Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 26 mars 2015

Fängslad. Bunden.

Av D - 26 mars 2015 22:23

... Diskbänken fylls med disk och blir äcklig. Kalkig och dann. Snabbare än jag hinner reagera.. Saker brakar och går sönder mitt framför mina ögon.. Någonting jag själv klantar till... Eller någonting som bara bestämmer sig för att jävlas lite extra...

Ätandet känns bara jobbigare och jobbigare.. Och jag befinner mig på en linje i livet, där jag inte riktigt vet vart jag befinner mig.. Vilket håll leder till vilken sida? .. Ja, men typ så.

 

... Jag vill fly. Gömma mig. När jag gör det ena...

Jag vill fly åt andra hållet när jag gör det andra...

Aldrig riktigt nöjd. Men ändå bekväm och trygg i hela situationen...

"Är det såhär jag vill ha det?" ...

 

Ja, jag vet inte...

Jag vet bara att jag sitter fast.. Att när jag ser till livet, ser jag en kamp för det ena... En kamp för det andra... En kamp mot det tredje... Ett krig mot mig själv.. Och uppenbarligen livet i sig...

 

... Jag kan fortfarande se mina två gubbar..

Döden är mörk och narig... Sådär lite skakig. Och nästan kall... Livet är vit och lite mer "fyllig" ... Vänlig i uttrycket. Och stark...

... Men döden. Ja, den erbjuder värme och trygghet. Lättnad och frihet... Den erbjuder en fridfull tillvaro...

Jag är inte SÄKER på att jag kan lita på den. Då jag aldrig tidigare sett. Aldrig tidigare TRÄFFAT döden..

Men jag VET vad livet innebär.. Jag VET vad HAN erbjuder.. En kamp för vad man tror på.. Ett långt krig för att så småningom nå fram till sitt mål. Där man mår bra. Och känner någon slags värde..

Och visst är det värt det... Men inte heller HÄR, kan jag med säkerhet veta att det finns solljus i slutet av denna långa, krokiga tunnel med höga hinder i...

 

... Jag vet inte varför jag tänker på det här nu... Men det ploppade upp i mitt huvud... Kanske i samband med tanken ".. Det här är inte kul. Jag sitter fängslad av min egen hjärna" ... Eller vad det nu var jag "ertappade" mig själv med att tänka...

 

... För att faktum är.. Nu är jag trött.. Jag KOMMER att ta mig någonstans i livet.. Jag KOMMER att få ett liv som jag... Ja, iallafall trivs BÄTTRE med än det här! .. Jag tar mig kanske inte enda fram.. Dit där mina drömmar slutar.. Men jag KOMMER att nå ett liv som betyder mer än det HÄR.

 

.. Men nu är jag trött.. Och min pigga kamp, som halvt frivilligt, halvt motvilligt, så friskt skjutsar mig framåt i livet, börjar kännas tyngre att bära än livets utmaningar självt..

... Det jag menar är att det hade varit enklare att ge upp.. Att inte orka... Inte VILJA.

 

... Kampen om ÄTANDET, kan jag ärligt säga att är det jobbigaste i mitt liv just nu.. Visst. Jag önskar att jag hade det enklare socialt. Att jag var modigare. Starkare. Och tryggare i mig själv.. Att jag skulle slippa fundera över. UNDRA varför jag ibland är så HIMLA trygg, för att nästa gång känna mig som en pinne, redo att smälta.. Bli en kall pöl på golvet.. Som vibrerar av rädsla och obehag..

 

.. Jag skulle önska att jag vågade ta mig ut på praktik. Att jag inte kände ett sådant behov av bekräftelse... och att jag hade bättre kontakt med min familj. Skulle önska att ekonomin inte vore så otrygg och knapp. Stel... Och jag skulle föredra ett liv med ett bra självförtroende, en strålande självkänsla och överöst av kärlek...

... Att beslutsångesten vore mindre. Och livets besvär, mycket mindre av ett besvär...

 

Ja, listan kan bli lång..

Men nej. Det är ÄTANDET som är det stora problemet just nu. Det STORA kriget.. Jag äter "för mycket" .. Det bli fel.. "Jag äter för lite" .. Ja, det blir fel.. Jag äter lagom... Men ja, det känns inte bra. Inte okej.. Rent utav OTRYGGT.. För att, "hur äter man?" ... "Hur lagar man mat?" .. "När äter man vad?" ... "Och HUR finner man balansen?"

 

... Ibland känns det som om jag bara vill gå ner i vikt. Närapå försvinna... Ja, jag skulle nog kunna ta det HUR långt som helst, med medvetandet närvarande, om att jag faktiskt kommer att DÖ av det.. Men jag bryr mig inte. För att min hjärna har bestämt sig..

Men mitt stora behov av att äta, av GUD alla anledningar, gör samtidigt att det aldrig GÅR så långt.. Jag kommer på ursäkter efter ursäkter.. För att få vräka mig röd och blå.. Sprängfull i magen.. Till den grad att jag rent praktiskt inte skulle kunna få in en SMULA till! ... Utan att den skulle studdsa upp igen! ... Till den grad att jag knappast skulle kunna ligga på magen utan att pressa det hela upp samma väg som det gick ner.. Inte ligga raklång på rygg, utan att magen spricker(Ja, kanske inte riktigt) ..

 

.. Men vilket håll det än sker åt. Svält eller hets.. Normalt ätande, men utan kunskap för trygghet... Ja, det känns aldrig rätt.. Det måste ju kallas ätstörning...

... Men just nu, har jag det inte HELT svart framför mig, på just DEN fronten.. Jag TROR på att jag NÅGON gång kan börja äta normalt och också må BRA i det.. Jag tror att jag, med lite stöd och hjälp, kan skaffa mig både kunskap och trygghet.. Och en nypa sunt förnuft.. Bli trygg i mig själv. Och VÄN med ätandet.. För att inte TALA om att bli kvitt min egen hjärna!

 

... Men jag tror att det kanske får räcka så... Jag ska ju berätta om min DAG också.

... Ja-a...

... Jag klev väl upp någon gång i förmiddags... Mitt minne är ju inte det bästa.. Men jag har iallafall diskat den lilla disk som var, idag.. Och efter det, har jag mest suttit vid datorn och kollat på serier..

 

Jag funderade först på att åka till stan.. Men vädret var tråkigt. Jag hade ingen ork att sitta på gallerian. Ingen lust att ta en promenad.. Och inte heller någon större lust att, bara för att få njuta av ett par bussresor, sitta och vänta i nästan två timmar på busstation sedan!

 

... Så jag bestämde mig för att ta en hemmadag. Fri från några sysslor alls. Förutom diskningen då..

Tråkigt. Men jag fick stå ut.

Serier fick det bli!

Serier. Och så någonting att äta då och då..

 

Det började lugnt.. Lite yoghurt. Lite soppa. Ett glas sojamjölk med chokladsmak.. Ja, en sak åt gången, såklart. Med jämna mellanrum..

Men till kvällen sprack det.. Jag som gjorde så BRA ifrån mig. Tyckte jag.. Men så började jag proppa.. Medans jag satt där och plöjde avsnitt efter avsnitt av HårdVinklat på webben, så åt jag bara mer och mer och mer... Som om att äta var det enda livet innebar.. Som om det inte något annat fanns..

... Ja, det var näst intill omöjligt att sluta.. Och det var NU som jag slogs av tanken att jag är en fånge i min egen hjärna. Bunden. Fängslad.. Och det är i sådana HÄR stunder som jag ångrar att jag tillåter mig själv att ha någonting ALLS hemma.. "Men hur skulle jag annars överleva?" ..

 

... Annars har jag inte gjort så mycket.. Kollat blocket husdjur. Läst bloggar. Och kollat mailen..

Och så går man på toaletten, för första gången för dagen.. Anar inga odåd..

Och HELT utan förvarning, börjar toaletten rinna som en FORS! Ni vet ett sådant där forsande vattenfall som brukar finnas i kanalerna.. Ja, det LÄT PRECIS som dem! Och det rann typ lika fort också!

 

.. Vad skulle jag göra nu? JAG ville inte ringa någon och anmäla felet! Tankarna snurrade och jag började springa nervöst fram och tillbaka i lägenheten.. Stirra på toaletten som bara rann.. Testade spola igen.. Den slutade för några sekunder.. För att sedan börja "spruta" hel vilt igen..

 

"Skulle jag ringa mamma och pappa nu?" .. Nej, det kunde jag inte göra.. "Vad skulle DE göra", liksom..

... Nej, jag fick motvilligt ta modet till mig och ringa hyresvärdarna och anmäla det..

... Och så kom han.. Jag hade egentligen ingen större lust med besök idag.. Men vad skulle man göra?.. Toaletten exploderade ju utan förvarning, direkt framför näsan på mig.. HÄR kunde den ju inte stå och rinna!

 

Han kollade. Tjoxade och trixade lite. Han var snygg att se på :P ... Men jag är ju jag. Och ställde mig istället bakom en vägg och tryckte. Besvärad för att jag inte visste vad som förväntades av mig. Ovetandes om ifall jag skulle gå undan, till ett annat rum, och inte störa. Eller ifall jag skulle stå i dörröppningen till toaletten, beredd att svara på eventuella frågor...

Så jag gjorde mellantinget. Gömde mig bakom en vägg, smått rädd att ens ANDAS!

 

Visst. Han var snygg. Han var trevlig.. Men han var människa. Och jag är folkskygg :)

 

... Japp. De kommer och byter ut toaletten imorgon. Och då tänker jag fly huset. Jag planerar att åka hemifrån vid nio imorgon bitti. Sitta på busshållsplatsen en timme, om de är tidiga... Och sedan stanna i stan så länge jag bara ORKAR. För att vara säker på att de har hunnit vara här. Men jag kan ju hoppas att de RINGER(trodde aldrig att JAG skulle nämna DEN meningen). Så att jag slipper vara onödigt länge i stan och tråka.

 

... Ja-a... Så efter det, har jag ätit. Ätit och ätit. Utan att vara hungrig. Bara för att jag vill.. I sällskap med tanken att "Jag önskar maten tog slut. Så att jag kan äta ingenting sedan" .. Men den tanken hade sällskap av tanken "Nej, det är ju SLUT på det nu. Nu ska jag ju få ORDNING på det här. Börja äta. Äta tryggt." ... Men ja.. Jag har inga planer på att klara det själv. Och behovet av att ta slut på allt jag har och sedan svälta.. Ja, det VIBRERAR inom mig! 

 

... God natt med er <3

 

 

 

 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - Måndag 27 aug 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - Måndag 2 april 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - Lördag 13 jan 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27
28
29
30 31
<<< Mars 2015 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se