Jag vet inte om jag kommer att orka kvällsblogga ikväll... Då ögonen bränner.. av trötthet...

... Men jag skrev av mig för en stund sedan... Och sysselsatte precis mig själv med att måla bilden...

 

... Men ätandet är trots allt prio ett, just nu... Och det tar nog lite längre tid än en dag, att komma in i det och acceptera rutinerna.. Mättnaden, igen...

Tålamod.

Resten vet jag dock inte...

Livet...

Får se om saker känns mindre tunga och gråa imorgon. Efter en natts sömn.

Hörs vi inte ikväll.. Så, god natt med er <3

Inte en blund inatt. Bokstavligt talat. Jag är FORTFARANDE vaken...

Har proppat... I mestadels kakor... Men jag åt frukost vid fyra, också...

Känns inte som om jag kommer att få kontroll.. Det är hetsa eller svälta...

Men jag ska FÖRSÖKA köra stenhårt på matrutinerna nu. Så får vi se.

... Men först vill jag somna.. Sova.

... En smörgås med Lördagskorv. Ett päron... Och en kopp kaffe med grädde i...

DET är vad jag har ätit idag. Allt som allt...

 

Men nu tror jag nog att jag ska kunna komma igång ordentligt imorgon... Med matrutinerna...

Idag har det typ varit väldigt låst... Och jag har inte haft någon lust till egentligen någon mat ALLS... ELLER godis, kakor.. What so ever...

 

Men det har mest haft att göra med att...

Eller ja. Bristen på MATLUST har nog inte haft att göra med det. Men att jag inte TVINGAT mig själv att äta ÄNDÅ, har haft mycket att göra med diskningen..

All disk i hoarna, som har legat där i flera dagar nu, har gjort att jag inte har velat börja med matrutinerna. Eftersom att jag inte vill börja mitt i en dag..

Jag vill liksom börja från FRUKOST. Då jag känner mig starkare på det sättet. Lättare att känna kontroll i det hela...

 

... Vilket hade behövt innebära att kliva upp tidigt imorse.. Börja diska... Och sedan, trött, börja tvinga mig själv till att "våga" ge mig in i matrutinerna igen...

 

... Så. Efter att jag gick och la mig hungrig igår, vaknade jag till klockan imorse...

Låg kvar och drog mig... tills jag inte längre orkade det...

Och satte mig sedan vid tv:n...

 

... Jag har lite dåligt minne, känner jag...

Men jag kan säga så mycket som att jag har känt mig.. till intet... Om man nu kan kalla det så... Och förvirrad, idag...

 

... Det är ju EN sak när man mår skit från alla håll och kanter. Jag menar.. KÄNNER sig skit... Mår skit PSYKISKT... OCH inte ser någon framtid. Trivs med situationen. Livet..

Men när man plötsligt FÖRLORAR något av dessa... Vilket jag ofta OROAR mig för. På grund av den förvirring jag då känner... Och det KRIG som då uppstår inom mig.. På grund av.. KLUVENHET...

... Ja, men då blir det jobbigt.. Helt enkelt.

 

... Då mår man dåligt PSYKISKT för att man inte riktigt vet vad som HÄNDE... Och så mår man BRA EMOTIONELLT... Helt plötsligt...

 

Det hände idag.

Jag har på något vis känt mig lättare om hjärtat idag. Ingen hårt knuten, kramande näve som sliter mitt hjärta nedåt, IDAG inte!

 

... Nej, jag har känt mig gladare. Klarare i skallen...

Och samtidigt undrandes. Lite smått missnöjd... Vilsen och förvirrad...

"Det är inte lika jobbigt att vilja dö... om känslorna säger mig samma sak"... För att, nu är det bara FAKTUMET som gör att jag... Ja, jag kan nog nästan säga "VÄGRAR" bli 26!..

Och mina känslor kan ÅTER.. nästan TRIVAS i vardagen... Ja. Ta den som den kommer, helt enkelt.

 

... Men.. Vidare.

 

Till slut, tillät jag iallafall mig själv att äta. En smörgås fick det bli. Och lite kaffe med grädde i, till det...

 

... Jag kollade väl datorn lite då och då... Läste bloggar...

 

... Och när tiden blev inne, gick jag iväg till bussen...

Jag kunde inte HANDLA idag..

Jag skrev ny matlista på vita tavlan. Det gjorde jag igår kväll innan jag la mig...

Och jag har på sätt och vis, varit SUGEN på att åka och handla...

 

Problemet är väl att jag inte var SUGEN på det av rätt ANLEDNING.

Jag vet inte VARFÖR. Men det var själva GREJEN att köpa VAROR, som lockade... Och inte så mycket... Inte ALLS, att få HEM dem sedan!

 

.. För att, det är ju där problemet ligger...

För det första, har jag redan en del mat hemma... Och för det andra, så VÅGAR jag inte köpa hem något.. Inte förrän jag vet att jag kommer att få ordning på ÄTANDET...

Jag måste veta att jag kommer att klara av att äta det jag köper...

Annars kommer jag att må DÅLIGT av att ha det hemma sedan.

 

... Så, det fick inte BLI någon shopping idag(om man nu kan säga så om matinköp)...

Utan, istället åkte jag in till stan för en kort promenad...

Jag behövde bara hemifrån.. Hade ingen lust med rastlöshet idag... Inte när jag mådde bättre rent känslomässigt, för övrigt.

 

Väl i stan... Jag var såå orkeslös...

Såå orkeslös.. efter några dagar av knappt någon näring...

Och det KÄNDES, vill jag lova.. när jag GICK!

 

... Magen kunde nästan EKA... Och jag kände att jag, om jag inte spände mig lite, nästan vek mig DUBBEL där jag gick...

Kände mig som en planka... En tom och svag planka...

 

Jag satte mig en stund på en bänk... Tittade utöver till andra sidan kanalen...

Och så fortsatte jag sedan min väg mot busstationen...

 

... Åkte hem.. I en nästan tom buss...

Härligt...

 

... Väl hemma...

Ja, just det. Det glömde jag att skriva...

Glömde jag att jag hade GJORT.

... Jag drack ett glas JUICE idag, också.

 

... När jag kom hem, tog jag mig ett glas juice.. till middag...

Medans jag satt vid datorn och läste bloggarna. Igen.. Igen... Och igen... Under dagens gång.

 

... Tv...

Mycket tv...

 

... Och så har jag tvingat mig själv till att ta hand om disken... TROTS den svaghet jag just nu känner kroppsligt...

 

Ja, det var tungt.. Jag tog lite i taget. Och var sedan tvungen att gå och lägga mig på soffan en stund...

Lite till... Och sedan, soffan igen...

... Och ja. Jag kan ju SÄGA att jag nog just i DET ögonblicket... Eller lite halvt, hela dagen.. i och för sig.. Med tanke på problemet med mina tankar...

Men kanske lite MER just DÅ, kände mig lite tung, missnöjd och nere...

 

Men det var inte så farligt. Nära till skratt...

Ja, det enda jag HAR att skratta åt just NU, är ju i och för sig tv:n..

Men ändå.

... Och trots allt, en HELT klart ljusare dag. Mot vad de senaste dagarna.

 

... Disken blev klar, till sist...

Och jag fick i mig resten av kaffet, som jag hade ställt in i kylen...

Brukar inte kunna dricka upp påbörjade koppar med kaffe... Eller ÄTA påbörjade matlådor...

Bakterier, liksom...

 

Men idag spelade inte det någon roll..

Jag värmde det bara igen...

Antagligen var det hungern som tog överhand... Och kaffet hade ju grädde i sig...

 

Men trots det, så hade jag svårt... En ren UTMANING, när jag skulle ta någonting att äta, nu till kvällen...

VAD jag än föreställde mig i mitt huvud, av de saker jag har hemma.. så var det för stort.. för mäktigt... Och helt enkelt, någonting som jag inte ville ha in i min mun...

 

TILLS.. jag kom på att jag hade ett päron i kylen...

DET kunde jag nog tänka mig.

 

Så. Så fick det bli...

Det var visserligen rätt stort... Men det var inte alls mäktigt ;)

 

Tv...

Och en överenskommelse med mig själv, som jag hoppas kunna hålla...

För att kanske öka mina chanser LITE, att klara av att vara snäll mot min hälsa... Tillåta mig själv att må BRA... Och att KÄMPA för att må bra!

 

... För att, EGENTLIGEN vill jag åt det andra hållet..

Jag vill vara överens med mig själv... MÅ skit.. Vilja dö... Och inte MÅ bra... Vilja dö...

För att, just det där med att "vilja dö"... Det är inte så lätt att ändra på, vid det här laget...

Det har liksom blivit en ren motvilja, att bli äldre när jag jag inte kan se en framtid, mer värdig än den HÄR...

 

Men ja.

Nu bestämmer jag ju inte över mina egna känslor... Så ibland får man "stå ut" med att känna sig dubbel och förvirrad... I ett stort krig...

 

... Och faktum är...

Att jag ska IALLAFALL inte SVÄLTA. DET är ett som är säkert!

Tappa hår... Lida av trötthet, stramande mage, och svaghet...

Vakna mitt i natten.. av att jag mår illa.. Sätta mig på golvet, i panik. Och hasa mig till badrummet för att dricka vatten...

Nästan svimma...

 

... OCH.. svika min familj..

 

Nej, tack.

 

... Och vad tjänar det till?

... Jag vill inte dö av svält...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag orkar inte blogga idag...

Trött, hungrig, tjock i skallen... Och fet i hyn...

... Så, jag lägger ut denna sålänge..  

... Och lägger till..

Jag har trots allt, bestämt mig för att jag måste diska imorgon... Och att jag sedan måste börja med matrutinerna igen, på tisdag...

... Maten jag har...

Ja, jag vägrar slänga mat, helt enkelt.

... Förövrigt så VET jag inte...

Igår var det bristen på matlust, under känslan av att inte ha någon framtid... Och den historia som tynger mig...

... Men så idag... Jag tror att jag har LITE matlust... Men alldeles för lite för att gå emot tankarna om att ÅTER vilja SVÄLTA...

Och det stör mig.. Jag faller ständigt tillbaka i mitt svältbegär... Så FORT som hjärnan finner anledning.

God natt med er <3

Kvällsbloggar nog imorgon. Då har jag förhoppningsvis ätit lite mer ordentligt.

... Nu blir det lite kvällsbloggning...

Lite tidigt egentligen... Men jag... orkar inte...

 

... Det börjar kännas mer och mer som ett misstag att kontakta Xsambon igår... Och nu är jag MER än låg...

Jag har inte diskat sedan i förrigår... Ätit rätt så dåligt...

 

... Igår natt var iallafall en...

Jag kunde inte somna. Låg bara och funderade. Och funderade...

Till slut gick jag ut i vardagsrummet och hämtade min stora perm med viktiga papper. Bland annat sjukhuspapper... Papper från gamla förhandlingar om fortsatt LPT, och så vidare. Och så dessa dryga sjuttio ark med min journal.

 

... Jag började läsa alla papper, ett efter ett...

Tills jag till slut, med bara ett tjugotal sidor kvar, klockan fyra på morgonen, la mig för att somna...

Vilket jag också GJORDE.

 

... Jag vaknade av klockan, imorse. Men eftersom att jag inte hade diskat.. och hoarna var fulla med disk, så såg jag ingen anledning att kliva upp och äta... För att, jag vill diska det första, innan jag ger mig själv ÄNNU mer arbete och rörigare sinne!

 

... Jag låg kvar...

Halvsov fram till klockan tolv. Då jag klev upp och la mig framför tv:n istället...

Men jag mådde inte bra...

Deppig. Frustrerad... Och jag kunde se bilder från alla sjukhushändelser. Känna känslorna jag hade när läkarna frågade ut mig.. och "trampade på mig"...

Jag kunde känna vad jag kände när jag "utsattes" för en det ena en det andra. Hur det tjafsades.. Och hur jag kunde se allting från två håll.. Deras och mitt...

Hur jag kände när mina argumentationer inte gjorde skillnad... När jag inte fick bestämma själv över vart jag skulle vara. Hur jag skulle sitta... Eller vem jag ville ha i närheten av mig...

 

Jag påmindes om hur dåligt jag betedde mig.. och hur jag gjorde läkarna förvirrade... Utan att bry mig om att förklara för dem hur saker låg till...

.. Inte för att jag tror att jag KUNDE. Jag menar. Jag är förvirrad NU. Och jag var förvirrad på SAMMA sätt, DÅ. Men att ligga INNE och inte ha något val. Att få känslorna "placerade" inom sig och möta någon annan som trodde de kunde läsa mina tankar BÄTTRE än jag själv...

Att inte själv få avgöra hur man MÅR...

 

Ja, det var hårdare. Svårare att hantera, helt enkelt. Än vad det är nu. Nu när jag själv är den enda som tror mig veta eller inte veta. Som analyserar... Och som försöker hitta rätt.

 

Jag fortsatte iallafall läsa igenom RESTEN av läkarnas anteckningar IDAG... Och jag kan ju säga... OJ, vilket dribbel!..

.. Och det är ju klart... Jag skäms ju lite över det. Över hela situationen.. Och hur jag tvingade dem att agera...

.. Den sidan av mig som känner, och även kände DÅ, att jag mår BRA... DEN känner väldigt mycket skuld och skam, såhär i efterhand. Och gjorde det även DÅ.

Därav(en av anledningarna till) mina svårigheter att hålla mig på sjukhuset om chanserna sågs... att INTE göra det.

 

... Men det FANNS också några sidor i journalen, som jag inte alls kan läsa. Jag menar. Jag kan tåla andras spekulationer i mitt mående. I hur jag tänker och känner. Fungerar. För att där handlar det ju om uppfattningar. Och man får tycka och tro som man vill... De ville ju bara hjälpa, liksom...

 

Men dessa sidor...

Tror att det var två A4-sidor med text. Där min kontaktperson som jag lärde mig lita på(den sista kontaktperson jag hade som inlagd).. pratar med en läkare om mig...

 

... HON uppfattar ju mig på ETT sätt. Och alla andra, på ett annat. Inga konstigheter med det. Hon var ju den enda jag kände mig trygg med...

Men det hon sa. Det hon berättade...

 

För det första, tycker jag nog att jag kunde ha fått ett förvarning om att ALLT jag säger till henne, kan hon sedan föra vidare... För att.. Det hade jag kanske "bordat" förstått... Men jag hade inte en TANKE på det...(Samma sak när personalen snodde mina texter utan att jag visste.. Får de GÖRA så? Desperata, kanske.. Kan jag iochförsig förstå).

 

För det första, var det mycket faktafel. Hon la till namn på syskon, som inte fanns... Hon la till diagnoser som i familjen, inte existerar... Och diagnoser som ändå fanns(finns), hamnade på HELT fel syskon...

 

Och sedan, också vissa saker som hon nog säkert TRODDE att skulle hjälpa mig om hon "överdramatiserade", om man nu kan säga så... Men som egentligen bara beskrev mig som HELT fel personlighet...

 

... Men hon SÅG mig som sitt barnbarn. Sa hon...

Och jag antar att hon ville mitt bästa...

 

Men vilket fall, så klarar jag inte av att läsa igenom dessa sidor. Då jag känner mig sårad och sviken, när jag läser alla dessa fel... Och att man ändå pratar fritt, två A4 i rad, om en sak som man inte ens kan hålla koll på vad som egentligen hade blivit sagt...

 

Hmmm...

Efter att ha läst klart, försökte jag titta på lite tv. Jag åt lunch. En matlåda ur frysen. Dock väldigt knapp. Då den blev kvar sedan tiden då jag ville äta så lite som möjligt...

 

Och sedan gick jag och bäddade ner mig i sängen... Klockan var fyra...

Så, antagligen läste jag alltså dessa papper, EFTER att jag hade ätit lunch...

 

Jag kände tårarna trycka mot ögonen... Jag var frusen... Och jag ville bara bort...

Jag är klar... Orkar inte mer utan framtid...

 

.. Jag borde känna när jag läser allt det där... Eller när jag pratar med Xsambon och åter minns...

Jag borde känna mig lättad och stolt över att jag faktiskt tog mig IGENOM allt det där... Att jag till slut lyckades FLYTTA från Xsambon och sedan inte har lagts in något mer på sjukhus sedan dess...

 

... Men jag vet inte... Det HJÄLPER ju inte.. om jag inte kan känna att livet kan bli bättre...

För att, faktum är. Jag är ALLDELES för samma person fortfarande. Hade jag fortfarande bott i lägenheten. Hade jag fortfarande haft Xsambon och hunden... Hade jag FORTFARANDE känt av kraven från soc...

... Hade jag aldrig flyttat..

Ja, jag vet inte om jag hade LEVT fortfarande då. Eller hur många FLER av dessa evighetsinläggningar jag hade utsatt mig för!

 

... Och jag... Ja, jag ser ingenting gott längre fram...

Mitt förflutna jagar mig... Och min framtid FLYR ifrån mig...

 

Jag klev upp...

Kom på en idé...

Jag satte mig vid datorn och skrev ett brev... Till min familj...

"Jag MÅSTE skaffa mig fler alternativ", tänkte jag...

 

Jag beskrev för dem hur jag upplevde hela min situation som barn. Hur jag mådde och vad som hände "förbi deras ögon"... Fortsatte berättelsen uppi åren... Och avslutade sedan med situationen med Xsambon.

Bara lite kort. Sådär sex A4-sidor...

 

... Men det brevet ska inte läsas. Eller det ska läsas. Men bara när situationen talar...

Det är mest en trygghet till mig själv. En förklaring jag vill att de får...

... Inte heller någon ursäkt för vad som skett...

 

Sedan blev det trots allt lite middag...

En smörgås från igår, som jag hade i kylen. Och så lite smoothie som blev över efter lunchen igår...

 

... Godiset har legat framme hela dagen. Då jag vill äta någonting, utan att behöva diska...

Men jag har inte ätit av det... Är nog inte säker på att jag VILL.. Då jag kommer att få känslan av att jag hetsar.. Eftersom att jag inte borde äta just godis...

Och mitt mående till det, kommer att förstöra mycket. Känns det som...

 

Jag har funderat en del över ätandet.

.. Allt börjar glida mig ur händerna, just nu...

Sinnet känns gråare. Hjärtat tyngre att bära... Och själen, den försöker banka sig ut... Fly den dåliga miljön...

Och jag... Ja, jag vill helst inte bli glad. Inte utsätta mig för glädje och skratt... Vill undvika sådana situationer...

 

... Disken blir med största sannolikhet inte diskad idag heller...

Och att handla mat imorgon, börjar kännar mer onödigt än nödvändigt...

 

... Får se om det blir något kvällsmål idag.. Kanske proppar jag i choklad...

 

Annars.

Tv, tv, tv.

 

God natt med er <3

 

 

... Hösten är här...

 

... Ja, jag ville bara säga det...

 

Nu tar vi dagen idag.

 

... Jag vaknade säkert som vanligt imorse, när klockan ringde.

Åt frukost, och gick sedan och la mig igen...

 

... Men jag somnade inte om... Utan låg bara och tänkte. Funderade...

Ja, vilade...

Och klev sedan upp igen, när MalouEfterTio började...

 

... När klockan blev... Ja, men när jag nu åt lunch idag, så åt jag... bara frukt.

Ja, det råkade BLI så idag. Då jag skar upp tre frukter, till min smoothie. Halva frukterna ville jag äta som de var... Och de kunde ju inte ligga uppskurna tills imorgon... Vilket gjorde att smörgåsen som jag ändå hade gjort iordning, hamnade i kylen istället.. Tills imorgon.

 

... Jag minns inte riktigt.

Men jag satt nog som vanligt, vid tv:n hela första halvan av dagen...

Jag fick svar från min gamla biståndshandläggare. Denna UNDERBARA person, som jag inte hade kunnat saknar MER just nu. Hon var... Ja, men TRYGG.. Och på NÅGOT sätt, tror jag att hennes stöd och hjälp hade gjort mig susen... Om jag bara hade varit mottaglig när jag väl BODDE i H*vetets stad...

 

Jo.

Jag mailade nämligen henne igår. Bara för att saknaden kom till mig åter, när jag påmindes om hur många av mina olika kontakter och tryggheter som egentligen har hunnit byta JOBB sedan jag flyttade hemifrån för första gången...

Och hon... Ja, hon är nog den.. INKLUSSIVE alla mina kontaktpersoner som jag hade daglig kontakt med på sjukhuset, som jag har funnit störst trygghet för. Fått mest förtroende för... Och som jag kände att kunde gå HUR långt som helst för att hjälpa mig...

 

Ja, hon var underbar...

.. Hon skrev att jag skulle höra av mig nästa gång jag kom till H*vetets Stad. Så kunde vi träffas då.. Precis som vi gjorde FÖRRA gången jag var på besök där...

 

... Jag kände mig deppig på förmiddagen... Funderade länge och mycket, på ifall jag skulle åka hemifrån idag eller inte... Gick till kylskåpet några gånger, för att se vad som behövde handlas...

Men allt kändes bara väldigt luddigt. Det var inte LITE av något... Men inte heller särskilt MYCKET av VISSA...

 

... Vilket gjorde att jag ältade och ältade..

Jag skrev upp vissa av sakerna, på inköpslistan... Men satte frågetecken på varenda en... Vilket gjorde det både RÖRIGT i huvudet.. Och osäkert...

 

... Handlingen blev ett frågetecken...

 

... Men när klockan blev två, så bestämde jag mig ändå för att åka in en vända till stan... TROTS regnet som öste som spön i backen, då och då...

Men att sitta hemma. Fortsätta deppa. Känna tyngden mot golvet...

Ja.. Dega i soffan...

Det var nog MYCKET värre...

 

Innan jag lämnade hemmet, bestämnde jag mig dock för att messa Xsambon...

Jag har ju inte GJORT det... Inte brytt mig OM honom på BRA länge. Jag har rent ut sagt, HINDRAT mig själv ifrån att ta kontakt med honom.. Eftersom att jag känner mig lika låg och ensam VARJE gång som jag har pratat(eller skrivit) med honom...

"Han vill ju inte ha kontakt... Sålänge som jag inte tjatar"... Och det faktum att han PÅSTÅR att han VISST vill ha kontakt.. Varje gång som jag NÄMNER det... Ja, DET gör mig frustrerad.. och lite sårad... För att jag VET jag inte betyder något... "Så, varför inte bara SÄGA det rakt ut? "Jag har gått vidare"?..

 

Det enda jag SKREV till honom... Vilket jag GJORDE, för att det var "hellre en DÅLIG kontakt.. än ingen kontakt alls"... Jag känner mig ensam, helt enkelt.. Och han är ju en levande, tidigare nära människa..

 

Jag skrev till honom att han inte behövde ha kontakt med mig om han inte ville. Men att jag inte har någonting EMOT att höra hur han HAR det och hur han MÅR.. "För att jag fortfarande BRYR mig om honom"...

 

... När jag hade lämnat soporna i soprummet, hade Xsambon svarat. Han hade skrivit, kort och gott "Har du tid att prata?"..

 

Ja minns inte exakta ord jag svarade. Men påväg till bussen, ringde han... Och vi pratade i ca två timmar...

 

Istället för att åka till stan.. och ha folk med öron, runt omkring mig.. Så gick jag den längsta promenaden jag hittat, som byn bjuder på... Med nästan ingen trafik alls...

 

Jag var glad. På bra humör... Men det är ju klart att jag inte kan prata med honom efter såpass lång tid, utan att få lite förklaringar... Eller i hans fall... Bortförklaringar.. och ursäkter...

Jag minns han nämnde under promenaden.. som förklaring... "Ja, men jag har inte velat höra av mig, för att du inte brukar vilja prata när du mår dåligt"... What? "Närdå?", tänkte jag...

Men jag SA liksom det.. "Messa mig gärna ändå.. Orkar jag inte, så svarar jag senare när jag orkar.. Jag mår bättre av att du VISAR att du bryr dig och VILL ha kontakt. Om det nu är så det ÄR"...

 

Men under vårat långa samtal, kom det också fram att... det på något sätt var MER rätt att JAG hörde av mig, än att HAN skulle behöva göra det... Och han har typ bara VÄNTAT(?!)...

... Undrar då hur han resonerade när vi BODDE tillsammans.. När jag fick tjata på en NACKE i flera år...

 

... Men jag ska inte klanka ner mer på honom.. Vi är BÅDA väldigt dåliga, rent socialt.. ibland... Och det är nog DÄRFÖR mycket, som vi inte fungerade som sambos...

Trots att vi även IDAG, pratade om att vi säkert skulle kunna bli lyckliga ihop... "Förutsättningarna är andra nu"...

 

... Ja. Kärleken mellan oss, är konstig...

Han, som verkar älska mig och alltid har gjort. Som tycker att det fortfarande borde vara vi.. Men som samtidigt spenderade hela vårt "samboskap" framför datorn... Med mig trånandes efter sällskap och kärlek ifrån den enda person på JORDEN, som betydde trygghet och kärlek för mig...

.. Och JAG som vet MED mig att jag inte klarar AV ett samboskap.. Och att jag bara mår DÅLIGT och IRRITERAR mig på honom.. På vad han GÖR.. Och på den sinnesstämning som han för stunden har.

... Men som ÄNDÅ(även när jag åkte in och ut från sjukhus, månader i sträck), FORTFARANDE vill tillbaka till honom, om jag bara kunde känna att den enda det påverkade vore mig själv...

 

... Men han är speciell..

Han är fortfarande mina barns(som jag inte ännu har) pappa... Han är FORTFARANDE den enda person... Den enda SAK som kan ge mig en blick av framtiden... Ja. För att faktum är, att utan honom, ser jag inte min sjugosexårsdag... "Jag vill inte BLI tjugosex, utan att kunna se en bättre framtid.. Det är inte VÄRT det"...

 

HAN ger mig hopp... helt enkelt. Hur tokigt det än kan låta.. Även i mitt EGET huvud.. Med tanke på KAOSET vi levde.. SKITEN vi fick varandra att utstå... Mest jag.. egentligen. Om man ska jämföra Jävelskap mot varandra...

 

.. Som vi pratade om idag... Jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur han kunde stå ut. Med mitt beteende... Med att jag inte tog emot något bidrag... Och med hur många gånger jag slängde ut honom... ur VÅR lägenhet!

... Inte för att säga att han var felfri.. såklart... Har man tjej... HAR man hund... Ja, då har man väl NÅGOT slags ansvar... En överrenskommelse.. om att...

Ja, men VISA att man vill HA dem där... Och..

... Ja, pratar man om HUNDEN... Ge honom vad han behöver... Så att inte partnern som håller på att bryta IHOP, behöver känna både ALLDELES för stort ansvar... OCH dåligt samvete på det?..

 

Ja, men det var mycket positivt också... Om man återgår till dagens samtal..

Vi skrattade och skojade... Och vi diskuterade tanken att vi kunde flytta IHOP igen... Fastän det känns som om jag nu har rotat mig på ett ställe som gör att både JAG och mina föräldrar känner sig trygga med det..

Så, någon flytt 35 mil för MIG, blir det INTE igen.. Nej, ska vi flytta ihop igen, får HAN ställa upp denna gången...

.. Även om det gjorde mig deppig.. att inse...

 

Efter samtalet, hade jag börjat få ångest... Stormen efter lugnet.. helt enkelt...

Mycket funderingar efter intryck.... Sådant som vi pratat om... Och sådant som han sagt... men som jag VET att är tomma ord... SJÄLVKLARA saker, som han ÄNDÅ tror att jag ska gå på...

 

Och så faktumet att... det FINNS ingen framtid för oss... Och även om DET är den enda framtid jag kan SE... Så kommer den aldrig att inträffa... För att... det är BARA därför jag trånar efter honom och livet i H*vetets Stad... "Det är min enda framtid... Och jag vill komma vidare... För att döden är inget alternativ..."..

 

Jag blev deppig... VÄLDIGT tung...

La mig och lyssnade på musik, på soffan... Och bara... Ja, jag ville gråta...

"... Jag HAR ingen framtid.. Och jag ORKAR inte längre... Jag vill inte ens bli GLAD. Skratta och le... Det känns inte VÄRT det"

 

.. Jag är glad i livet. Har nära till skrattet...

Jag glömmer ibland mina problem och vart jag befinner mig i livet, för en stund...

Men att leva såhär... i kanske sextio år till... I ens ETT år till!.. Nej, det VILL jag inte...

... "Och den framtiden är den enda jag kan SE..."...

 

Jag åt lite mat ur frysen, där vid femtiden...

Och vid halv sju-tiden, proppade jag lite godis.. "För att det spelar ingen roll"... Fastän med mycket ångest, såklart... "För att jag gav upp kontrollen"...

 

Lite grann, sprack det inom mig, i det ögonblicket...

För första gången på länge, kändes det nästan MER värt... att sluta med allt... "För att, jag släpper på kontrollen för ofta.."...

 

... Men jag kan inte sluta nu. Inte ge upp...

För att, då vill jag inte fortsätta alls...

Och att dö... det GÅR inte... Då jag...

Ja, JAG tror starkt på något slags liv efter döden... Och jag är rädd att få uppleva både skuldkänslor och skam, efter detta...

Jag har en MASSA texter på både bilder, i dokument och på bloggar... PLUS en, säkert tre-fyra STYCKEN kollegieblock med texter från när jag låg INNE!

 

... Jag kan inte sitta och titta på när min familj läser allt detta och får reda på vem jag egentligen är... Den här snälla och försiktiga... Generösa och förstående dottern... Systern.. Barnabarnet, som lyssnar så bra...

 

... Men jag vill inte vara glad.. Jag vill inte ACCEPTERA livet som det är... Även om jag KAN...

För att, jag är rädd att jag inte ska komma vidare då... Att det ska få mig att ta livet för vad det är... Och därmed bara fortsätta LEVA i situationen.. även om jag inte är LYCKLIG...

... Liksom jag gör NU...

 

Sedan började ett musikprogram på ettan... Vilket jag såg... Och efter det, något annat med musik och komik...

Riktiga humörhöjare.

 

... Och nu borde jag diska... För att jag har inte diskat på hela dagen...

Och vaknar jag imorgon, utan att ha diskat... Ja, då BLIR det ingen frukost...

 

.. Oj.. GUD vad jag känner att allt glider mig ur händerna... Jag KAN, men jag ORKAR inte... Och just nu GLÖMMER jag bara saker, också.. Till exempel det faktum att jag har DISK i hoarna.. Lätt att glömma.

 

God natt med er, iallafall <3

 

 

 

... Det känns som om jag har en del känslor och tankar att få ur mig, just nu... Så jag ska nog testa att skriva lite...

Får se sedan, om jag väljer att lägga ut det, här...

... Annars så hörs vi kväll <3

 

.. Men jag vill...

Jag önskar jag kunde lita på ett liv tillsammans. Önskar allt hade fungerat bättre än vad det gör.. Än vad det tidigare gjort...

Och jag önskar att inte det ena valet skulle svika min omgivning så mycket... Att svika mig SJÄLV, är en sak... Men jag TÅL inte min mammas oroliga skrumpna blick...

.. Tål inte heller att göra någonting som jag inte själv litar på...

... Så, trots det ynka hoppet om att äntligen få igång något slags liv i gemenskap och lycka... Så...

Ja, jag kan inte satsa igen, på någonting som tidigare inte blev annat än farligt...

... Det är bara så SVÅRT, när HAN har varit min enda äkta kärlek. HAN har varit min varmaste trygghet.. att säga ALLT till... Och HAN har varit den enda "vars baciller jag vågat röra" :P ... Den ENDA som jag kan se min framtid tillsammans med...

.. Eller, se min framtid ALLS!

... Det är grått.

... Och som det ser ut nu, vill jag inte ens acceptera att bli tjugosex!

... DÄRFÖR skulle jag, utan min familj, ha gett vårt liv tillsammans, en tjuttioelfte chans.. För att där finns en gnutta hopp...