Okej. Vi kan väl låtsas att klockan är ungefär halv nio nu, så att jag kan skriva mitt inlägg med en gång =) Och jag ska försöka göra det med ett leende på läpparna. Inte den enklaste utmaningen just idag, kanske! Har svårt att bara tillåta mig själv att göra smilisar... Även om dessa skulle vara "fejk"!

Jag ska försöka göra det enkelt för mig idag. Då min hjärna har bestämt sig för att tröga, de senaste dagarna! ... Så jag börjar från morgonen... eller gårnatten och jobbar mig framåt ;) *Yes! En smilis* =P

Natten var som den alltid har en tendens att bli när man VET att man ska upp tidigt! Man vrider och vänder på sig. Fram och tillbaka. Huvudet ligger inte skönt på kudden... Och man kan bara inte få ro.

Somnade väl runt tvåtiden... kanske. Kollade inte klockan. Vaknade sedan vid sju när klockan ringde. Märkte inte av att jag stängde av den. Men så såg jag texten... Ja, jag minns inte vad det stod. Men att den skulle ringa igen klockan fem över sju. Jag blev väldigt förvirrad och fattade inte hur mycket klockan var. Försökte sätta igång alarmet klockan sju igen... Alltså samma tid som den redan hade ringt. Och kom sedan på... "Just det ja. Jag måste iväg!" ...

Så jag klev upp. Klädde på mig och gick iväg till bussen. Det var skönt ute och solen sken. Sådär strax innan halv åtta på morgonen. Härliga vår :) (Fick mig faktiskt att dra lite på smilbanden i skrivandets stund).

Tog med mig 17åringens kasse som hon hade glömt vid busshållsplatsen, och räckte över den till henne när jag kom in till stan. Och gick sedan direkt till mötet... Som jag by the way lyckades hitta till på första försöket :P

Personligt ombud och jag, gav oss direkt på vad vi var där för att göra. Ringa psykiatrin. Hon satte på högtalartelefon (heter det så?), så att vi båda kunde höra vad som sades och även sticka in med ett par ord, för min del, om jag ville.

Allt gick väl rätt så bra. Jag kände mig lite psykiskt stel. Sådär handfallen. Visste inte vad jag skulle säga... Så jag lät personliga ombudet, ta initiativen till vad som skulle sägas när.

De/vi kom iallafall fram till att vi skulle ringa upp psykiatrin igen på onsdag eftermiddag, för att höra efter deras beslut. Ifall psykiatrin kunde hjälpa till med en ny arbetsbedömning. Eller om det var bättre att vårdcentralen gjorde det.

Så personligt ombud skulle komma hem till mig på onsdag, och så ringer vi tillsammans... Och så tar vi det därifrån sedan ;)

Efter mötet, ville hon gärna visa mig ett speciellt ställe i samma byggnad, dit man kunde gå och aktivera sig om dagarna, om man hade haft kontakt med psykiatrin MINST en gång. Det var gratis och det fanns lite allt möjligt att göra. Bara att komma och gå som man vill :)

Sedan skildes vi åt, och några minuter senare, får jag beskedet av en sköterska, att vi hade ringt till fel mottagning. Ber henne ringa personligt ombud istället. Och började direkt tvivla på om jag egentligen en VILLE det här. Det kommer ju att ta sådan tid, och nu måste vi träffas igen och börja om. "Var det värt det?"...

Började känna mig osäker, kluven och lite smått deppig. Vad skulle jag göra nu? Jag var inte sådär jätte... Ja, inte jätte alls! Men det var en liten besvikelse. Och jag kände att jag även svek mig själv, nu när jag ÄN en gång, funderade på att göra en tvärsväng! FÖR många tvärsvängar, och man åker i cirklar!

Men personligt ombud hörde av sig... och hon hade ordnat det. Så att allt fortfarande blev som vi tänkt oss. Så, då kör vi! Helt enkelt.

Så satt jag i solen bland bussarna och gottade mig. Det var varmt och skönt. Och mycket fina (och lite mindre fina =P) vovvar att titta på. Alltid intressant, tycker jag ;)

Väl hemma... Ja, då har jag inte gjort mycket. Suttit vid tv:n. Ätit fika. Druckit kaffe. Redigerat lite foton, vattnat mina växter, kollat hundar på blocket... Och skrivit, skrivit, skrivit. Ja, jag vet inte HUR mycket jag har SKRIVIT idag! Jag har verkligen inte kunnat bli av med den jobbiga känslan inombords! Känslan av uppgivenhet, osäkerhet på vad jag vill och vart jag är påväg. Ångest och depp för att jag känner att jag trots mitt starka inre, inte riktigt orkar med. Inte VILL orka med! Egentligen inte ser varför det skulle vara VÄRT det! ...

Jag gick ut och gick, bara en snabbis. Kände för att skrika högt. Men det vågade jag inte. Tänkte på grannarna. Så började sjunga istället. Mina favoritlåtar i höga toner. Det var härligt, och en liten paus från alla jobbiga känslor. Kände fortfarande av dem, men tankarna fördes till annat... och dödstankarna slappnade av en stund... Nej, jag har inga självmordstankar. Men känner ändå en viss närvaro till döden...

Men jag ska tänka positivt nu. Jag MÅSTE klara detta! Så ÄR det bara! Och jag är stark! Bestämd och envis som bara sjutton! Jag SKA klara detta! För att ALDRIG att jag går ner mig sådär igen! För att, TROTS all mobbning i skolan, till den grad att jag fäste min blick i golvet, av osäkerhet och ångest... så var sjukhustiden den absolut JOBBIGASTE tiden i mitt liv! Tiden mest fylld av ångest och... Ja, mest ångest. Och uppgivenheten av att ALDRIG kunna få som man vill, att inte ens kunna lämna sjukhuset eller lämna ett bråk med personalen... att folk aldrig förstod en eller lät en säga sitt... Ja, den var hemsk... ALDRIG mer försätta mig i den situationen! ...

Ja, det blev långt detta... Men det är ju inget ovanligt. Nu blir det nog snart film. Sedan blir det sängen. God natt med er <3

Okej. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Ta ett djupt andetag nu, kära D.

Idag... Ja, vad ska man skriva? Ska jag börja med hur jag har mått, kanske? Känns så rörigt inombords idag. Och jag har känt mig både rastlös, uttråkad, lite smått deppig... Orolig och nervös. Jag har haft känslan av att det inte HÄNDER någonting... Att jag inte GÖR någonting och att jag inte KOMMER någonstans. Känslan av att uppleva ännu en dag "mittemellan".

Men kanske ÄR det så det KÄNNS, när man faktiskt inte är nöjd med sitt liv(?). Kanske spelar det ingen ROLL vad man gör, vad man uppnår, om man ändå inte spenderar sina dagar med någonting man tycker om(?)...

För att idag HAR jag uppnått saker. Idag HAR jag kommit framåt... Ett steg närmare en praktikplats... Och det HAR hänt saker härhemma...

Jag har bara känt mig så... Ja, jag vet inte. Usch svårt det var att blogga idag... Ingen bra dag, på många sätt idag... och just nu, känns det tomt. Vill bara skrika rakt ut... Men det ska jag inte! För att jag borde känna mig positiv och glad, just nu. TROTS att huvudet känns segt och jag inte riktigt mår som jag önskar, för tillfället...

Men jag borde vara glad. Känna lättnad. För att imorgon ska jag träffa ett personligt ombud klockan 08.15, för att fixa tid hos läkaren för en ny arbetsbedömning. Jag borde känna mig stolt över mig själv, för att jag äntligen gör någonting som jag VET kan ta mig framåt. TROTS att jag egentligen inte alls känner mig trygg med det! Då vården gör mig nervös och förvirrad. Vilsen.

Och att jag har tagit tag i detta helt själv, borde få mig att känna mig tillfreds med mig själv. Glad och framåt. Peppad. Men det gör det inte riktigt. Vet inte vad det beror på. Men mina känslor har tyvärr valt att lägga sig åt det andra hållet idag. Ångest... nervöst pillande... och vad jag än gör och har gjort, känns fel... Saker som inte alls stör mig när jag mår bra!

Idag har 21åringen varit på besök. Då var jag glad. Vi pratade och umgicks lite grann. Tråkigt nog skulle saker härhemma hända och ledsna miner visa sig i huset, medans hon var här. Långa samtal i telefonen och stundvis frånvarande föräldrar... Mycket diskussioner och tröstande hit och dit...

Men annars. Ja, jag har suttit här vid datorn. Läst bloggar. Stirrat ut genom fönstret. Mailväxlat tillsammans med personligt ombud... Ja-a. Och jag har INTE cyklat. Trots att jag bestämt mig för att göra det varannan dag. Kändes bara inte så lockande idag...

Men imorgon tar vi nya tag! Ryck upp dig D! Du har ju ingenting att vara nere för! Ge dig själv ett stort leende på läpparna och se fram emot morgondagen. Dumt att slösa bort ÄNNU en dag av ditt inte alltför långa liv, på att må dåligt och göra ingenting =) Kom igen nu D! Kom igen! =D =D =D

Ja, jag har väl kollat blocket efter hundar och lägenheter, också. Annars vet jag inte om det var så mycket mer. Mer än "Jack the ripper" tillsammans med mamma, pappa och 13åringen, nu på kvällen.

Nu blir det sängen. Ska med 07.35-bussen imorgon.

God natt med er <3

Jag sitter här och funderar... Vad har jag gjort idag, egentligen? Mitt minne är ju inte det bästa och hjärngympa för att träna upp det, hade kanske inte suttit så fel :P Har man svårt att minnas sin dag, vid 24års ålder... Ja, då... Hmm. Vet inte ens vad jag tänkte säga :P Så var det med den saken =D

Men jag ska ge det ett försök.

Dagen idag har varit en sådan där dag mittemellan. En sådan där dag då man redan har gjort vad man kan och måste vänta på att få ta nästa steg. Ja, det har varit en dag då jag har lite lagt saker åt sidan. Gett mig själv en dag att vila och bara inte bry mig om någonting...

Jag låg och drog mig i sängen imorse, då lusten att göra någonting alls och vetskapen om att dagen skulle bli just "en dag mittemellan", gjorde att jag inte såg någon mening att kliva upp... "Jag skulle ju ändå inte få lika mycket gjort, uppnå lika mycket som jag gjorde igår". Så jag låg kvar. Blundade. Vred och vände mig i sängen. Tills jag VERKLIGEN inte orkade ligga kvar längre! För att jag började känna mig rastlös och stel i huvudet. Ja, typ.

Så jag klev upp runt 12-tiden. Åt en "Frukost"... Om man nu kan kalla det det. Det var väl mer som en godisbit. Inte alls mättande. Men ville inte ha något "matigt" heller. Jag ville hellre hålla ut... Vet inte varför. Saknar det väl lite grann. Eller så protesterar min hjärna lite grann, för att framstegen går för fort.

Men när hungern kom, sådär vid tre-tiden, bestämde jag mig för att äta ändå. Jag ska ju göra FRAMSTEG, få ett BÄTTRE liv. Då måste jag ju ta det HELA vägen ;) Förnuft, mina vänner ;) Sunt förnuft. Tur man har det inom sig, undangömt någonstans :P

Men annars. Idag har jag inte gjort särskilt mycket. Men jag har inte heller uppnått ingenting. Jag har mailat fram och tillbaka med ett personligt ombud. Hon ville veta några saker om mig och min situation och sa även att hon kunde hjälpa mig med att kontakta vården. Om jag satt med. Då vården vill prata med personen i fråga också. Så. Ett halvt steg taget ;) Nu är det bara resten kvar =)

Jag har fotat mina växter. Vattnat mina växter. Konstaterat två av mina växter döda, och dragit upp dem och slängt dem i sopkorgen. Jag har även kollat blocket, efter hundar och lägenheter. Suttit och fikat med mamma och pappa. Sett på FILM med mamma och pappa... Delvis 13åringen...

Ja, vad har jag mer gjort? Jag har läst lite bloggar... Försökt hitta lite nya bloggar att läsa... Tyvärr utan framgång...

Ja-a ni... Som sagt. En dag mittemellan. Så mycket mer kan jag inte komma på att jag har gjort. Säkert glömt något. Men den dagen jag kommer på DET, den sorgen :P

God natt med er <3

Men ack så nöjd jag är över min nya header. Svart och vitt... Inte så dumt ändå :) Tråkiga färger. Men jag trivs helt klart med bloggen som den ser ut nu. För nuet iallafall ;)

Ja-a... Vad kan jag säga om dagen idag?

Jag minns inte riktigt hur det gick till. Men på NÅGOT sätt har jag bara accepterat utmaningen idag. Jag har accepterat att livet ÄR en kamp och att hur mycket jag än vill, kan jag inte göra någonting åt det. Det enda jag kan göra, är att ta mig an kampen och kämpa tills jag vinner... Eller sätta mig på tvären och ge upp. Så. Vad väljer då en tjej som inte ännu haft chansen att testa på livet? ÄR en kamp det enda sättet att äntligen få leva på riktigt, är det klart att jag "springer" tills jag nått mitt mål =) Ingen fråga om saken. Sluta ifrågasätta livets kamp, D. :P

Ja, så jag tog iallafall kontakt med det där stället som alla tipsar mig om... Stället som hjälper till i kontakten med olika myndigheter. Skickade iväg ett mail till dem, och frågade hur jag skulle gå tillväga för att få en ny arbetsbedömning. Då jag inte är inskriven på psykiatrin längre och min handläggare på försäkringskassan därför inte fick hjälpa mig att boka tid hos dem.

Nej, för att det är nämligen såhär. Försäkringskassan vill inte låta mig börja praktisera... Ja, eller rättare sagt, göra en gemensam kartläggning med dem och arbetsförmedlingen, med den arbetsbedömningen som jag redan har. Utan jag måste skaffa en ny först... Och det var ju okej, tyckte jag. Jag kunde ju bara gå till arbetsförmedlingen istället och börja praktisera utan försäkringskassans "deltagande" (eller vad man nu ska kalla det)... Men tyvärr verkar det som om även DE vill ta del av mitt nuvarande läkarintyg. Vilket kommer att göra att även DE anser att jag behöver ett nytt för att de ska våga släppa ut mig på en praktik...

Ja, så idag kontaktade jag iallafall personligt ombud, och såg om de kunde hjälpa till, så att jag fick ett nytt intyg från någon läkare. Känner nämligen inte att jag klarar av att ta kontakten med vården själv. Bara för ett litet intyg.

Jo. Och förutom det, har jag varit ute och cyklat idag. En HEMSK cykeltur! Ja, ärligt talat. Den var en tur av mardrömsstuk! För det första, är min cykel alldeles för kort och väldigt trött, efter sådär 13års användande. Ja, minus fem, då för åren som den bara stått nu. Så jag behöver en ny.

Cykelturen var tung. Det är bara förnamnet! Det var varmt som bara f*n... Pedalerna gjorde rejäla motstånd när jag försökte trampa, och första biten, klev jag av cykeln varannan meter, för att hjärtat försökte pumpa fortare än vad min andning klarade av att ventilera! Benen blev som spaghetti, och halsen började strama från hakan och ner. Till och med tänderna, kände jag av!

Ja, hela turen var en kamp mot vinden som tog i som ALDRIG förr! När vägen var platt, fick jag kliva av cykeln och gå. När jag promenerade med cykeln bredvid mig, var jag tvungen att böja mig över den och verkligen ta i för att kunna gå FRAMÅT. Och andningen saktade inte ner bara för att jag GICK inte!

Och inte ens i nedförsbackarna fick jag vila! Nej. Jag lovar er. Hade jag slutat trampa i nedförsbackarna, hade cykeln börjat glida bakåt UPPFÖR backen istället =P

Det var inte heller det enklaste att hålla sig kvar på vägen! Nej för att när jag väl hade svängt ut på stora vägen från landsvägen, blåste istället vinden ner mot diket. Och här var balansen viktig! För att eftersom att vinden alltför ofta saktar ner ett par sekunder, för att hämta nya tag, så flög jag ju nästan ut på vägen! Eftersom att jag lutade mig ut mot vägen hela tiden, för att inte hamna i diket när det blåste som mest!

Ja, så var det med den cykelturen. Och GISSA om jag var nöjd när jag väl kom hem och knappt kunde gå nerför trapporna utan att benen darrade och vek sig under mig :P Jo, stolt över att ha varit så uthållig och bestämd. Stolt över att inte bara ha slängt cykeln i diket och GÅTT hem =P SKA jag ha ett bättre liv, så SKA jag! Och det fysiska är faktiskt någonting så mycket enklare att kontrollera än det psykiska. Så jag börjar väl där. Ett enkelt steg ;)

Ja-a... Annars. Jag har ju bevisligen gjort en ny header till bloggen. Jag har... Nej, det har jag inte. Jag har INTE kollat blocket, efter hundar och lägenheter. Inte idag. Jag har läst lite bloggar och kommenterat lite med min kära bloggvän T...

Ja, och så har jag suttit vid middagen i över en timme. Säkert två. Jo, vi skulle göra våfflor, familjen och jag. Men det blev inte så mycket AV det. Nej, det slutade med att mamma ställde sig vid spisen och gjorde pannkakor av våffelsmeten istället :P För att järnet ville inte grädda våra våfflor. Det tog över en halvtimme per våffla och då var de fortfarande inte frasiga! Och SOM hon svor över det där järnet, min mamma =P Järnet som de köpt lagom till denna dagen.

Ja-a... Som det kan gå. Men vi skrattade lite över det också. Så ingen gråt, här inte :P Blev en lång familjemiddag, helt enkelt :P

Sedan har vi typ sett på film. Det var nog det enda. Vi såg på "Polisen som vägrade ta semester! Roligt roligt. Ni borde se de filmerna. Det är sådana filmer som man ABSOLUT finner sin favoritkaraktär i! Min är Evald Larsson.

God natt med er <3

Jag känner att jag skriver mitt inlägg redan nu, idag. För att idag är inte en dag som alla andra dagar. Idag är en dag då jag inte bryr mig. En dag då ingenting kan gå tillräckligt fort. Då jag tittar utan att se. Känner mig förvirrad och kluven. Vilsen.

Ja, idag är en dag då jag inte längre är så säker på vad jag vill. Inte heller så säker på vad jag har framför näsan eller vad som är viktigt för mig. Vilket håll jag ska titta. Vilken väg jag ska välja eller vart jag ska vända mig...

En dag helt utan ångest, men då hjärnan har styrt mig desto mer... Mina känslor har varit snälla... Ooooh, så snälla. Men jag har bara känt att hjärnan har fört mig ett steg tillbaka och viljan att kämpa, har trytit. Jag  har även låtit frågan passera. VILL jag kämpa? För att grejen är den, att jag vill inte se på livet som något att KÄMPA för. För att en kamp, det är ett krig. Och jag vill inte behöva kriga om mitt eget liv. Varken med mig själv eller någon annan.

Nej. Jag vet inte. Kanske borde man inte se det som om man "kämpar"... Kanske borde man inte se det som om man måste vara STARK för att kunna leva sitt eget liv. Men hur ska man se på det, då? Man tycks ju inte få åka snålskjuts iallafall. Nej, allt ligger hos en själv! Och slutar jag kämpa, slutar jag även röra mig?

Ja, som sagt. Jag har inte känt mig helt okej, idag. Känslorna har varit på sin plats. Men hjärnan min har bråkat konstant med mig. Fått mig att undra. Fått mig att tveka och fundera. Jag har dock känt mig lite deppig. Men det mest på grund av att jag inte har tagit mig för att göra någonting. Jag har inte känt någon mening med någonting. Då jag tänkt som jag tänkt...

Jag har skrivit på mina andra bloggar tre gånger... Och jag har även TÄNKT lägga ut en bild här. Men då den kändes negativ, struntat i det.

Ja, jag befinner mig vid ett vägskäl (eller hur det nu stavas). Och därför kan jag varken se framåt eller någon annanstans, just nu. Svårt att veta vad nästa steg ska bli. Svårt att ta sig framåt... När jag inte vet vart...

Så idag har jag typ inte GJORT någonting! Pendlat mellan datorn och tv:n. Knappt haft lust att prata... Ja, jag har lyssnat på musik. Knappt två låtar... Innan jag inte kunde koncentrera mig längre. Då jag försökte fundera samtidigt.

Jag har läst lite bloggar, och blivit glad för min kära bloggväns skull. SOM hon kämpar! Heja T!!! Jag har även kollat blocket en gång, och varit inne i ren desperation, på... Ja, där man söker lägenheter...

Ja, sedan har jag bara längtat mig framåt, bakåt... bort. NÅGONSTANS bara! Trött på att stampa.

Så. Inte mycket positivt att dela med mig av idag. Men gårdagen var ju desto underbarare ;)

Som jag skrev tidigare idag (ej här på bloggen)... "För att hitta min väg här i livet, behöver jag karta, kompass och GPS!"

*Visa mig vägen, och jag skall följa den...* ... Ja, så gott jag kan :)

Nu säger jag god natt. Blir nog snart sängen för min del. Var redo att gå och lägga mig, med ens jag klivit upp.

God natt med er <3

Förutom det faktum att jag har haft ca två-tre meningar ur en viss låt, rabblandes i huvudet sedan i FÖRRIGÅR(!!!), så har idag varit en näst intill FANTASTISK dag! Jag känner för att gnälla först och ta allt positivt efter det. Känns mest rätt åt det hållet ;)

Så. Varsågod gnäll, D.

Ja, det är väl typ det enda som stört mig idag. Jag har blivit alldeles TRÖTT i huvudet av att ha nynnat, rabblat och småsjungit på denna sång. Jag menar. Det blir ju så TJATIGT! Det hade ju varit EN sak om jag hade kunnat HELA låten! Men jag kan typ bara melodin och så högst fyra meningar... Utspritt på flera ställen. Så snacka jobbigt. Jag rabblar och rabblar... Suck. Det har ju hållit på i flera dagar nu. Och inte hjälper det att lyssna på annan musik eller försöka sjunga en annan låt, HELLER. Nej, det ÄR just DEN sången...

Okej. Så jobbigt(?). Jo, visst kan man kalla det DET! Men om DET hade varit det enda man led av här i livet, hade jag dansat lyckodansen :P Jo, det har varit en bra dag idag ;) En dag utan ångest. Utan oro, osäkerhet och press. Jag... Ja, det har känts bra.

Natten var trög. Kunde inte sova...(Ja, lite till gnäll :) Det får vi tåla =P Somnade säkert efter klockan tre på morgonen, och vaknade sedan, utan att vilja kliva upp. Låg lääänge och drog mig... Kände ingen större glädje i att kliva upp ur sängen...

Men nu till det positiva! För att. När jag väl hade gjort det, vattnade jag mina växter och upptäckte att min ledsna växt som nästan dött, nu står starkt på sitt skaft igen. Japp. Kanske har jag lyckats rädda den! Men bara kanske :P

Sedan medans jag väntade på att jag skulle börja med lunchen som mamma "beställt" tills de skulle komma hem från sin shopping, gick jag ut på gården och satte på youtube i mobilen. Här skulle sjungas! Vädret var fint och glädjen... Ja, den var närvarande :) Så. En kvart hade jag på mig att sjunga högljutt, mina favoritlåtar. Och jag SJÖNG! SOM jag SJÖNG! Högt och ljudligt. Både falskt och ..."sant(?)"... Hihi =P Jo, det var härligt. ÄLSKAR att sjunga. Jag blir bara så glad av det. Och att ta i enda från magen, får mig att tänka på annat... Eller rättare sagt, ingenting, för ett tag ;)

Sedan har jag suttit lite vid datorn. Kommenterat lite med min bästaste bloggkompis. Ja, jag kan ju bara säga EN sak! ... Jag har hittat min dubbelgångare! En själsfrände. För att idag skrev hon en text som lika gärna skulle kunnat komma från min egen mun, rakt ur mitt eget hjärta, för ett år sedan. Jag slår vad om att jag har skrivit minst FEM nästan PRECIS likadana texter, för sådär... Ja, jättemånga månader sedan. När jag hade det som jobbigast. Och att stötta henne genom vad jag en gång tidigare, gått igenom, känns som... Ja, det känns helt overkligt. Jag vet faktiskt inte. Men hon är helt klart en av de närmaste och... Nu glömde jag vad jag skulle skriva. Men hon känns verkligen nära. Och är den jag känner mig som absolut närmast just nu. Häftig känsla. Då jag inte ens träffat henne =)

Men jag har iallafall kollat hundar på blocket, idag. Ja, lusten har lite smått kommit tillbaka. Nu då jag verkar börja må bättre igen. Och nu när jag kommer ihåg det. Jag har kommit fram till, att om allt fortsätter i samma takt som tidigare, kommer jag att ha en lägenhet till sommaren. Senast till hösten! UNDERBART! DÅ kan äntligen mitt liv börja!

Jag har även läst lite bloggar... Ja, det kanske var allt. Ja, förutom filmen som vi såg på ikväll, mamma, pappa, jag, 13åringen, 17åringen och 19åringen :) Minns tyvärr inte vad den hette. Men känner inte för att tipsa om den ändå. Satt nämligen bara och LÄNGTADE efter att den skulle ta slut!

Jo, och så till sista grejen (vad jag minns =P)... Jag har CYKLAT! Ja, jag STRUNTADE blankt i att jag behöver en ny cykel och att min är närapå att falla ihop! Jag mådde bra och jag fick lust att CYKLA =) Och det var UNDERBART. Underbart tungt =P Nej men. Man märkte ju verkligen att man inte har cyklat på över fem år! VILKEN avsaknad av kondition! Jag trodde att jag skulle DÖ, vissa stunder. Minsta lilla uppförsbacke, och andningen blev helt överansträngd. Det blåste i rejäl motvind och musiken i mitt öra, kunde inte vara mer frånvarande. Kunde höra en HINT av den när jag vred huvudet från blåsten.

Jag blev andfådd, varm, det stramade ordentligt under tungan... Ja, som det alltid gör... Brukar även få ont i tänderna :P Och att cykla på treans växel, var BRA mycket tyngre än vad jag mindes det! Orkade KNAPPATS cykla i samma takt som under mina aktiva år :P Och på en väg, var det stenar stora som tennisbollar, utspridda och tjockt lager över hela vägbredden... SNACKA om att jag STUDSADE fram! Blev såpass orolig över cykeln, att jag var tvungen att GÅ den vägen!

VARMT, varmt, varmt. Ja, det var vad det var. Andfådd som få och tanken att kanske vända om.... slog mig några gånger. MEN jag var uthållig och TRIVDES trots allt med vad jag gjorde. Kände mig nöjd och ville göra samma sak VARJE dag! Få upp min kondition igen och känna mig mer hälsosam och nyttig. En ny god vana?

Kände mig iallafall ÄNNU gladare när jag kom hem igen, och har haft humöret på lagom nivå HELA dagen =) En LYCKAD dag!

God natt med er <3 Ursäkta min oförmåga att skriva korta inlägg =P

Ja, nu kastar jag mig in i bloggvärlden igen =P

Jag kan väl säga som så att jag inte riktigt vet vad som händer just nu. Jag har liksom hamnat i någon slags ond cirkel eller något. Jag har liksom fått såå svårt att skriva. Och anledningen är att jag blir stressad. Jag blir stressad för att jag känner att jag har för dåligt minne för att kunna skriva av mig vad jag har gjort under dagen. Att jag är medveten om hur SEG min hjärna är för tillfället. Att jag inte får fram något ord och inte vet hur jag ska formulera mig eller skriva. ALLT detta gör att jag känner mig stressad! Och samtidigt vet jag också MED mig att det är just stressen som gör att hjärnan stannar!

Så det blir som en ond cirkel. Och jag vet att jag sa att jag mådde såå mycket BÄTTRE, igår. Och det GJORDE jag säkert. För tillfället. Just då... Men precis efter att jag skrivit klart mitt inlägg, låste jag åter in mig i min grumliga, varma och täta bubbla. Kunde inte slappna av. Och den tunga ångesten fick mig att bara vilja lägga mig ner på golvet. Kunde inte komma lågt nog.

Ja, jag minns när jag låg inne och ångesten var som värst. Allt jag ville var att åka därifrån. Jag var arg på alla och vägrade prata med någon. Och pratade jag, så sa jag endast EN mening... "Nej, jag ska åka hem" eller "Jag vill BARA åka härifrån"...

Ja, men den tiden, var ångesten iallafall såpass stark och ohanterlig, att jag bara ville sitta på golvet i hörnet. Helst av allt, hade jag bara velat gömma mig. Men jag satte mig på golvet och så satt jag där i flera timmar i sträck. Stirrade in i väggen eller ner i golvet... Ja, de bokstavligt talat LYFTE upp mig i sängen gång på gång. För att "på golvet får man inte sitta". Men oftast så tilläts det ändå. Jag trivdes ju bäst där.

Jo, men igår natt var iallafall en sådan natt. Ångesten var stark, och jag kände mig otillräcklig... Nej, jag MINNS faktiskt inte så noga vad jag kände! Jag minns bara att jag konstaterade att mitt liv just nu, är en ren berg-och dalbana! Jag vet liksom inte VAD jag ska tro om hur jag mår! ...

Men egentligen. Varför ska jag bry mig? Det tjänar ju ingenting till. Jag får ju helt enkelt stanna på tåget och låta det följa rälset. Något annat går ju inte att göra. Jag tänker ju inte hoppa av! DET är ju inte ens ett alternativ i dagen läge!

Ja, man kan ju säga mycket om mitt minne. Om min sega och osamarbetsvilliga hjärna... Men nöjd är jag då inte. Men det är väl lite mitt fel också. Jag KAN ju liksom ta kontakt med vården och få stöd därifrån. Men jag väljer att klara detta själv. Så... Ja, då får jag klara mig själv också ;) Fajtas mot ångesten :) Men visst ska jag klara detta! Jag har ju kommit såå långt ;)

Jo. Kanske borde ta dagen idag. Nu innan inlägget blir SPÖKlikt långt =P

Trots att natten slutade som den slutade och jag kände att jag gärna kunde ta mig några tabletter och slippa detta livet. Inte för att jag ville dö. Utan för att jag kände att det kvittar om jag lever och kämpar. Eller dör och vilar... Ja, efter den natten, blev dagen såå mycket bättre! Låg kvar och segade i sängen lääänge. Men när jag väl kom upp och hade ätit frukost, började jag föra in all besökstatistik i sina diagram. Vilket tog såå lång tid! Kommer ALDRIG orka gå igenom något sådant VARJE dag! Så får se hur jag löser det.

Jag minns inte så jättemycket om dagen. Men jag har faktiskt kollat hundar på blocket idag. Jag har sökt lite lägenheter och stöttat mina växter. Och så har jag läst lite bloggar...

Ja-a. Minnet. Men jag gick iallafall ut på en promenad idag. Eller gick. Jag RUSADE =D Jag fick bara ett sådant lyckorus! Och efter att i säkert nästan en vecka, spenderat min tid i en obehaglig oinbjudande bubbla, var det såå välkommet :P

När jag kom ut, visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. Solen sken. Det var varmt och vårkänslorna sprudlade. Jag det pirrade i både kropp och själ, till den grad att jag närapå DANSADE där jag gick på vår grusväg med solen i ansiktet! LYCKA.

Jag satte musik i ena örat och lyssnade till naturen med det andra. Jag var på topp! Och när väl lyckoruset la sig, vände jag om och gick hem :)

Hemma har jag sedan sett på tv med mamma och på film med mamma och pappa. Bara vi hemma ikväll. Kan vara skönt, det också. Lugn och ro ;) ...

Ja, det var nog min dag. Så väl jag kan minnas iallafall :P Så man vet ju aldrig =P

God natt med er <3

Jag älskar den första bilden, by the way. Hihi :P Konstigt sätt att börja ett inlägg på =P

Jag mår bara så mycket BÄTTRE nu. Känslan av osäkerhet, press... Ja, och av att vara instängd i en grumlig, smutsig, lufttunn och sådär unket varm bubbla, har äntligen lagt sig. Jag känner mig fri och lätt igen. Inte pressad på NÅGOT sätt. Inte osäker eller otillräcklig. Ångesten har lättat... Och ja-a...

Det känns skönt. På... Ja, jag vet inte hur jag lyckades. Men jag bestämde mig för att jag måste börja ta det lugnare. Att det inte var VÄRT att känna sig såpass orolig, pressad och ångestfylld som jag de senaste dagarna, har gjort...

Minns inte ens vad jag hade tänkt skriva idag... Nackdelen med att vänta till kvällen med att skriva sitt inlägg :P

Men faktum är. Att jag bryr mig inte. Från och med nu, ska jag inte bry mig. Det som blir, det blir. Resten kommer jag inte att ångra att det inte blev :P Om man nu kan säga så =P

Så. Fasten jag inte minns hur jag bestämde mig för att gå vidare, lämna pressen och perfektionismen bakom mig, så känns det som om detta kommer att bli en nystart. Nu ska jag inte tänka så mycket. Inte grubbla och fundera...

Men gud, det känns som om jag babblar utan att ha något att säga :P Hjärnan är nog lite seg fortfarande :P ...

Så vi går vidare till dagen idag istället ;)

Ja-aww. Hmm. Vad kan jag säga om dagen idag? Om jag nu kan minnas vad jag har gjort :P Kanske börjar bli senil, eller något =P

Det jag minns, är iallafall att jag har sett på tv. Suttit med mamma, i en varsin skinnsoffa, och kollat på tv. Inte ens vad det var för programm, kan jag minnas :P ...

Och eftersom att jag inte minns något, går vi vidare till nästa sak :D

Jag har varit ute på en promenad idag. Då solen sken så varmt in genom fönstret. Det var dock ingen överaskning att det inte skulle vara lika varmt när man väl kom ut. Nej för guuud vad det blåste! Och nu när jag säger det. Inatt kändes det som om hela huset skulle blåsa omkull! Började undra om jag skulle vakna på morgonen och märka att övervåningen låg på backen utanför huset :P Ja. Det är sant. Våran stora tiorummare, VIBRERADE av den hårda blåsten!

Ja, nu tappade jag ju ämnet. Jag gick iallafall ut på en promenad. Det blåste som aldrig förr! Jag ville inte gå så långt. Kände bara att jag behövde andas in den friska luften, i hopp om att kunna slappna av och tränga mig ut genom denna täta bubbla som jag befann mig i...

Jag gick ner och ställde mig på bron nere vid ån. Tittade ner i det grå-guldbruna vattnet som forsade hastigt och bildade små vågor. Lutade mig mot räcket och lät blåsten trycka mig mot det i en gungande takt, för vart gång den saktade ner och tog nya tag. Jag bara stod där och stirrade. Kände vinden i ryggen och funderade. Drömde mig bort...

Ja, och eftersom att jag inte kunde stå där föralltid, så vände jag hemåt efter tio minuter sådär. Hemvägen var inte lika skön. Man går ju alltid såpass långt som man har lust med... Men sedan ska man ju gå TILLBAKA också! Tänker jag aldrig på :P

Ja. Och hemma har jag suttit en del vid datorn. Minnet sviker mig även här. Minns inte vad jag har gjort. Kollat mailen några gånger, kanske... Kollat min bloggväns kära blogg. Undrat hur det var med henne. Och så har jag skrivit... Ja, eller FÖRSÖKT skriva av mig en massa skit... YTTERLIGARE ett försök att ta mig ur bubblan! En härlig dusch var ännu ett. Men inget av det, hjälpte ju.

Det var nu till kvällen som jag har börjat må bättre. Känt mig fri och lätt. Nu när vi har sett på film. Några fler avsnitt ur "polisen"serien.

Ja, annars har jag nog mest suttit vid tv:n idag. Vilket liv man har :P Men som sagt. Man får se på det med klara ögon. Jag har det bättre än många andra ;) Och detta är ju ändå något som JAG kan kontrollera och styra ;) Bara att aktivera sig, liksom :)

Nu säger jag godnatt. God natt med er <3