Ja, det är med lite tvivel, men ändå styrka. Som jag kliver i säng idag..

Men vi börjar med en sammanfattning ifrån dagens början.

Gårnatten minns jag inte mycket av. Mer än att jag låg och lyssnade på musik innan jag somnade...

Så jag går vidare till morgonen.

Jag vet inte riktigt när jag vaknade. Men jag klev iallafall inte upp ur sängen förrän vid halv tolv. Då 17åringen knackade på och öppnade min sovrumsdörr. Det var dags för lunch..

Jag ville nämligen inte kliva upp tidigare, idag. Då jag visste att 17åringen skulle komma hem runt halv elva. Och jag ville helst inte höra hennes långa berättelser om alla jobbigheter hon har upplevt både här och där.. Ja. Hon kan gnälla en del. Och det är sådant prat, i hennes höga volym, som lätt ger mig ångest. Och gör mig orolig och missnöjd...

Men här uppifrån sängen, hörde jag inte vad de sa. Jag hörde ATT de pratade... Inte lätt att unvika. Då hon har såå hög volym i rösten.

Klev upp iallafall, och åt lunch, tillsammans med 14åringen, 17åringen, mamma och pappa. En tunnbrödrulle med smör, skinka och ost... Och så någon matsked räksallad på det. Det var alldeles lagom.

Kaffe. Och sedan blev det till att börja diska och plocka ordning efter lunchen.

Upp hit till datorn. Kolla det vanliga. Blocket hundar. Mailen. Läste lite bloggar. Och kollade in på lägenheten, ifall det hade blivit några förändringar i köplats. Men nej. Fortfarande plats 3 av 17(eller om det var 18)...

... Sedan började funderingarna. Det dåliga självförtroendet bubblade upp... Frågetecknet om ifall jag skulle klara det, det eller det. HUR jag i så fall skulle göra det. Om det skulle fungera att göra på det sättet som jag varannan minut, litar fullständigt på... Varannan minut, ser det som en omöjlig lösning...

Fundera, planera. Punkt efter punkt. Argumentera för VARFÖR det skulle fungera...

... Varannan fundering, tro på mig själv.. För att nästa, känna mig liten och misslyckad...

Sitta här och känna med hela mitt hjärta, att jag har ett kall. Någonting som jag vill göra NU, NU, NU! Men varken ha möjlighet eller mod att ta mig dit, för tillfället...

Ja, det var en frustration i sig. Att tro på sig själv, bara för någon minut. Att tvivla för nästa... Och att samtidigt inte kunna testa och se.. Få svar.

.. Ja, jag vet inte om jag vill berätta vad jag pratar om, HÄR...

... Så. Jag tror jag hoppar det.

... Japp. Så få det bli. Det måste ju kännas bra att dela med sig. Av sig själv. Okej, liksom.

La mig på sängen och funderade ytterligare. Försökte finna inre frid. Men det var svårt. Jag kunde inte sluta fundera. Jag behövde svar...

... Men till slut, bestämde jag mig ändå för att gå ut och klippa lite skott på träden i allén. Som jag hade skrivit på min WhiteBoardTavla.

Sagt och gjort.

Blött och fuktigt. Jordigt. Och fullt med bärfisar som vilade under de blöta löven. Gren efter gren. Knopp efter knopp... Ja, små grenar som bara var millimeterlånga, med en liten knopp i toppen... Med denna extra stora sekratör.. Ja, jag använder en större. Då jag förra hösten, hade sönder en sekratör i flera bitar. Då jag klippte för tjocka grenar med den xP

Det var skönt ute idag. Och förutom det faktum att det var en MASSA småkryp som vaknade till liv! Bärfisar, larver, skalbaggar, och maskar... Så var det jättefint väder. Jag satt därute på huk, med bara jeans och munkjacka på kroppen. En perfekt höstdag =)

In igen, efter en timme. Lite ont i handen.

20åringen hade kommit på besök igen. Han kom när jag höll på att klippa skott.

Själv gick jag direkt in på mitt rum. Minns inte vad jag gjorde. Men jag satt iallafall här vid datorn...

Hmmm. Undrar vad jag gjorde...

... Eller så... Jo, det gjorde jag nog!

Jag la mig på sängen en stund till. Väntade på att mamma och pappa skulle komma hem, så att vi kunde äta. Saknade min hund jättemycket. Önskade att hans nya ägare kunde säga att de inte kunde ha honom kvar. Så att jag kunde ta första bästa resa till H*vetets stad och börja ta hand om honom igen. Få en andra chans att ge honom det liv som jag alltid ville ge honom. Få en andra chans till hans ovillkorliga kärlek... Att få ge honom den trygghet som han förtjänar...

Men han har någon annan som gör det nu... :)

Det tog för lång tid för mamma och pappa att komma hem. Och jag var både hungrig, frusen och trött...

Klockan var... Ja, runt halv fem, fem, kanske. Och nu blev det lite tv medans jag väntade...

En timme senare, kom de hem. Och 20åringen och 14åringen intog vardagsrumssoffan, de också, i väntan på maten...

Middag, efter mycket om och men..

Och sedan blev det direkt tv för mig. Mig och mamma.

För att sedan bli joinade av pappa, 14åringen... och även för en stund, 20åringen.

Så såg vi ett avsnitt av "Rapport till himmelen" tillsammans..

Efter det, Fjällbackamorden, tillsammans med mamma. Då jag även blev attckerad av en tanke. Vet inte vart ifrån den kom... "Lev som om du skulle dö imorgon"... Ja, den har man ju hört förut. Men den slog mig först nu. Kan det hjälpa mig, att bara rabbla den meningen varje gång som jag känner att jag vill men inte vågar? "Livet är inte långt. Imorgon kan det vara över... Så vad har jag att förlora på en satsning?" ... Jag vill ju hinna leva och NJUTA av livet! Vad spelar det för roll vart det hela slutar? Det viktiga är ju hur man mår på vägen dit ;)

Med det, säger jag god natt. God natt med er <3