... Hmm. Veckan som varit...

 

Rent fysiskt, har det varit jobbigt... Jobbigare än vad det har varit tidigare...

Men det är ju inte så konstigt. Jag väger ju mindre nu, än vad jag någonsin gjort i vuxen ålder...

Jag har en grövre undervikt nu än vad jag någonsin har varit med om tidigare...

 

Och trots det, finns det både saker som jag behöver promenera till och från...

.. Och en då och då, återkommande ångest och oro som gör att "ytterligare en promenad" blir "nödvändig"... Ett illa måste...

 

Och jag känner det, när jag promenerar.

Jag har blivit tröttare. Svagare... Och att gå långsamt, är snarare en regel än bekvämlighet för lugn och frid...

 

Jag orkar liksom inte gå snabbt, längre. Inte i regel, iallafall...

Det är ju klart. Vissa gånger går det. Vissa gånger, känner jag mig bara lite extra pigg, av ingen(i min kännedom) speciell anledning...

 

... Jag går fortfarande ner i vikt. Och nu har jag nått en siffra som jag tidigare inte befunnit mig på. Vilket har lagt till lite extra oro, rädsla och ångest, till min redan lite lätt sviktande själ...

Men jag håller i mig. Och än sålänge är detta fortfarande den tryggaste situationen jag har befunnit mig i, sedan jag nådde vuxen ålder och självständighet...

 

...

 

Och på talan om självständighet, tåls det väl att nämnas också...

För första gången på flera, flera år, känner jag nu inget som helst behov av alla dessa kontakter(myndigheter och liknande) som jag tvingade mig på i början...

Det beror antagligen på att jag nu har släppt alla förväntningar och framtidsförhoppningar... Jag har släppt alla mina viljor, och krav på livet... På vardagen...

Ja, jag har nu släppt taget om att vilja förändra min vardag. Mig själv... Och att ta mig någonstans i livet...

... Om livskvaliteten...

 

... Och nu tillåter jag bara mig själv att vara uppslukad av min ätstörning... Accepterar vardagen som den ser ut. Livet som det är...

Och även om hjärtat isar till ibland.. När jag kommer att tänka på att jag inte har många år i livet... "och slösar bort det såhär..!" ..-Så är maten... Inköpen av mat... Planerandet så att jag slipper slänga mat... Och att diska.. -Det enda som jag orkar med i vardagen... Det enda jag får plats med i psyke och själ... "Om jag inte ska tryckas under jord... Gå upp i rök... Sippra ut till ingenting.. Som en pöl på golvet... Explodera..!" ...

 

... Det är inte nyttigt... Och jag vet inte ifall det är positivt eller negtivt att jag nu har tagit avstånd ifrån alla mina tidigare kontakter som jag tjatade på och vände mig till då och då...

Men kriget inombords är bra mycket mindre nu. Så att... Ja, jag antar att jag inte känner av behovet på samma sätt längre...

 

...

 

Annars denna vecka..?

 

Jag har blivit såpass trött. Slut... -Att jag nu inte lägger lika mycket(om någon alls) energi på att köpa mat... Jag prioriterar annorlunda. Lever på vad jag har hemma(i princip)...

 

... Och diskningen...

Den blir lite lidande. Lite grann...

Vissa dagar blir den stående till nästa. Även om jag inte tycker om det...

 

Jag ligger mycket på soffan... Väntar på nästa måltid...

Äter...

 

Jag går till datorn och kollar vad som går på tv...

Planerar för måltider. Räknar lite grann...

Och ligger sedan på soffan igen...

Dokumenterar... Förbereder måltider...

Väntar, väntar, väntar...

 

... Och sedan när jag äntligen är tillräckligt trött för att kunna sova, gör jag mig klar och går och lägger mig...

Ibland kliver jag upp igen...

Vaknar "alldels för tidigt"... Försöker ligga kvar så länge som möjligt... Men kliver alltid upp "för tidigt" ändå...

 

Jag drar ut så länge som möjligt på varje måltid. Men känner hur jag blir mer och mer släpphänt. Viker mer och mer för min otålighet...

Men å andra sidan "Om jag vaknar tidigare och tidigare, borde jag väl också kunna flytta på måltiderna mer och mer..?"...

 

... Ja. Och så åker jag fortfarande en bussresa till stan och tillbaka på vardagarna.

Både för att utnyttja busskortet som jag betalar varje månad... Och för att förkorta dagarna lite grann... Njuta av lugnet som en bussresa(utan för mycket folk) ger mig...

 

...

 

Ja. Något annat för denna vecka...

 

Tungt fokus har legat vid allt som borde göras härhemma...

Matsoporna som måste ut. Retursopor som också behöver ut...

Allt som jag borde köpa. Planerar att köpa. Till lägenheten...

Och sovrummet som måste städas från kartonger, och packas upp klart...

Med mera, med mera, med mera...

 

Och ingenting blir gjort. Ingenting orkar jag med...

Jag kollar på saker att köpa, lite då och då... Men så mycket längre kommer jag inte. För att jag orkar inte ta beslut. Orkar inte prioritera vad jag bör köpa först. Räkna på vad som borde vänta "för att det kostar mycket"... Och vad jag borde köpa "trots att det är lite dyrt"...

Orkar inte räkna på hur många av dessa saker jag har råd med "på en och samma gång"...

 

...

 

Idag har jag iallafall duschat för första gången på nästan två veckor. Badat. Ett varmt bad.

Det var uppfriskande...

 

... Och nu måste jag se till att få diskat. För att förenkla morgondagens måltider...

Jag diskade nämligen aldrig igår. Alldeles för trött... Eller så var det för mycket på tv... Minns inte riktigt :P

 

... Borde även föra över alla siffror från diverse kvitton, till budgeten... Var ett tag sedan, nu.

 

...

 

Med det sagt, tror jag att det får räcka.

Finns säkert mycket mer att berätta...

Men jag tror att jag ska gå vidare med kvällen nu. Försöka avverka åtminstone en del av disken...

 

God natt med er <3

 

 

...

 

Jag har inte bloggat på ett tag. Det känns helt enkelt som om den här bloggen är påväg att dö...

Trots att den en gång var såpass viktig att jag tvångsmässigt tvingade mig själv att blogga även de dagar då orken inte alls fanns...

 

Idag bloggar jag på infall...

Fick bara lust att logga in på bloggen och se vart det leder...

 

Jag vet inte ifall det här blir det sista inlägget jag skriver.

Och jag kommer inte att uppdatera så mycket om vad som hänt sedan sist, idag... Eftersom att jag omöjligt kan minnas...

 

...

 

Men...

 

Ätstörningshjärnan...

Om den är närvarande..(?)!

 

... Japp, det är den...

Det började ju med att det började ordna upp sig med kosten. Jag fann en strategi. Jag fann trygghet...

... Ja, till viss del iallafall...

 

Och jag trivs med hur jag äter. Hur jag hanterar inköp... Och mitt tillvägagångssätt för att slippa oroa mig alltför mycket över all mat som ligger och blir dålig i skåpen. Då jag hade så himla jobbigt med oron över hur jag skulle kunna köpa hem varierad mat och samtidigt hinna äta upp den...

 

... Ja, det enda problemet som ändå gjorde att jag åt för lite... Fortsatte äta för lite, var ju att jag var väldigt rädd för att bli övermätt... Vilket gjorde att jag kände efter för mycket... och därför blev mätt fortare...

 

... Och att successivt minska på näringsintaget... Dag efter dag...

- Det gjorde...

 

... Eller jag tror att det var det som gjorde att jag började svälta mig själv igen...

Sakta, sakta... Mindre och mindre mat...

 

... Och jag trivs.

Det är väl det som är det "farliga" i det hela.

Jag trivs.

Svälten stör mig inte...

Och att jag inte just nu kallar det "svält", gör att jag också accepterar det hela...

 

... Jag är tillfreds med mängden näring. Trors att det är mindre än hälften av den mängd jag borde äta...

Min hjärna trivs(självklart) med min rätt så grova viktnedgång...

Det faktum att jag fortfarande äter tre gånger om dagen, håller den värsta hungerkänslan borta... Och den hunger som ändå blir, dunstar med en kopp kaffe eller te...

 

... Att jag är slut i kroppen, och den kortaste promenad blir ansträngande...

Ja, det väger mitt intresse för kaloriräknandet upp för...

 

Jag menar.

Jag älskar att räkna. Räkna procent. Räkna mängd.

Räkna ut mängd från vikt. Vikt från mängd...

Att dividera och multiplicera...

... Och att utvärdera reslutatet...

 

Ja...

Jag trivs helt enkelt väldigt bra med att skada mig själv genom någonting som jag nu under ett hanterande som eliminerar mitt inombordsliga krig, inte längre känner behov av att se som "ett svältbeteende" ... Eller "självskadebeteende"...

... Och det ger mig ju ingen större anledning att leva hälsosamt. Och vara snäll mot mig själv...

 

... Jag menar.

Jag mår bättre...

Eller ja. Känner mig lugnare och mer vän med mig själv, inombords.. -Nu, än vad jag har gjort på flera, flera år...

Och att förändra det...

 

... Nej, "vilken vilja?"...

 

...

 

Förutom det, har jag blivit beviljad aktivitetsersättning på nytt... För två år framåt...

Har inte fått det första bidraget ännu...

Men jag hade tur som lyckades leva på pengarna jag redan hade på kontot... Och att jag sedan när jag skulle till soc för första gången, slapp det. - Då försäkringskassan äntligen hörde av sig, några dagar innan det mötet.

 

"Skönt"...

 

...

 

Och så har de hittat en kontaktperson till mig nu, kommunen...

Men sedan jag fick det där mailet om ifall KvinnanFrånKommunen och Kontaktpersonen kunde komma hit och träffa mig den fjärde april, har jag inte svarat...

 

... Jag menar. Det är ett jättestort steg. Mycket som står på spel...

En alldeles onormal situation(där man ansöker om en vän)... med två, för mig okända människor... på en och samma dag... På en och samma gång..!

 

... Och jag har ingen aning om hur det hela kommer att se ut. Gå till...

Vart det hela kommer att leda...

... Eller om jag ens lyckas pressa in det i min vardag...

 

... Jag menar. Jag har äntligen lyckats få ätandet att "fungera" utan att kriga... Kriga, kriga, kriga... Och vilja dö(!)... I princip...

 

... Och jag vet inte hur jag kommer att trivas... Om behovet egentligen finns...

Eller om jag vill ha en förändring. Ett värdefullare, mer händelserikt liv... med social kontakt...

 

... Ja, jag vet inte...

 

Det är ju samtidigt chansen...

En chans att sumpa...

Någonting att ångra(om jag backar ifrån det)...

 

... Och vilket svar jag än ger, känns det som om jag slänger mig utför ett stup, utan något synligt att landa på...

 

... Men det är ju klart att jag måste svara...

De måste ju veta om de ska komma hit eller inte...

Det är bara så mycket just nu... Och trots att jag funnit en strategi för det tyngsta i min vardag... I livet... - Tar denna strategi precis all min vakna tid, och energi.. I form av planerande... Planerande, planerande... Övervägande... Och val under beslutsångest...

 

...

 

Annars...

 

... Jag vet inte om jag har så mycket mer idag... Att komma med...

 

... Jag har säkert glömt något...

Men det får räcka för idag...

 

Så.

Vad gäller ätstörningen, äter jag tre gånger om dagen. Väldigt lite... Och efter noga räknande, komponernade av måltider. Planerande...

... Jag handlar mat. Även där, genom ett noggrannt planerande.

Genomgång av butikernas erbjudanden...

Och får mig därför en relativt varierad kost, med smakupplevelser jag inte annars hade hade fått...

Bra.

 

... Jag träffar nästan aldrig folk... Ytterst sällan... Och när jag väl gör det, är det hemma hos mina föräldrar...

27åringen har varit här någon gång också... Vet dock inte om det har varit sedan jag bloggade sist...

 

... Arbetssituationen...

Nej.

 

...

 

... God natt med er <3

 

 

... Jag har hakat upp mig riktigt ordentligt... Big time...

Och jag vet inte hur jag ska gå vidare nu...

 

Det bara gnager och gnager. Och det känns som världens dilemma. Livsfarligt. Olösligt(heter det så?)...

... Och jag kan inte koppla av..!

 

...

 

Idag när jag var på affären, hittade jag en liten WhiteBoardTavla som man kunde sätta på kylskåpet... Vilken fanns med rosa ram eller blå ram...

... Och jag kände just då för rosa...

 

... När jag står i kassan och ska betala för mina varor... Ja, medans kön fortfarande är rätt så lång, framför mig...

... Då kommer jag ändå att tänka på att ju mitt kök inte har så mycket rosa. Utan mer blått... Och att jag då med största sannolikhet skulle haka upp mig. Få svårt att acceptera detta "oregelbundna mönster" som blir när jag helt plötsligt väljer att föra in... "rosa.?!"...

 

... Men ja...

Jag ville ha rosa. Tänkte inte byta till blå "för den sakens skull"...

 

... Så jag betalade mina varor, och tänkte inte mer på det...

... Och så kommer jag hem. Öppnar förpackningen. Ingen ångest. Inga konstigheter. "Det funkar nog bra"...

 

...

 

Men nu när den hänger där...

Jag har skrivit av mig, minst fyra gånger. Ältat. Sprungit fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet...

 

Jag har verkligen försökt acceptera att jag valde rosa...

Försökt, för att mildra ångesten, intala mig själv att jag ju kan köpa den blå också. "Hittar säkert en ny plats till den rosa"...

 

... Men jag kan varken acceptera det ena eller det andra...

 

"Kökets basfärger är blått, grönt, orangegult och orangerött(tror inte att jag glömt någon nu)"...

"Men samtidigt. Jag har ju ett par rosa detaljer i köket... Men räcker det? Och är det rätt sorts rosa.."...

"Hur ska jag få WhiteBoardTavlan att flyta in i resten av inredningen?"...

 

...

 

Men jag är inte säker på att jag vill köpa den blå "bara för att jag har mer blått i köket"...

... Så istället har jag suttit här och försökt, med ångest i bröstet "så att det värker", försökt göra det okej. Accepterbart att ha den där rosa ramen hänga där...

Försökt finna olika inredingsdetaljer på internet, som passar in i både den övriga inredningen... och är rosa(!)... "Så att den rosa ramen ska smälta in i rummet bättre"...

 

... Men det är så jobbigt...

För att jag har ångest. Och återigen har ett litet dilemma växt sig såpass stort att det känns som "på liv och död". En omöjlighet att fixa. "En omöjlighet att acceptera som det är"...

 

... Och jag vet inte hur jag ska hantera det...

Det här enkla problemet.. som inte ens är något problem...

"Vad gör väl en liten ram?"...

 

...

 

*Suck*...

Jag kan inte koppla av och tänka på något annat...

"Vill bara slita ut hela köket, så att jag slipper tänka.."...

 

...

 

Än sålänge har jag inte proppat. Även om jag kan. Även om jag har mycket hemma, tillgängligt att proppa på...

 

.. Och jag har lust...

Men jag ska försöka undvika. Jag ska klara att undvika!

För att... Ett litet problem(som i och för sig känns överväldigande tungt), ska inte få föra mig på "svältovägar" igen!

 

...

 

Dagen idag...

 

Jag bestämde mig igår natt, när jag kom på att det ju kommer helg efter fredagen, för att åka iväg en vända idag. Istället för att laga ugnspannkaka. "Då jag ju ska vara hemma hela helgen, på grund av "feliga bussar"... Och då kan ta ugnspannkakan då, istället"...

 

... Så idag åkte jag iväg med ettbussen, för att handla fredagsgodis, mjölk och grädde...

"Och inte hade jag räknat med att det skulle föra med sig den här ångesten!"... Det var länge sedan jag hade inredningsångest. Hade ju en fasans till inredningsångest när jag nyss hade flyttat in! ... Ohanterbar!

 

...

 

Det tog tio minuter att gå från busshållsplatsen, till affären där jag skulle handla...

Jag tog mig med relativ lätthet, igenom butiken. Lite beslutsångest här och där. Rörigt huvud...

Men ändå helt okej...

 

...

 

Promenaden till busstationen tog mig lite knappt en timme...

Och så femton minuters väntan på bussen...

 

...

 

När jag kom hem, blev det som sagt ett panikartat, gnagande helvete inom mig, som fortsätter än... Och tycks trappas upp!

... Det är klart. Ju mer jag ältar, desto mer orolig blr jag... "Om jag inte finner en lösning..!"...

 

...

 

Jag har skrivit en hel del.

Ätit lite grann...

Jag har sökt efter inredningsdetaljer... Funnit något som kan funka... Men haft en ångest "som gör det omöjligt att ta något beslut just nu"...

 

... Och så har jag sett på tv...

... När jag inte har stått och stirrat mig blind, i köket..

 

...

 

Kanske ska jag bara försöka släppa det nu...

Känns nog bättre och mindre jobbigt imorgon. Då kan jag säkert känna en klarare känsla av ifall jag vill köra på den WhiteBoarden jag har.. Eller ifall jag vill gå och köpa mig den blå istället...

 

... Men det är bara så svårt att släppa... När det känns så... stort...

 

... Vid sådana här tillfällen, önskar jag verkligen att jag hade en andra åsikt härhemma. Någon som kunde förminska det hela... Kanske "inte bry sig"...

... Men å andra sidan. En andra åsikt. Att någon "förminskar problemet", brukar nästan göra mig mer stressad och frustrerad... "Jag kan inte lita på någon som inte kan se det här jättestora problemet som finns precis framför ögonen på oss"...

 

...

 

Jaja. Det kanske löser sig...

Annars får jag väl lägga undan den där tavlan... "Men den var ju bara så bra"...

 

...

 

... Det är väl också stressen över att jag hängde fram en rosa kökshandduk idag... "för att kanske få det hela att gå ihop", som gör det hela lite jobbigare...

"Funkar den i rummet?"...

 

... Men så har jag ju några gråa(och några limegröna) detaljer... "Och dessa passar ju egentligen inte alls in! Men de har blivit accepterade!"...

".. Så varför är detta så svårt?!"...

 

... "Och om jag ska köpa de där kakeldekoren till köket, som jag tror att passar in... Ska jag verkligen göra det om det bara är för den sakens skull? Hur vet jag om jag verkligen vill ha dessa? .. Och att det inte bara är av desperation och ångest?"...

 

...

 

Ja, jag orkar inte tänka...

... Så jag ska väl försöka släppa det nu...

 

... God natt med er <3

 

 

... Alltså. Jag vet inte hur jag ska ORKA...

Hur länge till jag KLARAR det här...

 

... Jag BARA springer fram och tillbaka. Stirrar på det där paketet hela tiden...
Jag LITAR liksom inte på det. Då TEJPEN jag valde, är så dålig...

Men jag ÄLSKAR ju hur paketet ser UT nu...

... Jag vågar bara inte släppa det med blicken...

 

Är rädd att när det sedan står i källaren hos mina FÖRÄLDRAR i en månad... Så kommer alla tejpbitarna, en efter en, sprätta...

 

... Jag kanske får TA och tejpa lite extra, ÄNDÅ...

Men jag vill inte FÖRSTÖRA någonting som nu ser BRA ut...

.. Men bör ju tejpa lite mer med genomskinlig tejp. Den är ju iallafall STARKARE än den papperstejp som jag har använt som dekoration...

 

Jag vet liksom inte om jag ORKAR så mycket längre... Om jag ska behöva oroa mig och älta.. fram till JULAFTON!

 

... Och jag trodde att när jag väl har lämnat paketet hos mina föräldrar. Ja, då kommer jag nog att lugna ner mig. "För att. Då kan jag inte längre springa fram och STIRRA på det hela tiden"...

.. Men jag TROR inte det längre...

Jag tror att jag kommer att bli väldigt orolig och nervös, "när jag inte längre kan SE hur paketet "beter sig"...

 

... Så.

Hellre välmåendet före utseendet...

Eller?

 

... Men grejen är ju den. Att även om jag tejpar mer. Och då använder mer av den GENOMSKINLIGA tejpen... Så riskerar ju PAPPERSTEJPEN att tids nog släppa taget och rulla ihop sig...

Och jag vill ju inte att hela min dekor FÖRSVINNER...

... Även om INSLAGNINGEN håller ihop...

 

... "HUR ska jag kunna koppla av... Må bra NÅGONSIN igen?!"... Känns det som nu...

... Ja, den 24:e. När jag ser om det har HÅLLT sig eller inte...

... Men det är LÅNGT DIT!

 

... Det JAG skulle önska att jag visste...

"Torkar pappertejp med tiden.. När den sitter FAST i något?"...

 

Jag kommer att driva mig själv till VANSINNE med det här!

... TUR att jag ska avstå från HemligaTomten nästa år..!

 

.. Och SKA jag någon gång köpa presenter eller julklappar, ska det INTE väga mer än ett par KILO..!

... ABSOLUT INTE över TIO!!

 

... Jag kommer ju att grubbla på det här, tills det känns bra. Tills jag kommer på någonting som får mig att känna mig TRYGG...

... Undrar bara när DET blir..!

 

"Kom och ta mig långt härifrån..."...

 

Dagen idag.

Jag somnnade någon gång mellan sex och sju imorse. Då jag var på helspänn på grund av DenHemligaJulklappen, hela natten..

 

.. Vaknade sedan till klockan, vid nio...

Åt frukost...

Och gick sedan och la mig en stund till...

 

Jag klev upp till HemTillGården...

Och när det var slut, gick jag iväg till affären en vända. För att bocka av en av de tre punkterna på mitt schema. "Hämta ut paket"...

 

När jag kom hem igen, gav jag mig direkt på punkt nummer två...

"Slå in paket"...

 

Nu började allvaret. Det som jag hade OROAT mig så mycket för...

"HUR skulle jag slå in dessa paket?"... "Alla i samma paket?".. "Alla inslagna i olika papper, men sedan inslagna i  ett stort gemensamt?"... Och "Hur skulle jag göra på bästa sätt, för att paketpappret inte skulle gå SÖNDER av VIKTEN på presenten?"...

 

... Men jag jobbade och slet...

FICK det till sist helt inslaget...

 

Och efter att ha joxat och oroat mig. Försökt komma på lösningar till en det ena. En det andra...

.. Så kände jag mig lättad och nöjd för en stund...

 

... Men min misstro till TEJPEN. Och det faktum att när jag LYFTER det, lossnar tejpen lite grann, sakta men säkert...

Det har gjort att jag nu(FORTFARANDE) inte har kunnat SLÄPPA paketet med BLICKEN, mer än ett par MINUTER i STRÄCK!

 

... Även om jag har gjort sammanlagt SJU inslagningar i ett och samma PAKET, skulle jag bli väldigt MISSNÖJD om dessa papperstejpbitarna i den YTTRE inslagningen, skulle släppa... ÄVEN om jag så hade LIMMAT pappret samman! Så att det, ÄVEN om tejpbitarna rullar ihop sig, skulle hålla IHOP!

... För att. Det är DEKOREN. Jag blev så häpet nöjd över vad jag lyckades åstadkomma UTSEENDEMÄSSIGT. "Fastän det bara BLEV så"...

 

... Ska jag kanske KÖPA lim ändå, och LIMMA fast tejpen i paketet? .. Då MÅSTE jag ju vara säkrad!

... Men förändring. Mer förändring...

Jag är rädd att FÖRSTÖRA någonting...

 

...

 

Det blev iallafall MIDDAG...

Eller ja. Middag och middag...

Jag åt det som jag har ätit de senaste två dagarna. Vilket inte kan kallas middag...

Men ändå...

 

...

 

Det blev ett bad, därefter någon gång...

Avkopplande. Varmt..

En paus.

 

... Och sedan har jag försökt se på tv. Försökt spela lite Bejeweled...

Men haft VÄLDIGT svårt att koppla av..!

 

... Jag vill bara att någon kommer hit nu, och tar LIVETS BÖRDA IFRÅN MIG...

... Jag orkar inte BÄRA den längre...

Jag är SLUT...

 

... Jag är TRÖTT på att vilja fly från det ena bekymret av oro och ångest. Rädsla.. Efter det ANDRA, hela tiden...

.. "Det är LÄSKIGT att leva"...

 

...

 

Egentligen behöver jag diska också...

Diska.. och städa sovrummet...

För att. I sovrummet är golvet fullt av sönderklippta kartonger. Bubbelplast...

Av tejper och saxar...

.. Och DET kan jag ju inte sova i!.. Ja, om jag nu kan sova ALLS inatt..

 

... Men jag känner mig för spänd.

För spänd för att kunna tänka på någonting annat än det där FÖRB*SKADE paketet..!

... Och hade det varit möjligt, hade jag övervakat det 24timmar om dygnet, i 35 dagar!

... Ja, det är SÅ lång tid jag har framför mig!

 

...

 

... Men jag ska kolla på paketet lite till...

 

.. Se om ångesten som att hoppa över diskningen medför... är tillräckligt för att jag ska orka ta TAG i det...

 

.. Och sedan ska jag försöka koppla av...

 

God natt med er <3

 

 

Klockan är snart sex.. Och jag är FORTFARANDE för speedad i huvudet, för att kunna sova...

Trött sedan länge...

… Men ostoppbart fixerad vid de där julklapparna. Hur jag ska paketera dem... Hur jag ska TRANSPORTERA dem...

Och hur det sedan ska gå på julafton...

*Suck*… Jag kommer inte att kunna koppla av förrän jag har löst ut alla knutar...

... Jag tror att jag tar och kvällsbloggar NU istället. Då det känns lite onödigt att skriva av mig i textsamlingen när jag ÄNDÅ snart ska skriva mitt kvällsinlägg..

 

.. Ja, för att på NÅGOT sätt har jag nu kommit tillbaka till mina RIKTIGA inlägg igen. Vilket känns skönt. Ordning och reda =)

 

Igår natt...

Ja. Först satt jag ju och sökte... Sökte, sökte och SÖKTE... efter rätt julklapp till min HemligaPerson...

Vägde fram och tillbaka. Oroade mig. Ältade och hade mig...

Gick från webbsida till webbsida... Och tillbaka till webbsida IGEN. Säkert tjugo gånger om..!

 

Jag var såå orolig att välja "fel"... Att han skulle bli missnöjd...

Att det sätt som JAG hade resonerat på, var en SJÄLVKLARHET för ALLA andra i julaftonssoffan, att det var HELT VRIDET... Att jag borde ha tänkt SÅ istället...

Och att jag sedan SITTER där... Och inser att det som jag tidigare tänkt men inte VALDE, såklart var det som jag skulle ha VALT... "Det är ju en ren SJÄLVKLARHET!"...

 

... Japp. Perfektionisthjärnan...

Osäkerheten...

.. Rädslan att SVIKA...

 

... Men jag lyckades till slut TA ett beslut. Beställa hem. Betala... Och tillåta mig själv ta en lättnadens suck...

... Ja, för en STUND...

 

För att strax därefter, satte funderingarna igång igen...

Jag slungades mellan att ACCEPTERA mitt val... och vara helt OKEJ med det. LUGN...

.. Och att få hjärtklappning... Blod som forsade extra snabbt genom huvudet... Sådär så man nästan kan svimma...

Kalla och varma kårar som attackerande rusade genom min kropp. Som stötar, fast mer tungt än hårt...

 

Beroende på hur mina funderingar gick, och ifall jag för sekunden, kände att valet jag gjorde var RÄTT eller FEL... Slungades jag mellan dessa känslor...

Och ja. Jag kan ju SÄGA... att jag helst varken ville SOMNA eller VAKNA igen, just då...

 

... Jag somnade bort från mina funderingar och ältanden. Från dessa hopp mellan känslor... Kroppsliga likt som emotionella och tankemässiga...

Och VAKNADE sedan på morgonen, till samma ångest och funderingar...

Jag KUNDE bara inte acceptera mitt val..! "För att det KÄNDES inte RÄTT!"...

 

... Så. Innan det skulle vara försent, STRESSAR jag igång datorn, under frustration över att "den är såå SEG att få IGÅNG..!"...

Och så skickar jag iväg ett mail till webbutiken där jag igår hade beställt och betalat denna julklapp...

Men först kollade jag lite grann på diverse info... "INNAN jag riskerade att ÅTER göra ett misstag..!" "För att DETTA var nog sista chansen att få till det RÄTT!"...

 

... Sedan var det bara att vänta...

Vänta på svar...

 

... Jag gick och bäddade ner mig i sängen igen...

Kunde SÅKLART inte sova. TROTS att jag somnade efter fyratiden på morgonen...

.. Men jag vilade.

 

... Och efter bara några MINUTER, hade jag fått svar ifrån butiken...

Han ändrade i min order direkt...

OCH vilken lättnad!

 

... Men det var ju inte heller NU, helt bekymmerfritt...

Jag började oroa mig för om jag skrev RÄTT info i meddelandet. Eller om det nu skulle bli fel IGEN!

... Och det gick inte heller att kolla UPP. Då MITT mail inte visades i konversationen...

 

Men TROTS det, var jag rätt så lättad över att ha ändrat i ordern... "Detta var nog MYCKET bättre"...

 

... Jag fortsatte ju såklart fundera...

Fortfarande när jag satt på bussen in till STAN idag vid ettiden, funderade jag och ältade. FORTFARANDE fick jag dessa känslosvallningar av stress och nervositet. Kalla och varma blodforsningar... Och lite lätt hjärtklappning. Beroende på vad jag för stunden tänkte om det hela...

 

... Men tillbaka lite grann nu.

Det blev iallafall lunch vid vanlig tid...

Eller ja. Jag STRESSADE igång med den. Då jag kände mig TVUNGEN att åka in till stan idag. "Behövde ju HANDLA!"...

 

Och även om jag egentligen varken ORKADE eller hade lust... Så var det någonting som jag behövde GÖRA, "för att inte svika mig själv"... Och riskera att det kraschar... Att JAG kraschar!

 

Men det kändes ju samtidigt onödigt. Och lite smått motstridigt. Då jag inte känner att jag kan få IHOP ätandet ÄNDÅ...

"Jag har gett upp om att laga mat. Om att försöka komma på VAD jag ska äta. Och att sedan orka TILLAGA maten..!"..

... Och jag har därmed gett upp om att försöka HANDLA mat! .. Vilket gör att det känns FEL att handla någonting till de ENKLARE målen OCKSÅ!

 

Men jag gick iallafall iväg till bussen...

Tog MED mig min stora väska på hjul... Och under spjutande ångest över HemligaTomtenJulklappen... Och samtida tvivel om ifall jag ens skulle TA mig hela vägen till affären idag... åkte jag iväg till stan...

 

Jag TOG mig till affären...

Jag HANDLADE det jag skulle ha och lite till...

Och funderade sedan, hela dagen efter det, på saker som jag hade köpt. Rätt och fel...

Hur jag skulle FÖRVARA dessa... Och i vilket UTFÖRANDE varorna egentligen var BÄST att köpa...

 

Jag menar. Frysta frukter och sådant, har jag läst att behåller mer av sin näring än vad färska som förvaras ett tag, gör...

Torkade frukter och sådant, FÖRLORAR ju såklart mycket näring...

 

Och sedan så var det sötat eller naturellt... Då tänker jag nötter eller torkad frukt...

 

... Och så var det ju PRISET, också...

Vad ska man prioritera när det gäller billigt eller näringsrikt... Och hur ska jag kunna VETA allt? Hålla KOLL på allt?

 

... Jag menar.

På vissa ställen eller med vissa varor, kanske till och med det bästa valet är billigare... Och vad gäller annat, tvärtom...

Och på vissa ställen kanske "DET alternativet" finns, men att jag inte vet OM det...

... "Och om det finns någon kunskap som jag inte HAR... Som det såklart GÖR...

Hur ska jag då veta om att jag kan göra ÄNNU BÄTTRE? ... VÄLJA ÄNNU SMARTARE?"...

 

... Och jag bara ältade och ältade... OCH ÄLTADE...

 

När jag kom hem, var det de färska daddlarna, ananasen och vattenmelonen...

Ja och RESTEN av frukten som jag hade köpt(!), som var det största dilemmat...

"Skulle jag FRYSA IN dessa?.. Då jag ÄNDÅ bara använder dem till smoothies..?"... "Och om jag GÖR det.. Hur gör jag då det på BÄSTA sätt, så att inte alla bitar fryser ihop till en stor isklump?"...

"Och dessa daddlar... Skulle jag ha valt TORKADE istället?.. Fast de är väl inte lika närinsrika?.. Och inte lika Smoothie-vänliga?"...

 

... Ja, jag höll på att tappa mig själv...

Men det DÄR kan jag hantera.

Dock så har jag svårt att acceptera att jag fortsätter äta dessa ENKLARE mål, "när jag nu inte längre ens TITTAR åt att få i mig TILLAGAD MAT!"...

 

... Och hela den GREJEN, får mig att känna mig uppgiven...

Jag vill inte LEVA på lättmat. På frukt, bär och nötter. På möjligtvis grönsakssoppa till lunchen...

Jag vill äta NORMALT..! Ja, vad JAG tycker att är normalt, det vill säga.

... Ett TILLAGAT mål till middag.

 

Idag blev det dock två knäckemackor med jordnötssmör och skinkost. Lite naturella nötter. Ett glas juice och en kopp kaffe med grädde i...

DET var min middag...

 

Kändes inte bra. Inte okej...

Men jag accepterade det. Och jag blev mätt... DET är ju iallafall huvudsaken!

... Ska FÖRSÖKA orka göra GRÖT till kvällsmålet. Så får jag i mig någonting HALVT tillagat iallafall ;)

 

... Sedan så messade jag mamma.

Sa att jag funderade på att komma över imorgon eller på fredag... Varför inte TORSDAG... Det VET jag inte. BLEV bara så.

 

Imorgon var hon inte HEMMA hela dagen. Så fredag passar bättre.

Ska bli skönt att PRATA med henne. Prata av sig lite. Och uppdatera om hur saker har gått och vad jag har GJORT sedan vi träffades sist...

Det var LÄNGE sedan!.. Jag MINNS inte riktigt när..

 

...

 

Ja. Där tog det stopp.

Så. God natt med er <3

 

 

... Jag vill spy...

Men jag VISSTE ju att jag skulle känna såhär...

Och jag GJORDE ett val.

 

.. TROTS det, så vet jag inte riktigt hur jag ska ORKA...

... Jag är TRÖTT på känslan av att inte få någon kontroll...

Av att hela tiden göra fel val... MEDVETET!

 

Trött på att känna att hjärnan pressas ihop till en tät massa på insidan av min skalle...

Att bröstet ilar och gör ont...

 

... TRÖTT på att känna att jag hela tiden går EMOT mig själv.. och inte riktigt VET vad jag VILL...

Vad jag TÄNKER... och KÄNNER.

 

... Och jag är trött på att vara orolig för onödiga saker...

Trött på att inte kunna se någon framtid... Mer än grummel och dimma...

 

... Och att SAMTIDIGT känna att jag mår bra!.. Är glad och framåt..

STARK... Kanske FÖR stark.

 

... Men jag känner mig instängd i mig själv. Och jag har själv byggt upp en tjockt och starkt GALLER runt min egen själ... Den själ som gång på gång, FÖRGÄVES försöker banka sig ut.

 

... Mest av allt...

Mest av allt, vill jag bara fly...

Funderade på H*vetets Stad... Av ingen annan anledning än att DET är den enda plats, förutom DENNA, som jag känner mig TRYGG på. Som jag känner TILL...

Och som ändå är LÅNGT ifrån den "verklighet" jag lever i IDAG.

 

... Men för att inte klanka ner på dagen FÖR mycket.. Så ska jag också lyfta fram att denna dagen... TROTS detta inläggets NEGATIVA början, har varit MYCKET lugnare och lite gladare.. än vad GÅRDAGEN var.. Och även än dagarna INNAN det..

 

Så DET har ju varit positivit iallafall.

Jag har inte känt mig lika trött och nere. Inte haft samma PÅTAGLIGA uppgivna känsla...

Och jag har...

 

Jag vet inte.

 

Men jag ska börja med att beskriva dagen idag.

 

Igår natt, satt jag uppe LÄNGE... LÅNGT efter att jag blev TRÖTT...

Jag höll på att se på en film, som slutade 02.55

Och för att hålla mig vaken, drack jag en massa vatten.

Citronvatten med is i, var JÄTTEGOTT!

 

Och när då klockan slog 02.55 och filmen "ÄNTLIGEN!" var slut, gick jag direkt och la mig.

 

... Jag vaknade några gånger, under nattens(eller tidig morgons) gång...

Och klev sedan upp vid kanske halv tolv.

 

... Och då blev det direkt tv.

 

... Jag har kollat lite på det här med HemligaTomten... Kollat upp 22åringens Sambos önskelista. Och funnit alla TRE sakerna, för rätt summa pengar. Det är sagt att alla ska lägga omkring 700. Så jag satsar in mig på det.

 

... Jag har känt mig stressad. Och det har uppstått problem och dilemman. Orosmoment... på insidan av mitt huvud. En tung och ytterst obehaglig ångest.. giv och med det...

Men samtidigt en LÄTTNAD. Då jag så enkelt hade kunnat bestämma mig för vad jag skulle KÖPA..

 

Vilket IOCHFÖRSIG dog ganska snabbt. Då jag blev osäker på grund av EN av sakernas VIKT.

Så jag har ÄNNU inte kunnat(eller vågat) köpa hem dessa!

 

... Jag har ätit en hel del...

Nu på kvällen, proppat som sjuttsingen...

Vilket har gett mig ångest och känslan av att bara vilja bli AV med allt igen.

Samtidigt som jag gjorde ett MEDVETET val... Och jag redan VISSTE hur det skulle få mig att känna... Att MÅ..

 

... Så..

.. ÄR det verkligen "brist på kontroll", då?

 

... Jag har INTE diskat.

Jag har INTE gjort någon inköpslista...

Och matrutinerna FÖRÖVRIGT, FINNS inte.

 

... Och jag skulle även behöva DUSCHA...

 

...

 

... Nu behöver jag skriva av mig i textsamlingen, känns det som.

Så att.. Jag stannar här.

God natt med er <3

 

 

Jag vet inte riktigt VAD jag ska säga om dagen...

Den BÖRJADE jobbigt.. men SLUTADE lite lugnare.

 

...

 

... Oj, vad jag verkligen inte vet vad jag ska skriva, just idag...

 

Dagen började iallafall som vanligt.

Upp för frukost, vid nio. Lägga mig igen... Och sedan kliva upp vid halv tolv. För att börja min dag...

 

Dagen börjar vid tv:n. HemTillGården... Och följs sedan av...

Nej, det kanske bara ÄR HemTillGården, för tillfället...

 

Jag har iallafall skrivit i min textsamling. Jag har lagt ut någon bild här på bloggen...

Och jag har målat en ny bild till min skrivbordsbakgrund...

 

Jag har oroat mig och ältat. Känt mig stressad... och lat...

Ångest för att jag EGENTLIGEN borde göra alla de saker som BEHÖVER göras... Men att jag samtidigt inte tar mig FÖR...

 

Jag har känt mig konstig i hela kroppen.. Tung i själen...

Och pressad inför helgen...

Mycket på grund av att RödaVeckan antagligen kommer att sätta in imorgon... ".. När 27åringen kommer!"...

 

... Det har varit funderingar på att jag egentligen behöver HANDLA... Och att det känns DUMT att göra detta, här i BYN.. "När jag egentligen inte har någon annan anledning till "lättjan", än att jag är LAT... Lat och stressad... Med ursäkten åt "premenstruella bevärs" och "stress inför systers besöks" håll".

 

... Men det SKULLE gå... "Det VET jag att det skulle!".. Att handla i stan.. Om jag bara hade tagit mig FÖR. "Det GÅR att lägga upp vardagen, så att jag hinner både förbereda för systers besök... OCH handla vad jag behöver, i stan.. innan hon kommer"...

... Bara jag hade tagit mig FÖR... "Bara jag hade.. ORKAT..."...

 

... Jag har funderat lite grann, över det här med arbetsförmedlingen... Vidare ansökan om aktivitetsersättning...

... Vilken VÄG jag ska.. Borde gå...

... Utan någon framgång... Jag sitter fast...

 

Jag har känt mig ensam...

 

.. Och jag har, på grund av min stress inför morgondagen... och min känsla av att RödaVeckan kommer att sätta igång imorgon... och "FÖRSTÖRA vad som skulle kunnat komma att bli en intensiv, men relativt ROLIG helg", bara velat skjuta UPP besöket till en annan helg...

Men jag har stoppats... HINDRATS av tanken att jag inte vill SVIKA min syster...

 

... Men KONSTIGT nog, var det mer 27åringens SAMBO, jag var orolig att svika...

För att det KÄNNS mer som om min syster gör det för HANS skull, än sin egen.. Som om det mer blir HAN som blir besviken om jag ställer in, än HON...

... För att...

... HAN känner att han behöver egentid. Då han jobbar hela dagarna... och sedan ALLTID kommer hem till sin sambos sällskap... INKLUSSIVE hela helgerna, när han är hemma!

 

... Jag kan FÖRSTÅ att han behöver egentid. Det gör väl ALLA...

Och kanske EXTRA mycket, när man DESSUTOM kommer hem till en översocial person.. som har varit ENSAM hemma i princip hela dagarna.. Med bara en massa DJUR som sällskap!

 

Men ja...

Trots att jag känner att jag gör det mest för någon ANNAN just nu, så tror jag nog att vi kan få KUL under våran helg tillsammans... ÄVEN om jag med största sannolikhet har mens då!

 

Till kvällen, KÄNDES det dock bättre. Jag var gladare. Lättare i sinnet... Med bara lite ångest och tungt huvud... Vilket antingen kan ha berott på att jag är påväg in i RödaVeckan... ELLER att jag helt enkelt, som vanligt, HAR det till kvällen..

 

Dock så tycks premenstruella besvär, i MITT fall, innebära ombytt mönster, vad gäller min ångest... och känsla av tung själ... Tungt sinne...

.. Under NORMALA dagar, upplever jag att ångesten och tyngden över själen, trappas UPP under dagens gång... Och är näst intill OHANTERLIG till natten.. Eller KVÄLLEN...

... Medans jag, vid dagar som denna, snarare tycks börja tung.. och sedan må BÄTTRE till kvällen...

Iallafall idag.

 

Jag har inte DISKAT ännu...

Men jag lyckades iallafall orka svepa igenom golvet, med torr mopp... Och sedan våt...

Dock så STANK det väldigt mycket härinne... Då jag moppade med smutsigt vatten, till slutet.. Och inte heller hade jag något MEDEL i det...

 

Så.. "Blev det rent?"...

Nej, inte mycket... Men det är ju iallafall RENARE än vad det var innan...

 

Och nu när jag pratar om "stank"...

JAG stinker.

Japp, det gör jag...

MÅSTE verkligen duscha imorgon, innan hon kommer..

Men inga problem. Hon kommer mellan sju och halv åtta på kvällen... Så jag hinner :)

 

Så. Det blev LITE städning...

Och sedan.. Nu till kvällen... så har jag mätt vardagsrummet lite. För att försöka komma fram till en passande storlek till mattan som jag ska köpa till vardagsrummet..

Jag hade redan, sedan LÄNGE, kommit fram till PRECIS vilken matta och storlek jag skulle ha... Och idag blev ingen förändring...

Det enda jag har kvar att göra, är att BESTÄLLA den...

 

Men där sitter jag fast.

Nu är jag 95% redo...

... Nästa gång jag tar fram den där mattan på webbutiken.. så är jag nog 100% redo.. och köper den ;)

 

... Jag åt mat ur frysen... Och gröt till kvällsmålet...

 

... Ja-a..

Och där tog det stopp..

Antar att jag inte hade mer att SÄGA om dagen, nu.

 

... Så. God natt med er <3