Min kamp om livet, börjar igen. Och likaså mitt kvällsbloggande... Ja, jag ska iallafall ge det en chans, vad gäller båda.

 

... Så det känns bra. Jag har saknat det. Och jag har saknat den här lite klarare och friare känslan som jag känner i både huvud och själ just nu...

Visst. Jag känner ångest och ängslan, nu på kvällskvisten. Men det är ju sådant som jag räknar med när jag ska göra stora förändringar och ta risker och chanser igen...

 

Just nu är det gardinerna som stör mig lite grann.. Att jag för några dagar sedan, hängde upp dem i fönstret igen. För att jag gav upp om att någonsin ta hit någon att fixa det läckande fönstret...

Ja, jag hängde tillbaka dem ändå. Var trött på att ha dem ligga över köksbordet medans fönstret hängde kalt... och med obehagligt tillgängligt för insyn.

 

... Men jag stör mig OCKSÅ på alla ideér om de förändringar jag vill göra och på vilket sätt... På den ändå knappa rädslan eller oron för att allt ska spricka igen... De försiktighetsåtgärder jag vill göra...

 

Ja, det är lite läskigt. Känns som om jag står och balanserar på en ranglig bräda..

Men denna gången har jag en STARK vilja att klara det! Äntligen vågar jag SÅPASS mycket iallafall. Att CHANSA :D

 

... Ja, jag har gjort några cheman och planer idag. Ett peppkort till mig själv. Där jag övertygar mig själv vad som är rätt och fel. Och för vems skull som jag egentligen gör VAD.

Jag har listat upp alla punkter som jag vill, ska eller borde göra för att få ett värdefullt liv.. Eller ett liv av värde. Får ju inte ha för höga krav :P

... Men jag var också väldigt noga med att lägga till att "allt ska göras i MIN takt". Ingen stress.

 

Jag försöker hålla kraven nere. Och för en stund, bara ta det lugnt och NJUTA. Allt kanske inte blir SUPERBRA eller KÄNNS superbra till en början. Men så måste det få vara.

 

Min plan är att ha en matklocka, för att slippa sitta och TÄNKA på ätandet hela tiden. Och även att försöka ta mig UT så mycket som möjligt. Helst träffa folk eller utöva något intresse. Och så ska jag inte ha någon struktur över mina inköp, vad gäller mat. Utan bara handla när jag har lust och VAD jag har lust med. Hålla koll på ekonomin såklart.

... Ja. Och jag ska kämpa HÅRT med att inte svika mig själv vad gäller hetsätandet! För att på så sätt riskerar jag inte heller att hamna i svältläget som jag har suttit fast i, i några dagar nu!

 

... Ja, jag vet inte. Det finns så mycket att SÄGA. Så mycket som jag vill få UT. Så MYCKET som pågår i mitt huvud just nu.

Förutom det jag redan sagt, har jag även allt som ska göras i hemmet, i mitt huvud just nu. Städningen i sovrummet. Kartonger och skit. Tvätta kläder. Dammsuga... Ja, men allt det där.

 

Men jag ska inte tjata mer om det nu. Nej för att, från och med idag är det kvällsinlägg. Så att nu ska jag rabbla dagen. Innan inlägget blir OLÄSLIGT långt.

 

... Eeehhmm... Det känns egentligen som om jag borde rabbla flera VECKOR. Då jag annars börjar mitti.. Men det får ni/jag stå ut med ;P

 

Börjar från imorse, tror jag bestämt.

Imorse vaknade jag som vanligt nuför tiden, rätt så tidigt. Kollade som alltid, mobilen. "Kanske har fått mail".. Ett mail från min kära handläggare på kommunen. Ja, vi har mycket kontakt. Men idag var hennes sista dag innan semestern... Tråkigt. Men jag TROR att det på något sätt fick mig att ta mig i kragen... Vet inte hur. Men NÅGON anledning måste det väl ha, att jag vände håll och blev fri just idag?

 

... Hon skrev iallafall, då vi försöker kolla upp lite olika alternativ till stöd och hjälp på psykiatrin, att det inte fanns möjlighet till mailkontakt mellan dem och mig. Vilket jag redan visste och kunde ana. Men värt en försök. Och så sa hon att de hade givit förslaget att ha en större möte mellan psykiatrin, habiliteringen, henne och mig...

Vilket jag inte svarade på.. Men vi får se hur jag tar emot stödet. Om det ens behövs sedan, när HON väl kommer tillbaka.. Kanske LYCKAS jag denna gången! ;D

 

... Jag klev iallafall upp... minns inte när. Och så satte jag mig direkt vid datorn. Jag började skriva det där kortet till mig själv. Sådana som jag brukar lägga ut på bloggen. För att peppa mig själv och FÖRKLARA mig mig själv ... Eller rättare sagt, FRÅGA mig själv vad som är viktigt här i livet..

Vilket har fått mig att öppna ögonen för HUNDAR igen, också. Ja, det känns lite ljusare idag, fastän läskigt och obehagligt. Och med ett lite VAGARE hopp än vad jag hade önskat...

.. Men lite i taget ;)

 

Efter det, satte jag mig i soffan och uppmärksammade hur mycket(MYCKET) segare tiden gick idag än vad den BRUKAR göra. Minuterarna kändes som TIMMAR... Och jag TROR att jag vet varför. Fastän jag inte riktigt hade bestämt mig för om jag skulle VÅGA. Och fastän jag ältade väldigt mycket om hur, när och varför...

Ja, jag skulle ÄTA idag! Med största sannolikhet. Det var iallafall vad jag hoppades på. Men trots att jag hade saker HEMMA, vågade jag inte riktigt. Så därför längtade jag mig till bussen... som skulle gå om ett par TIMMAR! ... ... Där hoppades jag nämligen på att kunna handla någonting att äta... Ja, i stan alltså.

 

Ja, dessa JÄTTELÅNGA timmar och minuter, gick iallafall till slut. Och jag kunde ÄNTLIGEN gå till bussen.

Satt och väntade en stund på hållplatsen. Och åkte sedan iväg. Hungrig, svag och trött...

 

Jag åt någonting litet.. som jag gör VARJE dag. Och tog mig sedan i kragen, för att bryta det mönstret som innebar ett litet mellanmålsstort mål om dagen.

Köpte det jag skulle ha, och oroade mig en gnutta för de kyl-och frysvaror som jag ändå fått med mig hem. Delat med tanken och den ynkliga känslan av att detta kanske är ÄNNU en sak att ångra sedan.

 

Men jag har varit vid gott mod idag. Och jag tror att jag kan klara detta. Då viljan känns stark. Och det känns ändå som om jag HAR någon slags plan.. Fastän jag har tankar som snurrar i huvudet. Alldeles för många för att inte göra mig stressad och ängslig...

Men samtidigt. "Jag ska ta det LUGNT nu. Nu GÄLLER det! Så jag måste se LUGNET som mitt viktigaste verktyg, om jag inte ska ge upp"..

 

Jag ska vänta med hundar och fritidsintressen. Vänta med aktivitet och att tvinga mig ut och träffa folk. Jag ska VÄNTA med att stressa på med städning och tvätt... Jag ska bara laga mat när jag känner mig peppad till det. Endast handla någonting när jag vet vad jag vill ha...

Ja, nu ska jag helt enkelt bara satsa på att äta vid fasta TIDER och i lagom MÄNGD. Resten får komma de dagar jag orkar, närhelst det faller mig in. Helt enkelt.

 

Jag ska dock skaffa mig en almanacka. Där jag kan peppa mig själv(räkna hur många dagar jag lyckas hålla på matrutinerna). Kanske skriva ner ideér till maträtter. Kanske någon bakdag(bakningsdag?).. Om jag planerar att TRÄFFA någon... Ja, men bara sådär enkelt...

 

Ja. Jag åkte iallafall hem igen, med första bästa buss. Men det känns ändå skönt. Nu när det är sommarlov, går inte den första bussen längre. Så att jag slipper stressa för att jag vill hinna med en så tidig buss som möjligt. Nu kan jag ta det lugnt och NJUTA istället. De dagar som huvud och hjärta tillåter det ;)

 

Väl hemma...

Ja, jag ÅT. Och jag NJÖT. Jag åt LÅNGSAMT. Vilket betyder mycket för mig...

Eftersom att jag är en svältare, med en hjärna som vet OM det.. så är jag också en stressätare. Inte BARA att jag äter när jag är STRESSAD.. Utan jag STRESSAR också när jag ÄTER...

Men idag.. då jag mådde BÄTTRE, fokuserade jag på att äta LÅNGSAMT. HIMLA skönt. Och MYCKET GODARE ;D

 

... Ja, jag åt några gånger till, efter det. Tillät mig till och med att äta en gång extra nu på kvällen. Då svälten har varat så länge. Och så börjar jag från början med matklockan, imorgon ;)

 

Det har varit tv hela dagen, sedan jag kom hem. Som alltid.

Men jag har OCKSÅ fyllt i budgeten på min dator, som jag inte har gjort på flera VECKOR! ... Ja, halva iallafall. Jag har NÅGRA kvitton kvar att föra över...

 

... Och nu när jag nämner det.

Nu när jag ska börja ÄTA ordentligt och sådär, kommer även EKONOMIN att bli sämre. Så jag oroar mig lite för DET.

Samtidigt som jag har saker som jag måste KÖPA. Tillexempel regnkläder och nya skor... Och då jag har en STOR rabatt hos Vattenfall, på elprylar.. så vill jag även utnyttja den...

Och förutom det, alla saker till LÄGENHETEN, som jag ännu inte köpt!..

 

... Men ja. Det löser sig nog till slut. Det viktigaste just nu, känns ändå att vara regnkläder och skor. För att skorna läcker in ur minst tre hål... BÅDA! Och regnkläderna är sedan jag gick i sexan eller sjuan.. Några regnskor HAR jag inte ens...

Men för allt... femtusen spänn... Skulle säkert kunna få det billigare...

Eller jag vet inte.. Vad vet JAG om pengar :P

 

Hmm.. Ja-a. Det var nog det. Mitt första kvällsinlägg på länge. Men nu KÖR vi!

 

God natt med er <3

 

 

... Jag går igenom en jobbig period. En kris med inslag av glädje och framgångar... Och jag vet inte om jag ska känna mig lättad eller tyngd... Glad eller ledsen... Uppgiven eller hoppfull..

Har svårt att avgöra vad jag känner... Vilken känsla som väger tyngst...

Men det ÄR en jobbig period. En kris... Med inslag av glädje och framgångar...

 

Igår morse...

Ja, om vi börjar med onsdags natt...

Jag tror att det var den natten som jag...

Nej, jag minns inte...

Undrar om det VAR den natten som jag...

 

Äsch. Jag tror inte att jag kommer så långt i DEN tanken.

Men jag vet iallafall att jag somnade väldigt sent på natten. Och att jag sedan vaknade vid fyra på morgonen. Kände mig pigg.. Men nyvaken. Att jag klev upp och drack vatten. För att sedan somna om igen...

 

..Vilket inte hände. Utan istället låg jag kvar till klockan fem. Och klev sedan upp och satte mig vid tv:n.

Med ett leende på läpparna. Och en ovanligt fri och glad känsla inombords. Lätt.. Satt jag där och såg på tv. Den där "Ellen.." vad hon nu heters - show.

 

... Klockan sex fick jag istället för mig att gå på en morgonpromenad... Och så fort jag kom utanför dörren, blev min känsla, om möjligt, ÄNNU lättare, friare och gladare.

Luften var frisk och fuktig. Men långt ifrån tung. Fukten låg fortfarande och vilade mot bilarna, som små droppar... Och jag svär att jag nästan kunde flyga. Lyfte ifrån marken...

Jag kände hur leendet växte på mina läppar. Och utan att ha någon att visa det för, fortsatte jag att le. Utan någon anledning..

Jag kände mig så fri som jag inte har gjort på... Ja, jag vet inte om jag har gjort det förut... Men den känslan går nog alltid att toppa. Liksom känslan av tyngd och dovt mörker...

 

Jag tog mig bara en kort promenad. Då jag trots allt var väldigt trött...

... När jag kom hem igen, började jag kolla efter en matta till vardagsrummet.. Tänkte köpa en shoppingvagn. Nu när jag ska börja handla MAT istället för "dagens mat"... Men jag fastnade i matträsket istället..

Jag hittade en som jag ÄLSKADE! Och nu började den oändliga mätningen av golv. För mattstorlekens skull..

Mäta, mäta... Mäta. Försöka föreställa sig en rund matta på ett fyrkantigt golv. Utan att kunna göra en cirkel i rätt storlek, på golvet...

Stirra. Stirra... Stirra... Sitta på golvet och mäta... Fundera. Fundera.

 

Åt lite choklad från dagen innan.

Ja, för trots mitt proppande den kvällen(kvällen innan), hade jag för ovanlighetens skull, lyckats avböja från ätandet INNAN det var slut! Lite stolthet i det :)

 

... När klockan blev kvart i nio, messade jag mamma och frågade om jag kunde komma tidigare. Då jag hade vaknat vid fyra.. Blir lite långt att vänta tills fyratiden(på eftermiddagen). Då pappa skulle ha hämtat..

Så. Klockan halv tio. Eller om den var kvart i.. gick jag iväg till bussen..

 

Väntade på busstationen...

Nej, nu ljög jag..

Väntade på tågstationen. Då jag klev av DÄR istället. För att vara säker på att hinna med nästa buss..

Väntade LÄNGE.. Ja, eller ungefär tjugo minuter :P

 

Väl hemma hos mina föräldrar...

Ja, tänka efter.. Vad hände då?

Säkert så pratade...

Ja, just det ja. Mamma hade lite saker att göra... Hon skulle fixa med tvätten i tvättstugan...

Men förutom det, så åt vi lunch framför tv:n, mamma och jag. Vi pratade. Småpratade...

 

... Och sedan åkte vi iväg för att besikta hennes bil och handla mat... Ja, mamma skulle handla.. Själv köpte jag bara en liten yoghurt, och en choklad som jag ville att syskonen skulle smaka...

 

... Ja-a. Jag har inte så mycket mer att SÄGA om det, tror jag.

Men jag kan ju säga att HELA den dagen, kände jag en äcklig känsla i magen.. Egentligen i hela kroppen. Det berodde säkert mycket på hur onyttiga saker... Hur mycket SKRÄP jag har ätit på sistone. Och att jag inte hade sovit mer än ett par timmar på natten. Och därför var övertrött..

 

Efter att vi kommit hem igen, åt jag min yoghurt. Och sedan tog vi en promenad. Mamma har en jättebra och lagom lång promenadrunda som hon tydligen går VARJE dag. Och igår blåste det som f*n och rundan kändes JÄTTELÅNG! Ansträngande.

 

Sedan blev det tv för mig. Vid det här laget hade jag börjat bli så trött att, att SITTA upp var en ren utmaning. Jag la mig på soffan. Frös. Och orkade inte prata för fem öre... Ja, jag blev väldigt osocial.. Och när man ligger ner... Ja, man blir ju inte piggare.

 

Pappa kom hem... Ja, vid fyratiden kanske. Och 14åringen hade precis kommit hem när vi kom in efter våran promenad..

Det blev middag. Och sedan.. Ja, undrar om jag inte satte på tv:n igen då...

 

När kloc...

Nej, nu höll jag på att ljuga.. Jag gick och la mig i gästrummet efter middagen. Pappa hade lagt sig och vilat i vardagsrummet. Och för att garantera mig själv att slippa någon som HELST kontakt, valde jag att vila i gästrummet istället..

 

Jag somnade aldrig. Men det VILLE jag ju inte HELLER. Ville gärna kunna sova på natten istället.

... Klockan halv sju... eller liknande, gick vi iallafall iväg, i blåst och kyla... Jag, mamma, pappa och 14åringen. För att titta på majbrasan..

Det var kallt. Och jag såg inte KLOK ut, med regnjacka, och fleecjacka uppdragen över hakan. Och en stor fleeceluva på huvudet..

 

Vi stod och frös ett tag. Hade nog allmänt tråkigt. Och det som skulle komma att bli brasan, var fyra gånger så liten som brasan vi brukade gå till som små...

Vi visste inte när den skulle tändas... Och ja... Vi frös..

Så vi bestämde oss för att gå hem istället. Vi hade ju iallafall varit där :P Och så skulle vi ta en fika och titta på film.

"Men det var ju roligt det där :P"

 

Ja-a.. Det blev fika. Glass. MASSOR! För typ fyra personer... på MIN tallrik!

Och så blev det till att se på film med en längtan efter slutet, från första början... Ja, för MIN del då. Som var såpass trött att jag kunde somna där och då.. Om det inte vore för att jag inte KAN sova framför tv:n.

 

... ÄNTLIGEN slut!

Och min konstiga mage. Jobbiga känsla inombords, gjorde att jag tog lite yoghurt och en banan. Och la mig i sängen och åt.. Innan jag somnade bums. I gästrummet. Det rum som jag har sovit högst tre timmar i. Utspritt på alla gånger jag FÖRSÖKT sova där!

Somnade DIREKT.

 

Vaknade sedan, vid åtta på morgonen. Av att mamma och pappa kom in i köket. Utanför gästrummet...

Åt frukost tillsammans med dem. Men sådär trött och smått osocial. Och direkt jag ätit klart, däckar jag i gästsängen igen. Frysande. Så att jag bara kunde halvsova...

Men det räckte.

När jag kände mig tillräckligt pigg, klädde jag på mig min scarf och fleecejackan. Och så satte jag mig framför tv:n. Klockan var halv tio... Eller om det var halv elva...

 

Sedan blev det lunch..

23åringen kom hem. Och likaså 18åringen... Som jag by the way inte har sett hemma på HUR länge som HELST! ... Jag kommer ju inte så ofta. Och NÄR jag har varit där så har hon oftast det inte.

Så det var trevligt.

 

Klockan tjugo i ett går hon och jag till bussen. Hon skulle till sin kompis. Och jag skulle och handla och sedan åka hem..

Det kändes lite jobbigt att ha sällskap på bussen. Då jag var såå trött. Och inte hade någon lust att lyssna. Eller ORK till en social kravkänsla.. Ville inte hålla igång någon konversation... Eller behöva hålla på några bra svar... Nej, det kändes spänt.

 

Hon klev av. Och jag åkte vidare.

Väl på busstationen, gick jag direkt, med raka raska steg mot affären. Skulle handla mat... Japp. MAT. Och det kändes osäkert och nervöst... "Men nu gällde det!"...

 

Jag hade ont i huvudet... Trötthet. Press. Stress... Jag vet inte. Kanske vädret...

Men faktumet VAR... Jag hade ont i huvudet.. Och kände mig osäker.

... Beslutsångest i affären. Och ALLDELES för många varor. För mycket som man inte orkade titta på eller fundera över. Mycket som man kanske ville ha, men inte orkade ta... För att det blev för mycket i korgen. För mycket att hålla reda på...

 

Men jag tog mig ut därifrån. Med en del varor. Ingen fullbordad handling. Men tror jag fick ihop till iallafall minst en måltid. Det fick räcka...

... På vägen dit, tänke jag "Varför storhandla NU? Bara för att jag ska börja äta MAT... Borde ju kunna fortsätta handla varje dag. Även om det bara är för kompletterings skull" ... Så. Jag får väl handla igen snart. Helt enkelt.

 

Ut därifrån. Och sedan sitta och vänta på busstationen, på att bussen skulle komma...

Hem. Och då blev det att skära grönsaker... Hälla upp lite naturell yoghurt i en skål... Och dippa grönsaker, framför tv:n... GOTT.

Men redan DÅ, började jag känna av pressen... ORKADE jag detta? Denna förändring... Det kändes bara så mäktigt. Så krävande... Rent psykiskt utmattande... Även om jag samtidigt TRIVS...

 

... Kort därefter började helvetet... Eller ja. Det kanske är att ta i... Men nu när jag sitter här. Känner mig flygande uppgiven... Inte riktigt vet vad jag ska tycka om VAD. Och ifall jag ska retirera eller fortsätta kriga. "Hur goda är mina odds?" .. Ja, då vet jag inte om jag ska kalla mitt liv i kaos och framgångar, för helvete eller paradis... Kanske något mitt emellan?

 

... Det blev iallafall tv hela kvällen. Ja, jag satt såpass länge att tv:n för första gången, ville stänga av sig själv idag! ...

Jag lagade mat... Vilket... Ja, det var där någonstans som jag återigen började tvivla. Ja, tvivla sådär på riktigt. Så att jag funderar på att slänga all mat. Bara för att få börja med "dagens mat" igen.. Enkelt. Lätt. Inte alls krävande. Bara skita i allt. Retirera. Ge upp.

Men blotta TANKEN på det, gjorde att jag kände att jag svek mig själv. Jag vill INTE!

 

... Jag tänker inte retirera igen. Jag vill aldrig mer SE "dagens mat". Aldrig mer VIKA för min hjärnas svaghet och mitt hjärtas tyngd. Måste vara modig nu. För att annars. Om jag alltid viker för rädslan och smärtan... Ja, då kommer jag ALDRIG att nå äkta framgång och må bättre! ...

... Och en framgång som jag faktiskt HAR nått... Jag VILL må BÄTTRE!

 

Jag skrev lite i min textsamling. Och sedan satte jag mig framför tv:n igen... Och PROPPADE i mig smörgås! Efter smörgås... Efter smörgås... Och.. Jag mådde bara sämre och sämre...

Trots allt, fast besluten att jag INTE skulle slänga allt och ge upp. Jag skulle KLARA det här! Jag skulle visa mig själv STARK. Och jag skulle kämpa vidare... För att jag KAN.

 

Film...

Och nu bloggandet...

 

... Ja-a...

... God natt med er <3

 

 

... Okej. Jag tänker inte göra NÅGONTING, förrän jag vet hur och känner mig trygg i det.. Just nu har jag bara gjort allt så stort att jag inte orkar med förändringen... TROTS att jag då och då ser fram emot den.

... Men jag får fortsätta som förut sålänge... För att... jag känner att allt bara blir för stort...

 

Men. Dagen idag. Har ju positiva saker att berätta :D

Tung natt... Eller ja. Kväll, egentligen. Igår.. Ni vet. Jag hade ju proppat. Hade inte sovit sedan på morgonen dagen innan...

... Och ja. När jag sedan gick och la mig där någon gång efter bloggningen. Så somnade jag rätt så omgående.. Vad jag minns... OCH. Jag sov mig igenom hela natten! ... Vaknade första gången klockan kvart i tolv... Och jag blev såå glad. Såå lättad... Och jag kände mig såå NÖJD ;D

 

Det var bara så länge sedan jag fick sova bra en hel natt.. Länge sedan jag fick vakna utvilad och kunna kliva upp direkt. Då dagen hade börjat.

Ja, jag började iallafall söka upp vilket företag som skulle leverera min soffa idag.. Letade nummer. Och kollade vilka de var...

Och sedan... RINGDE jag dem! Japp. Självmant. En kvart efter att jag hade vaknat, stod jag frivilligt i telefon med en snubbe som jag inte visste vem han var eller egentligen vad jag skulle säga TILL.. Vad han skulle svara...

 

Ja, men...

Det gick bra. Jag ville ju mest veta ungefär lite mer exakt NÄR de skulle komma idag. För pappas skull.. Och min egen såklart. Så att jag slapp sitta här och oroa mig... Och ville jag veta... Ja, då var jag ju tvungen att fråga... Trots obehag.. Och ovisshet.

.. Och jag blev så glad när jag insåg att jag på något vis VÄXER och blir modigare, ju längre jag tvingas leva i vuxenlivet :)

 

Efter det... Ja, jag tror att jag satt vid datorn en stund, och åt av det som trots allt blev kvar från gårdagen...

Och sedan småstädade jag badrummet. Och småplockade i köket. Vattnade växterna och sådär...

 

Och när jag väl fick för mig att åka in till stan. Då jag kände att alla mina "sysslor" för dagen, var avklarade. Duschad och klar...

Ja, då insåg jag att klockan var för mycket för att jag skulle kunna vara säker på att vara hemma tills sex igen. Då soffan planerades vara här...

 

... Så. Jag drog på mig kläderna och gick ut på en kort promenad istället...

Funderade på att svänga in på affären och köpa något litet att äta. Men då jag inte kände behov av det, hejdade jag mig själv och gick rakt förbi istället. Kändes bra att stå emot. Då det jag köpte, bara hade blivit en del i en upprepning av gårkvällens hetsande...

 

Väl hemma igen... Ja, jag minns inte riktigt. Men satt väl kanske vid datorn igen... Kanske låg jag på sängen en stund... Jag minns inte...

Men jag fick iallafall efter en stund, för mig att gå och köpa en portionsmåltid bland frysvarorna på affären här i byn...

 

Gick iväg... Och precis när jag kommit dit. Står och stirrar bland alternativen, så ringer min telefon. Jag svarar.

Det var pappa. Han undrade vad jag hade tänkt äta idag. Och ifall han skulle stanna någonstans på vägen hit och äta. Eller ifall vi skulle gå på pizzerian här i byn när han kommer...

Och det KUNDE ju bara inte komma mer lägligt! .. Det har hänt så MÅNGA gånger nu de senaste dagarna. Allt bara faller på plats. Som om de hade varit menade att hända.

 

... Ja, men det var ju klart jag ville! ÄNTLIGEN skulle jag få min kebabrulle som jag så länge längtat efter! Jag har bara väntat på att få en anledning. Någon att GÅ med.

... Det enda som kändes lite obehagligt i DETTA fallet, var att gå dit och riskera att det skulle kännas stelt att sitta ensam på en pizzeria tillsammans med pappa...

 

Jag gick bort till pizzerian och stod utanför och väntade på honom...

Och så gick vi in. Jag visste redan vad jag skulle ha. Så beslutsångesten var mig besparad, denna eftermiddag.

Vi åt. Pratade lite då och då... Men kunde likväl sitta tysta emellanåt. Utan att det kändes ALLTFÖR spänt.

 

Och så åkte vi hem till mig. Gick in och lämnade saker. Och sedan ut för att stå och vänta på soffnissen..

Väntade. Väntade och väntade. Mestadels tysta. Men några meningar då och då...

Och... När soffsnubben kom. Det KUNDE inte ha blivit enklare än så! Inte för MIG iallafall :P

... För att snubben var jättetrevlig och fick min största önskan att gå i uppfyllelse, utan att han ens visste vilken det var ;D

 

... Som om det var meningen, började han och pappa, tillsammans bära in soffan. Och jag själv höll bara upp porten till dem :)

Det var såå skönt. Mina största och tyngsta orosmoment har bara lagt sig för mig det senaste. Och SÅ, även idag :)

 

Soffan är på plats. Tv:n likaså. Lägenheten ser ut som ett hem... Och trots mycket kvar att fixa, kan jag nu lägga mig till ro en stund och ta en paus. Jag vill inte fixa någonting mer nu. Inte på ett tag. Nu vill jag bara försöka koppla av och finna lite ordning i livskaoset ett tag...

 

När pappa hade åkt, tryckte jag i mig den sista delen av min kebabrulle. Framför datorn.

Och sedan la jag mig tillrätta på soffan. Och försökte acceptera den och dess placering. Själva soffan... ÄLSKAR den! Perfekt färg och utseende. Passar UTMÄRKT in i rummet! ... Men. Placeringen. Jag vill inte ha den mot väggen. För att då ser jag ut till grannarna. Vilket betyder att DE ser IN till mig. Och det är obehagligt. Så nu har jag soffan lite på sniskan...

 

Men vi får se. Det blir nog bra till slut.

 

... Annars. Jag har försökt planera "nya dagens mat"... Men jag har helt klart övertänkt det och gjort det alldeles för stort. Och flera frågetecken har dykt upp..

Så. Väldigt motvilligt, tänker jag fortsätta ett tag till, med "dagens mat"... Motvilligt, för att jag såg såå FRAM emot att få börja äta tillräckligt och nyttigare...

 

... Men det kommer nog. Jag måste bara veta HUR...

 

På Onsdag, musikföreställning med bland andra, 14åringen på scen...

Men imorgon. BARA vila. Och "dagens mat" såklart =)

 

God natt med er <3

 

 

... Nu börjar det äntligen klara upp sig lite.

Soffan är helt betald och snart påväg hem hit. Tv:n är upphängd på väggen.. och vissa av kanalerna har till och med bra mottagning..

Vardagsrumslamporna har ÄNTLIGEN hittat hem hit! ... Och "min" vovve som besvärade mig så mycket för några dagar sedan, har nu försvunnit ifrån blocket... Och då krisen tycks vara över, känns det inte ens ett JOTA jobbigt ;D

 

... Ja, det har varit en lugn dag idag... Klart det funnits jobbiga känslor... men det hör ju till..

Jag tar dagen ifrån början. För att göra det enkelt för mig... Ja, så väl jag kan komma IHÅG iallafal!

 

Igår natt, slutade ändå känslorna rätt så bra... Jag hade ju ångest och kände mig tung och missnöjd, i bloggskrivandets stund igår.. Men sedan satte jag på tv:n igen.. Och fann att kanal 3 hade superbra mottagning utan några ränder alls... Och jag blev bara lugn inombords.

 

Sedan blev det sängen.. Svårt att somna. Och vaknade sedan tidigt på morgonen.. Väldigt tidigt... Vet inte varför. Då jag somnade... Ja, också väldigt tidigt.. på morgonen.

... Klev väl upp runt... Den var nog elva, tror jag.. Då klev jag upp och såg på tv en stund. Då jag inte orkade ligga kvar längre... Vänta på att bussen skulle gå..

 

Klockan fem över tolv... Eller ja. Det var då jag gick. Så lite tidigare än det, fick jag för mig att ta en promenad medans jag väntade på bussen.. Som skulle gå klockan ett.

... Gick ut. Och så när jag går där och precis har kommit på att jag ska gå till trafikplatsen om jag hinner så långt.. Ja, då ringer lampbutiken.. Den butik som jag var till igår och frågade efter min kundbeställning.. Lamporna hade nu kommit. "Ja, men vad bra. Då kommer jag över i eftermiddag" ..

Och. Lättnad.

 

Jag fortsatte gå.. Men rent fysiskt var jag inte heller idag, stark.. Orklös..

Men ja. Jag gick ju långsamt. Så skulle jag inte hinna hela vägen, så fick jag stanna vid nästa busshållsplats.

 

... Så kommer en tjej bakom mig. Går jättefort. Med raska steg.. Och att se henne försvinna längre och längre fram på gatan, fick mig att helt automatiskt och ofrivilligt, öka på mina steg... Vilket kändes väldigt ansträngade i hela kroppen...

Men antar jag blev stressad..

 

När hon väl hade gått såpass långt att jag inte längre såg henne, slappnade jag av en ANING.. Men fortfarande så att jag blev ansträngd...

Och så kom jag fram.. Funderade på vilken buss jag skulle kliva på. Då det gick en in till stan TIDIGARE också..

Och när jag ändå satt där... Ja, jag klev på den istället..

 

Jag hade ett par ärenden. Det första var "dagens mat".. och det andra var lamporna.

Så jag började med "dagens mat". Och då det var en bit att gå till den butiken, så var jag inte SÄKER på att jag skulle hinna med nästa buss hem.. Men det var målet.

 

Och. Ja-a. Det gick bra. Jag fick handlat det jag skulle.. Jag fick mina lampor uthämtade... Och jag hann hela vägen tillbaka till busstationen innan bussen skulle gå.

... OCH. Hem.

 

När jag väl kom hem, började jag min eftermiddag med att äta.. Medans jag satt vid datorn och kollade det vanliga. Mailen. Läste bloggar. Kollade blocket husdjur... Och även lite kläder på BonPrix.

 

... Sedan så minns jag inte riktigt..

Jo. Det var nog nu som jag började packa upp mina lampor... och såg hur himla BRA de passade i mitt fönster! ;D SKITBRA.

Däremot så stötte jag på ett problem.. Sladden var för kort för att nå fram till ett sådant där uttag i väggen... För BÅDA fönstren! ... Men EN... Hmmm. Jag vet inte vad dessa heter. Men en kontakt med en massa sådana uttag i... Jaja. Förstår ni inte vad jag menar, så är det skit samma.

Jag använde iallafall den som förlängning till ena lampan. Men ska byta ut den till en förlängningssladd istället. Och även köpa en till det andra fönstret.

Så nu fungerar iallafall EN av lamporna.. Och jag är såå nöjd!

 

Efter det, blev det lite tv. Ja, trots kvalitén, trivs jag bra med att nu kunna kolla på tv:n och sappa mellan de kanaler som ändå finns.. Trots att det bara är basutbudet.. Men det duger för mig. Iallafall för nu.

 

Och så... Ja, av någon anledning, gick jag till spegeln. Kollade. Ja, vad annars :P

Och så såg jag bara... Ja, det är så konstigt.. Jag har samma ansikte och samma hår IDAG som jag hade igår.. Och förra veckan.. Men idag var jag snygg. Vacker.. Ja, jag var nöjd med hur jag såg ut. Och jag fick bara lust att sminka mig lite. Passa på, liksom... Och denna gången, INTE för att jag var frustrerad eller stressad! Uppgiven. Nej, jag ville bara.

 

Och sedan stängde jag av tv:n. Och gick ut.

Det var härligt väder. Fåglarna kvittrade. Och jag mådde bra. Kände mig lugn och glad.

Jag vet jag sa till mig själv. Där jag gick och lyssnade på musik. Nynnade. Sjöng.. Att det var så SKÖNT att jag nu äntligen har fått komma ur den där KRISEN.. Att jag nu ÄNTLIGEN får känna mig lätt och FRI. För en stund.. Visst det är fortfarande saker pågång.. Och man mår ju inte prima hela tiden.. Men det är ÄNDÅ en sådan SKILLNAD och befrielse när man väl får släppas från en stor kris. En kris som man kanske inte alltid insett att man är inne i, förrän man plötsligt befrias från den.

 

... Jag hamnade i skogen, på ett elljusspår... Och jag bara ÄLSKADE att gå där! Höra fåglarna sjunga. Se den härliga naturen. Solen som sken upp mellan träden. Då den precis börjat gå ner.. Frisk luft... och en BRED stig...

Ja, det var underbart.

 

... Väl hemma igen... Det blev en kopp kaffe, framför sista delen av Jordskott på webben..

Och så upptäckte jag även att jag hade fått en faktura från soffnissarna, med den sista delen av frakten. Så nu är hela soffan betalad. Och vilken dag som helst, har jag en soffa i vardagsrummet! Vilket betyder, paus från inredningen ett tag. Ja, nu ska jag låta mig själv vila en stund. Njuta av sommaren som är påväg. Glass på stan... Ja, det blir nog bra =)

 

Undrar om det ska bli lite tv nu. Eller... Sängen?

... Vilket fall.. God natt med er <3

 

 

...

 

När jag har fått hem min soffa, ska jag bara lägga mig ner framför tv:n, och inte tänka mer. Inte göra någonting... Inte bry mig...

... Möjligtvis åka iväg en vända varje dag, för att köpa "dagens mat" ... Men annars.. Nej.

 

Det är bara så tröttsamt. Alltihop. Och aldrig kan det kännas helt bra.. Någonting...

 

Men jag tar dagen ifrån början...

Igår natt... Ja, jag minns inte så mycket. Mer än att jag inte somnade förrän efter fyra på morgonen.. Att jag låg och funderade och funderade. Oroade mig, utan att kunna sluta...

Allt som behövde göras... Allt som händer var överrumplande... Och jag kunde inte hantera allt som försigick(stavning) i min hjärna...

 

... Och praktiken... Ja, jag skulle inte orka... Inte just nu... Den kommer alltid olägligt... och saker hinner gå från olidligt långtråkigt, till för mycket på en gång... Innan jag hinner reagera...

... Men jag kunde inte heller skriva till Jobbcoach och ställa in... Inte igen... För att, om några dagar skulle jag ångra mig och återigen känna det där DESPERATA behovet av att komma ut!

... Och så fanns det ingen direkt anledning att INTE åka "imorgon"...

 

Somnade till slut. Och vaknade av mig själv, vid halv sju på morgonen...

Låg vaken. Vred och vände på mig... Funderade fram och tillbaka, på ifall jag skulle ställa in praktiken eller inte... Men fann inga anledningar till att göra det...

Förutom att jag nu grubblade så mycket, och hade gjort så länge, att jag inte orkade fundera längre... Och DÄRFÖR ställde in det hela...

 

Men Jobbcoach frågade om vi inte skulle försöka ändå... Varpå jag inte svarade. Då 23åringen samtidigt messade och gjorde mig stressad och smått frustrerad... "Varför just IDAG?" ... Hon undrade om vi skulle ta en fika på stan tillsammans idag.. Varpå jag svarade att jag var upptagen hela dagen... Jag var ju stressad och i mitt huvud var allt så överväldigande att allt skulle ta åtta timmar(MINST) att fixa!

 

... Jobbcoach ringde... Jag kunde inte svara... Eftersom att jag inte var beredd att ta något beslut till praktik eller ej, eller tala om hur jag kände och tänkte... Då jag inte visste. Då det var tomt i huvudet... Och allt var både rätt och fel samtidigt... Nej, det gick inte...

 

Men däremot messade jag henne direkt efter, och sa att jag inte visste hur det skulle gå. Men att jag kan väl testa iallafall... Ja, som sagt. Jag såg ju ingen fullgod anledning att INTE göra det..

 

... Så. Nu gjorde jag iordning mig... Det vill säga. Klädde på mig en tröja över mjukiskläderna som jag sov i(japp..)... Och gick sedan iväg till affären. Där Jobbcoach snart skulle hämta upp mig...

... Och så åkte vi iväg...

 

Jag var som vanligt... Om inte ÄNNU mer(!) väldigt tyst och ovillig till att prata. Jag stirrade åt ett annat håll... och att svara på tilltal... var svårt... Ville helst bara springa därifrån. Fly. Ge upp... Utan någon direkt anledning. Då jag innerst inne, ändå kände mig rätt så lugn och tillfreds.. Det VAR bara något som inte stämde... Kanske det faktum att jag har så mycket att TÄNKA på i livet och vardagen just nu... Mycket som händer... Många förändringar som sker och ska till att ske... Mycket som ska fixas... Mycket vuxet ansvar som ska tas itu med...

 

När vi kom dit, till slottet... Ja, det verkade nästan som om jag redan hade bestämt mig. Det skulle inte funka. Det skulle inte passa mig... Och jag skulle inte orka...

Jag kände mig extra obekväm i situationen... och att bara vara i NÄRHETEN av dessa OBEHAGLIGA(väldigt trevliga) människor... Gjorde att jag var nära på att gå upp i rök. Lösas upp till en genomskinlig dimma... och bara flyga iväg...

... Jag ville bokstavligt talat, bara lägga benen på ryggen och skrikandes springa därifrån. Längs den långa grusvägen.. Och sedan ALDRIG vända tillbaka igen.. ALDRIG titta bakom mig... Och ALDRIG NÅGONSIN möta NÅGON av dessa människor igen... INKLUSSIVE Jobbcoach! ... Och faktum är... att de hade inte gjort NÅGONTING fel. De hade pratat med mig(på ett lugnt och trevligt vis)... Obehaget låg hos mig... Jag var inte på rätt sida idag, helt ekelt.

 

... Nej, det gick inte att "fjäska" med mig idag... Jag ville inte in och fika. Ville inte vara i närheten av Jobbcoach... Och när hon frågade om jag ville att vi åkte eller ifall vi skulle stanna ett tag till, kunde jag inte svara... Jag visste vad jag borde... Och jag såg inte heller NU, någon anledning till att INTE stanna... Och jag var inte heller säker på att vad jag ville, var att åka därifrån... Inte heller ifall jag skulle klara av att börja praktisera där...

... Nej, jag kunde inte svara.

 

Jag kände mig pressad. Trängd.. Och jag tyckte inte om att hon försökte kommunicera med mig...

Jag var TVUNGEN att komma undan.. Bara för ett tag... Så jag gick undan. Tog mig en kort promenad, under funderingen på ifall jag skulle börja gå hem istället... Men respekten för Jobbcoach som ändå försöker och VILL hjälpa.. och det faktum att jag inte visste vägen... Ja, jag gick och satte mig på ett berg istället.. Jag var vilsen. Lugn och tillfreds... Men samtidigt på en dålig plats(i sinnet) ...

 

... Jobbcoach ringde...

Jag satt fortfarande på berget... och hon undrade nog vart jag var... Jag hade sett henne därborta. Gå runt huset och kollat efter mig... Men hon såg mig nog inte...

Jag svarade inte när hon ringde... Idag var helt enkelt ingen dag för prat... Men däremot gick jag tillbaka till henne...

 

Och så åkte vi hem... Det var så det slutade helt enkelt... Det blir ingenting... Och jag kände mig dum... Jag såg det inte som något misslyckande. Då jag inte hade misslyckats. Jag VISSTE ju inte hur det skulle gå(om jag hade fortsatt). Hur det kändes... Eller vad jag ville... Så jag hade ju inte misslyckats... Jag hade gjort ett val... Ett val som jag egentligen inte var nöjd med... Inte alls... Ett val efter en vilsen hjärna...

 

Väl hemma... Ja, jag gick och la mig för att sova..

Men jag hinner inte mer än att NÄSTAN lägga huvudet på kudden, så ringer Bromölla Möbelaffär.. Och DET var jag ju iallafall tvungen att svara på! ... Samtalet blev kort. Och vad han sa till mig, kändes inte alls varken svårt att förstå eller att ta in..

 

Sedan så blev det att sova i ett par timmar. För att sedan, under ångest och dåligt samvete, ta bussen in till stan...

Jag var orolig att träffa på 23åringen, och då behöva känna skuld för att jag åker in till stan men inte hade tid att träffa henne... Men å andra sidan. Det var ju dessa saker som jag skulle göra i STAN, som gjorde mig stressad!

Och så var jag orolig att råka träffa på Jobbcoach. Jobbig situation.. Men det var ju saker som bara var TVUNGNA att tas tag i.. Så jag fick lov att åka ändå...

 

Väl i stan... Ja, jag började med det som jag bävade MEST inför... Lampaffären.. Jag skulle nu ta tjuren vid hornen och fråga efter mina kundbeställda lampor... Riskera att känna mig tjatig eller dum..

Men det gick bra. Och han kollade upp när de skulle komma... och lugnade mitt nervösa hjärta...

De har inte lurat mig.. Lamporna ska komma denna veckan. Och de ringer mig...

Dock kände jag mig lite skyldig och dum... som hade tjatat på dem, både per mail och mobil... Men de får skylla sig själva! De har ju inte svarat på NÅGOT av dessa! ... Kanske har de inte ens LÄST dem?!

 

... Sedan var det in på Clas Olsson. Köpa antennkabel till tv:n...

Det gick smärtfritt.. Fastän jag var osäker på vad det var jag var ute efter.. Vad det var jag skulle köpa.. Hur den skulle se ut.. Hur lång den skulle vara.. och allt det där..

 

Vidare för att köpa "dagens mat" ... Och sedan tillbaka till busstationen, för att vänta på bussen...

Och det HÄR var näst intill OLIDLIGT. Det var varmt.. MASSOR av folk... Ingenstans att sitta... och en HUNGRIG mage! Jag blev alldeles TRÖTT inombords... Och jag ville bara att alla människor skulle försvinna. Så att jag kunde koppla AV!

 

Men till SLUT kom bussen! Efter att ha stått upp i ungefär en timme..

Och så åkte vi hem. Och till min förvåning och lättnad, blev inte bussen så full att det blev jobbigt att åka den..

 

... Väl hemma.. Lite att äta...

Minns inte vad det var jag fixade med innan jag gjorde min kopp med kaffe... Men jag vet det tog tid innan jag satte mig ner och kopplade av. Åt och drack kaffe..

 

Jag kollade säkert det vanliga på datorn..

Fyllde på mobilen. Skrev över siffrorna i budgeten...

Och började sedan försöka mig på att sätta kablarna i tv:n... Vilket inte var det ENKLASTE när den hängde på väggen.. och jag inte hade någon ANING om var de olika sladdarna skulle sitta!

 

Jag messade pappa, efter att jag hade försökt ett tag. Och om jag inte klarade det själv, skulle han komma imorgon efter jobbet, och hjälpa mig...

Jag fortsatte försöka. Envis som jag är. Bläddrade igenom instruktionsboken, om och om igen... Läste och kollade på bilderna.. Kände på tv:n för att hitta rätt hål... Gång på gång..

 

... Och lyckades så småningom hitta rätt hål... UTAN att braka tv:n i golvet!

... Sedan var det inställningarna. Nästa sak som jag hade bävat inför. Då det känns som om det skulle dra MUSTEN ur mig!

... Bara att få fram kanalerna, var en utmaning till en början. Det gäller att inte kryssa i någonting som där inte ska vara.. Och det gäller att veta vad man håller på med!

 

... Men jag lärde mig sakta men säkert... Och kanalerna tittade fram, en efter en... Och så inställningarna av bilden... Inte så svårt att finurla ut...

Däremot känns allt bara jätteskit. Då bilden är sämre än på min dator.. Och det känns inte värt att ha tv, om jag ändå väljer datorn..

 

Men jag tror inte att det är tv:n i sig. För att vissa kanaler har bättre kvalitet än andra... Ja, eftersom att jag lever i en stenåldersstad, utan varken fiber eller(i detta huset) tillgång till parabol.. Alltså jag kan inte ha några tilläggskanaler. Som ComHem eller sådant. Utan det är bara antennkabel...

Så jag vet inte ifall det är antennen det beror på. Då det blir skakiga ränder över halva tv:n..

 

Dock såg jag på den ändå... Ränderna märks ju.. Men jag är inte så knusslig i kvalitet och sådant. Bara jag får vänja mig... och kan FÖRSTÅ VARFÖR det är som det är! ... Så jag måste prata med pappa sedan.

 

... Men som sagt. Jag har lust att bara lägga mig framför tv:n och däcka(decka?)... Det känns som att, nu är det inte värt det längre... Jag vill bara koppla av och strunta i allt för en tid... Bara låta livet gå... utan mig...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag stressar ihjäl mig på det faktum att tv:n nu hänger på väggen. Sladdar som ska kopplas. Golv som måste städas noggrannare. Inställningar som ska göras...

Stressar ihjäl mig på det faktum att soffan snart är påväg hem till mig. Att DHL kan ringa vilken dag som helst, när som helst...

Stressar ihjäl mig på det faktum att soffan sedan ska pressas in genom en hälften så stor dörröppning...

 

Jag stressar också ihjäl mig på att imorgon är en fullspäckad dag. Med praktik som jag inte litar ett JOTA på. Att jag har ärenden i stan, som jag inte alls ser fram emot... eller egentligen orkar ta tag i... Och att jag för 54:e gången i rad, ska gå för att med beslutsångest och stressade känslor, så att det bara SNURRAR i hjärnan, handla "dagens mat" som oftast till kvällen, FORTFARANDE snurrar däruppe!

 

Stressar ihjäl mig på det faktum att Vovven som jag vill ha, som jag redan ser som min, när som helst kan vara borta ifrån Blocket... Den vovve som jag ändå inte kommer att kunna köpa... HUR mycket den än hamnar på plussidan när jag gör min plus-och minuslista!

 

... Ja, jag stressar ihjäl mig... Och trots att det enda jag egentligen VILL, är att få ett liv och komma igång med någonting, så känns det som om jag bara vill lägga ner allt.. För att det känns så överväldigande..

Att för en dag, behöva gå till en lampbutik och ställa en fråga, kanske behöva ta ett fem minuters telefonsamtal.. gå till affären och köpa ett par produkter... och gå till ClasOlssons för att köpa en kabel... Ja, det känns som en omöjlighet att mäkta med... när jag DESSUTOM ska praktisera tre timmar på morgonen!

... Men jag tror att det är för att det inte bara är morgondagens sysslor på g. Jag har så mycket annat att ta tag i och att uppnå just nu... Så jag vet inte...

 

... Men jag kanske ska ta och beskriva dagen idag, också...

... Om jag nu kan minnas hur den började.. Eller hur gårkvällen slutade...

Orkar dock inte tänka efter..

 

Så jag gör en lite blurrig beskrivning bara...

Idag har jag suttit mycket vid datorn.. Dagen började med mycket funderingar på min lilla vovve, som natten även slutade med...

Jag låg nämligen med ångest och en SÅDAN SAKNAD efter henne hela natten inatt! Den hund som jag aldrig träffat. Som jag inte vet vem hon är, mer än till ett foto... Men som det ändå känns som om jag känt i hela mitt liv... Som om hon hör hemma i mitt hjärta..

 

Ja, jag har fäst mig. Fäst mig ordentligt.. Och jag mår dåligt i tanken på att hon nästa gång jag kommer in på blocket, kan vara borta... Trots att jag inte ser hur jag NÅGONSIN skulle kunna ta henne till mig, mer än i mina drömmar...

 

Men jag har suttit här vid datorn... Och i ovissheten över när och OM mamma och pappa skulle komma idag, suttit och stirrat på ett foto på vovven och gjort en utförlig plus-och minuslista..

Stirrat ut genom fönstret. Förflyttat mig från rum till rum.. Tittat mig i spegeln och pillat mina sår.. Rivit upp dem gång på gång..

 

Väntade. Väntade och väntade.. Och ju mer klockan blev, desto mer undrade jag ifall jag skulle hinna åka in till stan med fem-bussen idag... Eller när skulle föräldrarna komma? SKULLE de komma? .. Lite lätt frustrerad över att de inte kunde ge mig lite framförhållning...

Jag var hungrig och ville bara försäkra mig om att jag även IDAG, skulle kunna köpa "dagens mat" ... Jag är inte längre lika redo för att svälta en hel dag, som jag för några veckor sedan, bara ÖNSKADE att jag kunde få göra. Att en sådan situation skulle uppstå...

 

När klockan blev fem över tre, messade mamma. Och de hade nu lämnat hemmet...

Jag började räkna på tiden.. Försöka föreställa mig när de skulle vara här och hur lång tid det sedan skulle ta.. Att sätta upp tv:n, menar jag..

 

Tog mig en liten promenad medans jag väntade... Och kom på tanken att jag ju faktiskt kunde köpa någonting att äta, här i BYN idag.. Men jag ville inte. Kunde inte förmå mig.. Då idag var en annan affär på schemat... Och jag VERKLIGEN ville till stan idag.. Och varför åka, om jag ändå redan har handlat.. tänkte jag..

 

Så jag fortsatte hoppas istället. På att vi skulle hinna klart innan fem.

De kom hit.. Pappa började borra.. Och det pratades en del... Men jag kände mig inte lika lätt och pratglad som jag det senaste har blivit när vi har träffats.. Nej, jag var..

Ja, jag vet inte... Känslor som störde... Hela situationen i sig, låg nog och gnagde inom mig, skulle jag tro.

 

Men jag var glad. Och när de skulle åka, så åkte jag istället med DEM in till stan. De åker ju ändå FÖRBI där när de ska hem!

Jag handlade det jag skulle ha... Tog en kort, kort promenad... Och satte mig sedan på busstationen, med ältande känslor och ångest...

 

Golvet hemma var dammigt av betong... Likaså min växt... Det störde mig lite grann.. Då orken är slut... Men när jag kom hem, började jag ändå sopa lite grann... Och sedan, trots att klockan kändes vara för mycket för att vilja dammsuga, stressade jag fram dammsugaren och hastigt och nervöst, dammsugade golvet. Det värsta..

Tog sedan trasan och torkade golvet lite snabbt... Innan jag satte mig framför datorn med en kopp kaffe, och åt vad jag hade köpt...

 

Serier på datorn...

... Och sedan, ett inlägg i min textsamling...

 

God natt med er <3

 

 

Ja, jag tror att det var sockerkoma...

 

... Idag har varit en... låt oss säga, hemsk dag.. Önskar jag inte ville säga det... Men det är så det känns just nu..

Det händer liksom inte mycket upplyftande just nu. Och min lilla kvava bubbla, blir bara mindre och mindre. Tätare och tätare... Och jag inser bara mer och mer vad jag har och vad jag går miste om... Ja, verkligheten kommer ifatt mig.

 

... Igår natt... Ja, igår i och över huvud taget... Jättejobbigt... Önskar jag inte ville säga det heller... Men än en gång. Det var så det kändes... Även om jag ÖNSKAR att jag ville... Att jag ORKADE vara mer positiv.. för min egen skull.. Men sanningen är... Livet. Det... Jo, det kanske FINNS en mening. Men den är inte närvarande just nu... Jag kan inte SE den... Inte NÅ den... Och allt blir bara mer och mer tröttsamt..

 

Men iallafall.. Gårnatten. Frustration.. Oro, och ångest i MASSOR.. Allt som jag behöver göra.. Ta tag i... Allt som jag gör så gott jag kan med, men som inte går framåt... Och alla frågetecken... Allt tvivel.. och allt MISSTRO som hänger i luften och tynger min själ...

Ja, jag kände mig väldigt känslig...

 

Och så ligger jag där. Nerbäddad. Och håller NÄSTAN på att somna ifrån ångesten... NÄSTAN...

Och så hör jag "Vad fan är det frågan om!?" uppe ifrån lägenheten ovan mig... Och igen.. "Vad fan är det frågan om!?" ... Han lät påverkad... Och hans röst kunde inte skära vassare i mina öron.. "Håll käften", viskade jag irriterat och frustrerat.. "Kan ni bara hålla KÄFTEN!" ... Han blev tyst däruppe... Jag började koppla av och "njuta" av min ångest. Den skärande smärtan som försökte slita upp min böstkorg så att hjärtat kunde hitta ut...

 

... OCH... så började det knarra. KNARRA.

Jag vet inte VAD de gjorde.. Men det lät som om de stod en FLOCK människor däruppe och gungade fram och tillbaka för att knarra det där golvet i hopp om att väcka ALLA grannar!

... Nej, men det lät nog inte så högt... Men det störde... Det störde EXTRA mycket igår. Dessa småljud från grannen ovan...

 

Frustrationen och ångesten. Oron och tvivlet... Ovissheten. Och att behöva leva flera dagar till... Grannarnas knarrande...

Ja, jag klev upp igen. Klockan var mellan tolv och ett.

Jag tände ljusen i köket. Och så satte jag mig och bara stirrade. Fortsatte försöka skriva av mig alla känslor, i mina anteckningar på mobilen... Och skrev ett kort inlägg på bloggen...

 

Jag hoppades att grannarna nu skulle ha lugnat ner sig... Och så gick jag och la mig igen...

Jag tror att jag efter en stund, satte på mitt favoritnaturljud som jag har på mobilen. Den som får mig att bäst koppla av... Och så vilade jag. Och när jag kände mig tillräckligt trött.. Stängde av ljudet.. och somnade någon gång därefter...

 

... Grannarna var tidigt uppe.. Och jag vaknade igen, redan... Ja, jag minns inte när. Men kan tänka mig att den var runt sex någon gång...

Men jag låg kvar. Jag messade dock butiken som jag gjorde kundbeställningen av lamporna... och betalade i förskott för några veckor sedan. Då jag såg att de även hade ett MOBILnummer och inte bara mail.

... Mailen svarar de ju inte på... Men KANSKE mobilen(?)...

 

... Ja, meddelandet gick fram iallafall... Så NÅGON mobil tog emot mitt mess...

Så nu vilade jag lite till.. Rätt så avkopplad. Då det nu fanns en CHANS att jag kunde få svar på min fråga och låta en av alla tyngder lätta från min bröstkorg...

 

Somnade om. Och vaknade... Ja, egentligen hela tiden..

Men då jag inte skulle åka in till stan idag. Ja, inte med tio i nio-bussen som jag BRUKAR göra. Eftersom att jag idag skulle handla "dagens mat" i den lilla affären här i byn.. Ja, då låg jag istället kvar.. Jag klev inte upp förrän halv elva.

 

... Och inget svar från lampbutiken...

Inget svar från soffnissarna... Och egentligen ingen framgång på NÅGONTING. Dagen skulle bli ÄNNU en dag i mängden..

*Suck* ... "Vill bara gråta.. Slänga mig ut.." ...

 

Jag gick iväg till affären, där vid elvatiden... Handlade det jag skulle ha. Och gick i vanlig ordning, hem. För att sätta mig vid datorn, göra mig en kopp kaffe. Och börja äta vad jag hade köpt.. Medans jag blint stirrade på den händelsefria skärmen...

 

Läste sedan alla bloggar som jag följer.. Kollade blocket husdjur..

Vilket påminner mig.. Kanske ska skriva vad det var kvällen slutade med igår, som gjorde att den blev nästintill ohanterbar.

HUND.

Jag hittade MIN hund. Jag blev så KÄR och hon kändes så RÄTT för mig. Det var så att jag till och med började PLANERA för vad jag behövde skaffa hem. Hur mycket jag behövde ha i hundbudget. Och hur resan för att hämta valpen, skulle gå till..

 

... Men det var ju såå TUNGT att bära. Hela grejen. Eftersom att det inte KÄNNS HELT optimalt. Jag har ju STORA cravings för kärlek. Ett STORT behov att att väcka livets mening och den sovande lyckan, till liv. Ett STORT begär av att få någonting... Ja, att LEVA för, helt enkelt..

Jag behöver ÄLSKA. Och jag behöver en anledning till att andas. En anledning till att kämpa mig igenom allt skit...

 

... Ja. Men allt måste ju stämma. Och jag vågar inte slänga mig in i någonting som KAN komma att smärta mitt liv ännu MER än vad det gör UTAN dessa 24-timmars krav och kärlek. HUR mycket det än smärtar att INTE våga göra det!

 

... Men iallafall..

På något sätt fick jag tiden att GÅ här framför datorn.. Jag vet jag...

Ja, jag är tillbaka till dagen idag, nu.

.. Jag vet att jag var, även idag, frustrerad.. Då jag sminkade mig.. Och det gör jag ju aldrig annars. En ren(ny) frustrationssyssla..

 

Men jag skickade iväg ett mail till soffnissarna.. Igen. Som jag senare fick svar på. Messade några mess med mamma... Och beställde sedan hem soffan.

Fyllde i budgeten som hade blivit. Det vill säga. Drog fram alla kvitton ur min bruna lilla ryggsäck. Och började fylla i alla summor. Inklussive summan för soffan..

 

... Och så blev klockan halv ett... Jag kom på att ifall jag skulle åka med fem över ett-bussen till stan idag, behövde jag gå snart..

Men vädret var tråkigt. Ingen lust till promenad i stan.. Det kändes onödigt att åka in för att bara sitta på busstationen.. och sedan ta nästa buss tillbaka igen...

 

Jag kollade klockan lite då och då.. Tvekade. Och velade..

Och så blev klockan.. fem minuter innan bussen skulle gå. Och jag kommer på en anledning att åka in! ... Om nu mina föräldrar skulle komma någon dag i helgen, för att hänga upp min tv.. Vilket de ska. Så är det ju lika bra att jag åker in till stan och köper "dagens mat" för DEN dagen, redan NU.. För att det skulle jag inte våga pressa in just då. Eftersom att jag inte vet riktigt när de kommer..

 

Så. Jag drog på mig en keps. Och så min bruna lurvfleecejacka.. Grabbade åt mig min lilla bruna ryggsäck... och så SKYNDADE jag mig iväg till bussen!

Jag var inte SÄKER på ifall den skulle ha gått redan när jag kom dit. Men då fick jag ta nästa i så fall..

 

... Det regnade ute. Det var kallt... Och jag valde HELT fel kläder, i all hast. Då jag inte hann kolla ut genom fönstret ordentligt.. Men det fick gå ändå.

 

Väl i stan. Ja, jag gick till butikerna som jag skulle in på. Handlade den "mat" jag skulle ha.. Och sedan, under funderingarna på ifall jag borde gå till lampbutiken och slänga frågan direkt i ansiktet på dem istället, gick jag tillbaka till busstationen..

Bussen skulle gå tillbaka hem om fem minuter...

 

Väl hemma igen. Ja, jag tog omvägen hem. Så att jag fick promenera lite. I vetskapen om att jag med största sannorlikhet skulle proppa idag. Och jag redan hade ätit..

 

... Satte mig vid datorn igen. Med en kopp kaffe. Och lite av det som jag hade köpt... Minns inte vad jag gjorde. Kanske kollade jag bara det gamla vanliga en gång till.. Kanske stirrade jag stint på "min" valp som jag bara LÄNGTADE efter att få hem om knappt två veckor... Kanske lät jag bara ögonen falla på en icke rörlig och helt ointressant skärm...

 

Jag minns inte så mycket mer...

Jag har kollat igenom lite kläder på BonPrix.. som jag har gjort de senaste dagarna. Sedan jag fick deras katalog i brevlådan.. Men nu kollar jag på deras webbutik.

Och så har jag kollat fram en sele till Vovven(som jag antagligen inte ska köpa.. Vovven alltså... Och inte selen heller, såklart).. och en långlina. Jag har redan hittat koppel och en liten expander, tidigare...

 

... Jag gick och la mig på sängen... Jag hade proppat.. Ätit MASSOR. Och felet med när JAG äter MASSOR, är inte att jag just äter mig SPRÄNGANDE FULL! Utan det är att jag äter JÄVLIGT FEL också! ... Socker. Socker i massor. Blev man inte illamående av att låta magen spänna sig likt en balong, då man fortsätter proppa fastän både lusten försvunnit.. det har blivit ÄCKLIGT... och det faktiskt inte finns en KUBIKMILLIMETERS yta kvar att fylla... Ja, då blir man iallafall illamående av allt ÄCKLIGT SOCKER!

 

Jag bestämde mig för att promenera av mig lite illamående... Promenera bort den proppade känslan... Och ta mig BORT ifrån den "mat" som jag nu mådde så DÅLIGT av att bara SE, att jag hade den goda lusten att(återigen) SLÄNGA den. Den mat som jag köpt...

 

... Jag promenerade långsamt, långsamt. Jag mådde dåligt. Inte bara fysiskt. Utan även psykiskt och känslomässigt..

Jag var olycklig.. Ja, just DEN känslan har inte riktigt gått UPP för mig förut. Visst. Jag tror inte att jag har varit lycklig på så, så länge... Men det är först NU som jag faktiskt REAGERAR på det. Att det är DET som mitt hjärta försöker säga mig..

 

Väl hemma igen...

Ja, jag tror jag satte mig vid datorn.. Men bara  några få minuter. För att jag hade ingenting att göra.. Så jag gick istället och bäddade ner mig igen..

Kände mig desperat. DESPERAT. Jag kände ett EXPLODERANDE behov av att PRATA med någon. Jag behövde VERKLIGEN PRATA! Men vem jag än funderade på, så var det aldrig passande. Jag HAR ingen nära som kan hjälpa mig.. Stötta mig i den här livets stora fråga.. "Hur skulle jag bli lycklig? ... Hur mycket borde jag chansa och riskera för att nå lyckan och ett värdigt liv? ... Och borde jag följa mitt hjärta... Eller "fegt" lyda förnuftet?"

... Ja, det var det stora frågetecknet om hundens inverkan på mitt liv... Var det rätt att chansa? ... Eller borde jag motvilligt kämpa mig vidare och hoppas på att även en ANNAN väg till slut kan göra mig lycklig och berika mitt liv med kärlek?

 

... OCH vad skönt att jag somnade!

Ja, jag somnade. Klockan var sju när jag la mig.. Jag var säkert smärtande olycklig och desperat i en halvtimme.. Knappt. Och sedan fick jag somna ifrån en stund... Och DET var skönt!

 

Vaknade strax innan nio igen... Öppnade ögonen vid nio. Och såg att det nu hade blivit nattsvart ute...

Kom på mig själv med att ha sovit i nästan två timmar och började då bäva inför natten..

 

.. Men så klev jag iallafall upp... Satte mig här... Och bloggade. Då jag hade fått en första mening till mig...

 

God natt med er <3 ... Nu blir det nog Ack Värmland :)

 

 

... Jag vill inte tänka mer nu...

 

Idag har varit en jättebra dag, på såå många sätt..

Men jag vill inte tänka mer nu..

 

Jag vill bara skaffa mig en kärlek. En vovve. Utan att tänka på konsekvenserna... För att ett STORT faktum ÄR, att jag behöver annat i vardagen, att fokusera på... Jag behöver få tänka på och ängna mig åt saker som BETYDER någonting.. Som gör mig GLAD.. Och som får mig att känna mig VARM inombords...

 

Jag behöver få uppleva saker i livet, som gör att jag tydligt kan se dess VÄRDE...

... Och inte bara vara missnöjd... Sluta missnöjd för en det ena en det andra, varje kväll...

 

... Ja. Idag har varit en bra dag. Jag har mått bra. Och mitt huvud har varit fyllt med positivitet.. Hjärtat fritt från tyngder...

 

Jag minns inte så väl.. Men jag vet att jag hade svårt att somna inatt.. Då det var såå kallt i mitt sovrum.. Jag låg som vanligt med ett tjocktäcke, två filtar, och mjukiskläder på mig... Men SOM jag FRÖS!

... Ja, fönstret läcker kalluft.. HELT KLART.

 

Vaknade tidigt imorse.. Sov oroligt. Så jag vaknade flera gånger om...

Klev sedan upp... Ja, rätt så tidigt. Och tog första bästa buss in till stan.. Klockan.. Ja, tjugo över elva, tror jag.. Men jag gick ungefär en timme innan bussen skulle gå... Tog en omväg till busshållplatsen... Men fick ändå sitta och vänta i en halvtimme...

 

... Men jag hade ingenting emot det. Inte alls. Det var inget fel på att sitta i ett bussbås och stirra. Lyssna :)

 

Väl i stan... Ja, jag skulle bara handla dagens "mat".. Gick till lidl igen... Och sprang som en yr höna, med beslutsångest bland hyllorna... Men idag var beslutsångesten något positivt.. För att när jag väl hade hittat vad jag ville ha och var nöjd, kom jag tillbaka till busstationen lagom tills bussen tillbaka hem, skulle gå ;)

 

Åkte hem.. Och var hemma ungefär en och en halv timme efter att jag hade lämnat byn...

 

... Väl hemma... Ja, jag satte mig nog vid datorn.. Gjorde mig en kopp kaffe. Och började äta choklad :P Kaffe och choklad.. Det godaste som finns(nej inte alls. Men ändå). Men tråkigt nog, tar kaffet slut ur koppen, fortare än vad chokladen tar slut ur plasten.

 

Jag såg på lite serier. Kollade bloggar. Och blocket husdjur.. Ja, som vanligt dåda :P

... Och så har jag kollat upp soffan som jag ska köpa.. Om den fanns någon annanstans. Då jag gärna hade velat kombinera köpet av soffbord och soffa. För fraktens skull. Eftersom att jag behöver hjälp av pappa, att bära in möblerna..

 

Men tyvärr.. Bordet fanns inte på samma butik som soffan.. Så, får fixa det ändå på något vis..

 

... Annars. Jag har även kommit på hur jag vill ha mina(framtida) växter här i lägenheten. Jag tycker att det är såå snyggt att se rötterna..

Då jag har ett glas som är för litet.. Rötterna håller på att växa ur det. I köket. Med en massa sticklingar från min Ficus.. Och jag tycker att det är såå snyggt. Dessa står nu i bara vatten.. Men OM jag nu vill plantera mina växter i jord, så tror jag även att DET skulle vara riktigt snyggt, i en genomskinlig flaska. Kruka.

 

... Jag har ätit en MASSA choklad. Och druckit, jag tror det är FYRA koppar kaffe. Och varit allmänt glad.. Jag har känt mig uppåt. Framåt. Och ja-a... GLAD, helt enkelt.

 

... Men det blev lite långtråkigt. Så när klockan var runt sex, bestämde jag mig för att ta en promenad. Sinnet mår inte bra av att glo serier hela dagarna. Allra helst inte om man är tankspridd och har svårt att koncentrera sig samtidigt.

 

En härlig. Men kall, promenad. Där jag funderade mycket hund.. Men svårigheten att hålla mig till samma ämne, gjorde att det var mycket annat som fantiserades och diskuterades på samma gång :)

 

Väl hemma igen, så blev det mer serier. Och trots brist på sug, "slutföring" av chokladätandet.

... Ja, jag tror att, på det sättet som jag äter nu, får jag nog i mig tillräckligt i "mängdväg", vad gäller ätandet. Men absolut inte rätt slags näring.. Och att känna att det finns så mycket ANNAT, godare att äta... Men veta att man ändå kommer att fortsätta på samma bana... Ja, det är det som gör att jag vill undvika att tänka... För att jag är missnöjd över att äta godis varje dag... Jag vill njuta av mat...

 

... Och jag tror att det kan bli enklare att koppla av och koppla bort, om jag hade haft någon att rå om och älska..

Jag...

Ja, jag hade helt enkelt kunnat fokusera min hjärna... Lägga betydelsen av tillvaron på något... Ja, något som BETYDER någonting, helt enkelt...

 

... Men så måste man ju vara beredd att dra på sig en kärlek som kommer att finnas vid ens sida och vara beroende av en i flera ÅR framåt!.. Och det är DÄR som kruxet ligger..

 

God natt med er <3