Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Projekt

Av D - 10 april 2017 01:05

... Idag har jag laddat mitt busskort med en ny månads resor...

Jag har satt upp en ny(återkommande) regel om hur jag får och inte får äta, och om vad jag får och inte får köpa, hur många gånger i veckan...

Jag har skrivit av mig i min känslobok, tagit en halvlång promenad, och köpt snacks som jag egentligen inte alls borde ha ätit...

Jag har kollat upp och försökt komma underfund med den där sopsorteringen som gör mig så osäker och som stör mig just nu...

Jag har sett på tv, och ätit... bara snacks och kakor...

Och så har jag bävat mig inför påsk-/födelsedagsfirandet med familjen...


...


Jag känner mig fet. Det gör jag verkligen, och det har ju sin anledning. Jag menar. Jag är inte överviktig.. Inte ens i närheten, men min mage är(är) fet.. Så är det bara. Den putar ut, och blir som bilringar när jag sitter med böjd rygg.. Och jag trivs inte alls...

Det här hetsätandet som jag har hållit på med ett tag nu, skrämmer mig. Och jag behöver bara sluta nu... Jag behöver börja röra på mig mer.. och jag behöver hålla mig till de där grönsakerna och frukten.

.. Men det blir bara så svårt att leva enbart på frukt och grönt, när detta gör att jag får i mig för lite...


Jag laddade iallafall på mitt busskort, med 30 nya dagar. Så att nu måste jag åka in till stan.. varje vardag, tänkte jag. Ta en lång promenad, och sedan åka hem igen. Bara hoppas på att kunna(vilja) hålla mig borta ifrån affären. Och bara hoppas på att lyckas leva på råvaror från växtriket och samtidigt orka ta mina dagliga promenader...

... Det går nog bra... Kanske kommer jag ut och får börja jobba snart...


... Och när jag kom hem från min promenad och affären, skrev jag upp min regel(igen) om att jag skulle leva på frukt och grönt... Men denna gången blir det inköp två gånger i veckan, med en färdigmat båda gångerna... -Men absolut inget godis(eller liknande)!


... När ångesten, osäkerheten och oron för sopsorteringen, blev för tung att bära, skrev jag av mig i min känslobok...

Jag menar. Jag har så mycket kartonger, plastpåsar, frigolitbitar.. och skit, i mitt sovrum, efter flytt och diverse köp, som jag inte vet hur jag ska hantera. Att bara låta dem vara, funkar ju.. och det har jag gjort i ett par år nu... Men jag behöver samtidigt ta reda på allt, så att jag blir av med det...

Jag orkar bara inte.. med ångesten som blir av osäkerheten... Det känns för tungt för själen att bära.. och för rörigt för huvudet att orka med...


... Jag har ätit såpass mycket idag, att jag har mått dåligt både fysiskt och psykiskt... Och jag har bara längtat efter att jag ska börja leva på frukt och grönt igen... Jag slängde till och med resten av snackset från påsen, i soporna, eftersom att jag visste att det gjorde mig mer skada, än något annat... -Allra helst eftersom att jag inte ens ville ha det, längre!


...


Jag borde egentligen fortsätta beta av disken. Jag borde fortsätta städa, och boka tvättid...


... På lördag nästa vecka, ska jag på påsk-/födelsedagsfirande med familjen...

Men förövrigt så önskar jag mig bara ett lugnt liv, långt bort ifrån allt och alla... och ett mail från JobbCoach, så att jag kan komma ut på praktik snart(eftersom att livet långt bort, aldrig kommer att ske)...


...


Det har bara blivit tv, tv, tv... Äta... sedan jag klev upp i förmiddags...

... Och nu blir det sängen...

ANNONS
Av D - 9 april 2017 00:11

... Det är svårt att skriva om de glada stunderna, när man för stunden, tyngs av ångest, osäkerhet och ängslan...

Men jag ska ändå försöka beskriva de tre dagar(inklussive idag) som jag har missat...


...


... Nej, jag orkar inte...

Jag orkar inte beskriva tre dagar i rad, nu. Jag orkar inte ens beskriva denna dag, och egentligen vill jag bara gå och lägga mig...


... Torsdagens korta inlägg får räcka för den dagen... Så beskriver jag gårdagen i korthet, och denna dag så gott jag orkar...


...


Jag åkte hemifrån, efter en natt helt utan sömn, då jag funderade för mycket och låg och spände mig hela natten, vid halv nio på morgonen... Tog en promenad i stan, medans jag väntade på bussen vidare till 24åringens hemstad... Bussen blev lite sen, och jag var lite nervös för ifall jag skulle lyckas kliva av på rätt hållplats eller inte... Men allt gick bra. Jag träffade syster i stan(hennes "stan"), och vi gick och satte oss på ett fik. Pratade och åt sallad...


Sedan släppte 24åringen en bomb på mig. Hon hade bokat tid hos... Ja, vad det nu hette, och jag skulle få mina ögonbryn plockade och bli sminkad...

... Jag blev väldigt orolig och kände ett visst obehag, då jag inte tycker om att folk rör vid mig eller "behandlar" mig... Men jag gick med på det, och blev positivt överraskad. Vi hade ju även världens underbaraste tjej som behandlade mig. Hon var pratglad, informativ, och hon var väldigt berömmande... -Så det blev ingen obahaglig upplevelse.


... Efter det, tog 24åringen lite foton på mig, som vi skulle skicka till mamma...

Vi åkte hem till henne. Bakade, pratade ännu mer, tog fler foton, och såg på två filmer. Och sedan skjutsade hennes sambo och hon själv, hem mig...


... När jag kom hem, åt jag. Proppade i mig muffins. Mådde dåligt, men minns inte varför... och somnade sedan på soffan...

Jag var så himla trött, efter ingen sömn natten innan och sedan en heldag med syster..! Och när jag vaknade till, orkade jag varken blogga eller borsta tänderna. Jag kände mig dock tvungen att dokumentera att jag hade ätit muffins, så att jag kunde sammanställa dagens(ungefärliga) kaloriintag, nästa dag... Så att jag skrev bara "muffins", och så stängde jag av datorn och stapplade in i sovrummet. Bäddade ner mig i sängen och somnade bums.

... När jag vaknade idag, såg jag att jag hade skrivit "mfuufins" istället för "muffins" under "dagens intag"... och konstaterade hur trött jag verkligen måste ha varit igår när jag gick och la mig vid tvåtiden(kanske) :P


...


Dagen idag.


Idag har jag bara hållit mig inomhus. Jag har sett på nyheterna. Jag har ätit alldeles för mycket, och tvingat mig själv att fortsätta äta...

Jag har sorterat lite retursopor från sovrummet. Lagt i olika svarta sopsäckar. Jag har messat pappa, för att höra efter om, hur vad ska sorteras... Och jag har försökt söka info om källsorteringen, för att få en klarare bild... Men allt har bara gjort mig väldigt stressad, trött och osäker...

... Jag har skrivit av mig i min känslobok...


... Ja, just det, ja. Jag gick till affären en vända och köpte bullar och kakor, och en färdigmat... -Fastän det var allt annat än nödvändigt!


... Och just nu i skrivandets stund, känner jag mig såpass tung, att jag bara vill gå och lägga mig... och blunda.. länge... Släppa ut min stentunga själ.

ANNONS
Av D - 18 mars 2017 23:36

...


... Imorse gick jag och la mig klockan... fem eller så... och så klev jag väl upp klockan tio igen... Men ingen YouTube denna natt, för att jag hade inte sett på någonting obehagligt på tv:n, så att föreställningarna i huvudet, var inte lika intensiva...


... När jag kom upp och skulle i vanlig ordning, sätta mig vid tv:n, blev jag skrämd av en nyckelpiga på min soffa... -Väldigt obehagligt. Jag höll på att ta i den, då jag trodde att det var en smula, och jag stelnade till när jag insåg vad det var...

Jag är livrädd för nyckelpigor(!) och allt annat som är närgånget och kan flyga! Så det tog ett tag innan jag kom fram till hur jag kunde få bort den ifrån soffan, så att jag kunde sätta mig... Men jag lyckades till slut komma tillräckligt nära för att se att den var halv och alltså död(vilket fick mig att undra hur den hade hamnat i min soffa och vart den andra delen fanns!) ... Och när jag insett det, lyckades jag trots allt, samla mod till mig och ta bort den med en tjock(!) bit papper...


Efter det, mådde jag väldigt dåligt över min vardagsrumsmatta...

Snart är det sommar igen och småkrypen kommer tillbaka, vilket betyder att det kan ligga en massa(eller iallafall ett) småkryp i min matta , utan att jag vet om det! Och jag har ingen dammsugare som jag litar på, då den låter för mycket och ger mig känslan av att den är påväg att explodera..! Inte heller vill jag mosa in en massa småkryp i mattan, med en nylonborste, eller mina strumpor när jag går på den!


... Jag lämnade dock småkrypbekymret, ett tag efter att jag hade skrivit om det i min känslobok...

... Jag såg på tv, åt snacks...


...


Ja, just det ja.

Vad jag gjorde innan jag la mig igår... Jag fastnade vid min systemkamera. Blev fast besluten och fixerad vid att lära mig hur de olika funktionerna fungerar vid foto i mörker utan blixt.. -Utan att ha orken till att läsa mig fram till det!

Jag testade och testade, och testade... I säkert över två, tre timmar...


... Men iallafall.

Även tidigare idag, började dagen med, efter och emellan ätandet och tv:n, att jag fotade omkring i lägenheten... Men idag, mestadels bara på autoläge, då jag inte orkade stressa igång och fixera idag också...


... Mamma messade efter ett tag... Hon efterfrågade foton på familjen, till en pekbok hon sätter ihop till 20åringens nyfödde son...

Hon frågade även om jag hade något foto på 28åringen(de har inte kontakt)... -Vilket jag inte hade... Så att jag fick messa henne och fråga efter ett foto... Varpå hon föreslog att komma hit i helgen, så att vi kunde ta ett nytt..!


...


... Jag vet inte riktigt hur jag ska få ut mina ord, tankar och känslor på papper idag, känner jag...

Men dagen blev iallafalla väldigt tung, giv och med allt detta med foton, 28åringen, prestationsångest, social press... och en massa tunga känslor av otillräcklighet, svek och hopplöshet...


Att känna press i att få fram tillräckligt bra foton. Att ha 28åringens ständigt återkommande önskan om att få sova här fastän jag inte orkar...

Det blev bara jättejobbigt och tungt... Och jag orkar inte skriva mer om det...


.. Det blev skickat foton, till slut, iallafall... Och syster och jag ska inte träffas i helgen...


...


Under mina bra stunder idag, diskade jag iallafall lite grann... Eller ja, under "en" bra stund...

Men kvällen har varit jättetung och jag har cravat efter att få proppa, utan att ha haft möjlighet, i flera, flera timmar nu... Affären har varit stängd sedan jag fick min första hetsätartunga ångest... Och istället för att kunna äta mig lugnare, har jag sprungit runt nervöst och satt mig på golven. Lagt mig på sängen... och bara inte vetat vart jag ska ta vägen...

Jag har skrivit av mig i min känslobok, ett antal gånger. Men det har inte hjälpt. Och nu ser jag väl bara fram emot att sova, så att jag kan köpa någonting att proppa på, imorgon.

Av D - 15 mars 2017 00:56

Jag är så trött att ögonen inte orkar vara öppna längre...

Jag gick inte och la mig förren strax efter tre imorse, efter att ha tvingat mig själv till att se film efter serie efter serie på tv:n...

Låg sedan och lyssnade på musik, då jag såg läskiga ansikten framför mig och inte skulle kunna känna mig trygg i mörkret annars...

.. Och så gick jag igenom en kris eller ett smärre katastroftänk i eftermiddags/kväll, vilket antagligen tog en del på krafterna...


...


Jag klev iallafall upp imorse klockan kvart i tio, efter att ha drömt en mardröm om att jag råkade lägga min tygpåse som jag alltid tar med mig till affären när jag ska handla, på rullbandet i affären... Det blev nämligen ett stort missförstånd, då jag inte alls skulle ha betalat för påsen. Men kassörskan skällde bara ifrån och frågade hur hon skulle kunnat veta det...

... Jag tror att mardrömmen kom sig av en sådan enkel sak som att jag igår, rullade ihop tygpåsen och höll den som en knycklad boll i handen, istället för att ha den hängandes runt armen, som jag brukar ha... -Antagligen.


... Men iallafall...

Jag satte mig nog vid tv:n. Såg på MalouEfterTio, tills HemTillGården började... Såg på den, och...

... Ja, just det, ja... Efter det, gick jag iväg till bussen. Skulle ju in till stan idag och handla, tänkte jag...


... Köpte mig en färdig baguette och en liten godispåse, och tog sedan en liten omväg tillbaka till busstationen... Och eftersom att promenaden bara tog ungefär en kvart(kanske tjugo minuter) ändå, bestämde jag mig för att stå upp och vänta på bussen, den kvarten som var. Även fast det fanns sittplats ledig...


... När jag kom hem...

Jag satte mig nog rätt så direkt och åt min baguette... framför tv:n...


...


Jag har kollat BlocketHusdjur, ett antal gånger. Funderat hund... Grubblat över kartongerna i mitt sovrum, och känt att jag verkligen behöver bli av med alla dessa retursopor därinne, så att jag kan få in skrivbordet där och en gästsäng i vardagsrummet... Jag har funderat på ifall jag ska ställa in min gamla säng härinne som gästsäng och sedan köpa en ny till mig själv istället... Och jag har funderat fåtöljer, och nästan stressat upp mig själv vad gäller dessa, igen...


Och så har jag gått in i ett tungt och stressat katastroftänk, för några jobbiga timmar...

... Jag skrev ett inlägg om det, i hettans stund, i min känslobok. Texten blev bra och jag hade gärna velat dela den, då det måste finnas fler än jag, som känner sig oroliga och rädda för vårt samhälle och att leva bland människor som ofta helt utan fullgod anledning, vill andra människor illa... Fler än jag som, förutom alla onda och hänsynslösa människor som vill varandra onödigt ont eller skadar andra för egen vinning, också kan känna en viss rädsla för diverse naturkatastrofer och liknande... Ja men, egentligen rädsla och oro för det mesta som man inte själv kan kontrollera...


Jag hade en sådan stund idag, då dessa känslor var extra överväldigande...

Jag menar. Jag känner ju alltid när jag tänker på det, att jag är rädd, osäker och orolig. Men ibland får jag pauser ifrån att nervöst gnaga sönder min själ på det...


... Men jag valde iallafall att inte dela inlägget, då jag känner mig osäker på vem som kan komma att, på något sätt använda det emot mig... -Ja, jag litar inte till 1% på mänskligheten... Det finns jättebra och goá människor... men alldeles för många som... inte är det... Så att...


...


Annars har jag nog inte gjort så mycket idag...

Jag har ätit. Både choklad och baguette... Och druckit en jättegod egenmixad smoothie på en kiwi, en liten klyfta apelsin och några småbitar ananas.. Och så vatten.


Jag har sett på tv... Kollat husdjur...


... Och så har jag planerat att jag ska, som nummer ett, diska. Som nummer två, handla/äta... Och som nummer tre, skära upp morötterna och lägga i frysen, imorgon...

Jag skulle verkligen behöva tvätta kläder och få ordning i sovrummet, också... Men...


...


Jag fick svar från JobbCoach, imorse...

Hon frågade hur långt jag kunde cykla eller promenera ifall hon hittade en gård i mitt område, som jag kunde vara på... -Ja, cykel har jag ingen. Men promenera kan jag göra ganska långt.

Av D - 12 februari 2017 23:35

... Jag har precis skrivit av mig i min känslobok. Så att inlägget kanske blir av en lite kortare sort...


...


Idag har jag iallafall hämtat hem mina LedLampor från postombudet... Och konstigt nog, blev det inte alls samma reaktion från min hjärna, som det normalt sätt blir när jag tar in nya saker i hemmet, som ska avgöras ifall det är bra eller dåligt...

Ljuskällorna var jättesmå, vilket kom som en chock. Men på plats, förutom att de ser små ut i den stora taklampan, såg det väldigt bra ut. De gula detaljerna inuti ljuskällorna, räddades upp av mina rödgula gardiner i ena fönstret... -Vilket jag hoppades på!


... Så att särskilt mycket stirrande och springanden fram och tillbaka, eller "tända, släcka", har det inte blivit...

Jag tände och släckte lampan några gånger. Tittade på den och funderade lite(lugnt och sansat), under kanske en timme.. eller två... Men sedan har det lite grann lagt sig... Inte särskilt stressande idag, alltså...

Däremot känner jag nu, att jag fortfarande inte känner mig bekväm i att tända lampan... Men det är väl någonting som får växa fram, och krypa sig på sakta men säkert...


...


Annars.


Förutom att ha gått till affären och hämtat ut paketet.. Köpt "sista propparmaten", har jag bara suttit vid tv:n. Ätit utan att vilja. Ätit trots illamående. Tvingat mig själv.. och allt det där...

... Jag har känt press inför träffar med syskon och föräldrar. Bävat inför kommande känslor som oundvikligen kommer att måsta hanteras... Och jag har känt noll hopp om mig själv, mitt liv och hälsa...


... Jag drömde inatt, att jag hade ett stort bråk med 24åringen. Det handlade om att jag försökte ta mig ifrån hennes födelsedagsfest, och hon kände sig sårad och sviken...

Jag mådde jättedåligt i och av drömmen. Och idag insåg jag att den kom sig av att jag, innan jag somnade, tänkte den här meningen "Jag vill inte känna att jag vill undvika att träffa min familj"...


Det är bara så. Jag känner att jag vill undvka dem. Jag känner att jag vill vara ensam i världen(eller ja, iallafall utan nära och kära), så att jag slipper andras förväntningar och... kärlek...

Jag orkar inte vara till lags när jag egentligen bara vill gräva ner mig...

Jag vill kunna sitta ensam i min lägenhet i ett helt liv, om det är vad jag känner för. Utan att någon undrar. Utan att någon saknar eller väntar...

Jag vet, det är själviskt. Men det är ju snäppet bättre än att dö och lämna dem föralltid... Jag orkar inte vara där för någon annan när jag har svårt att vara här för mig själv...


... Så. Gårnattens sista tanke gav mig en jättejobbig, och tjatande högljudd dröm... -Och jag som inte har bråkat med någon familjemedlem sedan jag flyttade hemifrån!


...


Det får räcka för idag...


Imorgon kommer en ny dag, som kommer att leda till en annan. Och livet går bara framåt. Tar mig vidare till en den ena utmaningen, efter den andra...

Och morgondagen vet jag inte alls hur jag ska hantera. Jag orkar inte ens fundera över när alla hushållssysslor ska bli gjorda. Över när jag ska ta tag i min egen hygien...

Och 24åringens och min tripp till Ikea. Påskfirandet med familjen... -Jag orkar inte föreställa mig, just nu!

... Och den där sysselsättningen... *Suck*...


... Jag orkar inte skriva mer nu. Ska väl sätta mig och be till högre makter, eller något... "Ingen morgondag, ingen morgondag.. Ingen morgondag"...

Ja, jag är slut. Jag borde vara tacksam för livet. För vilket samhälle jag föddes till, och med vilken familj jag växte upp... Tacksam över att jag inte fick det lika illa som många, många andra...

Men jag orkar inte vara tacksam... Och hade det varit möjligt, hade någon annan kunnat få en chans till mitt liv, och se om de kommer längre än vad jag gör med det..! ... -Och det gör de säkert!

Av D - 3 februari 2017 00:42

De senaste dagarna.. eller veckorna. Jag vet inte hur länge, så har jag suttit och sagt till mig själv. Nervöst gått omkring. Rivit upp mina sår, och sagt till mig själv, upprepade gånger "Jag mår inte bra. Jag mår så dåligt"... "Jag mår så dåligt, jag mår så dåligt. Jag mår så dåligt, alltså"... "Jag mår inte alls bra"...

Och nu när jag till och med går omkring och säger det tyst för mig själv. Viskar det till någon som det egentligen skulle räcka med att "tänka" det för... Då borde jag väl kunna lita på... att jag mår dåligt?!


... Men fortfarande är jag lika osäker. Fortfarande mår jag bra och är av den starkare sorten...

Det är bara livet det är fel på. Det är vad jag gör och inte gör. Vad jag utsätter mig själv för, som det är fel på... Det är hur jag gör mitt liv... Vad jag gör det till, som det är fel på... Och det är.. min vilja... som inte finns...

Hade allt detta varit annorlunda. Hade jag behandlat mig själv och mitt liv med respekt... Och hade inte allt startat så fel redan från första stund...

... Hade inte jag varit.. jag... Då hade jag mått bra. Då hade jag haft ett lyckligt liv... Ett meningsfullt liv...


Jag är stark. Jag mår bra... Och mitt liv "hade" kunnat vara bra. Fyllt av glädje och kärlek...

Men jag förstör det för mig själv, genom att tvinga mig själv att må dåligt. Hindrar mig själv från att bli lycklig.. På grund av rädsla och ovilja...


... Grejen är den att när jag inte är i min egen vardag. När jag för en stund, känner att jag lämnar mitt eget liv för någon annans, så mår jag bättre. Oftast. Beroende på hur hård min egen livssituation känns för tillfället...

Då skrattar jag och pratar(om jag har syskon och föräldrar i närheten och känner mig trygg).. Och jag kan ibland, helt för en stund glömma bort allt det hårda som hör vuxenlivet och min själ till...


Så att jag vet att jag kan må bra. Jag vet att jag är stark. Och jag vet att alla i min familj inte ens kan tänka sig hur jag mår när jag är i mitt eget liv. I mitt eget hem, och med mig själv som sällskap... De kan omöjligt förstå hur jag mår av allt ansvar. Av vad jag gör mot mig själv, och av att inte kunna uppnå någonting... De vet inte vad jag tänker och känner om dagana. Vad jag önskar och varför...

För att de, liksom jag, vet att jag mår bra. Att jag är en av de starkare, noggrannare och mer ansvarsfulla personligheterna...

... Men ändå... Ändå är det här mitt liv. Ändå lider jag varje dag... Och ändå känns det som om det i varje skede av mitt liv, har funnits några "platser" av ångest såpass tung att jag skulle kunnat sjunka genom golvet...


När jag var liten förstod jag det inte. Jag fortsatte bara le. Väntade på att det skulle vara över... Men jag var starkare då... eller kanske bara väldigt accepterande...

... Men det var nog också därför som jag gick genom en hel barndom utan att varken syskon eller föräldrar visste vad som pågick, eller hur jag kände och när.. Jag menar. Ångesten, frustrationen eller rädslan stannade där den uppstod, och togs emot av mig igen när situationen infann sig åter... Däremellan fann man mig leende...


... Men det är frustrerande.

Att jag inte kan förändra den situation som får mig att tjata efter döden, är frustrerande... Att jag bara fortsätter låta detta ske, och trots funderingar på funderingar, inte kan finna en möjlig väg ut ur detta... är frustrerande..! Och jag vet inte hur jag ska lösa det... "Jag mår inte bra"...

.. Men man kan inte ta emot hjälp och börja må bättre. Kämpa för ett bättre liv, när man redan har allt detta framför ögonen och att allt som krävs är att ta ett steg ut... Jag klarar det ju. Mår bra, är vuxen... Hade kunnat ha ett liv att leva för, just nu... Men jag har inte viljan... Eller? Det är väl så det borde vara?


... Rädd, svag och ovillig...

Samtidigt stark, ansvarsfull, glad och vid gott mod...

Jag har alla möjligheter i världen... Men dessa möjligheter ligger under stora, höga, tunga, spetsiga berg av omöjligheter... Och jag kan inte komma åt dem...

... Men egentligen behöver jag bara sträcka fram en hand och grabba tag... För att bergen är bara hägringar...


... *Suck*...


...


Jag klev upp vid tio imorse, då 24åringen messade mig...

Messade med henne i ett par timmar, tills jag skulle gå iväg till bussen...


... Idag tog jag en lång promenad. Min 1h30min. runda. Men eftersom att jag gick såpass fort att hjärtat gjorde ont och andningen kändes i lungorna... Såpass fort att jag nu känner av nacken på grund av att jag spände mig, tog rundan bara 1h15min. idag...

Jag var stressad hela rundan. Men inte för att jag ville hinna med en viss buss eller var stressad inom mig egentligen. Utan idag handlade det mer om att jag ville ta ut mig själv så mycket det bara gick... Och det gjorde jag! Jag längtade efter att vara framme snart, så att jag kunde få stanna och sakta ner min puls, kan jag ju säga!


... Sedan åkte jag hem igen...


...


Jag har ätit mer än mest idag.

Ätit och ätit och ätit... Och jag har verkligen lidit av det. Mycket(mycket) psykiskt, men också fysiskt. Jag mår liksom inte bra av att äta utan att vara sugen eller hungrig. Av att bara tvinga i mig det.. av en egentligt oklar orsak...

Det är bara så.. äckligt... Men jag kan inte sluta. Inte när jag fortsätter köpa vad jag kallar "propparmat". Jag menar. Bara ordet gör ju att min hjärna ställer in sig på att proppa..! Och nu när jag igen, känner att jag aldrig mer vill köpa skräp, känner jag mig bara... uppgiven. För att jag vet att jag kommer att köpa igen. Jag vet att jag kommer att känna annorlunda när jag har lyckats äta upp denna propparmat(eller kanske slängt den)... När jag inte längre har tillgång till den...


Jag kommer att köpa hem igen... men jag önskar jag kunde sluta...

Jag är orolig för vikten. Jag är orolig för hjärtat och mina blodvärden... Och jag är allra helst orolig för hur jag ska orka hantera det här mycket längre till..!

Jag menar. Jag känner mig fångad i mitt eget helvete. Ett helvete som jag själv skapar. Och det känns som att min enda utväg som kan hjälpa mig komma bort ifrån det som smärtar mig så och gör mig rädd, är döden... Och jag funderar på den utvägen ganska mycket. Men eftersom att jag inte kan förmå mig att välja den vägen, liksom alla andra vägar, känns allt väldigt omöjligt. Hopplöst... Uppgivet... Som tusen dörrar.. med lås och bom. Som tusen vägar med stenblockader(om det nu finns något som heter så)...

Jag är fast här, med tusen alternativ som alla är lika omöjliga att nå...


...


Ehmm...

Annars har jag sett på tv...

Jag har varit frustrerad. Uppgiven...


Jag har funderat på hur jag ska ta mig ut på sysselsättning. Hur jag ska våga ta steget och verkligen ta mig någonstans... Och jag har funderat på vilken plats som jag skulle ha störst chans att faktiskt lyckas ta det första steget ut på...

Men jag vet inte... Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte... "Det kommer inte att funka".. och det känns som om jag är dömd att misslyckas. Som om mitt liv är ute med, och att jag borde ta mitt förflutna och nutiden som en hint om att jag bara borde ge upp. Att det är dags... Att det var dags för länge, länge sedan..!

... Det här är så.. utmattande!


... Hmmm... Annars...

Ja, jag sydde klart mina byxor. Alltså den lilla lappen som jag klippte ut från en strumpa igår, för att laga ett stort sprickande hål i byxan...

Så att nu är de lagade. Men än sålänge har jag inte vågat ha dem på mig, då jag inte vet hur väl jag har lyckats sy dem. Så jag funderar på att sy dem en gång till innan jag börjar använda dem...

Av D - 2 februari 2017 01:57

Det känns hela tiden som om det är fredag idag, och det är jättesvårt att ställa om!

Jag är liksom så inställd på att jag ska kunna tillåta mig själv att stanna hemma imorgon. Men eftersom att det är vardag, måste det bli en promenad i stan...


... Det kommer iallafall inte att bli något problem att orka promenera långt imorgon. För att nu har jag ätit mer än ordentligt idag..! Och kommer att så göra, även imorgon och kanske i övermorgon... Men jag gräver ner mig lite inför de dagar som kommer därefter. För att jag får inte...


.. Hmmm.. *Suck*...

Jag... vet inte om eller hur jag ska säga det. Men de kommande dagarna kommer att bli tuffa att orka med. Och varför, kommer jag säkert att skriva om när dessa dagar kommer...


...


Här sitter jag, byxlös. Fryser lite lätt... Men bara lite, för att värmen fungerar härinne i år.

Jag kan inte ha på mig mina inomhusbyxor just nu. Mina tunna, ljusgrå mjukisbyxor.. För att dessa har blivit så väl använda, att de nu har fått stora hål i baken. Och varje gång som jag rör mig, knakar det lite till.. och hålet blir större!


... Så att nu har jag börjat sy i dem. Jag ville inte ha något rakt streck bak i byxorna, så att jag klippte ut en ruta ur en gammal strumpa som ändå ska slängas... Och har nu börjat sy fast den över hålet.

... Så att hela kvällen idag, har jag suttit och sytt. Trätt nål. Fäst tråd... och försökt få lappen att sitta kvar på samma ställe och knappnålar att inte åka ut hela tiden...


... Jag har messat lite med 24åringen. Diskuterat lite kommande händelser inom familjen...

Och så messade 28åringen mig. Hon ville komma över någon helg igen, och sova här. Komma ifrån sin egen vardag...

Och visst. Jag skulle också behöva komma bort ifrån min. Kanske(möjligtvis) glömma för en stund... Men jag har varken diskat, städat, slängt sopor, duschat eller tvättat, på längre tid än vad jag kan minnas..! Så att det känns som om jag behöver göra en sådan himla kraftansträngning om jag ska ta emot besökare.. Även om det bara är en syster som själv har det, enligt mig, äckligt hemma!


...


Dagen idag.


Jag klev upp när klockan ringde imorse.

Eftersom att jag var så himla fixerad vid den här dagens inköp av propparmat innan jag la mig igår, ställde jag klockan på tidigt och tog en förmiddagsbuss(kl. 08.50) in till stan...


... Jag klev av vid affären. Ja, det tar väl ca tio minuter att gå raskt till affären från den busshållplatsen... Vilket jag by the way låg och räknade på hela natten, innan jag somnade... Hur lång tid det skulle ta att gå till affären från busshållplatsen. Hur lång tid det skulle ta att gå emellan affärerna ifall jag skulle gå till båda. Och hur lång tid det sedan skulle ta att gå till busstationen för att ta bussen hem... Ja, och så tiden i affären, såklart.

Jag behövde ju liksom veta vilken buss som var lagom att ta på ditvägen, för att sedan platsa en bra buss för att åka hem med...


... Jag plockade på mig det jag kände för. Och det gick mycket mer smärtfritt än vad jag hade fruktat för med mina gnagande funderingar långt innan jag åkte..!

... Och sedan började jag promenera till busstation. Eller ja, det blev centralstation idag. Då jag trodde att det skulle hinnas med lättare för att kunna ta den buss som jag ville ta...


Jag stressade som en jag vet inte vad. Och den dåliga konditionen gjorde sig verkligen bemärkt! Men det var ju inte så konstigt. Tre dagars nästan hel svält, med åtminstone ett par promenader på det.. Och sedan gå i rask takt i ungefär en halvtimme..! ... Ingen särskilt bra kombination!


... Jag hann med min buss hem. Hann till och med in och köpa en vatten på Pressbyrån och varva ner innan bussen kom...


...


Väl hemma.


Jag gjorde som vanligt och vägde allt jag hade köpt. Det som behövde vägas. Och så skrev jag upp alla vikter och kalorier. Räknade lite grann... och satte mig sedan vid tv:n och åt...

Och det var gott! Jag var verkligen hungrig, och det kändes som en gudagåva att få äta någonting..! Även fast jag åt lite naturgodis igår, också!


... Dock har jag ätit lite för mycket idag, för att inte min plan ska bli jobbig att fullfölja... Men det får så vara. Jag orkar inte... fundera på det, just nu...

... Det enda jag känner nu, som har med ätandet att göra, är ett behov av att proppa för att jag inte kan koppla av. Jag känner inte ro till att gå och lägga mig, fastän att jag fick mindre än fem timmars sömn inatt... Jag vill sy klart mina byxor. Jag vill äta en massa... Och jag vill känna mig.. lycklig... Bekymmerfri...


... Jag har kollat stressbollar på nätet... Och även lite andra nödvändigheter...


...


Det är långt kvar till jag ska på studiebesöket nästa fredag... Och idag har jag funderat på vad som egentligen vore bäst för mig. Att vara på sysselsättningsplatsen som ligger närmare mig, så att de hämtar upp här i byn. Eller att vara på en sysselsättningsplats i stan, så att jag fortsätter köpa busskort och kommer ifrån byn lite grann...

Jag menar. Är jag närmare här, slipper jag ju köpa busskort. Och jag kanske inte lockas lika mycket till att köpa propparmat, eftersom att affären här i byn är så liten och att därför personalen känner igen mig och märker varje gång som jag handlar...

Men är jag i stan...


... Ja, jag vet inte. Jag orkar inte komma längre än så i mina funderingar, just nu...


...


Det kanske var allt för idag...


Ska försöka varva ner lite nu...

Men jag önskar verkligen att det hade varit helg imorgon. Orkar inte åka iväg...

Av D - 22 januari 2017 21:12

... Jag mår dåligt. Jag mår inte bra alls...


Köket är stökigt. Disk som behöver diskas. Mat som behöver slängas. Skräp och plast. Kladd...

Jag har inga rena kläder. Alla ytor behöver egentligen dammas. Jag borde både duscha och borsta tänderna.

.. Jag har gaser i magen på grund av vad jag har ätit och hur mycket. Och jag sitter och försöker samla kraft till att äta upp min sista propparmat "så att jag slipper den sedan"...


Jag har hundar på hjärnan. Och vid sidan om det, sysselsättning. Och det känns bara så omöjligt att få saker att gå ihop. Att finna styrka och bli lycklig...


Och att jag både har köpt hem LedLampor till min taklampa i vardagsrummet, som jag inte vet om jag kommer att bli nöjd med. Om dessa kommer att funka... Och avfrostat frysen idag, gör bredvid hund-och sysselsättningstankar och de gnagande tankarna på att jag borde umgås med familjen, att jag känner att jag bara vill sätta mig på golvet... Gräva mig djupt, djupt ner...

Ja, jag känner mig låg...


... Idag har jag faktiskt suttit en hel del på golvet. På golvet i vardagsrummet. Och på golvet i köket...

Jag har även legat på sängen. Och vankat nervöst och fixerat, fram och tillbaka i lägenheten...

Jag har varit osäker, frustrerad... Och jag har stundvis hållit på att bryta ihop...

Och eftersom att jag har varit så upptagen idag, har jag knappt kopplat av alls... Så. Ingen tv. Nästan.


...


Hela natten, innan jag somnade, låg jag och funderade på dessa LedLampor som jag köpte igår, som kommer någon dag i veckan... Jag funderade på ifall de skulle vara i rätt styrka...

Och halva dagen idag, har jag stirrat på min taklampa och försökt komma fram till ifall det faktum att det är starkt gula detaljer i ljuskällorna, skulle störa mig lika mycket som jag tror att de kommer att göra...

Jag stirrade länge och intensivt. Hoppades på att jag skulle komma fram till svaret, bara genom att föreställa mig lamporna på plats... Men det går inte. Jag måste se det. Jag måste testa för att kunna avgöra... Och även när lamporna sitter på plats, kommer det att ta en tids gnagande och stirrande innan jag vet vad jag känner... och ifall det är godkänt eller inte...


... Jag funderade även mycket på den hund som jag ville adoptera...

Det har varit ett ständigt funderande och föreställande av scenarion... Men idag var han bokad, så att nu slipper jag dagdrömma mer om honom... och har hittat.. inte en.. utan tre(!) nya hundar att fundera över!

Min gud..!

... Nej, just nu är det för mycket...


...


Jag bestämde mig iallafall för att stanna hemma idag. "Kanske att jag tar en promenad här i byn". Just för att jag inte kände att jag orkade ta den där långa promenaden idag också. Och bussarna gick såpass dåligt, att jag skulle behöva orka vänta i någon timme, även efter den långa promenaden!


... Jag bestämde mig istället för att ta tag i avfrostningen av frysen, som länge har behövt göras...

Jag har länge dragit mig för det. Då det är mäkta stressande att ta ut varorna i frysen, försöka hålla dessa kalla, och sedan så fort som möjligt få frysen ren från frost..!


Nej, men det var dags.

En av lådorna i frysen har den senaste tiden gjort mig frustrerad och stressad, då jag ska ha ut och in den. Eftersom att det har varit såå tungt..!

Jag har liksom fått ta i som attan, både in och ut.. Och det har gnisslat väldigt obehagligt...


Jag visste inte hur det skulle gå, eller hur jag borde lösa det på bästa sätt... Men jag började med att lägga varorna i en plastpåse, och sedan linda in den i någonting tjockt. Och så stängde jag av frysen...

Eller ja. Jag försökte stänga av frysen! Men jag lyckades bara vrida termostaten till 1:an. Och den borde gå till "0"...


Jag började dock ändå försöka smälta frosten och isen, med varmt vatten. Varma trasor. Och la en djup plåt under pipen(eller vad man nu kan kalla den)...

Det tog jättelång tid för frosten att smälta. Trots baddningar med varm trasa, och en kastrull med varmt vatten(rätt ur kranen) flera gånger om...


Men jag kan ju säga att det ändå gick framåt fortare när jag bestämde mig för att ta fram en bestickkniv och försöka vrida termostaten enda till noll..!

För att det gick ju! Men jag tänkte ju att eftersom att frysen gick över till plusgrader, kanske det helt enkelt inte går att vrida denna enda till noll...


... Det tog sin tid. Och jag satt hela tiden och bearbetade frosten och isen, och stirrade på droppar som droppade och frostklumpar som damp i hyllorna i takt med att de smälte och släppte från gallret...


Det var ju jobbigt att hela tiden känna sig stressad för att man inte visste ifall varorna höll sig frysta där de låg inbäddade...

Men det jobbigaste var ändå efteråt, när jag hade satt på frysen igen och redan hade börjat oroa mig över ifall jag hade "torkat sönder något" när jag torkade av frysen. Eller sabbat något när jag tog bort halvlossade frostklumpar med mina fingrar...

Det fanns ett par små sladdar i mitten av frysen... Dessa var jag orolig att jag hade kommit åt... Och jag hade även råkat ha av det där skyddet som sitter längst ner på frysen(typ som på ett badkar)... Och där kunde jag ju också ha råkat förstöra någonting..!


Och då blev det ju inte bättre och mindre otryggt när frysen inte tycktes bli kall lika snabbt som de(mig förståeligt) påstod i instruktionsboken, att den skulle göra!

Jag började bli paranoid. Trodde att jag hade haft sönder frysen, och blev alldeles stirrig...

Jag kände att jag höll på att bryta ihop. Min hjärna orkade inte arbeta mer. Och att riskera att behöva ha hit reparatör eller liknande, var bara överväldigande!

Det var illa nog att sitta och vara orolig i ovisshet. Men att behöva ta hand om all disk och skräp på studs, så att de kan komma imorgon..(!)... Nej, det kunde jag inte hantera..!


Jag satte mig på köksgolvet. Stirrade på frysen...

Satte mig på vardagsrumsgolvet. La mig på sängen... Sprang fram och tillbaka mellan frysen och soffan...

Jag behövde kolla temperaturen i frysen och vrida på vreden, var och varannan sekund, kändes det som... Och det var vad jag gjorde.


Jag sprang in och ut. Vred och stirrade...

Men till slut verkar den ändå ha hamnat rätt. Och oron att jag har haft sönder den... Nej, det ser inte ut som det just nu... Dock behöver jag kolla några gånger till, innan jag går och lägger mig. Se om temperaturen är rätt...

... Bökigt det där, när man bara har siffrorna 1-7 att förhålla sig till... -Så får man testa sig fram, vilken siffra som ger vilken grad..! ... Jag var ju dum nog att inte kolla vad den stod inställd på innan jag började...


...


Jag har ätit en hel del... Försöker tvinga mig själv att äta mer(puhh)...

Och så har jag funderat hund och ljuskällor. Sysselsättning och... "vägar"...


Och egentligen behöver jag duscha imorgon, eftersom att jag ska på studiebesök på tisdag...

Men jag vill prioritera promenad i stan... Så att antagligen blir det inte av...


...


Uuuhh. *Suck*...

Giv mig vila... Jag har ångest. Känner mig pressad...

Mitt liv ska inte kännas såhär... Jag är nergativt överväldigad...


Låt detta vara vinterångest... Låt allt lugna ner sig snart...

... Jag vill inte önska bort mina föräldrar och syskon för att slippa pressen... Den pressen...


... Egentligen vill jag bara dra mig undan. Långt ifrån civilisationen. Ensam, med bara en eller ett par hundar vid min sida...

Där ska jag leva eller dö, efter bästa förmåga. Njuta medans det varar, och avsluta när det är dags...

... Jag vet att man kan leva så... Men hur tar man sig dit..?

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se