomrum...

Jag tog ALLDELES precis upp mobilen och tänkte messa Xsambon. Och fråga om han lever...

... Fast egentligen BRYR jag mig inte ens..

 

Jag menar. Det är ju klart att jag bryr mig ifall han lever eller är död... Men anledningen till att jag tänkte messa och försöka få upp kontakten med honom igen, var... Är.. att jag känner att jag behöver kontakt.

Jag vill inte vara ensam. Inte BO ensam. För att jag känner inte att jag får kontroll. Jag känner att jag behöver en hand att hålla i. Någon att PRATA med när saker känns svåra eller osäkra. Någon som LYFTER situationen lite...

Ja, någon som Xsambon. En avslappnad person som låter livet ha sin gång... Som egentligen inte BRYR sig...

 

... Men faktum är... Att jag la ner telefonen igen...

För att han är inte värd det. Han har inte brytt sig. Inte haft något intresse av mig på flera, flera år... Och jag kan förstå honom. Jag var inte enkel att leva med... Inte alls. Och jag tvingade honom att genomgå...

Ja, mycket. Helt enkelt.

 

... Och att han ALLTID när jag uttrycker att... Eller UTTRYCKTE att jag saknade honom. Att jag ville UMGÅS med honom... Ja, även när vi BODDE ihop.. Så tycktes han inte ens kunna SE att vi höll på att glida isär...

Och inte heller NU... Eller ja. För några veckor... Ett par månader sedan, när vi på riktigt tappade kontakten... Inte heller DÅ, kunde han erkänna att vi höll på att tappa det...

Vet inte om det var för att vara snäll.. Eller VAD det var...

... Men då lät det.. "Nejdå. Vi kommer ALDRIG att tappa kontakten..."..

 

Men ja. Och när jag skrev och frågade, för några månader sedan, om han fortfarande levde... Ja, inget svar. Inte heller när jag sa upp kontakten... Ingen respons...

Men nog LEVER han väl.. Annars hade nog hans mamma.. eller Brorsan ringt...

 

Men nog om det..

Anledningen till att jag ens tog UPP detta, var egentligen att...

Ja, jag vet inte... Känner mig nog bara ensam...

Eller egentligen känner jag mig bara hjälplös och uppgiven. Jag behöver någonting som jag inte kan få... Samtidigt som en enda stark tanke från min egen sida, kan vända på hela situationen...

 

Haha. Säger jag. Så VET jag att det inte är..

Visst vänder jag på steken alltid. Gång på gång... på gång. Men den lyckas alltid hoppa tillbaka igen... Och så går jag i gamla spår...

Och vad gäller den sociala biten... Där tycks det hopplöst...

.. Jag hade bara Xsambon... Japp.. Hade...

 

Jag HAR ju andra också. Min familj. Jag har mina föräldrar.. Syskonen oftast på distans. Men kan träffa dem någon gång. Om de råkar vara hos mina föräldrar tillexempel...

Men annars. Nej...

 

... Praktik... Komma ut i arbetslivet... Skaffa hund... Barn. Ja, men sådana där andra...

.. Det tar i att skriva... Att ens NÄMNA "framtidsdrömmar". Då jag inte vet om jag vågar drömma.. Framtiden är så OVISS, efter så många år... Ja, egentligen hela mitt vuxna liv... Och inte heller barndomen var väl något som jag skulle vilja leva om...

 

... Och ja-a... Framtiden finns inte på min världskarta... Jag antar att jag inte ens är säker på att den kommer att upplevas... Eller IALLAFALL inte att den kommer att vara någonting annat än min nutid..

 

Men nog om det..

 

Egentligen hade jag inte tänkt blogga idag. Då jag inte riktigt vet vart jag står. Och därför har svårt med vilka tankar och känslor jag ska förmedla...

Så detta kanske blir lite halvdant...

 

Ja, det blir det.. För att jag orkar inte gå igenom HELA min dag.

Får bli lite här och var, istället...

 

Kan ju börja med att säga att dagen började som vanligt.

... Ångest vid frukosten... En vilja att äta mer... En missnöjd gnagande känsla, för att vissa saker i kylskåpet blir DÅLIGA om jag inte äter dessa...

... Och... Ja, en ANNAN dålig känsla, för att jag VET hur dum jag är när jag inte äter fastän jag både vill HA och fortfarande är HUNGRIG... "Vad vill jag uppnå?"...

 

... Annars som vanligt...

Gick och la mig igen.. Men idag, bara i en timme. För att sedan behövde jag duscha. Skulle ju möta 24åringen för en fika på stan idag...

 

Efter duschen. Tv.

Lunch... Med lite ångest därtill..

Ett mess ifrån 24åringen... Och en lättnadens suck, efter det...

 

Ja, hon kunde inte träffas. Var tvungen att åka tidigare... dit hon skulle. Ja, hon far runt som en vante, den där. Kan inte vara på samma plats i över en dag.. Men jag BEUNDRAR det hos henne.. Hon LEVER.

Klara motsatsen till mig.. Och med DET sagt, vill jag ju såklart inte påstå att man måste fara omkring med myror i ändan varje dag :)

 

... Ja. Och där försvann mitt problem med att jag inte skulle få ihop att både handla OCH fika i stan på samma dag.. Rätt så skönt ändå. Och nerverna slappnade av en aning...

Inte för att säga att jag hade haft störtångest för att träffa henne denna gången. Nej, det kändes rätt så okej ändå...

Jag visste nog MED mig att hon skulle ha för mycket att säga, för att göra det hela svårt och jobbigt för mig :)

 

... Så. Jag stannade hemma en timme extra, och såg på andra avsnittet av "House"... Och sedan åkte jag in till stan ändå...

 

Jag gick en promenad. En långsam... Eller snabb. Både ock...

... Och så blev det ingen handling. Behövde egentligen köpa bananer... Då det typ är hela min lunch nu...

Och så håller min Granola på att ta slut...

 

... Men ja-a... Jag hoppar mina tankegångar om det, idag. För att jag minns inte så väl...

 

... Satt vid kanalen en stund... och gick sedan tillbaka till busstationen...

 

Jag hade.. Har.. väntat mail från Jobbcoach hela dagen idag. Men tänker inte skriva mer om DET, än att det inte kom.. Jag får vänta vidare, helt enkelt..

Hon brukar ta rätt så god tid på sig...

.. Och varför man inte hinner med ett(eller tjugo, om det nu vore så) "Jag återkommer"... Det kommer jag nog alltid ha svårt att förstå..

Men jag får anta att "hon återkommer" :)

 

Väl hemma...

Jag var JÄTTEHUNGRIG, och hade så varit i säkert två-tre timmar... Slut i kroppen. Trött... Inte så mycket i sinnet. Mest... trög i kroppen..

Så jag...

 

Nej, jag tänker inte berätta mer om hur jag hanterar ätandet.. Inte just idag...

... Däremot ska jag säga att jag fick en ljus glimt tidigare ikväll...

Jag uppdaterar ju fortfarande min WhiteBoardTavla med matlistan, med jämna mellanrum... Eller ojämna..

.. Eftersom att jag vill hålla mig på banan, vad gäller min plan om vilka näringskällor som faller ihop med vilka, och så vidare... För att schemat löper ju i min kalender, när det ska vara fisk och potatis. När det ska vara fisk och risk, pasta och kött. Och så vidare. Så även då jag INTE lagar mat.. Som nu, i över två veckor... Så vill jag komma in på de aktuella näringskällorna sedan...

 

Imorgon skulle det...

.. Då faller det på "övrigt".. Vilket i mitt fall brukar innebära soppa av något slag. Men som egentligen kan vara i princip vad som helst.. antar jag...

 

... Men just det. Det jag skulle säga, var iallafall att jag fick en liten glimt av ljus. Jag uppdaterade matlistan. Och kände mig för några minuter, stark nog för att orka börja laga mat igen. Imorgon hade jag tänkt göra spenatsoppa...

... Men jag vet inte... Det blir helt enkelt för rörigt. För stort alltihop...

 

... Ska väl försöka.. Men jag måste bara orka BÖRJA...

Och för att orka BÖRJA, måste jag vilja SATSA... Och DÄR vet jag inte om det spricker...

 

... Den största utmaningen jag känner NU, är väl att planera några middagar i sträck... och sedan att orka, utan ångest, köpa HEM allt som BEHÖVS till dem... Jag menar. Jag orkar ju inte ens kolla RECEPT, på grund av för många maträtter att välja på... Och ofta för många INGREDIENSER.

 

... Resten av kvällen. Tv. Äta kvällsfika...

 

Och ja-a.

Det var min dag.

God natt med er <3

 

 

... "Andas djupt. In och ut...".

Det är vad jag säger till mig själv just nu...

 

Jag har ångest. Jag fortsätter få finnar eller vad det nu är, i ansiktet. Antagligen på grund av stress... Men jag vet inte... De är inte MÅNGA... Men när man är besatt av att riva sönder allt som märks på huden... Ja, då räcker en eller två..

 

... Men det är inte DÄRFÖR jag har ångest.. Varför, VET jag inte riktigt. Är nog en blandning av allt jag upplevt, känt och tänkt under hela dagen...

 

Så jag tar det ifrån början.

Min dag..

Jag klev...

 

Äsch. Jag orkar inte rabbla samma sak varje dag..

Har egentligen ingen större lust att blogga.. Mer än att jag känner att jag vill skriva av mig ångesten... och sedan.. kanske gå och lägga mig...

 

Förmiddagen spenderades iallafall framför tv:n. Jag satt och kollade mailen varannan minut. Nästan.. För att jag hoppades att Jobbcoach skulle vara tillbaka från semestern, och då höra av sig idag...

Kollade som besatt. Fokuserade med HALVA ögat, på programmet som jag såg på tv..

 

Åt lunch...

Och vad gäller ätandet...

Rent känslomässigt och psykiskt, var det ingen förändring... Jag känner FORTFARANDE att jag jobbar emot mig själv...

Men jag TROR att jag åt lite bättre idag, iallafall...

Inte så att jag blev mätt... Det var nåra dagar sedan jag blev det... Varav jag blir hungrig VÄLDIGT snabbt sedan... Vilket jag, innan svälthjärnan kom tillbaka, inte hade upplevt ALLS på några veckor.

 

... Jobbcoach hörde av sig vid... ettiden, tror jag. Ja, kvart över någon gång..

Skrev att hon var tillbaka. Och frågade mig vad jag hade tänkt mig att jobba/praktisera med...

Och sedan försvann hon... Men jag tror väl att hon återkommer imorgon eftermiddag eller något...

 

... Sedan... Ja-a...

Jag tror att hela förmiddagen.. Hela eftermiddagen... Ja, de spenderades nog sittandes framför tv:n.. Om jag inte har glömt något...

Men typ hela min dag är en stor minneslucka... Så det är ju lätt hänt... Att jag har glömt något.

 

... Vid halvfemtiden ringer min syster. 24åringen. Hon ville höra efter ifall jag var i stan. Så att vi kunde fika...

Men nej. Jag satt och såg på tv...

Pratade en stund. Mest hon. Vilket var skönt. Bra när man pratar med någon som har mycket att säga. Man varken HINNER eller BEHÖVER säga särskilt mycket själv ;D

 

Jo. Det kändes faktiskt mycket ENKLARE idag, att få ett oföreberett samtal. Och att se FRAM emot en fika tillsammans med ett SYSKON!

Ja, det kanske inte låter så märkvärdigt. Men jag brukar alltid... Och gör det lite nu i efterhand också, känna mig pressad och osäker. Orolig... Ja, men helt enkelt OTRYGG och STÖRD i känslan, när jag ska ut på sociala aktiviteter... ÄVEN om det är med någon jag känner väl.

... Dock inte längre med mina föräldrar.. Om det är mamma och pappa, eller bara mamma...

Och Xsambon är den enda som jag har... ALLTID har känt mig HELT trygg och naturligt lugn med.

... Förutom när jag var liten... Då var SYSKONEN min enda och absolut ENDA trygghet :)

 

Okej. Nog om det.

 

Vi bestämde iallafall fika imorgon. En snabbis. Kanske en timme.. Innan hon åker iväg igen.

Det passar mig bra. För att då åker jag hemifrån i normal tid. Då jag BRUKAR åka.. Och sedan så åker jag antagligen HEM i samma tid som jag brukar, OCKSÅ.

 

... Nu var det dags att tvätta kläder. Jag drog med textilsaker lite här och var i lägenheten... Och så sorterade jag det i två olika påsar. Vägde tvätten.. Och doserade tvättmedlet...

Väntade in tvättiden... Och gick ner i tvättstugan...

 

Men nu blev det fel. Jag VISSTE det blev fel... Men jag valde att köra ändå. Stressad som jag är, ville jag inte gå tillbaka upp hit. Hämta mer tvättmedel.. och sedan gå ner igen och sätta igång maskinen...

Så... Det blev fel.

 

Jag ältade det. Oroade mig... Det gnagde inombords... "Skulle tvätten blir ren?"

... Tv medans tvätten tvättades. Tittade på timern som skulle säga till när tvätten var klar, stup i ett. HELA tiden... Sneglade mot mobilen i soffan...

 

Ner för att hämta tvätten... Vilken var klar...

Över med ALLT i torktumlaren bara. Även de saker som jag VISSTE stod "ej torktumling" på... För att jag orkade inte bry mig...

 

Hälften av tvätten luktade konstigt. Den som fick för lite tvättmedel.. "Tråkigt..."

Men men...

 

Tv medans tvätten torktumlades...

Otålig. Otålig... Hungrig...

... Otålig och hungrig...

Jag ville bara HÄMTA den där tvätten. Vänta på att klockan skulle bli åtta... "Eller strax efter halv åtta funkar också".. Och så ville jag ÄTA. Jag var trött och kroppsligt svag...

 

... Och ja... Jag BLIR nog ändå lite frustrerad på mig själv för att jag tvingar mig själv att lida för någonting som jag faktiskt kan göra ANNORLUNDA...

Men frustrationen är så knapp... Och viljan att inte äta...

 

... Nej, den borde inte ens finnas där... DET borde vara frustration i sig.

 

Men iallafall...

När jag kom upp med tvätten igen. Den var torr och...

Hälften luktade konstigt. Lite var fortfarande fuktigt... Och ett par saker hade fått en konstig struktur...

 

INGEN lyckad tvättning idag...

Vilket OCKSÅ fick mig...

Ja, jag tror att det gav mig ångest...

Och efter att jag hade ätit kvällsfika, började jag trots motvilja, vika ihop tvätten och lägga den i sina respektive skåp...

 

... Sedan var det DISKNINGEN kvar.. Jag hade samlat på mig disk under dagen. Det var bara frukostens disk som jag hade orkat ta mig an direkt...

.. Och det tog emot. Men att ha disk på diskbänken tills imorgon... Nej, det kändes inte okej...

Så det var bara att börja jobba...

 

... Någon matlagning blev det inte HELLER idag, förresten...

Jag tänker bara så fel just nu... Och jag kan inte riktigt förstå hur jag kan vända mig emot mig själv av dumma anledningar. Konstiga... eller av ingen anledning ALLS.. Bara sådär helt plötsligt... Och sedan, utan någon förvarning vänder jag mig rätt igen. Och kan kämpa rätt... Ja, på obestämd tid...

.. Innan det plötsligt vänder igen...

 

Nu kämpar jag fortfarande rätt... Men min hjärna säger någonting HELT annat... Eller iallafall halva delen...

Jag ÄR ju... och kommer säkert alltid att FÖRBLI väldigt kluven... Vilket jag kan tänka mig att ALLA är till viss del...

 

.. God natt med er <3

 

 

Trött...

Jag blir ALTID trött runt nio på kvällen, nuför tiden.

Vet inte vad det beror på... Men.

 

... Ehhmm... Om jag ska försöka sammanfatta min dag då.

Börjar med den HEMSKA drömmen jag drömde i natt..

Minns den inte så väl. Men ungefär.

 

... Det var ren tortyr. Och för första gången... Jag vet inte... NÅGONSIN!.. Så blev jag lättad och GLAD av att vakna!

... För att denna drömmen var inte som mina andra drömmar. Mina drömmar brukar vara konstiga. Jobbiga... Och ALLTID handla, mer eller mindre, om flykt.. eller konflikter..

 

... Men denna drömmen. Den var obehaglig. Mörk. Elak. Och jag fruktade för mitt liv... Eller iallafall för att bli misshandlad..

Uppe i luften, på en planka mot en vägg, stod vi. Jag och flera andra. Rörde vi oss. Börjde på huvudet... eller krökte med ryggen(eller heter det så?)... Ja, då... HEMSKT!

 

Det var ELAKA snubbar. Och på något sätt, kändes det som ett koncentrationsläger... Eller något..

Men när jag vaknade och drömmen slutade, tog misshandeln slut... Och jag pustade ut. Kastade mig upp ur sängen... och LOG...

 

Jag åt frukost. Diskade efter mig... Och la mig sedan framför tv:n. Ingen extra sömn idag. För att snart skulle mina föräldrar komma, och jag skulle kanske behöva småfixa lite innan.. Eller åtminstone vara vaken och redo!

 

Ju närmre tio, klockan blev. Desto mer otålig och nervös BLEV jag.

Jag hade ju ÖNSKAT att tv-bänksnissarna skulle ringa eller messa om en lite mer EXAKT TID, INNAN mina föräldrar hade behövt lämna hemmet. Och jag kan ju säga att jag hade lite dåligt samvete när jag tvngades inse att detta inte skulle bli fallet...

 

Mina föräldrar kom där vid tio någon gång. Pappa började med att hjälpa mig få upp min fönsterlampa i köket. Borrade och sådär...

Och sedan kom vi fram till att det nog vore klokt om jag försökte RINGA tv-bänksnissarna för att se om jag kunde få veta ungefär när de skulle komma..

 

Så jag tog fram block och penna. Ringde numret som stod i sms:et, som man skulle ringa ifall man hade portkod... Och så frågade jag om min leverans...

... Men sändningsnummer behövdes för att knunna finna beställningen...

Och jag blev stressad... VÄLDIGT stressad...

 

Där satt kvinnan i luren. Väntade medans jag sökte förjäves efter rätt mail, under en stress som gjorde att jag knappt kunde SE...

Men då tanten säkert inte hade TID att sitta i luren och vänta, la vi på sålänge. Och så ringde jag upp igen, när jag hade hittat numret..

 

Hon kunde inte säga när leveransen skulle ske. Men hon kunde fixa så att chauffören skulle ringa en kvart innan han kom...

"NU kunde vi lämna huset för en promenad och handla lite fika. Skönt".

 

Vi gick först upp till mammas kusin och tittade på deras nybyggda altan. Dock ringde vi aldrig på. Då vi inte var säkra på om han hade jobbat natt.. och då sov...

... På vägen dit, var jag lite smått stressad. Spänd... Orolig. Men inte sådär så att det gjorde ONT..

Nej, jag kände bara att... "En KVART ifrån huset, får vi gå... Hur långt är detta?".. Lite orolig att de skulle komma när vi inte var hemma...

 

Efter det, gick vi till affären. Pappa och mamma köpte lite fika. Och så gick vi hem till mig och drack kaffe. Pratade.. Och åt bulle och kaka...

 

... Och så ÄNTLIGEN ringer Nissen.

Jag svarar.

"Han kommer om två till tre minuter"...

"En kort kvart, detta :P"

Men det gjorde ingenting. Vi var ju hemma.

 

Vi gick ut. Mötte upp Nissen. Som för den delen, inte var ALLS lika trevlig och gó som de ibland kan vara..

Rätt så tystlåten och med korta svar.. Typ.

Men jag fick min tv-bänk. Fick skriva under två gånger...

Och sedan bar pappa och jag in bänken.

 

Den var inte så jättetung. Den skulle enligt kartongen, väga 40kilo...

Och GUD vad stor den var när den kom ur kartongen! Så J*VLA STOR!

... Men inget fel med det. Snygg färg. Underbart utseende... Men OJ vad stor. Hög.. och kraftig...

 

Mamma och pappa lämnade mig direkt. Och då klockan var halv ett redan, kunde jag inte VARA mer tacksam för deras tid. Och förstod att de ville lämna mig och fara hem till sitt eget projekt så fort som möjligt.

 

... Själv började jag diska efter fikat... Och bestämde mig sedan för att dra iväg till stan..

Fast först var jag tvungen att städa bort kartongresterna från vardagsrummet... Och därmed röra till lite extra i sovrummet igen... Det kommer då ALDRIG bli klart därinne, om jag hela tiden fyller PÅ vartefter jag har fått bort lite grann :P

 

... Iväg till bussen. Och då jag var sen, blev det busshållsplatsen här uppe på gatan idag...

 

Planen var att jag bara skulle åka till stan för att njuta. Göra ingenting... Bara STRUNTA i rutiner och sådant. Lära mig att det finns annat BORTOM dessa strikta regler. Och att, att bryta dessa ibland, inte kommer att göra att allting spricker. Går åt helvete... Jag är STARKARE än så, nu.. Eller?

Jag måste ju utgå ifrån det iallafall. Spricker det, så spricker det. Men jag måste ju våga FÖRSÖKA :)

 

... Så jag åkte in till stan. Gick sedan ifrån busstationen... till köpcentret där jag brukar handla. Förbi det, och vidare till köpcentret ännu ett steg bort..

Jag gick långsamt. Långsamt. Och nu fick jag chansen att se hur lång tid det tar att gå DIT..

 

Jag...

Ja, jag kände bara för att kolla runt lite idag. Kolla växter. Kolla i lite olika butiker... Bara vara.. UTAN att känna mig tvungen att handla MAT för det..

 

Dock så var jag hungrig. Jag hade inte ätit lunch än. Och klockan var, efter ett par timmars långsam promenad, redan runt halv tre-tre, när jag kom fram till mitt mål..

 

Jag kollade lite i de olika butikerna. Och gick sedan in på affären. Jag fick med mig en smoothie att dricka. Och så även lite städartiklar och naturgodis... Ja, och hushållspapper. Vilket jag ALDRIG förut har köpt.

Vad jag minns, hade aldrig jag och Xsambon det hemma, heller..

Men jag tänkte, mamma och pappa vill ju ha det... Lika bra att ha hemma. Iallafall till de gånger det kommer gäster :)

 

Sedan åt jag lite ute i solen. På busshållsplatsen... Men bestämde mig efter det, för att chansa på en PROMENAD därifrån. Då jag kanske hade en CHANS att hinna med kvart över fyra-bussen hem..

Jag gick raskt. VÄLDIGT raskt.

Och till första bästa busshållsplats, tog det ungefär... mellan en kvart och tjugo minuter...

 

Sedan blev det tio minuters väntan i HETTAN. SOL. Japp.

.. Och så hem.

 

... Väl hemma...

Ja-a...

Förutom att ha känt ett tryck över bröstet... Ja, iochförsig hela dagen... så har jag funderat en del över ifall tv-bänken och de övriga möblerna verkligen passar ihop. Stirrat mig blind... Men samtidigt varit nöjd. "Det är snyggt".

Jag flyttade dock soffan och bordet lite längre ifrån väggen. Närmare tv-bänken...

 

... Jag har även haft ont i ansiktet. Ältat medlet som jag använder... Och funderat på om det kommer att FÖRVÄRRA symtomen.. Eller ifall jag använder det fel... "Eller kanske har det inte hunnit göra verkan ännu?"...

 

... Men förutom det, har jag mått bra idag. Faktiskt. Jag har känt mig levande. Fått en paus ifrån de värsta och mest intensiva funderingarna i min vardag... Och det absolut ENDA som stört, har varit en nätt ängslan. Ett litet tryck över bröstet... Och en KÄNSLA av att jag har funderingar påväg.

 

... Så det har varit skönt.

 

Nu, efter att ha tvingat mig själv att vara vaken i ett par timmar extra, på grund av en serie, så ska jag gå och lägga mig...

 

..Jag måste fundera på ifall jag måste handla mat imorgon, också...

 

... Men god natt med er sålänge <3

 

 

 

... Eftersom att jag är såå trött nu, ska jag ta och blogga.. och sedan gå och lägga mig.

 

Sist jag kvällsbloggade, måste ha varit i torsdags. Men som vanligt, så kommer jag att få väldigt svårt att komma IHÅG alla dessa dagar... Så jag sammanfattar någorlunda.

 

I fredags morse, när jag vaknade...

Eller jag VET inte om jag redan hade VAKNAT en gång. Varit uppe och ätit frukost.. Och gått och LAGT mig igen...

Men jag fick iallafall ett mess..

Ja, just det. Halv åtta kom messet från Tv-bänksnissarna... Och VILKEN lättnad! Ja, något sånär iallafall.. Nu fick jag veta att de skulle komma på tisdag mellan 10 och 14...

 

Det kändes rätt så jobbigt ÄNDÅ. Då jag kände att jag inte ville ta upp mammas och pappas tid en hel DAG, bara för att vänta på en tv-bänk som kan komma allt mellan tio minuter och fyra TIMMAR framåt!..

 

... Men jag låg kvar en stund. Somnade om efter frukosten... Och skrev sedan, direkt jag klev upp, ett mess till pappa, och meddelade att jag hade fått besked...

 

Dagen fortsatte, vad jag MINNS, som vanligt sedan.

Jag åt lunch... Satt vid tv:n... Småplockade kanske lite grann...

Och när klockan blev dags att gå till bussen, bestämde jag mig för att ta DEN bussen och inte den senare.. Som jag tidigare funderat på.

 

... Men jag hade dåligt samvete. Kände mig osäker... Och ja-a.. På NÅGOT sätt SKYLDIG.

Jag var rädd att jag trängde mig på om jag kom för tidigt. Orolig för att de inte ens ville HA mig där.. Inte EGENTLIGEN. Att de kanske ville umgås med mig.. men inte så länge som JAG fick det att bli...

 

.. Obekväm med att jag aldrig kan vara SÄKER på hur andra tänker. Vad de KÄNNER... Och vad de MENAR när de säger si eller så. När de suckar eller tittar bort... När de kanske verkar det MINSTA lilla "off"... "Vad FÖRVÄNTAS det av MIG?.. Borde jag ha FÖRSTÅTT någonting?.. Vilken är RÄTT reaktion i en viss situation?"...

 

... Men nu kom jag ifrån ämnet. Detta ska jag ta upp SENARE i inlägget..

Men iallafall. Grejen med det hela, var att... ÄR att jag inte lyckas TOLKA vad de KÄNNER för mig... och vad de TYCKER om att jag befinner mig hemma hos dem... Ifall de önskar mig en liten STUND, men sedan vill bli lämnade IFRED.. Bara ställer upp för att de VET de är de enda jag HAR...

Eller ifall de uppskattar när jag kommer, och verkligen TYCKER att jag får komma när jag vill.. Vara hur länge jag vill...

... Vilket håll är en MISSTOLKNING?

 

... Men iallafall.. Jag valde att ta ettbussen ändå. Och därmed vara hos föräldrarna vid tre.

Kom dit...

... Mamma och pappa stod ute i trädgården och hade tagit bort hela stentrappan utanför ytterdörren. Höll på och jobbade med...

Ja, de skulle bygga ny. Men nu skulle det vara i trä...

 

Själv fick jag ju direkt en känsla av att vara ivägen... Och gick istället in och satte mig i vardagsrumssoffan...

Där tror jag bara att jag satt sedan... Minns inte att jag satte igång tv:n...

 

Sedan kom mamma...Kanske även pappa, in....

 

Jag MINNS faktiskt inte...

Men det blev middag någon gång därefter...

Och sedan säkert tv efter det...

 

Minnet.

Men det blev kvällsfika, och film tillsammans med mamma och pappa. Vi skulle ju se på JohanFalk i fredags. Det var ju därför jag kom.

.. Och det gjorde vi. Två filmer...

 

Och efter det, var jag så himla trött, att jag.. och alla andra gick och la sig.

 

... Dagen efter. På lördagen...

Vi åt frukost... Och sedan skulle mamma och pappa köra in 14åringen till jobbet... Så jag följde med... Och efter det, gick vi på marknad en stund. Pappa, mamma och jag.

... Och så hem igen. Till dem...

 

Även HÄR, kände jag mig rätt så osäker på ifall jag var önskad eller inte önskad. Ifall de ställde upp för MIG... Eller ifall JAG ställde upp för DEM...

... Jag erbjöd mig nämligen att hjälpa till med den nya trappen på framsidan... Men för DERAS skull... Men jag hade svårt att avgöra ifall de var TACKSAMMA för det... Eller ifall de bara inte ville AVFÄRDA mig...

 

När vi stod därute och "jobbade"...

Ja, det började rätt så lugnt... Förutom att jag mest stod och stirrade mellan varven... Vilket under tiden, kändes väldigt obekvämt. Jag kände mig spänd och osäker. Då jag inte visste vad som förväntades av mig... Om jag förväntades tänka, prata.. Ifall jag skulle gå åt det eller det hållet. Höja eller sänka min blick... Ifall jag STOD på fel ställe...

Ja, ALLT kändes obekvämt.. rent socialt...

Och min själ SKREK efter klara direktiv! "Vart vill ni HA mig?".. "Vad TÄNKER ni?"... "Är det HÄR en sådan där situation då jag förväntas läsa tankar?.. Läsa det oskrivna?.. Höra det osagda?.. SE det som inte finns?.. Är det HÄR en sådan situation då det finns någonting VÄLDIGT självklart, och någon snart kommer att sucka eller titta snett?"..

 

Efter en stund, kom ju dessa problem som man alltid ska stöta på någon gång under ett bygge...

Föräldrarna blev lite mer lättirriterade och stressade. Sådär som man BLIR när man kör fast och inte finner svar...

Inte irriterade på MIG dock.. Men osäkerheten över ifall JAG förväntas ge någon SPECIELL hjälpande hand, blev ju mer intensiv...

Fast jag försökte lugna mig själv med att tänka... "Ja SA att jag ville jobba med musklerna och inte huvudet"...

 

Det var trots allt skönt när vi gav upp för dagen... Dock mindre skönt när jag kom in till mamma som hade börjat med maten...

.. Och kände att hon var väldigt lättirriterad. Hon tycktes med sitt kroppsspråk, säga att hon inte ALLS var nöjd med att vi kom IN igen utan att ha blivit KLARA med det vi gjorde...(återigen, överstressad och orolig mamma)..

 

... Vilken jobbiga känsla inombords, gjorde att jag undvek köket... Ville inte riskera att höra några suckar. Se ett skrumpet ansikte... Eller fånga en eldande blick som nästan skulle döda...

 

Det blev middag... Och efter den, gick jag och satte mig vid tv:n...

Pappa gick ut och försökte komma fram till en lösning på problemet... Och mamma kom, efter att hon hade diskat, och satte sig med mig vid soffbordet...

 

Vi pratade. Ja, lite sådär allmänt bara. Pratade om livet. Situationen... Och bara delade minnen och erfarenheter...

Och när pappa kom in igen, hade han löst problemet. Vilket gjorde mamma lättad och stolt...

.. Och så såg vi på film.

 

Jag hade nämligen.. även IDAG(igår), osäker och med ångest, bestämt mig för att stanna en natt till. Jag var såå trött.. Och även om jag inte lyckades läsa av mammas känslor i det hela, så kändes det behövligt. Jag ville åka hem idag istället. Tidigt skulle jag åka. Så att jag inte stod ivägen för länge...

 

När jag vaknade och klev upp idag vid halv nio, åt vi frukost tillsammans. Pratade och lyssnade på musik...

Och så, sådär utan förvarning, kommer mamma in med en hundring till mig :O

MIN snåla och överspända mamma! Hon som gärna låter andra betala för henne. Men som skrumpnar och suckar. Visar missnöjen om hon någon gång betalar för någon ANNAN(ekonomisk oro)... Hon som är MER mån om att få TILLBAKA pengar, än att...

 

Samma mamma kom idag in med en hundring till mig för att jag kommer över så ofta och att jag då betalar för resan varje gång...

På NÅGOT sätt borde ju det innebära att de uppskattar att jag kommer... Men jag mådde ÄNDÅ dåligt av det. För att det kändes inte rätt. Det kändes bara som om...

 

Ja, jag vet inte. Jag antar att jag inte kunde förstå anledningen. Inte kände igen min mamma i det.. Och därför inte kunde finna något svar på vad som just hände... "Och förväntade hon sig något speciellt av mig nu? Någon speciell reaktion?..".

 

Ja, jag visste inte.

Men jag tackade.. Och FÖRSÖKTE sedan se det hela som något POSITIVT och ingenting som jag ville ge igen så fort som möjligt. Sådana här saker ska jag inte göra till någonting av press och ångest...

 

"De tycker om när jag kommer, helt enkelt".

 

Ja-a... Sedan åkte jag snart hem. Sa "hejdå" och fortsatte under resans gång, känna mig spänd och fundera över dessa dagars jobbiga sociala press och ångest. Alla frågetecken.. All osäkerhet...

 

Sedan jag kom hem, har jag... Jag har ätit. Diskat.

Jag har tagit en kort promenad. Tagit ut sopor. Och bokat ny tvättid...

Och så har jag bråkat bakom tv:n(som hänger på väggen), för att försöka få in en HDMIkabel därbakom. Så att jag kunde se på film. Jag köpte min favoritfilm häromdagen. Eller EN av mina favoriter. Den som jag har i sidomenyn här på bloggen, som tips.

 

Så DEN såg jag på...

... Men annars har det nog inte HÄNT så mycket idag...

Jag har haft lite social ångest. Då 24åringen ringde idag. Men jag svarade inte. Först vågade jag inte riktigt. Ville inte PRATA i telefon. Och ville inte BESTÄMMA någon träff. Inte idag. Jag kände mig pressad. Trängd av samtalet...

... Men jag får ju dåligt samvete när jag INTE svarar...

 

.. Och sedan kom jag att tänka på julkapparna i år. 22åringen håller på att fixa med det här med "hemliga tomten" igen. Som hon gjorde FÖRRA året... Och hon är såå exalterad!

... Men JAG. Ja, jag känner mig stressad. Får ångest när jag TÄNKER på det.

Jag tycker att det är JÄTTESVÅRT att fixa julklappar! Och även om det bara blir EN nu, så ligger det STOR VIKT i den julklappen. Eftersom att den personen bara FÅR EN julklapp från EN PERSON i familjen... Ja, iallafall vi DET tillfället...

Det MÅSTE ju bli BRA, liksom...

 

... Men det ÄR ju ett tag kvar...

 

Undrar om det var allt från mig.

I så fall säger jag god natt nu. Och ser fram emot att sova bort den knappa ångesten :)

God natt med er <3

 

 

Jag har kommit in i någonting igen, då jag är väldigt kluven. Då jag tvivlar och inte riktigt vet vad jag vill. Vad jag anser är rätt och fel... Vad jag mår bäst av...

... Jag har börjat tvivla på min vilja. Tvivla på hur mycket jag ska orka. Hur mycket jag VILL orka... Och vad som egentligen BETYDER något...

 

Imorse klev jag upp precis innan klockan ringde. Åt frukost. Och klev sedan som vanligt i säng igen...

 

Jag väntade på samtal eller sms från tv-bänksnissarna HELA dagen. Men idag, lite mindre spänd än tidigare... Kanske för att jag tror mindre och mindre på att det kommer att hända...

 

Jag åt som vanligt lunch.. Och pallrade mig sedan iväg till bussen... Jag var ju bara TVUNGEN att handla. Jag är vilket fall som helst, inte redo just NU, för alla tankar som kommer att komma om jag ger upp igen...

Nej, SKULLE jag bestämma mig för att göra det, så måste jag ha ANNAT på sidan om, i vardagen, att fokusera på... För att kunna hantera mina tankar och känslor.

 

På min stressade promenad mot affären. Även IDAG, den affär som jag måste stressa till och från, för att hinna med bussen.

... Det blev varmt. Jag var stressad... Och jag kände mig, precis som HELA dygnet sedan samma tid igår, orolig och tyngd av det faktum att jag kanske även IDAG, kommer att stöta på missnöje eller problem på affären...

 

När jag väl kom dit, tog jag ändå ett beslut angående det tvivlande dilemma som jag har burit på i några dagar nu... Och IGEN bestämde jag mig för att jag ville köpa hem frukt och se om jag kan få den att gå åt.. Ta reda på hur länge den håller... Och se om jag kan hitta något intressant sätt att äta den på...

 

Jag plockade på mig de varor jag skulle ha, och gick sedan i rask takt därifrån. Till bussen.

 

Väl hemma, var det till att laga mat. DIREKT. Nu var det bråttom. Eller iallafall KÄNDES det så. Jag var stressad... Och under hela matlagningens gång, kände jag mig osäker och otillräcklig... Missnöjd...

 

... Jag minns inte riktigt vad jag kände och tänkte. Men det hade inte BARA med matlagningen att göra.

Jag minns bara att jag efter maten... Efter att ha diskat under ångest.. skrev av mig i min textsamling. Mådde dåligt...

 

Det var mycket bekymmer. Och jag tror att hela den här, numer KAOTISKA vardag, har blivit för mycket... Jag får vatten över huvudet hela tiden... Och jag vet inte hur länge till jag orkar fortsätta kämpa för att hålla mig över ytan...

Tänka, tänka, tänka. Tvivla. Beräkna...

Ångest, osäkerhet...

 

... Och så tv-bänken på det.

De sociala livet på det...

Och så det faktum att jag blir äldre och äldre.. men ser FORTFARANDE inget liv framför mig...

 

Men det värsta är nog ändå att...

Jag är RÄDD för att... det HÄR är LIVET...

Och jag ORKAR inte ta tag i det här.. Låta detta rulla i år.. efter år... efter ÅR.

 

Det har blivit tv. En MASSA tv. Kvällsfika. Där jag testade mig på att göra en Smoothie istället. Men då jag är HELT ny på även DET, så blev jag inte heller NU, nöjd. Tillfreds.

... Jag vet inte hur jag ska få till smaken... Och på NÅGOT konstigt sätt, tycks HUR mycket smak av olika slag jag än har i.. bakning eller matlagning, inte göra någon skillnad...

Ja, det kan ju bli för starkt också, såklart. Men då är ÄNDÅ smaken dov...

 

Men men. Okunskap, helt enkelt. Känner mig bara för lat för att orka kolla förslag.. Lite orolig att dra sökandet för långt. Fixera...

Och så ångesten i.. att jag borde.. VILL gå efter eget huvud. Experimentera...

.. Och då får det ta sin tid, helt enkelt.

 

Jag fick undan all mat som blev över, i frysen, till slut...

Och så efter att jag hade sett säsongsavslutningen på SecretsAndLies, tvingade jag in mig själv i duschen. Då jag inte ville riskera att missa om Tv-bänksnissarna hör av sig imorgon.. bara för att jag står i duschen.. 

.. För att på eftermiddagen åker jag hem till mamma och pappa för att se på filmerna som de har hyrt, med dem...

 

Det är ju klart att jag UPPSKATTAR det och tycker att det är KUL...

Men samtidigt så känns det faktiskt väldigt SKÖNT att semesterarna snart är över. Så att folk blir upptagna igen.

Då krymper den sociala pressen... Och byts i och för sig ut mot total ensamhet... Men man kan ju inte ha det åt båda hållen.

 

... Jag vet inte vad jag trivs bäst med...

Men just NU handlar det nog mest om(när det gäller mina föräldrar) att jag är hemmabekväm. Och känner att min vardag rubbas om jag åker iväg...

Och inte så mycket det sociala i sig. Nej, det är en trygg och bekant tillvaro nu... Ett tryggt och bekvämt sällskap.

 

... Nu ska jag låta håret torka lite till... Och sedan ska jag gå och lägga mig. Jag har en till dag att tackla imorgon.

God natt med er <3

 

 

Gud, vilken DAG...

Och även om jag måste vakna till en ny dag imorgon, så ser jag såå fram emot att sova, NU...

 

Morgonen började med att jag som vanligt klev upp. Åt frukost..

Samtidigt som jag försökte räkna lite grann på och komma FRAM till vad jag behövde köpa nytt av idag. Hur länge olika saker i kylskåpet skulle räcka. Och så vidare...

 

Sedan diskade jag efter mig, och klev i säng igen.

Sov en stund till... Kollade mailen, och såg att jag hade fått svar från kundtjänst angående tv:bänken... Ett svar som inte alls hjälpte mig. Inte dög...

Men jag väntade lite till. Och hoppades på att ett lite mer informativt svar skulle komma...

Vilket också, när jag klev upp för andra gången, hade kommit... Dock inte såpass att jag har någon ANING om vilken dag denna leverans kommer att SKE...

 

Jag satte mig vid tv:n en stund. Som vanligt. Medans jag väntade på att det skulle bli dags för lunch. Vilken jag ALLTID stressar som F*N med under alla reklamer i programmet jag följer...

Ja, jag kan ju säga att det inte är någon direkt NJUTNING i att äta, när jag stressar som jag gör... Över SKITSAKER som att jag inte vill missa handlingen i mina favoritprogram!..

 

Medans jag satt där vid tv:n, kunde jag inte sluta fundera... Såklart. Jag behövde komma fram till ifall jag skulle åka och handla mat idag... och LAGA morgondagens mat IMORGON... Eller ifall jag skulle laga mat till imorgon, IDAG... Och sedan både handla mat och tvätta kläder IMORGON...

SAMTIDIGT som jag dessutom visste MED mig att antingen idag eller imorgon, skulle tv-bänksnissarna ringa! Och DÅ ville jag INTE vara hemifrån!.. Men hur skulle jag veta vilken DAG?

 

... Jag funderade och funderade. Försökte bestämma mig... Men stressen inombords, gjorde att jag inte kunde tänka alls. Och något beslut kunde omöjligt tas...

 

När klockan blev dags att gå till bussen, och jag hade sprungit till kylskåpet och försökt räkna ut mängd och åtgång på diverse råvaror... ett ANTAL gånger...

Ja, då hade jag FORTFARANDE inte bestämt mig!

 

Klockan var fem minuter kvar tills bussen skulle gå, när jag trots allt bestämde mig för att åka idag. Då morgondagen REDAN känns oövervinnerlig med allt som ska göras..

"Om de ringer när jag är i stan, har jag block och penna i byxfickan"... Gjorde mig inte SÄRSKILT mycket lugnare. Men det var bättre än ingenting...

 

På väg till stan, hade jag inte heller ännu bestämt mig för vilken AFFÄR jag skulle gå till. Ifall jag skulle kliva av på det ena eller det andra stället...

Men idag kändes det bara som om jag ville handla i en butik som jag kände igen och kände mig trygg i. Där jag VISSTE vart det mesta FANNS...

 

Så jag tog butiken där jag har som minst tid.. och får stressa som mest för att hinna fram och tillbaka innan bussen går...

Promenerade fort. Blev varm. Mådde dåligt fysiskt... Sådär så att jag frös, men ändå svettades...

 

... Och så kommer jag till affären. Jag plockade idag, för FÖRSTA gången sedan jag började äta, på mig lite FRUKT. "Jag måste ju chansa. Försöka."... Och det kändes bra. Inget tvivel. "Och det BEHÖVER ju inte betyda att jag ALLTID måste köpa det nu"... Om ni undrar varför det är svårt, får ni läsa förra kvällsinlägget...

 

Och så går jag vidare. "Har ju saker på listan också"...

... Jag kommer fram till den ENDA sak som egentligen var ANLEDNINGEN till att jag behövde åka in idag eller imorgon. Den ENDA sak som tar slut nu...

.. Och... Hyllan var tom.

 

.. Jag SÅG ju att, här och där i butiken höll de på för fullt och plockade upp varor... Och jag KUNDE ju gå fram och FRÅGA någon...

Men inombords var jag stressad. Mådde inte hundra... Och så frustrationen på att PRECIS just DEN varan som JAG kom för, inte fanns på hyllan... "Och jag behövde tillbaka till bussen NU, NU.. NU!"...

 

... Ja, jag sprang omkring som en yr höna ett tag. Försökte, i mitt röriga, uppstressade sinne, avgöra ifall jag skulle fråga någon.. Bara ta varorna som jag redan plockat och betala... Eller ställa korgen på golvet och gå därifrån.. tomhänt...

 

Det ena kände jag inte ALLS för... Orkade inte få ett "Nej, tyvärr".. Som skulle få mig att må ÄNNU sämre...

Det andra kunde jag bara inte acceptera. Då det skulle innebära att jag fick med mig ALLT UTOM det som jag kom DIT för! "Och när, var, hur och varför skulle jag köpa det senare?".. "Borde jag då inte istället handla ALLT senare?"...

 

Till slut, bara STÄLLDE jag korgen där på golvet, och lämnade i uppgivenhet och frustration, butiken, tomhänt. Med känslan av att denna stressfyllda resa, som jag inte ens var SÄKER på att jag ville göra, var HELT onödig...

Och jag ville inte åka hem igen. Inte tomhänt. Inte på en gång...

 

Nu ville jag istället sega och dega. Jag ville ta en promenad. Hoppa över den första bussen... och därmed MEDVETET försena middagen med en timme... Om jag ens skulle ÄTA den!..

Jag skulle göra resan till någonting ANNAT än en misslyckad inköpsrunda...

 

... Jag var frustrerad. Såå frustrerad. Och jag tror att jag såg anledningen till att jag ÄNTLIGEN skulle kunna SLUTA med dessa rutiner igen. Detta nya sätt att leva... Denna KAMP som egentligen inte ger mig NÅGONTING. Då det enda jag kommer att kunna UPPNÅ med mitt liv, är att få vardagen att gå ihop. Kanske om jag har tur, även utan stress och oro. Ångest. Och en trött skalle...

 

... Jag skrev till min Jobbcoach och sa att jag ville börja praktisera. Men egentligen av ingen annan anledning än att jag inte ville sitta hemma och hela tiden TÄNKA på vad jag gör emot mig själv och hur misslyckad jag är. Hur DUM och svag jag nu åter tillåter mig själv att vara.. När jag nu slutar med rutinerna... och riskerar att hetsa och svälta om vartannat... ÄN EN GÅNG.. "Villket(medvetet) MISSTAG jag gör"..

 

Jag ville hemifrån. Tänka på annat... Och av en FULLGOD anledning, låta allt spricka... Jag kände nog någonstans att DET skulle minska mitt dåliga samvete jämtemot min FAMILJ... Att bristen på ork att FÖRSÖKA, berodde på att det fanns så mycket ANNAT runtomkring...

 

... Jag TOG mig en promenad... Och tog sedan nästa buss hem. Tjugo över fyra... går bussen som inte finns med i länstrafikens app... Denna "mystiska" resa...

 

När jag kom hem, slängde jag in en matlåda i mikron. Inte den mat som stod på listan. Inte idag. För att jag var TRÖTT på listan.

Den gör mig stressad... Och jag ORKAR inte längre. Bara av att TITTA på den, känner jag mig pressad och planerings-och funderingshjärnan slår igång... Jag orkar inte längre PLANERA middagar. Orkar inte planera INKÖP... Och jag orkar inte se alla dessa punkter som skrivs när det blir saker att göra... För många på en dag...

 

... Jag åt...

Och sedan har jag bara suttit vid tv:n...

Känt mig uppgiven. VETAT att jag måste FORTSÄTTA... Men samtidigt inte kunnat SE hur det ska gå TILL. Hur jag ska orka fortsätta vara kreativ. Orka fortsätta planera och räkna efter... Hur jag ska orka FORTSÄTTA stressa fram varje måltid... Och alltid känna mig mer eller mindre missnöjd över HUR det hela har gått till. Känslan som jag har i kroppen... Hur SNABBT jag har ätit... Och så vidare...

 

Jag orkar inte tänka längre, helt enkelt...

Men inte heller att ge upp HELT, känns det MINSTA rätt. Lockande, jo visst. Men inte rätt... För att, trots brist på ork(som bara tycks bli värre och värre). Stressen.. Så HAR jag fortfarande ett ansvar. MEDMÄNNISKOR. Mitt liv handlar inte BARA om mig...

... Och om jag ska vara ärlig... Känslan som jag får när jag är elak mot mig själv medvetet, är inte så lockande i sig.

 

... Men jag vet inte... Vet inte hur jag ska orka...

.. Vet inte...

 

God natt med er <3

 

 

... Imorgon kanske de ringer.. Kanske. Kanske inte...

Och jag tycker inte om att inte veta.. Tycker inte OM att ha det framför mig. Att veta ATT det kommer att ske, men inte NÄR. Att inte veta hur det kommer att GÅ... Och att tvivla på mig själv i den situation som jag oundvikligt har framför mig..

 

Jag är trött. Idag är jag OLIDLIGT trött. Samtidigt som jag, hela dagen, har känt att jag måste GÖRA någonting för att orka med.

Livet är tråkigt, och jag börjar känna ett behov utav den där praktikplatsen igen... Kanske är det dags nu, då? Kanske är jag REDO när jag börjar känna att de nya rutinerna med inköp och matlagning. Matrutiner.. börjar bli för LITE för att hålla mig aktiverad? KANSKE skulle allting hålla samman, FASTÄN jag låter någonting på sidan om, ta tid från min vardag?..

 

... Frågan är om jag vågar chansa. Vågar jag HOPPAS på att jag klarar av att hålla samman mitt liv.. Min vardag.. Om jag ska börja fokusera på praktik OCKSÅ? Vågar jag hoppas på att jag kan få ihop det med att lyckas fortsätta ÄTA regelbundet, om jag samtidigt ska kunna vara HEMIFRÅN mer än tre timmar under en dag?

 

... Andra klarar det ju... Så varför inte jag?

... Funderar vilket fall, på att kontakta Jobbcoach. Men innan jag GÖR det, måste jag ha någon slags plan. Jag kan inte höra AV mig och sedan bara... Ja, få lika svårt som INNAN, att ge praktiken en chans...

 

Det smärtar dock en del att riskera allt, nu när jag precis, för första gången på ÅR, har lyckats få till det.

Men NÅGON gång, MÅSTE det ju SKE... Och NU kanske är lägligt. Då jag börjar må dåligt av RASTLÖSHET igen.

 

Dagen... 

Jag minns inte när jag skrev sist... Men jag TROR inte att det blev något kvällsinlägg i fredags kväll... Inte igår heller...

Fredagen kommer jag inte ihåg ALLS, utan att försöka tänka efter. Inte en GREJ.

 

... Men igår var jag iallafall...

Morgonen började som vanligt.

Jag klev upp till klockan, vid åtta. Åt frukost. Och gick sedan och la mig igen... Men den här gången...

Nej, förresten. Det var i FREDAGS som jag inte vågade somna OM när jag hade lagt mig. Ifall att de skulle ringa.. och jag skulle missa det...

 

Men iallafall.

Jag klev upp igen sedan... någon gång.. Halv elva, kanske..

Satt väl vid tv:n eller något. Väntade på att mamma och pappa skulle höra av sig. Jag visste inte NÄR de skulle komma. Bara att det var "runt tolv"... Så jag väntade. Struntade i lunchen. Eftersom att jag inte visste när jag skulle behöva avbryta den. Eller om jag ens skulle hinna BÖRJA.

 

Klockan tolv, messade de och sa att de stod utanför..

Och nu bar det av till hamnen för att äta glass. 14åringen, mamma, pappa och jag, skulle möta 22åringen i hamnen.. Vi skulle äta glass. och sedan skulle vi vidare till en marknad...

 

Trippen BÖRJADE med en promenad, i sökandet efter den glass vi alla saknade... Vilken inte längre fanns NÅGONSTANS. VART vi än frågade, skickade de oss vidare... Alla glassbarer trodde den andra hade...

Det började småregna lite, och när de flesta av oss blev hungriga, bestämde vi oss för att "nöja oss med glassen som fanns"..

 

Vi satte oss och åt glass under tak, medans regnet började ösa allt kraftigare...

Sedan for vi vidare..

22åringen och 14åringen lockade med mig i 22åringens bil... så att jag fick joina DEM i deras OMTUMLANDE ride.. Istället för att åka i pappas trygga bil :P

 

... Det var MINST sagt skakigt. Och min syster som ännu inte känner sig HELT bekväm i situationer i bilen, som hon inte är VAN vid, blev vissa stunder, väldigt stressad och nervös..

Men förutom det, fick vi lite tid att prata skit, bara hon och jag... Ja, 14åringen vaknade upp ifrån sin mobilskärm ibland också :)

 

När vi kom fram till marknaden, regnade det inte desto mindre...

Och mamma fick sig en och annan kalldusch i nacken, av dessa plasttak som stånden har :P

... Vi gick runt lite. Jag hängde mest efter som en svans. Orolig för att tappa bort alla. Inte vandrar vuxna JAG iväg ensam inte :P

 

Jag gick mest tillsammans med 22åringen och pratade. Tittade på saker... Men utan att ha någon större lust att KÖPA något. Jobbigt när man bara har kort att betala med...

Och så regnade det ju... Att handla, blir det FLER tillfällen till ;).. Även om det såklart var BILLIGARE igår.

 

23åringen gick runt och provsmakade ost på hela marknaden. 14åringen skulle ha både varmkorv, munk, sockervadd och brända mandlar... JAG blev bjuden på en munk av 22åringen... Och så stod vi(de andra) och pratade med 23åringen(som nu ska börja kallas 24åringen) som stod som försäljare av tv:abonnemang där igår...

 

... Ja-a... Och när alla var blöta, trötta och frusna, satte vi oss i bilen för att åka hem igen. 22åringen åt sitt håll... och vi andra, åt det andra..

 

... När 14åringen fick höra att vi måste åka en OMVÄG för att kunna skjutsa hem mig, fick han mig att åka med DEM hem istället...

Egentligen hade jag ju hellre velat åka hem. Jag var blöt. Trött... Och jag visste inte när röda veckan skulle sätta in... Och det faktum att jag har MAT hemma, som blir dålig...

 

... Ja-a... Men jag gjorde det ändå. En natt skadar ju inte... Och så blir det ju film med mamma och pappa(och i det här fallet, 14åringen) på kvällen ;P

 

Förutom film, blev det även hämtmat från pizzeria :D

 

... När vi hade fikat och sett på film, la sig alla för att sova. Även jag... Men jag kände mig så spänd hela natten, att jag inte fick en BLUND, förutom den lilla oroliga sömn som jag fick på morgonen..

Klev sedan upp klockan halv nio, då mamma kom in i köket och pappa klev upp...

 

Vi åt frukost... Och sedan var det bara att vänta på att mamma och pappa var redo att åka. Jag skulle nämligen få skjuts till stan. Och sedan skulle jag ta bussen därifrån vi halv elva...

 

... När jag kom hem... Ja, det var skönt.

Jag började småplocka lite. Slänga sopor...

Och sedan blev det lunch vid tolvtiden, som vanligt...

 

Jag har sett på lite tv...

Jag har haft tråkigt. Haft ångest... Antagligen till viss del på grund av det...

Och så har jag(också på grund av det) börjat röja i sovrummet. Vikt ihop kartonger. Rivit och klippt SÖNDER kartonger... Och helt enkelt strukturerat upp den röra som var, till en strukturerad röra...

 

... Jag har varit stressad... ÄR stressad. Orolig inför morgondagen. Då jag helst vill åka IVÄG då, för att handla.. Men samtidigt VET att de eventuellt kommer att RINGA imorgon, tv-bänksnissarna..

Jag BEHÖVER ju svara på det, för att kunna få hem min tv:bänk. Men samtidigt är det ingenting som jag ser FRAM emot. Och att då riskera att de ringer när jag befinner mig i en otrygg eller STRESSAD miljö...

 ... Ja, det gör ju inte saken lättare.

 

Jag är orolig att glömma tid och datum, direkt de säger det. Att inte se tillfälle till att skriva NER det...

Att TRO att jag kommer ihåg det, men att det sedan när jag lägger på, ska vara borta...

Eller att jag minns det. Skriver ner det efter att jag har lagt på... Och sedan börjar tvivla på att jag kommit ihåg rätt...

 

Jag vill bara ha det överstökat.. Men jag BÄVAR inför när de ringer...

 

Min syster, 26åringen, messade mig igår, förresten. Igår kväll. Jag svarade efter en timme ungefär... Ja, klockan kvart i nio...

Och nu, efter mer än ett dygn, har hon inte svarat..

Det är ju SKÖNT på sätt och VIS. Då jag faktiskt känner mig PRESSAD av alla sociala situationer som uppstår framför mig hela tiden...

Men jag måste ändå undra... VARFÖR?

 

... Jag kan inte låta bli att undra om hon har fått reda på att jag inte hållit vad jag lovade genom att berätta för våra föräldrar om att hon och jag har TRÄFFATS... Och att hon därför är SUR... Eller om hon bara har missat messet...

 

... Men jag väntar.

Hör hon av sig, så hör hon av sig.

 

... Jaja. God natt <3