... Jag vet inte HUR många gånger jag har satt mig på GOLVET eller toalettlocket de senaste dagarna.. Det är liksom där jag hamnar. Ångesten blir för tung.. Jag vill gråta. Men inga tårar finns... Ibland nästan HUGGER det i hjärtat. Det trycker och ilar... Precis som om hjärtat försöker tala om för mig vart kniven ska sitta om det var vägen jag valde att gå...

... Jag är HELT klart inne i någon slags kris... Och jag vet inte vilken väg jag ska gå för att hitta rätt.. Samtidigt som jag hela tiden tar mig små små myrsteg framåt... Eller ja. Åt NÅGOT håll iallafall!

Men just nu, till kvällen, har allt blivit extra jobbigt. Precis som det ALLTID blir framåt kvällen. Ångesten som bara har försvårat LITE grann under dagens gång, har till kvällen gjort hjärnan tjock av tankar och själen tung till golvet... Och frågetecknen blir bara större och större..

... Jag kände mig rätt så hoppfull i morse.. Men att inte veta... Att...

Ja, jag vet inte. Det känns bara tungt... hela alltet...

Och nu i skrivandets stund, blev bara allt så tomt i huvudet... Så jag vet varken ut eller in.

Därför börjar jag rabbla dagen nu, så kanske allt klarnar.

... ... OM jag orkar.. *suck* ...

... Jag önskar jag kunde prata med någon... Men vet inte med VEM. Behöver svar. Behöver en riktning. Vägledning... Jag behöver trygghet. Säkerhet... Jag behöver pepp...

... Ja, och så behöver jag mening och kärlek...

Behöver, behöver. Behöver...

Jag har iallafall, efter en lång natt, varit i kontakt med...

.. Jag börjar tröttna. Jag vet inte ens vad jag ska kalla henne.. Känns så långt att säga "min kontakt på kommunen" varje gång..

Men henne iallafall.. Och det kändes bra, för en stund. Att läsa hennes peppande ord... Men det DÖR ju så snabbt. Vet inte hur jag ska kunna hålla någon låga ALLS vid liv...

Och så har jag iallafall som vanligt, varit i stan en snabbis. Köpt dagens "mat" ... Och sedan väntat på bussen hem igen...

Ätit framför datorn, med en kopp kaffe...

SUTTIT vid datorn. Messat mamma.. Skrivit till soffnissarna(därifrån jag ska köpa soffan)...

Jag har kollat blocket. Läst bloggar...

Ja, och så har jag, efter att Boendestöd hade ringt, tagit ett bad.

Och på talan om dem. Kvinnan som ringde, hon kändes jättekonstig. Jag tyckte att det var så extra svårt att hantera samtalet med henne.. Jag som har lite svårt med att prata i telefon.

Hennes sätt att prata.. Att konversera. Ja, hon sa någonting. Men verkade helt frånvarande. Som om hon ringde, men samtidigt var upptagen. Höll på med någonting annat...

Och under dessa relativt LÅNGA stunder av tystnad... Ja, jag visste inte om hon väntade på att JAG skulle säga någonting... Eller ifall hon normalt sätt TAR sådär långa pauser under samtal...

Obehagligt. Och jag undrade hur det skulle gå att träffa henne... Men "förklarade" även för mig själv att "Det där var ett första intryck. Kanske blir någonting HELT annat när vi sedan träffas". Får väl hoppas.

Annars. Ja. Ett bad. Ett långt bad. Vari jag ALDRIG ville kliva upp! Nej, jag ville helst ligga kvar där. Somna.. Ja, och så var det bara...

Det var fridfullt. Ångesten var borta... Och ja, något annat ville jag inte ha...

Sedan dess... Ja, meningslöst datahäng. Ett avsnitt av "Unga föräldrar"... Och så sminka mig, i ren frustration. Japp. Nu börjar jag göra mig FIN på grund av frustrationen. Först naglarna.. Och nu smink.

... Men grejen är den, att nu MÅR jag såpass dåligt vissa stunder, att jag gör VAD som helst för att få några SEKUNDER.. En ynka MINUT av någonting att göra. Fokusera mig på...

Så kom jag på... Det bara slog mig... och det kändes SJÄLVKLART. JAG ville ha en hund. Det var det enda rätta. Då jag behövde kärlek. Någon att bo med.. Och någonting att göra. Jag behövde någonting som kunde lyfta upp mig och göra vardagen värd att leva...

Och betydde en hund att jag kunde vara LYCKLIG... Ja, då kunde ALLTING annat kvitta.

Då betydde inte praktiken NÅGONTING.. Inte heller det faktum att det blir svårare att träffa föräldrarna... Inte att jag blir låst och inte längre kan dra iväg hit och dit om jag hade velat, på samma sätt som tidigare...

Och skulle mitt val göra mig boendelös någon gång... Ja, det kunde jag riskera. Om jag fick chansen att bli lycklig. Må bra, här och nu..

Men nej. Tvivel. Tvivel... Tvivel...

Och bröstet.. HJÄRTAT SKREK. Skriker än.

... Imorgon är en dag. I övermorgon en annan... Och på söndag en till... Och så FORTSÄTTER det bara! ... Och jag vet inte hur länge till jag orkar MED min... Mitt eget jag...

God natt med er <3

... VILL ju skriva ett inlägg nu... Men vet inte riktigt vad jag ska skriva...

Idag, till skillnad från igår, har varit en rätt så tung och seg dag.. Och det hände någonting inom mig. Någonting sprack.. Till det vis att jag nu har ändrat på det trygga sätt som jag ändå hade funnit, vad gällde ätandet... Det sätt som var ALLT utom hälsosamt, men ändå en överlevnad, bättre än många andra...

... Och jag har inte planerat om det till det bättre... Nej, jag överlever fortfarande... Men...

... Ja-a...

Igår natt var en rätt så lång natt.. Då den började med ångest som gjorde så ont i bröstet, att jag bara ville smörja på med bedövningssalva...

Klev då upp igen.. Tog mig ett okokt spaghettistrå, tände det batteridrivna vaxljuset i min "öppna spis" i hallen... Och satte mig i den korgfåtölj som jag aldrig tidigare suttit i...

... Stirrade en stund. Och gick sedan och la mig igen... Ångesten var nästan helt borta... Och jag somnade någon timme därefter.

... Jag vaknade tidigt imorse. Klockan halv sju. Vilket gjorde att jag då klev upp och tog bussen som gick tjugo över åtta härifrån in till stan.

Handlade. Och gick sedan tillbaka till busstationen...

Några minuter senare, kommer 14åringen in genom dörren, till väntsalen. Jag var inte så säker på att det var han först. Då han hade klippt sig och såg så mycket ÄLDRE ut! ... Och det faktum att han tittade på mig men bara gick förbi... Ja, det gjorde mig inte säkrare... Och inte heller på den frågan... "Ville han vara ensam?" ...

Men jag gick fram, bakom hörnet där han stod. Sa hej. Och så stod vi där tillsammans. Ibland prata lite grann.. Och ibland bara helt tysta.

Klev på bussen tillsammans. Då vi skulle åt samma håll... Och då han ville lyssna på musik i bussen, kunde även JAG, efter en stund, slappna av.. Kände mig dock väldigt spänd och obekväm till en början. Då han själv, ibland kan verka lite osäker. Och jag ville inte att han skulle behöva känna att han dissar mig för lite musik.. Och jag ville inte heller att han skulle tro att jag FÖRVÄNTADE mig att han skulle vara social på bussresan.

Nej, jag sitter gärna tyst och dagdrömmer. Ingen fara brorsan ;)

... Väl hemma... Ja, det blev lite dator. Och att äta.

... Minns inte vad jag gjorde på datorn. Men jag läste iallafall lite bloggar. Ja, alla som jag alltid läser. Kollade efter lite nya. Och var inne på blocket för att kolla husdjur(inte för att jag ska köpa)..

... Ja, härefter kom mycket funderingar. Ältanden... Och huvudet blev tungt att bära...

Jag gick och la mig på sängen. Jag somnade en stund... Och sedan, efter andra gången på sängen. Med trasiga sår i ansiktet, som jag idag bara har struntat HELT i att lägga salva på. Då jag "inte orkar bry mig" ...

Jag började fundera på olika justeringar som jag kände att jag behövde göra för att "må bättre" igen... Justeringar som jag vet MED mig att inte är särskilt hälsosamma...

Vilket sa mig direkt, att jag inte klarar av mig själv just nu. Och att jag har en del att reda ut för att orka med... Så att, att vara hundvakt, kändes helt enkelt inte rätt.. "Skulle jag orka?" ... "Skulle jag klara av det?" ... "Och när jag ångrar mig gång på gång, vad...". Nej, jag kunde inte göra så mot hundarna. Och inte mot mig själv eller deras ägare..

Och en annan stor sak som satte kuggar i hjulet... "När jag inte längre orkar handla "mat" ...Vart skulle jag få min energi ifrån? Hur skulle jag överleva?" ..

... Så jag tog bort annonsen som jag la ut igår.. Jag har den kvar, sparad på datorn. Och den får helt enkelt läggas in när jag någon gång har fått ordning på hela den här soppan... För att det bör väl ske.. Eller?

Sedan dess... Ja, jag har stirrat ut genom fönstret. Velat gå ut... Men att det blåste och såg kallt ut... Nej, jag ville inte. Orkade inte..

Såg på lite serier på datorn. Och planerade om... Ja, i den planering som betyder ALLT för mig just nu! Och skrev av mig om dessa tunga känslor kring det hela..

... Nu hoppas jag starkt på att istället finna en trygghet och struktur på en praktikplats.. Och att sedan på NÅGOT sätt, finna vägen fram genom detta buskaget som jag kallar liv.. Fram till vad jag kallar "Det bättre, VÄRDIGA livet".

... Nu blir det sängen. Även om jag borde vänta... Men tråkigt och rastlöst, där... Lika tråkigt och rastlöst, här..

God natt med er <3

... Ja, just det. Höll på att glömma. Jag har plöjt igenom precis ALL disk på både bänk och i diskho idag! Så, den explossionen ligger nu väl(eller ja, inte "väl")-strukturerad i torkställningen istället :) Skönt att ÄNTLIGEN kunna SE diskbänken! ... Och fylla på med nytt skräp och smutsdisk :P

God natt med er <3

Eftersom att jag bara vill att den här dagen ska ta slut(har slut på sätt att aktivera mig själv), så bloggar jag nu och går och lägger mig sedan. Får väl försöka stå ut tills jag somnar.

Och så blir det nog en LÅNG dag i stan imorgon. Då jag inte vet hur jag ska få dagen att gå, om jag ska vänta till tolv innan jag åker.. Nog för att jag behöver både städa och diska. Men ingen motivation till det... Bättre sedan när jag... får ett LIV!

Ja. Men dagen idag. Ungefär iallafall.

Jag klev upp, efter att ha vaknat av klockan, vid kvart i elva imorse... Skulle med bussen in till stan, 45 minuter senare...

Ja. Så. Jag minns inte så mycket. Men jag åkte in iallafall. Handlade det jag skulle ha. Var lite stressad. Då jag skulle med första bussen tillbaka igen. För att slippa vänta i flera timmar på bussen. Vilket inte passade så bra just idag. Då jag är inne i röda veckan...

Väl hemma igen... Ja, jag har ju såklart sprungit en del på toaletten.. Men den har för ovanlighetens skull, varit väldigt lugn och odramatiskt denna gången :)

... Jag har suttit vid datorn. Och ätit det jag köpt. Småkollat lite på serier på webben. Men saknat koncentration och intresse.

... Jag har varit på ett par promenader i solen. Varav jag på EN av dessa, bestämde mig för att ge hundvakteriet en ny chans.. Eller ny chans. Egentligen. Det låter fel att säga så. För att förra gången jag var hundvakt, gick ju allt bara utmärkt. Dock vet jag inte hur det kommer att gå nu när jag är ENSAM om det. Trots att det var jag, och inte Xsambon, som höll i själva hundvakteriet och besatt den största kärleken för hundarna...

... Så det var in igen. Och så börja fila på en bra annons att lägga ut. Gjort.

... Och ja-a.. Nu är det bara att vänta.

Jo. Det här med hundvakteriet. Jag känner bara att jag på något sätt vill få in hundarna i mitt liv igen.. Jag DÖR varje gång jag går ut på promenad, av känslan av saknad. Får ALLTID värsta suget efter att skaffa egen hund igen. En kompis att kunna ta med mig och någon att alltid älska. Att titta på. Att krama och prata med...

Men då jag känner att jag inte är REDO att skaffa hund, och att inte heller LIVET är redo för en hund på heltid just nu, så känns hundvakt som det rätta stället att börja på... Och att passa på, nu sålänge som jag ÄNDÅ inte kommer ut på praktik.

... Ja, kanske FLYR jag lite, och skjuter problemet med praktik framför mig... Men hundar är ju trots allt något jag brinner för. Och kanske öppnar det på något sätt, mina sociala vägar. Och gör mig tryggare i mig själv...

... Det blev en till promenad sedan. Framåt... Ja, om det var sex-eller halvsju-tiden...

En LÅNG promenad. Vilken gjorde mig glad... Ja, jag var nervös och orolig, under promenadens gång. Då vägen var ny.. En lantväg. Och jag visste inte ifall det var en återvändsgränd där längre fram.. Ifall jag skulle vara tvungen att gå tillbaka... Ifall jag skulle hamna på någons tomt... Eller hur LÅNGT jag skulle behöva gå för att ta mig runt eller tillbaka sedan.

... Men jag gick och gick och gick.. Jag trodde ALDRIG vägen skulle ta slut. Men det var en mysig väg. Vacker. Och när jag väl kom ut på en bilväg igen, och jag till slut insåg vart jag var... Ja, då kunde jag inte vara annat än glad.

... Vägen var underbar. Rundan lagom lång. Och jag behövde inte vända och gå tillbaka EN ENDA GÅNG.

... Och ett plus.. Jag kunde nästan RULLA in på min gata, när jag kom ut från lantvägen ;P

... Jag vet inte exakt. Men det kan väl ha tagit mellan en och en och en halv timme kanske... Men tog inte tid. Så jag ska kolla det noggrannare nästa gång.. Tänkte mig att den vägen ska bli min nya promenadrunda, när jag vill kunna gå lite längre.. Till exempel med hund sedan, om det blir något med det ;)

... Och nu till kvällen, har det bara blivit tråk, tråk, tråk... Känner mig rastlös och jag har en orolig, tankspridd känsla i kropp och knopp... Varför jag nu ska bädda ner mig och försöka koppla av.. Blir nog som sagt en LÅNG dag i stan imorgon. Då jag väljer bort den LÅNGA dagen hemma =)

God natt med er <3

... Det är lite sorgligt... Det enda stället som jag kan tänka mig att "fly" till för att få lämna vardagen en stund. Ta en paus. En semester.. Förutom till mina föräldrar.. Är H'vetets Stad. Till Brorsan som är socialt ointresserad.. När det inte gäller att prata, prata, prata.. Och sedan sitta vid datorn tjugo timmar om dygnet.. Och Syrran, som är precis som jag. Tyst och osäker...

... Och Xsambon bor inte ens kvar där!

... Och grejen är den. Att trots att H*vetets stad är en av tre tryggheter.. Varav mina föräldrars hus och min egen lägenhet, är de två andra.. Så känner jag att jag inte har någon framtid på NÅGOT av ställena.. Inga förutsättningar för att nå NÅGONSTANS..

Nej. Det känns tomt.

Jag lämnade hemmet för första gången.. Nitton år gammal, tillsammans med Xsambon.. Flyttade till hans hemstad, med hoppet om en GOD framtid och en UNDERBAR vardag med kärlek och lycka.. Gladare än någonsin..

... Men verkligheten kom ifatt mig snabbt.. Ingenting blev som jag hade trott och tänkt.. Livet var svårare än vad jag kunde ana.. Och Xsambon var minst närvarande när jag behövde honom som mest..

Men jag gav inte upp.. Jag TRODDE fortfarande på att han var rätt för mig.. Att det där var livet som jag var ämnad att leva..

Så. In och ut från sjukhuset, som en snabbt roterande jojjo... Varje gång, i hoppet om att det skulle gå bättre "denna gången"... Alla andra(de på sjukhuset) kunde inte alls FÖRSTÅ, när jag hela tiden skulle TILLBAKA till vad som fick mig att hamna på sjukhus i panik gång på gång..

Men jag visste.. Det var envisheten inom mig, som gjorde att jag ville ha det livet som jag hade tänkt mig..

Men till slut fick jag lov att inse.. Jag och Xsambon... var INTE ämnade att vara.. Och mitt LIV skulle inte vara i H*vetets stad, 35 mil från tryggheten...

Och så tillbaka hem. Till mina föräldrar. Och genom sökandet av lägenhet, hade jag en STOR bild av hur mitt liv skulle kunna bli, bara jag fick något eget och fick börja om på nytt.. Bli självständig, utan någonting som trycker ner mig...

"Jag hade ALLA förutsättningar i världen" .. Och hoppet var ljust. Framtiden likaså.. Nu. ÄNTLIGEN skulle livet inte bli lika hårt. Och jag skulle inte bara LEVA... Jag skulle TRIVAS. Vara LYCKLIG... Och viktigast av allt... VUXEN.

Men nu inser jag att inte heller det HÄR livet är rätt för mig.. Och det får mig att undra... "Vart hör jag hemma?" ... Eller är jag bara svag? Oförmögen att leva? ... Eller, ÄR det bara som jag länge trodde... Att jag inte hör hemma... i det här LIVET? ...

Jag SER liksom inte.. Jag kan inte SE hur jag skulle kunna ta mig någonstans ALLS här.. Jag kan inte SE hur jag skulle bli lycklig... när hindren är för höga för att våga satsa på.. För höga att ta sig över, om man så hade varit dubbelt på lång..

... Och när man inte ser några vägar...

Ja, jag messade Xsambon.. Jag är inte GJORD för att bo ensam. Leva ensam.. Och egentligen. Vem är väl det? Vi är ju en social art. Mer eller mindre.. Och nu känner jag mig såpass trött.. Uppgiven.. Oentusiastisk över livet..

Och energin till att försöka.. Att ta mig fram på en blockerad väg... Ja.. Den FINNS typ inte längre...

Xsambon har inte svarat. Och jag vet inte vad jag vill honom EGENTLIGEN.. Känns bara sorgligt att de enda personer jag HAR, som jag vill vända mig till, är mina föräldrar(vilka jag INTE känner att jag kan öppna mig för) ... Och så min Xsambo.. Men han har gått vidare... Och så har även jag.. Vi är klara med vårt liv tillsammans... *Suck..*...

Men. Dagen idag.

Behöver jag skriva att natten var svår och jobbig? ... Nej, då hoppar jag det.

Jag vaknade iallafall tidigt imorse.. Försökte sova mer.. Vaknade igen. Och igen... Och igen. Vet inte ens om jag somnade emellan.. Eller om det bara var en stark önskan att göra det..

Klev upp... Ja, iallafall såpass långt innan bussen skulle gå, att jag hann sitta vid datorn och se på lite serier innan jag gick(en timme innan bussen skulle gå).

Jag åkte bara in till stan för att handla dagens "mat". Som jag alltid gör.. Men då jag idag handlade i stan.. Ja, i stan. Annars brukar det vara en liten promenad bort.. Så gick det snabbare än vanligt.. Vilket väl bra var, tänkte JAG. Då jag hade för mig att en buss skulle gå snart..

Men jag hade fel. Och fick lite över en timme att vänta..

Jag hade som vanligt köpt mig en munk.. Som jag tänkte äta medans jag väntade på bussen...

Men FULLT med folk.. Och efter att ha suttit ute i kylan en stund.. En halvtimme eller så. Så gick jag in i väntsalen.. Men där var för mycket folk för att orka stanna.. Så jag gick in på pressbyrån. Köpte mig en kaffe. Och gick bakom huset.. Vandrade den kortkorta gatan fram och tillbaka. Medans jag åt min munk.. Och inte vågade smaka på kaffet... Brukar ju vara såå hett..

Och sedan gick jag tillbaka till bussbåsen och satte mig.. och drack mitt kaffe..

Då jag satt där och bara väntade. Och väntade... Och väntade. Kunde jag inte låta bli att fundera morgondagens "mat"... Fastän jag ännu inte hade ätit "dagens"... Ja, jag är som besatt.. När jag inte äter, TÄNKER jag det iallafall...

Väl hemma, satte jag mig vid datorn, och åt min "mat"... EFTER att ha räddat min paprikaplanta som idag LA sig ner, VÄRRE än någonsin! Ja, den har typ legat mot krukkanten sedan den blev tillräckligt stor för att nå kanten... Men idag la den sig alldeles för mycket för att jag skulle kunna tro att den skulle klara sig..

Så. Eftersom att jag inte hade någon pinne inne, att stödja den med, så tog jag det enda jag hade.. En sticka.. Eller heter det "stickpinne"..? Dessa som man stickar med...

Ja, skit samma. Jag stack iallafall ner en SÅDAN i jorden. Och började knyta. Man tager vad man haver.. Men måste leta pinne ändå.. För att stickan är för kort och växten för lång.

...Sedan har det blivit serier. Serier... Serier.

Lite tråkighetsspring fram och tillbaka i lägenheten. Funderingar på en promenad.. Men ingen direkt ork...

Läsa bloggar. Kolla mailen.. Blocket husdjur...

Och jag har även bestämt mig för att vara hemma imorgon.. Jag går helt enkelt till affären här i byn och handlar de få saker som jag ska äta under morgondagen... Och sedan blir det bara städning och diskning.. Hoppas att jag orkar. Eller rättare sagt... HOPPAS att morgondagen bjuder på rätt inställning. Så att åtminstone EN av sakerna blir gjorda!

... Har haft lust att lämna vardagen och åka till mina föräldrar i några dagar. Betala dem för att få komma bort(och få känna rutinernas trygghet) för kanske åtminstone tre, fyra, fem dagar... Men jag vet inte...

God natt med er iallafall <3

... Jag vill inte tänka mer nu...

Idag har varit en jättebra dag, på såå många sätt..

Men jag vill inte tänka mer nu..

Jag vill bara skaffa mig en kärlek. En vovve. Utan att tänka på konsekvenserna... För att ett STORT faktum ÄR, att jag behöver annat i vardagen, att fokusera på... Jag behöver få tänka på och ängna mig åt saker som BETYDER någonting.. Som gör mig GLAD.. Och som får mig att känna mig VARM inombords...

Jag behöver få uppleva saker i livet, som gör att jag tydligt kan se dess VÄRDE...

... Och inte bara vara missnöjd... Sluta missnöjd för en det ena en det andra, varje kväll...

... Ja. Idag har varit en bra dag. Jag har mått bra. Och mitt huvud har varit fyllt med positivitet.. Hjärtat fritt från tyngder...

Jag minns inte så väl.. Men jag vet att jag hade svårt att somna inatt.. Då det var såå kallt i mitt sovrum.. Jag låg som vanligt med ett tjocktäcke, två filtar, och mjukiskläder på mig... Men SOM jag FRÖS!

... Ja, fönstret läcker kalluft.. HELT KLART.

Vaknade tidigt imorse.. Sov oroligt. Så jag vaknade flera gånger om...

Klev sedan upp... Ja, rätt så tidigt. Och tog första bästa buss in till stan.. Klockan.. Ja, tjugo över elva, tror jag.. Men jag gick ungefär en timme innan bussen skulle gå... Tog en omväg till busshållplatsen... Men fick ändå sitta och vänta i en halvtimme...

... Men jag hade ingenting emot det. Inte alls. Det var inget fel på att sitta i ett bussbås och stirra. Lyssna :)

Väl i stan... Ja, jag skulle bara handla dagens "mat".. Gick till lidl igen... Och sprang som en yr höna, med beslutsångest bland hyllorna... Men idag var beslutsångesten något positivt.. För att när jag väl hade hittat vad jag ville ha och var nöjd, kom jag tillbaka till busstationen lagom tills bussen tillbaka hem, skulle gå ;)

Åkte hem.. Och var hemma ungefär en och en halv timme efter att jag hade lämnat byn...

... Väl hemma... Ja, jag satte mig nog vid datorn.. Gjorde mig en kopp kaffe. Och började äta choklad :P Kaffe och choklad.. Det godaste som finns(nej inte alls. Men ändå). Men tråkigt nog, tar kaffet slut ur koppen, fortare än vad chokladen tar slut ur plasten.

Jag såg på lite serier. Kollade bloggar. Och blocket husdjur.. Ja, som vanligt dåda :P

... Och så har jag kollat upp soffan som jag ska köpa.. Om den fanns någon annanstans. Då jag gärna hade velat kombinera köpet av soffbord och soffa. För fraktens skull. Eftersom att jag behöver hjälp av pappa, att bära in möblerna..

Men tyvärr.. Bordet fanns inte på samma butik som soffan.. Så, får fixa det ändå på något vis..

... Annars. Jag har även kommit på hur jag vill ha mina(framtida) växter här i lägenheten. Jag tycker att det är såå snyggt att se rötterna..

Då jag har ett glas som är för litet.. Rötterna håller på att växa ur det. I köket. Med en massa sticklingar från min Ficus.. Och jag tycker att det är såå snyggt. Dessa står nu i bara vatten.. Men OM jag nu vill plantera mina växter i jord, så tror jag även att DET skulle vara riktigt snyggt, i en genomskinlig flaska. Kruka.

... Jag har ätit en MASSA choklad. Och druckit, jag tror det är FYRA koppar kaffe. Och varit allmänt glad.. Jag har känt mig uppåt. Framåt. Och ja-a... GLAD, helt enkelt.

... Men det blev lite långtråkigt. Så när klockan var runt sex, bestämde jag mig för att ta en promenad. Sinnet mår inte bra av att glo serier hela dagarna. Allra helst inte om man är tankspridd och har svårt att koncentrera sig samtidigt.

En härlig. Men kall, promenad. Där jag funderade mycket hund.. Men svårigheten att hålla mig till samma ämne, gjorde att det var mycket annat som fantiserades och diskuterades på samma gång :)

Väl hemma igen, så blev det mer serier. Och trots brist på sug, "slutföring" av chokladätandet.

... Ja, jag tror att, på det sättet som jag äter nu, får jag nog i mig tillräckligt i "mängdväg", vad gäller ätandet. Men absolut inte rätt slags näring.. Och att känna att det finns så mycket ANNAT, godare att äta... Men veta att man ändå kommer att fortsätta på samma bana... Ja, det är det som gör att jag vill undvika att tänka... För att jag är missnöjd över att äta godis varje dag... Jag vill njuta av mat...

... Och jag tror att det kan bli enklare att koppla av och koppla bort, om jag hade haft någon att rå om och älska..

Jag...

Ja, jag hade helt enkelt kunnat fokusera min hjärna... Lägga betydelsen av tillvaron på något... Ja, något som BETYDER någonting, helt enkelt...

... Men så måste man ju vara beredd att dra på sig en kärlek som kommer att finnas vid ens sida och vara beroende av en i flera ÅR framåt!.. Och det är DÄR som kruxet ligger..

God natt med er <3

... Ja. Jag ska väl sätta igång med ett inlägg.

Jag är nog lite hög på godis. Så vet inte när jag kommer i säng sedan.

Men jag börjar med dagen ifrån början. För att gårnatten orkar jag inte mig till att minnas.

Jag klev iallafall upp... Ja, rätt så sent imorse.. Runt... Strax innan tolv, kanske..

Det var nog när...

Nej, det var strax innan tolv..

För att, när jag stod och borstade tänderna, damp posten ner på golvet.. Beslutet(om boendestöd) hade kommit.. Så nu kunde jag gå vidare.

... Strax därefter, gick jag iväg till bussen.

... Har nog inte så mycket mer att säga om DET.. Mer än att. När jag väl kom till stan, gick jag direkt iväg till ÖoB. Tänkte att nog DE har bra och billigt påskgodis.. Påskgodis skulle jag åtminstone ha. Nu när jag snart ska försöka komma igång med ett friskare ätande..

Men ÖoB hade... Ja, de hade påskgodis.. Men jag var kräsen.. Blev stressad av att leta utan att hitta.. Så jag gick tomhänt därifrån.. Vidare till Coop..

... Kollade. Samlade på mig lite... Men lämnade, lite smått uppgiven, sakerna på en hylla, och gick därifrån.. Tomhänt..

Jag hade ont i höfterna sedan igår.. Inte sådär JÄTTEONT, men ändå så att det kändes när jag gick.. Kände att jag stapplade fram lite grann..

Nej, jag skulle INTE orka gå till en tredje affär. Och inte heller tänkte jag tillåta mig själv att köpa någonting icke påskigt på pressbyrån.. För att där är det ju DYRARE! Så då skulle jag ha passat på, på Coop eller ÖoB...

... Men jag gick ändå, relativt långsamt, men ändå i stressad takt, till MIN butik. Japp. Min favoritbutik för småköp.. Vet inte varför. Men jag trivs där. De HAR kanske inte så mycket.. Och jag VET inte hur det är med priset.. Men ja.

... Där FANN jag iallafall vad jag sökte! Plockade på mig. Och köpte även en munk för dagen.

Tillbaka till busstationen. Och efte fem minuter kom bussen..

Jag brukar DRA mig för att ta just den här bussen. Då alla skolbarn åker hem den tiden... Men idag BLEV det inte så farligt. Så jag passade på att åka hem...

När jag kliver av bussen här i byn, kollar jag mobilen, och får se att jag har fått mail. Två stycken.. De var från Jobbcoach.

Hon hade varit i kontakt med psykiatrin. Och givit dem mitt nummer. Så att de skulle KONTAKTA mig nästa vecka! ...

Visst. Jag har bett... Eller TYP bett om det. Om en samtalskontakt.. Men så fort jag läste detta mail.. Att de vill prata med mig FÖRST... I TELEFON! ... Ja, jag fick ångest.. Min första känsla... Min första TANKE, var att jag inte hade någonting att säga till dem. Att jag inte skulle kunna SVARA på några som helst frågor... Och att jag liksom inte VISSTE vad jag ville ha hjälp med!

... Mitt ständigt uppdykande frågetecken, dykte återigen upp... "BEHÖVER jag det här?" ... Jag menar. Jag kommer ju liksom inte att kunna berätta vad jag har bekymmer med, när jag sitter där och inte känner av några bekymmer ALLS... ... Berätta på vilket sätt jag mår dåligt, när jag inte känner av några jobbiga känslor... Inte längre SER några problem...

Allt som kommer fram... "Nej, jag vet inte. Jag mår bra... Jag klarar mig fint"... Och det ständiga svaret.. "Ja, men varför är du här då?" ... Nej, det kanske de inte brukar säga... Det är nog mer mina medpatienter som brukar undra..

Men förstå problemet.

Och här står jag nu.. Inte redo att prata med någon om de problem som jag inte har... Samtidigt som DET känns som mitt enda passerkort till ett fungerande liv, i LITE mindre smärta...

... Jag funderade hundar, nu till kvällen.. Har suttit fram tills NU, och skrivit ihop en hundbudget... Och jag KAN faktiskt få det att gå ihop! ... Men ska jag ha en relativt stor hund.. så får jag ta bort den budget som jag nu har på "vård och omsorg", men ännu inte har använt mig av...

... Vilket betyder.. Varken boendestöd eller psykiatri.

Men jag vet inte.. Det känns som om ändå en hund kan göra mycket för mitt mående och vardagsliv.

Jag kommer ut. Och inte bara ensam! ... Jag får någon att rå om och att prata med.. Någon att älska och skratta åt :P ... Och jag får någonting att GÖRA om dagarna!

... Mycket krav. Jag vet.. Och det är väl det enda som skrämmer mig lite.. Men har jag nu BLIVIT såpass lugn som jag ibland känner mig, så kan jag nog klara det..

... Vi får se.

... Känns bara som att.. "Vilket alternativ som helst, som kan ersätta vården" ...

... Efter att jag har kommit hem.. Dator, dator, dator.

Jag har sett på serier. Läst bloggar. Kollat blocket. Och mailen.

... Och så har jag rivit i kartongen... Ja, en av kartongerna i sovrummet, efter min hålslagare som jag inte kan hitta.. Har ju äntligen grävt fram en pärm att lägga viktiga papper i.. Men nu har jag tappat bort hålslagaren... Annars får jag skaffa en ny... Vet ju inte ens om den befinner sig i lägenheten..

Och så ramlade jag in på plånböcker..

Jag hade ett SÅ bra system på mina busskort, bankkortet och legitimationen.. Men dessa låg bara pö om pö i lilla facket på ryggsäcken..

Vet inte om jag gillar det NYA som jag har fixat IDAG, BÄTTRE eller SÄMRE än vad jag hade ifrån början.. Men det märks väl..

Jag har klippt och knytit.. Trixat och haft mig.. Japp.. ALLA mina viktiga saker, sitter fast i väskan, med snöre eller band ;) ...

Och ja-a..

Jag har ätit och ätit och ätit. Och druckit två koppar kaffe.

... Jag har satt ett hårband i håret, för typ första gången i mitt liv.. Och jag har funderat över... Ja, vad som är rätt för mig.. De ringer ju nästa vecka!

... God natt med er <3

... Jag sitter här och FÖRSÖKER få mig själv att skriva det här inlägget.. Men mina kalla fingrar.. smått darrande kropp... och min tankspridda hjärna... Gör det hela lite segare...

... Och inte gör det saken BÄTTRE heller, att jag har lust att gå och lägga mig, men inte VILL för att jag inte vet hur jag ska hantera morgondagen... Eller RESTEN av livet!

... Men jag tar dagen ifrån början.. Ja, de saker som jag kan MINNAS iallafall...

... Jag klev upp imorse när klockan ringde.. Jag jag bestämde mig igår natt, för att jag skulle kliva upp och åka in till stan med den tidiga bussen idag. Så att jag sedan kunde ta en lika tom buss hem igen..

Klev upp. Pigg och utvilad. Trots mina svårigheter att sova nuför tiden.. Men BEHÖVER nog inte mer sömn än så. Som livet ser ut just nu ;)

... Iväg till bussen direkt.. Och sedan väl i stan, promenerade jag till affären och köpte någonting för dagen, att äta...

Inte särskilt ekonomiskt hållbart med dessa småhandlingar "för dagen"... Men det får vara så sålänge..

... Och sedan gick jag direkt tillbaka till busstation och väntade på bussen tillbaka hem.

.. Och väl hemma... Ja, jag satte mig vid datorn direkt. Gjorde mig en kopp te. Och såg på lite stand-up på datorn..

Och när klockan blev tolv, åt jag mitt första "mål" "mat"...

... Mer serier. Kolla blocket. Läsa bloggar. Och skriva mail till min kontakt på kommunen.. Bara höra efter ifall hon hade skickat beslutet.. Då jag inte VET hur lång tid det brukar ta för posten att levereras.. Men det kändes som om den borde varit här..

... Dock så inte. Fick svaret efter några sekunder. Och hon trodde att jag kunde vänta det imorgon eller på torsdag.

Mer serier. Mer att äta.. Uttråkning. Uttråkning... Uttråkning.. Säkert en del funderingar... Men ingenting som jag minns just NU...

... En kopp kaffe.. Och efter att ha proppat lite fööör mycket.. Och efter att ha gjort några sådana dära "känslo/tankekkort" som jag brukar göra.. Negativa som positiva...

Ja, då kollade jag ut genom fönstret.. Jag såg solen skina. Och asfalten hade nästan torkat helt..

... "Japp. Nu blev det en promenad"...

Jag drog på mig ytterkläderna. Bestämde mig för att utmana soprummet en gång till.. Se om det hade något bråk att komma med även IDAG..

Men jag slapp det.. För att. Samtidigt som jag skulle slänga sopor, skulle så även några från grannhuset. Så jag behövde varken öppna eller stänga dörren. Och de enda sopor jag hade med mig, var restavfall.. Då jag lite STRUNTAR i sopsorteringen just nu.. Orka bry sig när ingenting stämmer...

Tänkte att jag skulle gå den där halvtimmespromenaden.. Jag menar "Det finns ju inga andra bra promenadstråk här..."

Men vädret var såå härligt. Och jag mådde verkligen BRA av... Ja, den här promenaden.. Solen som sken. Lyste upp den vackra naturen.. Luften kändes frisk.. Och fåglarna sjöng..

.. Men det bästa av allt, var känslan av att befinna sig i verkligheten.. Av att SE livet. PÅMINNAS..

... Hela dagarna, lever jag som i en bubbla.. En bubbla av ångest.. En dov bubbla, där självskadebeteende och missnöje är de ledande känslorna.. Ja, jag känner ytterst sällan av den verklighet som jag för en stund, levde i idag.. Där jag kommer på. Inser. "Vad håller jag på med?" ... Då jag helt plötsligt vill allting på ett helt annat sätt.. Den känsla som får mig att tänka att allt är möjligt. Att mitt liv finns bakom "det där hörnet"...

... "Jag inser helt plötsligt vad LIVET innebär.. Och känsan inombords. Den FRIA känslan... Känslan som jag bara får "ibland"... Ja, den gör att jag ALDRIG mer vill lämna platsen som jag befinner mig på.. Aktiviteten som jag nu utför.. "Vill ALDRIG mer känna någonting annat än det här!"  ... Nu ser jag klart.. Och livet som jag lever, är inte livet som jag vill ha... Jag vill inte återvända...

Så. Jag bestämde mig för att börja gå mot stan.. Det började med att jag skulle gå till trafikplatsen här i närheten. Då jag länge undrat hur lång tid det tar. Och jag lika länge funderat på att testa..

Så det gör jag..

... När jag kommer fram, vill jag fortfarande inte vända hem... "Inte RIKTIGT än" ... "Jag går en bit till, så får vi se vart jag hamnar" ...

.. Fortsatte gå. Fortsatte gå... Fortsatte gå..

... Jag började efter en stund, fundera på ifall jag borde vända hem. Då jag ska orka gå TILLBAKA också! Och ju längre jag går, desto längre(och mörkare) hemväg.. "Men jag kunde ju alltid kliva på bussen. Vid tillfälle" ..

Så jag fortsatte gå... Fick helt plötsligt för mig, då jag insåg att jag verkligen inte hade lust att komma hem igen. Till mitt liv. Till den verklighet som är min vardag. Jag ville vara kvar i DENNA verklighet. Med klart sinne. Och lättnad i själen... Ja. Jag fick för mig att jag skulle testa gå till stan. Ja, lite VÄL kanske. Då det tar ca 35minuter med buss..

Men jag ville försöka. "Kunde ju alltid hoppa på bussen. Om jag ångrar mig och inte orkar gå hem sedan"...

... Kollade dock bussarna efter ett tag. Och insåg att det inte går några fler denna vägen idag..

Men jag fortsatte gå ändå. Jag VILLE verkligen åt DET hållet och inte det andra! ... Var nog mycket nyfikenhet också. "Hur lång tid skulle det ta?" ...

... Jag räknade hela tiden på tiden. Försökte genom de antal mil som stod på skyltarna, räkna fram hur lång tid det skulle ta att gå... Men jag och tidsberäkning alltså..

... Jag funderade många gånger på att gå hem igen. När mörkret började lägga sig. Höfterna började domna... Och kilometerarna tickade förbi ALLDELES för långsamt.. "Skulle jag hinna med den sista bussen hem från stan sedan? Vart skulle jag ANNARS sova? ... För att. Hem skulle jag INTE orka gå, efter över tre- fyra timmars promenad!" ...

Jag visste MED mig, att OM jag nu skulle testa GÅ till stan, så borde jag åtminstone BÖRJA gå på DAGEN! Och inte klockan sex på KVÄLLEN!

... Så till slut vände jag trots allt om.. Jag menar. HEM skulle jag ju ÄNDÅ ha åkt(eller gått) tids nog..

... Hemvägen saktade jag ner mig själv REJÄLT igen. Efter att ha raskat upp farten för att hinna in till stan tills sista bussen hem skulle gå..

Men det blev snabbt kallare och mörkare, där jag gick på kanten av vägen, med väskan i handen och dagdrömmarna i huvudet..

Så. Med tiden, ökade jag omedvetet farten igen.. Höfterna gjorde nu väldigt ont. Och vägen kunde inte lägga sig bakom mig fort nog.. Nej, det kändes som om jag ALDRIG kom fram! ... Som om jag gick i luften.. Vägen FLYTTADE liksom inte på sig.

... Men jag ångrade inte att jag gick ut. För att promenaden(iallafall det mesta av den), gav mig så mycket.

Underbara känslor. En stunds frihet. Och en, för en gångs skull, öppen själ..

Ja, jag levde i verkligheten...

... Ja, ja kom hem till slut iallafall. Tog mig en varm kopp te.. Och satte mig vid datorn och såg på lite serier på webben en stund. Kollade igenom bloggarna en gång till... Om inte det var före...

... Och nu känner jag mig inombordsligt förvirrad och tankespridd...

Fick ju känslan av att vilja lämna allt som har med mitt nuvarande liv att göra. Och börja om på nytt.. För att livet har så mycket MER att ge mig, som jag inte tycks hitta eller kunna SE, som jag lever nu..

Men jag vet inte.. Ser inte fram emot någon morgondag, som det ser ut nu, iallafall...

... Men god natt mer er <3

Ja. Jag promenerade iallafall i drygt tre timmar. Var hemma strax  efter nio.. Och jag hade 17kilometer kvar in till stan när jag vände om.. Eller femtom kanske det hann bli..

... Nu är jag trött.. Så det blir sängen... på en gång.

... Men först måste jag ju rabbla dagarna som gått.. Det vill säga. Lördag och söndag...

Jag minns inte hur fredagen slutade. Minns inte heller vad jag gjorde eller hur jag mådde i fredags. Men det vet ju bloggen, iallafall ;)

.. Så jag hoppar direkt till lördag morgon...

Jag tror att jag vaknade strax innan klockan ringde.. Det vill säga. Strax innan sju. Direkt upp ur sängen. För att klä på sig kläderna och traska iväg till bussen. Lugnt och fridfullt ute. Nästan lite...

Ja, men det var härligt. Fuktigt och friskt i luften.. Och endast någon enstaka bil som störde naturens brus.

... Jag satte mig på busshållsplatsen och väntade...

Väl i stan. Klockan var åtta... Ja, då var det lite småkallt. Och eftersom att inte väntsalen hade öppnat ännu, fick jag sitta i båset och frysa i några minuter..

Men det var ingen fara.. Jag satt hela tiden och sneglade lite grann mot väntsalen. Osäker på ifall den kanske VISST var öppen.. Jag hade ju inte kollat..

Hela tiden funderade jag på ifall jag skulle gå till affären och köpa mig något att äta. Då jag ju skulle börja med att äta åtminstone speciella tider. Om inte "bra näring"..

... Men nej. Det var kallt. Och jag, så fort som väntsalen öppnade, gick istället in och satte mig..

När pressbyrån öppnade, klockan nio, funderade jag ett tag till.. Var inte hungrig. Ville inte ha någonting... Men VILLE KÖPA någonting. Bara för att...

... Till slut gick jag trots allt in. Åt min Twix, och gick sedan ut och väntade de sista minuterarna. Drack min Pucko.

... Klockan strax innan tio, kom min buss..

Och vid kvart över tio, infann jag mig hos mina föräldrar..

Det blev prat, prat, prat. Mest mamma och jag. Då 14åringen var på sitt rum. Och pappa var som vanligt och jobbade med någonting i källaren.

Sedan blev det lunch.. Och efter det, en hel del mer ströprat mellan mamma och mig..

Ja, man kan ju säga att jag, när jag väl träffar mina föräldrar, pratar som om jag inte har fått prata på flera veckor! ... Vilket jag heller inte HAR! Iochförsig..

... Vi gick på en promenad, mamma och jag, efter lunchen någon gång. Runt det lilla område där de bor. Det är väl ungefär lika litet som den här lilla byhålan, känns det som..

Vi pratade teatrar, komiker. Skådespelare.. Ja, och egentligen allt möjligt..

Ja. Mer prat inomhus. Antagligen. Och lite bus med 14åringen som nu hade börjat baka tillsammans med sin kompis.

Och så blev det middag.

... Och. Ja-a...

Efter middagen. Jag hade blivit rätt så trött, vid det här laget. Jag hade lite smått ångest. Och jag kände mig inte helt bekväm. Pratade inte alls lika mycket... Och ja. Jag var klar med att vara social.

... Jag satte mig framför tv:n, medans mamma diskade och gjorde iordning efter maten.

... Blev sedan sittandes där, fram till kvällen.

... 23åringen kom...

Eller rättare sagt. Mamma och pappa åkte och hämtade 23åringen i stan, samtidigt som de skjutsade hem 14åringens kompis. Första gången jag var helt ensam i deras hus.

Sedan blev det film, tillsammans med mamma och pappa. Och delvis 23åringen.

... Sängen... Och ja-a. Inatt SOMNADE jag faktiskt! För EN GÅNG SKULL, i det rummet. Huset.

... Det tog dock LÅNG tid.. LÅNG TID. Och jag tror säkert att det var tidig morgon. Innan jag somnade så att jag SOV...

Vaknade sedan vid strax innan åtta. Några minuter innan min klocka skulle ringa. 23åringen satt redan i köket. Och mamma hade precis kommit upp..

Vi åt frukost. Och sedan drog vi tre.. Mamma, 23åringen och jag.. ner i källaren. Där mamma och pappa har sitt sovrum.. För att välja kläder till mamma. Och jag testade några kläder som 23åringen hade med sig...

Sedan satt jag och njöt av, med en uns av trötthet och "osocialhet" och tittade på när 23åringen sminkade min mamma...

... Iväg vi for. Klockan var halv elva.

OVÄDER. Inget kul väder alls. Kallt och ruggigt. Det både blåste och regnade.. TUR att vi skulle åka TÅG!

...

Och ja-a.. Nu hoppar jag en bit.

Vi kliver av tåge i Stockholm.. Möter upp 22åringen och hennes kille vid tunnelbanan..

Och tog sedan(mamma, 22åringen,23åringen och jag) tunnelbanan till rätt ställe..

Där letade vi sedan upp vart det var musikalen skulle vara. Och bokade sedan bord på en restaurang. Så att vi var säkrade ett ställe att äta på EFTER musikalen..

Sedan gick vi och satte oss utanför scenen och drack lite kaffe...

... Jag var rätt så trött.. Antagligen för att vi var fyra stycken på en gång. Och det då finns så många andra som håller låda. Vilket innebär att JAG kan sitta tyst..

Så lite sådär osocial.. Men jag pratade ibland. Och bjöd även på ett och annat skratt..

Vi hade jättetrevligt. Och jag njöt för fulla muggar..

Nu var det dags att gå in. Det var litet och trångt. Och när vi väl satt där, störde jag mig på att sätena inte var höjda så att personen framför hamnar längre ner. Då jag blev osäker och fick ångest för att jag kanske satt lite bättre än vad min mamma gjorde. Och för att kunna slappna av, egentligen hade behövt byta plats med henne..

Men det gick bra ändå.. Jag tänkte på det, typ hela tiden... Men.. Ja, jag kan ju säga som så, att jag hade inte förstått handlingen i musikalen BÄTTRE även om jag hade kunnat koncentrera mig! ... Nej, det var svårt. Rörigt.. Och jag HÖRDE gott att de sjöng... men förstod inte riktigt sammanhanget.. Om man säger så..

Nej, det var inte riktigt min grej.. Jag förstod den liksom inte..

... Men det trevliga var ju att vara där med familjen.

I pausen tog vi, mamma och jag, en varsin cider. Och 22-och 23åringen tog ett varsitt glas vin..

Och så var det in igen... Den här gången ville jag byta plats med mamma. För att kanske kunna koppla av denna gången... Men då hade de FRAMFÖR oss, OCKSÅ bytt plats! Så, hon hamnade bakom en LÅNG man, och jag bakom en kort kvinna... ÄNDÅ!

Så ingen vidare avkoppling denna gången heller... Men det var okej ändå.. Jag fattade inte mycket. Och jag satt och tänkte på allt och ingenting annat, under musikalens gång... Alltså.. INGEN KONCENTRATION! ...

Men sedan blev det restaurang... Och vi hade åter väldigt trevligt.. Jag var socialt trött.. Och sa inte heller NU, särskilt mycket.. Jag var nog hela dagen, rätt så avflackad(om det är så man säger) idag... Men trots det, hade jag trevligt :) Och fick mig några härliga skratt.

... Vi åt gott.. Och allt flöt på som det skulle.. Det enda "negativa". Förutom att jag inte hängde med eller "tyckte om" musikalen, var VÄDRET. DET var tråkigt.. Kallt och obekvämt.. Men annars.. HELT UNDERBART ;D

... Hem igen. Mamma och pappa skjutsade hem mig, på vägen...

Och sedan jag kom hem... Ja, jag har BARA bloggat(detta inlägget)... För att nu är jag såå TRÖTT.. Och jag ska krypa ner i sängen.. Imorgon börjar veckan igen..

God natt med er <3