Man kan ju säga EN sak om Vovven, iallafall... Hon är kaxig! Idag... Ja, precis nu innan jag gick till datorn, högg hon mot mig när jag sa till henne att gå ner från soffan. Hon låg som vanligt och sov på täcket som jag skulle ta med mig upp på övervåningen. Det var ingen direkt aggressivitet i "hugget". Utan mer kaxigt. Som ett test typ. Ett nafs kanske man kan kalla det.

Så jag knuffade ner henne ändå. Och lämnade rummet.

Hmmm. Dagen idag..

En lat dag. Där jag har legat nerbäddad i soffan och haft jättetråkigt, typ hela dagen. Vovven har sovit typ hela dagen.. Syrran har jobbat, och Brorsan har suttit vid datorn. Yes! Vilket roligt liv :D

Så jag gick upp hit en stund. Kollade för första gången sedan jag kom hit, det gamla vanliga på datorn. Såsom Blocket. Lägenheter. Mailen...

Ja-a...

Jag har "drömt" lite om hundar. Blickat framåt om hur det hade varit om jag hade haft fullt ansvar för en hund. Eller ja. Kanske inte på heltid. Utan bara några timmar om dagen. Men ändå samma hund VARJE dag. Helst en hund som behöver hjälp på något vis. Så att jag har någonting att jobba med. Men som... Där jag ändå har obegränsat med tid... Bara kan ta det så lugnt som jag känner att jag behöver. "Träna" i min egen takt... Ja, det hade varit perfekt. Eller?

Visst tycker jag om Vovven. Men hon är bara lite för osocial för min smak. För självständig, liksom. Och så vill jag inte lägga mig i henne för mycket. Då det känns som om jag "snor" henne då... Inte snällt mot Brorsan som REDAN känner att han förlorar sin hunds uppmärksamhet åt såå många håll...

Ja, och så bor vi ju sådär 35mil ifrån varandra :P Ingen bra kombo(kan man säga så?) precis =P

Ja. Men tillbaka till dagen.

Tv. Soffa. Tv, tv, tv...

Och så tog jag en dusch. Då jag antagligen ska träffa A-K imorgon. Kära A-K =) Känns lite spänt och nervöst. Länge sedan vi sågs... Och vad ska man säga? Hon var ju socialsekreteraren som körde mig till psykakuten och fick mig inlagd på tvång, typ tre eller fyra gånger i rad. Kvinnan som stöttade mig och hälsade på på sjukhuset. Som hade sin mobil tillgänglig att svara i... som läste sin mail dygnet runt för min skull(Ja, det var så det kändes iallafall)... Men vad säger man när man träffas igen och allt är förändrat? ... Hej?

Ja-a... Ångest som lätt tryckte på, med ojämna mellanrum, hela dagen... En hund som kaxar... En husse som degar framför datorn... En tyst "matte"... Och så jag, ensam med mina tankar...

Det var min dag. Inte så mycket mer att säga.

Lugnare... En GNUTTA bättre självförtroende... Men fortfarande tvivlandes på mig själv... Det är mitt "tillstånd".

God natt med er <3

Jag är såå redo att åka hem nu. Jag känner bara att, trots att detta livet egentligen inte är jobbigare än vad livet därhemma är. Så trivs jag inte riktigt. Och från pausen här, till pausen hemma. Ja. Jag är redo.

Grejen är den att jag spenderar den största delen i soffan. Med huvudet på en kudde, och ett täcke(tecke?) som täcker hela mig. Stirrar jag in i en tv:skärm. Antingen som rör sig eller som är helt svart.

Det är liksom inget liv. Det börjar kännas som om jag har tagit ett steg tillbaka. Samma stad och samma sätt att leva på... Det vill säga... INTE leva!

Visst. Livet hemma, är inte heller mycket till liv. Men där har jag min familj OCH möjligheten till att ta mig framåt! Här är bara semester. En vila från vardagen och livet... Och jag har ingen i närheten som jag har särskilt mycket gemensamt med.

Syrran är tyst och tillbakadragen. Säger ingenting, trots att vi är i samma rum i timmar i sträck. Brorsan pratar på. Pratar och pratar. När han inte gömmer sig i sitt rum, timma efter timma...

Vovven är jättesöt och kär... och jag tror att vi gör framsteg i hennes "träning" till att bli en lugnare, tryggare och mer harmonisk hund. Det går framåt och bakåt. Men vi håller lugnet. Jag menar. Så är det ju alltid. Upp och ner. Tills det plötsligt stadgar sig... För ett tag iallafall =)

Men någonting som är nytt, är ju min förmåga att hålla mig lugn, positiv och glad, under dessa små nedgångar. Visst känner jag av ångest. Men den är oavsiktlig(om man nu kan säga så).... Och den blir enklare och enklare att hantera ;)

Men poängen är att jag längtar hem. Till lugnet. Bort från hundlivet. Ja, iallafall för en stund. Slappna av, tills jag lägger händerna på en hund som jag faktiskt får chansen att hjälpa fullt ut. Där jag i lugn och ro, för mig själv, kan hjälpa en hund, steg för steg, genom vardagen.

För att här är det Brorsan, Syrran och jag, som TILLSAMMANS lägger oss i denna hunden. Och jag kommer att hinna lämna dem innan vi är klara. Men en positiv sak... Både Brorsan och syrran, tycks ha tagit åt sig av mitt sätt att "arbeta". Vare sig det är rätt eller inte(för att det vet ju inte jag)... Så de kan FÖRHOPPNINGSVIS ta sig enda fram med henne... Om de nu fortsätter när jag har åkt.

Men. Till dagen.

Legat i soffan. Stirrat rakt ut. Tagit en promenad med Syrran, Brorsan och Vovven. Sett en hund utanför affären. Varpå Brorsan och jag lugnade Vovven. Vilket slutade i att hon lekte med godis med Brorsan och var JÄTTELUGN, trots att hunden fortfarande befann sig bara tre meter ifrån oss! Ja, Syrran var inne och handlade. Likaså den andra hundens(en Golden) ägare...

Mer Tv. Spöregn. Blixtar och dunder. Film, då tv:ns signal stördes av ovädret...

Och när vädret lugnat ner sig. Fäste Brorsan Vovven i linan utanför huset. Och hon tillät en hund gå förbi utan att bry sig :)

Nästa hund var det annat med. Hon slängde sig på sitt vanliga vis i linan, och flåsade högljutt. Varpå jag, som vanligt, halade in henne samtidigt som jag sa kom på ett lugnt vis. När hon nästan var enda hos mig, vände hon sig till mig och sprang till min sida. Och så fick hon sitta och lugna ner sig. Beröm och sedan följde hon med mig in.

Ja-a.. Sedan har det nog inte varit så mycket mer. Mer än att jag har haft lust att bara ta tåget härifrån imorgon. Hem till mitt lika tråkiga liv hemma. Tv:n. Datorn. Soffan. Sängen. Filmkvällarna med föräldrarna...

Hem och göra en ny kraftansträngning mot praktikplats. Mot egen lägenhet... Och ja-a... MER TRÄNING! LÄNGTAR.

Så. God natt med er <3 

Nu är jag jättetrött. Så jag ska bara skriva ett snabbt inlägg...

Trots att det liv som jag vill ha och såväl önskar, kräver alldeles för mycket av mig, både emotionellt och psykiskt, så är detta livet trots allt inte alls lika psykiskt jobbigt som min förra svältperiod var. Jag menar. Jag känner mig spänd. Känner av det dåliga självförtroendet. Stressen och oron. Osäkerheten. Tvivlet...

Men jag mår ändå rätt så bra, Till skillnad mot vad jag TRODDE att jag skulle göra! Jag menar. Komma tillbaka till H*vetets stad. Staden där allt gick åt, just h*vete. Försätta mig själv i i princip samma levnadssituation vars sätt att leva, drog ner mig under jorden gång på gång, tidigare.

Jag slängde mig nu återigen in i elden. Och jag klarar det ändå rätt så bra. Trots... Ja, dessa känslor som jag nämnde ovan. Känns inte som om jag behöver ta om allting en gång till :P ...

Ja. Dagen idag, iallafall då.

Imorse var de iallafall uppe, både Syrran, Brorsan och Vovven, när jag klev upp. Men det hände inte mer för det. Ute var det lugnt. Så det blev inget springande fram och tillbaka, mellan stentrappan och soffan... Vovven låg mest och vilade. Och jag bäddade direkt ner mig i soffan.

Ja, det blev som vanligt, tv, tv, tv... Tråkade som självaste f*n...

... Tills jag till slut tog styrkan till mig, att knacka på garderoben i Brorsans sovrum... och VÄCKA honom! Japp. Klockan var TVÅ... Typ. Och han hade somnat om!

Nu blev det iallafall en promenad. Vovven behövde röra på sig. Och jag som hade varvat med att sitta ute på stentrappan och ligga nerbäddad i soffan och se på tv, ville såväl ut jag också. Syrran hade inte heller hon, någonting emot en promenad.

Brorsan å andra sidan, fick en smärre missnöjd chock, när jag sa hur långt jag hade tänkt mig att vi skulle gå idag! Det är inte långt. Men tydligen ändå för långt för honom att unna sin hund, en härlig dag som denna.

Men det var klart att han gick med utan värre tjafs. Och det var en härlig promenad. Ja, första delen av den iallafall. Vi fortsatte med att agera lugnande trygghetsstöd till Vovven, när andra hundar och "läskiga människor" skulle passera eller passeras. Och jag fick ett nöjd leende på läpparna, när jag insåg att Vovven tog ögonkontakt med mig, SAMTLIGA gånger som vi satte henne ner och hon lugnat ner sig. Sedan, att hon stressar upp lite grann igen, så fort som vi börjar gå... Ja, det avtar nog med tiden. När hon väl börjar inse tryggheten i att gå på promenad med oss ;)

Men på hemvägen, när vi NÄSTAN gått en hel promenad med positivitet och lyckanden, så ser hon en lös Border Collie komma bakom oss, och blir helvild. Då jag inte var med ifrån början och Syrran höll i kopplet. Hon är liten och inte så jättestark... Ja, då hade ju Vovven redan stressat upp såpass mycket, att hon trots att hon suttit, lugnat ner sig och tagit ögonkontakt, inte klarade av att gå bra i kopplet på BRA länge. Hon skulle efter Vovven.

MEN. En smärre nederlag(okej. Låter fel. Men ni kanske vet ordet jag söker... Hmmm. Det kanske ÄR rätt(?)...

Det kan ju inte ALLTID gå helt rätt =) Men det viktigaste är att jag trots allt lär mig någonting av detta. Och att inse att jag har lyckats hålla mig såpass lugn som jag ändå har gjort, stärker mig ändå. Och Vovven. Ja, hon visar både kärlek och att hon känner sig tryggare och tryggare med mig.. Jo, det ger nog resultat... Men frågan är ifall jag egentligen ens borde ägna mig åt henne... Jag menar. Jag stannar ju inte tillräckligt länge för att hinna bli klar... ALLRA helst inte när jag inte får chansen att jobba med henne ensam!

Jaja. Nog om det. Jag tvivlar ju trots allt på mig själv och hela den här hundgrejen ändå...

Vi kom iallafall hem. Och sedan dess, har det typ blivit tv. Stentrappa. Tv. Stentrappa. Och trött vid tv:n. Vovven har gått in och ut, med långlinan på. Varnat för den enda hund som råkat passera idag. Och varit lugn och stabil... Varit halvt social. Inte tillräckligt för min smak. Men någorlunda. Jag tycker om henne :)

Nu blir det sängen. God natt med er <3 Får hoppas på en bra dag imorgon. Känner mig osäker just nu...

Det är nog egentligen inte så mycket av mina allra innersta tankar, som jag vill "prata" om här på bloggen...

Men jag ska ändå ta dagen ifrån början ikväll... Så får jag väl komplettera med dagboken sedan. För att. Orka skriva på ännu en blogg efter detta..

Jag klev upp... När, minns jag inte. Men kanske vid halv tio tiden, imorse. Tråkade jättelänge. Låg på soffan och väntade på att Syrran och Brorsan skulle bli mer aktiva. Vovven var lika inaktiv, hon. Så. Jag låg bara och stirrade rakt ut. Halvsov lite då och då. Hade ont runt huvudet. Då jag hade keps på huvudet medans jag låg på huvudkudden, för tredje(tror jag) dagen i rad. På grund av att jag kände mig smutsig, men inte kände mig bekväm med att duscha här. Stökigt hus. Smutsigt badrumsgolv. Ofräsch dusch...

När Brorsan väl vaknade till liv, satte Syrran igång tv:n... Och tristessen fortsatte i ytterligare några timmar... Men Brorsan släppte ut Vovven i långlinan och gled sedan precis lika fort som han kom ut, in på sitt sovrum igen.. Och visade sig sedan inte på några timmar.

Själv sprang jag fram och tillbaka mella gården och soffan. Då jag ville lugna Vovven när hon blev stressad. Vilket inte hände så mycket idag. Då det inte var särskilt hög aktivitet utanför huset HELLER, idag.

... Ja. Så ÄNTLIGEN kunde vi gå på promenad! Ja, det HADE vi ju inte gjort så snart, om inte jag hade frågat Brorsan om vi inte kunde gå ut, och han som vanligt kommer nästintill direkt... Ja, det till skillnad från bror hans(Xsambon) som man fick tjata på för fulla muggar, men han ÄNDÅ inte ville komma!

Stressad vovve som slänger sig åt alla håll och kanter i kopplet... UTAN nosgrimma(med sele), till min stora glädje! Eftersom att hon slänger sig PRECIS lika mycket MED den! *Stackars nacke*...

Kommer till ett Marathon - Är lika med "Mycket folk", och Vovven blir nästintill okontrollerbar bland alla dessa hundar.

Högg mot både mig och Brorsan i ren stress, när vi som vanligt skulle sätta henne ner, så att hon fick lugna ner sig och vi fick kontroll... Men miljön var nog inte rätt för henne. För att vissa gånger går saker jättebra. Och ibland börjar hon gläffsa och "hugga" eller nafsa galet.

Hem igen... Och sedan har det inte hänt så mycket... Mer tv. Och en del springandes ut och in genom ytterdörren. Inte mycket. LÅNGT ifrån lika många gånger som igår. Då det inte har hänt så mycket idag. Utanför vårt hus.

Lite jobbiga känslor, nu till kvällen. Spänd inombords, och inte sådär supernöjd. Men ändå tillräckligt lugn för att ta mig an en dusch, trots ofräschheten...

... Jag behöver kärlek från hundar... Men jag vet med mig att jag egentligen inte orkar med att spendera mer än kanske ett par timmar i sträck med dem... TROTS att hela jag DRAS mot dem! Både i deras närvaro och när de inte finns där... Mitt kall är att träna, hjälpa och uppfostra hundar. Men min hjärna tillåter det inte. Och inte heller min nervösa natur, just nu...

Med det, säger jag god natt. Ny dag imorgon. Hoppas att det blir en minst lika bra dag som idag. Är orolig för annat...

God natt med er <3

En dag full av stress, osäkerhet. Nervositet. Men även lycka, glädje och stolthet... En dag som nu, såå skönt nog, är över!

Japp. Jag orkar typ inte. Jag orkar inte med livet som jag lever här. Det liv som jag egentligen så gärna skulle vilja ha. Ett liv bland vänner och hundar. Ja, vännerna är väl egentligen inget problem. Jag behöver ju inte vara särskilt social om jag inte vill. Även om jag lite smått längtar tillbaka till ensamheten igen..

Men det som jag spänner mig som mest för och som jag lägger som störst krav på mig själv i, är vovven. Hundar är mitt liv. Bokstavligt talat. Finns de i närheten, så är dessa de enda jag ser. Jag skulle göra precis VAD som helst för de mest underbara varelser jag känner. De mest kärleksfulla och välvilliga djuren jag vet... VAD som helst!

... Och det är ju just det som är problemet. Jag vill den FÖR väl. Och när jag inte lyckas hjälpa dem tillräckligt snabbt. Lyckas få dem att känna sig tryggare och lyckligare än vad de redan är, så blir jag osäker på mig själv. Söker lösningar. Och tvivlar på den insats jag redan gör...

Men det är ju även det faktum att jag inte kan SE någonting annat, TÄNKA på någonting annat... ÄGNA mig åt någonting annat än just vovven...

Ja, och NÄR jag väl gör det, ligger ångesten och gnager lite lätt i bröstet. Typ som nervositet eller oro...

Men trots det, så har det gått bra idag. Det är mitt dåliga självförtroende och mina skyhöga krav som ställer till det. För att, trots allt SER jag klart och tydligt att just Vovven och jag, har kommit MYCKET närmre varandra än vad vi någonsin varit, under dessa få dagar som jag har varit här! Och idag kände jag även, under en kort stund mitt på dagen, att hon vände sig till mig och sökte bekräftelse när hon såg någonting "misstänkt" ute på gården.

... Men som sagt. Osäkerheten, de höga kraven, och det faktum att jag stressar upp mig själv till nervositet utan att egentligen behöva det... Utan att ens TÄNKA på det, gör att jag blir helt utmattad av en dag med hund! ... Så har det inte alltid varit. Jag var lugnet själv framför hundar, fram tills "Jordens Undergång" när allt brakade samman för mig för några år sedan...

Min och min Älsklingsvovvens relation... Min och min Xsambos relation... Våra liv... Ja, allt brakade samman, sådär tio gånger om. Innan jag bestämde mig för att "fly" tillbaka till familjen... Och där står jag nu...

Men. Dagen idag.

Första delen av dagen. Sådär fram tills halv ett, spenderade jag sittandes ute på stentrappan. Eller i vardagsrumssoffan i tystnaden. Brorsan bestämde sig för att sjusova. Så Vovven och jag, tråkade lite grann sålänge. Jag kände mig lite stressad, och obekväm i att göra någonting annat.

Men vi hade allt att göra ändå!

Jag pratade lugnt och lugnade Vovven från onödigt stress. Lyckades hålla mig väldigt lugn och trygg till en början. Ja, det gick faktiskt jättebra. Och det var vid det här tillfället som Vovven vände sig till mig för bekräftelse och beröm, när hon såg dessa misstänkta ting.

Vi(hon) låg eller satt(på mitt kommando) och flåsade(inte mitt kommando :P) högljutt och snabbt, när hundar gick förbi. Och jag satt bredvid och lugnt sa till henne och sitta kvar. Flera gånger om. Och berömde sedan mjukt och lugnt. Glatt. När hon hade klarat det. Satte bestämt men vänligt, ner henne igen, om hon ställde sig upp för att börja stressa ännu mer.

Ja, vi jobbade på. Det kom värre tider. Då hon "högg" efter mig och grymtade till, i stressens och osäkerhetens(hennes) stund. Vare sig det var barn eller hundar som passerade.

Ja. Vovven är en osäker hund... Lugnt sagt. Men hon är helt klart fixbar. Om man orkar hålla på! Vilket mitt psyke inte tycks tillåta just nu... Är ju tillräckligt uppstressad och osäker i mig själv ändå! ... Men så är man ju jag. En hundvän som inte kan hålla sig borta. Jag dras till hundträning helt enkelt. Dras till hundar som behöver "fixas". För att det är vad jag älskar allra mest. Att "fixa" och hjälpa hundar.

Ja. Vi väckte iallafall Brorsan vid halv ett. Varpå han slog på tv:n och försvann in i sovrummet igen. Datorn antar jag...

Jag själv gick mellan tv:n och stentrappan. Då Vovven satt bunden i långlina ute på gården. fäst i huset. Och hon stressade ju upp för saker som gick förbi, vart femte minut typ. Kanske testade hon mig bara. Om jag skulle finnas där för henne varje gång som hon såg någonting misstänkt. Jag vet inte. Men vid det här laget hade hon börjat skälla ifrån ordentligt när andra hundar gick förbi. Från att ha kommit glatt när jag ropar in henne, samtidigt som en hund går förbi.. Japp. Anledningen vet jag inte. Men kanske för att jag inte SATT där med henne längre. Utan satt inomhus i soffan istället(?)...

Det blev iallafall en promenad till Mamman(Brorsans)... Hon jobbade ju. Men vi skulle bara plocka lite fler röda vinbär som Brorsan gör saft av, innan dessa blev övermogna.

Hem igen. Osäkerheten fortsatte för både Vovven och mig. Men min lugna och trygga(Ja, så gott det gick) hantering vid hennes rädsla, stress och osäkerhet, fortsatte. Och trots en del motgångar, känner jag ändå att hon har funnit en viss trygghet i mig =) Det är orken som nu sätter stopp. Egen hund, blir det nog aldrig igen. Inte om jag inte mår bättre i mig själv först. Inte blir så besatt av allt... och kan sluta bry mig för mycket...

Ja. Annars har det i princip bara varit tv för mig idag. Någon kvällspromenad tog vi inte heller. Kände inte att jag orkade det idag... Försvinn ångest. Försvinn. Den bottnar i det förflutna... Kunde den inte stanna där!? Den tiden är förbi!!!

Nu blir det sängen iallafall. Kanske kan jag vakna upp som en lugnare och tryggare. Gladare och lättare människa imorgon.

God natt med er <3

Okej. Jag vet inte hur mycket jag vill säga om vad som stör mig och får mig att må dåligt just nu, här på bloggen. Då det känns väldigt tungt att bära på ändå. Känslor som jag VISSTE jag skulle få när jag kom hit. Känslor som blir tyngre och tyngre att bära, ju längre tiden går. Känslor som beror till största delen på dåligt självförtroende...

På sätt och vis, känns det som en mardröm att veta med mig att jag har nästan två veckor till, att orka med och klara av... Flera DAGARS fler utmaningar, hinder och kamper, att vinna och ta mig över...

Och jag vet inte hur jag ska orka... Det känns bara som om jag har FÖRSÖKT så många gånger. GETT det så många chanser, att jag snart varken har kraft eller förtroende för att våga eller orka försöka igen. Jag tappar ytterligare lite gnista för vart gång jag blir rädd. Orolig... Osäker...

Men samtidigt är jag VÄRLDENS envisaste! Vilket gör det hela ÄNNU värre. Jag försöker och försöker och försöker. Låter självförtroendet tynga ner mig, och självkänslan krympa sig allt mindre... Samtidigt som jag gång på gång kämpar för att lyfta upp mig själv... Och söker bekräftelse på att jag KAN. Med ångesten i bröstet. Osäkerheten i kroppen, och envisheten i hjärnan...

Men ska väl försöka ta dagen idag, då. Trots att livet just nu känns hårt att leva... Ja, jag orkar inte mer...

Idag, precis som igår, har det blivit mycket tv. Hela första delen av dagen, satt Brorsan vid datorn. Syrran jobbade.

Men till slut, bestämde jag mig för att gå ut och sätta mig på stentrappan utanför huset. Vovven satt med. Eller låg.

Sedan fick jag nog, och ville ta en promenad. Lossade Vovven från långlinan och satte på korta kopplet istället. Då långlinan sitter fast i huset.

Och då det var jag som skötte det idag, så blev det ingen nosgrimma. Hämtade Brorsan vid datorn och drog med oss honom på promenad...

... En jobbig vovve har vi haft med oss idag. Jag vet inte. Antingen har det varit en maktkamp mellan mig och en hund som aldrig behöver vika sig för någon.. Eller så är hon bara väldigt osäker på allt. Men ett faktum är iallafall att hon var VÄLDIGT styrig idag! Och kampen innebar att hålla henne lugn när människor och andra hundar gick förbi.

Det kommer att bli en kamp den första tiden. Då Syrran och Brorsan bara sätter på henne en nosgrimma och låter henne "bryta nacken av sig" vid hundmöten. Istället för att lugna ner henne och få henne att "lyda" och känna sig trygg. Vilket nu på något sätt, blivit MIN kamp.

Men vissa gånger går bättre än andra... Vet bara inte om jag orkar hålla på. Tiken har ju separationsångest och kontrollbehov jämtemot sina ägare, så att det står HÄRLIGA till, också!

... Annars. Vi kom iallafall hem igen. Såg på lite mer tv. Syrran kom hem. Mer tv. Och sedan blev det en promenad ner till sjön, med fiskespöna.

HÄR blev Tiken som allra jobbigast! Hon blev helvild och gruffade och hade sig, när andra hundar gick förbi... på andra sidan sjön! Men tror att hon vaktade Syrran... Stressad var hon iallafall!

Hem igen. Mer tv. Och nu vil jag BARA sova. Ångest som få. Och oro i hela kroppen. Vill helst slippa vakna imorgon. Då det känns som om det kräver för mycket av mig... Vill inte behöva vara rädd imorgon också. Behöver lugnande eller seriös terapi, om jag ska orka leva ett sådant här liv. Det liv som jag såväl vill ha...

God natt med er <3

Okej. Nu blir det en snabb bloggning. Ångesten har varit lite smått närvarande hela dagen. Jag har känt mig trött och grubblande. Lite smått missnöjd och orolig, hela dagen...

Ja, det är jobbigt. Det här med att byta miljö igen. Komma till den bekanta levnadssituation som jag så väl känner till. Stökigt i huset. Vilket gör att man varken orkar laga mat eller äta. Stökigt till den grad att man inte ens orkar STÄDA. Att man inte vet vilken smutsig tallrik eller vilket halvdrucket glas, man ska plocka undan först. Eller hur man ska organisera för att ens ha en MÖJLIGHET att få det rent!

Det skitiga köket och vardagsrummet, gör att det känns som en ren omöjlighet att laga mat. Det orkar man liksom inte! Och att äta när smutsen ligger som lager på bord och golv. Kläder och prylar som högar på golv, stolar och bord...

Ja. Ni kanske förstår. Men detta visste jag redan. Så har det alltid varit i detta huset.

När jag träffade Xsambon för första gången, minns jag hur dåligt jag mådde av hur det såg ut härhemma. Jag som är van att bo rätt så rent...

Ja, vidare. Dagen idag.

Jag har typ inte gjort någonting. Jo, jag vaknade imorse och gick direkt ut på gräsmattan. Brorsan kom ut och vi pratade lite grann. Sedan bestämde jag mig för att gå till affären och handla frukost.

Så det gjorde vi. Brorsan och vovven joinade.

Hem igen. Och satte mig/oss vid tv:n... Satt där och kände hur jag blev tröttare och tröttare.

Ingen lust till frukost. Men äta behövde jag ju. Vilket kändes rätt så ofräscht. "Hur rent VAR skål och sked?" ...

Ja, NÅGONSTANS där, ville jag ta en till promenad. Så vi tog med oss hunden, och gick över till Mammans hus. Där plockade vi röda vinbär som Brorsan gör JÄTTEGOD saft av.

... Och sedan tillbaka hem igen.

Mer tv... Ut på gården en stund och låta hunden leka för en gångs skull! Japp, för mycket koppel och för lite lek för denna vovven. Och nosgrimma. Något annat som jag lider av att se...

Lunch någon gång där under dagen. Någonting som jag inte heller riktigt kunde njuta av. Fastän jag åt samma rågkuse och ost och salami, precis som jag BRUKAR göra! ...

Tv. Tv... Tv.

Halvsova. Och så kom Syrran hem från jobbet.

Mer tv. Och sedan ut på gården för att bara hänga. Tråka lite grann. Undrade lite smått, hur jag skulle orka med hela två veckor här, utan Xsambon! Och med en vovve som sätter igång både hjärna och hjärta! Japp det snurrar på rejält i skallen! Och ångesten stör mig lite lätt. Känner mig ängslig... Saknar min vovve... Rädd, orolig... Låg. Ja-a. Osäker.

Sedan vid ungefär... Ja, strax efter åtta, tog vi oss en promenad i kvällsluften. Jag, Syrran, Brorsan och Vovven.

Satte oss på ett berg och (halv)njöt medans Brorsan fiskade.

Gick vidare till andra sidan kanalen/sjön och bara var...

Och promenerade sedan hem igen...

Lite mer tv-häng. Hämtade ner täcke och kudde, och vilade en stund framför tv:n...

Och nu blir det sängen. Hoppas på mindre ångest och osäkerhet imorgon..

God natt med er <3

Okej. Nu blir det en snabb bloggning innan jag ska sova... Jag är såå trött. Har inte ätit sedan klockan elva i morse och har rest hela dagen...

Japp. Låter kanske inte jättepositivt. Men första delen av dagen, ville jag äta. Men när jag stod där på stationen och skulle köpa någonting, så kände jag mig bara så obekväm. Jag kände mig utstirrad och övervakad... Och så hade jag beslutsångest på det.

Ja, så jag hoppade det. Iallafall för då, tänkte jag.

Skulle ta någonting på nästa station. Men där... Ingen kjosk!

Tar någonting när jag kommit fram istället... Men nej. Då kände jag helt enkelt inte för det. Ville inte ta någonting ur skafferiet eller kylskåpet HÄRHEMMA. Utan det måste ju vara någonting som jag betalar för eller köper själv...

Inte för att Brorsan har någonting emot att jag äter av hans mat, men har bara inte känt mig bekväm i att ta för mig...

Men imorgon så. Då ska jag se om jag kan handla lite att äta. Frukost och lunch, är ju iallafall inga problem. Middagen är annat. Där slår ångesten till. Hur GÖR man? Vad ÄTER man? Och hur är det med matlagningsmöjligheter i det här huset? LAGAR han någonsin mat?!

... Men iallafall. Dagen idag.

Jag klev upp imorse i samma tid som vanligt. Åt frukost. Samtidigt som jag försökte förstå mig på min nya dator. Den som jag skriver på nu...

Det gick bra till slut. Och jag ÄLSKAR den! Enkel att skriva på. En fröjd för fingrarna... och jag ÄLSKAR ljudet som blir av tangenterna! Helt underbar!

Ja-a.. Efter det, blev det att springa omkring i huset och fixa det sista. Packa ner datorn och lite smågrejer... och se till så att någon vattnade mina blommor när jag var borta.

Sedan bara en massa oro. Oroade mig för huruvida jag skulle hinna till det första tåget eller inte. Stressade upp mig i rädslan för att behöva känna mig panikartat stressad när jag väl kom till stationen... Litade inte fullt ut på att pappa skulle ha planerat rätt eller FÖRSTOD hur bråttom vi hade. Hur stressad jag var.

Men resan gick bra. Jag hade god tid på mig på alla stationer. Och det var bara två byten på hela resan. Jag hade mina reserverade platser. Och väskan var lagom tung att bära ;)

Väl här, mötte Brorsan, Syrran och hunden, upp mig. Jag hade haft en del kontakt med Xsambon under resans gång. Så han såg till att syskonen visste när jag skulle vara inne... Själv har jag inte ännu någon av deras nummer!

Det var JÄTTEKUL att se dem! Mindre kul att gå på dessa gator igen... Men mycket gos med vovven, har det blivit. SOM jag har saknat DET! Kel och mys. Och nu när jag kom hit som en helt ny människa. Istället för den där halvaggressiva, överstressade och irriterade... Så var även VOVVEN, BRA mycket mysigare och mer tillgiven mig! Visst. De flesta hundar tyr sig mer till mig, om jag finns att välja på... Men idag kändes det ÄNNU bättre, även med DENNA hunden!

Häng och halvsov vid tv:n, tillsammans med Syrran, och Brorsan som sprang förbi lite då och då. När han skulle... Ja, vad han nu gjorde i köket hela tiden :P

Bestämde mig iallafall för att ta och sova nu. Ny dag imorgon. Nya utmaningar. Har ju ett ätande att ta itu med då! Kan ju inte gå på noll energi i två veckor framåt!

God natt med er <3

Hmm... Nu har jag inte den där "hjärliga hälsningar"bilden som jag brukar använda. Glömde det... Får se om det går att fixa... Men för nu... God natt <3