Jag är såå redo att åka hem nu. Jag känner bara att, trots att detta livet egentligen inte är jobbigare än vad livet därhemma är. Så trivs jag inte riktigt. Och från pausen här, till pausen hemma. Ja. Jag är redo.

Grejen är den att jag spenderar den största delen i soffan. Med huvudet på en kudde, och ett täcke(tecke?) som täcker hela mig. Stirrar jag in i en tv:skärm. Antingen som rör sig eller som är helt svart.

Det är liksom inget liv. Det börjar kännas som om jag har tagit ett steg tillbaka. Samma stad och samma sätt att leva på... Det vill säga... INTE leva!

Visst. Livet hemma, är inte heller mycket till liv. Men där har jag min familj OCH möjligheten till att ta mig framåt! Här är bara semester. En vila från vardagen och livet... Och jag har ingen i närheten som jag har särskilt mycket gemensamt med.

Syrran är tyst och tillbakadragen. Säger ingenting, trots att vi är i samma rum i timmar i sträck. Brorsan pratar på. Pratar och pratar. När han inte gömmer sig i sitt rum, timma efter timma...

Vovven är jättesöt och kär... och jag tror att vi gör framsteg i hennes "träning" till att bli en lugnare, tryggare och mer harmonisk hund. Det går framåt och bakåt. Men vi håller lugnet. Jag menar. Så är det ju alltid. Upp och ner. Tills det plötsligt stadgar sig... För ett tag iallafall =)

Men någonting som är nytt, är ju min förmåga att hålla mig lugn, positiv och glad, under dessa små nedgångar. Visst känner jag av ångest. Men den är oavsiktlig(om man nu kan säga så).... Och den blir enklare och enklare att hantera ;)

Men poängen är att jag längtar hem. Till lugnet. Bort från hundlivet. Ja, iallafall för en stund. Slappna av, tills jag lägger händerna på en hund som jag faktiskt får chansen att hjälpa fullt ut. Där jag i lugn och ro, för mig själv, kan hjälpa en hund, steg för steg, genom vardagen.

För att här är det Brorsan, Syrran och jag, som TILLSAMMANS lägger oss i denna hunden. Och jag kommer att hinna lämna dem innan vi är klara. Men en positiv sak... Både Brorsan och syrran, tycks ha tagit åt sig av mitt sätt att "arbeta". Vare sig det är rätt eller inte(för att det vet ju inte jag)... Så de kan FÖRHOPPNINGSVIS ta sig enda fram med henne... Om de nu fortsätter när jag har åkt.

Men. Till dagen.

Legat i soffan. Stirrat rakt ut. Tagit en promenad med Syrran, Brorsan och Vovven. Sett en hund utanför affären. Varpå Brorsan och jag lugnade Vovven. Vilket slutade i att hon lekte med godis med Brorsan och var JÄTTELUGN, trots att hunden fortfarande befann sig bara tre meter ifrån oss! Ja, Syrran var inne och handlade. Likaså den andra hundens(en Golden) ägare...

Mer Tv. Spöregn. Blixtar och dunder. Film, då tv:ns signal stördes av ovädret...

Och när vädret lugnat ner sig. Fäste Brorsan Vovven i linan utanför huset. Och hon tillät en hund gå förbi utan att bry sig :)

Nästa hund var det annat med. Hon slängde sig på sitt vanliga vis i linan, och flåsade högljutt. Varpå jag, som vanligt, halade in henne samtidigt som jag sa kom på ett lugnt vis. När hon nästan var enda hos mig, vände hon sig till mig och sprang till min sida. Och så fick hon sitta och lugna ner sig. Beröm och sedan följde hon med mig in.

Ja-a.. Sedan har det nog inte varit så mycket mer. Mer än att jag har haft lust att bara ta tåget härifrån imorgon. Hem till mitt lika tråkiga liv hemma. Tv:n. Datorn. Soffan. Sängen. Filmkvällarna med föräldrarna...

Hem och göra en ny kraftansträngning mot praktikplats. Mot egen lägenhet... Och ja-a... MER TRÄNING! LÄNGTAR.

Så. God natt med er <3 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...