... Hösten är här...

 

... Ja, jag ville bara säga det...

 

Nu tar vi dagen idag.

 

... Jag vaknade säkert som vanligt imorse, när klockan ringde.

Åt frukost, och gick sedan och la mig igen...

 

... Men jag somnade inte om... Utan låg bara och tänkte. Funderade...

Ja, vilade...

Och klev sedan upp igen, när MalouEfterTio började...

 

... När klockan blev... Ja, men när jag nu åt lunch idag, så åt jag... bara frukt.

Ja, det råkade BLI så idag. Då jag skar upp tre frukter, till min smoothie. Halva frukterna ville jag äta som de var... Och de kunde ju inte ligga uppskurna tills imorgon... Vilket gjorde att smörgåsen som jag ändå hade gjort iordning, hamnade i kylen istället.. Tills imorgon.

 

... Jag minns inte riktigt.

Men jag satt nog som vanligt, vid tv:n hela första halvan av dagen...

Jag fick svar från min gamla biståndshandläggare. Denna UNDERBARA person, som jag inte hade kunnat saknar MER just nu. Hon var... Ja, men TRYGG.. Och på NÅGOT sätt, tror jag att hennes stöd och hjälp hade gjort mig susen... Om jag bara hade varit mottaglig när jag väl BODDE i H*vetets stad...

 

Jo.

Jag mailade nämligen henne igår. Bara för att saknaden kom till mig åter, när jag påmindes om hur många av mina olika kontakter och tryggheter som egentligen har hunnit byta JOBB sedan jag flyttade hemifrån för första gången...

Och hon... Ja, hon är nog den.. INKLUSSIVE alla mina kontaktpersoner som jag hade daglig kontakt med på sjukhuset, som jag har funnit störst trygghet för. Fått mest förtroende för... Och som jag kände att kunde gå HUR långt som helst för att hjälpa mig...

 

Ja, hon var underbar...

.. Hon skrev att jag skulle höra av mig nästa gång jag kom till H*vetets Stad. Så kunde vi träffas då.. Precis som vi gjorde FÖRRA gången jag var på besök där...

 

... Jag kände mig deppig på förmiddagen... Funderade länge och mycket, på ifall jag skulle åka hemifrån idag eller inte... Gick till kylskåpet några gånger, för att se vad som behövde handlas...

Men allt kändes bara väldigt luddigt. Det var inte LITE av något... Men inte heller särskilt MYCKET av VISSA...

 

... Vilket gjorde att jag ältade och ältade..

Jag skrev upp vissa av sakerna, på inköpslistan... Men satte frågetecken på varenda en... Vilket gjorde det både RÖRIGT i huvudet.. Och osäkert...

 

... Handlingen blev ett frågetecken...

 

... Men när klockan blev två, så bestämde jag mig ändå för att åka in en vända till stan... TROTS regnet som öste som spön i backen, då och då...

Men att sitta hemma. Fortsätta deppa. Känna tyngden mot golvet...

Ja.. Dega i soffan...

Det var nog MYCKET värre...

 

Innan jag lämnade hemmet, bestämnde jag mig dock för att messa Xsambon...

Jag har ju inte GJORT det... Inte brytt mig OM honom på BRA länge. Jag har rent ut sagt, HINDRAT mig själv ifrån att ta kontakt med honom.. Eftersom att jag känner mig lika låg och ensam VARJE gång som jag har pratat(eller skrivit) med honom...

"Han vill ju inte ha kontakt... Sålänge som jag inte tjatar"... Och det faktum att han PÅSTÅR att han VISST vill ha kontakt.. Varje gång som jag NÄMNER det... Ja, DET gör mig frustrerad.. och lite sårad... För att jag VET jag inte betyder något... "Så, varför inte bara SÄGA det rakt ut? "Jag har gått vidare"?..

 

Det enda jag SKREV till honom... Vilket jag GJORDE, för att det var "hellre en DÅLIG kontakt.. än ingen kontakt alls"... Jag känner mig ensam, helt enkelt.. Och han är ju en levande, tidigare nära människa..

 

Jag skrev till honom att han inte behövde ha kontakt med mig om han inte ville. Men att jag inte har någonting EMOT att höra hur han HAR det och hur han MÅR.. "För att jag fortfarande BRYR mig om honom"...

 

... När jag hade lämnat soporna i soprummet, hade Xsambon svarat. Han hade skrivit, kort och gott "Har du tid att prata?"..

 

Ja minns inte exakta ord jag svarade. Men påväg till bussen, ringde han... Och vi pratade i ca två timmar...

 

Istället för att åka till stan.. och ha folk med öron, runt omkring mig.. Så gick jag den längsta promenaden jag hittat, som byn bjuder på... Med nästan ingen trafik alls...

 

Jag var glad. På bra humör... Men det är ju klart att jag inte kan prata med honom efter såpass lång tid, utan att få lite förklaringar... Eller i hans fall... Bortförklaringar.. och ursäkter...

Jag minns han nämnde under promenaden.. som förklaring... "Ja, men jag har inte velat höra av mig, för att du inte brukar vilja prata när du mår dåligt"... What? "Närdå?", tänkte jag...

Men jag SA liksom det.. "Messa mig gärna ändå.. Orkar jag inte, så svarar jag senare när jag orkar.. Jag mår bättre av att du VISAR att du bryr dig och VILL ha kontakt. Om det nu är så det ÄR"...

 

Men under vårat långa samtal, kom det också fram att... det på något sätt var MER rätt att JAG hörde av mig, än att HAN skulle behöva göra det... Och han har typ bara VÄNTAT(?!)...

... Undrar då hur han resonerade när vi BODDE tillsammans.. När jag fick tjata på en NACKE i flera år...

 

... Men jag ska inte klanka ner mer på honom.. Vi är BÅDA väldigt dåliga, rent socialt.. ibland... Och det är nog DÄRFÖR mycket, som vi inte fungerade som sambos...

Trots att vi även IDAG, pratade om att vi säkert skulle kunna bli lyckliga ihop... "Förutsättningarna är andra nu"...

 

... Ja. Kärleken mellan oss, är konstig...

Han, som verkar älska mig och alltid har gjort. Som tycker att det fortfarande borde vara vi.. Men som samtidigt spenderade hela vårt "samboskap" framför datorn... Med mig trånandes efter sällskap och kärlek ifrån den enda person på JORDEN, som betydde trygghet och kärlek för mig...

.. Och JAG som vet MED mig att jag inte klarar AV ett samboskap.. Och att jag bara mår DÅLIGT och IRRITERAR mig på honom.. På vad han GÖR.. Och på den sinnesstämning som han för stunden har.

... Men som ÄNDÅ(även när jag åkte in och ut från sjukhus, månader i sträck), FORTFARANDE vill tillbaka till honom, om jag bara kunde känna att den enda det påverkade vore mig själv...

 

... Men han är speciell..

Han är fortfarande mina barns(som jag inte ännu har) pappa... Han är FORTFARANDE den enda person... Den enda SAK som kan ge mig en blick av framtiden... Ja. För att faktum är, att utan honom, ser jag inte min sjugosexårsdag... "Jag vill inte BLI tjugosex, utan att kunna se en bättre framtid.. Det är inte VÄRT det"...

 

HAN ger mig hopp... helt enkelt. Hur tokigt det än kan låta.. Även i mitt EGET huvud.. Med tanke på KAOSET vi levde.. SKITEN vi fick varandra att utstå... Mest jag.. egentligen. Om man ska jämföra Jävelskap mot varandra...

 

.. Som vi pratade om idag... Jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur han kunde stå ut. Med mitt beteende... Med att jag inte tog emot något bidrag... Och med hur många gånger jag slängde ut honom... ur VÅR lägenhet!

... Inte för att säga att han var felfri.. såklart... Har man tjej... HAR man hund... Ja, då har man väl NÅGOT slags ansvar... En överrenskommelse.. om att...

Ja, men VISA att man vill HA dem där... Och..

... Ja, pratar man om HUNDEN... Ge honom vad han behöver... Så att inte partnern som håller på att bryta IHOP, behöver känna både ALLDELES för stort ansvar... OCH dåligt samvete på det?..

 

Ja, men det var mycket positivt också... Om man återgår till dagens samtal..

Vi skrattade och skojade... Och vi diskuterade tanken att vi kunde flytta IHOP igen... Fastän det känns som om jag nu har rotat mig på ett ställe som gör att både JAG och mina föräldrar känner sig trygga med det..

Så, någon flytt 35 mil för MIG, blir det INTE igen.. Nej, ska vi flytta ihop igen, får HAN ställa upp denna gången...

.. Även om det gjorde mig deppig.. att inse...

 

Efter samtalet, hade jag börjat få ångest... Stormen efter lugnet.. helt enkelt...

Mycket funderingar efter intryck.... Sådant som vi pratat om... Och sådant som han sagt... men som jag VET att är tomma ord... SJÄLVKLARA saker, som han ÄNDÅ tror att jag ska gå på...

 

Och så faktumet att... det FINNS ingen framtid för oss... Och även om DET är den enda framtid jag kan SE... Så kommer den aldrig att inträffa... För att... det är BARA därför jag trånar efter honom och livet i H*vetets Stad... "Det är min enda framtid... Och jag vill komma vidare... För att döden är inget alternativ..."..

 

Jag blev deppig... VÄLDIGT tung...

La mig och lyssnade på musik, på soffan... Och bara... Ja, jag ville gråta...

"... Jag HAR ingen framtid.. Och jag ORKAR inte längre... Jag vill inte ens bli GLAD. Skratta och le... Det känns inte VÄRT det"

 

.. Jag är glad i livet. Har nära till skrattet...

Jag glömmer ibland mina problem och vart jag befinner mig i livet, för en stund...

Men att leva såhär... i kanske sextio år till... I ens ETT år till!.. Nej, det VILL jag inte...

... "Och den framtiden är den enda jag kan SE..."...

 

Jag åt lite mat ur frysen, där vid femtiden...

Och vid halv sju-tiden, proppade jag lite godis.. "För att det spelar ingen roll"... Fastän med mycket ångest, såklart... "För att jag gav upp kontrollen"...

 

Lite grann, sprack det inom mig, i det ögonblicket...

För första gången på länge, kändes det nästan MER värt... att sluta med allt... "För att, jag släpper på kontrollen för ofta.."...

 

... Men jag kan inte sluta nu. Inte ge upp...

För att, då vill jag inte fortsätta alls...

Och att dö... det GÅR inte... Då jag...

Ja, JAG tror starkt på något slags liv efter döden... Och jag är rädd att få uppleva både skuldkänslor och skam, efter detta...

Jag har en MASSA texter på både bilder, i dokument och på bloggar... PLUS en, säkert tre-fyra STYCKEN kollegieblock med texter från när jag låg INNE!

 

... Jag kan inte sitta och titta på när min familj läser allt detta och får reda på vem jag egentligen är... Den här snälla och försiktiga... Generösa och förstående dottern... Systern.. Barnabarnet, som lyssnar så bra...

 

... Men jag vill inte vara glad.. Jag vill inte ACCEPTERA livet som det är... Även om jag KAN...

För att, jag är rädd att jag inte ska komma vidare då... Att det ska få mig att ta livet för vad det är... Och därmed bara fortsätta LEVA i situationen.. även om jag inte är LYCKLIG...

... Liksom jag gör NU...

 

Sedan började ett musikprogram på ettan... Vilket jag såg... Och efter det, något annat med musik och komik...

Riktiga humörhöjare.

 

... Och nu borde jag diska... För att jag har inte diskat på hela dagen...

Och vaknar jag imorgon, utan att ha diskat... Ja, då BLIR det ingen frukost...

 

.. Oj.. GUD vad jag känner att allt glider mig ur händerna... Jag KAN, men jag ORKAR inte... Och just nu GLÖMMER jag bara saker, också.. Till exempel det faktum att jag har DISK i hoarna.. Lätt att glömma.

 

God natt med er, iallafall <3

 

 

... Jag beskriver dagen. Så ser vi hur det blir...

 

När jag vaknade imorse, kollade jag som vanligt mobilen... Och såg att jag hade fått mail...

Ett från min kontakt på kommunen. Eftersom att jag mailade henne igår...

Och så ett ifrån Personligt Ombud...

 

... Jag har ju inte HAFT särskilt mycket KONTAKT med henne, de senaste månaderna... Men det hon skrev, verkade ändå tas rätt så hårt...

Jag fick som en klump i... Vet inte om det var magen eller bröstet...

Och när jag kom in i köket och precis hade plockat fram skål, sked, glas och sådär...

 

... Ja, jag satte mig bara pladask på stolen. Färdigdukat... Men ingenting att äta, framme...

... Lusten att äta försvann... Luften drogs ur mig...

... Och jag bestämde mig för att gå och lägga mig istället...

 

... Jag tror att det har att göra med...

 

Nej, jag VET faktiskt inte...

Jag tänkte ju en del IMORSE... Men NU minns jag inte riktigt...

 

... Hon ska iallafall byta jobb...

Vilket inte BORDE göra så mycket för mig. Eftersom att jag...

Ja, men som jag sa.. inte har haft kontakt med henne på länge...

 

... Jag går vidare.

Idag kunde jag inte heller somna om...

Så efter ett tag. När klockan blev tio, tror jag.. Så klev jag upp och la mig framför tv:n istället...

 

Eftersom att jag hoppade ÖVER frukosten idag, så blev lunchen lite tidigare...

Hjärnan sa mig...

Nej, förresten. Jag tror att KÄNSLORNA sa mig att jag inte ville äta längre. Att det inte var VÄRT det... Då jag ÄNDÅ står stilla och har så gjort i flera ÅR...

 

... Men jag har kommit FÖRBI det där nu. Jag SVÄLTER inte längre så fort som det händer någonting... Jag tar inte längre TILL det när jag känner att jag behöver trygghet eller känner behov av att protestera mot mig själv...

... "Det finns fler NEGATIVA faktum i svälten, än positiva..".

 

Så...

Ja-a... Jag är vänd åt ätandets håll nu. Viljemässigt. Lusten är ju en helt annan sak, såklart... Och även så, mina problem med "en överkänslighet för mättnad"... Alltså, en motvilja... En obehaglig känsla... En OSÄKERHET när jag blir mätt("FÖR mätt")...

 

Men.. oj vad lätt det är att komma ifrån ämnet..

Vart var jag?..

...Jo. Lunchen blev tidigare idag. Och eftersom att jag kände mig hungrig. Hungrigare än vanligt. Så tog jag lite yoghurt till också...

 

Och.. jag fick magknip. Inte sådär JÄTTEmycket. Eller JÄTTEjobbig. Men den kändes. Och jag VISSTE inte om det var att mjölken hade börjat surna... Att jag hoppade över FRUKOSTEN för första gången på LÄNGE...

... Eller VAD det var..

 

Men jag fick magknip. Och ...

Ja-a. Jag kan väl säga att jag tar varje chans jag FÅR, till att bli missnöjd, när det gäller ätandet.. Saker ska vara och bli EXAKT som jag har tänkt mig... EXAKT efter min inre boks regler... Annars så kommer osäkerhet.. Det kommer ångest... Och ett stort gangande missnöje i släptåg...

 

Det handlar nog om att jag inte FÖRSTÅR. Jag behöver veta VARFÖR jag känner på ett visst sätt.. Varför jag BORDE känna på det sättet... Och jag behöver veta vad det är som leder till vad...

 

Rätt så onödigt.. EGENTLIGEN... Men annars kan jag ju inte... förutspå mina känslor... Kan det VARA så jag känner?

... Inte så säker. Men ATT jag känner det... Missnöjdhet... Ja, DET vet jag.

 

Tillbaka till dagen.

Efter lunchen... Ja, då såg jag på tv... Medans jag mailade lite med min kontakt på kommunen...

Eller det kanske var på morgonen. Jag minns inte riktigt...

 

... Jag vet jag kände mig nere... Antagligen på grund av PersonligtOmbud. Men också på grund av att jag idag, ÄN en gång, kände att jag inte har några vägar att gå... Och idag kände jag även att jag kanske inte ens VILLE gå.. "Var det VÄRT det?".. "VARFÖR?"... Och "Hur?".. "I vilket universum?"..

 

... Nej, jag klarar mig nog.. Det har jag ju gjort HITTILLS...

Än sedan... Nej, GUD vad fel det lät.. "Än sen" säger vi istället... Kanske är så man skriver?

... Iallafall... Än sen, om jag inte kommer vidare. Aldrig riktigt kan känna mig "hemma"...

... Jag kanske bara mår lite BÄTTRE av att "ge upp" och sluta BRY mig. För att, att BRY mig, mår jag iallafall INTE bra av.. Förväntningar.. Drömmar och önskemål... Höga berg att bestiga, utan några bra redskap i min hand... Att klättra på rullande stenar...

 

... Nej. Kanske... Kanske tar jag mig framåt lättare.. om jag slutar KONCENTRERA mig på det...

Om inte annat, så blir jag ju TVUNGEN att börja klättra, inom några månader...

ANNARS så kan jag ju säga att jag sviker mig själv.. OCH min familj!.. För att.. utan ekonomi, blir mitt liv ett helvete.. Om det nu ens skulle finnas något liv KVAR!.. "Hur KLARAR man sig?", liksom..

 

... Ja...

Jag bestämde mig för att dra iväg till stan... Hoppa över det sista programmet för dagen, som jag följer... Och bara ta en LÅNGSAM promenad i stan...

"Och LÅNG fick den bli". För att.. "En timme tidigare dit, innebar INTE en timme tidigare hem!".. Jag ville nämligen inte åka den proppfulla bussen hem... Men behövde samtidigt åka iväg på en gång, kände jag...

 

Väl i stan...

Musiken sedan "avstart", i mina öron...

Hög volym... Inte om man jämför med andra.. Men för att vara jag...

Ville överrösta trafiken... bussens buller.. och alla människor...

Inte för att DET gick så bra..

 

Men där gick jag. Långsamt. Långsamt. Och bara stirrade rakt ut...

Kände mig deppig... Men trivdes samtidigt i min distans till livet(musiken)...

 

... Efter halva promenaden, började jag känna mig trött.. Fysiskt.. Rent psykiskt och emotionellt, ville jag ALDRIG sluta promenera.. En evighetspromenad... Ja...

 

Men jag gick tillbaka till busstationen. Lite omvägar. Då jag undvek övergångställen där det var för mycket bilar på en gång.. Hade ingen lust att stanna och vänta... Eller att stå stilla för många sekunder, så att andra människor kunde ge mig en längre blick...

 

Väl på busstationen... hade jag nu fått ont i huvudet. Bara lite grann.. Jag brukar få en lättare huvudvärk... Spänningsvärk kanske.. när jag lyssnar på musik för länge... Kanske träningsvärk för att mina egna tankar försöker överrösta musiken :P

 

Jag struntade i den första bussen hem. Då jag såg hur många skolungdomar som klev på.. Och jag hade ingen lust att åka en full och kanske högljudd buss. Trångt... Och kanske behöva ha någon BREDVID mig.. bakom mig.. Eller ja.

 

...Jag satte mig i ett bussbås och fortsatte vänta. Det var en halvtimme kvar tills nästa buss gick...

Och nu fick jag nog av musiken... Jag hade ingen lust att höra omgivningen... Men spänningen i huvudet, gjorde att jag behövde en paus...

 

Det var obehagligt där jag satt... Socialt obehagligt... Och jag hade inte riktigt koncentrationen till att "hålla uppe min svarta mantel över huvudet"... Ja, den som jag föreställer mig att jag har över mig, för att inte känna mig "attackerad" av omgivningen... Av deras blickar...

 

Jag orkade inte föreställa mig den... Utan försökte istället bara stirra åt ett håll där jag inte behövde känna mig sedd.. Övervakad... Vilket var svårt...

Folk överallt... Och jag vågade aldrig titta ifall någon tittade på mig... Men de gånger jag råkade(svårt att låta bli.. Nyfiken som jag ändå är), så mötte jag nästan ALLTID någon annans blick.

 

Bussen blev full ändå... Jag behövde aldrig ha någon BREDVID mig. Men jag TROR nog allt att alla dubbelsäten, hade åtminstone EN rumpa på sig :P

... Och det tjattrades. Mycket. Precis runt mig...

 

.. Och den där FLUGAN.. Det var en halvt handikappad FLUGA vid mitt fönster... Och jag som är DÖRÄDD för insekter som beter sig konstigt. Flyger hackigt, snurrigt eller avvikande. Saknar ett ben... Eller håller på att dö nästan PÅ mig!

 

... Och den här såg ut att skulla dö eller något.. Ena bakbenet var snett och användes inte alls. Flugan var ILLGRÖN! Och den haltade uppför fönstret... För att sedan FALLA ner med ett surr... Flera gånger om!

 

... Usch, vad obehagligt. Och jag trodde nästan att den skulle falla ner i mitt knä.. Ligga där och surra... Skrämma vettet ur mig... Och sedan DÖ!

 

Men som TUR var, lämnade den mitt fönster innan jag bytte plats till sätet BREVID mig... Tänkte det hade sätt konstigt ut... om jag glider över på rund av en fluga :P

 

... Normala flugor har jag inget problem med. Växte upp med dem. Gjorde dem tama. Så att de stannade kvar i mina händer, även när jag rörde på mig :P

 

Men skadade.. med konstigt beteende... Usch.

 

Skit samma. Vidare.

 

Väl hemma... Då gjorde jag iordning en påse med snabbnudlar...

Skulle ha ätit ur frysen idag... Men känns inte värt, när varje dag hittills, har blivit halva middagar. Då det ena inte blir gjort... På grund av brist på ork... Eller på grund av att "pusslet" helt plötsligt inte går ihop... av någon anledning...

 

.. Så jag tog vad jag hade lust med istället.

 

Tv... Läsa bloggar och sådär...

Och sedan fick jag för mig att äntligen slänga mig in i duschen... Och eftersom att jag var deppig, fick det bli ett bad. Bara ligga.. och inbilla mig att jag aldrig behövde kliva upp igen...

.. Härligt.

 

... Precis när jag skulle börja, försvann dock lusten. Orken...

Men jag BEHÖVDE duscha..

Så, i ändå ;)

 

... Och efter badet, tvingade jag mig upp... För att jag ville klippa håret istället...

Jag klippte det. Det blev snett... Jag struntade i det.. Klädde på mig...

Men ville nog ändå jämna till lite...

 

"Fortfarande lite snett.. Men MYCKET bättre..".. Det fick duga...

Men nej... Efter lite tv.. ville jag ÄNDÅ jämna till, lite till...

 

.. Nu fick det duga. "Det ser bra ut"...

 

Men nej.. "Inte riktigt"...

Så, efter ännu lite tv.. utan koncentration, klippte jag lite till... Och konstaterade att det nu ser helt okej ut... Visst, lite halvsnett.. "Men nu ser jag ut som människa".. "Hade jag velat ha snygg frisyr, hade jag gått till frisör... Nej, jag vill bara att håret ser lite tjockare ut"..

 

Kvälls"fika"...

En rätt så bra sådan...

Men i samma veva som jag skulle HÄMTA det, såg jag också chocken på diskbänken.. Båda hoarna var överfulla!..

Och ja-a... Jag hade helt glömt BORT att jag inte hade diskat alls idag...

 

En glad överraskning :P

 

Jag åt...

Och så var det ju bara att ta tag i den där översvämningen av disk... "Fanns ju inget annat alternativ.."...

 

... Och nu sitter jag här...

Ska väl se på lite tv, innan jag lägger mig...

 

.. God natt med er <3

 

 

... Jag känner ändå för att blogga...

Jag hade inte TÄNKT blogga idag, ifrån början. För att jag... helt enkelt inte orkar. Bär på för tunga känslor... Käner mig för negativ... Och vardagen för... tom.

... Så jag skrev bara i min textsamling. För dokumentationen av vardagens skull...

 

Men jag försöker mig väl på ett inlägg ändå... Det kan ju inte BLI mer än tungt och negativt.. Kanske till och med lite inslag av positivitet, om jag har tur ;)

 

... Jag minns inte igår natt.. Vilket jag kanske borde göra...

Men jag börjar väl ifrån imorse...

... Det KÄNNS verkligen som om jag har någonting att minnas ifrån igår...

 

Men skit samma.

Dagen idag...

Inatt/tidig morgon, drömde jag jättejobbigt. Det var verkligen HEMSKT. Och jag kände mig så utsatt.. Anklagad.. Och ja, jag kunde aldrig göra NÅGONTING rätt.. i mina föräldrars(mest pappas) ögon...

Ja, det var hemskt. Stress. Bråk... Nedtryckt till marken...

Det handlade om städning. Och jag vet inte. Minns inte riktigt... Men det var tyligen inte tillräckligt bra... Eller inte ALLS gjort, fastän jag städat och städat och städat...

 

Ja, skit samma. Jag vaknade iallafall med en lättnadens suck.. I sällskap av den ständigt, nuför tiden, återkommande tanken "Gud vad skönt det hade varit att vara död nu.."... Inte någon större negativitet i själen. Ingen direkt tyngd över bröstet eller mörker framför ögonen...

Men bara "Skönt", liksom.

 

... Det handlar väl mest om att jag känner mig klar här. Jag är väl inte riktigt säker på att jag har någonting mer att hämta... Eller att ge... Och att mina dagar som dessa. Hur livet hittills varit... Och hur jag tror att det kommer att fortsätta...

Nej, jag ser nog inte anledningen, helt enkelt... Tjusningen med att fortsätta...

 

... Men, bara en känsla...

Det HÄR är verkligheten. Min vardag...

 

Jag klev upp när klockan ringde. Eftersom att det var då jag vaknade...

Åt frukost. Och klev sedan i säng igen. Vilket jag tog med en pust... En lättnadens suck...

Jag ÄLSKAR att gå och lägga mig. Och varje gång jag ska somna, ber jag om att få fortsätta sova...

För att, trots drömmar som ibland kan vara jobbiga, kan inte så mycket gå fel i sovande tillstånd. Inte så mycket att kämpa för eller att uppnå... Ingen social kontakt... förutom det man drömmer :P

 

... Och ja-a... Livet hålls på vänt, på något sätt...

Och faktum är, att i vaket tillstånd, är jag livrädd för att vakna upp en dag och inse att jag har slängt bort hela mitt liv... Aldrig riktigt tagit tillvara på det... Aldrig kämpat för att bli lycklig och finna mening... "TROTS att jag har tjatat på mig själv som F*N!"...

Rädd för att vakna upp och bli missnöjd. Besviken på mig själv... Dö och inte kunna förlåta... Inte få en andra chans...

 

... I vaket tillstånd, har jag kontroll... Men tar inte tag... 

... I vaket tillstånd, lever jag livet i medvetenhet... Utan att riktigt LEVA...

... I vaket tillstånd... Ja, då krigar jag med mig själv... Är aldrig riktigt nöjd...

... Där vet jag inte vem jag ÄR... Vad om är viktigt...

Samtidigt som jag vill och inte vill... Kan och inte kan... Orkar... Orkar inte...

 

... I sovande tillstånd...

Ja, en paus. Stopp... Ett avstånd från medvetenhet och logik...

 

Jag klev väl upp igen... Jag MINNS inte riktigt NÄR... Men jag la mig framför tv:n. Kände mig tung och grå... Antar det var på grund av VÄDRET...

Låg och funderade på allt som skulle GÖRAS idag... Utan att riktigt orka TÄNKA...

 

Jag kände mig bara STRESSAD. Idag skulle vara en HEMMADAG.. Jag skulle röja lite i sovrummet. Pyssla lite med saker som behövde fixas på datorn...

Jag skulle maila fönsternissarna(hyresvärdarna).. och säga till dem att fixa mitt fönster som läcker för TREDJE gången sedan jag flyttade in. Det fönster som för tredje gången, började läcka när... Ja, för några MÅNADER sedan. Men som jag inte har orkat meddela om ännu(har dock kollat då och då, så att det inte börjar mögla av fukten)...

 

Grejen är väl att jag inte vill ha IN någon hit. Jag har ingen ORK att hålla mig borta en hel dag.. Bara för att jag inte VET när de kommer...

... Och jag DRAR mig också för att lyfta ner gardinerna igen. Då jag VET hur jag mår av att det inte ser LIKADANT ut sedan, när jag har hängt UPP dem igen.. Att de inte HÄNGER på samma sätt.. LIGGER på samma sätt mot golvet(har långa gardiner)... Och att de tjocka gardinerna framför de tunna, in har rätt avstånd ifrån varandra...

 

... Jag som inte ens vågar RÖRA vid mina gardiner!

 

... Det blev lunch...

Och den här gången testade jag att mixa en Smoothie med morot, apelsin och banan...

Rätt så smaklös. Vilket förde mig till tanken att jag borde köpa hem KRYDDOR också...

Men att börja med för MÅNGA nya saker samtidigt... Kan väl säga att det blev rörigt i skallen. Osäkerhet.. Vilket ledde till ångest... Som så mycket annat, just nu...

 

... Eftersom att jag kände mig så nere. Stressad... Obekväm med tillvaron...

Eftersom att atmosfären utanför mitt fönster, var kall, blöt och grå...

Eftersom att det faktum att vintern(hösten) är påväg, gör mig dyster i förväg... Orolig för hur jag ska klara nästa årstid...

 

... Så ORKADE jag inte sitta hemma idag... Jag ORKADE inte göra dessa saker som stod på schemat... Rädd för att bli för deppig. För tung... Bära på för mycket ångest... Eller erfara en ALLDELES för lång dag...

 

Så jag bestämde mig för att flytta över dagens punkter, till morgondagen.. Och stanna hemma DÅ istället...

Det passade nästan BÄTTRE. Imorgon var det en dag med matlagning.. Vilket det inte var idag. Då jag hade i frysen...

Imorgon var också min duschdag.. Japp. FÖRSÖKER få till ett PAR duschar i veckan, åtminstone... Men det bukar inte funka så...

... Och på en duschdag, är det ÄNDÅ bra om jag är hemma... Så ökar chanserna att jag känner att jag "hinner" duscha.. Får RO till det... Beroende på hur stressad eller tung jag känner mig, såklart...

 

... Så nu gav jag mig ut i det knappa regnet.. Den gråa, tunga atmosfär, som inomhus bidrog till att göra mig tung och grå, likaså...

 

På bussen, lyssnade jag på musik.. Liksom HELA min raska promenad i regnet, i stan...

Musiklyssnandet fortsatte sedan, halva vägen hem med bussen...

 

... Ja, jag.. kände mig väldigt osocial... Osocial är jag väl till det mesta... Men idag ville jag inte ta av mig lurarna, i känsla för att jag inte ville "veta av" omvärlden. Jag ville inte HÖRA runtomkring mig... Helst inte SE, heller...

Och med musiken i mina öron, kändes det som på film... Där man får se människor promenera och röra på sig. Socialisera...

Men det enda man själv HÖR, är musik... Som nästan SAMSPELAR med vyens(vyns?) rörelse...

 

.. Det ger på något sätt, en LUGN och... lite SORGSEN känsla...

Men jag tycker OM den... Och allt känns lite mindre verkligt. Lite längre bort... Och jag får känslan av att jag inte DELTAR i livet... Utan bara INSPEKTERAR det från håll...

 

Hem igen, efter en kort promenad...

Äta middag ur frysen.. Bli PROPPMÄTT...

Jobbigt...

Och sedan, inte känna att jag orkar kvällsmålet... "ÄVEN om det gått fyra timmar!"..

 

... Jag antar att jag antingen äter för MYCKET till middagen... Eller så BEHÖVER jag inget kvällsmål, helt enkelt. Men GREJEN om jag hoppar ÖVER det, är ju att jag blir HUNGRIG igen, till natten... Och eftersom att jag känner mig svag i alla HÅLL och kanter just nu.. och det inte FINNS något som "nattmål" på schemat... Så skulle det innebära en hel del skräpätande för mig... Vilket leder till ångest... Osäkerhet... Och en känsla av kontrollbrist... Och i VÄRSTA fall, hetsätande!

 

... Nej, jag vet inte. Men det fick iallafall bli en deciliter(kanske) vaniljyoghurt... en halv näve av de där honungsflingorna... Och en liten chokladtopp ur godispåsen... Bara för att ändå äta NÅGONTING... Då KANSKE jag klarar mig utan att falla dit, tills frukosten imorgon!

 

Nu blir det mer tv, resten av kvällen...

Ska väl försöka hinna kategorisera detta inlägg(vilket tar längre tid än att skriva det), innan EttJobbFörBerg börjar...

 

Och imorgon räknar jag med en TUNG dag.. Men hoppas att jag mr bättre då.. Så kanske jag både får FIXAT lite.. OCH duschat ;D

 

God natt med er <3

 

 

... Att inreda lägenheten, har blivit en stressfaktor igen... Mycket press... Tankar som snurrar... Osäkerhet hit och dit... Spänst i sinnet... Och en oförmåga att sluta älta...

 

Men annars.

Jag ska börja från... igår, tror jag.

 

... Men jag tror inte att jag MINNS så mycker om igår förmiddag.

Gjorde rent i badrummet, lite slarvigt. Ifall att någon skulle komma in i min lägenhet idag... "Man vet ju aldrig".. Och toaletten vill man ju gärna ha fräsch.

 

...Annars så var det nog bara som vanligt, skulle jag tro.

Vakna samma tid. Gå och lägga mig igen... Och så kliva upp, för lite tv. Och lunch.

Mer tv.. tills det blir dags att gå till bussen...

 

Jag funderade väldigt mycket, fram och tillbaka.. Över hur jag ska lösa.. eller fixa min gästhörna som jag tänkte ha i vardagsrummet. Med gästsäng, en vadderad vägg(som ska stå på golvet)... Och så tyget därtill...

Vilken konstruktion som skulle vara bäst. Hur jag vill att det ska se ut... Och ifall jag ens kommer att orka.. kunna... VILJA genomföra hela idén...

 

Tanken är väl iallafall att jag ska fortsätta på temat "skog och industri", även i gästhörnan. Eftersom att en helhet i rummet, är ett stort måste.

Tyget som jag ska ha som överdrag över den vadderade väggen, har jag tänkt mig...

.. Jag hittade ett tyg på Fyndiq, som såg ut som en flätad korg... Fast som en vägg... Ja, en flätad vägg.. helt enkelt...

... Och DET tror jag att skulle bli riktigt snyggt. Men så vill jag ju inte köpa tre meter tyg, om jag inte är HELT säker på att jag kommer att genomföra projektet...

 

Och EFTER det... Om jag nu lyckas bygga den där väggen(sängens huvudände.. och ena långänden).. Och vaddera den. Sy ett överdrag...

... Ja, men då är det så mycket MER jag vill uppnå i hörnan, för att vardagsrummet inte ska se halvklart ut igen, efter att precis ha börjat FÅ en helhet..

.. Det vill säga. Ett passande överkast. Finkuddar som ger känslan av naturen. Av rubusthet...

 

... Ja men...

 

... Och när jag TÄNKER på allt det här, och inte riktigt kan slappna av.. Börjar jag också känna av så himla MYCKET som jag vill, borde... måste uppnå. Som fortfarande inte är klart...

Och rädd att glömma.. Att sortera bort... Att helt enkelt inte UPPNÅ...

... Ja, det spelar ingen ROLL hur många ställen jag skriver UPP vad jag vill uppnå, på... Gällande inredning.. eller inte...

... Det känns helt enkelt rörigt i huvudet.

 

... Det är för MYCKET, också. Vilket gör att jag måste sålla bort. Prioritera vad som borde göras först. I vilken ordning... Och osäkerheten... Oron att inte kunna prioritera... Hålla REDA på allt, utan att glömma....

Oron att aldrig NÅGONSIN kunna slutföra allt som jag har på mina miljoner listor... De saker som jag inte längre tror mig minnas...

 

... Ja, det stör mig.. Gör mig stressad... Tankspridd...

Ett lätt kramande tryck om hjärtat...

 

Men iallafall. Nu flög jag bort ordentligt.

... När tiden blev inne, gick jag iallafall iväg till bussen. Klockan var två... Och jag skulle till mina föräldrar..

 

Jag tror att jag mådde rätt så BRA igår. Jag är inte SÄKER. Men iallafall bättre än vad jag har gjort det senaste..

Stod och lyssnade på musik, på busstationen...

 

... Väl hemma hos mina föräldrar, pratade jag lite med mamma, i vardagsrumssoffan...

Och så hjälpte jag pappa att bära ut en bänkskiva som var för lång för stället som den skulle vara på. Så han skulle såga av den.

Sedan lyfte vi in den igen...

 

Middag.

... Och så, mamma och jag i tv:soffan igen, och pratade en massa strunt...

Lite ångest vid vissa tillfällen, beroende på vad vi sa.. Men annars väldigt trevligt.

 

... Och när pappa kom till tv:n, gjorde vi vad jag KOM för. Såg på JohanFalk..

Och så gick pappa och la sig, några minuter.. Timme efter det. Och då satt mamma och jag kvar vid tv:n.. och såg halvt som halv på film. Halvt som halvt, pratade med varandra.

 

... Och så gick vi och la oss.. Filmen var ALLDELES för lång, så vi struntade i den och valde att gå och sova istället...

 

... Men inatt var inte som de senaste nätterna i gästrummet har varit...

Jag funderade och funderade. Vred och vände på mig. Ältade och visionerade...

Hjärnan bara rullade och rullade. Och var det inte den ena tanken, så var det den andra...

 

Ja, det är för mycket som händer just nu, helt enkelt. Och igår var en natt, då jag(tydligen) behövde ta tag i dessa tankar. Ta mig TID till att gå igenom allt...

 

... Ja, det påminner mig om när jag var liten. När jag växte upp. Bodde hemma... När jag gick i skolan. Sjöng i barnkör. Tränade karate. När jag delade ut SDR-reklam. Lekte med syskonen... När jag hade en BÄSTIS som inte kunde låta mig vara ifred. Ensambarn :P Var det inte HON som ringde, så var det hennes mamma eller pappa.

 

... Ja, det påminner mig iallafall om min upptagna tid, då jag fick ta tillvara på mina PROMENADER, för att kunna göra det som jag gör allra bäst(mest). TÄNKA. Dagdrömma. Visionera.. Planera mina dagar. Gå igenom de saker som... Ja, men som jag kände att jag behövde fundera igenom..

 

... Men det jag SKULLE säga, var att det var nätterna i sängen. Innan jag SOMNADE.. Som jag använde till att tänka i lugn och ro. För att då hade jag TID. Det var tyst.. Och jag kunde sortera upp mina tankar och tänka. Fundera... Älta varje tanke, en efter en. Tills alla var avverkade och jag kunde sova.

 

... Bolla min nalle.. Och gå in HELT i mig själv.

... Det får man inte så mycket TID till, med sex syskon.. Alla i nästan samma åldrar :)

 

... Jag somnade iallafall till slut. Men sov VÄLDIGT oroligt och lätt. Medveten hela tiden. KÄNDE min kudde emot kinden.. VISSTE vart jag höll mina händer. Under kudden eller knutna runt täcket...

Och jag kunde KÄNNA hur jag vred och vände på mig.. De fyra timmar som jag ändå fick en blund...

 

När klockan blev sju, klev jag upp igen. Jag satte mig vid tv:n en stund istället. Tills mamma och pappa kom upp...

Då åt vi frukost och drack kaffe...

Mamma och jag satt och pratade lite, medans pappa gjorde sig iordning. Och sedan åkte vi iväg till stan.

 

Mamma och pappa skulle handla. Så de passade på att skjutsa mig till busstation. Så att jag kunde åka hem igen.

"SKÖNT att komma hem", tyckte jag... Jag såg verkligen FRAM emot det.

 

Väl hemma...

Jag tog mig an bardrummet. Att rensa vattenlåsen... Inte för att det visade sig VARA så mycket skit I dem...

Men... Ja, jag fäller ju ändå. Så...

 

... När jag hade gjort hälften, kände jag mig nöjd.. Och jag hade ingen ork till mer..

Tog AV mig latexhandskarna...

Och så var jag bara TVUNGEN att känna på "kjolen" eller vad man nu ska kalla det, på badkaret..

Känna hur den satt, och om det skulle gå att vinkla den lite.. Så att jag UTAN att behöva lyfta BORT den och riskera att inte få DIT den igen, skulle kunna sätta fast röret i badkaret igen...

Det har legat löst på golvet sedan jag flyttade IN. Och jag kände att det var dags att låta vattnet rinna genom det, och röret göra sitt jobb.

 

... MEN. Så lossnade "kjolen"(vet inte vad det heter)! "Åh nej. Tänk om jag inte får DIT det igen, nu då. Vart gör jag av den tills PAPPA kommer?!"...

"Jaja, nu kunde jag ju lika gärna försöka fixa röret"...

 

Jag inspekterade noggrannt. Kollade först hur "kjolen" hade suttit fast. Kollade baksidan av den och sådär. Klämde på "knappar"...

Och sedan försökte jag lösa problemet under badkaret.. "Det såg inte rätt ut"...

Men det var inte svårare än att den del man fäster röret i, skulle vridas åt det andra hållet...

"Lätt fixat"... När jag väl FATTADE det!

 

... Jag testade sätta dit "kjolen" igen... Lyfte upp den, pressade den mot badkaret... Och jag TROR att jag fick dit den rätt, direkt... Men jag var ju inte SÄKER på ifall den satt.. Så jag rucklade på den. Kanske lite FÖR mycket...

... Och.. den lossnade... IGEN.

 

Sedan fortsatte jag bara försöka...

Såg två små "fötter" som jag kunde ställa "kjolen" på... Och så pressade jag bara in...

Det sa "klick" och jag konstaterade "ditsatt"...

 

Men det var ju klart jag var osäker. Jag kollade allt badkaret några gånger efter det. "Såg det snett ut?".. "Sitter röret bra?"... "Kommer den där "kjolen" snart att ramla av"... Och "Kunde jag göra någonting bättre?"...

 

... Sedan, när jag väl släppte badrummet(någorlunda. Än har jag inte riktigt släppt det), så var det bekymret med önskelistan. 22åringen vill ha in allas önskelistor inför jul. Då vi ska köra med förra årets koncept. HemligaTomten. Och då måste hon skicka allas önskelistor till alla familjemedlemmar... Så att man har TID på sig sedan, att hitta en bra julklapp till "sin person"...

 

Det var press... Japp, det innebar press... En STOR tankemöda... Och en ständigt roterande hjärna..

Otillräcklighet och osäkerhet... En känsla av att inte kunna "minnas vad jag vill ha".. Att inte kunna göra en tillräckligt bra lista. Tillräckligt UTVECKLAD. (Antagligen viktigt för att jag SJÄLV kommer att ha så svårt och är så OROLIG över att inte lyckas finna en julklapp till "min person" sedan.).

 

... Och jag ville inte skriva någonting som jag inte ville HA.. Ingenting där jag känner att det är väldigt viktigt att jag SJÄLV får välja... Tillexempel inredning blir ju svårt... Det hade jag iockförsig med på listan ändå... Men bara inom en viss riktlinje...

 

... Ja, men jag kunde inte sluta tänka, helt enkelt. Inte koncentrera mig på någonting annat. Och GJORDE jag det för en minut, så sprang jag tillbaka till datorn och utvärderade ideér, stup i ett...

 

... Middagen lagade jag när klockan blev kvart över fyra. Jag hade läst igenom... Skummat igenom alla bloggar som jag under dessa jobbiga dagar jag har haft, inte har orkat läsa. LÅNG tid tog det!

 

Jag lagade korvgryta med makaroner... Skulle ha haft ris. Men hade inget hemma...

När jag upptäckte det, blev jag så osäker på ifall jag hade tagit fel på dagens MATRÄTT.. Men nej. Det stämde. Jag hade bara missat att HANDLA innan denna maträtten.

 

... Jag BLEV lite förbryllad...

Men upptäckte sedan att det fanns en lösning. Inte GLAD åt det "Men det får väl funka.."..

.. Men jag bytte helt enkelt morgondagens pasta, mot dagens ris.. Så får jag köpa ris imorgon ;)

 

... Grytan blev JÄTTEGOD. Inte så stark. Inte så mycket salt och peppar. Men desto mer kryddor...

Jo, men gott.

... OCH den gick in i FRYSEN, utan större ansträngning, efteråt! LÄTTNAD...

 

.. Det har blivit diskning.. Med energi(!), efter varje mål.

... Och så lite tv, de stunder jag kunde sitta still. Såå mycket i huvudet just nu, alltså! Såå mycket som händer eller SKA hända. Som BORDE hända...

 

... Och nu känner jag mig trött..

Så ska nog kliva i säng...

Om jag inte ser på tv en stund till, först.

 

God natt med er <3

 

 

... Jag FÅR lite dåligt samvete... Och det SKA jag ju få också...

 

... Pappa messade precis. Frågade om jag ville komma över imorgon eller på söndag, och se på JohanFalk som de har hyrt...

Min första reaktion blev ju(utan att svara). "Ja, vad kul!"..

Jag menar. Jag har sett alla ANDRA JohanFalk tillsammans med dem... Och jag har hela dagen, haft en fundering på att fråga mamma och pappa om en sak... men haft för svår beslutsångest för att våga skicka frågan... "Perfekt om jag åker DIT då, liksom!"... Så kan jag diskutera det med dem, när frågan faller mig in...

 

... Men så kom samvetet... Det DÅLIGA samvetet...

Det som fick mig att börja tvivla. Tankarna att börja rusa... Och ångesten att ta extra sats...

... "Jag avvisade 26åringen"... "Jag avvisade henne för att jag inte orkade umgås. Inte ville slitas en gång till från vardagen. Inte så snart"... ".. Och nu åker jag till mina föräldrar...".. "Är det rätt?"

 

... Grejen är väl att jag numer KÄNNER mina föräldrar. Känner mig BEKVÄM i deras närvaro... Jag VET hur de fungerar... Vi är FLERA.. Så att JAG behöver inte ta ALLT det sociala... Inte krävas lika mycket AV...

... "Visst. Jag åker hemifrån.. Rycks från mina rutiner.. Den vardag som jag försöker få ordning på...".. "Men jag KLARAR det nu. Det går okej"...

 

Det jobbigaste med att ta hit 26åringen är väl att hon vill SOVA här. Hon pratar jättemycket... Sänder ut en VÄLDIGT speciell energi... Där jag känner mig väldigt... Jag vill säga.. stressad...

Vi har kul... Men den sociala kontakten blir såå intensiv... Och att inte få vila ifrån att lyssna och prata, på ett helt dygn... förutom när jag SOVER...

Ja, det är nog DET som avskräcker mig lite...

 

OCH det faktum att jag inte vill ha någon sova i min lilla soffa... Jag vill hellre hinna skaffa en extrasäng...

... Japp, OHÄLSOSAMT rädd om mina möbler :P Har inte ÄNNU vågat börja lägga saker på mitt vardagsrumsbord.. MÄKTA obekväm jag kände mig när 26åringen kom hit och la SINA saker på bordet.. Och när vi skulle ÄTA vid det! :P

 

... Men iallafall...

Jag bestämde mig för att svara "ja" på pappas förfrågan... Jag menar. Egentligen känner jag inte för att åka BORT IGEN... Inte nu. Inte när jag(nästan) behöver SOVA där för att vara någon idé att åka dit...

Och att komma på kvällen. Åka tidig morgon... Visst, det GÅR. Men... Ja... Jag vill ju inte att de känner att jag vill göra umgänget med dem, så KORT som möjligt...

 

Men det blir nog kul.. Sedan har jag hela veckan hemma. Ska väl försöka svara på 26åringens mess sedan också. Och ge henne en bekräftelse på att hon ska få komma hit SNART.

Jag VILL ju umgås med henne. Komma henne närmre igen... Men det känns på något sätt... SVÅRT...

 

Ehmm.. Dagen idag.

Klev upp när jag vaknade, klockan halv nio. Åt frukost... Och gick sedan och la mig igen..

Den här gången såg jag till att diska INNAN jag la mig. Ska FÖRSÖKA diska efter VARJE mål igen. Istället för att låta det stapla sig på höjden... Då orkar jag mer. Även om det kanske känns lite hårt när det väl ska göras.

 

.. Nu när jag kliver upp en timme SENARE än vanligt, somnar jag inte hller OM när jag går och lägger mig igen...

 

.. Så jag klev upp en timme senare, igen. Efter att bara ha vridit och vänt på mig...

 

Jag minns inte... Jo, just det. Det minns jag...

Men jag ska inte ta upp det, här.. Inte så viktigt.

 

Jag klev iallafall upp igen..

La mig framför tv:n och tittade på "Malou efter tio"...

Och gjorde sedan iordning lunch, som jag åt tidigare än vad jag skulle...

Svårt, det där med att hålla på tider... Vet inte heller hur noggrann jag måste vara... Men ju mer jag tillåter mig själv att ruckla... Desto svårare får jag att äta bra.. Det vill säga.. "Ej småätande". "Ej för mycket eller för lite"... Desto mindre kontroll över situationen, känner jag... Vilket leder till... "... Uppgivenhet"...

 

... När jag satt där framför tv:n...

Jag kände mig stressad. Behövde VERKLIGEN duscha, om jag inte skulle behöva ha en depp-dag till... Behövde VERKLIGEN duscha, om jag skulle kunna känna mig frisk...

... Behövde VERKLIGEN duscha, om jag skulle våga gå utanför dörren.. och därmed SLIPPA sitta hemma och tråka... Må dåligt.

 

... Men jag hade kommit på det för sent. Att jag ville göra det idag...

Så tiden var knapp... "Och jag ville ju VERKLIGEN se på serien jag följer"...

 

Så jag satt kvar. Satt kvar.. Satt kvar...

Blev mer och mer stressad... "VILLE ju verkligen iväg.. Men INTE utan att duscha!"...

 

... Så. Tio minuter innan mitt program slutar, stänger jag av tv:n ändå. Plockar fram alla kläder jag behöver... Och KASTAR mig in i duschen!

... Duschar fort, fort, fort...

Klär på mig... Och kollar klockan, så fort jag bara kan...

 

"Tio minuter kvar tills jag måste gå. SKÖNT".

 

... Och så går jag iväg till bussen.

... En promenad i stan. Kort. Sitta en stund vid hamnen...

Och sedan en kort vända till affären.. för att handla lite godis.

 

... Ja-a.. Ska FÖRSÖKA få till EN dag i veckan. Då jag äter godis och andra onyttigheter. Så kan jag må dåligt DEN dagen. Och känna mig frisk och fräsch, övriga dagar..

Ja, jag vet inte om det är sockret eller fettet som jag mår dåligt av... Eller om det ligger mycket psykiskt... Antagligen alla tre...

 

"Men EN dag ska jag nog orka med"...

Vilket det iochförsig INTE känns som, NU.

Just nu känner jag bara att EN "slarv"dag gör att jag tappar kontrollen såpass mycket, att jag riskerar att börja hetsäta.. Vilket kan vara SLUTET på den framgång som jag ändå har uppnått!

 

... Men idag har det dock gått bra.. Hittills...

Godiset la jag undan igen. Då jag kände mig TVUNGEN att äta det.. UTAN att faktiskt ÄTA... Men bara att det LÅG där, fick mig att känna en DRAGNINGSKRAFT dit... TROTS bristen på varken hunger eller sug...

... Ett tvång, helt enkelt.

 

Efter affären, gick jag tillbaka till busstationen.

... Och sedan jag kom hem, har jag grunnat på ett beslut som jag försöker ta. Angående gästsäng eller dagbädd...

Jag har liksom en väl utvecklad idé om hur jag kan tänkas vilja HA det.. Men jag är lite osäker på min egen förmåga att få det fixat. Genomfört... Och även lite fundersam över ifall SÄNGEN skulle ta över för mycket plats i vardagsrummet. Kännas stor. Klumpig... I vägen...

 

... Jag har ätit matlåda ur frysen... ALLTID skönt att ta fram en matlåda.. För att då VET jag att det finns åtminstone EN matlåda tills NÄSTA gång jag lagar mat :)

 

... Och så har jag kollat lite olika saker på datorn. Som jag ska köpa "nu", "snart".. och "kanske"...

 

... Tv, tv, tv...

.. Och ett försök till att bryta rutinen.. "bara för en dag.."... Men ändå känt att det nog kanske inte ÄR en sådan bra idé... "Jag måste ha stolpar"...

 

... Med DET sagt, säger jag god natt.

God natt med er <3

 

 

... Det känns som om det är väldigt mycket på en gång, just nu...

Jag är stressad. Själen känns tung och grå. Huvudet fullt och tjockt... Samtidigt segt...

... Och jag har bara ALLDELES för mycket att tänka på, för att orka tänka på någonting alls...

 

.. Saker i vardagen, som fastnar i huvudet, och sedan bara snurrar runt däruppe. Ältas och gnags... Viktigare än vad det BORDE vara...

Frågetecken... och en känsla av otillräcklighet...

 

Punkter för dagen..

26åringen messade om nästa helg..

Frysen är fullproppad.. Vilket gör sinnet rörigare än rörigast...

Dagens middag... kändes som ett mindre misslyckande. Samtidigt som jag nog kanske ändå blev nöjd... Beslutsångest över vad jag ska känna...

... Trött.. trött... TRÖTT...

... Och såklart det gamla vanliga "inte komma vidare i livet"-bekymret...

 

... Och ALLDELES för mycket som ska HÄNDA, hela tiden...

Skönt att jag iallafall inte behöver HANDLA imorgon. Då blir det en hemmadag för vila...

 

Dagen idag.

...

 

Känner mig bara så deppig. Så har egentligen ingen lust att rabbla dagen..

Men den började väl som vanligt. Frukost vid åtta..

Lägga mig igen. Sova till lunchtid...

 

Äta lunch... För att sedan tvinga mig själv iväg till stan... för att handla för dagens mat... Tre dagar framåt...

 

Stressa, stressa, stress genom värmen, fram till affären..

Handla.. fort, fort, fort...

Betala. Och sedan, i lugn takt, gå mot närmaste busshållplats...

 

Vänta på bussen, i stan...

Åka hem...

 

... Väl hemma, skulle jag ta orken till mig, att laga mat. ChilliConCarne var dagens mat...

Och jag känner mig rätt så duktig och stark, som TAR mig den ork som inte FINNS, till att göra någonting som jag egentligen bara önskar att jag kunde strunta i...

Men man får ju välja på "jobbigt".. och "jobbigt"... Och just nu, väljer jag rätt :)

 

... Maten blev smaklös... och i ALLDELES för stor mängd!

... Jag kryddade och saltade lite till, efter att jag ätit. Innan jag fryste in den... Och blev då istället orolig att den hade blivit för SALT! Osäker... Ältande kluven... "Jag visste inte riktigt"...

 

... Att frysa in maten, gav mig också ångest. Det blev i för stor mängd... Och min lilla frys gör det omöjligt att få plats med ytterligare matlådor efter nästkommande matlagningar...

... Och saltningen... Ja-a...

 

26åringen messade mig när jag satt på bussen hem...

Ville ses igen, redan på fredag eller lördag!.. Och jag... fick ångest. Bara som en extra stor klump, till den redan lilla, som satte sig i bröstet. Sög sig fast... Växte och pressade mot min ömma bröstkorg...

 

... Jag ORKAR liksom inte. Det är för tätt inpå... Och jag känner bara att jag behöver vila... De senaste dagarna har det varit såå mycket pågång. Sociala sammankomster, på sammankomster. Dag efter dag...

Och har det INTE varit det, så har jag haft någonting som jag behöver fixa... Vilket jag FORTFARANDE HAR!... Det tar liksom aldrig slut...

 

... Jag har inget emot att träffa min syster... Men hon är så intensiv... Vilket tar väldigt mycket på krafterna... Och att ha henne sova över hos mig, redan till helgen...

... Nej, jag är inte redo för den pressen... "Ge mig några veckor, tack"..

 

Jag har dock inte svarat ännu...

Men ska ju såklart göra det. Vill bara ha en...

Ja men.. Jag vill inte att hon känner sig frånstött...

 

Efter middagen, har jag försökt ta reda på all disk som blev. I små rundor, har jag diskat sak för sak... Utan någon egentlig ork... Bara för att det måste göras... "Gör inte JAG det, så blir det inte gjort... Och DET vet jag hur det känns! Jag som levde i ett bombnedslag gjort på sopor, smutsiga tallrikar, damm, päls och mögel... Toppat med bråte överallt... I flera ÅR!!"...

 

... Och nu, precis innan jag började skriva, låg jag och försökte se på en film... Vilken jag INTE kunde koncentrera mig på! Då jag bara ältar och ältar.. Känner mig otillräcklig.. Vilsen... Och deppig...

.. Ångest.

 

Behövde bara skriva...

Och nu när det är gjort... har jag ingen ANING om ifall det hjälpte..

... Önskar jag kunde få ett avslut... Men jag vet inte HUR...

 

... God natt med er <3

 

 

... Nu skriver jag mitt kvällsinlägg, ÄVEN om klockan bara är sju..

För att känslan inombords just nu. Det tjocka huvudet. De tröga tankarna... Den dova luften(rent psykiskt)... Nästan så att man får lite klaustrofobi(stavning)...

... Nej, jag måste helt enkelt skriva av mig...

 

Eehmm... Jag minns inte när jag kvällsbloggade sist..

Men jag börjar från i lördags...

 

Jag åkte tidigt iväg, på morgonen. Halv åtta.

Luften var frisk. Fuktig... Och det var så tyst. Så tyst..

Härligt. Harmoniskt.

ALLTID härligt att gå ut och åka buss, när alla andra sover :)

 

... Väl i stan, var det två timmars väntan... Och jag KUNDE bara inte sluta fundera. Tänka efter.. Diskutera med mig själv..

Jag ville ha någonting MED mig till 14åringen(nu 15åringen) när jag kom dit, att ge honom i dörren.

 

.. Jag visste jag ville köpa ett par TRISS... Men jag visste inte VART jag ville köpa dem... Eller ifall det ens kändes NÖDVÄNDIGT.. "Jag HADE ju redan en present"..

Men det var ju just glädjen i att sitta och SKRAPA dessa lotter tillsammans med honom.. Det var DET jag såg fram emot.

 

Till sist gick jag iallafall och köpte lotterna.. Och så åt jag en choklad och drack kaffe, till frukost...

 

Väl hos föräldrarna, klockan tio, skrapade jag och 15åringen skraplotterna... Och...

Ja, det blev ingen vinst denna gången. Blir det ju aldrig. Inte för oss iallafall. Men chansen finns ju alltid. Kunde ha blivit en stor present, det där :P

 

... Resten...

Eller resten och resten. Två av syskonen missade bussen, respektive tåget. Och kunde därför inte komma..

Så det blev bara 22åringen och hennes kille som kom... Till en början.

 

... Vi åt tårta...

... Och sent, men ändå.. så kom 20åringen.

Han hade lyckats få skjuts av sin chef... Så det var ju kul. För 15åringen iallafall ;)

 

...

Jag har nog inte så mycket mer att SÄGA om det.

Jag kan ju säga att, vid det här laget, hade jag fått mess ifrån 26åringen, som undrade om hon kunde komma över imorgon(igår)... Och jag hade fått förslaget av mamma och pappa, att jag skulle följa med DEM hem igen efter grillfesten, och se på JohanFalk med dem, som de hade hyrt.

 

... Så redan NU, hade jag blivit lite stressad. Då jag kände att mina egna planer sprack... Ja, eller rättare sagt, att oförutsedda händelser skulle ske.. Och alltså ett hopp ifrån vardagen, som jag INTE hade räknat med..

 

Men ja..

Jag skjutsades hem av 22åringen och hennes kille. När de ändå skulle till byn för att grilla tillsammans med mammas kusin, och släkt...

... Och så...

 

Ja, jag var trött. Orolig...

Jag MINNS inte riktigt. Så det korta inlägg jag skrev då, får säga sitt..

Så går jag vidare istället...

 

... Efter en stund, kommer iallafall 20åringen, 15åringen och 24åringen och ringer på dörrklockan..

Festen hade varit tråkig och alla hade bara suttit och pratat med de som de hade kommit DIT med..

Det hade tydligen varit väldigt stelt... Och ja.. TRÅKIGT.

 

... Så vi satt i mitt kök. Muntra.. Och JAG, lite smått orolig för grannarna, under 24åringens "höga" musik :P

 

... De tittade på lägenheten.. som ingen av dem hade sett möblerad... Och 20åringen hade inte sett den ALLS...

 

Och sedan så tog vi en promenad upp till grillfesten..

... Jag kände mig spänd och nästan lite rädd, där jag satt... Jag var orolig. Vågade inte ta ögonkontakt... Ville helst inte andas...

 

Det var så mycket, för mig okända personer. Många blickar som kunde skära mig sönder och samman. Mycket uppmärksamhet man kunde riskera få, om man råkade lyfta blicken åt fel håll...

 

... Så jag höll min blick i knät.. På marken... Eller på någon ifrån min egen familj... Såg till att undvika dess blickar som kände mig någorlunda, men som jag inte vågade bli sedd av... De människor som jag riskerade MEST att behöva öppna min MUN till om de SÅG att jag SÅG dem...

 

... Jag längtade efter att vi skulle åka. Lämna festen för att åka hem och se på film...

Och när DET väl blev dags... Ja, då mådde jag bra igen..

Trött, tyst...

Men jag kände mig lugn.

 

... När vi kom hem, var jag egentligen för TRÖTT för att orka SE på någon film.. Och så var även mamma och pappa.. Egentligen..

Men vi SKULLE se på den där filmen!

 

... Och efter att... åtminstone PAPPA och jag hade sett klart på filmen... Mamma sov sig igenom den :P.. Så somnade jag nästan bums.. Efter att ha bäddat rent i gästsängen...

 

Dagen därpå.

Frukost... Och sedan åkte 15åringen och jag därifrån.

Han skulle jobba. Och jag skulle hem och vila så mycket jag bara hann, innan 26åringen skulle komma.

 

... Väl hemma.. la jag mig på sängen.

Låg på sängen och halvsov... Nästan HOPPADES lite grann, att 26åringen skulle lämna återbud...

Jag var helt enkelt för trött. Bar på för mycket oro... Och kände mig för SPÄND för att orka umgås med någon ALLS... ALLRA helst någon med den intensiviteten som 26åringen har!

 

Men när klockan blev 12.05, messade 26åringen och sa att hon var på väg.

Vi går direkt in och sätter oss på soffan. Pratar...

 

Till en början, var det egentligen INGEN av oss som visade någon speciell glädje... Vi pratade bara lite...

.. Och för MIG berodde det nog mycket på att jag var inne på första dagen av RödaVeckan. Och kände mig dels trött på grund av DET. Dels på grund av gårdagen(fredagens) ståhej. Och att jag hade lite smått ont i magen... Och inte är det heller särkilt HÄRLIGT när man läcker :P

 

... Men efter ett tag, när vi lämnade lägenheten för att gå och handla fika, så släppte det hela lite grann.. Vi blev lite mer avslappnade och glada...

Men diskussionerna. Samtalsämnena vi hade, var mer allvarliga än roliga...

 

Det var först till kvällen. När vi hade varit på pizzerian och köpt pizza, som vi började skratta och flumma lite grann.. Inte sådär som vi brukade göra när vi hade syskonkontakt och var rätt så nära varandra.. Men ändå lite skratt.

 

... Jag längtade nästan hela dagen, efter att hon skulle vilja hem. Så att jag kunde lägga mig och vila. Sova..

Men hon å andra sidan, var mer intresserad av att "stanna så sent som möjligt", som hon skrev till sin sambo... Och så ville hon komma nästa helg och sova över någon natt...

Vilka ord, gjorde mig VÄLDIGT stressad inombords. Dock ingenting som jag visade.. Jag vek mig bara undan genom att säga "Ja, vilken helg det än blir, ska vi se till att laga ChilliConCarne tillsammans då ;)".. För att FÖRSÄKRA henne om att jag VILL ha hit henne, men samtidigt inte råka LOVA att det blir nästa HELG.. "Vet ju inte om jag orkar"..

 

... När hon väl gick, mådde jag såå dåligt, psykiskt och känslomässigt..

Allt som vi hade diskuterat.. Allt som jag känt, upplevt och tänkt... Det bara snurrade runt i mitt huvud... Samtidigt som jag inte orkade tänka...

 

Jag orkade inte ta tag i skräp och disk efter dagen... Vilken FORTFARANDE "pryder min diskbänk"...

Det enda jag orkade GÖRA, var att lägga mig på sängen och stirra...

 

26åringen messade, några minuter.. Timme senare... och överöste mig med kärlek och uttryck om hur KUL hon hade haft. Och hur mycket det BETYDDE för henne...

 

... Och efter en stund, klev jag upp istället, och la mig framför tv:n..

Jag åt lite mer godis... Utan att det var någon egentlig måltids-tid... Utan att jag var hungrig eller sugen...

 

Låg framför tv:n resten av kvällen. Vad jag minns...

Och så orkade jag inte blogga, på grund av stressen inombords.. Den sega skallen... Tröttnaden efter all social tillvaro... Och RödaVeckans onda krafter.

 

... Så jag gick och la mig istället.

 

... Och idag. Jag höll på att glömma "idag".

 

Men jag tror inte att jag orkar skriva så mycket om det..

Drar det snabbt.

 

Frukosten gick bra. Som vanligt. Kliva upp när klockan ringer. Äta och gå och lägga sig igen..

Kliva upp igen när jag vaknar. Lägga mig framför tv:n...

 

Sedan åt jag lunch.. Lite grillrester som jag fick från syskonen när de kom över igår...

Mer tv... Några godisar och en Giffel(eller vad nu dessa bullar heter) till middag...

 

Tv. Tv.. Tv...

Försök till att skriva mail till Personligt ombud, om vad jag behöver hjälp med. Vad gäller mina funderingar kring "livet efter aktivitetsersättningen"... Men utan framgång..

Jag VET inte riktigt vad jag vill veta.. Vet inte heller vad jag ska besluta... Vad som är bäst för mig. Rätt... Vad jag klarar och inte klarar... Ifall aktivitetsersättning vore att ta den enkla vägen.. fastän jag skulle klara ett arbete, bara jag FÖRSÖKTE... Och att det då snarare skulle BEGRÄNSA mig, än att GAGNA mig.. att ansöka ny ersättning...

 

... Men samtidigt. "Blir kraven för höga för mig, för att jag inte ska bryta ihop och "bli sjuk?"...

"Men om jag INTE avstår en ansökan, kanske jag ALDRIG kommer ut i arbetslivet.. Jag träffar ju inte vården... Så jag kan ju inte RÄKNA med att allt kommer att bli mirakulöst bättre"...

 

... Ja-a... DET har varit mina funderingar IDAG...

Men jag lyckades aldrig skicka IVÄG några frågor om "livet efter" till Personligt Ombud..

Ska väl försöka skicka iväg ett mail, så fort som huvudet känns mer öppet. Så att jag vet vad jag TÄNKER ordentligt...

 

God natt med er <3

 

 

Okej. Nu ska jag försöka få ihop ett positivt inlägg, om en positiv dag.. Det är svårare än vad man kanske kan tro. Då det alltid finns problem och bekymmer i vardagen. Alltid osäkerhet eller ångest. Gnagande funderingar, INBAKADE i dessa positiva och mer LÄTTA dagar...

 

... Men jag ska försöka. Såklart kommer jag inte att hoppa ÖVER det negativa. Jag hoppas bara på att det positiva ska VÄGA mer denna gången ;)

 

Ja men..

Jag vaknade. Åt frukost...

... Nej, just det. Det VAR faktiskt annorlunda idag!

Jag tänkte liksom "Ah, vad jobbigt. Rabbla SAMMA sak idag IGEN...".

 

... Men idag klev jag upp till klockan. Åt frukost... och fixade iordning mig..

Funderade på ifall jag skulle hinna DUSCHA innan jag gick iväg till bussen..

Men kom fram till att HÅRET inte hinner torka på tio minuter...

 

Så. Fastän jag kände mig äcklig och ofräsch.. Och därav trött.. Så satte jag mig istället vid tv:n... Eller jag TROR att jag gjorde det iallafall...

Men jag MINNS också att jag höll mig sysselsatt med någonting NÄSTAN hela tiden...

 

Jaja. NÅGONTING gjorde jag iallafall..

Satt vid tv:n en stund. Tills det var dags att gå till bussen. Klockan var strax efter nio...

 

... Nu har skolungdomarna börjat åka igen. Vilket märks på bussarna. Stressigare och inte ALLS lika luftigt och harmoniskt, varken på busstationen eller i bussen...

Men jag KLARAR det. Bara inget jag föredrar..

Det är ju trots allt EN sak nu när jag kan VÄLJA vilka tider jag vill åka och vilka bussar jag vill undvika, varje dag... Det blir ju ANNAT sedan när jag börjar praktisera. Får tider att passa...

 

Väl i stan, hade jag börjat känna mig orolig och nervös...

Jag tyckte inte om tanken på att närma mig huset där Jobbcoach satt. Tyckte inte om tanken på att bli sedd. Känna mig övervakad...

Bara en känsla jag FÅR, när någon väntar mig...

Då vill jag helst bara försvinna. Dra den svarta manteln över mig... och hoppas att de inte SER...

Jag vill varken höras eller synas.. Inte finnas till för någon som känner igen mig...

 

Men det var inte BARA att närma sig den "obehagliga byggnaden", som gjorde mig orolig och nervös... Utan OCKSÅ det faktum att DENNA dag inte skulle bli någonting annat än någon ANNAN dag.. vad gäller mötena med Jobbcoach...

För att inte heller IDAG, hade jag några vidare idéer om vad jag ville göra.. Eller planer på hur jag skulle lyckas...

"Det var ett dödläge"...

 

Jag hade en halvtimme på mig.. Nej, fyrtio minuter. Bussen blev tidig...

Och jag visste inte hur lång tid det skulle ta att promenera igenom stan...

Men jag valde trots det, att gå långsamt.. För att i det HÄR läget var "bättre sen än tidig" min synvinkel...

Jag ville vara så KORT tid som möjligt inom synhåll för "det där huset...".

 

... Men trots att jag gick långsamt, hade jag ungefär tjugo minuter på mig att nervöst sitta och vänta bakom hörnet.. Så att jag INTE blev sedd...

 

Men jag tröttnade. Började gå bortåt.. "Jag går en vända runt huset.. Så är det kanske lagom sedan", tänkte jag..

Började gå... Och så händer det där som jag brukar se på film..

Jag ställs näsa mot näsa, med en kille.. Försöker gå åt det ena hållet. Båda åt samma håll.. Står och tvekar en stund. Båda två... Och försöker sedan igen... Båda åt samma håll!

... Vi stannar upp. Skrattar till, båda två... Och så går vi förbi varandra :P

 

... Jag kan ju säga att, bara att TÄNKA på det.. Att SE bilden FRAMFÖR mig sedan, gjorde att jag skrattade inombords...

Det var en sådan konstig upplevelse :P

 

Jag var ungefär tio minuter tidig, när jag kom fram till "huset"... Jag undvek till 99%, att titta in... Ville inte råka bli sedd. Inte råka möta hennes blick...

Jag kände mig spänd och osäker...

.. Men av att stirra åt ett annat håll eller rakt ner i mobilskärmen, kunde jag ändå känna mig RÄTT så lugn...

 

Ja-a... Lite tidigare än sagt, ropar hon på mig... Och jag går mot dörren. Blir insläppt...

Med en stark obehagskänsla.. Nästan så att jag ville FLY.. Gick jag in och satte mig i fåtöljen...

... Och så började hon prata. Fråga...

Vilka svar jag nästan inte kunde ge... Ja, de var halvdana...

 

Men det bestämdes iallafall att hon skulle kontaka det där slottet som vi var på studiebesök på för några månader sedan... Och att det kanske var enklast att de bara körde förbi mig(de åker tillsammans i en liten minibuss till arbetet) och hämtar upp mig... Och sedan får vi ta det DÄRIFRÅN..

.. För att skulle HON och jag ge det en till chans, så skulle jag nog inte klara av att stanna.

 

... Så hon skulle iallafall höra av sig när hon hade pratat med dem.. och berätta om de hade någon plats kvar till mig...

 

Efter ca tio minuter, var vi klara... Och jag tog mig en relativt långsam.. eller rask.. Vet inte riktigt... promenad... För att få tiden att gå.. "En timme kvar till bussen går"...

 

... Jag var hungrig.. Kände mig kroppsligt svag...

Men jag hade tankar som stoppade mig ifrån att köpa någonting...

Och efter att ha varit inne på butiken och kollat ifall jag ville ha någonting att äta. Kunde KÖPA någonting, gick jag därifrån tomhänt...

 

Men jag funderade på att åka in igen, efter att ha varit hemma och ätit lunch... ".. Så DÅ kanske jag köper något"...

 

... Istället gick jag tillbaka till busstationen. Väntade på bussen. Och åkte hem...

 

Väl hemma.

Jag hade fått post ifrån försäkringskassan.

Ett brev som förklarade att min aktivitetsersättning går ut efter januari 2016.. Och att jag, om jag ansåg att jag av medicinska skäl, inte kunde jobba eller vara arbetssökande, måste göra en ny ansökan och få ett läkarutlåtande av min läkare...

 

... Jag tänkte bara... "Jag TRÄFFAR ju ingen läkare... Klarar inte AV att träffa någon läkare... Är inte säker på att jag BEHÖVER träffa någon läkare...".

Nej, jag tror helt enkelt att det är dags att ta tag i arbetslivet nu... Jag är inte värd ersättning en gång till... "Inte om jag har en chans på MILJONEN, att tvinga mig själv ut i arbetslivet".. Nu måste det gälla...

 

Dock så känner jag mig stressad...

För det första... "Om spärren ALDRIG släpper. Jag ALDRIG tar mig ut i arbetslivet... Och att det skulle hända att jag inte kände mig VÄRD några pengar då... Ja, det osar bara "min tid i H*vetets stad".. Det vill säga... INGA pengar."..

Och för det andra... "Har jag råd att bo KVAR? Vad kommer att KRÄVAS av mig på arbetsmarknaden.. för vilken summa pengar? Och vart KOMMER dessa ifrån?"...

 

... Ja-a.. Jag vet inte..

Men jag kontaktade iallafall Personligt Ombud. För att fråga ifall jag kunde prata med HENNE om det. För att få lite klarhet. En liten förberedande plan för min tid efter aktivitetsersättning. Så att jag vet UNGEFÄR hur det kan komma att se ut...

 

Men vi får se. Annars får hon skicka mig vidare. JAG vet ju inte vem jag bör prata med om sådant...

 

... När jag kom hem och såg det brevet, blev jag först lite deppig. Verkligheten börjar komma ikapp mig. Och den tycks springa fortare och fortare...

Jag har ju alltid varit beredd. Medveten om att det kommer att hända... Men jag fortsätter hela tiden skjuta det framför mig... Och även så nu...

Men det är dags att åtminstone FÖRBEREDA mig för det oundvikliga.

 

... Så jag var lite...

Ja, mina tidigare planer på att åka in till STAN igen efter lunch. De kändes för en stund, inte så lockande längre...

 

Men trots det, hade jag lugnat ner mig tillräckligt när tiden väl var inne, för att ändå åka in en vända till stan..

Alternativet. Att stanna hemma nästan en HEL dag... Nej, DET kändes inte så lockande.

 

... Så jag åkte in igen. Promenerade i solen ett tag... Och gick sedan in på affären igen... För att se om jag ville, kunde.. orkade köpa något litet att äta. "Bara för njutningens skull"...

 

... Jag gick runt, runt, runt i affären. Fram och tillbaka. Kollade och funderade. Tvivlade och ältade... "Ja, men nej".. "Varför inte? Men varför?"...

Men så lyckades jag ändå köpa mig en munk och en Pucko... Gick och satte mig i solen. Stressåt, utan att knappt hinna smaka...

Blev lite missnöjd. Tankar som nästan exploderade. Men ändå på en rätt så LUGN nivå...

 

Och så tillbaka till busstationen..

Vänta på bussen... Och åka hem.

 

Idag fick vi ROPA i bussen. För att chauffören var VÄLDIGT borta, kan man ju säga. Vet inte om han GLÖMDE fort.. Eller ifall han var väldigt ofokuserad och inte ens HÖRDE att det plingade...

Men jag ropade. Högt... Hade nog ALDRIG hänt om det inte hade varit för att det bara var jag och någon till, på bussen. Annars hade jag nog åkt med enda upp till slutstation. Vilket bara blir knappt tio minuters promenad. Men ändå...

 

Klev av...

Och just när jag kommer innanför dörren, plingar min mobil till, två gånger...

Jag blev väldigt fundersam... "Jag har väl ingen påminnelse på IDAG?.."

Kollade... "Tvättid?.."

 

Jag var tvungen att fundera en stund. Jag kunde inte placera att jag hade en tvättid på mitt schema idag.

Kollade WhiteBoardTavlan. För att jag trodde att jag var helt virrig...

OCH.. så kom jag på..

"Ja, just det ja. Jag SKULLE ju ha tvättat idag. Men så kom ju mötet ivägen."..

Snacka mycket i tankarna. Hade HELT glömt bort den. TROTS att jag har försökt tjata på mig själv att jag skulle OMBOKA den :P

 

... Jag kollade på klockan. Tvekade en stund.. "Orkade jag?"...

Och så började jag slänga ihop tvätten i tvättpåsen. Väga den... Och dosera tvättmedel...

Ja, och så tog jag bara tag i det. "Det behövde ju göras"..

.. Började känna mig stressad för att jag använder så mycket kläder utan att tvätta... "Och nu behövde jag inte ens vänta på ledig tvättid ;D"...

 

Ner i tvättstugan. Tvättmaskinen visade ÅTERIGEN en annan vikt på kläder, än vad JAG hade vägt det till!

Grubbel på det. Försöka med minnet av tvätten, i ögonmått, väga tvätten i efterhand. Där jag satt i vardagsrumssoffan och oroade mig för illaluktande kläder igen...

"Men det MÅSTE vara rätt. Jag kan inte ha vägt tvätten till sex kilo.... och att det sedan skulle visa sig vara TOLV!"...

 

... Men när jag slängde över tvätten till torktumlaren sedan, så doftade de gott. Så BLEV nog rätt ändå ;D

 

... Jag hade även glömt en tröja som skulle tvättas skonsamt på trettio grader... Som jag kunde ha lagt i den andra maskinen, istället för hälften av den mörka fyrtiograderstvätten... Vilket gjorde att jag ÄVEN kom på att jag hade kunnat tvätta VIT tvätt(alernativt trettiograders) i den maskinen... FASTÄN det bara var ett plagg...

 

... Så jag började grubbla på DET en stund. Tills jag hade löst kriget... Och kommit på en lösning på trettiograderströjan... "Då jag i princip bara HAR den, så kunde jag lika gärna slänga in den i en extra maskin IDAG, som att låta den vänta flera tvättdagar TILL..".

 

Så jag slängde på en ny maskin med BARA tröjan i... Och trodde IGEN att jag hade doserat tvättmedlet fel. Då maskinen visade mer vikt än vad JAG hade doserat för... Även om jag DENNA gången, tänkte fel när jag doserade. Och inte vägde fel...

 

Men även DEN, blev ren ;)

 

...  Tvätten var helt klar vid halv åtta. Eller det var iallafall då som jag hämtade upp den. Vet dock inte hur länge torktumlaren hade varit klar...

Så dumt när det inte står tid...

 

... Jag har haft lite tankar som har bråkat med mig idag. Sådana som får mig att känna mig dum, och gör mig frustrerad...

... Men annars har det varit bra. Förutom oron för nästa års ekonomi, och arbets-och livssituation, såklart..

 

Men ljust ändå... Och en i stort, lättare dag än på senaste :)

Och för att inte TALA om, PRODUKTIV!

EFTER två vändor i stan. Ett möte.. Tvättning. Vikning av tvätt... Så tog jag även tag i DISKEN som hade legat och växt till sig genom lunch, middag och kvällsmål!.. FASTÄN jag egentligen var helt SLUT!

 

Produktiv dag. Vilket fick mig att undra om jag egentligen skulle orka MED en SCHEMALAGD produktiv dag IMORGON. Idag blev ju lite oförutsett...

 

... ÅTMINSTONE hoppas jag att jag orkar DUSCHA imorgon. Det MÅSTE jag orka. För att på lördag ska jag till föräldrarna. Fira 14åringens 15årsdag.

 

... Just det. Jag planerade veckans... En DEL av dess måltider, idag, också. Så att jag kunde avgöra när jag måste handla nästa gång. Och vad jag ska köpa då...

Var nog mest för att se så att jag inte skulle behöva handla IDAG. Vilket jag INTE orkade...

... Och det gick ihop sig till slut.

Efter mycket funderande fram och tillbaka, verkar jag ha fått pusselbitarna att klaffa. Någorlunda iallafall ;)

 

... God natt med er <3