Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Projekt

Av D - 21 januari 2017 00:19

... Min hjärna fixerar "hund", just nu... -Alltså verkligen..!


Jag...

Det började med att jag återigen köpte hem propparmat. En hel del godis och kakor. Men även minimorötter och färdigmat...

Jag vet inte varför eller hur det kommer sig. Men jag fick bara för mig att jag skulle proppa idag också. Och det kändes så självklart. Ingen direkt sådan där ångest eller ältande tankar, att jag både vill och inte vill... Såklart lite osäkerhet, eftersom att jag vet att jag inte borde...


Men jag bara gjorde det.

När jag vaknade imorse, efter att ha drömt en mardröm om min vardagsrumssoffa(den var trasig överallt!), klev jag upp och som vanligt satte mig vid tv:n...

Jag betalade räkningen från KanalNissarna, då den äntligen har kommit. Kändes inte helt rätt i summan och sådär, denna gång heller. Men om de kommer på att de har missat en "kategori", får de väl skicka en kompletterande räkning. Jag orkar inte kontakta dem och förvirra både dem och mig själv ännu en gång..!


Jag betalade iallafall räkningen, och bestämde mig sedan för att fylla på mitt busskort en till omgång. För att jag måste verkligen börja ta mig hemifrån igen. Och ska jag sedan börja praktisera, kommer jag ju ändå att kunna utnyttja det. Så att det kändes helt självklart att fylla på det på nytt idag...


... Jag satt sedan vid tv:n och bara väntade ut tiden tills jag skulle kunna gå till trafikplatsen.

Jag visste att jag behövde promenaden "Allra helst nu när jag ska proppa, igen!"... Men fastän jag skulle promenera i runt en halvtimme, kändes det långt att vänta tills det var lagom att gå.. "Det var ju nästan en timme kvar tills dess att jag kunde gå!"...


...


När det var ca 40 minuter kvar tills bussen skulle gå, började jag promenera till trafikplatsen.

Jag visste inte vilken buss jag skulle hinna med. Då det fanns två bussar med en kvarts mellanrum. Men det var ändå det som skulle få avgöra det dilemma som jag hade grubblat på hela förmiddagen...

Jag kunde inte bestämma mig för vilka affärer jag skulle gå till för att köpa min propparmat. Jag visste ungefär vad jag ville ha. Men det kändes långt att gå mellan affärerna, och jag var osäker på ifall jag skulle orka så mycket promenad på en och samma gång "Nu när jag har så dålig kondition"...


Men som sagt. Det fick hänga på bussen.

Den ena bussen går förbi en av affärerna. Och då hade jag kunnat kliva av där och sedan promenera i lite drygt en halvtimme, kanske fyrtiofem minuter för att komma till nästa affär.

Eller så kliver jag på den bussen som går till busstationen. Och då kan jag gå till de två butiker som tar knappt en halvtimme emellan, runt stan till...


... När jag nästan var vid busstationen, började jag fundera på hur jag skulle lägga upp det hela nu. Med tanke på att jag ville hinna med den första bussen hem igen. Men jag bestämde mig för att börja med den butik som låg längst bort(behövde en sak därifrån). Och hade inte den butiken allt som jag ville ha, kunde jag sedan avgöra ifall jag ville hinna med första bussen eller ifall det var viktigt med det sista proppet också...


Så att jag gick iväg. I rask takt gick jag... För att jag ville försöka hinna med båda affärerna om det behövdes. Men jag tog det ändå rätt så lugnt.

Jag plockade på mig det som jag ville ha. Stressade omkring en del, nervöst mellan hyllorna. Tvivlade. Hade lite pressad beslutsångest, eftersom att jag var under lite smått tidspress...


Jag hittade inga LEDlampor till min vardagsrumslampa idag, fastän det var första gången som jag tog tag i att försöka... Men nu när jag har kollat en gång, kanske det känns enklare att finna kraft till att kolla igen sedan...

Det vore ju bra att kunna tända lampan om man känner för det. För att som det ser ut nu, med alldeles för starka lampor, överväger jag inte ens att tända den!


...


Annars hade butiken allt jag ville ha, och jag åkte hem igen.


När jag kom hem, började jag som vanligt väga mina varor och skriva ner kalorier och allt det där. Så att jag har koll på vad denna propparperiod kommer att innebära. Och sedan satte jag mig vid tv:n och åt...


Det dröjde inte länge förrän jag insåg att jag återigen hade svikit mig själv. Att gårkvällens tankar och insikter fortfarande betydde någonting. Och att det var himla dumt att återigen tvinga mig själv till att äta skräp som jag inte ens längre vill ha. Utan som jag, när jag är på affären, bara tvingar ner i korgen... Utan att känna minsta lilla dragning till dem.. "Under tvivel!"... Och som jag nu, när de ligger på bordet, inte ens har lust att äta..!


Det är bara så dumt.

Och att göra såhär mot sig själv, när det leder till så mycket smärta, både fysiskt och psykiskt... Ja, men när det tillför negativitet och tyngd över hela livet och tillvaron... Det är bara så onödigt.

Och så mycket som jag ångrar det nu, tio gånger mer kommer jag att ångra det när det väl har gått för långt!


Jag menar. Det är ju inte bättre att svälta. Inte på många sätt...

Jag kan ju såklart se vissa positiviteter med det... Och föredrar det på många plan. Men jag vill ju inte. Inte när jag vet att jag bara lyckas tills jag oundvikligen börjar hetsa igen!


...


Jag skrev iallafall av mig i min känslobok.

Menade på att jag inte kan fortsätta såhär. Och att jag nu måste(måste!) ersätta det här hetsätandet.. Ersätta den här maten. Ätandet, med någonting annat.

Jag måste byta ut begäret att äta.. Lägga mitt fokus på kärlek, jobb, fritidsintresse eller träning... Gärna alltihop!


Jag vill ju börja träna. Jag vill ha hund. Vilket innebär hälsa och kärlek...

Men jag har ju också sysselsättning genom kommunen, pågång. Som jag inte vet om jag snart blir väldigt upptagen av. Och jag vet inte om jag kommer att orka både träna och jobba...

Jag vet inte heller hur jag skulle kunna kombinera hundägarskapet med jobb, träning eller fritidsintresse... Så att det känns som om jag måste välja en av dessa saker, som kan ersätta hetsätandet... Och då borde jag ju göra den sak som bidrar till samhället på något vis...


Men trots det, har jag kollat runt på hemlösa hundar. Adoptivhundar, ikväll...

Och jag hittade en älskling som jag lite smått föll för. Och när jag faller för något, fixerar jag ordentligt!

Så att. Hela kvällen idag, har jag grubblat, tänkt, funderat och känt efter.

Jag har föreställt mig. Fantiserat. Diskuterat. Och bara drömt mig bort...

Jag har vankat nervöst.. Och jag har varvat mitt grubbel, med det småtta tvånget av att vilja äta bort stressen. Men jag har undvikit det, eftersom att "nog måste vara nog" just nu...

Och jag ska klara mig tills imorgon.


Imorgon ska jag by the way, antagligen in till stan. Jag menar. Jag har busskort nu, och jag kan lika gärna åka in dit och promenera, som att promenera här...


Och egentligen borde jag, vilken dag som helst nu, ta tag i tvätt, disk och städ. Och så borde jag visa lite intresse för föräldrar och syskon...

Men det orkas bara inte med just nu. Inget av det. Och jag känner att jag inte riktigt kan greppa kontrollen över mig själv och mitt eget hem och liv...


...


Hur ska jag klara det här?

Så många tankar. Så många önskningar och planer... Borden och måsten...

Men ingenting händer...


Jag borde ta tag i någonting av det som kan förändra mitt liv till det bättre. I någonting av det som kan göra mig varm och lycklig. Som kan lägga mitt fokus på någonting som inte smärtar så...

.. Snart är det försent... Och då har jag verkligen svikit mig själv..!

ANNONS
Av D - 8 januari 2017 22:06

... Min hjärnas räknare går i 120... -Min dators och mobils räknare går i 120... -Och hela dagen idag, har dessa gått varma... -Jag kan inte koppla av... Det tycks ytterst omöjligt just nu...


... Jag blir alldeles trött i huvudet... Trött i kroppen. Tung i själen...

Jag har verkligen fastnat i någonting nu. Ännu en oros-och ångesthärva... Och jag kan inte sluta tänka. Fundera. Undersöka... Och försöka finna svar... -"Bäst och sämst", "bra och mindre bra"... "Passande och mindre passande"... -Och det är bara så svårt att komma fram till någonting alls, när det enda man har att gå på, är olika fakta från olika håll... -och sin egen föreställningsförmåga!

... Jag menar. Jag kan inte utan att testa, veta vilka ljuskällor som passar bättre i min lampa... -Och ändå sitter jag bara hemma och försöker finna det ultimata svaret på den frågan... -utan att kunna testa!


Det känns som att det inte finns något svar på vilken styrka jag behöver på dessa lampor. Inget svar på vilket färgsken de ska ge... -Och hur mycket jag än funderar och spänner min hjärna för att försöka föreställa mig hur många delar ljusare jag vill ha "än i hallen", i mitt vardagsrum.. Hur mycket mindre ljus jag vill ha "än vad jag har nu".. -Kan jag inte komma fram till svar.. Till en slutsats. -Det är inte möjligt, utan att kunna testa...


...


Förutom det.

Förutom att ha låtit räknare på tre håll, gått varma hela dagen, varannan minut(bokstavligt).. -Har jag också(som varje dag) räknat kalorier. Jag har ätit(som varje dag) ungefär 30% av vad jag kanske borde... Och jag har sett på tv. Tv. Massor av tv...


...


Jag börjar känna mig svag.

Jag vet inte om det beror på hur lite jag äter.. Eller ifall det beror på att jag bara sitter... Men mina lungor känns sammanpressade, allra helst när jag ligger ner... -Liksom svaga...


...


Jag har varvat min fixering av lamporna, med min önskan om att bara kunna hetsäta "om så för en gång"...

Jag har verkligen lust att bara få äta tills jag får ont och fortsätta äta.. Bara få släppa allt, för en stund... -Men grejen är ju, om jag gör det, att jag kommer att bli svagsinnad igen. Och jag känner inte att jag orkar med att tappa kontrollen och känna att jag sviker mig själv, en gång till nu... -Så. Hellre fortsätta svälta.. än att tillåta propp.. just nu...


...


24åringen messade. -Frågade hur det var, och önskade ett fortsatt gott år... Men jag har inte svarat ännu... Får göra det sedan...

Pappa messade och frågade om han hade glömt en mössa här... -Kollade, men hittade ingen...


...


Nu blir det nog sängen... -Eller ja. Först soffan...

Egentligen vill jag inte sova igen... -Nätterna är jobbiga. Sömnen konstig... Och jag har bara lust att... varken sova eller vara vaken... -Levande död kanske hade varit något... Bara ligga och stirra... Kanske äta mig fet... Och bara skita i allt...

ANNONS
Av D - 7 januari 2017 22:55

... Jag tände lampan...

Jag tände lampan, och nu känner jag mig helt stel och slutkörd...


Ja, jag har länge dragit mig för att tända taklampan i vardagsrummet. Då den är nyupphängd, trearmad... och medför osäkerhet i vad jag tycker om de ljuskällor som jag nu har i den... -Jag börjar helt enkelt tänka för mycket. Fundera, och söka svar...

Och idag var inget undantag. -Jag tände den och kände direkt att "Kanske är dessa lampor ändå för starka. För bländande"... Och jag kunde inte sluta fundera på ifall till och med möbler och textilier bländade mig där jag satt och stickade på mitt tidsfördriv... -Stirrade och stirrade på den där lampan... -Störde mig på den...


Så.

Jag började söka svar. Kunskap...

Jag har lärt mig nya saker. Sökt mer och mer, ju mer info jag hittat... -Och även om jag nu känner mig mer säker än innan, på ungefär vart jag ska lägga mig nu när jag ska testa annan ljusstyrka.. -Känner jag mig alldeles spänd inombords... -Jag kan inte riktigt slappna av. Och inte förrän jag har testat någonting nytt, kan jag känna mig lugn... -Och funkar inte de nya, kommer världen rasa samman, bara lite grann.. För att jag då har betalat några hundringar på LED-lampor som sedan inte blev bra.. "ändå..!"...

... Men jag måste ju testa. För att det är ju ingen idé att ha en lampa hemma, som man endast trivs med om den är släckt. -Allra helst inte när det är denna som egentligen ska ge huvudljuset i rummet!


...


Annars.

Förutom detta nervösa och tvångsmässiga sökande efter svar. -Mätning av kvadratmeter i rummen, och uträkningar av lux(lumen/m2) och lumen(ljusflödet).. -Har jag... nog bara suttit vid tv:n... -Det har inte blivit så mycket annat. Jag har ätit och druckit lite grann, också... -Tråkat. Väntat på ingenting... -Ja, och så stickade jag några varv på min stickning. Eftersom att jag kände att taklampan behövde tändas för andra gången sedan den sattes upp för en vecka sedan..!


Ja. Och innan jag började räkna på dessa ljusflöden och läste på om ljuskällor och rumsstorlekar, tror jag mig minnas att jag fortsatte mina tvångsmässiga funderingar på hur jag skulle kunna få tillåta hetsätning samtidigt som jag svälter och går ner i vikt... -Men än sålänge har jag inte köpt hem någonting och svikit mig själv..! -Än sålänge tycks det faktum att det är nytt år, vara ett väldigt starkt argument för ett fortsatt förbud.


...


... Jag kom av mig...


Jag är lite för fixerad vid dessa ljuskällor nu, och dessa lumen-och lumexvärden...

Även om jag tror att jag har mina "mellan "det och det" -värden" när det gäller lumex som lampan ska utstråla, så känner jag mig fortfarande i behov av att "Kolla, kolla, kolla. Läsa, läsa, läsa... Och räkna, räkna, räkna... -Fundera, fundera, fundera"... -Så att det får nog vara allt för idag... -Ska se om jag kan varva ner en stund framför tv:n... Eller om jag blir fast i ytterligare timmar av gnagande funderingar..!

Av D - 2 januari 2017 23:06

Idag..


Jag vaknade imorse, och hade fått svar från FåtöljNissarna. Hon skrev att hon inte vet vad jag menar. Då hon inte kunde se att de hade skickat en ny fåtölj till mig... men att hon skulle höra efter med ReturNissarna(benämnde hon dem inte, såklart) ifall de hade skickat något...

Grejen är ju den att jag fick ett mail om att min order var skickad. Och strax därefter, ett till om att min betalning var genomförd... -Men hon sa att de hade mottagit min retur, och att jag skulle få pengarna tillbaka.. Så att det löser sig nog...


... KanalPaketet har också hört av sig... -Svarat på mitt tidigare mail...

Så att.. Nu är det bekräftat att min abonnemang kommer att bli nedbytt efter den fria perioden, och att alla mina mail är avklarade hos dem nu.. -Så att ingen annan kommer att ändra i abonnemanget efter det...

... Däremot så fick jag inte något svar på hur det skulle bli med den där fakturan. Räkningen på knappt 50kronor, som jag fick för det stora paketet för bara en dag... -Jag ska ju egentligen ha det lilla paketet från och med den dagen... Så att jag vill inte betala för den, i risken för att de ska tro att jag vill fortsätta med det stora då...

... Men han svarade aldrig på den frågan... Inte vad jag vet iallafall... -Men grejen är ju att de är så otydliga... Och att svara "Nu är allting ordnat" eller något sådant, på ett mail med minst två ärenden... -Jag önskar bara att han kunde ha nämnt fakturan specifikt. För att nu vet jag inte ifall han har uppfattat den frågan. Och än sålänge har jag inte fått någon ny faktura... Vilket leder till att jag känner mig orolig för att inte få det fixat och därför behöva få en påminnelse... Och antagligen på samma faktura!

Och jag orkar inte ringa dit..!


...


Annars...

Jag har haft lite mailkontakt med MinKontaktPåKommunen, angående ett eventuellt beoendestöd...

Men jag vet inte... Jag känner ju att jag behöver det. Att jag verkligen behöver någonting som kan ge mig en förändring. Jag behöver styrka. Och jag behöver struktur och motivatoion... För att just nu orkar jag ingenting. Gör ingenting... Och ätandet vet jag inte alls hur jag ska få att fungera! -Det är ju nytt år nu. Och 2017 måste vara början till ett bättre liv. Detta år får inte bli som föregående år... Det orkar jag inte!

Men jag vet inte vad jag behöver. Jag vet inte på vilket sätt ett stöd ska fungera... Jag vet inte hur ofta jag behöver stödet... Vad jag orkar och klarar... Vad som vore överflödigt och onödigt... -För att när det kommer till kritan, är allt lika onödigt som det är nödvändigt... Allt lika svårt som det är lätt... Och allt är lika omöjligt som det är möjligt... Bra som det är dåligt...

... Så att jag vet inte... Men vad gör jag annars..?


...


Dagen idag, har suttits framför tv:n. Varvat med en massa toabesök...

Jag har ätit, men mest druckit... Och jag har nu tagit slut på allt det ätbara och drickbara som jag känner aptit för... -Nu har jag bara de saker kvar hemma, som har blivit avvisade gång på gång när min matklocka har ringt. -Och istället har lämnat mig hungrig... -Så att vi får se hur ätandet blir nu framöver...


...


Jag behöver egentligen diska... Jag har stort behov av att tvätta... Jag behöver städa golvet och damma ytor...

Jag behöver duscha och borsta tänderna...


Ja.

Av D - 1 januari 2017 21:49

... Lampan hänger i taket. Och den är jättefin när den är släckt. Jag bara älskar den. Helt perfekt... -Kanske inte som jag föreställt mig. Men helt klart någonting att stirra på.. och inte bara på det nervösa, fixerade och ångestladdade sättet...

Att ha den tänd, däremot. Jag stör mig på ljuset. Stör mig på frågetecnet ifall den ska blända... Stör mig på ifall jag skulle ha andra ljuskällor i den... -Att inte veta vad som är bättre.. Vilka alternativ som skulle visa sig hur...

... Men så har den ju bara hängt uppe i några timmar, också... Jag menar. Några fler timmars stirrande och gnagande, får man nog räkna med. Det blev ändå inte lika intensivt(just stirrmässigt) idag, som det har varit tidigare och med andra "nya tillskott"...


...


Igår.

Jag sov ingenting alls(möjligtvis någon timme), natten till igår... -Jag minns inte riktigt vad det var då, som jag gnagde på och funderade över.. -Vad som häll mig vaken...

-Jo, det gör jag visst, det! Jag hade ju gråtit. Gråtit i panik, i omgångar hela kvällen... Så att när jag väl gick och la mig, hade jag ont i huvudet. Sådär så att anledningen kan ha varit att de senaste veckornas spänningar släppte...

Jag hade ont i huvudet. Ont i ögonen. Var alldeles uppsullen i ögonlocken och ögonfransarna skavde...

... Och funderingarna...


Så.. Jag klev upp igen. Där runt tre någon gång. Såg på någon djurkanal på tv:n... -Och åt.. tror jag. Klev jag bara upp en gång under natten, så var det denna gång som jag började äta smörgås.. Utan något egentligt fysiskt behov...


Jag gick och la mig igen, om klockan var runt fem-sex kanske... Eller sju(?).. Jag vet inte...

Och sedan klev jag upp igen när klockan ringde vid nio.. och jag skulle duscha...

... Det känns som att jag skrev att jag duschade, i förrigår.. -Gjorde jag det? För att då kan jag inte ha duschat igår...


... Hmm. Jaja.

Jag klev upp för att duscha, iallafall... Och sedan småplockade jag det värsta i lägenheten, innan pappa skulle komma och hänga upp lampan i mitt vardagsrum... -Disken lämnade jag dock..


...


Pappa kom.


... Åh, gud vad segt det här går... Det är ingen bra skrivardag för mig. Jag vill bara proppa. Proppa ordentligt... Och sedan vill jag sova... *Suck*...


Han kom iallafall...

Han började kolla på lampan. Luska och pilla... -Gjorde mig orolig och nervös... Tror inte att jag visade det, dock.. Men jag var ju redan stressad och spänd över den där lampan, och hur det skulle gå att hänga upp den. Hur det skulle bli. Hur smärtsam resan skulle kännas och målet te sig...


När han hade knåpat en stund och undrat lite grann, visade det sig att han hade tagit med en sladd som inte var kompatibel med uttaget i taket... -Så att vi bestämde oss för att åka hem till dem istället. Och så skjutsar han hem mig "imorgon", och hjälper mig då...


... Lampan fick vänta. Och då även svaret om hur allt skulle gå. Hur det skulle bli...

Men eftersom att det var pappa som tog beslutet. Pappa som bar på kunskapen och erfarenheten... och trots allt pappa som skulle fixa det "nästa dag istället".. -Kände jag mig ändå rätt så lugn... -Allra helst eftersom att jag lämnade problemet hemma, och slapp "umgås med det"!


...


Hos mina föräldrar...

Det var skönt. För att det kom inga andra till föräldrarna för att fira nyår. -Det var bara 16åringen, mamma, pappa och jag.. Så att det blev lugnt och sansat. Inga högljudda och stressade.. -Skrattiga konversationer. Utan bara lugnt och glatt prat. Trevligt.


... När vi kom dit, åt vi lunch.. -Pappa, mamma och jag...

Sedan blev det middag. Trerätters...

Efter det, blev det efterätt framför tv:n... -Film... -Godsaker i mer än vad man kunde äta...


Ja, men bokstavligt!

Det är bara så... sjukt.. -Hur ätstörningen kan förändras eller pausa när man får distans... -Jag menar. Jag hetsäter. Jag har varit inne i en rätt så aggressiv hetsätarperiod i några månader nu. En preiod då jag knappt har svält alls... -Men så kommer jag bort. Och känner inget behov av att äta...

.. Och så går alla andra och lägger sig. Och jag känner direkt av de där cravingens... -Att jag bara måste äta, äta, äta! -Innan, när jag satt där med dem, kände jag mig bara för trött och tillfredställd. Färdig.. -För att ens fundera på att ta en ostbåge, en chokladbit eller ett chips..!


...


Vi gick iallafall ut på baksidan av huset, vid tolvslaget. Tände bara ett par tomtebloss och stod och stirrade på andras avfyrade smällare i några minuter...

Sedan gick vi in igen, och alla utom jag, smög in på sina rum och gick och la sig(eller spelade dataspel)...

... Själv kände jag mig för speedad och behövde varva ner innan jag la mig... -Sitta för mig själv en stund och bara stirra... Annars hade jag haft ännu en sömnlös natt!


... Jag såg på en bit av TheSoundOfMusic...

Och sedan fixerade jag för mycket vid godis, för att orka sitta uppe längre...


... Under natten(eller till senkvällen) kom RödaVeckan igång... Så att det var såå nära att jag kunde slippa den under hela nyår... -Nästan!

Så att natten blev inte den bästa ändå. Jag vill ju kunna springa omkring hela natten, om jag känner mig orolig... -Men inte så gärna om jag stör syskon och föräldrar...


Men jag somnade iallafall.. Och man får ju vara glad för det lilla.


...


När jag vaknade på morgonen. Vid halv nio.. -Åt vi frukost...

Eller jag satt på en avsides stol och bara stirrade, först. Sedan blev det kaffe... Och efter det, åkte mamma, pappa och jag, hem till mig... -Nu skulle lampan upp.


Jag var glad att mamma följde med. Idag, inte av samma anledning som det tidigare skulle ha varit. Utan idag handlade det om att jag tyckte att det var skönt med emotionellt stöd under lampupphängningen. Att jag inte ville behöva ta hela ansvaret för att hjälpa pappa och att veta vad som förväntas hela tiden...

Utan det kändes skönt att hon följde med, för att... det kändes stabilare och tryggare. Lugnare...

... Ja, och den tidigare anledningen... -Den brukade ju vara att jag kände mig otrygg i relationen med pappa. Men vi har kommit närmre varandra nu...


... Väl hemma hos mig...

Mamma placerade sig i soffan.. och satt näst intill okontaktbar hälften av tiden... -Hon höll på att köpa en blomma till sin morbror, tror jag...

Så att. Jag fick ju ändå bistå med det mesta. Både psykiskt och fysiskt... -Jag har ju inget problem att hjälpa till, fysiskt... -Men att veta vad som förväntas och att lita på att man gör tillräckligt... -Att inte få ångest när man blir osäker på hur det går i göromålet...

-Nej, det hade varit skönt med mer ögonontakt med mamma... -Tyckte nog pappa också...


... Men till slutet, var hon med.

Lampan kom upp. Jag blev positivt berörd av hur den hängde. Av hur den såg ut... Och till en början, av hur den lyste..


...


... Mamma och pappa åkte hem... -Och jag satte mig och åt. Satte mig framför tv:n... Stirrade på lampan...

Jag ställde mig i hallen. Stirrade in på lampan.. Kollade i olika vinklar... Från olika håll... -Och när det blev mörkare i rummet, var jag inte sen med att tända den.


Det känns lite tungt att tända lampan. Då jag börjar granska så mycket... -Jag stirrar ut den. Jag stirrar in i "glödlampan"... Jag spänner blicken lite extra mot möblerna, för att se om jag trivs med färgåtergivningen eller inte. Ifall det är för mörkt eller för ljust i rummet...

Och grejen är ju att det inte finns något rätt eller fel. Och eftersom att dessa lampor är de enda som jag har testat, kan jag ju stirra mig galen, då att jag inte har någonting att jämföra med!

... Men det går nog över. Det gör det alltid,, -Förr eller senare...


Men som sagt. -Som släckt, älskar jag lampan! ... Såå rätt!


... Och för att avsluta lampsnacket, kan jag passa på att säga att jag känner mig lite orolig.

Pappa bad mig att känna på lampan om någon vecka "För att se så att den inte har börjat lossna från taket"... -Vilket gör mig spänd i själen.

Men det är nog ingen fara. Det är ju bara för att vara på det säkra.


Och elen.

Egentligen.. -Eftersom att den här lampan är i metall(allra helst), var det tvunget att vara jordat. Men det var inte gjort i taket härhemma där lampan skulle hänga..

Så att nu måste jag vara extra noggrann med släckt lampa när jag ska pilla med den. Typ damma den(som om jag skulle damma) eller... kolla så att den fortfarande hänger.. -Eller något! Vad vet jag, vad jag kan tänkas upp dit och göra..!


...


Hela kvällen sedan dessa, har jag(förutom stirrat upp i taket) suktat efter att äta. Samtidigt som jag har känt mig illamående av bara tanken på ännu mer mat!

Men jag tror att det blir proppande ikväll, ändå. Eftersom att... -Ja, jag är störtfixerad just nu!


Men det känns ändå helt okej(förutom fysiskt). Eftersom att problemet med framtida näring, känns större just nu, än vad problemet med för mycket näring idag, gör.

Jag menar. Det är nytt år. Och min nya regel om mina inköp, kommer nu att sitta som ristad i sten! -Jag kommer giv och med det, att strypa hela min tidigare näringskälla... Ta bort den enda möjlighet jag såg när jag inte var sugen på någonting som jag hade hemma, till att ändå få äta...


... Och eftersom att jag inte heller känner att jag orkar ge mig in i hela den här kaosiga djungeln som det innebär att planera och köpa mat. Att förvara köpt mat. Att planera och laga mat... Att förvara tillagat mat... -Och att sedan göra om det hela tiden, som rinnande vatten.. -Kommer jag inte heller att se så många möjligheter till att äta.

Jag menar. Jag har ingenting hemma just nu, som jag ser tilldragande. Allt som jag har hemma nu, är sådant som jag har hellre ätit ingenting alls, än att äta detta när matklockan ringer... -Tidigare har jag ju, när jag känner att jag ändå vill äta, gått väg och köpt kakor eller godis istället... Men det alternativet fins nu inte längre...


... Och helsvält...

Jag menar. Om jag nu slutar äta för att jag har strypt mitt enda alternativ, skulle det förstöra såå mycket. För att det enda som helsvält leder till, är en matfixerad, speedad och trött hjärna... En långsam matsmältning... Och en väldigt långsam viktnedgång... -Samtidigt som det verkligen triggar ätstörningshjärnan!

... Ska man svälta, så vet jag att man vinner mer på halvsvält. -Man orkar fortätta mycket längre. Och man rasar i vikt.


Men nu är ju inte mitt mål svälten, för tillfället.

Jag menar bara att, om det är någon svält som jag ska tillåta, så är det inte helsvälten! För att den fungerar inte.

.. Så att jag känner mig därför inte så pepp på den närmaste tiden... -Lite villbrådig(heter det så?), faktiskt...


...


Okej. Babbel, babbel...

Jag känner mig seg i huvudet, och som om inlägget har dragits fram som segt gummi ur huvudet på mig... -Så att nu lägger jag ner. Ska nog proppa lite grann...

Av D - 30 december 2016 19:07

De varken hör, förstår, pratar eller förklarar...

Och mina ögon beter sig som en stötande fontän... -Då och då, brister jag ut i panikartad gråt... Och jag får ont i både hjärta, bröst och själ... -Oron och sveket är överrumplande...


... Jag har ju redan såå mycket inombords, som tynger mig och gör mig orolig och osäker...

Såå mycket att nervöst springa omkring och stirra på, eller att låta gnaga i min hjärna... -Orsaka mina fingrar att riva upp mitt ansikte... Maten att smärta min mage...


... Och så kommer det här! -Ett bekymmer som nästan(men bara nästan) hade lagt sig... -Som jag förväntade mig att om bara några få veckor, få stryka från mina "dödsallvarliga tyngder"...

... Jag fick en bekräftelse på mailen, att... min order är skickad..! -Den fåtölj som jag hade kämpat med att ta in i mitt hem.. Som jag sedan hade kämpat med att besluta ifall jag skulle behålla eller inte... Och sedan kämpat med att ändå våga ge den en chans... Kämpat med att acceptera den stå där... -Som jag hade stirrat på. Och nervöst sprungit omkring. Satt mig i och tagit i den. Justerat dess ram... "Bara för att se om den blivit ranglig"... Och som jag sedan till slut bestämde mig för att skicka tillbaka...


Den fåtölj som jag sedan packade noggrannt. Skrev om samma meddelande, tre till fyra gånger... Funderade och funderade för att försöka komma på det bästa stället att lägga meddelandet på "då de aldrig öppnade kartongen mellan mig och den förra kunden(hennes meddelande till dem, låg kvar däri)"... -Som jag sedan tejpade fast meddelandet på kartongen. Skrev i rött, att där fanns ett meddelande... Mailade dem och sa att de måste läsa meddelandet, och öppna kartongen "då fåtöljen är trasig"...


... Jag trodde att jag hade försäkrat mig om att de skulle se mitt meddelande. Att de då skulle förstå att jag inte(!)... Inte! -Är intresserad av att få en ny fåtölj "Utan jag vill ha pengarna tillbaka!"...

Och så får jag ändå detta!


Tårarna började rinna omedelbart. Jag fick panik. Kände mig sviken. Översedd(om det nu heter så)... Och jag kände mig alldeles orkeslös inför vad de nu utsätter mig för...

Jag orkar inte hämta ut det där paketet igen. Orkar inte ta in det i mitt hem. Orkar inte vänta på en retursedel. Låna skrivaren hemma hos mina föräldrar igen. Skriva ett nytt meddelande... Oroa mig ännu mer för att det inte kommer att bli varken sett eller läst... -Skicka tillbaka fåtöljen... igen(!)... Och sedan riskera att än en gång inte bli varken hörd eller förstådd... "Kanske har de bara riktigt dåligt minne? ... Är de bara slarviga? ... Eller skiter de bara fullständigt i sina kunder?"...


Jag menar.

Kundtjänst på olika företag är allt som oftast trevliga. De har ett trevligt bemötande... -Men de är jättedåliga på att svara på frågor. Jättedåliga på att förklara olika saker... Och de tycks ytterst sällan förstå vad man säger...

... Men så kanske det bara är jag, också... För att så tycker jag att det är med de flesta(inte bara kundtjänst). Jag behöver mer förklaringar. -Fler svar än vad de flesta tycks kunna ge... Likt som jag åt det andra hållet, ofta också är extra tydlig när jag själv vill ha någonting sagt(ja, om jag får göra det på mitt sätt, i text)...


Jag behöver tydlighet... Men det tycks vara mer än vad som kan begäras...

Men, om inte tydlighet.. -Kan man inte iallafall kräva att de försöker förstå? Att de lyssnar och inte bara slarvar sig igenom allt? ...

Jag skrev tydligt. All info om min order. Nummer, namn. Datum, ja allt... Jag beskrev om hur jag upplevde min order. Vad som gick fel och hur jag ansåg att det borde gå till... -Och så avslutade jag med "Jag vill ha pengarna tillbaka"...

Kan det bli tydligare än så?

Jag mailade och bad dem läsa mitt meddelande. Bad dem öppna kartongen innan de skickar den vidare till någon annan... -Ja, jag vet inte vad mer jag hade kunnat göra för att motverka vad som ändå hände... -Det som jag oroade mig för...


... Nej, därifrån handlar jag aldrig igen. Och jag har inga som helst planer på att hämta ut paketet. Detta får de lösa!

Jag mailade dem direkt jag fick mailet om att den var skickad... Och när de svarar, kommer jag att referera till alla mina "trygghetsåtgärder".. eller vad jag nu ska kalla det...


...


Idag...

Jag klev upp strax innan elva, kanske.

Satte igång tv:n... och gick sedan och duschade direkt... -Eller, ja. Jag tror att det var direkt. Men jag har ett vagt minne av att jag sprang omkring en del först. Så att något fixade jag kanske med innan...


Efter duschen, blev det tv. Jag väntade på att kunna åka in till stan... -Ville ju handla den där sista gången av godsaker innan mitt löfte om nolltolerans till onyttiga köp, börjar nästa år.


Idag gick jag till en av de större butikerna, som jag inte så ofta besöker... Nästan aldrig, faktiskt...

Testade att scanna mina varor själv i butiken, för första gången... -Fick hjälp av en jättetrevlig ung tjej som vägledde mig igenom köpet... och förklarade hur man skulle göra. -Lugnt och sansat(gillas).

Däremot hade jag problem med att hitta färdiga baguetter. Hade velat ha en ost-och skinkbaguette... -Så jag sprang runt som en stressad höna, bland varohyllorna... -Även stressad av själva scannern. Vilket gjorde att jag tog ett par extra saker, bara för att... Ja, jag var stressad...


Jag struntade till slut i baguetten. Men motvilligt... -Skulle jag inte få köpa det på ett år sedan(minst), ville jag ha den idag. Min sista chans...

Så att... Jag gick till nästa butik... -Men eftersom att jag hade en kasse med varor, och inget kvitto(dum som jag var), snurrade jag bara runt lite utanför kassorna, och gick sedan därifrån...

Men jag ville ha min baguette. Så. Trött som jag var, tvingade jag mig själv att fortsätta gå... Till en tredje butik! -Där visste jag att de hade baguetter att köpa, utan att behöva gå in i affären bland alla varor.


Kämpa, kämpa, kämpa.

Jag fick min baguette. Jag stressade på mig själv såpass att jag hann med den buss som jag hade tänkt mig, trots tre butiker istället för en..! Och promenaden... Den blev rätt så redig.


...


På bussresan hem, kände jag bara att jag behövde naturgodis också... "För att det kanske jag också skulle komma att sakna nästa år"...

Så att. Hela vägen hem, funderade jag över ifall jag skulle orka mig hem och lämna in varorna emellan. Eller ifall jag skulle våga in med varorna på buriken här i byn... -Jag orkade verkligen(verkligen) inte hem och sedan tillbaka igen... Så jag bestämde mig för att försöka... "Jag tar med mig kassen in"...


Det gick bra.


Och sedan jag kom hem...

Ja, jag har ätit kakor, baguette och lite naturgodis(i och för sig, dagens första "måltid")...

Jag har gråtit. Gråtit i massor. Och gråtit mycket därtill... -Och jag har skrivit ett email till Fåtöljnissarna. Argt mail. Besviket mail... Alldeles för kort mail(borde ha förklarat mer, men jag var upprörd i panik)... -Messat mamma och sagt att jag inte vet hur jag ska få dem att förstå...

Och tagit foton på lampan och taket, och skickat till pappa. Så att han kan... Ja, vad han nu ville se.


...


Kanalpaketet har ännu inte svarat. Så att jag kommer inte att kunna betala räkningen i rätt tid. Men så fort som svaret har kommit, så att jag kan betala rätt räkning.. -Kommer jag att betala den.

Det är bara att vänta. Inte så mycket att göra åt... -Om jag inte vill betala ytterligare över tio kronor i samtal.. för att ändå få svaret på mail några dagar senare!


...


Jag vill inte med det här, längre...

Jag är trött. Utmattad... Och jag börjar önska alltför allvarligt, att allt bara skulle avslutas nu... -Ber varje natt innan jag somnar, om att inte behöva vakna igen...

Jag är inte intresserad längre... Jag orkar inte ha det som jag har det, och vilja ha mer "samtidigt som allt redan är för mycket"... -Och jag orkar inte leva i meningslöshet med ångest och osäkerhet i större massa än vad jag mäktar med...


Jag behöver stöd. Jag behöver trygghet... Och jag behöver stabilitet...

Och jag ser inget avslut i det här kaoset...


Jag älskar min familj... Jag tycker om att umgås med dem... -Men är det tillräckligt?

... Jag har så ont...

Av D - 30 december 2016 00:19

Hela första delen av dagen, oroade jag mig och ältade min KanalpaketRäkning... Den som ska vara betalad den sista denna månad... Den som var på strax över 45kronor, för bara en dag... Den som jag inte vågar betala för att den är för det största kanalpaketet "och jag har bytt till det minsta"...

Jag menar. Jag är orolig för att de ska uppfatta att jag ska fortsätta betala för det stora, ifall jag betalar en räkning för det paketet. -Fastän jag har pratat med dem och bett dem byta ner mig när min fria period tar slut...


Jag menar.

Jag bryr mig egentligen inte om ifall de drar av några kronor för den där dagen, eller ifall jag betalar det priset... Utan jag oroar mig bara för att det ska ske något missförstånd ifall jag betalarar för fel paket...

Men jag svarade ju på Snubbens mail(ett svar på tidigare fråga) för några dagar sedan. Kanske en vecka.. -Och frågade om den där fakturan och om jag kommer att få en ny räkning för rätt utbud... -Så att jag hoppas jag får svar snart. Så att inte betalningen blir alldeles för försenad..!


...


Sedan byttes min oro och ångest...


Jag hade, hela dagen... inte ätit någonting. Då jag inte hade någonting hemma, som jag var sugen på att äta.. -Ingenting dög...


Jag satt och låg på soffan. Nedbäddad under filten, och glodde på film efter film. Tv:serie efter tv:serie...

Jag visste att jag behövde diska. Att jag behövde städa och duscha...

Jag visste att jag behövde borsta tänderna. Att jag behövde boka tvättid...

Och min desperation till att få till ett fungerande och relativt hälsosamt ätande, fanns där. Likt som begäret att få ett meningsfullare liv. Och mindre tunga bekymmer som trycker mig under jord hela tiden...


Och RödaVeckan...

Jag känner av att den är påväg... -Molande värk i livmodern. Små kramper...

Och att den kan komma att komma precis i tid med nyårsafton... -Det såg jag inte fram emot! Hoppas ju på att kanske kunna fira in nyåret hos mina föräldrar..!


...


Eehmm...

Jag tror inte att jag har utfört någonting idag...

Har nog varit sittandes sedan jag klev upp imorse vid elvatiden...


Andra delen av dagen bestod iallafall i en annan ångest och oro, än den första delen...

Pappa messade... -Jag hade ju bävat lite grann över det, hela dagen. Även förmiddagen.. -Att han skulle komma hit snart och hänga upp min taklampa...


Alltså. Jag har absolut ingenting emot min pappa. Snarare tvärtom. Vi har nu, enligt mig, en tryggare relation än vad vi någonsin haft.

Men det är självaste göromålet som jag har ångest över. Och som jag känner mig orolig för, och pressad vid tanken av... -Jag menar. Det känns så stort. Så tungt... Och förrän jag vet hur det kommer att gå. Hur fort och smärtfritt det kommer att gå... och hur reslutatet kommer att bli.. -Kommer jag inte heller att kunna känna mig trygg och lugn...

Och även efter att den är upphängd, om allt går som det brukar, kommer jag att springa omkring, fram och tillbaka, och stirra som en nervös galning, på den där lampan. -Jag kommer att älta och gnaga... Och jag kommer bara att bli såå utmattad.. -Tills det nya lägger sig och jag vänjer mig vid det...


Men det måste hända. Det är lika bra att få det gjort. Så kan jag lägga ett bekymmer som just nu vilar på mina axlar och tynger min själ, åt sidan sedan.


.. Så att han kommer på lördag...


...


... När pappa hade messat och jag hade kommit på bekymmer efter bekymmer med den där lampan, som gjorde mig osäker och otrygg.. -Bestämde jag mig för att gå och handla. Jag ville ha någonting att äta... -Även fast jag hade undvikit vad som kan utsätta mig för hetsätande, hela dagen..! Men nu sprack det!


... Jag gick iväg till affären.

Köpte chips och nötter... -Ja, chips är inte min grej. Köper det näst intill aldrig. Men idag var det vad jag var sugen på.. och hade erbjudande på.. Så att det fick det bli.


Och så kom jag hem. Åt. Proppade... -Proppade massor!

Fick dåligt samvete... -Men jag har ett löfte till mig själv. "År 2017 ska vara ett år, helt utan hetsätande. Inga köp av onyttigheter. Jag får äta dem. Men inte köpa hem dem. Jag får bara äta dem hos andra. Eller om det är något väldigt speciellt firande."...

Ja, det är mitt löfte. För att jag måste sluta ta till godis och annat skräp varje gång som ångest, stress, osäkerhet eller någon annan form av otrygghet attackerar mig... -Och jag vill inte hetsäta mer... Jag vill må bra, åtminstone fysiskt, om inte psykiskt. Jag vill åtminstone må bra, om jag inte kan vara lycklig... Vill åtminstone kunna hantera vardagen och mig själv, om jag inte kan uppnå mer än så...


Men jag borde bli lycklig.

Jag borde kämpa för att få kontroll över min vardag, mitt hem och mitt liv.

Jag borde bli vuxen ordentligt. Ta mig ut i samhället och göra rätt för mig...

Och jag borde hitta någon att dela mitt liv med... -Jag behöver verkligen det. Någon som bär halva bördan i alla bekymmer som jag kan snappa upp i vardag, liv och hem...


Men det är ett stort steg... Och just nu har jag inte kontroll över någonting...


...


Imorgon, funderar jag på att åka iväg och köpa godsaker för sista gången. -Jag menar. Mina absoluta favoritkakor. Och en ost-och skinkbaguette...

Men grejen är ju att jag för det första, måste duscha.. Att jag för det andra, måste diska... Och att jag för det tredje, inte känner att jag kan lita på mig själv när det gäller att hålla löftet om "nolltolerans till godsaker och onödiga tillsatser"... -I huvudsak för att jag inte kommer att orka med den planering, de inköp, den förvaring, den ytterligare planering, den matlagning, den förvaring igen, och den diskning som det innebär att börja äta annat än... skräp... -Jag menar. Det är för stort. För tungt...

Jag vill lyckas. Jag vill hålla mitt löfte... Och om jag så ska svälta, ska jag se till att hålla det! -Men det är ju vad jag säger nu... När det väl gäller, är en annan femma...


...


Nu ska jag gå och lägga mig... Jag är jättetrött. Var bara tvungen att se klart filmen först...

Av D - 25 december 2016 23:21

Jag känner mig stressad...

Bara av att leva, känner jag mig stressad...

Av att umgås med familjen, köpa nya saker och sköta vardagssysslorna, känner jag mig stressad...

Av att lösa vardagens, hemmets och livet problem.. känner jag mig stressad...

Av att ta en promenad, att ha någonting inplanerat.. känner jag mig stressad...

Av att duscha eller lämna tv:soffan, känner jag mig stressad...

Och av att veta att stressen aldrig kommer att ta slut. Att allt bara kommer att gå runt, runt, runt... -Blir jag såpass stressad att jag önskar jag kunde fly...


...


Ja, just nu känner jag mig stressad...

Jag kan bara inte rå för känslan av att jag vill avsluta. Trycka på "stopp"... -Att jag vill lämna nu.. Somna och aldrig behöva vakna igen...

Kan inte låta bli att känna när jag vaknar på morgonen, en viss missnöjdhet över att behöva uppleva ännu en dag... -Över att jag inte fick lämna, denna natten heller...


... Jag tänker på taklampan som ska hängas upp i vardagsrummet... -Vad det kräver av mig, rent psykiskt och emotionellt...

Jag tänker på pressen i att pappa ska komma hit en dag i den vardag som jag verkligen önskar vila i just nu.. -För att hänga upp lampan. "När den inte bara är att hänga upp"...

Jag menar. Den kräver en del "handpåläggning", som de benämnde det... -Och det kan innebära mycket mer påfrestning, både socialt, psykiskt och emotionellt.. -Än vad jag orkar med... utan att bli stressad...


... Jag tänker också på Kanalpaketet...

På att detta snart kommer att kräva kontakt och frågetecken av mig igen...

Att jag snart kommer att behöva börja ta tag i det igen. -Oroa mig. Fråga och fundera...

Och att det inte kommer att kunna kännas säkert och tryggt, förrän i början av februari! -Då jag vet att de har förstått vad jag vill och har utfört detta på rätt sätt...


... Jag funderar på Fåtöljen... -På hur det kommer att gå när den anländer tillbaka på företaget där jag köpte den...

Jag funderar på om de denna gången, kommer att läsa sin kunds(mitt) meddelande... -Ifall de kommer att öppna kartongen den här gången, och inte bara skickar den vidare till nästa kund... -Med mitt meddelande kvar på..! Och helt struntandes i att fåtöljen faktiskt är trasig, som ligger däri!

... Ja, jag litar inte på dem... Men först om några veckor, får jag veta om de har läst mitt meddelande och inte skickat vidare kartongen till nästkommande kund... -Först då, får jag veta om jag får mina pengar tillbaka eller inte...


... Och så tänker jag på... min ätstörning... -På hur omöjligt det känns...

Jag tänker på hur mycket jag äter hela tiden... -Hur tvångsmässigt jag beter mig...

Jag tänker på vad jag äter.. -Att jag bara får i mig socker och mättade fetter... -Att jag inte äter någon riktigt mat alls... Utan bara godis...


... Och med hela själen...

Sinne och själ, ut i kroppen.. -Skriker om att livet är meningslöst! Att jag inte gör någonting... Att jag bara sitter...

Jag mår inte bra av det här... -Av att bara sitta på ändan framför tv:n hela dagarna... -Att oroa mig och stressa... -Att kämpa med vardagen och livet... Utan att egentligen kämpa alls...

Jag diskar inte. Jag städar inte... Jag tvättar inte kläder... Jag handlar inte mat...

Jag duschar inte... Jag borstar inte tänderna... Jag går knappt ut... -Jag träffar ingen annan än min egen familj... -Mamma, pappa och vissa syskon...


... Och jag tar mig inte ut på praktik.

Orkar inte börja plugga...

Och idag har stickningen som jag försöker fördriva tiden med, gjort mig alldeles seg i huvudet..!


... Jag borde verkligen försöka gå ut lite varje dag... Men jag blir stressad av att tänka på det...

Det känns som om det händer alldeles för mycket i livet och vardagen, för att jag ska vilja slita mig från tv:n för att varken ta en promenad, duscha eller diska...


Men jag borde... -Jag borde försöka leva. För att livet går ju hela tiden. Vare sig jag lever det eller inte. Och sålänge som det inte tar slut.. Avslutas.. -Borde jag försöka ta tillvara på det...

-Och här sitter jag och samlar fett...


...


Idag...

Jag klev upp vid... -antagligen halv tolv...


Jag har suttit vid tv:n... Sett på film. Stickat...

Jag har ätit, ätit.. och ätit...

Och jag har skruvat lite på taklampan som ligger på golvet i köket fortfarande...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se