Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Djur & Natur

Av D - 11 januari 2017 22:17

... Jag sitter och funderar.. Känns som om jag har någonting att säga. Men det verkar ytterst omöjligt att få ut det i text, denna dag... Kanske för att jag tänker och känner samma saker varje dag. Och att det därför känns ointressant att skriva det igen... Kanske för att jag själv börjar tröttna på vad jag tänker och känner men aldrig gör någonting med eller åt...


Jag sitter här och pillar sönder nyuppkomna sår i mitt ansikte. Dessa sår som nu tycks ha kommit av svälten... Ja, av svälten eller av att ha drastiskt avbrutit hetsätandet av godis och kakor...

Det gör ont. Men det spelar ingen roll. Det är fult... Men det spelar mindre roll... Det som smärtar mig som mest, är ändå mitt beteende mot mig själv. Att jag svälter och hetsäter. Att jag tvingar mig själv att lida både fysiskt och psykiskt. Om och om igen... Och att jag hindrar mig själv ifrån att uppnå någonting alls av värde. Att få vara glad och uppleva saker. Att få sträva framåt och finna kärlek och värme... Att jag tycks göra allt av ingenting för att ta mig framåt och göra livet värdigt... Känna mig viktig... Hälsosam... För att få mitt existerande att betyda någonting... Jag menar. Man får inte så lång tid här på jorden... Och fastän livet kan ta slut vilken minut som helst.. gör jag ingenting för att få ut någonting av det... Jag bara väntar...


...


Dagen idag...


Jag har sett på tv... Vilket jag knappast behöver skriva att jag gör, längre. Då det är ett absolut vardagligt faktum.

Och jag har ätit. Druckit...


Jag har messat 24åringen. Då det kändes som om det var dags att svara på hennes mess nu efter flera dagar...

Hon tyckte att jag skulle satsa på mikromat. "Det är gott och enkelt"... Och ja. Det hade ju varit en idé nu när jag inte mäktar med att få mat till bordet. Men det som står ivägen lite då, är ju det faktum att jag har avlagt ett löfte till mig själv om "nolltolerans till onyttiga köp"... Och att, om jag bryter detta löfte, jag kommer att få jättesvårt att undvika hetsätandet... Men ja... Det är lockande... Jag suktar verkligen efter allt onyttigt just nu. Fett och salt. Socker och... Ja, vad det nu är för hemskheter i allt som jag älskar!


... Och så mailade jag MinKontaktPåKommunen. Behövde fråga henne ifall det fanns någon som jag kunde kontakta för att höra hur det går på sysselsättningsfronten.

Hon trodde att det skulle vara min gamla jobbcoach... Så. Så fort som jag hade fått det svaret, mailade jag Jobbcoach och frågade när det kommer att börja hända något... Men har inte fått svar ännu... Får se om hon svarar imorgon.


...


Annars...


Jag har funderat hund...

Hittade en fin hund på Blocket. Och kände bara att det kanske skulle vara värt det. Jag menar. Det som håller mig tillbaka(förutom den psykiska pressen), är ju begränsningarna i livet, som en hund skulle innebära... Men jag vet inte hur länge jag ska hålla mig öppen för annat, när mitt liv i stort sett har bestått i att se på tv och struggla med mig själv, i flera år nu...

Jag menar. Skulle en hund helt plötsligt bli ivägen för att jag blir väldigt upptagen(som ett mirakel från ovan), så skulle jag bli väldigt förvånad... Och ändå känns det så tungt att binda upp sig..! Trots att det kan göra mig lyckligare och ge mitt liv en mening!


... Och så har jag funderat onyttigheter hela dagen.

Jag har suktat efter kakor, bullar, tårtor. Suktat efter choklad, godis och milkshakes... Efter hamburgare, pizza och paj...

Och det har bara varit full rulle däruppe... Men jag kan ju inte spela förvånad. Det är ju vad som händer när man nekar kroppen sitt bränsle... Och när man har vant in dåliga matvanor under ett långvarigt hetsätande!


...


Jag hoppas att JobbCoach svarar imorgon. Så att jag får veta om det är pågång...


Men förutom det, skulle jag verkligen behöva tillåta min kropp tillräckligt mycket energi för att orka diska. För att orka duscha... Och så snart som möjligt, skulle jag även behöva tvätta.. och städa...

Just nu orkar jag ingenting. Och jag trivs inte med hur lite jag äter. Trivs inte med hur mycket jag äter... Och jag trivs inte med vad jag önskar jag fick äta... Trivs inte heller med att inte få äta det... Och jag trivs inte med mig själv. Mitt liv... Min vardag...


Jag trivs helt enkelt inte... Jag vill mer än såhär...

ANNONS
Av D - 17 december 2016 23:40

... Usch. Nu ska det bli skönt att sova...

Jag är såå trött. Slut i både kroppen och knoppen...

Men eftersom att jag bara har ätit en kopp naturell yoghurt och druckit en kopp kaffe med mjölk idag.. -Får vi se hur bra det går att sova...


Grejen är väl att jag bara har ätit en niondel av vad jag kanske egentligen borde göra.. -Men det känns så skönt att äntligen få chansen att göra det, efter veckor och ytterligare veckor av nästan ständiga hetsätanden...

Så att jag tar varje chans jag känner, när begäret inte är så stort(eller ens finns!).. -Att äta så lite som möjligt...


...


Dagen idag. Snabbt nu då, innan jag lägger mig...


Jag ställde klockan igår innan jag la mig. Så att jag, om jag kände för det.. -Kunde ta bussen in till stan och se om även 28åringen skulle ta den(även om jag avvisade henne när hon ville åka till stan tillsammans)...

Så att. När klockan ringde vid kvart i elva, och jag redan hade vaknat ett antal gånger.. -Klev jag upp och gjorde mig iordning för att direkt gå till bussen...


28åringen var inte med. Jag antar att hon valde att stanna hemma, när inte jag visste om jag skulle orka träffas...

... Så att jag gick istället omkring i kylan och bara väntade på att tre timmar skulle ha gått, så att jag kunde ta nästa buss hem...(Dumt att åka in på en lördag)..

Jag funderade på att ta en som gick timmen innan. Men då hade jag behövt promenera från trafikplatsen(en halvtimme)... -Och efter att redan ha promenerat i en halvtimme utan att ha ätit någonting under dagen, kände jag inte att jag orkade promenera i kylan på en hal isvägkant i halvmörker och med galna bilförare omkring mig...


Så att jag stannade kvar...

Jag funderade dock länge och tvekande, på ifall jag skulle åtminstone ta en kaffe medans jag väntade...

Jag var inte sugen eller kände något behov av något ätbart... -Men en kaffe.


Jag gick omkring lite. Men eftersom att det var lördag och lunchtid.. -Fann jag ingen framgång i att hitta ett lugnt café... -Och något pressbyråkaffe var jag inte ute efter! Inte idag... Idag ville jag sitta i en mysig miljö och dricka kaffe... -Det hade varit en utmaning i sig. Eftersom att ju mindre man har att göra, desto mer tänker man på omgivningen... Och att då bara dricka kaffe och inte äta...


Men jag gav upp till slut...

Gick tillbaka och satte mig på busstationen och väntade... -Det var nu en timme kvar...

Jag blev kall... -Det började verkligen bli kallt...

Värkande fingertoppar...


Jag gick och köpte mig en kaffe på Pressbyrån istället, ändå...

Satte på musik i mina öron medans jag väntade...


...


Väl hemma...

Jag har kollat en massa "fåtöljer"...


Grejen är den att jag klev upp mitt i natten och kollade upp i taket i vardagsrummet...

Jag hade kommit på att jag ju kunde ha två olika sorters hängande "stolar"... Eftersom att jag hade svårt att avgöra vad som skulle vara skönast att sitta i... -Hängmattan eller hängkorgen...

Och det ska nog funka...

Jag tror att det ska få plats på just de ställen i taket, som jag skulle vilja ha dessa.


Och idag när jag kollade "fåtöljer". Lite olika alternativ och färger på hängmattor. Och lite olika utföranden på korgar.. -Poängsatte jag även de som jag gillade, från ett till tio, i tre kategorier. "Rum(hur bra den passar in till det övriga i rummet)", "utseende(hur snygg jag tycker att den är)" och "komfort(hur bekväm jag tror(tror) att den ska vara)"...

Och även om jag nu, i skrivandets stund.. -Känner lite ångest för att jag ju inte kan veta ifall jag har missat någon "helt perfekt" därute... utan att veta om det.. -Så tror jag att jag har hittat mina två favoriter.

Och jag tror att jag gör mig själv en otjänst om jag fortsätter titta ännu mer.


Nu väntar jag bara på att få skicka tillbaka den fåtölj som aldrig blev min vän, och få pengarna tillbaka.. -Så att jag kan köpa dessa två istället.


...


Annars har jag nog bara sett på tv idag.

Ätit lite yoghurt, och sett på filmen som gick på 4:an... -Dumt att den var i delar... Nu måste jag ju komma ihåg att se den även nästa vecka!


...


Eftersom att mitt busskort hade sista dagen idag, ska jag nu ta en paus och bara stanna hemma i så många dagar som jag känner att jag behöver...

Jag ska ju på julbordet den 21:a... -Men annars...


Och så...

-Det kanske blir lite svårt att orka hålla sig hemma, om jag vill proppa någon dag(kanske lite för ofta)... För att då kommer jag ju att vilja in till stan och handla. -För att slippa "bli dömd" av butikspersonalen här, på grund av vad jag köper och hur ofta..!


... Usch, vad stressad jag blir när jag tänker..!

Nu är det julbordet. Jag har IKEA inplanerad någon gång framöver, med 24åringen... -Sedan blir det födelsedagar på födelsedagar på födelsedagar, i resten av mitt liv!

Det blir familjeträffar och enskilda träffar med syskon och föräldrar...

-Och ja-a... Stress...

ANNONS
Av D - 8 december 2016 22:59

... Jag känner mig så pressad. Så stressad.. -Jag sitter och gråter...

Byxorna är blöta vid knäskålarna, av tårar... Ärmsluten på tröjärmarna, likaså... -Och inte heller huvudkudden min, har kommit undan. Då jag kramade den så hårt mot mitt ansikte...


... Jag känner mig stressad. Det händer för mycket...

Det ligger för många förväntningar i luften, från mig själv och från alla andra... -Och jag känner mig så orolig för att svika. Att såra... -Eller att bara inte vara bra nog...

-Rädd att andra ska tycka att jag tänker fel om "det eller det"... Och att "det ju är självklart"...


... Jag känner mig stressad inför alla sammankomster med familjen... Av att ha nära och kära att ställa upp för... -Att svika eller "felbehandla"...

Och att jag samtidigt har svårt att orka hantera livet, så fort som jag "gör någonting"... -Att kontakten med andra människor, ibland inte alls fungerar...

Och att jag inte får vardagen att gå ihop... -Att den känns meningslös.. Och livet likgiltigt...


...


... Jag vill bara proppa nu...

Jag vill äta tills det inte får plats en smula till...

Sedan vill jag spy upp allt igen, och gå och lägga mig... -Krypa upp i ett mörkt och ensamt hörn... Blunda hårt... -Och sedan hoppas på att aldrig behöva se verkligheten igen...


Jag orkar inte vara...

Inte när jag känner mig såhär skör...

Inte när allt känns så stökigt och rangligt... -När balansen i både sinne och själ, är såpass dålig att jag ständigt håller på att ramla av "vad det nu är jag befinner mig på"..!


... Hade jag varit helt ensam, hade jag kanske kunnat slappna av..

-Kanske inte.. För att inredningen min.. och allt annat som rör mitt eget liv.. -Hade ju fortfarande varit en stressfaktor... -Men jag hade iallafall bara haft mina egna tankar och känslor.. -Mina egna förväntningar att leva upp till...


...


Igår proppade jag.

Ordentligt proppade jag...

Kunde inte sova till natten... -Lyssnade på musik och klev sedan upp igen... -Åt lite till...

-Proppade fastän jag inte var varken sugen eller hungrig...


När klockan blev morgon, gick jag och la mig igen...

-Lyckades somna en stund... Och klev sedan upp vid tiotiden, som vanligt...


Jag åt igen... -Ännu mer..!

Och jag såg på tv...

-Väntade för att se om min leverans skulle komma.. -Taklampan...


Och sedan. Om än sent, mailade försäkringskassan. Och...

-Ja, det blev ju inte så mycket till möte. Inte så mycket till planering...

-Hon nämnde vården. Men sade sedan att vi kunde höras av igen på mailen, under år 2017. Och att jag skulle höra av mig om något förändrades.. -Om jag fick en aktivitet beviljad.. Eller något annat stöd...


... När klockan blev två, gick jag iväg till bussen. Fastän jag borde ha väntat ett par timmar till.. -Ifall att leveransen av min taklampa skulle komma!


Jag hatar verkligen att det är så tyst! Att jag inte får någon info om vad som händer..!
Jag har ingen aning om när den tänker anlända. Jag har ingen aning om ifall de kommer att höra av sig innan de kommer..! -Eller om jag kommer att missa dem för att de inte gör det!


... Och samma sak med mitt kanalpaket.. -Utbudet...

-Jag får inte heller där, kontakt! .. -Nu när jag ska byta ner mig...

"Ska det vara så svårt?!"...


...


Jag klev av bussen vid tidigare busshållsplats... -Promenerade i några minuter. Säkert en timme...

Sedan väntade jag på pappa. Gick långsamt, runt och runt.. -Vid och i gallerian...


När pappa äntligen kom, skulle han till bibblan först.

Han skulle även till Willys. Men det kunde han ta efter att vi hade hämtat ut mitt paket...


Paketet var mindre än vad vi hade trott. Det var inte så jätteotympligt.. Och inte heller speciellt tungt.. -Trots att den innehöll en fåtölj..! -Stolsliknande sak...


... -Så att jag sa till pappa att jag kunde ta den på bussen istället. Om han bara skjutsade mig till busstationen...

-Det var en och en halv timme att vänta. Då jag missade den bussen jag hade tänkt ta om paketet skulle visa sig vara görbart att ta med på bussen...


Men jag bestämde mig för att ändå vänta...

Det kändes lite larvigt att låta pappa skjutsa hem mig.. -Åka hela den biten.. -När paketet ändå var så lätt att få med sig...


...


Det blev kallt efter ett tag...

Jag hade tänkt kliva på en tidigare buss. Men då kliva av vid trafikplatsen(eftersom att denna inte gick ända hit)...

-Men jag bestämde mig för att vänta, istället. Då det skulle kännas farligt att gå med en stor kartong i famnen, på en kolsvart väg med hastigt körande bilar.. -Och med bara några reflexer på sig..!


... Väl hemma, bestämde jag mig iallafall för att äta lite till... -Igen!

Jag var inte hungrig... Men jag känner mig...

-Ja-a...


... Sedan så kollade jag presenter.

Kände att jag behövde hitta någonting till mamma. Eftersom att jag har köpt någonting till 23åringen... -Och de fyller ju nästan samtidigt! ...

Hade inte varit snällt att bortse från att ge den ena en gåva, när man ger den andra...


... Men då blev jag osäker på om den ena ska känna sig mindre värd på grund av "vad!" jag ger, istället...

-Och jag blir så trött... -På ångesten. På osäkerheten... På den låga självkänslan...

-Jag känner mig aldrig bra nog...


...


När jag tittar framåt.. -Känner jag bara att jag inte kommer att orka...

Jag kommer inte att orka allas förväntningar, i år efter år efter år... Dag efter dag.. efter dag...

Jag kommer inte att orka ställa upp och umgås...

Jag kommer inte att orka med ätstörningen.. -Att leva ett meningslöst liv...

Jag kommer inte att orka med att känna att jag borde, måste eller behöver göra "det, det eller det"... -Men inte orkar.. eller känner ro till det...

-Kommer inte att orka leva i ett kaos... -Inte i flera, flera år till...


... Och därför...

-Därför vill jag blunda. Glömma... -Aldrig vända tillbaka... -Aldrig kika ut ur mitt lilla mörka skrymsle...


... Men det är nu...

Det är nu som jag känner såhär...

-Men vilken dag som helst, kan jag för en stund, känna helt annorlunda...


Jag orkar bara inte, just nu...

Det är för mycket på en gång...

-Och jag vill bort...


...


Nu ska jag proppa... och gå och lägga mig, tror jag...

... Det beror på när jag ska börja med svälten igen... -För att jag tänker inte proppa mer nu, om jag ska fortsätta proppa i flera dagar till..!

Av D - 19 november 2016 00:22

... Jag hade bestämt mig för att sluta köpa godis...

Jag hade bestämt mig för att bara köpa ekologiskt...

Jag hade bestämt mig för att undvika onödiga tillsatser, tillsatt salt och sötning...

... Och för att undvika hetsätande eller överätande, behöver jag även äta vid speciella tider...


... Men allt spricker när syrran kommer över...

Hela den här dagen har spruckit helt, vad gäller både vad jag köper, vad och hur mycket jag äter...

Det har blivit en massa godis. Först inget att äta alls, på halva dagen. Och sedan en hel del till kvällen... -Så att jag mår illa!


Det jag har köpt, har varken varit ekologiskt eller egentligt bra och nyttigt...

Och jag känner bara ingen stabilitet alls...


Jag har ju så svårt att säga nej. Att behöva känna att jag inte ställer upp. Sviker...

Så att.. Vill hon att vi(jag) köper godis, är det vad jag köper... Och eftersom att det är jag som står för allt vi äter, kände jag inte att jag ville slå till på extra dyra varor... -Så att det blev billiga märken. Icke ekologiska...


... Men från och med nu, tänker jag inte spela på mitt eget mående... Min egen hälsa.. -För någon annans skull...

Utan känner jag att jag behöver avstå godis och andra godsaker, måste jag göra det även när hon ska komma... Godis får hon äta hemma!


...


Ja-a... Dagen idag.

Vaknade imorse, efter att faktiskt ha fått sovit lite grann...

Klev upp. Satte mig vid tv:n... och åt frukost...


Sedan, när klockan blev runt halv elva.. -Gick jag hemifrån. Iväg till bussen...

Träffade 28åringen. Gick ut med henne och hennes hundar, i regnet...

In och se på hennes nya lägenhet. Se på tv... Och så småningom äta...


Iväg till affären en vända. Handla det vi skulle ha i helgen...

Mer tv. Syrran packade lite saker... Jag sysselsatte mig med att inte bry mig om hundarna, och kel med katterna...

Ja, jag älskar hundar. Men samtidigt vill jag inte ha överlyckliga och hetsiga hundar på mig. Utan hälsa på dem när de ligger lugna... -Katterna däremot. De är klappvänliga och sprallar inte upp i lek så fort som man rör vid dem...


... Vi blev hemskjutsade av 28åringens sambo... Och sedan dess har vi sett på mer tv. Serier... Och ätit godis...

Och nu ska jag väl, trots ångest och ett lätt illamående.. -Försöka sova. Vila lite...

Så får vi se om det känns bättre imorgon...


God natt med er <3

Av D - 27 september 2016 18:00

Imorgon reser jag iväg. Lämnar min vardag och dess problem och bekymmer, för ett tag...

För att nu finner jag ingen kontroll. Noll kontroll... Och greppet jag kände i början av sommaren, tycks vara ett minne blott...

Tillåtelserna att strunta i vad jag egentligen borde göra för mig själv... Tillåtelserna att gå åt ett håll som känns så, så fel... Som tar mig dit jag verkligen inte vill.. -Blir bara fler och fler... Och det går inte ens dagar emellan gångerna!


... Att inte känna kontroll, fick mig att åter börja rabbla vad jag borde göra men som aldrig har fungerat...

Och till slut fick jag bara för mig "Jag åker iväg. Till H*vetets Stad, reser jag iväg"...

Samma kväll som jag fick för mig det, messade jag Xsambon som jag inte hade hört någonting ifrån sedan jag i vintras konstaterade honom ointresserad och gav upp om hans kontakt...


Jag frågade honom hur hans liv såg ut nu och ifall han var intresserad av besök...

Det var han.

... Så. Dagen efter, ringer jag honom. Vi pratar i tre och en halv timme...

Visst. När vi var nykära, hann jag varken tröttna eller bli trött... Men nu ville han bara prata, prata och prata. Fastän jag redan efter mindre än halva tiden, hade för mycket ångest och kände mig för trött, för att orka fortsätta..!


Men han hade mycket att säga.

Han stöttade mig iallafall från sitt håll, med att beställa biljett till resan... Och imorgon åker jag.


... Så. Från att få infallet på lördagen, ringa Xsambon på söndagen... Och så reser jag 35mil bort, till ett ställe som jag tidigare velat dö på... Med en person som tyngde mitt liv såå mycket...


Men han är min själsfrände. Min varmaste person.. och tryggaste vän(bara han tillåter det)... Och naturen är underbart fin. Hans familj, trygga vänner...

Och jag behöver en semester ifrån vardagen och ätstörningen... Så jag får hoppas på det bästa... Det vill säga, att jag inte tyngs ner under jorden och längtar hem det första jag gör...

"Energin, kära Xsambon. Energin. Du får inte tynga energin. Jag saknar ju dig. Oss."...


...


Den senaste tiden har iallafall bestått i att äta... Att äta, äta och äta...

Får jag för mig att börja svälta igen... Eller som nu... Att börja äta strax under den mängd som jag kanske borde. "Så att jag har kontroll, men inte rasar i vikt".. -Så kommer jag alltid på en anledning till att, dagen efter typ, tillåta mig själv "en sista gång av hetsätande"...


Det har i princip bara varit godis. Godis och andra sötsaker... Och jag vet inte hur mycket pengar jag har gjort av med på det de senaste veckorna!

Men min kropp har iallafall vant sig vid den sortens kost nu... och mängden! Så att jag får inte längre ont. Blir inte längre illamående... Det är bara magen som blir stor, stor, stor(men den går ju tillbaka igen)!


...


... "Jag är inte fet. Jag är bara mindre spinkig"...

Ja, så är det. Men ju mer jag äter, desto mer går jag upp i vikt. Det vet jag. Och det säger sig ju självt...

Och när jag tittar på mina lår. Känner på min mage. Slänger en inspekterande blick på mina överarmar. På vristerna och vaderna...


-De är stora! Eller ja. Större.

Och när man för bara några veckor sedan, har gått med tio kilos undervikt under fungerande svält... Och sedan helt plötsligt bara väger tre kilo under gränsen till normalvikt... Ja, då ser man sig ändå som fet... och rädslan smyger sig på. Oron.


... Jag menar. Det är ganska stor skillnad mellan att gå omkring med varken muskler eller fett... Och att börja närma sig normalvikt...

Och eftersom att jag inte tycks kunna tygla mig själv, vet jag ju inte vart jag kommer att sluta... Och det är ju en rädsla i sig!


...


Men imorgon reser jag iallafall till H*vetets Stad. Stannar under obestämd tid...

Mår jag bra där. Bättre. -Då stannar jag nog, jag vet inte hur länge! Men mår jag dåligt, kommer jag med största sannolikhet bara att stanna i fem dagar eller så...


... Egentligen har jag möte bokat med MinKontaktPåKommunen och JobbCoach. Då jag kände att jag verkligen behövde komma hemifrån, den perioden då hetsätandet var relativt nytt och jag inte kunde acceptera beteendet. Så. Jag ville ut på praktik. Behövde verkligen ut!


... Men nu vet jag inte. Det känns som en återvändsgränd. En rondell... Och utvägen ur det hela, blir aldrig någon annan än vad den blev gången innan...

Jag menar. Ingen praktik. Ingen framgång... Ingen vilja när det väl kommer till kritan...


... Jag var hos mina föräldrar i söndags. Då de hade skrivit ut min biljett för resan, åt mig. 

Och då pratade mamma och jag om det här med att komma ut på aktivitet...

Jag börjar ju såå tappa hoppet och tröttna. Och ju fler gånger jag försöker men inte tar mig, desto mindre har jag lust att försöka igen, igen och igen...

Jag menar. Man tappar ju lite av det lilla självförtroende man ändå besitter... Och nu känns det som om jag försöker pressa ut den sista droppen...


...


Sedan jag skrev sist, har jag varit nära på att köpa hund. En valp. Stor hund...

Jag kontaktade uppfödaren. Hade lite kontakt med henne. Men kunde inte riktigt ta det steget, då det är en sådan stor förändring. Och att även om jag behöver någon annan att fokusera på och lite kärlek i mitt liv.. -Blir kraven i vardagen, med ens jättehöga! Och hela min tillvaro kan braka samman!

.. "Och hur är det med ekonomin?"...


... Mina föräldrar... Eller mest mamma, var en annan orsak...

Jag vill inte se hennes skrumpna ansikte. Hennes besvikna och oroliga ögon, gå ner i golvet...

Vill inte höra hennes stönande suckar... Känna hennes negativa energi...


Ja, hon gör så. När hon tycker att man gör någonting som hon inte håller med om, visar hon det...

Och visst. Jag är vuxen. Och jag ska inte behöva någons medkännande för att kunna få gå min egen väg... Men jag känner mig skyldig.

Gör jag mina föräldrar oroliga eller besvikna, känner jag mig skyldig...


Sist jag var i H*vetets Stad och kom hem och sa att jag funderade på att flytta dit igen, fick jag precis de blickarna... Det ljudet... Den energin... Hon tyckte inte om tanken på att jag återigen skulle flytta 35mil bort, till den stad där jag höll på att dö ifrån dem utan att de kunde närvara som stöd i helvetet...

Och hon tycker inte om tanken på att jag skaffar hund och därmed drar på mig ett ansvar som jag inte kan eller kunde hantera...


...


Ja just det, ja. Jag skulle ju skriva om vad mamma och jag pratade om i söndags.


Jag behöver liksom kraven på mig, för att ta mig ut någonstans. Jag menar. Utan krav från samhället.. eller från någonstans alls, kommer jag inte heller någonstans.

Jag kan liksom inte tvinga mig själv ut i någonting smärtsamt och otryggt... Någonting jobbigt.. -Om jag inte behöver!

.. Men om jag måste, så kan jag!


Jag menar. Jag gick en hel skolgång. Tolv år i skolan. Pluggade genom stress och press. Genom krav som var aningen för höga(på grund av perfektionism och konfliksrädsla)...

Jag gick bestämt till skolan varje dag. Kom alltid i tid. Och utsatte mig själv för mobbning och utanförskap. Otrygghet...

.. Och jag fick bra betyg!


Jag visste ingenting annat när jag var liten. Jag visste bara att pleasa. Göra vad som förväntades av mig. Och undvika utskällning. Besvikenhet... Eller dömande blickar.. -Till den grad som jag själv klarade av...

Men hade jag vetat att det var okej för mig att inte göra som andra förväntade sig, tidigare än vid 17 års ålder... Ja, då hade jag nog inte sett den där jobbiga skolgången som ett krav, heller...


Men den var ett krav. Och jag behöver krav. För att kämpa mig igenom jobbiga saker, behöver jag krav. Annars godtar jag dem inte...

Men med aktivitetsersättning. Inga krav...


... Och nu, med det här självskadebeteendet och vetskapen om att "det går bra att inte vara till lags. Inga konsekvenser", vet jag inte vad ett krav skulle göra för eller mot mig...

... Men det får jag inte heller veta... om ingen ställer kraven...


*Suck*...


...


Jag skriver kanske mer, från H*vetets Stad sedan...

För att jag känner att den resan kan både bli en stor och tung undergång... Med mycket ångest och besviket grubbel...

Eller en känsla av lättnad, kärlek och glädje... Och en vilja att med bums, flytta tillbaka dit och aldrig mer utsätta mig själv för min meningslösa vardag!


Jag menar. Jag har vänner där. Och med "vänner" menar jag Xsambon, hans bror, hans syster och mamma...

Men det känns ändå mer som ett liv än vad det här gör. Jag lever ensam. Har familjen. Men inte i vardagen...


... 

 

Av D - 29 mars 2016 00:48

... Äsch. Jag är trött, och skulle egentligen gå och lägga mig nu...

Men det finns samtidigt en viss motvilja till att studsa ut och in ur bloggandet hela tiden...

Antingen eller, liksom...

 

... Så. Ska jag kvällsblogga, så ska jag kvällsblogga... Varje dag...

 

Det är bara det att jag känner mig så utpumpad om dagarna... Om kvällarna...

Och behovet av att dela med mig och att dokumentera mina dagar, känns inte av så mycket, längre...

Vilket gör att skriva, rätt så segt...

 

...

 

Men jag försöker ändå.

 

... Dock så kommer jag inte att orka gå igenom alla de dagar som jag har missat...

Beskriver väl några punkter av vad som hänt sedan i torsdags...

Och så börjar jag ifrån idag istället...

 

...

 

...Jag var hos mina föräldrar...

Åkte ju till dem i fredags förmiddag...

Hade bestämt mig för att ta brunchen på Pressbyrån eller någon matbutik, istället för hemma. Passa på, liksom...

Det blir ju ändå lite annat, att äta ute. Även om man som i mitt fall, hellre går till en matbutik och köper smörgås... Än att gå till någon snabbmatskedja eller restaurang och köpa "riktig" mat...

 

... Så det fick bli en sallad från mataffärens salladsbar... Medans jag väntade på bussen vidare till mina föräldrar...

 

... Hos mina föräldrar hände det egentligen inte så mycket, första dagen...

Mamma och jag pratade lite...

Pappa, mamma, jag och 15åringen såg på film på kvällen...

 

... På lördagen sedan, var jag väldigt trött...

Jag hade sovit rätt så bra. Ungefär som jag gör här hemma. Trögt att somna. Och sedan, vakna tidigt...

 

... Jag klev upp vid halv åtta. Gick på toaletten...

Och sedan satte jag mig bara framför tv:n... Ja, den var avstängd. Men jag väntade bara på att mamma och pappa skulle kliva upp...

 

... Jag var trött. Som om det faktum att jag hade ätit mer än normalt, gjorde att jag blev helt färdig i både kropp och själ...

Det faktum att jag hade sluppit min fixerade hjärna för ett tag, bara hade tagit musten ur mig...

 

... Så. Medans mamma höll på och laga mat och förbereda för när syskonen skulle komma, gick jag och la mig på sängen en stund. Vilade...

 

... Syskonen kom runt halv fyra.

Det blev påskfirande med mat och fika... Och en hel del godis...

... Och sedan, vid sju åkte alla hem. Jag och 24åringen tog bussen in till stan tillsammans... Och skildes sedan åt...

 

...

 

Igår...

Jag minns inte riktigt...

 

Jag var ju tillbaka i vardagen igen...

Stannade hemma, om jag inte minns fel...

 

En del matrelaterad ångest... Som vanligt...

Och även en del bekymmer, vad gäller temperaturen i kylen, och att våga lita på termometern...

 

...

 

Idag hade jag bestämt mig för att jag skulle åka in till stan och köpa en ny termometer...

En termometer som jag spenderade hela kvällen igår, till att välja ut... Eller om det var i förrgår...

 

... Jag låg i sängen hela natten igår, och funderade på vad jag skulle äta till brunch idag.. Och vart... Varför...

Och det slutade med att jag bestämde mig för att åka in till stan och köpa någonting på matbutiken... "Då jag ju aldrig åker in vid lunchtid annars.. Eftersom att jag undviker helgbussarna"...

Då kändes det helt okej att unna sig när det väl händer...

 

... Jag åkte in med halv-ett-bussen...

Gick till affären och köpte lite plocksallad ur salladsbaren...

Åt den, på en parkbänk... I sällskap av diverse fåglar som försökte smyga fram och sno den lilla salladsbit som jag hade tappat vid mina fötter...

 

... Sedan jäktade jag mig iväg till affären som jag skulle köpa termometern på... Men utan framgång...

Den fanns inte...

Eller jag tror inte att den fanns... Och jag var inte i sinne för att orka fråga om de hade den inne...

 

... Så jag gick tillbaka till busstationen, med tanken att "det får vara"...

"Jag får lita på termometern som jag har. Och sedan när jag väl känner att jag vill uppdatera min termometer i framtiden, gör jag det då"...

Det innebär bara en massa röra, stress och press, att ha det hängandes i luften, med ständigt förnyande beslutsångest...

 

...

 

När jag kom hem...

Jag satte mig vid tv:n...

Åt lunch/middag när det blev dags för det...

... Idag skulle det bli en latte och lite ugnspannkaka...

 

... Jag har läst lite bloggar..

Fört in siffror i budgeten...

Och sprungit fram och tillbaka mellan kylskåpet och vardagsrummet...

 

Jag har sorterat i kylskåpet. Och flyttat på hyllor, upp och ner... Tills  jag kunde känna att jag trivdes och var trygg med hur allt var sorterat och att allt fick plats att stå upp på sina respektive hyllor...

 

Det var viktigt för mig att sorteringen maked sense... Och det var svårare än svårast att placera hyllorna så att även de högsta av flaskor fick plats att stå upp(utan att det blev larvigt låg för någon annan)... Och att komma fram till ifall "det där faktiskt passar in på just den hyllan"...

 

... Men till slut så...

Jag tror att jag är nöjd nu...

 

...

 

Till kvällen, skrämdes jag från vettet, av en jättestor spindel på badrumsväggen...

Samma spindel(såg det ut som) som besökte mig även förra året vid ungefär den här tiden. Stor och tjock. Väldigt svart...

Undrar vart hen har hållit hus under dessa månader...

 

Förra gången försvann hen bara efter ett tag...

Och den är såå välkommen att försvinna en gång till... Nu på en gång, tack...

 

Jag menar.

Jag vågar inte dammsuga upp den. Då jag är rädd att misslyckas...

Vågar inte på annat sätt, flytta på den eller närma mig den...

Och min badrumsdörr som alltid annars står öppen, får nu vara stängd... Vilket jag inte riktigt trivs med...

Inte heller att alltid behöva inspektera badrummet för att se var hen den här gången, befinner sig...

 

... Men hen kryper säkert tillbaka vart hen kom ifrån, tids nog.

 

...

 

Det blev kvällsmål. Smoothie på vindruvor och passionsfrukt... Och en liten chokladbit...

Och sedan har kvällen spenderats med att försöka planera för nästa dags måltider... Och att fundera och älta vad jag vill, borde och kanske... planerar att äta/dricka framöver...

 

Bara ett ständigt gnagande i huvudet...

 

...

 

Diskning på det...

Och nu. God natt... <3

 

 

Av D - 22 februari 2016 22:02

... Jag märker redan nu(igår), hur energin till att diska(vilket är den enda sysslan jag har orkat med), åter har dragit sig tillbaka...

... Jag orkar inte längre. Finner inte ro...

Och den blir bara stående istället...

 

...

 

... Jag känner mig pressad inför onsdagen. Då jag ska till föräldrarna och träffa familjen, då...

Fira 18åringen som fyllde 19 den 3:e...

Hon bor i skåne. Så därför det blev lite senare...

 

... Jag känner mig pressad för att jag åter har ramlat ner i en "omöjlig situation".. En spricka där jag inte vet riktigt hur jag ska hantera det hela... Eller ifall den plan jag nu har, kommer att fungera. Om jag kommer att orka...

 

... Ja, jag pratar om ätandet...

Det tynger ner mig...

... Och jag vill helst bara stanna hemma. Iallafall inte umgås med någon... Det orkar jag inte...

 

...

 

Dagen idag...

Igår hade jag en propparnatt.

Till slutet av natten.. En stund in på morgonen, pressade jag bara i mig det sista som jag ville bli av med.. "För att sedan slippa det"...

 

Jag ville egentligen inte ha... Och jag hade redan ont i magen av allt "mat"...

 

... Jag satt uppe och tittade på tv... Skrev säkert en del i min textsamling.

-Fram till... Jag vet inte om den var sex eller sju på morgonen... Men det var iallafall direkt efter HelaSverigeRunt...

 

...

 

... Idag klev jag sedan upp till klockan, när den ringde för HemTillGården, vid halv tolv...

Såg på det...

Och blev sedan "för mätt" efter två tuggor av min frukost/lunch... Även om jag nog trodde att jag skulle orka äta det jag tog fram.. "Då jag var jättehungrig", enligt min mage...

 

... Men jag litar inte på varken hunger eller mättnad, längre... För att min kropp sänder helt klart ut falska signaler.

... Vilket gör det väldigt svårt för mig att orka hantera ätandet, just nu... Då jag inte har en aning om hur mycket jag behöver få i mig!

.. Och osäkerhet är otrygghet...

 

... Så. Efter lunchen, skrev jag av mig i min textsamling... En och två gånger. Försökte komma fram till hur jag skulle klara det här. Då den här planen nu inte skulle fungera...

Men jag kom fram till att jag iallafall måste äta upp maten jag har tillagad i frysen. Och de förpackningar som är öppnade...

Och att under den tiden, kanske min kropp hinner börja samarbeta med mig. Och prata ett språk som jag förstår... och kan acceptera!

 

...

 

... Sedan dess, har jag skrivit några gånger till...

Det har varit tankar och frågetecken...

 

... Ja, jag är fortfarande inställd på det här sättet(gårnattens plan) att äta...

... Men jag vet inte riktigt vilka mina regler ska vara. Och hur jag ska på bästa sätt, kunna accpeptera och vara nöjd med det hela...

Jag har frågetecken att reda ut. Oklarheter som måste fastställas svar på. "För att jag ska kunna slappna av och känna mig trygg. Fortsätta äta"...

 

... Grejen är ju den att jag inte ens vågar tillåta mig själv att äta hela frukter "för att allt jag äter ska vara iordninggjort på något sätt... Så att jag inte "tillåter mig själv" att ta det enklaste och snabbaste alternativet varje gång, sedan"...

 

Jag vill ha tydliga riktilinjer.

Tillåter jag mig själv att äta något "oiordinggjort", så kommer jag att få svårt att avgöra i vilka fall detta är okej, sedan...

Även om det är något nyttigt det handlar om...

 

Så. Smoothies eller juicer, it is...

 

... Det var även frågetecken om andra råvaror, som behövde redas ut...

 

Och sedan, ifall jag ens skulle fortsätta äta alls. För att "ska jag inte fortsätta äta, ska jag ju inte heller fortsätta handla... Men ska jag fortsätta äta, vill jag köpa den där saken som är på "erbjudande" nu, och inte när priset är höjt igen"...

 

...

 

Jag slungas mellan att nog tro att detta kan komma att funka "även om det blir stundvis tungt"...

Och att känna att det här aldrig kommer att fungera. "Jag kommer aldrig att orka"...

 

...

 

Jag åkte in till stan för en promenad. För att komma hemifrån lite, när klockan blev två...

Skulle gå i hamnen, tänkte jag...

 

... Bussresan...

... Jag funderade en del över hur jag skulle kunna "fly ifrån helvetet". Alltså slippa tänka på ätandet. Helst slippa äta alls. "Då det är så tungt"...

Men samtidigt kan jag ju inte fly till någonting "för att slippa äta", för att då proppar jag med största sannolikhet, sedan när jag väl äter"...

 

...

 

Jag gick ner till hamnen. Satte mig och bara satt...

Sedan stressade jag tillbaka till busstationen. För att hinna med bussen hem. KlockanFyraBussen...

 

...

 

Jag mailade på vägen till stan, MinKontaktPåKommunen. Då jag kände att jag nog borde satsa på en praktik ändå... "En hund kommer jag nog aldrig våga köpa". Även om jag väntar på det rätta tillfället. "Då det äntligen känns helt bra"...

Men jag kan inte vänta på det. Inte resten av mitt liv...

 

... Samma sak när det gäller ätandet...

Jag känner att, även om jag nu har lust att fly "för att slippa tänka. Slippa hantera", så känns det ändå som om jag kan få ätandet att fungera... tids nog... Och att då pressen i en praktik "och att inte längre ha tid", ska förstöra det hela...

... Men nej. Jag kan inte vänta på att det "kanske tids nog ska fungera"... Det orkar jag inte..

 

... Men på vägen hem sedan, när det ändå kanske kändes som om det kan fungera "åtminstone för ett tag" med ätandet, blev jag osäker på om jag skulle orka med en praktik. Eller om vardagen i sig, var tillräckligt...

 

... Och lusten att skaffa hund, har stött mig i själen några gånger om... Under dagens gång...

 

...

 

På vägen hem, lyssnade jag på musik...

Jag var trött i huvudet, och höll nästan på att somna. Men min känsla var klar...

 

Jag hamnade som vanligt när jag lyssnar på musik, på utsidan av livet. Tittade på det, med bakgrundsmusik, genom en fönsterruta...

... Och jag konstaterade bara. Fick den klara känslan av...

"Jag vill inte leva". Det är inte vad jag vill. Jag är inte intresserad"...

 

Utan jag vill bara behålla den där känslan. Somna in. Drömma...

Och sedan... inget mer...

... Höra musiken i bakgrunden... Bara glömma att det finns någonting som ska levas...

... "Jag vill inte delta. Bara i lugnan ro, betrakta"...

 

... Jag är inte intresserad längre. Jag har gett upp om livet... Och nu vill jag bara sluta. Koppla av... Koppla bort.

Slut.

 

...

 

Sedan jag kom hem, har jag som sagt diskuterat med mig själv. Och försökt finna trygghet i det nya sättet att försöka hantera ätandet...

 

... Jag har gjort mig själv nervös, genom att inte idag, följa denna plan...

Men lugnat mig själv med att "imorgon gäller"...

 

...

 

Jag oroar mig. Det gör jag. För att jag vet inte vad jag håller på med... Eller hur det kommer att funka...

Vad det kommer att reslutera i... Eller hur jag ska orka leva...

 

... Men att äta efter tider igen(trots att jag blir stressad och låst), känns ändå bra. För att då slipper jag känna kaoset i att inte kunna känna av ifall jag bör äta och inte... Eller att vilja äta hela tiden och inte veta ifall jag borde.. Behöver...

Kaoset som blir när jag äter för många gånger, under vågigt flytande timmar...

 

... Nu finns det åtminstone någon stolpe. Även om min kropp fortfarande inte signalerar ut trygghet genom hunger och mättnad...

 

...

 

Annars har jag bara sett på tv, tror jag...

 

... Jag har ju inte orkat diska ännu, heller...

Eller duscha...

 

Har ingen energi till övers...

Får bli imorgon, hoppas jag..

 

...

 

God natt med er <3

 


 

Av D - 21 februari 2016 22:43

... Idag har varit en dag av "tänka, tänka, tänka"...

Inget ovanligt för att vara jag, kanske... Jag som lever mitt liv, helt på insidan av mitt eget huvud...

Men det finns ju mer eller mindre intensiva dagar... Och idag har varit en av de mer intensiva...

 

...

 

Jag tror egentligen inte att jag har mått så dåligt.. till jämförelse med andra dagar...

... Men det har bara varit så långt.

 

När man tänker intensivt. Låter hjärnan rulla hela dagen...

När man springer fram och tillbaka mellan det ena tråkiga tidsfördrivet, efter det andra...

... Och känner hur meningslöst allt är...

 

... När man bara ältar och ältar, samma saker hela tiden...

 

... Vare sig dessa saker är positiva eller negativa... Drömmar eller uppgivna tankar...

.. Så blir det väldigt långt... och man blir väldigt slut...

 

...

 

Jag vet inte...

Idag har det varit mycket tankar på...

 

... Då jag har haft lust att bjuda över 27åringen till nästa helg. För att få någonting att göra. Få lite sällskap...

 

... Jag har bara ältat det...

Tagit upp mobilen flera gånger... för att sedan lägga ifrån mig den lika snabbt igen... Eftersom att jag inte kan veta nu, ifall det är ett mistag eller ej. Att ge henne förhoppningar, om jag sedan ångrar mig och inte längre orkar, tills nästa helg...

 

...

 

Jag har även haft stor lust att skaffa hund.. Av precis samma anledning...

Att jag behöver någonting att göra. Sällskap...

Och någon annan än mig själv, att fokusera på. Bry mig om...

 

... Men det handlar om ekonomin...

Utan aktivitetersättning har jag verkligen inte råd! ... Och om jag nu blir beviljad ny... "Har jag råd?"..

 

... Det handlar även om att låsa upp sig...

Ja, det går ju inte att komma ifrån... Med hund, blir jag väldigt låst...

"Mina föräldrar tar inte in djur"...

Jag har inget körkort... och bussförbindelserna är inte jättebra...

 

... Och så, ansvaret...

Jag är inte bra på att hantera press.... Press som lätt kommer med eget ansvar...

Jag blir stressad. Orolig... Och osäker...

... Vet inte om jag är redo för det. Att satsa på lyckan i att ha hund, om jag aldrig kommer att nå dit "för att det kräver för mycket"...

 

...

 

Och nu på kvällen...

 

... Även om det nu känns som om jag har funnit ett sätt att hantera hela det här ätarproblemet på, som gör att jag inte behöver dö nu direkt. Som gör att jag inte heller känner det där superstarka behovet av att svälta "för att det är den enda möjliga vägen"...

... Och som också gör att jag orkar med att diska. Inte känner mig hindrad från att lämna lägenheten... "Leva" om jag hade velat... "Eftersom att, att få ihop ätandet, inte längre tar all min tid och ork"...

 

... Även trots det, så känns det här allt annat än hälsosamt..!

Jag mår illa, istället för att bli hungrig...

Jag äter onyttiga saker... Egentligen vad som helst. Nyttigt som onyttigt. Bara vad jag känner för...

Äter dessa precis när jag känner för det. Natt som dag...

 

... Ibland blir det en timme emellan... Ibland lite längre...

Ibland blir det endast någon dryck... Ibland enbart mat... För att sedan kanske bli både och...

 

...

 

... Och nu till kvällen... Då osäkerheten över när jag bör äta och inte... Ovissheten över ifall jag äter för mycket eller lagom under ett dygn... Ifall jag får i mig alla dessa viktiga näringsämnen...

Och sedan, min ovilja som ligger i bakhuvudet... och tränger sig fram alltmer, att jag vill äta "mindre, mindre... mindre!"...

 

... Ja, det ger mig bara lusten att proppa. Då jag är stressad. Orolig...

Uttråkad... Underaktiverad...

.. Och i brist på mening i vardagen...

 

... Det är så tungt...

Jag behöver en meningsfull vardag. Orkar bara inte få det att ske...

 

... En aktivitet vore bra...

Eller en hund som lyfter upp...

Umgänge med nära och kära. Vilket för tillfället bara i mina ögon, är mina föräldrar och 27åringen...

 

...

 

... Men jag vet inte...

Det är tungt... Och hjälplösheten får mig bara att vilja svälta... "Hellre det, än röran i att äta som jag gör nu... Än smärtan i att börja proppa.."...

 

... Men jag vill egentligen inte börja svälta. Det är inte rätt väg...

 

Jag önskar att det krävde såå mycket mindre energi och tunga känslor, att äta under mer struktur...

"Det vore trygghet!"...

 

...

 

Ja-a...

 

Jag klev upp vid halv två idag... Vaknade då...

Efter att ha vaknat vid nio första gången...

 

... Det har blivit tv...

Jag har skrivit en gång i textsamlingen...

... Och så har jag sprungit rastlös, fram och tillbaka mellan datorn och vardagrumssoffan...

 

...

 

... Jag har ätit... Ätit några gånger till...

 

... Och nu har jag lust att proppa... Bara vräka i mig!

Men för att göra det, måste jag vara beredd på svält... Beredd på att överge allt gott jag nu får äta när jag vill... För den fysiska smärtan i att svälta...

Överge möjligheten att kunna ta hem någon till lägenheten...

 

... Jag blir begränsad...

Backar... Trycker ner mig själv...

 

... Men jag vet ändå inte om det är värt att ha det såhär... Att känna att tillvaron är såhär kaotisk...

Svävande... Liksom.. instabil...

 

...

 

Nu blir det mer tv...

Sedan, sängen...

 

Jag ska åtminstone diska och duscha imorgon..

 

... God natt med er <3

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se