Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 5 september 2015

Det förflutna förföljer mig. Framtiden flyr från mig

Av D - 5 september 2015 18:03

... Nu blir det lite kvällsbloggning...

Lite tidigt egentligen... Men jag... orkar inte...

 

... Det börjar kännas mer och mer som ett misstag att kontakta Xsambon igår... Och nu är jag MER än låg...

Jag har inte diskat sedan i förrigår... Ätit rätt så dåligt...

 

... Igår natt var iallafall en...

Jag kunde inte somna. Låg bara och funderade. Och funderade...

Till slut gick jag ut i vardagsrummet och hämtade min stora perm med viktiga papper. Bland annat sjukhuspapper... Papper från gamla förhandlingar om fortsatt LPT, och så vidare. Och så dessa dryga sjuttio ark med min journal.

 

... Jag började läsa alla papper, ett efter ett...

Tills jag till slut, med bara ett tjugotal sidor kvar, klockan fyra på morgonen, la mig för att somna...

Vilket jag också GJORDE.

 

... Jag vaknade av klockan, imorse. Men eftersom att jag inte hade diskat.. och hoarna var fulla med disk, så såg jag ingen anledning att kliva upp och äta... För att, jag vill diska det första, innan jag ger mig själv ÄNNU mer arbete och rörigare sinne!

 

... Jag låg kvar...

Halvsov fram till klockan tolv. Då jag klev upp och la mig framför tv:n istället...

Men jag mådde inte bra...

Deppig. Frustrerad... Och jag kunde se bilder från alla sjukhushändelser. Känna känslorna jag hade när läkarna frågade ut mig.. och "trampade på mig"...

Jag kunde känna vad jag kände när jag "utsattes" för en det ena en det andra. Hur det tjafsades.. Och hur jag kunde se allting från två håll.. Deras och mitt...

Hur jag kände när mina argumentationer inte gjorde skillnad... När jag inte fick bestämma själv över vart jag skulle vara. Hur jag skulle sitta... Eller vem jag ville ha i närheten av mig...

 

Jag påmindes om hur dåligt jag betedde mig.. och hur jag gjorde läkarna förvirrade... Utan att bry mig om att förklara för dem hur saker låg till...

.. Inte för att jag tror att jag KUNDE. Jag menar. Jag är förvirrad NU. Och jag var förvirrad på SAMMA sätt, DÅ. Men att ligga INNE och inte ha något val. Att få känslorna "placerade" inom sig och möta någon annan som trodde de kunde läsa mina tankar BÄTTRE än jag själv...

Att inte själv få avgöra hur man MÅR...

 

Ja, det var hårdare. Svårare att hantera, helt enkelt. Än vad det är nu. Nu när jag själv är den enda som tror mig veta eller inte veta. Som analyserar... Och som försöker hitta rätt.

 

Jag fortsatte iallafall läsa igenom RESTEN av läkarnas anteckningar IDAG... Och jag kan ju säga... OJ, vilket dribbel!..

.. Och det är ju klart... Jag skäms ju lite över det. Över hela situationen.. Och hur jag tvingade dem att agera...

.. Den sidan av mig som känner, och även kände DÅ, att jag mår BRA... DEN känner väldigt mycket skuld och skam, såhär i efterhand. Och gjorde det även DÅ.

Därav(en av anledningarna till) mina svårigheter att hålla mig på sjukhuset om chanserna sågs... att INTE göra det.

 

... Men det FANNS också några sidor i journalen, som jag inte alls kan läsa. Jag menar. Jag kan tåla andras spekulationer i mitt mående. I hur jag tänker och känner. Fungerar. För att där handlar det ju om uppfattningar. Och man får tycka och tro som man vill... De ville ju bara hjälpa, liksom...

 

Men dessa sidor...

Tror att det var två A4-sidor med text. Där min kontaktperson som jag lärde mig lita på(den sista kontaktperson jag hade som inlagd).. pratar med en läkare om mig...

 

... HON uppfattar ju mig på ETT sätt. Och alla andra, på ett annat. Inga konstigheter med det. Hon var ju den enda jag kände mig trygg med...

Men det hon sa. Det hon berättade...

 

För det första, tycker jag nog att jag kunde ha fått ett förvarning om att ALLT jag säger till henne, kan hon sedan föra vidare... För att.. Det hade jag kanske "bordat" förstått... Men jag hade inte en TANKE på det...(Samma sak när personalen snodde mina texter utan att jag visste.. Får de GÖRA så? Desperata, kanske.. Kan jag iochförsig förstå).

 

För det första, var det mycket faktafel. Hon la till namn på syskon, som inte fanns... Hon la till diagnoser som i familjen, inte existerar... Och diagnoser som ändå fanns(finns), hamnade på HELT fel syskon...

 

Och sedan, också vissa saker som hon nog säkert TRODDE att skulle hjälpa mig om hon "överdramatiserade", om man nu kan säga så... Men som egentligen bara beskrev mig som HELT fel personlighet...

 

... Men hon SÅG mig som sitt barnbarn. Sa hon...

Och jag antar att hon ville mitt bästa...

 

Men vilket fall, så klarar jag inte av att läsa igenom dessa sidor. Då jag känner mig sårad och sviken, när jag läser alla dessa fel... Och att man ändå pratar fritt, två A4 i rad, om en sak som man inte ens kan hålla koll på vad som egentligen hade blivit sagt...

 

Hmmm...

Efter att ha läst klart, försökte jag titta på lite tv. Jag åt lunch. En matlåda ur frysen. Dock väldigt knapp. Då den blev kvar sedan tiden då jag ville äta så lite som möjligt...

 

Och sedan gick jag och bäddade ner mig i sängen... Klockan var fyra...

Så, antagligen läste jag alltså dessa papper, EFTER att jag hade ätit lunch...

 

Jag kände tårarna trycka mot ögonen... Jag var frusen... Och jag ville bara bort...

Jag är klar... Orkar inte mer utan framtid...

 

.. Jag borde känna när jag läser allt det där... Eller när jag pratar med Xsambon och åter minns...

Jag borde känna mig lättad och stolt över att jag faktiskt tog mig IGENOM allt det där... Att jag till slut lyckades FLYTTA från Xsambon och sedan inte har lagts in något mer på sjukhus sedan dess...

 

... Men jag vet inte... Det HJÄLPER ju inte.. om jag inte kan känna att livet kan bli bättre...

För att, faktum är. Jag är ALLDELES för samma person fortfarande. Hade jag fortfarande bott i lägenheten. Hade jag fortfarande haft Xsambon och hunden... Hade jag FORTFARANDE känt av kraven från soc...

... Hade jag aldrig flyttat..

Ja, jag vet inte om jag hade LEVT fortfarande då. Eller hur många FLER av dessa evighetsinläggningar jag hade utsatt mig för!

 

... Och jag... Ja, jag ser ingenting gott längre fram...

Mitt förflutna jagar mig... Och min framtid FLYR ifrån mig...

 

Jag klev upp...

Kom på en idé...

Jag satte mig vid datorn och skrev ett brev... Till min familj...

"Jag MÅSTE skaffa mig fler alternativ", tänkte jag...

 

Jag beskrev för dem hur jag upplevde hela min situation som barn. Hur jag mådde och vad som hände "förbi deras ögon"... Fortsatte berättelsen uppi åren... Och avslutade sedan med situationen med Xsambon.

Bara lite kort. Sådär sex A4-sidor...

 

... Men det brevet ska inte läsas. Eller det ska läsas. Men bara när situationen talar...

Det är mest en trygghet till mig själv. En förklaring jag vill att de får...

... Inte heller någon ursäkt för vad som skett...

 

Sedan blev det trots allt lite middag...

En smörgås från igår, som jag hade i kylen. Och så lite smoothie som blev över efter lunchen igår...

 

... Godiset har legat framme hela dagen. Då jag vill äta någonting, utan att behöva diska...

Men jag har inte ätit av det... Är nog inte säker på att jag VILL.. Då jag kommer att få känslan av att jag hetsar.. Eftersom att jag inte borde äta just godis...

Och mitt mående till det, kommer att förstöra mycket. Känns det som...

 

Jag har funderat en del över ätandet.

.. Allt börjar glida mig ur händerna, just nu...

Sinnet känns gråare. Hjärtat tyngre att bära... Och själen, den försöker banka sig ut... Fly den dåliga miljön...

Och jag... Ja, jag vill helst inte bli glad. Inte utsätta mig för glädje och skratt... Vill undvika sådana situationer...

 

... Disken blir med största sannolikhet inte diskad idag heller...

Och att handla mat imorgon, börjar kännar mer onödigt än nödvändigt...

 

... Får se om det blir något kvällsmål idag.. Kanske proppar jag i choklad...

 

Annars.

Tv, tv, tv.

 

God natt med er <3

 

 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - Måndag 27 aug 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - Måndag 2 april 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - Lördag 13 jan 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< September 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se