De varken hör, förstår, pratar eller förklarar...

Och mina ögon beter sig som en stötande fontän... -Då och då, brister jag ut i panikartad gråt... Och jag får ont i både hjärta, bröst och själ... -Oron och sveket är överrumplande...

... Jag har ju redan såå mycket inombords, som tynger mig och gör mig orolig och osäker...

Såå mycket att nervöst springa omkring och stirra på, eller att låta gnaga i min hjärna... -Orsaka mina fingrar att riva upp mitt ansikte... Maten att smärta min mage...

... Och så kommer det här! -Ett bekymmer som nästan(men bara nästan) hade lagt sig... -Som jag förväntade mig att om bara några få veckor, få stryka från mina "dödsallvarliga tyngder"...

... Jag fick en bekräftelse på mailen, att... min order är skickad..! -Den fåtölj som jag hade kämpat med att ta in i mitt hem.. Som jag sedan hade kämpat med att besluta ifall jag skulle behålla eller inte... Och sedan kämpat med att ändå våga ge den en chans... Kämpat med att acceptera den stå där... -Som jag hade stirrat på. Och nervöst sprungit omkring. Satt mig i och tagit i den. Justerat dess ram... "Bara för att se om den blivit ranglig"... Och som jag sedan till slut bestämde mig för att skicka tillbaka...

Den fåtölj som jag sedan packade noggrannt. Skrev om samma meddelande, tre till fyra gånger... Funderade och funderade för att försöka komma på det bästa stället att lägga meddelandet på "då de aldrig öppnade kartongen mellan mig och den förra kunden(hennes meddelande till dem, låg kvar däri)"... -Som jag sedan tejpade fast meddelandet på kartongen. Skrev i rött, att där fanns ett meddelande... Mailade dem och sa att de måste läsa meddelandet, och öppna kartongen "då fåtöljen är trasig"...

... Jag trodde att jag hade försäkrat mig om att de skulle se mitt meddelande. Att de då skulle förstå att jag inte(!)... Inte! -Är intresserad av att få en ny fåtölj "Utan jag vill ha pengarna tillbaka!"...

Och så får jag ändå detta!

Tårarna började rinna omedelbart. Jag fick panik. Kände mig sviken. Översedd(om det nu heter så)... Och jag kände mig alldeles orkeslös inför vad de nu utsätter mig för...

Jag orkar inte hämta ut det där paketet igen. Orkar inte ta in det i mitt hem. Orkar inte vänta på en retursedel. Låna skrivaren hemma hos mina föräldrar igen. Skriva ett nytt meddelande... Oroa mig ännu mer för att det inte kommer att bli varken sett eller läst... -Skicka tillbaka fåtöljen... igen(!)... Och sedan riskera att än en gång inte bli varken hörd eller förstådd... "Kanske har de bara riktigt dåligt minne? ... Är de bara slarviga? ... Eller skiter de bara fullständigt i sina kunder?"...

Jag menar.

Kundtjänst på olika företag är allt som oftast trevliga. De har ett trevligt bemötande... -Men de är jättedåliga på att svara på frågor. Jättedåliga på att förklara olika saker... Och de tycks ytterst sällan förstå vad man säger...

... Men så kanske det bara är jag, också... För att så tycker jag att det är med de flesta(inte bara kundtjänst). Jag behöver mer förklaringar. -Fler svar än vad de flesta tycks kunna ge... Likt som jag åt det andra hållet, ofta också är extra tydlig när jag själv vill ha någonting sagt(ja, om jag får göra det på mitt sätt, i text)...

Jag behöver tydlighet... Men det tycks vara mer än vad som kan begäras...

Men, om inte tydlighet.. -Kan man inte iallafall kräva att de försöker förstå? Att de lyssnar och inte bara slarvar sig igenom allt? ...

Jag skrev tydligt. All info om min order. Nummer, namn. Datum, ja allt... Jag beskrev om hur jag upplevde min order. Vad som gick fel och hur jag ansåg att det borde gå till... -Och så avslutade jag med "Jag vill ha pengarna tillbaka"...

Kan det bli tydligare än så?

Jag mailade och bad dem läsa mitt meddelande. Bad dem öppna kartongen innan de skickar den vidare till någon annan... -Ja, jag vet inte vad mer jag hade kunnat göra för att motverka vad som ändå hände... -Det som jag oroade mig för...

... Nej, därifrån handlar jag aldrig igen. Och jag har inga som helst planer på att hämta ut paketet. Detta får de lösa!

Jag mailade dem direkt jag fick mailet om att den var skickad... Och när de svarar, kommer jag att referera till alla mina "trygghetsåtgärder".. eller vad jag nu ska kalla det...

...

Idag...

Jag klev upp strax innan elva, kanske.

Satte igång tv:n... och gick sedan och duschade direkt... -Eller, ja. Jag tror att det var direkt. Men jag har ett vagt minne av att jag sprang omkring en del först. Så att något fixade jag kanske med innan...

Efter duschen, blev det tv. Jag väntade på att kunna åka in till stan... -Ville ju handla den där sista gången av godsaker innan mitt löfte om nolltolerans till onyttiga köp, börjar nästa år.

Idag gick jag till en av de större butikerna, som jag inte så ofta besöker... Nästan aldrig, faktiskt...

Testade att scanna mina varor själv i butiken, för första gången... -Fick hjälp av en jättetrevlig ung tjej som vägledde mig igenom köpet... och förklarade hur man skulle göra. -Lugnt och sansat(gillas).

Däremot hade jag problem med att hitta färdiga baguetter. Hade velat ha en ost-och skinkbaguette... -Så jag sprang runt som en stressad höna, bland varohyllorna... -Även stressad av själva scannern. Vilket gjorde att jag tog ett par extra saker, bara för att... Ja, jag var stressad...

Jag struntade till slut i baguetten. Men motvilligt... -Skulle jag inte få köpa det på ett år sedan(minst), ville jag ha den idag. Min sista chans...

Så att... Jag gick till nästa butik... -Men eftersom att jag hade en kasse med varor, och inget kvitto(dum som jag var), snurrade jag bara runt lite utanför kassorna, och gick sedan därifrån...

Men jag ville ha min baguette. Så. Trött som jag var, tvingade jag mig själv att fortsätta gå... Till en tredje butik! -Där visste jag att de hade baguetter att köpa, utan att behöva gå in i affären bland alla varor.

Kämpa, kämpa, kämpa.

Jag fick min baguette. Jag stressade på mig själv såpass att jag hann med den buss som jag hade tänkt mig, trots tre butiker istället för en..! Och promenaden... Den blev rätt så redig.

...

På bussresan hem, kände jag bara att jag behövde naturgodis också... "För att det kanske jag också skulle komma att sakna nästa år"...

Så att. Hela vägen hem, funderade jag över ifall jag skulle orka mig hem och lämna in varorna emellan. Eller ifall jag skulle våga in med varorna på buriken här i byn... -Jag orkade verkligen(verkligen) inte hem och sedan tillbaka igen... Så jag bestämde mig för att försöka... "Jag tar med mig kassen in"...

Det gick bra.

Och sedan jag kom hem...

Ja, jag har ätit kakor, baguette och lite naturgodis(i och för sig, dagens första "måltid")...

Jag har gråtit. Gråtit i massor. Och gråtit mycket därtill... -Och jag har skrivit ett email till Fåtöljnissarna. Argt mail. Besviket mail... Alldeles för kort mail(borde ha förklarat mer, men jag var upprörd i panik)... -Messat mamma och sagt att jag inte vet hur jag ska få dem att förstå...

Och tagit foton på lampan och taket, och skickat till pappa. Så att han kan... Ja, vad han nu ville se.

...

Kanalpaketet har ännu inte svarat. Så att jag kommer inte att kunna betala räkningen i rätt tid. Men så fort som svaret har kommit, så att jag kan betala rätt räkning.. -Kommer jag att betala den.

Det är bara att vänta. Inte så mycket att göra åt... -Om jag inte vill betala ytterligare över tio kronor i samtal.. för att ändå få svaret på mail några dagar senare!

...

Jag vill inte med det här, längre...

Jag är trött. Utmattad... Och jag börjar önska alltför allvarligt, att allt bara skulle avslutas nu... -Ber varje natt innan jag somnar, om att inte behöva vakna igen...

Jag är inte intresserad längre... Jag orkar inte ha det som jag har det, och vilja ha mer "samtidigt som allt redan är för mycket"... -Och jag orkar inte leva i meningslöshet med ångest och osäkerhet i större massa än vad jag mäktar med...

Jag behöver stöd. Jag behöver trygghet... Och jag behöver stabilitet...

Och jag ser inget avslut i det här kaoset...

Jag älskar min familj... Jag tycker om att umgås med dem... -Men är det tillräckligt?

... Jag har så ont...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...