... Men mer om det, och varför jag inte gick, ikväll :)

Nej. Dags att rycka upp sig. Och få det här inlägget skrivet.

... Jag vet bara inte vad jag ska skriva. Hur jag ska börja. Då jag inte riktigt VET vad jag känner. Och inte heller riktigt vet hur jag ska beskriva.. få ut mina tankar...

.. Så jag börjar väl med dagen ifrån början..

Natten. Ja, det var som jag sa. Jag var hög på godis.. Funderingana snurrade hela natten.. Och jag minns jag var klarvaken, med stickningar i ögat, så fort som jag blundade, vid efter fyra på morgonen..

Vilket resulterade i. Att när jag väl somnade, vaknade jag inte förrän vid ett på eftermiddagen.

Jag gick ju och la mig, i tron om att det skulle vara helgdag idag. Och att bussarna då skulle gå väldigt sällan.. Men så kollade jag bussappen, och såg att mina bussar går precis som vanligt idag. Vilket resulterade i att jag gick iväg till den buss som gick efter den jag brukar ta. Då den jag brukar ta, gick när jag vaknade.

Idag.. Ja, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag ville ju bara komma hemifrån.. Men efter att ha suttit vid datorn och gjort det vanliga. Kollat mailen. Blocket. Läst lite bloggar...

... Ja, jag minns inte. Så vi går vidare.

Väl i stan, visste jag iallafall inte vad jag skulle göra. Så jag gick och satte mig vid forsen och bara stirrade en stund. Och sedan bestämde jag mig för att gå till Lidl för en gångs skull.. Ja, det är en butik som jag tror att jag har varit i endast EN gång innan.. Tänkte variera mig lite. Kanske hade de något intressant, utöver det vanliga..

Väl där.. Ja, de hade saker som jag inte stött på förut.. Men allt JAG ville ha, var ju något litet att äta.. Så det blev en.. Ja, någonting som de kallade för äppelpaj, i hyllorna bland "lösviktsbakverken"..

Den köpte jag. Verkade intressant. ... Dock var den inte så jättegod. Då jag inte tyckte att äpplena smakade särskilt mycket..

Hem igen iallafall. Efter att ha väntat på bussen, i över en timme.

Väl hemma, åt jag min bakelse och drack en kopp kaffe.. Medans jag satt vid datorn och degade. Såg på serier.. Och ältade någonting som jag har ältat hela kvällen idag.. Toalettpapper. Och även... 

Ja, jag minns faktiskt inte...

Men kan väl säga som så, att jag har gjort en massa uträkningar idag. På priser och vikter.. Ja...

Nej, det känns tomt i huvudet. Och jag känner mig bara allmänt ältande och uppgiven.. Ingenting känns bra...

... Och jag har bara lust att vräka... PROPPA i mig någonting, tills det inte längre finns plats för något mer... Jag vill blunda för allt runt omkring mig.. Och jag vill FLY den vardag som jag lever.. och drömmarna om livet, som jag har...

Jag vill inte längre FUNDERA alla dessa tankar.. Inte VILJA det som jag vill... Och inte längre KÄNNA samma slags bejär.

... Jag vill inte prioritera som jag gör.. Eller stå stilla fastän jag borde röra på mig...

... Och jag vill bara dra mig undan... Dra på mig en STOR fetma, som jag inte alls bryr mig om... Och så bara leva tills jag dör... Inte bry mig...

... Ja, det är SÅ jag känner NU.. Men dessa känslor lutar sig mot uppgivenheten. Ovissheten.. Och bristen på svar... De vilar sig på svagheten.. Bristen på kontroll... Och det faktum att jag är TRÖTT på att kämpa för någonting som jag bara vill ha till hälften...

... Och de lutar sig även mot min vaga vilja att vika mig för det bejär som är minst av en kamp att lyda...

... Ja... Där tog det stopp. Så jag säger god natt.

God natt med er <3

... Ja. Jag ska väl sätta igång med ett inlägg.

Jag är nog lite hög på godis. Så vet inte när jag kommer i säng sedan.

Men jag börjar med dagen ifrån början. För att gårnatten orkar jag inte mig till att minnas.

Jag klev iallafall upp... Ja, rätt så sent imorse.. Runt... Strax innan tolv, kanske..

Det var nog när...

Nej, det var strax innan tolv..

För att, när jag stod och borstade tänderna, damp posten ner på golvet.. Beslutet(om boendestöd) hade kommit.. Så nu kunde jag gå vidare.

... Strax därefter, gick jag iväg till bussen.

... Har nog inte så mycket mer att säga om DET.. Mer än att. När jag väl kom till stan, gick jag direkt iväg till ÖoB. Tänkte att nog DE har bra och billigt påskgodis.. Påskgodis skulle jag åtminstone ha. Nu när jag snart ska försöka komma igång med ett friskare ätande..

Men ÖoB hade... Ja, de hade påskgodis.. Men jag var kräsen.. Blev stressad av att leta utan att hitta.. Så jag gick tomhänt därifrån.. Vidare till Coop..

... Kollade. Samlade på mig lite... Men lämnade, lite smått uppgiven, sakerna på en hylla, och gick därifrån.. Tomhänt..

Jag hade ont i höfterna sedan igår.. Inte sådär JÄTTEONT, men ändå så att det kändes när jag gick.. Kände att jag stapplade fram lite grann..

Nej, jag skulle INTE orka gå till en tredje affär. Och inte heller tänkte jag tillåta mig själv att köpa någonting icke påskigt på pressbyrån.. För att där är det ju DYRARE! Så då skulle jag ha passat på, på Coop eller ÖoB...

... Men jag gick ändå, relativt långsamt, men ändå i stressad takt, till MIN butik. Japp. Min favoritbutik för småköp.. Vet inte varför. Men jag trivs där. De HAR kanske inte så mycket.. Och jag VET inte hur det är med priset.. Men ja.

... Där FANN jag iallafall vad jag sökte! Plockade på mig. Och köpte även en munk för dagen.

Tillbaka till busstationen. Och efte fem minuter kom bussen..

Jag brukar DRA mig för att ta just den här bussen. Då alla skolbarn åker hem den tiden... Men idag BLEV det inte så farligt. Så jag passade på att åka hem...

När jag kliver av bussen här i byn, kollar jag mobilen, och får se att jag har fått mail. Två stycken.. De var från Jobbcoach.

Hon hade varit i kontakt med psykiatrin. Och givit dem mitt nummer. Så att de skulle KONTAKTA mig nästa vecka! ...

Visst. Jag har bett... Eller TYP bett om det. Om en samtalskontakt.. Men så fort jag läste detta mail.. Att de vill prata med mig FÖRST... I TELEFON! ... Ja, jag fick ångest.. Min första känsla... Min första TANKE, var att jag inte hade någonting att säga till dem. Att jag inte skulle kunna SVARA på några som helst frågor... Och att jag liksom inte VISSTE vad jag ville ha hjälp med!

... Mitt ständigt uppdykande frågetecken, dykte återigen upp... "BEHÖVER jag det här?" ... Jag menar. Jag kommer ju liksom inte att kunna berätta vad jag har bekymmer med, när jag sitter där och inte känner av några bekymmer ALLS... ... Berätta på vilket sätt jag mår dåligt, när jag inte känner av några jobbiga känslor... Inte längre SER några problem...

Allt som kommer fram... "Nej, jag vet inte. Jag mår bra... Jag klarar mig fint"... Och det ständiga svaret.. "Ja, men varför är du här då?" ... Nej, det kanske de inte brukar säga... Det är nog mer mina medpatienter som brukar undra..

Men förstå problemet.

Och här står jag nu.. Inte redo att prata med någon om de problem som jag inte har... Samtidigt som DET känns som mitt enda passerkort till ett fungerande liv, i LITE mindre smärta...

... Jag funderade hundar, nu till kvällen.. Har suttit fram tills NU, och skrivit ihop en hundbudget... Och jag KAN faktiskt få det att gå ihop! ... Men ska jag ha en relativt stor hund.. så får jag ta bort den budget som jag nu har på "vård och omsorg", men ännu inte har använt mig av...

... Vilket betyder.. Varken boendestöd eller psykiatri.

Men jag vet inte.. Det känns som om ändå en hund kan göra mycket för mitt mående och vardagsliv.

Jag kommer ut. Och inte bara ensam! ... Jag får någon att rå om och att prata med.. Någon att älska och skratta åt :P ... Och jag får någonting att GÖRA om dagarna!

... Mycket krav. Jag vet.. Och det är väl det enda som skrämmer mig lite.. Men har jag nu BLIVIT såpass lugn som jag ibland känner mig, så kan jag nog klara det..

... Vi får se.

... Känns bara som att.. "Vilket alternativ som helst, som kan ersätta vården" ...

... Efter att jag har kommit hem.. Dator, dator, dator.

Jag har sett på serier. Läst bloggar. Kollat blocket. Och mailen.

... Och så har jag rivit i kartongen... Ja, en av kartongerna i sovrummet, efter min hålslagare som jag inte kan hitta.. Har ju äntligen grävt fram en pärm att lägga viktiga papper i.. Men nu har jag tappat bort hålslagaren... Annars får jag skaffa en ny... Vet ju inte ens om den befinner sig i lägenheten..

Och så ramlade jag in på plånböcker..

Jag hade ett SÅ bra system på mina busskort, bankkortet och legitimationen.. Men dessa låg bara pö om pö i lilla facket på ryggsäcken..

Vet inte om jag gillar det NYA som jag har fixat IDAG, BÄTTRE eller SÄMRE än vad jag hade ifrån början.. Men det märks väl..

Jag har klippt och knytit.. Trixat och haft mig.. Japp.. ALLA mina viktiga saker, sitter fast i väskan, med snöre eller band ;) ...

Och ja-a..

Jag har ätit och ätit och ätit. Och druckit två koppar kaffe.

... Jag har satt ett hårband i håret, för typ första gången i mitt liv.. Och jag har funderat över... Ja, vad som är rätt för mig.. De ringer ju nästa vecka!

... God natt med er <3

... Jag sitter här och FÖRSÖKER få mig själv att skriva det här inlägget.. Men mina kalla fingrar.. smått darrande kropp... och min tankspridda hjärna... Gör det hela lite segare...

... Och inte gör det saken BÄTTRE heller, att jag har lust att gå och lägga mig, men inte VILL för att jag inte vet hur jag ska hantera morgondagen... Eller RESTEN av livet!

... Men jag tar dagen ifrån början.. Ja, de saker som jag kan MINNAS iallafall...

... Jag klev upp imorse när klockan ringde.. Jag jag bestämde mig igår natt, för att jag skulle kliva upp och åka in till stan med den tidiga bussen idag. Så att jag sedan kunde ta en lika tom buss hem igen..

Klev upp. Pigg och utvilad. Trots mina svårigheter att sova nuför tiden.. Men BEHÖVER nog inte mer sömn än så. Som livet ser ut just nu ;)

... Iväg till bussen direkt.. Och sedan väl i stan, promenerade jag till affären och köpte någonting för dagen, att äta...

Inte särskilt ekonomiskt hållbart med dessa småhandlingar "för dagen"... Men det får vara så sålänge..

... Och sedan gick jag direkt tillbaka till busstation och väntade på bussen tillbaka hem.

.. Och väl hemma... Ja, jag satte mig vid datorn direkt. Gjorde mig en kopp te. Och såg på lite stand-up på datorn..

Och när klockan blev tolv, åt jag mitt första "mål" "mat"...

... Mer serier. Kolla blocket. Läsa bloggar. Och skriva mail till min kontakt på kommunen.. Bara höra efter ifall hon hade skickat beslutet.. Då jag inte VET hur lång tid det brukar ta för posten att levereras.. Men det kändes som om den borde varit här..

... Dock så inte. Fick svaret efter några sekunder. Och hon trodde att jag kunde vänta det imorgon eller på torsdag.

Mer serier. Mer att äta.. Uttråkning. Uttråkning... Uttråkning.. Säkert en del funderingar... Men ingenting som jag minns just NU...

... En kopp kaffe.. Och efter att ha proppat lite fööör mycket.. Och efter att ha gjort några sådana dära "känslo/tankekkort" som jag brukar göra.. Negativa som positiva...

Ja, då kollade jag ut genom fönstret.. Jag såg solen skina. Och asfalten hade nästan torkat helt..

... "Japp. Nu blev det en promenad"...

Jag drog på mig ytterkläderna. Bestämde mig för att utmana soprummet en gång till.. Se om det hade något bråk att komma med även IDAG..

Men jag slapp det.. För att. Samtidigt som jag skulle slänga sopor, skulle så även några från grannhuset. Så jag behövde varken öppna eller stänga dörren. Och de enda sopor jag hade med mig, var restavfall.. Då jag lite STRUNTAR i sopsorteringen just nu.. Orka bry sig när ingenting stämmer...

Tänkte att jag skulle gå den där halvtimmespromenaden.. Jag menar "Det finns ju inga andra bra promenadstråk här..."

Men vädret var såå härligt. Och jag mådde verkligen BRA av... Ja, den här promenaden.. Solen som sken. Lyste upp den vackra naturen.. Luften kändes frisk.. Och fåglarna sjöng..

.. Men det bästa av allt, var känslan av att befinna sig i verkligheten.. Av att SE livet. PÅMINNAS..

... Hela dagarna, lever jag som i en bubbla.. En bubbla av ångest.. En dov bubbla, där självskadebeteende och missnöje är de ledande känslorna.. Ja, jag känner ytterst sällan av den verklighet som jag för en stund, levde i idag.. Där jag kommer på. Inser. "Vad håller jag på med?" ... Då jag helt plötsligt vill allting på ett helt annat sätt.. Den känsla som får mig att tänka att allt är möjligt. Att mitt liv finns bakom "det där hörnet"...

... "Jag inser helt plötsligt vad LIVET innebär.. Och känsan inombords. Den FRIA känslan... Känslan som jag bara får "ibland"... Ja, den gör att jag ALDRIG mer vill lämna platsen som jag befinner mig på.. Aktiviteten som jag nu utför.. "Vill ALDRIG mer känna någonting annat än det här!"  ... Nu ser jag klart.. Och livet som jag lever, är inte livet som jag vill ha... Jag vill inte återvända...

Så. Jag bestämde mig för att börja gå mot stan.. Det började med att jag skulle gå till trafikplatsen här i närheten. Då jag länge undrat hur lång tid det tar. Och jag lika länge funderat på att testa..

Så det gör jag..

... När jag kommer fram, vill jag fortfarande inte vända hem... "Inte RIKTIGT än" ... "Jag går en bit till, så får vi se vart jag hamnar" ...

.. Fortsatte gå. Fortsatte gå... Fortsatte gå..

... Jag började efter en stund, fundera på ifall jag borde vända hem. Då jag ska orka gå TILLBAKA också! Och ju längre jag går, desto längre(och mörkare) hemväg.. "Men jag kunde ju alltid kliva på bussen. Vid tillfälle" ..

Så jag fortsatte gå... Fick helt plötsligt för mig, då jag insåg att jag verkligen inte hade lust att komma hem igen. Till mitt liv. Till den verklighet som är min vardag. Jag ville vara kvar i DENNA verklighet. Med klart sinne. Och lättnad i själen... Ja. Jag fick för mig att jag skulle testa gå till stan. Ja, lite VÄL kanske. Då det tar ca 35minuter med buss..

Men jag ville försöka. "Kunde ju alltid hoppa på bussen. Om jag ångrar mig och inte orkar gå hem sedan"...

... Kollade dock bussarna efter ett tag. Och insåg att det inte går några fler denna vägen idag..

Men jag fortsatte gå ändå. Jag VILLE verkligen åt DET hållet och inte det andra! ... Var nog mycket nyfikenhet också. "Hur lång tid skulle det ta?" ...

... Jag räknade hela tiden på tiden. Försökte genom de antal mil som stod på skyltarna, räkna fram hur lång tid det skulle ta att gå... Men jag och tidsberäkning alltså..

... Jag funderade många gånger på att gå hem igen. När mörkret började lägga sig. Höfterna började domna... Och kilometerarna tickade förbi ALLDELES för långsamt.. "Skulle jag hinna med den sista bussen hem från stan sedan? Vart skulle jag ANNARS sova? ... För att. Hem skulle jag INTE orka gå, efter över tre- fyra timmars promenad!" ...

Jag visste MED mig, att OM jag nu skulle testa GÅ till stan, så borde jag åtminstone BÖRJA gå på DAGEN! Och inte klockan sex på KVÄLLEN!

... Så till slut vände jag trots allt om.. Jag menar. HEM skulle jag ju ÄNDÅ ha åkt(eller gått) tids nog..

... Hemvägen saktade jag ner mig själv REJÄLT igen. Efter att ha raskat upp farten för att hinna in till stan tills sista bussen hem skulle gå..

Men det blev snabbt kallare och mörkare, där jag gick på kanten av vägen, med väskan i handen och dagdrömmarna i huvudet..

Så. Med tiden, ökade jag omedvetet farten igen.. Höfterna gjorde nu väldigt ont. Och vägen kunde inte lägga sig bakom mig fort nog.. Nej, det kändes som om jag ALDRIG kom fram! ... Som om jag gick i luften.. Vägen FLYTTADE liksom inte på sig.

... Men jag ångrade inte att jag gick ut. För att promenaden(iallafall det mesta av den), gav mig så mycket.

Underbara känslor. En stunds frihet. Och en, för en gångs skull, öppen själ..

Ja, jag levde i verkligheten...

... Ja, ja kom hem till slut iallafall. Tog mig en varm kopp te.. Och satte mig vid datorn och såg på lite serier på webben en stund. Kollade igenom bloggarna en gång till... Om inte det var före...

... Och nu känner jag mig inombordsligt förvirrad och tankespridd...

Fick ju känslan av att vilja lämna allt som har med mitt nuvarande liv att göra. Och börja om på nytt.. För att livet har så mycket MER att ge mig, som jag inte tycks hitta eller kunna SE, som jag lever nu..

Men jag vet inte.. Ser inte fram emot någon morgondag, som det ser ut nu, iallafall...

... Men god natt mer er <3

Ja. Jag promenerade iallafall i drygt tre timmar. Var hemma strax  efter nio.. Och jag hade 17kilometer kvar in till stan när jag vände om.. Eller femtom kanske det hann bli..

... Jag är otålig. Uttråkad... Rastlös. Och saker kunde inte gå fort nog.

... Jag känner bara att, när jag sitter såhär och känner att jag VÄNTAR på någonting som komma skall.. Samtidigt som jag inte gör någonting... och allt går såå segt... Ja, då blir min första känsla att jag vill vända håll.. Jag vill testa någonting annat. Ta en annan väg för att nå mitt mål.. Kanske ge upp för en stund... Eller bara testa samma gamla väg som jag så många gånger tidigare testat.. Bara för att "den KAN gå snabbare än det här" ...

Men jag VET att den inte gör det.. Det här kanske går långsamt.. Och jag kanske känner att jag närapå kommer att driva mig själv och mitt liv till VANSINNE om det inte händer någonting snart..

Men nu måste jag AKTA mig för att vända håll.. AKTA mig för att testa någonting annat.. En annan väg.. Jag måste se UPP för att backa nu.. Då varje backsteg för att ta sig framåt fortare, gör att jag har en längre väg att gå..

Jag vet bara inte vad jag ska göra.. För att röra mig framåt. Jag känner mig svag, men samtidigt bara seg.. Jag menar. Det är så enkelt. Om man säger, det jag väntar på nu.. Att få ett liv i det stora hela. Komma utanför dörren. Träffa folk... Göra RÄTT för mig.. Att lyckas äta på ett sätt som jag TRIVS med.. Och att göra roliga saker som förgyller livet.. Att få känna kärlek, och trygghet socialt...

Och ja-a... Att ge livet en MENING! ..

... Egentligen är ju en DEL av dessa saker, saker som jag med enkelhet kan fixa mig redan nu.. Att skaffa mig någon slags aktivitet. Att vistas bland folk... Och att utmana mig själv socialt...

... Ja, jag vet inte.. Vet inte vad jag vill säga...

Men faktum ÄR, att jag bara väntar... Och jag känner mig i skrivandets stund, en smula uttråkad och frustrerad... Det händer INGENTING...

... Och jag vill bara att någon tar tag i mig och sliter mig MED sig. Lär mig att leva livet.. Och ser till så att jag gör RÄTT för mig.. Och MOT mig!

... För att... Att JAG skulle göra det SJÄLV... Ja, det vågar jag inte lita på längre... Det har gått för lång tid...

... Idag... Ja, det har inte hänt NÅGONTING.. Och jag har bara lust att gå och lägga mig... Men då jag inte är TRÖTT, känns det som om DEN "aktiviteten" skulle göra natten VÄLDIGT lång!

... Jag låg och drog mig rätt så länge imorse.. Ja, fram till tolv på dagen kanske. Vaknade klockan nio. På pricken...

Idag förväntade jag mig kuvert på posten. Och jag förväntade mig mess på mobilen..

Då min kontakt på kommunen hade skickat beslutet om boendestöd till mig, i fredags morse. Och JAG hade ställt en fråga per mess, till Jobbcoach, i fredags strax efter lunch...

... Men ja. Jag väntade och väntade... Ingen post kom.. Japp, inte ett enda litet papper... Så, kanske imorgon då...

... Messet kunde jag ju vänta hela dagen på.. Då jag varken visste IFALL hon skulle svara... Ifall hon hade glömt... Eller ifall hon kanske bara trodde att jag ("återigen") hade ställt en fråga som jag INTE ville ha svar på... Vilket människor konstigt nog brukar anta ibland(hmmm?)...

... Jag satte mig vid datorn en stund. Kollade serier på webben. Och läste bloggar. Kollade mailen.. Och kollade blocket husdjur...

... Efter ett tag bestämde jag mig för att bädda ner mig en stund till... Klockan var halv fem... Och jag konstaterade att Jobbcoach inte tänkte svara på mitt mess.. Inte idag iallafall...

Men halvsovandes, väntade jag ett tag till... Att få svar, kändes nu EXTRA viktigt.. Jag kan inte riktigt sätta fingret på just nu, VARFÖR... Men jag var frustrerad.. Och det kändes viktigt...

... Så till slut messar jag henne igen.. Efter att ha försökt formulera ett bra mess i mitt huvud, halva dagen... Ville ju inte låta tjatig... och inte heller oförstående... eller dum...

Jag skrev till henne att jag antog att hon inte hade hört någonting(från samtalskontaken som hon skulle fixa) och att hon inte visste(ifall denne även skulle kunna stötta mig i mina ätarbekymmer)... Och så frågade jag om jag istället borde be Personligt ombud att hjälpa mig hitta rätt...

... Efter någon timme.. klockan sex, messar hon tillbaka ett kort och i mina känslor, bärskt(stavning) mess... Det är ju så svårt att VETA i text, hur en person känner.. och vad de egentligen TÄNKER.. Men på hennes korta mening, med en punkt i slutet, fick jag intrycket av att hon var... vet inte om man kan säga... "sur"... Men väldigt rak...

... Hon svarade "Jag håller på och jagar rätt person." ... Ingenting om hur det går.. Ingenting om vad hon redan hört... Och ingen som helst förklaring till hur... Ja men, vart vi står..

... För att.. Sist JAG hörde någonting, väntade hon på att någon skulle återkomma till henne... Så får väl anta att DET aldrig gick vägen...

... Jag förstår liksom inte... Är det här saker som JAG inte ska veta? ... Som JAG inte ska vara inblandad i? ... Eller ÄR det så att folk på fullaste allvar TROR att jag kan läsa tankar? .. Att jag helt utan vidare, redan VET vad folk känner? ... Och NÄR blev frågor som man ställer till... Ja, personer som ska stötta en och hjälpa en... RETORISKA?

... Ja, jag messade iallafall tillbaka, efter att ha låtit rätt svar komma TILL mig, att "okej, det är lugnt... Jag uppskattar bara att få svar.. Även om det så bara är ett "jag återkommer". Men då vet jag".

... Ja, jag kan ju inte byta jobbcoach eller flytta mig tillbaka till arbetsförmedlingen ÄNNU en gång.. Utan nu får jag ta mig igenom det här och verkligen försöka få folk att se mig lite mindre som en "onödig-fråga-are" eller tankeläsare.. "När JAG frågar, vill jag ha SVAR" ... När någon jobbar med mig, vill jag veta.. och FÖRSTÅ vad som händer" ...

Sedan, att det går långsamt... Ja, det kan man ju inte göra så mycket åt... Som jobbcoach menar jag.

... Ja-a.. Efter det, har jag ätit. Ett par portioner pytt i panna.. Ja, det är svårt att hitta någonting att få i sig just nu.. Då jag bokstavligt talat håller på och äter mig själv ur huset.. Och jag drar mig för att handla... För att göra en HALV.. En OFULLBORDAD handling av mat.. Jag vill liksom inte GÅ till affären och handla bröd och smör.. Sedan knarka bröd med pålägg till frukost, lunch och middag.. Fastna i någonting.. Så att jag äter mig BLÅ, och sprängspänd i magen! ...

... Nej, när jag väl handlar, vill jag på riktigt handla frukost, lunch och middag. Så att jag kan variera mig och få till något slags rutinellt ätande...

Jag skulle äta frukost, lunch, middag och kvällsmål inom strikta tidsramar, från och med i fredags eller när det nu var jag började... Men nej. Idag blev det inte så.. Endast två portioner pytt i panna nu till kvällen. Och sedan ungefär en näve nötter och frön...

... Men vi får se hur det blir imorgon.. Måste ju såklart ta tag i handlingen så snart som möjligt.

... Annars. Ja, jag har känt mig stressad... För någonting som jag inte orkar gräva fram i mitt huvud just NU... (Antagligen för allt som ska göras... Vilket påminner mig. Ska nog skriva upp allt på tavlan.. Så blir det enklare) ...

... Så jag säger nog god natt, där.. Ny dag imorgon..

God natt med er <3

... Nu är jag trött.. Så det blir sängen... på en gång.

... Men först måste jag ju rabbla dagarna som gått.. Det vill säga. Lördag och söndag...

Jag minns inte hur fredagen slutade. Minns inte heller vad jag gjorde eller hur jag mådde i fredags. Men det vet ju bloggen, iallafall ;)

.. Så jag hoppar direkt till lördag morgon...

Jag tror att jag vaknade strax innan klockan ringde.. Det vill säga. Strax innan sju. Direkt upp ur sängen. För att klä på sig kläderna och traska iväg till bussen. Lugnt och fridfullt ute. Nästan lite...

Ja, men det var härligt. Fuktigt och friskt i luften.. Och endast någon enstaka bil som störde naturens brus.

... Jag satte mig på busshållsplatsen och väntade...

Väl i stan. Klockan var åtta... Ja, då var det lite småkallt. Och eftersom att inte väntsalen hade öppnat ännu, fick jag sitta i båset och frysa i några minuter..

Men det var ingen fara.. Jag satt hela tiden och sneglade lite grann mot väntsalen. Osäker på ifall den kanske VISST var öppen.. Jag hade ju inte kollat..

Hela tiden funderade jag på ifall jag skulle gå till affären och köpa mig något att äta. Då jag ju skulle börja med att äta åtminstone speciella tider. Om inte "bra näring"..

... Men nej. Det var kallt. Och jag, så fort som väntsalen öppnade, gick istället in och satte mig..

När pressbyrån öppnade, klockan nio, funderade jag ett tag till.. Var inte hungrig. Ville inte ha någonting... Men VILLE KÖPA någonting. Bara för att...

... Till slut gick jag trots allt in. Åt min Twix, och gick sedan ut och väntade de sista minuterarna. Drack min Pucko.

... Klockan strax innan tio, kom min buss..

Och vid kvart över tio, infann jag mig hos mina föräldrar..

Det blev prat, prat, prat. Mest mamma och jag. Då 14åringen var på sitt rum. Och pappa var som vanligt och jobbade med någonting i källaren.

Sedan blev det lunch.. Och efter det, en hel del mer ströprat mellan mamma och mig..

Ja, man kan ju säga att jag, när jag väl träffar mina föräldrar, pratar som om jag inte har fått prata på flera veckor! ... Vilket jag heller inte HAR! Iochförsig..

... Vi gick på en promenad, mamma och jag, efter lunchen någon gång. Runt det lilla område där de bor. Det är väl ungefär lika litet som den här lilla byhålan, känns det som..

Vi pratade teatrar, komiker. Skådespelare.. Ja, och egentligen allt möjligt..

Ja. Mer prat inomhus. Antagligen. Och lite bus med 14åringen som nu hade börjat baka tillsammans med sin kompis.

Och så blev det middag.

... Och. Ja-a...

Efter middagen. Jag hade blivit rätt så trött, vid det här laget. Jag hade lite smått ångest. Och jag kände mig inte helt bekväm. Pratade inte alls lika mycket... Och ja. Jag var klar med att vara social.

... Jag satte mig framför tv:n, medans mamma diskade och gjorde iordning efter maten.

... Blev sedan sittandes där, fram till kvällen.

... 23åringen kom...

Eller rättare sagt. Mamma och pappa åkte och hämtade 23åringen i stan, samtidigt som de skjutsade hem 14åringens kompis. Första gången jag var helt ensam i deras hus.

Sedan blev det film, tillsammans med mamma och pappa. Och delvis 23åringen.

... Sängen... Och ja-a. Inatt SOMNADE jag faktiskt! För EN GÅNG SKULL, i det rummet. Huset.

... Det tog dock LÅNG tid.. LÅNG TID. Och jag tror säkert att det var tidig morgon. Innan jag somnade så att jag SOV...

Vaknade sedan vid strax innan åtta. Några minuter innan min klocka skulle ringa. 23åringen satt redan i köket. Och mamma hade precis kommit upp..

Vi åt frukost. Och sedan drog vi tre.. Mamma, 23åringen och jag.. ner i källaren. Där mamma och pappa har sitt sovrum.. För att välja kläder till mamma. Och jag testade några kläder som 23åringen hade med sig...

Sedan satt jag och njöt av, med en uns av trötthet och "osocialhet" och tittade på när 23åringen sminkade min mamma...

... Iväg vi for. Klockan var halv elva.

OVÄDER. Inget kul väder alls. Kallt och ruggigt. Det både blåste och regnade.. TUR att vi skulle åka TÅG!

...

Och ja-a.. Nu hoppar jag en bit.

Vi kliver av tåge i Stockholm.. Möter upp 22åringen och hennes kille vid tunnelbanan..

Och tog sedan(mamma, 22åringen,23åringen och jag) tunnelbanan till rätt ställe..

Där letade vi sedan upp vart det var musikalen skulle vara. Och bokade sedan bord på en restaurang. Så att vi var säkrade ett ställe att äta på EFTER musikalen..

Sedan gick vi och satte oss utanför scenen och drack lite kaffe...

... Jag var rätt så trött.. Antagligen för att vi var fyra stycken på en gång. Och det då finns så många andra som håller låda. Vilket innebär att JAG kan sitta tyst..

Så lite sådär osocial.. Men jag pratade ibland. Och bjöd även på ett och annat skratt..

Vi hade jättetrevligt. Och jag njöt för fulla muggar..

Nu var det dags att gå in. Det var litet och trångt. Och när vi väl satt där, störde jag mig på att sätena inte var höjda så att personen framför hamnar längre ner. Då jag blev osäker och fick ångest för att jag kanske satt lite bättre än vad min mamma gjorde. Och för att kunna slappna av, egentligen hade behövt byta plats med henne..

Men det gick bra ändå.. Jag tänkte på det, typ hela tiden... Men.. Ja, jag kan ju säga som så, att jag hade inte förstått handlingen i musikalen BÄTTRE även om jag hade kunnat koncentrera mig! ... Nej, det var svårt. Rörigt.. Och jag HÖRDE gott att de sjöng... men förstod inte riktigt sammanhanget.. Om man säger så..

Nej, det var inte riktigt min grej.. Jag förstod den liksom inte..

... Men det trevliga var ju att vara där med familjen.

I pausen tog vi, mamma och jag, en varsin cider. Och 22-och 23åringen tog ett varsitt glas vin..

Och så var det in igen... Den här gången ville jag byta plats med mamma. För att kanske kunna koppla av denna gången... Men då hade de FRAMFÖR oss, OCKSÅ bytt plats! Så, hon hamnade bakom en LÅNG man, och jag bakom en kort kvinna... ÄNDÅ!

Så ingen vidare avkoppling denna gången heller... Men det var okej ändå.. Jag fattade inte mycket. Och jag satt och tänkte på allt och ingenting annat, under musikalens gång... Alltså.. INGEN KONCENTRATION! ...

Men sedan blev det restaurang... Och vi hade åter väldigt trevligt.. Jag var socialt trött.. Och sa inte heller NU, särskilt mycket.. Jag var nog hela dagen, rätt så avflackad(om det är så man säger) idag... Men trots det, hade jag trevligt :) Och fick mig några härliga skratt.

... Vi åt gott.. Och allt flöt på som det skulle.. Det enda "negativa". Förutom att jag inte hängde med eller "tyckte om" musikalen, var VÄDRET. DET var tråkigt.. Kallt och obekvämt.. Men annars.. HELT UNDERBART ;D

... Hem igen. Mamma och pappa skjutsade hem mig, på vägen...

Och sedan jag kom hem... Ja, jag har BARA bloggat(detta inlägget)... För att nu är jag såå TRÖTT.. Och jag ska krypa ner i sängen.. Imorgon börjar veckan igen..

God natt med er <3

... Jag tror att jag ska gå och lägga mig snart. Så jag tar och rabblar dagen som varit. Då det kommer att bli svårt att komma ihåg både fredagen, lördagen och söndagen sedan..

Ehhmmm...

Ja-a... Jag orkar inte fundera över hur gårnatten var eller vad jag kände och tänkte imorse..

Men ja. Jag skulle iallafall upp tidigt imorse. Skulle ju smita hemifrån innan gubbarna kom och skulle byta min toalett som så fint exploderade igår kväll..

Sagt och gjort. Jag klev upp när klockan ringde. Och traskade sedan direkt till bussen. Klockan var halv nio. Så inte så JÄTTEtidigt alltså.. Men vad skulle JAG i stan att göra? .. Egentligen?

När jag kom till stan, gick jag direkt på en promenad. Väldigt långsamt gick jag. Det var inte så jättefint väder. Men lugnt och harmoniskt. Det brummande ljuden från trafiken. Vindens sus i trädkronorna.. Och det forsande vattnet i kanalen.. I sällskap med fåglarnas kvitter och krak...

Ja. Det var härligt. Och där satt jag på parkbänken.. Ihopskjunken och lugn.. Lite ångest kunde avkännas(om man nu säger så).. Men den var inte helt ovälkommen.. Ja, man kan väl säga att den gjorde varken till eller från..

Jag satt där. I kanske en halvtimme. Kollade på hundar, när de väl gick förbi i sina koppel.. Annars böjde jag bara min syn mot vattnet. Det hastigt forsande vattnet, som virvlade i en jättelik skummig cirkel. Som fick fåglarna att dansa på ytan.

... Ja. Och mer än så, VAR det inte.

... Jag gick vidare till slut. Kunde ju inte sitta DÄR hela dagen.

Promenerade lite till... Och satte mig sedan på en ANNAN parkbänk.. Nu minns jag dock inte hur jag tänkte eller kände.. Tror att hungern gjorde mig påmind om mina ätarproblem.. Och det blev en liten ältande och stressad känsla inombords.. "Jag måste få ORDNING på det här nu.." .

.. Ja, innan jag glömmer.. Kom precis på att jag hade suttit i väntsalen i en timme.. Och även druckit en kaffe och ätit en Twix innan jag satte mig på bänk nummer två. Efter min andra promenad...

Därav jag antagligen blev hungrig. Och problemet väcktes till liv.

Så. På bänk nummer två, mådde jag nog inte FULLT lika bra som jag gjorde innan..

Jag hade precis messat Jobbcoach. Då hon håller på och försöker fixa en samtalskontakt till mig, angående mina svårigheter att ta mig ut på praktik..

Frågade henne om hon hade hört någonting ännu, från kvinnan som hon hade pratat med... Och ifall denna kontakten i så fall skulle kunna hjälpa mig även med mina bekymmer vad gäller ätandet...

... Men jag fick aldrig något svar.. Inte idag.. Vilket jag tycker att, när jag skickar det såpass tidigt, så kan man ju iallafall förvänta sig ett svar.. Vad som helst. Bara man får en bekräftelse på att hon har "fattat frågan" ... "Jag hör av mig till veckan" till exempel..

... Men ja.. Hon hör kanske av sig till veckan :P

... Efter att ha suttit på bänken en stund.. Så kände jag bara att.. "Nej, nu får gubbarna LOV att ha varit här och klara när jag kommer hem. För att nu orkar jag inte VÄNTA längre..". Klockan var närmare två...

Tillbaka till busstationen. Och sedan, vänta på bussen i en halvtimme.

Hem...

Och väl hemma.. Ja, lättnad över att gubbarna hade varit här...

Och så blev det ett bad. Ja, jag var ju tvungen att DUSCHA innan jag ska till föräldrarna imorgon! Det är OACCEPTABELT att åka dit halvskitig.. Och sedan åka på musikalen på söndag, HELSKITIG!

... Och så skulle jag egentligen behövt diska. Då jag inte kan se i FÖRVÄG ifall mamma och pappa kommer att beträda min lägenhet under helgen..

Men ångest på det.. hela dagen. Då jag inte kände för att diska idag.. Hade inte TID med det.. Inte ORK, när jag kommer hem efter en hel dag ute.. Och med en dusch emellan och allt..

... Japp. Lat. Jag vet.. Men det gjorde mig stressad.

... Så. Diskningen har INTE blivit gjord.. Mamma och pappa får helt enkelt inte komma in i lägenheten denna helgen.. Men jag tror inte att jag behöver oroa mig.. Det har vi knappast tid med ändå ;P

... Efter badet, blev det mat.. Mat. Mat.. Och mat..

Men jag TROR dock bara att det KÄNNS som om jag har ätit väldigt mycket idag, för att jag buntade ihop HELA dagens intag, på två timmar.. Typ.

.. Nej men. Det var ju den där chokladbiten till kaffet, i stan.. Och så har det varit en del soppa. Och även yoghurt..

Ja-a...

Serier på webben..

Kolla blocket. Mailen.. Läst lite bloggar...

Och så har jag försökt peppa mig själv till att ÄTA ordentligt.. Alltså. Varken för mycket eller för lite. Och på lite mer bestämda tider...

Eller ja. Superbestämda! ... Nu blir det 08.00-08.30 12.00-12.30 16.00-16.30 Och 20.00-20.30

Och då ska däremellan inte förekomma något ätande alls. Förutom vid vissa undantag. Med familj eller eventuella vänner till exempel.

... Jag tänkte till en början inte ha några som helst regler på VAD jag äter. Eftersom att jag tycker att det är så svårt att handla. För mycket på en gång. Och så vidare...

Men däremot att jag ska hålla mig till att bli MÄTT. Varken mer eller mindre. Och att det ska ske dessa tider. Dessa halvtimmar... I den mån det går.

... Men då måste jag ju vara noga. Åt BÅDA hållen! Alltså får jag varken hoppa ÖVER ett mål.. eller äta ett extra.

... Får se hur det HÄR ska gå.. när jag inte har någonting hemma..

Men helgen är ju fixad iallafall.. Problemen börjar på måndag ;)

God natt med er <3

... Diskbänken fylls med disk och blir äcklig. Kalkig och dann. Snabbare än jag hinner reagera.. Saker brakar och går sönder mitt framför mina ögon.. Någonting jag själv klantar till... Eller någonting som bara bestämmer sig för att jävlas lite extra...

Ätandet känns bara jobbigare och jobbigare.. Och jag befinner mig på en linje i livet, där jag inte riktigt vet vart jag befinner mig.. Vilket håll leder till vilken sida? .. Ja, men typ så.

... Jag vill fly. Gömma mig. När jag gör det ena...

Jag vill fly åt andra hållet när jag gör det andra...

Aldrig riktigt nöjd. Men ändå bekväm och trygg i hela situationen...

"Är det såhär jag vill ha det?" ...

Ja, jag vet inte...

Jag vet bara att jag sitter fast.. Att när jag ser till livet, ser jag en kamp för det ena... En kamp för det andra... En kamp mot det tredje... Ett krig mot mig själv.. Och uppenbarligen livet i sig...

... Jag kan fortfarande se mina två gubbar..

Döden är mörk och narig... Sådär lite skakig. Och nästan kall... Livet är vit och lite mer "fyllig" ... Vänlig i uttrycket. Och stark...

... Men döden. Ja, den erbjuder värme och trygghet. Lättnad och frihet... Den erbjuder en fridfull tillvaro...

Jag är inte SÄKER på att jag kan lita på den. Då jag aldrig tidigare sett. Aldrig tidigare TRÄFFAT döden..

Men jag VET vad livet innebär.. Jag VET vad HAN erbjuder.. En kamp för vad man tror på.. Ett långt krig för att så småningom nå fram till sitt mål. Där man mår bra. Och känner någon slags värde..

Och visst är det värt det... Men inte heller HÄR, kan jag med säkerhet veta att det finns solljus i slutet av denna långa, krokiga tunnel med höga hinder i...

... Jag vet inte varför jag tänker på det här nu... Men det ploppade upp i mitt huvud... Kanske i samband med tanken ".. Det här är inte kul. Jag sitter fängslad av min egen hjärna" ... Eller vad det nu var jag "ertappade" mig själv med att tänka...

... För att faktum är.. Nu är jag trött.. Jag KOMMER att ta mig någonstans i livet.. Jag KOMMER att få ett liv som jag... Ja, iallafall trivs BÄTTRE med än det här! .. Jag tar mig kanske inte enda fram.. Dit där mina drömmar slutar.. Men jag KOMMER att nå ett liv som betyder mer än det HÄR.

.. Men nu är jag trött.. Och min pigga kamp, som halvt frivilligt, halvt motvilligt, så friskt skjutsar mig framåt i livet, börjar kännas tyngre att bära än livets utmaningar självt..

... Det jag menar är att det hade varit enklare att ge upp.. Att inte orka... Inte VILJA.

... Kampen om ÄTANDET, kan jag ärligt säga att är det jobbigaste i mitt liv just nu.. Visst. Jag önskar att jag hade det enklare socialt. Att jag var modigare. Starkare. Och tryggare i mig själv.. Att jag skulle slippa fundera över. UNDRA varför jag ibland är så HIMLA trygg, för att nästa gång känna mig som en pinne, redo att smälta.. Bli en kall pöl på golvet.. Som vibrerar av rädsla och obehag..

.. Jag skulle önska att jag vågade ta mig ut på praktik. Att jag inte kände ett sådant behov av bekräftelse... och att jag hade bättre kontakt med min familj. Skulle önska att ekonomin inte vore så otrygg och knapp. Stel... Och jag skulle föredra ett liv med ett bra självförtroende, en strålande självkänsla och överöst av kärlek...

... Att beslutsångesten vore mindre. Och livets besvär, mycket mindre av ett besvär...

Ja, listan kan bli lång..

Men nej. Det är ÄTANDET som är det stora problemet just nu. Det STORA kriget.. Jag äter "för mycket" .. Det bli fel.. "Jag äter för lite" .. Ja, det blir fel.. Jag äter lagom... Men ja, det känns inte bra. Inte okej.. Rent utav OTRYGGT.. För att, "hur äter man?" ... "Hur lagar man mat?" .. "När äter man vad?" ... "Och HUR finner man balansen?"

... Ibland känns det som om jag bara vill gå ner i vikt. Närapå försvinna... Ja, jag skulle nog kunna ta det HUR långt som helst, med medvetandet närvarande, om att jag faktiskt kommer att DÖ av det.. Men jag bryr mig inte. För att min hjärna har bestämt sig..

Men mitt stora behov av att äta, av GUD alla anledningar, gör samtidigt att det aldrig GÅR så långt.. Jag kommer på ursäkter efter ursäkter.. För att få vräka mig röd och blå.. Sprängfull i magen.. Till den grad att jag rent praktiskt inte skulle kunna få in en SMULA till! ... Utan att den skulle studdsa upp igen! ... Till den grad att jag knappast skulle kunna ligga på magen utan att pressa det hela upp samma väg som det gick ner.. Inte ligga raklång på rygg, utan att magen spricker(Ja, kanske inte riktigt) ..

.. Men vilket håll det än sker åt. Svält eller hets.. Normalt ätande, men utan kunskap för trygghet... Ja, det känns aldrig rätt.. Det måste ju kallas ätstörning...

... Men just nu, har jag det inte HELT svart framför mig, på just DEN fronten.. Jag TROR på att jag NÅGON gång kan börja äta normalt och också må BRA i det.. Jag tror att jag, med lite stöd och hjälp, kan skaffa mig både kunskap och trygghet.. Och en nypa sunt förnuft.. Bli trygg i mig själv. Och VÄN med ätandet.. För att inte TALA om att bli kvitt min egen hjärna!

... Men jag tror att det kanske får räcka så... Jag ska ju berätta om min DAG också.

... Ja-a...

... Jag klev väl upp någon gång i förmiddags... Mitt minne är ju inte det bästa.. Men jag har iallafall diskat den lilla disk som var, idag.. Och efter det, har jag mest suttit vid datorn och kollat på serier..

Jag funderade först på att åka till stan.. Men vädret var tråkigt. Jag hade ingen ork att sitta på gallerian. Ingen lust att ta en promenad.. Och inte heller någon större lust att, bara för att få njuta av ett par bussresor, sitta och vänta i nästan två timmar på busstation sedan!

... Så jag bestämde mig för att ta en hemmadag. Fri från några sysslor alls. Förutom diskningen då..

Tråkigt. Men jag fick stå ut.

Serier fick det bli!

Serier. Och så någonting att äta då och då..

Det började lugnt.. Lite yoghurt. Lite soppa. Ett glas sojamjölk med chokladsmak.. Ja, en sak åt gången, såklart. Med jämna mellanrum..

Men till kvällen sprack det.. Jag som gjorde så BRA ifrån mig. Tyckte jag.. Men så började jag proppa.. Medans jag satt där och plöjde avsnitt efter avsnitt av HårdVinklat på webben, så åt jag bara mer och mer och mer... Som om att äta var det enda livet innebar.. Som om det inte något annat fanns..

... Ja, det var näst intill omöjligt att sluta.. Och det var NU som jag slogs av tanken att jag är en fånge i min egen hjärna. Bunden. Fängslad.. Och det är i sådana HÄR stunder som jag ångrar att jag tillåter mig själv att ha någonting ALLS hemma.. "Men hur skulle jag annars överleva?" ..

... Annars har jag inte gjort så mycket.. Kollat blocket husdjur. Läst bloggar. Och kollat mailen..

Och så går man på toaletten, för första gången för dagen.. Anar inga odåd..

Och HELT utan förvarning, börjar toaletten rinna som en FORS! Ni vet ett sådant där forsande vattenfall som brukar finnas i kanalerna.. Ja, det LÄT PRECIS som dem! Och det rann typ lika fort också!

.. Vad skulle jag göra nu? JAG ville inte ringa någon och anmäla felet! Tankarna snurrade och jag började springa nervöst fram och tillbaka i lägenheten.. Stirra på toaletten som bara rann.. Testade spola igen.. Den slutade för några sekunder.. För att sedan börja "spruta" hel vilt igen..

"Skulle jag ringa mamma och pappa nu?" .. Nej, det kunde jag inte göra.. "Vad skulle DE göra", liksom..

... Nej, jag fick motvilligt ta modet till mig och ringa hyresvärdarna och anmäla det..

... Och så kom han.. Jag hade egentligen ingen större lust med besök idag.. Men vad skulle man göra?.. Toaletten exploderade ju utan förvarning, direkt framför näsan på mig.. HÄR kunde den ju inte stå och rinna!

Han kollade. Tjoxade och trixade lite. Han var snygg att se på :P ... Men jag är ju jag. Och ställde mig istället bakom en vägg och tryckte. Besvärad för att jag inte visste vad som förväntades av mig. Ovetandes om ifall jag skulle gå undan, till ett annat rum, och inte störa. Eller ifall jag skulle stå i dörröppningen till toaletten, beredd att svara på eventuella frågor...

Så jag gjorde mellantinget. Gömde mig bakom en vägg, smått rädd att ens ANDAS!

Visst. Han var snygg. Han var trevlig.. Men han var människa. Och jag är folkskygg :)

... Japp. De kommer och byter ut toaletten imorgon. Och då tänker jag fly huset. Jag planerar att åka hemifrån vid nio imorgon bitti. Sitta på busshållsplatsen en timme, om de är tidiga... Och sedan stanna i stan så länge jag bara ORKAR. För att vara säker på att de har hunnit vara här. Men jag kan ju hoppas att de RINGER(trodde aldrig att JAG skulle nämna DEN meningen). Så att jag slipper vara onödigt länge i stan och tråka.

... Ja-a... Så efter det, har jag ätit. Ätit och ätit. Utan att vara hungrig. Bara för att jag vill.. I sällskap med tanken att "Jag önskar maten tog slut. Så att jag kan äta ingenting sedan" .. Men den tanken hade sällskap av tanken "Nej, det är ju SLUT på det nu. Nu ska jag ju få ORDNING på det här. Börja äta. Äta tryggt." ... Men ja.. Jag har inga planer på att klara det själv. Och behovet av att ta slut på allt jag har och sedan svälta.. Ja, det VIBRERAR inom mig! 

... God natt med er <3